Ett förstärkt högkostnadsskydd för tandvård

Anf. 8 Linda Lindberg (SD)

Fru talman! I dag debatterar vi socialutskottets betänkande om ett förstärkt högkostnadsskydd för tandvård. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! För alla landets pensionärer är i dag en stor dag. I dag ska vi prata om en historisk reform på välfärdsområdet här i Sveriges riksdag. Det är faktiskt den största välfärdsreformen på 20 år här i Sverige.

Vi pratar givetvis om Tiotandvården. Detta är ett vallöfte som Sverigedemokraterna gav våra väljare i valrörelsen 2022 och som också blev en del av Tidöavtalet. Jag är glad över det goda samarbete vi har tillsammans med regeringspartierna och allt bra som vi gör och har gjort för Sverige under den här mandatperioden, men denna reform gör mig lite extra stolt. Det är en välfärdsreform som stärker värdigheten, tryggheten och möjligheten att leva ett gott, leende liv på äldre dagar.

Vi gör såklart även andra bra saker för våra äldre. Exempelvis har vi språkkravet inom äldreomsorgen för att våra äldre ska kunna få en värdig ålderdom och kunna förstå och göra sig förstådda. Det är egentligen en annan debatt, men jag känner mig ändå lite nödgad att säga det. Vi vet ju att man i debatten stundtals säger att vi tillsammans med regeringen bara driver hårda frågor. Det är givetvis inte sant, och den här reformen är ett tydligt bevis på det.

Jag vill också passa på att säga att samarbetspartierna under den här mandatperioden har genomfört och fortfarande gör de allra mest nödvändiga reformerna för Sverige. Aldrig tidigare har vi haft ett så högt tempo på departementen. Det tål också att sägas. Vi vill göra mycket för att få ett bättre samhälle.

Nog om det, fru talman, men visst är det lite så här: Vi pratar ofta i den här kammaren om hälso- och sjukvården i Sverige, om våra köer och om resurserna och kvaliteten. Det är en viktig fråga, så det ska vi såklart fortsätta göra. Men det är ett faktum att tandvården ofta hamnar lite i skymundan trots att munhälsan påverkar precis allt. Den påverkar hur vi äter, hur vi pratar, hur vi ler och hur vi mår, både fysiskt och psykiskt. Allra mest påverkar den oss när vi blir äldre. Det är ofta då som problemen hopar sig, just på grund av åldern. Vi får en annan typ av medicinering, som leder till muntorrhet. Det är också då som kostnaderna allt som oftast stiger och känns allt tyngre.

Det är därför den nya tandvårdsreformen är så viktig och så betydelsefull för människors vardag. Den gör skillnad på riktigt i människors plånböcker, fru talman.

Låt mig berätta vad det här handlar om. Från och med den 1 januari 2026, alltså om lite mindre än en månad, införs ett nytt högkostnadsskydd som fått namnet särskild tandvårdsersättning. I en första etapp rör det personer som fyller 67 år eller mer under 2026. Vi tycker att det är en värdig och rättvis start på reformarbetet att de som har varit med och byggt Sverige och nu är pensionärer också är de som först får ta del av förbättringarna som görs. Det är genom deras arbete som grunden har lagts på vilken vi nu bygger vidare det svenska välfärdsbygget. Det är också de äldre som allt som oftast har de allra största behoven.

Huvudfokus för oss har varit att tänderna är och ska vara en del av kroppen och att vi ska ha ett skydd som är så likt det skydd vi har inom hälso- och sjukvården som möjligt. Tandvård ska i större utsträckning ges efter behov och inte efter plånbok och förmåga. Det här är i grunden en rättvisefråga. Det innebär att för många blir tandvården nu mer tillgänglig och kostnaderna mer förutsägbara. Vi vet att rädslan för att gå till tandläkaren utan att veta vilket pris man ska betala när man lämnar tandläkarstolen har gjort att många inte ens har vågat gå dit. Det är ett problem som vi nu stänger för dem som reformen berör.

Högkostnadsskyddet är utformat för att träda in när det finns åtgärder och behandlingar som behöver göras för att befolkningen ska ges en god och funktionell tandstatus. Vad som inte ingår är de förebyggande åtgärderna såsom basundersökning, tandstensborttagning och röntgen. Det är ganska logiskt, då reformen tar sikte på att subventionera de åtgärder som behöver vidtas för att man ska ha en fullgod tandstatus.

I reformen ingår alltså alla lagningar, rotbehandlingar, reparationer av skador på munnens alla tänder samt fast protetik upp till tandposition 5. Det vill säga att om du behöver fast tandprotetik på position 4 fixar vi givetvis det. Behöver du laga en kindtand på position 7 gör vi givetvis det också.

Patienten kommer summa summarum att betala endast 10 procent av referenspriset för dessa åtgärder. Staten kliver alltså in och tar resterande 90 procent.

Låt mig ge ett konkret exempel. En lagning av en tand landar på cirka 1 200 kronor. Patienten betalar från och med den 1 januari 120 kronor. Det är en ganska rejäl sänkning. Ju större åtgärder som behöver vidtas, desto större blir också skillnaden i pris för den enskilde att betala.

Jag pratade med en kvinna för ett par veckor sedan som med tårar i ögonen berättade det här för mig: För ett tag sedan gick jag till tandläkaren, för min tandprotes har blivit för stor för att jag har minskat i vikt på grund av min ålder. Tyvärr gick det inte att lösa ekonomiskt för mig. Men nu har jag tack vare er, tack vare att ni har tagit grepp om det här, äntligen råd med en ny. Annars hade jag fått gå med munnen stängd och vara tandlös. Detta är inte värdigt ett välfärdsland som Sverige, och det är absolut inte en värdig ålderdom, fru talman.

Vi vet att många äldre av ekonomiska skäl har fått avstå och skjuta upp sin tandvård. För dem hamnar tandvården nu inom räckhåll. Detta är alltså en reform som syns direkt i plånboken och som verkligen gynnar den enskilde och gör skillnad.

Det kan i sammanhanget också nämnas att effekten av detta är att den genomsnittliga kostnaden för en patient som är 67 år eller äldre beräknas sänkas med cirka 59 procent – från 4 600 kronor ned till 1 900 kronor. Det är alltså den genomsnittliga kostnaden. Om vi räknar bort den grupp som så att säga är väldigt behandlingstung landar den genomsnittliga kostnaden på cirka 1 400 kronor, vilket är i linje med det högkostnadsskydd vi har inom hälso- och sjukvården. Om man ska bena i det ytterligare kommer cirka 75 procent att ha en årlig tandvårdskostnad som faktiskt är lägre än 1 400 kronor.

Fru talman! Det är ett faktum att det har funnits regeringar före den regering som i dag styr riket – och även partier – som under väldigt lång tid har pratat om en liknande reform men inte lyckats genomföra några större förändringar inom tandvården. Men nu gör det här gänget det, och det är glädjande.

Låt mig också passa på att avsluta med att bemöta den lite smått vridna kritik som kommer bland annat från oppositionen. Jag tycker att det ligger på sin plats.

Det handlar bland annat om frågan om det förebyggande arbetet och att vi inte satsar på det. Saken är den att det är precis lika viktigt som tidigare, och vi gör inga försämringar i och med reformen. Allting är i princip som det har varit tidigare. Således har det varit fritt för alla partier att lägga fram budgetförslag för att stärka det förebyggande arbetet. Jag har inte sett något tydligt konkret beslut på detta, men det kanske lyfts upp under debatten här i dag.

Jag vill däremot ta tillfället i akt att förklara lite för alla er som lyssnar och som inte är fullt insatta i hur det fungerar. Det finns olika bidrag inom tandvården. Bland annat finns två bidrag – ett allmänt tandvårdsbidrag och ett särskilt tandvårdsbidrag. Dessa träffar lite olika. För det allmänna tandvårdsbidraget gäller från 2025 att alla som har fyllt som lägst 20 och år och som högst 23, eller som är minst 65 år, får ett årligt allmänt tandvårdsbidrag på 600 kronor. Övriga personer får 300 kronor.

Detta allmänna tandvårdsbidrag som vi kallar ATB kan sparas i två år, och om man som 20-åring då besöker tandvården för att göra sin årliga basundersökning – eller i vilket spann man nu gör den – har man totalt 1 200 kronor till sitt förfogande. En basundersökning ligger väl på cirka 1 150 eller 1 200 kronor, och det innebär då att man om man går vartannat år har en kostnad på i princip noll kronor för att kunna gå och göra sin basundersökning. Detta är en viktig del att ta upp i sammanhanget, då det har riktats viss kritik rörande just den ålderskategorin.

Förutom det allmänna tandvårdsbidraget finns också ett särskilt tandvårdsbidrag, vilket är ett ytterligare kompletterande bidrag för förebyggande tandvård till personer som riskerar att på grund av viss sjukdom eller funktionsnedsättning få försämrad tandhälsa och som har ett stort tandvårdsbehov. Detta bidrag kan ges i förebyggande syfte.

Det särskilda tandvårdsbidraget uppgår till 600 kronor per halvår, och det höjer vi nu till 1 000 kronor från och med den 1 januari. Detta kan ges exempelvis till personer med diabetes eller andra sjukdomar som tandvården har bedömt behöver detta. Det kan nyttjas i det förebyggande arbetet när det gäller basundersökning eller till exempel tandsten, vilket gör att vi fortsatt subventionerar och inriktar fokus på det förebyggande arbetet.

För Sverigedemokraternas del är tanken med den här reformen att den ska införas stegvis. Den ska också omfatta fler åldersgrupper för att slutligen nå hela befolkningen. Att göra det stegvis är givetvis nödvändigt för att säkra professionens förmåga och kapacitet att möta ökad efterfrågan. Nu genomför vi tillsammans med regeringen den första etappen, och det kan väl knappast bli en bättre julklapp från politiken till våra äldre den här vintern.

Anf. 9 Christofer Bergenblock (C)

Fru talman! Jag tackar ledamoten Linda Lindberg för anförandet!

Jag håller med om mycket av det som sades i anförandet, och det är bra att vi nu går vidare med en tandvårdsreform som gör att fler personer kommer att få tillgång till bättre tandvård och i slutändan få bättre munhälsa.

Denna tandvårdsreform tar tag i en del av problematiken. Vi vet att äldre generellt har sämre tandhälsa än vad yngre människor har, och nu fokuserar reformen på det. Samtidigt vet vi att tandhälsan skiljer sig också regionalt i landet.

Det som gör att man får sämre tandhälsa på våra landsbygder och i våra glesbygder jämfört med i våra storstadsområden handlar till stor del om tillgången till tandvård. Om man tittar på våra 79-åringar, fru talman, kan man se att 75 procent av dem som bor i storstad har 20 tänder kvar i munhålan när de är 79 år. På våra landsbygder är det bara drygt 50 procent.

I utredningen till denna tiotandvård föreslogs att ett kommuntypstillägg skulle sättas in, som skulle ge storstadskommuner ersättning precis enligt det system som nu har beskrivits men där landsbygdskommuner och glesbygdskommuner skulle få högre ersättning för tandvården. På det viset skulle man kunna ge en lite mer jämlik tandvård över hela landet. Men det här förslaget, fru talman, finns inte med i betänkandet. Regeringen skjuter det på framtiden, och det är väldigt oklart när eller om det över huvud taget kommer ett sådant tillägg.

Jag undrar: Vart har kommuntypstillägget tagit vägen? Och tar inte Sverigedemokraterna den skillnad vi ser i landet mellan stad och landsbygd på allvar?

Anf. 10 Linda Lindberg (SD)

Fru talman! Sverigedemokraterna är väldigt måna om en levande landsbygd och har väldigt högt tonläge i detta. Vi ser det som en viktig del. Det är någonting som Centerpartiet har tappat lite någonstans på vägen. Jag vet inte varför man har valt att rikta sig mer till storstadsregionerna.

När det gäller frågan om kommuntypstillägget är det precis som ledamoten säger. Det finns inte med i den här utredningen – eller det fanns med i utredningen, men det finns inte med i propositionen. Det finns såklart anledningar till detta. Det är inte så att vi inte tycker att det är viktigt, utan vi anser att det behöver hanteras i en särskild ordning – inte minst för att det tenderar att ligga väldigt nära vad som utifrån EU-rättens mening skulle kunna vara ett statsstöd. Då behöver vi hantera det på ett korrekt sätt så att det när det väl landar blir funktionellt och inte strider mot någon typ av EU-rättslig förordning. Det är av den anledningen vi väljer att plocka bort detta, och vi kommer att återkomma till riksdagen vid ett senare tillfälle när detta väl har landat.

Jag håller med om problembeskrivningen gällande att vi behöver säkerställa att vi har en jämlik tandvård precis som vi ska ha en jämlik hälso- och sjukvård över hela landet. Det ska inte spela någon roll var i landet man bor eller befinner sig för att man ska kunna få tillgång till adekvat välfärd. Där är vi helt överens. Det finns liksom inga stridigheter i detta.

Jag stannar där, för jag tycker att jag har gett ledamoten ett tillräckligt gott svar.

Anf. 11 Christofer Bergenblock (C)

Fru talman! Jag delar ledamotens åsikt om att Sverigedemokraterna har haft ett högt tonläge kring landsbygdspolitiken och att hela landet ska leva. Det var ett väldigt högt tonläge i valet. Sedan kom ju tiden efter valet. Då sänktes tonläget ordentligt, och det visade sig att Sverigedemokraternas landsbygdspolitik bara handlade om att sänka priset på bensin och diesel. Sedan tog det slut.

Nu hade ju Sverigedemokraterna i samband med den här reformen en möjlighet att faktiskt visa att även välfärden är viktig att se till att få jämlik över hela landet. Man har ju inte tagit några initiativ när det gäller att göra sjukvården eller skolan jämlik. Nu har vi dock en proposition och ett betänkande som berör tandvården. Där fanns en konkret möjlighet att se till att tandvården kunde få bättre förutsättningar att bli jämlik mellan stad och land. Men det gör man inte.

Ledamoten säger att det beror på osäkerhet kring statsstödsreglerna. Samtidigt visar utredningen att det inte finns någon större osäkerhet där, utan man är rätt övertygad om att detta är förenligt med EU:s statsstödsregler.

Det kanske snarare handlar om att man inte är beredd att lägga de pengar som krävs för att klara av den ökade kostnaden för våra landsbygder i syfte att ge en mer jämlik tandvård. Prioriteringarna har ju sett ut så även tidigare – man har inte velat lägga de pengar som krävs för att ge en jämlik välfärd på våra landsbygder. När Sverigedemokraterna, som haft ett högt tonläge gällande landsbygden, nu hade en konkret möjlighet brydde man sig ändå inte om det.

Om det ändå skulle komma ett kommuntypstillägg från regeringen någon gång, när skulle det i så fall komma?

Anf. 12 Linda Lindberg (SD)

Fru talman! Alla som följt regeringens och Sverigedemokraternas arbete under den här mandatperioden är väl medvetna om att reformtempot på departementen har varit historiskt högt. Vi gör otroligt mycket. Detta är ingenting som har skådats i svensk politik på väldigt länge. Vi gör otroligt mycket inom både skolan och sjukvården, och det vet ledamoten om. Det är lite oärligt av honom att stå här och påstå att vi inte gör någonting alls på de här välfärdsområdena. Det gör vi visst. Bara inom hälso- och sjukvården har vi många reformer för att stärka jämlikheten och öka kunskapen på väldigt många områden. Jag vet att ledamoten har full kunskap och kännedom om detta, fru talman, så det blir lite oärligt och tramsigt att stå här och påstå att vi inte gör någonting när det faktiskt syns att vi agerar väldigt mycket.

Det är viktigt att sänka dieselpriserna och bensinpriserna även för dem som lever på landsbygden, men vi gör även många andra saker. Nu gäller det dock just denna proposition. Jag kan försäkra ledamoten att det jobbas intensivt med frågan på departementet, och det kommer att komma längre fram. Jag kan dock inte stå här och ha den informationen i den här debatten, för den rör inte denna proposition.

Jag är övertygad om att vi alla är överens om att vi vill gå vidare med någon form av kommuntypstillägg för att stärka möjligheten att verka på landsbygden och för att även personer som bor där eller i glesbygd ska kunna få tillgång till en bra tandvård.

Anf. 13 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Vår ingång i det här är att tänderna är en klassfråga. Socialstyrelsens statistik från 2024 visar att de socioekonomiska skillnaderna i tandhälsa är störst bland dem som är födda på 80, 70- eller 60-talet och minst bland dem som är födda på 40- eller 50-talet.

Jag skulle vilja se att den här reformen utvecklades. Inget parti har sagt nej till reformen, även om partierna har olika ingångar.

Under valrörelsen lovade Sverigedemokraterna ett reformpaket som på fyra års sikt skulle leda till att alla vuxna som är svenska medborgare, EU-medborgare eller EES-medborgare skulle ha samma kostnad för att gå till tandläkaren som för att gå till doktorn. Jag är väldigt nyfiken på what’s next.

Något annat som jag har funderat väldigt mycket på – även om det finns förklaringar – är att den här reformen inte handlar om samtliga tänder. Sammanfattningsvis menar utredningen att ett begränsat antal främre tänder kan räcka för många äldre, även om bakre tänder är viktiga för tuggfunktionen. Det ses som en rimlig kompromiss för att kunna erbjuda god vård till låg kostnad. Det kan alltså räcka för de äldre om det gäller tänder långt fram i munnen.

Jag är ganska häpen över att ni inte har inkluderat hela munnen när ni ändå har tagit fram den här reformen. Jag tror att ni hade haft råd med det. Ni har ju valt att sänka skatterna med 120 miljarder under de här tre åren, så visst hade ni haft råd att ta med hela munnen. Hur tänkte ni här?

Anf. 14 Linda Lindberg (SD)

Fru talman! När jag lyssnar på Vänsterpartiet ställer jag mig oftast frågan: Hur tänkte ni här? Den frågan går väl both ways.

Jag börjar med den sista frågan som ledamoten tog upp, alltså vilka tänder som omfattas av den här reformen. I mitt anförande för bara några minuter sedan nämnde jag att samtliga tänder ingår i reformen. Lagning, rotfyllning och behandling av andra skador som kan uppstå på tänderna omfattas av Tiotandvården. Det gäller även fast protetik. Det enda som undantas är fast protetik på de tänder som sitter efter tandposition 5. Om fast protetik behöver göras i till exempel tandposition 3 omfattas det av Tiotandvården. Behöver man göra en lagning i tandposition 7 ingår även den i Tiotandvården. Jag tyckte att jag var väldigt tydlig i mitt anförande i talarstolen för bara några minuter sedan.

Det är klart att man hade velat ge allt till alla om det hade funnits en oändlig kassa. Detta är ju också lite av Vänsterpartiets paradgren. Så länge det är någon annan som betalar kan man alltid ge allt till alla; det är väldigt enkelt.

Den första frågan handlade om något som vi gick till val på, fru talman. Vi ville se en tandvårdsreform som spänner brett över befolkningen och omfattar alla. Jag tycker någonstans att vi har påbörjat det arbetet. Vi förstår att detta behöver göras stegvis. Vi skulle stressa hela professionen om vi skulle göra detta i ett enda steg.

Jag tycker att det här är en rimlig ordning, dels för att vi ska kunna få kompetenstillgången på plats, dels för att professionen inte ska bli helt chockad från den 1 januari.

Kerstin Lundgren

Anf. 15 Tredje vice talman Kerstin Lundgren

Jag hör att engelska uttryck används i debatten. Jag vill påminna alla ledamöter om att det är det svenska språket som gäller i kammaren.

Anf. 16 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Jag ska tänka på det som talmannen påminde om.

”Allt till alla” har inte varit vår paroll. Jag skulle kunna kasta tillbaka ”allt till de rikaste” till ledamoten, men vi kommer ju att ha många debatter här framöver.

En sak som ni har gjort inom tandvårdsområdet är att ni har sänkt åldersgränsen för avgiftsfri vård från 23 till 19 år. Ni har också sänkt åldersgränsen för det statliga tandvårdsstödet från 24 till 20 år. Ekot har gjort en undersökning där man frågat regiontandvården vad som har hänt efter borttagandet av detta. Det visar sig att det är 66 procent färre i åldersgruppen 20–24 som går till tandläkaren efter det här. Det visar väl tydligt att någonting gick snett. Eller tycker ni att det är okej och att det ska bli så här?

Samtidigt som denna reform tagits bort har vi ett ekonomiskt läge i Sverige som drabbar unga vuxna och människor med vanliga arbetaryrken. Vi har en arbetslöshet på 25 procent i den här målgruppen. Jag talar om ungdomar eller unga vuxna. I tider av rekordhöga matpriser, hyror och elpriser tror jag inte att det står högst upp på prioriteringslistan att gå till tandläkaren.

Fru talman! Min enkla fråga till ledamoten är: Hur tänkte ni här? Varför ställer ni grupp mot grupp?

Anf. 17 Linda Lindberg (SD)

Fru talman! I den här reformen riktar vi oss primärt till en äldre målgrupp, alltså människor som är 67 år eller äldre. Vi vet att det är många i denna grupp som inte har råd att gå till tandläkaren och som har en väldigt eftersatt tandstatus. Håller inte ledamoten med om att detta är att rikta skattemedel åt rätt håll? Det är primärt denna grupp som inte har haft råd att gå till tandläkaren under flera år, men nu får man möjlighet att få ordentlig munhälsa.

Jag tycker att detta är en väldigt fin reform. Den riktar sig till alla, oavsett vilken inkomst man har. Framför allt riktar den sig dock till dem som inte har haft möjlighet att gå till tandvården under väldigt lång tid. Jag tycker att det är viktigt att lyfta fram detta.

Vad gäller åldersspannet 20–23 år har professionen själv flaggat för att här finns en outnyttjad resurs. Det är många som inte dyker upp på sina bokade tider, och därför finns möjlighet att frigöra resurser och kapacitet så att också gruppen som ingår i Tiotandvården kan behandlas.

Om de har fått svensk barntandvård under uppväxten har de som är mellan 20 och 23 år generellt god tandhälsa och god tandstatus. Genom det allmänna tandvårdsbidraget, som vi höjde den 1 januari i år, får också varje ung person 1 200 kronor under en tvåårsperiod att använda till en basundersökning. Jag tycker att det är rimligt och bra.

Sverigedemokraternas andemening är dock att reformen slutligen ska omfatta hela befolkningen.

Anna Vikström (S)

Anf. 18 Anna Vikström (S)

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 4.

Socialdemokraterna vill att de finansiella trösklarna till tandvården ska sänkas genom ett stegvis utvecklat högkostnadsskydd liknande hälso- och sjukvårdens, med start för de äldre. Vi står därför bakom förslaget som debatteras i dag om ett nytt högkostnadsskydd för tandvård för äldre, men vi vill också se särskilda satsningar för unga. Därför har vi lagt fram ett förslag i budgeten som gör att regeringens borttagna fria tandvård till unga 19–23 år återställs.

God tandhälsa är en viktig del av människors välbefinnande och hälsa. Samtidigt som tandhälsan förbättrats totalt sett kvarstår skillnader i tandhälsa mellan olika grupper i samhället. De som har högre utbildning och inkomstnivå skattar oftare sin tandhälsa som bättre och besöker tandvården oftare än de som har lägre inkomster och utbildningsnivå.

Omfattande tandvårdsbehov kan medföra betydande kostnader för den enskilde. Att avstå tandvård trots behov eller att endast söka tandvård vid akuta besvär kan leda till dålig tandhälsa som inte bara är stigmatiserande utan som även kan ge allvarliga följdsjukdomar. Vi vet att tandvårdsbesöken i högre åldrar minskar och inte motsvarar tandvårdsstatus och behov. De som är äldre får med denna reform bättre möjlighet att betala sin tandvård. Detta är särskilt värdefullt för dem som har låg pension, ansträngd ekonomi och stora tandvårdsbehov.

En viktig åtgärd för att öka tillgängligheten till god tandvård för alla och därmed bidra till förbättrad tandhälsa i befolkningen är att sänka de ekonomiska trösklarna till tandvården. Mot denna bakgrund tillsatte den socialdemokratiska regeringen en större tandvårdsutredning, vilken lämnade sina slutsatser och förslag i mars 2021. Nuvarande regering har inte gått vidare med den utredningens förslag till högkostnadsskydd men har nu lagt fram det förslag vi i dag debatterar.

Denna proposition är dock lite som grisen i säcken. Det står nämligen inte i propositionen att högkostnadsskyddet ska gälla från 67 år, att patienten ska betala 10 procent av tandvårdskostnaden eller vilka åtgärder som ska rabatteras och för vilka tänder. Men vi får helt enkelt lita på att regeringen gör som den har sagt och att allt detta framgår av de föreskrifter som myndigheterna ska ta fram efter beslutet. Denna oklarhet gäller även efter sverigedemokraten Linda Lindbergs uppräkning. Det står nämligen inte uttryckligen i propositionen. Vi tror dock att det blir resultatet.

Det som däremot står i lagförslaget är att den som har det största behovet av tandvård ska ges företräde till vården, vilket är bra. Det står också att högkostnadsskyddet ska kombineras med en prisreglering så att högkostnadsskyddet verkligen kommer patienten till godo. Tandläkaren får nämligen inte ta ett högre pris än referenspriset för den åtgärd som ingår i högkostnadsskyddet för denna åldersgrupp. Referenspriset fastställs av Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket. Exakt vilka tandvårdsåtgärder det gäller kommer som sagt att publiceras senare.

Vi har ställt en fråga till socialministern om det går att ta betalt för tillval eftersom det har förekommit uppgifter i medierna som gjorde oss tveksamma. Men vi fick ett mycket tydligt svar. Tillval inom särskild tandvårdsersättning, som det här högkostnadsskyddet heter, vid sidan av referenspriset medges inte.

Fru talman! Var femte patient känner inte alls till att priserna kan variera stort mellan olika tandvårdsmottagningar – och de varierar verkligen. Hur det ser ut där du bor går att se på en officiell webbsida som heter Tandpriskollen. Här kan man söka på olika tandvårdsmottagningars priser på alla orter. Priser över referenspriset betalas av patienten själv, och priserna är ökande. Därför är det bra med en reform som gör att cirka 29 procent av marknaden prisregleras – något som är nödvändigt om reformen över huvud taget ska ha effekt på patienternas avgifter.

Tandvården måste också vara tillgänglig för alla i hela landet. Men ojämlikheten vad gäller tillgång till tandvård växer, särskilt på landsbygden, i mindre städer och i socioekonomiskt utsatta områden. Därför vill vi se en högre ersättning till landsbygdskommuner och blandade kommuner, vilket utredningen bakom denna proposition föreslog men som regeringen inte lägger fram. Vi har hört att EU:s statsstödsregler är ett skäl, men regeringens kommentarer är vaga. Trots att vi har ställt frågor om när det kan komma ett besked om detta får vi inga svar.

Fru talman! Det är stora problem med kompetensförsörjningen i tandvården. I 18 av 21 regioner råder brist på tandläkare och tandhygienister, och i vissa län är bristen särskilt allvarlig. Vi kan inte ha stor brist på tandläkare och tandhygienister i en majoritet av Sveriges kommuner medan det är överetablering i Stockholm. Här behöver flera olika åtgärder vidtas. Till exempel borde Nationella vårdkompetensrådet få ett nytt uppdrag när det gäller kompetensförsörjningen i tandvården. Det särskilda stöd till landsbygdskommuner och blandade kommuner som jag tidigare nämnde behöver därför bli verklighet.

Vi vill också att den här reformen utvärderas ordentligt. Det finns risker med alla reformer inom tandvårdssystemet, och det kan uppstå både önskade och oönskade effekter. Det är ganska olyckligt att debatt och beslut i frågan tas så här sent på året eftersom reformen ska träda i kraft redan efter nyår. Det är nu otydligt för såväl patienter som vårdgivare vad som ingår, och missförstånd florerar, vilket är tråkigt. Det hade varit bra om det hade varit tydligt tidigare så att alla i detalj hade kunnat veta vad som faktiskt kommer att ingå.

Tyvärr beskrivs tandvården som generellt drabbad av överbehandling och felfakturering. Oseriösa och kriminella aktörer förekommer, och det statliga tandvårdsstödet är särskilt sårbart. Vid en kontroll upptäcktes att en hel del behandlare som fått ersättning inte ens var tandvårdspersonal. Därför måste detta följas upp, särskilt när systemet nu tillförs mycket nya skattepengar. En tillståndslag är på plats, vilket är bra, och det är viktigt att fler insatser görs för att motverka fusk och kriminalitet inom tandvårdssystemet.

Avslutningsvis: Vi vill ha en behovsstyrd tandvård på lika villkor för hela befolkningen. Dagens reform är ett viktigt steg i rätt riktning men för en begränsad grupp. Nu är det viktigt att gå vidare mot en modell där tandvårdsbehoven i alla åldersgrupper står i fokus och där alla i hela landet får tillgång till tandvård.

Anf. 19 Thomas Ragnarsson (M)

Fru talman! Vi debatterar i dag betänkandet SoU10, som gäller propositionen om ett förstärkt högkostnadsskydd för tandvården. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Politik handlar alltid om att göra avvägningar utifrån olika intressen, och man kan konstatera att det här är en fråga som har rört upp känslor, både positiva och negativa sådana, i olika delar av samhället.

Det är en dyr reform, och den moderatledda regeringen avsätter därför 3,4 miljarder kronor för ändamålet. När det gäller den ekonomiska uppsidan är förhoppningen att en förbättrad munhälsa ska förhindra andra sjukdomstillstånd.

Utgångspunkten för reformen har varit att tillgängliggöra tandvård för de äldre i samhället oavsett vilken ekonomi de har. Att reformen vänder sig till den äldre delen av befolkningen är kopplat till att risken för sjuklighet ökar med stigande ålder.

Fru talman! Kunskapen om människans munhälsa och kopplingen till andra sjukdomstillstånd är något som forskningen under senare år har kunnat bevisa, och det bedrivs en fortsatt stor forskning inom området. Svåra sjukdomstillstånd såsom viss cancer, hjärt-kärlsjukdom, demens och vissa typer av systemsjukdomar har kunnat kopplas direkt till munhälsan.

Förutom det finns den rent mänskliga aspekten av en god munhälsa, där smärta och risken för efterföljande undernäring minskas, samtidigt som det rent estetiskt finns ett stort mervärde för patienten. För många äldre har den ekonomiska situationen varit helt avgörande för om de söker vård eller inte, och givet detta har vi patienter som utvecklat svår sjukdom därför att de inte sökt tandvård.

Fru talman! I reformarbetet kring tandhälsovården plockades den fria tandvården för 19–23-åringar bort. Det var en helt relevant åtgärd som skapade ekonomiskt utrymme för den satsning som nu görs. Det finns givetvis de som tycker att det var dåligt, men med tanke på att vi har världens bästa barntandvård torde gruppen 19–23-åringar ha en väldigt god tandhälsa. Därför var satsningen där inte relevant.

Samtidigt finns det försäkringar som kan tecknas i ungdomsåren och där premien baseras på den tandhälsa som råder vid tillfället. När vi hade fri tandvård upp till 23 år såg man en överkonsumtion av tandvård i just den gruppen, vilket hade en undanträngningseffekt som främst drabbade Folktandvården i Sverige.

Fru talman! Folktandvården har i dag utbildningsansvaret för nya tandläkare samtidigt som man är ansvarig för barntandvården. Det har fått effekten att nya tandläkare upplever att de inte får lära sig hantverket, vilket är en bidragande orsak till att det saknas tandläkare på väldigt många folktandvårdskliniker i dag.

Kompetensbristen är stor hos både privata och offentligt drivna tandvårdsenheter i glesbygd. Här tänker många på norra Sverige, men problematiken finns även i norra Skåne och Smålands inland. Tillgången till tandvård måste vara jämnt fördelad över landet så att alla har möjlighet att tillgodogöra sig vården i ett rimligt geografiskt område.

Kompetensförsörjningsproblem är något som de flesta branscher pratar om, och jag tror att den privata och den offentligt drivna tandvården måste sätta sig ned och hjälpas åt att lösa denna fråga.

Fru talman! Över tid har den svenska tandvården fungerat mycket bra, och där har offentliga och privata aktörer varit en viktig faktor för den generellt goda tandhälsa som råder i Sverige. Den fria prissättningen har fungerat, men när man inför ett högkostnadsskydd för tandvård är det givet att den fria prissättningen begränsas. Annars skulle kostnaderna kunna raka i höjden och de ekonomiska konsekvenserna bli stora.

Därför finns det framräknade referenspriser, och TLV har tagit fram en modell för prissättning. Jag vet att många anser att modellen inte fungerar, men av det som har presenterats framgår att det finns en ekonomisk marginal även i Tiotandvården, även om den givetvis är begränsad.

Fru talman! Denna typ av reform kommer givetvis att innebära en ökad administration, men även det finns med som en post i TLV:s beräkningsmodell. Försäkringskassan har fått medel för att uppdatera sina system så att det ska bli så enkelt som möjligt för dem som ska arbeta i systemen.

Tyvärr måste dessa system både ha koll på att rätt ersättning betalas ut och förhindra att kriminella gäng nästlar sig in och försöker stjäla pengar. En annan faktor som är kopplad till de kriminella nätverken är att tillståndsplikt införs för privata tandvårdsgivare, som ett led i att förhindra att skattemedel hamnar i fel fickor.

Fru talman! En sådan här reform måste givetvis följas och utvärderas så att satsade pengar får den effekt som man vill uppnå. Målet är en förbättrad folkhälsa bland våra äldre, men synergieffekten blir förhoppningsvis minskade kostnader för behandling av andra sjukdomstillstånd och minskad belastning på hälso- och sjukvården. Samtidigt måste man följa hur de dynamiska effekterna påverkas av ett högkostnadsskydd och hur detta påverkar tandvården i Sverige.

Anf. 20 Christofer Bergenblock (C)

Fru talman! Tack, ledamoten Thomas Ragnarsson, för anförandet!

Vi hörde ett anförande tidigare från Socialdemokraternas Anna Vikström, som sa att det är nödvändigt att prisreglera marknaden. Nu gällde det tandvården, men vi kan ana att man på den sidan tycker att det finns många marknader som det är viktigt att prisreglera.

Nu höll också den moderata ledamoten ett anförande om hur viktigt det är att prisreglera marknaden, och det är klart att även jag som marknadsliberal centerpartist inser att det behövs regleringar av marknadsmekanismerna om ett högkostnadsskydd ska införas. Därav följer de referenspriser som har kritiserats väldigt hårt av både folktandvården och de privatpraktiserande tandläkarna då dessa priser anses vara väldigt lågt räknade generellt och riskerar att leda till användning av billigare material och sämre protetik än vad som annars skulle vara fallet och vad tandläkarna själva i många fall vill använda.

I ett sådant här system, där utgångspunkten är referenspriser, lyfter vi från Centerpartiet fram att det borde vara möjligt att göra tillköp som patient och att man ska ha kvar en viss valfrihet när man ska göra ett ingrepp eller en behandling i sin munhåla. Men Moderaterna går inte med på att lämna den lilla möjligheten till valfrihet så att man med egna pengar själv kan betala för en estetiskt lite finare eller mer hållbar insats.

Hur kommer det sig att Moderaterna, som traditionellt sett ändå varit ett borgerligt och stundom till och med liberalt parti, har en sådan tilltro till statlig prisreglering att de inte ens kan låta patienter göra egna tillval inom ramen för Tiotandvården?

Anf. 21 Thomas Ragnarsson (M)

Fru talman! Jag är rätt säker på att ledamoten var med på det besök som socialutskottet gjorde hos TLV, där vi fick en dragning av hur man har räknat fram referenspriset.

Precis som ledamoten nämner har det framförts kritik både från den privata marknaden och från folktandvården mot att referenspriset är för lågt satt. Det man ofta lyfter i diskussionen är att till och med folktandvården har 15 procent högre pris än referenspriset. Det har väl sina randiga skäl, om man får säga så. Overheadkostnaden inom våra regioner är nämligen ofantlig. Det är en kostnad som man drar in även på behandlande pris, vilket gör att det självklart inte går ihop. För folktandvården blir inte detta ett problem vid årets slut. Mig veterligen har inte en enda folktandvård gått i konkurs, eftersom underskottet regleras i slutet av året.

Hur påverkar då detta de privata tandläkarna? Jag förutsätter att det inte finns en enda privatpraktiserande tandläkare som har byggt upp en sådan OH-kostnad som vi har lyckats bygga upp i våra regioner. I så fall förstår jag att priset inte räcker till. Men i övrigt är beräkningsmodellen räknad på ett medianvärde.

När det gäller att betala extra kommer man inte att kunna göra det initialt i reformen. Det beror på att vi ska kunna ha kontroll på att patienterna får rätt tandvård till rätt pris. Annars kan det lätt bli så att tandläkaren prackar på den gamla människan en annan tandkrona för att det ger större vinst för företaget. Initialt kan man alltså inte betala extra, men jag ser det inte som en omöjlighet i framtiden att man skulle kunna skruva på detta.

Anf. 22 Christofer Bergenblock (C)

Fru talman! Kritiken mot referenspriserna hör till de bitar som behöver följas upp när tandvårdsreformen har sjösatts och vi kan se vad effekterna blir. Det är någonting man måste följa över tid för att se vad det innebär.

Att detta skulle vara ett incitament för regionerna att dra ned på sina overheadkostnader är möjligen en nyhet för dem. I regionernas värld är risken i stället stor att låga referenspriser genom det nya systemet leder till att man ökar skattefinansieringen av den regionala tandvården.

För de privata finns naturligtvis en risk, som har lyfts från flera håll, för utslagning av tandvårdskliniker, framför allt på landsbygden. Det gäller särskilt eftersom man inte inför det kommuntypstillägg som skulle behövas för att säkra tandvården på våra lands- och glesbygder, där det är som svårast med tillgängligheten.

Fru talman! Ledamoten säger att man initialt inte kommer att medverka till att låta patienter göra tillköp. Samtidigt är ju det här en regering med tre på papperet borgerliga partier, som kanske till stor del styrs av ett annat parti som inte alls är borgerligt. Likväl har man en viss påverkansmöjlighet på propositionerna även från Moderaternas sida, och jag har väldigt svårt att förstå varför man gör så här. Alla privatpraktiserande tandläkare jag har pratat med har också väldigt svårt att förstå varför inte Moderaterna, som ett gammalt borgerligt parti, kan tillåta patienterna valfriheten att redan från dag ett göra tillköp när de får tandvård enligt det nya tiotandvårdssystemet. Förklara gärna mer i detalj varför Moderaterna inte kan acceptera det!

Anf. 23 Thomas Ragnarsson (M)

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Det har väl inte undgått någon att de kriminella nätverken har nästlat sig in i princip överallt. Under lång tid har de kunnat etablera verksamheter utan att några politiska partier som har styrt under denna tid har gjort något åt problemet.

I dag måste egentligen alla förändringar som vi gör i välfärdssystemet bygga på en ansats att se till att förhindra att kriminella nätverk och personer tar sig in i systemen. Jag är den första att säga att detta är oerhört beklagligt. Det är väl ingen som tycker att det är roligt att behöva lägga både tid och pengar på just det arbetet. Men det är nödvändigt, för vi ser att det under lång tid har läckt ut pengar från statskassan till gängen. Vi har finansierat och gött dem, men det är slut med det nu.

När man gör förändringar måste de vara väldigt begränsande för att man ska kunna ha den här kontrollen. Det är ett av skälen till att man nu väljer att säga att det som ingår i Tiotandvården är just det här och att det ersätts på det här viset – punkt.

Ledamoten pratar om att plocka in andra grejer, till exempel att man ska kunna betala extra för en speciell krona. Jag tycker att det är lovvärt, och för mig som moderat är det en valfrihetsfråga. Men för att systemet ska klara av detta kan vi för tillfället inte ha den valfriheten. Vad som händer framöver får vi se; det här är en process som vi kommer att jobba gemensamt med. Det är ändå glädjande att det inte är någon här inne som är emot själva reformen. Det får vi inte glömma!

Anf. 24 Karin Rågsjö (V)

Fru talman och ledamoten! Precis som ledamoten sa är det inget av partierna som är emot reformen, men vi har lite olika ingångar.

Det låter ibland lite geschwint när ni pratar om unga vuxna och menar att de har bra tandhälsa och att de har råd att gå till tandläkaren. Det är ungefär som om ni inte har hängt med i verkligheten. Det är otroligt hög arbetslöshet i denna grupp; 25 procent av de unga vuxna är arbetslösa. De är också klämda från olika håll. Bostadskostnaderna har ökat, och matkostnaderna har ökat, så det är klart att det hade varit bra att ha kvar reformen. Nu ställer ni i stället grupp mot grupp.

Jag har också en annan fråga. Socialstyrelsens undersökningar visar att det kanske inte är alla äldre som har svårt att betala, utan det finns olika segment. Det här handlar om klass, som jag ser det.

Tandläkarförbundet har låtit Novus göra en opinionsundersökning om svenska folkets betalningsförmåga, och där visar det sig att 1 miljon svenskar inte har råd att gå till tandläkaren. Och det handlar verkligen inte bara om äldre, utan det är fyra av tio svenskar som inte har råd. De uppger att de inte har prioriterat tandläkarbesök på fyra år eller längre tid. Varannan person som inte har råd att gå till tandläkaren uppger höjda mat-, el- och drivmedelspriser och höjda räntor till följd av inflationen som orsak.

Jag undrar därför: Hur tänker ledamoten gå vidare med det här? Alla vi som går till tandläkaren vet att det kan bli vansinnigt dyrt, och det gäller specifikt om man har en väldigt tunn plånbok. Då kommer det att kännas. Hur är fortsättningen på denna resa?

Anf. 25 Thomas Ragnarsson (M)

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Som jag nämnde i mitt inledningsanförande är detta en dyr reform. Den kostar 3,4 miljarder, och det ska man ha en oerhört stor respekt för. Det har jag.

Det känns dock som att Vänsterpartiet inte alltid har respekt för pengar, utan man går ned i källaren, laddar sedelpressen med lite papper och vevar på. Så ordnar man detta lite snabbt och enkelt utan att egentligen ha någon långsiktig tanke med hur man ska hantera den här typen av kostnader.

Ibland får jag känslan av att det inte skulle finnas någon hjälp för någon utanför barngruppen och, nu efter reformen, dem som är plus 67 år. Det är inte sant. Vi har tandvårdspengen, som sätts in på ens konto och som man kan använda till undersökning och lättare behandling. Det är ändå 600 kronor om året för gruppen 19–23-åringar. Om man till exempel går till tandläkaren vartannat år kanske det till och med täcker någon liten behandling.

Även för den övriga befolkningen finns ett högkostnadsskydd som staten står för. Om en behandling kostar över 3 000 kronor står staten för 50 procent av kostnaden upp till 15 000 kronor och sedan för 85 procent av kostnaden över 15 000 kronor. Det finns alltså ett stöd.

Samtidigt finns det faktiskt en möjlighet för de minst bemedlade att söka stöd via socialtjänsten. Det är inte meningen att någon inte ska kunna äta på grund av att man har sådan smärta att man inte kan tugga. Det finns ett system för det.

Anf. 26 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Jag vill börja med det ständiga tjatet om att Vänsterpartiet har en sedelpress i källaren. Vi har strikt gått efter den budgetram som ni har lagt fram, inte sant, men gjort andra prioriteringar. Vi har inte prioriterat de rikaste.

Ni har gjort skattesänkningar på 150 miljarder under de här åren. Herregud! Vilka har drabbats? Jo, det har hälso- och sjukvården, människor som bor i hyresrätt, you name it.

Okej, åter till tänderna. Det är klart att man undrar när man tittar i olika undersökningar, även Socialstyrelsens, över att väldigt stora grupper inte har råd att gå till tandläkaren. Även om detta är en reform som gynnar 67-plus-personer, som mig själv, är det väldigt många som står vid sidan om. 600 kronor får man nu för en undersökning, där röntgen inte ingår.

Detta är en ganska råddig reform med väldigt många ingångar – det måste väl ändå ledamoten hålla med om. Är du 67-plus kan du få betalt för de här tänderna. De ingår. Gäller det andra tänder får du gå till den kassan, ytterligare andra tänder till en annan kassa. Det är en ganska förvirrad reform, tycker jag själv, även om vi har ställt oss bakom den.

Jag vill ändå gå tillbaka till alla de 700 000 fattiga i Sverige i dag. Det har varit en enorm ökning. Detta är folk som lever väldigt snålt, kanske på socialtjänsten. Har ledamoten någon referens till när de betalar tandvård? Det undrar jag. Var finns den referensen?

Vi lever i ett Sverige där klyftorna ökar och där väldigt många faktiskt inte har råd att gå till tandläkaren. Det är bra att 67-plussare nu delvis får råd, men resten? Unga människor? De 25 procent arbetslösa?

Det är tuffa tider under Tidöpartierna, säger jag bara.

Anf. 27 Thomas Ragnarsson (M)

Herr talman! Tack för frågan, ledamoten! Här var det ord och inga visor.

Fortfarande kvarstår det faktum att vi har världens bästa barntandvård, vilket har lett till att tandhälsan hos de yngre är extremt god.

Vi var på en debatt i Älvsjö, och då nämnde jag mig själv som exempel. Jag är född 1970. När vi gick till tandläkaren borrade man allt. Så fort det var minsta karies borrade man, och man borrade rejält. Min mun är ett katastrofområde. Jag är medveten om det, och jag går till tandläkaren när det finns möjlighet. Tyvärr är dock belastningen på våra tandvårdskliniker i dag extremt hög.

Något jag också nämnde i mitt anförande är att man måste titta på de dynamiska effekterna av alla reformer man gör. Vad är då en dynamisk effekt? Säg att 1 000, för att ta en siffra, 67-åringar går till tandläkaren i dag när de får betala själva. Om den siffran efter den här reformen ökar till 2 000 personer som går till tandläkaren kommer detta självklart att få en enorm påverkan på tandvården i Sverige. Det gäller både folktandvården och de privata tandvårdsenheterna.

Det här måste vi balansera. Jag har ingen hatt som vi kan trolla upp tandläkare ur bara för att det finns en brist. Detta är ett långsiktigt arbete. Av den anledningen tror jag att man måste göra sådana här reformer stegvis. Jag tror inte att någon här inne kan sia om framtiden. Jag kan det definitivt inte. Gör man för stora saker på en och samma gång kan konsekvenserna bli väldigt dåliga.

Anf. 28 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Ni förstår vad jag anser: Tänderna är en klassfråga.

Vänsterpartiet anser att hela tandvårdssystemet behöver reformeras. Vi tycker att tänderna bör ses som en del av kroppen och att tandvården på sikt ska ingå i sjukvården med ett högkostnadsskydd.

Vår målsättning är att alla ska ha råd med bra tänder, inte bara de som kan betala de dyra behandlingarna. Priserna inom tandvården har stigit kraftigt under ett antal år, vilket har inneburit att de som tjänar väldigt lite pengar – de som helt enkelt har dålig ekonomi – väljer att avstå från att gå till tandläkaren.

För säkerhets skull ska jag säga att vi står bakom den här reformen, samtidigt som vi har helt olika inspel i den – så att det inte finns några missförstånd om det.

Socialstyrelsen har tagit fram statistik som är väldigt färsk, från 2024. Den visar att de socioekonomiska skillnaderna i tandhälsan är störst bland dem som är födda på 60, 70- och 80-talet och lägst bland dem som är födda på 40- och 50-talet. Då kanske man kan fundera på varför regeringen riktar den här satsningen enbart till 67-plussare, även om det i och för sig är bra att de får den. Jag har redan frågat Sverigedemokraterna vad som hände på vägen, eftersom de i valrörelsen 2022 pratade just om en tandvård för alla.

Herr talman! När regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna sänkte åldersgränsen för det statliga tandvårdsstödet från 23 till 19 år tog de bort möjligheten för många unga personer att skaffa sig rutiner för grundläggande god tandhälsa.

När man undersökt vad som hänt därefter har det visat sig att det inom regiontandvården är 66 procent färre i åldersgruppen som går till tandläkaren. Då säger ni att alla har en fantastisk tandvård bakåt, så att säga, att det inte är någon fara på taket och att det kommer att bli jättebra. Vi lever dock i en verklighet som är ganska tuff på många sätt – också gentemot unga, herr talman. Vi har 700 000 fler fattiga. Jag tänker på arbetslösheten, som tickar på i åldersgruppen unga vuxna – 25 procents arbetslöshet. Då har man ingen fet plånbok att gå till tandläkaren med. Då får man kanske vänta i flera år. Och vad händer då?

Att regeringen nu försöker åtgärda delar av Sveriges tandvårdsproblem genom att ta fram ytterligare ett ersättningssystem som bara kommer en ganska liten del av befolkningen till del och som enbart täcker åtgärder i delar av munnen, även om det finns system för resten av munnen, låter lite speciellt.

Jag är fortfarande nyfiken på varför man köpte utredningens förslag, som jag tycker hade en skrämmande syn på äldre: ”Sammanfattningsvis: även om bakre tänder är viktiga för tuggfunktionen, menar utredningen att ett begränsat antal främre tänder kan räcka för många äldre. Det ses som en rimlig kompromiss för att kunna erbjuda god vård till låg kostnad.”

”Kan räcka för många äldre” – jag måste säga att jag häpnar när jag läser detta.

Namnet på reformen är också Tiotandvården. Det är ändå lite listigt.

Vänsterpartiet vill som ni förstår gå mycket längre i satsningarna på tandvården än vad regeringen och Sverigedemokraterna gör. Vi vill införa ett verkligt kostnadsskydd. Vi har gjort beräkningar på det, och vi har också ekonomi för att kunna utveckla det genom åren. Vi hoppas att detta kommer att kunna genomföras med nästa regering.

Det här är en väldigt viktig reform. Tänderna ligger helt utanför kroppen. När du har ont i knäna får du ett frikort till slut. Går du till tandläkaren är det inte så.

Sedan har vi varit väldigt tydliga när det gäller antalet utbildade, alltså att man ska ta med sig det i arbetet framåt.

Vi vill vidare att även de privata tandläkarna ska ta emot unga och barn. Jag har varit ute väldigt mycket i Sverige och träffat olika tandläkare, även i de norra regionerna. Då har det visat sig att om folktandvården får ta hela ansvaret för barn och unga får de heller ingen kompetensförstärkning när det gäller resten av befolkningen, och det behöver de.

Jag menar att ni hade haft råd med en större reform med tanke på de enorma skattesänkningar ni har gjort för vissa väldigt privilegierade grupper.

Trots den nya reformen kommer äldre att få gapande hål i plånboken eftersom den inte helt täcker förebyggande behandling. Ja, det finns andra pengar för det, till exempel röntgen och tandhygienist. Det här blir för mig en rörig reform, och det blir rörigt även för tandläkarna. De ska hålla koll på alla de olika papperen och administrationen av reformen. Den måste utvärderas, så att vi kan se vad som händer på vägen.

Vi hade hellre sett en stegvis reform för hela befolkningen från 19 år där man på riktigt fokuserar på gruppen med sämst tandhälsa och tunnast plånbok. Det här är mer ett innan-valet-utspel. Vi ställer oss också bakom förslaget för 67-plus – det är bra – men det behövs så mycket annat.

Ni har tagit upp frågan om referenspriser, och det tycker vi är bra. Men precis som tandläkarna säger måste frågan följas upp. Var ska arbeten med avancerade bryggor och andra tandåtgärder göras? Ska man köpa allt från Kina eller ska man ha råd med inhemsk produktion? Den frågan får vi följa upp.

Kommer vi att få en jämlik tandvård med reformen? Nej. Kommer vi att kunna rätta till den regionala bristen på tandvårdspersonal? Nej. Kommer vårdbehov att prioriteras? Tveksamt.

Eftersom vi är vänsterpartister tycker vi däremot att prisregleringen är bra. Det förstår alla. Tidningen Dagens ETC har tagit upp vad socialminister Jakob Forssmed har sagt, nämligen att man har fått ett intåg av riskkapitalägda tandvårdsbolag, som har inneburit att priserna har drivits upp.

Det har han rätt i, den gode Jakob. Han låter nästan som vilken vänsterpartist som helst, måste jag säga.

Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 5.

Anf. 29 Linda Lindberg (SD)

Herr talman! Det är alltid lite smått underhållande att lyssna till ledamoten Karin Rågsjö. Ledamoten menar att vi skapar ökade klyftor och att vi inte bidrar till att de fattiga ska få en bra och god tandhälsa, men det är precis det vi gör nu. I och med att vi subventionerar tandvården för alla personer som är 67 år eller äldre gör vi tandvården tillgängligare och rättvisare. Det här är en rättvisefråga, inte en plånboksfråga. Det är precis det som ledamoten allt som oftast är ute efter i debatterna, nämligen att det inte ska handla om vilken plånbok man har utan att det ska vara en rättighet.

Nu gör vi otroligt mycket bra med reformen. Jag har lyssnat till att ledamoten säger att hon inte kritiserar reformens utfall i sig utan att hon i stället kritiserar olika systemdelar. Det är ett sätt att skapa en problembild som egentligen inte är så viktig. Någonstans ska målet ses ur ett patientperspektiv – befolkningens perspektiv. Nu kommer man att få tillgång till en tandvård som innebär att livet och tandhälsan blir så mycket enklare och trevligare.

Ledamoten pratar allt som oftast om klasskillnader och den ökade splittringen i samhället. Jag måste få ställa en fråga till ledamoten. Det är er politik som har fått landet att gå i helt fel riktning. Det är den politik ni har bedrivit under många år när ni har varit samarbetsparti till den socialdemokratiskt styrda regeringen som har ökat på klasskillnaderna och segregationen i samhället, som har ökat på många av de delar i samhället som man inte vill prata om. Det är inte vi som har gjort det.

Nu ser vi till att få ordning på Sverige, att få ordning på landet. Vi får ordning och reda i såväl bidragsfusk som välfärdskriminalitet och så vidare.

Vad är det för gott som Vänsterpartiet har gjort för Sverige?

Anf. 30 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Ledamoten Linda Lindberg och jag får åka runt på turné i Sverige.

Vad har hänt under dessa fyra år? 700 000 fattiga. Fanns de innan? Nej. Vad har hänt mer? Arbetslöshet som är astronomisk – 9 procent. Det var mycket länge sedan vi hade den höga arbetslösheten, och den är 25 procent i ungdomsgrupperna.

Ursäkta! Jag tycker inte att det tickar på i Sverige.

Men låt oss gå tillbaka till tandvården. Det handlar ändå om tandvården. När Novus och Socialstyrelsen har tittat på frågan har det visat sig att det är de absolut fattigaste, de som har sämst ekonomi, som inte går till tandläkaren. Fyra av tio av dem som inte har råd uppger att de inte har kunnat prioritera. Det handlar om de extremt höjda matpriserna och elpriserna som skulle fixas. Ingenting av det har hänt. Inflationen är enorm. Det är så många arbetslösa som ni fattiggör med den politik ni för. Herregud, säger jag!

Tandläkarförbundets undersökning visar att personer i åldern 35–49 år som bor i hyresrätt, som har en hushållsinkomst lägre än 300 000 kronor per år, som är boende i norra Sverige och som arbetar i lägre utsträckning är den population som inte går till tandläkaren. Då måste man väl ändå säga att tänder är en klassfråga.

Det här är en reform som gynnar 67-plus. Det är jättebra. Men det finns en övrig befolkning. Det finns unga arbetslösa – människor utan jobb. Det finns 700 000 fler fattiga. Någon sa tidigare att de kan ringa socialtjänsten. Well – ursäkta det engelska uttrycket – jag tror inte att det kommer att gå så bra för dem som ringer. Vi har helt olika ingångar i detta. Jag anser att Sverige är på väg åt absolut fel håll.

Anf. 31 Linda Lindberg (SD)

Herr talman! Det är en majoritet av befolkningen som är inne på att vi numera får Sverige på rätt väg, till skillnad från ledamotens väljarstöd. Det är väl ganska litet för tillfället. Det kan vara en signal man kanske ska ta till sig.

Faktum är att under förra mandatperioden när Vänsterpartiet var samarbetsparti till den socialdemokratiskt ledda regeringen gjordes en utredning – bland annat av Veronica Palm. Varför gick man inte fram med den utredningen, som faktiskt låg på bordet, och fick något gjort? Det handlar inte bara om att prata en himla massa om att man vill göra en himla massa åt dessa orättvisor i samhället. Varför levererade ni inte en tandvårdsreform som var allt det som ledamoten nu önskar? Eller var det inte så viktigt när frågan väl kom på bordet?

Den här regeringen, tillsammans med Sverigedemokraterna, vill leverera. Vi levererar på det vi har sagt till våra väljare att vi ska göra. Vi har fått till ett första steg i en tandvårdsreform som riktar sig till den grupp som har generellt sett sämst munhälsa. Vi vet också att det finns en stor grupp som har en tuff och ansträngd ekonomi som inte har råd att gå till tandläkaren – precis som damen jag berättade om. Hon betalar nu 10 procent av notan hos tandläkaren. Det är en fantastisk reform, och det hade varit kul att få höra ledamoten säga det själv.

Sedan ska reformen utvecklas och träffa brett i befolkningen. Den ska träffa 20-åringen, och den ska träffa 40-åringen. Man kan inte påstå annat än att det här är en historisk välfärdsreform för landet. Det är konstigt att man inte kan sälla sig till den linjen.

Vi sänker nu matmomsen, och vi gör massor av andra bra saker. En vanlig barnfamilj har nu cirka 5 000 mer i månaden i plånboken. Vi gör mycket på området för att Sverige ska bli ett mycket bättre land att leva i, och tandvårdsreformen är ett steg på välfärdsområdet.

Anf. 32 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Själva reformen är okej, men det är inte världens välfärdsreform. Vi hade gärna sett att den reform som låg i byrålådan hade tagits fram. Så är det med det.

Vad gäller opinionssiffror inför valet är det Sverigedemokraterna som tickar på lite, men de övriga partierna i ert gäng sjunker stadigt. Det kanske ni i ert gäng ska fundera över, men jag tänker inte gå in närmare på den frågan.

Ni tittar sällan i forskningsmaterial. Ni i Tidölaget är inte kända för att titta på vad forskningen eller Socialstyrelsen säger. När man plockar fram de siffror som visar att detta handlar om klass och fattiga människor blir det helt uppenbart att de inte har råd att gå till tandläkaren. Det är så uppenbart.

Det hade varit väldigt tjusigt av er – om jag får uttrycka mig så – om ni hade lagt fram en lite större reform. Ni har nämligen haft möjlighet att välja. Ska vi sänka skatten för de rikaste? Ska vi sänka skatterna med 120 miljarder, eller ska vi satsa det på välfärden? Det är ett val som ni har kunnat göra i snart fyra år nu.

Ni har valt något annat. Den här reformen hade kunnat bli en kanonreform. Jag hade kunnat gå in här med en flagga och viftat av glädje om ni hade breddat reformen. Om ni hade valt att lägga pengarna på välfärden, på att göra något åt ojämlikheten, hade jag hurrat. Det gör jag inte i dag.

Anf. 33 Dan Hovskär (KD)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

I dag ska vi tala om en historisk reform för äldre, om det förstärkta högkostnadsskyddet för tandvård. Kristdemokraterna och Tidöpartierna går nu vidare med en av de mest betydelsefulla tandvårdsreformerna på många år: ett förstärkt högkostnadsskydd som i praktiken gör tandvården mer lik sjukvården.

För detta avsätter regeringen nu 3,4 miljarder kronor för 2026. Vi förstärker även anslaget med ytterligare 379 miljoner för att möta höjda referenspriser.

Vad betyder detta i praktiken? Jo, personer som är 67 år och äldre kommer att betala avsevärt mindre för nödvändig tandvård. I dag tvingas många äldre prioritera bort behandlingar på grund av att ekonomin inte räcker till. Men med detta reformpaket kommer staten att stå för 90 procent av kostnaden medan patienten bara betalar 10 procent av referenspriset. Om referenspriset för en stor tandvårdsbehandling för till exempel Inger, 75 år, från Falköping skulle ligga på 10 000 kronor behöver Inger nu bara betala 1 000 kronor. Det blir en stor skillnad och en rejäl förbättring.

Detta gäller behandlingar kopplade till sjukdom, smärta, trasiga tänder samt rehabilitering och habilitering. För resterande behandlingar fortsätter det nuvarande högkostnadsskyddet att gälla.

Herr talman! Detta är en reform som kommer att förbättra munhälsan och därmed även den allmänna hälsan för tusentals äldre. God munhälsa är ingen lyx. Det är en del av livskvaliteten och kan till och med vara helt livsavgörande. Ingen äldre ska behöva avstå från att gå till tandläkaren på grund av att plånboken är tunn.

Utredningen om ett förstärkt högkostnadsskydd för tandvård, som presenterades 2023, fick i uppdrag att analysera hur tandvårdens ersättningssystem bör utvecklas och hur man bäst prioriterar äldres munhälsa. Utredningen var tydlig: Dagens system gör att många äldre avstår från behandling av ekonomiska skäl, trots att de har störst behov. Den utredningen är grunden för det som vi nu genomför.

Herr talman! Förändringen av den avgiftsfria tandvården från 23 till 20 års ålder är en fråga som ibland misstolkas men som är viktig att klargöra. När unga lämnar den fria barn- och ungdomstandvården har deras behandlingsbehov i princip färdigställts. Det finns normalt inget krav på årlig undersökning för friska 20-åringar. Socialstyrelsens riktlinjer säger tydligt att friska vuxna kan vänta minst två år mellan undersökningarna. Därtill har unga vuxna ett förstärkt tandvårdsbidrag på 600 kronor per år, som kan sparas till 1 200 kronor. Och den genomsnittliga kostnaden för ett besök är mellan 1 200 och 1 500 kronor. Högkostnadsskyddet gäller naturligtvis även dem.

Herr talman! Som vi hörde tidigare tillsatte den dåvarande regeringen i mars 2018 en utredning som skulle föreslå ett mer resurseffektivt och jämlikt tandvårdssystem. Föreslagna förändringar skulle gynna en regelbunden och förebyggande tandvård. Tanken var att minska skillnaderna i tandhälsa bland befolkningen. Till utredare utsågs Veronica Palm, tidigare riksdagsledamot för Socialdemokraterna.

Utredningen föreslog i betänkandet När behovet får styra att regionerna skulle ansvara för den regelbundna och fullständiga tandvården för personer till och med det år de fyller 19 år. Utredningen visade dessutom att den avgiftsfria tandvården för 20–23-åringar ofta lett till att friska patienter konsumerat mer tandvård än motiverat. Det har trängt undan patienter med större vårdbehov. Och det är varken jämlikt eller resurseffektivt.

Många av remissinstanserna i den utredningen, inte minst Region Östergötland, stöttade principen att den med störst behov ska ges företräde till tandvården och att offentliga resurser inte användes på ett sätt som bidrog till ett mer jämlikt och resurseffektivt tandvårdssystem. Vi kristdemokrater delar den uppfattningen.

Herr talman! Regeringen och Kristdemokraterna arbetar nu också för att stärka kontrollen över tandvårdssektorn. Vi ska stoppa fusk och missbruk av skattepengar. Varje krona ska gå till patienter, inte till oseriösa aktörer.

Äldre med stora tandvårdsbehov ska inte behöva välja bort nödvändig behandling av ekonomiska skäl. Med det här förslaget lägger vi grunden för en rättvisare och tillgängligare tandvård. Stödet utgår från patientens tandvårdsbehov, och patientens kostnad hålls nere.

För oss kristdemokrater är detta en hjärtefråga. Vi vet att tandhälsan påverkar människors hela livssituation – deras förmåga att äta, prata, delta i sociala sammanhang och må bra. Livskvaliteten och hälsan ska aldrig behöva prioriteras bort. Ingen ska behöva välja mellan att laga en tand och att betala hyran. Ingen ska behöva oroa sig över att bli sjuk på grund av bristande tandvård. Ingen ska hamna i kläm beroende på var man bor eller hur stor plånboken är.

Herr talman! Med detta förslag tar vi ett stort steg mot en rättvisare och tillgängligare tandvård, mot ett system där behoven går före plånboken, där äldre prioriteras och där tandvården närmar sig övrig sjukvård i fråga om trygghet och ekonomisk styrning.

Den här reformen gör glappet och hålen mindre, i både munnen och plånboken.

Anf. 34 Christofer Bergenblock (C)

Herr talman! Även Kristdemokraterna talade mycket om landsbygden i valrörelsen. Och efter valet har vi kunnat följa landsbygdsminister Peter Kullgren när han åkt land och rike runt och ätit korv. Det blir kanske inte så mycket gjort, men det förefaller i alla fall alltjämt finnas ett stort intresse för att prata om landsbygdsfrågor.

Även tandvårdsreformen har ett tydligt stad–land-perspektiv, och där handlar det om tillgängligheten till tandvård. Vi ser att det är stora skillnader i landet beroende på om man bor i storstadsområden eller på landsbygd och i glesbygd. Tandstatusen skiljer sig mellan å ena sidan landsbygd och glesbygd och å andra sidan storstäderna, till storstädernas fördel.

Vi har redan tidigare i debatten här hört att det finns en risk att referenspriserna skulle kunna leda till ytterligare sämre tillgänglighet på våra landsbygder. Det var därför utredningen kom med ett förslag om att kompensera genom ett kommuntypstillägg, där blandade kommuner skulle få 10 procents tillägg utifrån referenspriset. Dit hör exempelvis Skövde och ledamotens hemkommun Falköping. Landsbygdskommuner som Åre, Sollefteå och Vetlanda skulle få ett tillägg på 20 procent. Av detta blir det dock ingenting. Det blir ingenting nu, och det är väldigt oklart om det blir någonting i framtiden.

Hur kommer det sig att Kristdemokraterna inte tog strid för att landsbygden faktiskt ska få den kompensation som behövs för att man ska kunna behålla eller öka tillgängligheten till tandvården nu när en stor tandvårdsreform har sett dagens ljus?

Anf. 35 Dan Hovskär (KD)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågorna.

Just landsbygden är en viktig fråga för oss kristdemokrater, och jag tror att Peter Kullgren gör mer än att åka runt och äta korv. Han har fått igång stora satsningar, och vi har genomfört stora reformer. Landsbygdssatsningen under de tre senaste åren har verkligen fått effekt för landsbygdens invånare.

När det gäller tandvården är det ju så att det fanns med förslag här men att man såg att det fanns problem med EU:s statsstödsregler. Därför får vi hantera detta i särskild ordning; vi får bevaka frågan och se hur vi kan fortsätta hitta möjligheter att stödja landsbygdens tandläkare. Vi ser att det finns stora behov när det gäller rekrytering. Vi ser att det är brist på tandläkare, tandhygienister och så vidare och att bristen är större på landsbygden. Detta är en viktig fråga som vi nu tar med oss vidare.

Vi kommer alltså att följa detta noga, och vi kommer att se om vi kan ta det i nästa steg när vi tittar på hur vi kan stötta landsbygden.

Anf. 36 Christofer Bergenblock (C)

Herr talman! Ledamoten pratar om att följa noga, bevaka utvecklingen och se vad som sker och om man ska ta nya steg framöver. Det gavs definitivt inget löfte om att det kommer att tas några steg eller att något kommuntypstillägg kommer att införas.

När det gäller kopplingen till statsstödsreglerna har det redan tidigare nämnts att det är väldigt oklart om det faktiskt finns en problematik där. Den frågan borde man ha haft tid att utreda i Regeringskansliet innan propositionen lades fram, och därmed borde man ha kunnat föreslå ett kommuntypstillägg i propositionen. Det är väldigt tydligt att det här inte är prioriterat från regeringens sida.

Oberoende av Peter Kullgrens arbete är den totala bilden av regeringens arbete med landsbygdsfrågor att man inte har vidtagit särskilt stora åtgärder. Det gäller inte minst välfärden, där vi ser att det är stora skillnader i tillgången till välfärd mellan våra landsbygder och våra stadsområden. Kristdemokraternas enda och ständiga svar har varit att sjukvården ska förstatligas. Jag har inte hört att även tandvården ska förstatligas, men det kanske ligger i linjen och kommer härnäst.

Eftersom den frågan har försvunnit från dagordningen hade man förväntat sig att andra saker skulle göras för att skillnaderna i tillgång till välfärd i landet ska jämnas ut, men det har inte skett. Det finns mycket att göra för att öka tillgängligheten inom tandvården. Från Centerpartiets sida vill införa ett bastjänstgöringsår för nyutexaminerade tandläkare, och vi vill se ekonomiska incitament för att ta jobb i våra lands- och glesbygder.

Vi vill också se ett kommuntypstillägg för att de ekonomiska förutsättningarna för att bedriva tandvård i våra lands- och glesbygder ska bli bättre. Varför har Kristdemokraterna inte prioriterat det?

Anf. 37 Dan Hovskär (KD)

Herr talman! Vi gör nu en riktig storsatsning när det gäller högkostnadsskyddet i tandvården. Det handlar framför allt om att förstärka högkostnadsskyddet för äldre, och här gör vi en stor satsning.

Vi tittar också vidare på hur vi kan jobba med de delar som handlar om att stötta glesbygden i satsningen på tandvård. Vi kommer att bevaka detta och återkomma till det. Som jag sa tidigare har statsstödsreglerna varit ett problem, och vi bevakar den frågan.

När det gäller landsbygdsutvecklingen jobbar Kristdemokraterna och Tidöpartierna hårt med många utvecklingsfrågor. Vi saknar dock Centerpartiet i de här frågorna. Vi tycker väl från vårt håll att Centerpartiet ofta hittar egna vägar som inte utvecklar landsbygden.

När det handlar om sjukvårdens utveckling tror vi i Kristdemokraterna fortfarande att den rätta metoden är att förstatliga sjukvården. Vi ser att även många läkare och sjuksköterskor stöttar detta. Det skulle göra att vi fick mer likvärdig sjukvård i hela landet, och det skulle hjälpa landsbygdens invånare.

Anna Vikström (S)

Anf. 38 Anna Vikström (S)

Herr talman! Först vill jag reflektera över att Dan Hovskär tvärsäkert säger att det är 67 år som gäller. Jag vill poängtera att vi fortfarande inte har det i skrift i propositionen utan att allt det där kommer efter att beslutet är fattat.

När det gäller 19–23-åringar sa Dan Hovskär att vi tog bort fri tandvård, eller att det var förslaget, men det jag vill säga är att utredningen också innehåll väldigt bra förslag om fri undersökning och en tandvårdsplan för alla unga. Det var alltså inte tomt på förslag för unga, som det är i den politik som ni för, Dan Hovskär.

Det finns stora problem med kompetensförsörjningen i tandvården. Av 21 regioner säger 18 att de har brist, och det är särskilt allvarlig brist på tandläkare och tandhygienister i vissa län. Det innebär att reformer som den här, som troligen kommer att öka efterfrågan på tandvård, kommer att göra tillgången väldigt ojämlik eftersom det saknas personal.

Ni lägger ju inte fram några förslag i den här propositionen som motverkar den nuvarande obalansen mellan stad och land när det gäller personaltillgång i tandvården, Dan Hovskär. Den obalansen ”utgör ett hot mot hela systemets ändamålsenlighet och resurseffektivitet”, enligt utredningen Tiotandvård. Därför borde den här reformen innehålla ett minimum av stöd till landsbygd och blandade kommuner, det som kallas kommuntypstillägg, men det förslaget läggs inte fram. Det kommer vaga förklaringar gällande om och när det ska ske. Jag håller med Christofer Bergenblock om att ni pratar om att bevaka och följa, Dan Hovskär, men min fråga är: Varför lägger ni inte fram ett kommuntypstillägg?

Anf. 39 Dan Hovskär (KD)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågorna.

Som jag var inne på tidigare kommer det här med kommuntypstillägget att hanteras i särskild ordning. Det är EU:s statsstödsregler som det har funnits en hel del frågetecken kring. Vi tror väl att man kan utveckla ett stöd kring detta framöver, men just nu finns det inte med.

När det gäller kompetensförsörjningen håller jag med om att det är en stor utmaning. Den utmaningen har vi inom väldigt många olika branscher, och den finns även i sjukvården i stort. Här har vi alltså något som vi måste bevaka. Vi ser att vi nu får igång ett stort system, och vi behöver bevaka och se vad det får för nya delar.

Därför kommer vi att bevaka detta med kommuntypstillägget för att se om vi kan få något sådant på plats framöver. Men det är inte något som vi kan lägga fram i detta paket.

Anna Vikström (S)

Anf. 40 Anna Vikström (S)

Herr talman! Jag tackar Dan Hovskär för svaret. Jag har ställt frågan om kommuntypstillägget även till ministern, men jag får faktiskt ingen klarhet i hur motiverad regeringen verkligen är när det gäller att lägga fram ett förslag om ökat stöd till landsbygdskommuner och blandade kommuner. Jag har följt alla presskonferenser för att försöka lista ut var regeringens motivation ligger. Kommer det att bli ett förslag? Man hänvisar lite vagt till EU:s statsstödsregler, men det framgår inte alls hur man jobbar för att få klarhet eller om man har något alternativt förslag. Om viljan verkligen finns borde regeringen kunna konstruera ett förslag som stöd till de delar av Sverige där det är svårt att rekrytera, menar vi.

Jag vill nämna att ett resultat av kompetensbristen i tandvården är den tandvårdsförsäkring som Folktandvården erbjuder, till exempel här i Stockholm. Men detta är borttaget i flera regioner sedan en tid tillbaka och finns alltså inte kvar. Jag hörde att man i debatten hänvisade till att unga skulle kunna få billigare tandvård på det sättet. Men bor de i en region där detta inte existerar har de ingen som helst möjlighet att teckna en sådan försäkring. Det tycker jag är väldigt viktigt att säga.

Det är en överetablering i Stockholm. Vi måste ha betydligt bättre bemanning i resten av Sverige. Vad tänker regeringen göra åt den nuvarande obalansen mellan stad och land när det gäller personaltillgång? Den obalansen utgör ett hot mot hela tandvårdssystemets ändamålsenlighet och resurseffektivitet. Så allvarligt är det. Vad har ni för förslag?

Anf. 41 Dan Hovskär (KD)

Herr talman! Jag tackar Anna Vikström för frågorna.

Vi tittar ju på den här frågan. Tandvården är en viktig grundpelare i helheten. Vi gör nu en jättesatsning på 3,4 miljarder för att höja den. Vi gör en satsning för att de över 67 år ska kunna få tandvård som de har råd med.

Det är klart att vi nu måste titta på kompetensförsörjningen. Som jag sa tidigare tittar vi på hur kommuntypstillägget skulle kunna utformas och vad EU:s statsstödsregler ger för möjligheter. Det är en viktig fråga, men inte bara för tandvården utan i många olika branscher, som jag var inne på tidigare, inte minst i sjukvården som helhet. Det handlar bland annat om att jobba med olika åtgärder för att försöka höja statusen och göra dessa yrken attraktiva, så att fler vill utbilda sig.

Vi följer detta med noggrannhet för att kunna hitta nya möjligheter i steg två. Jag har god förtröstan. Jag tror att den här satsningen blir positiv. Kompetensförsörjningen måste vi jobba med även i alla övriga branscher.

Anf. 42 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Först har jag en fråga till ledamoten om unga vuxna. Varför slänger den här SD-beroende regeringen ständigt unga vuxna under bussen? Att det är 25 procents arbetslöshet i den gruppen kan man fundera på. Nu har också reformerna gällande möjligheten för unga att få tandvård billigare försvunnit. Det tycker jag är en väldigt trist utveckling. Det är inte så att unga vuxna har goda förutsättningar att betala, teckna försäkringar och så vidare. Det här är en väldigt skör grupp ekonomiskt på olika sätt.

I alla de tag ni har tagit har unga vuxna drabbats. Bygger ni billiga hyresrätter? Nej. Ger ni dem jobb? Nej, det kan man inte säga, med tanke på att det är 25 procents arbetslöshet. Jag tycker att det är ett klart misstag att ni också tar bort förutsättningarna för unga vuxna att få tandvård.

Min andra fråga handlar om förhållningssättet till människor med sämre ekonomi. Det visar sig i Socialstyrelsens undersökning att frågan om vilka som har sämst förutsättningar att kunna gå till tandläkaren handlar om klass och inte ålder. Trots det står vi bakom den här reformen. Men det är uppenbart att vi lever i skilda världar. Man fattiggör människor – 700 000 personer anser sig vara fattiga. Det är hög arbetslöshet. Människor har levt under ett enormt kostnadstryck under de år då ni har regerat. Jag undrar varför ni inte har gått vidare med reformarbetet. Ni måste ju ha haft medel. Om man väljer att sänka skatten för de rikaste har man också råd att betala för en större reform.

Anf. 43 Dan Hovskär (KD)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Karin Rågsjö för frågorna.

Först vill jag upplysa om att vi inte har någon SD-regering i detta land. Vi har en regering styrd av moderater, kristdemokrater och liberaler. Sedan har vi ett samarbete med SD. Vi kallar det Tidösamarbetet. Det är ett bra samarbete, vill jag understryka.

Vad gäller 20–23-åringarna visar ett flertal olika undersökningar att den här gruppen till stor del har ganska friska patienter som har konsumerat mer tandvård än vad som varit motiverat, vilket har trängt undan patienter med större vårdbehov. Det är varken jämlikt eller resurseffektivt. Därför satsar vi på personer som är 67 år och äldre, där vi ser att behoven oftast är större. På så sätt använder vi resurserna på ett bättre sätt, vilket ett stort antal utredningar har visat.

De yngre kan visserligen ha det tufft med ekonomin och så vidare. Men även fortsättningsvis kan de få sin tandvårdspeng, och det finns högkostnadsskydd för de yngre också. Jag känner mig trygg med den här satsningen. Det är ett bra första steg att vi satsar på de äldre.

Anf. 44 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Nej, SD sitter inte i regeringen. Men ni är helt beroende av Sverigedemokraterna, ledamoten. Om de tar bilen från ert samarbete faller det ihop som ett korthus. Det vet även ledamoten, inte sant?

Tillbaka till tandvården! Tandläkarförbundet har gjort en undersökning av svenska folkets betalningsförmåga gällande tandvård, och där är det frågan om klass som skiner igenom hela tiden. Fyra av tio av dem som inte har råd uppger att de inte har kunnat prioritera tandläkare på fyra år. Det har handlat om höga kostnader för mat, el och så vidare och höjda räntor. Det har varit jobbigt för dem på grund av den inflation som rått och era icke-befintliga satsningar på gruppen människor med sämre ekonomi, vill jag påstå.

Det här med 67-plus är jättebra – visst. Men de andra då? Låt oss titta på gruppen arbetare i norra Sverige som är i åldern 35–49 år, bor i hyresrätt och har en inkomst på 300 000. För dem är det den sämsta situationen när det gäller att kunna gå till tandläkaren. Det är en ganska hög andel, 25 procent, som anser att de inte kan gå till tandläkaren.

Det här handlar helt enkelt om klass och om hur man satsar sina resurser. Man kan göra sitt arbete för att få ett eventuellt jämlikt Sverige, vilket jag är för. Men det är inte det ni har jobbat för i snart fyra år, utan ni har försämrat villkoren för fattiga människor. 700 000 beräknas som fattiga i Sverige. Där blir det ingen tandläkare, kan jag lova. Det här är ett stort misslyckande för den SD-beroende regeringen, anser jag.

Anf. 45 Dan Hovskär (KD)

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågorna!

Det är självklart att man måste samarbeta. Vi samarbetar jättebra med SD, men de sitter inte i regeringen. Det var det jag påtalade och upplyste om. Sedan har vi ett bra samarbete med dem.

När det gäller ekonomin har vi sänkt skatterna. Det kommer alla till del. Det kommer också ungdomar, medelålders och äldre till del. Om vi bara tar ett exempel får en genomsnittsfamilj 42 000 kronor mer per år i plånboken. Det gör att man får resurser att kunna gå till tandläkaren, och man kan göra olika andra saker. Det handlar om att ge frihet.

Om man tittar på Vänsterpartiets politik vill man höja skatterna så att det blir mycket dyrare för alla, och då inte minst för äldre. Här gör vi en satsning, som vi visserligen är överens om, när det gäller tandvården som är bra framför allt för våra äldre.

Den satsningen gör att många som inte tidigare hade möjlighet att gå till tandläkaren nu kan göra det. Staten står för 90 procent av kostnaderna, och den enskilde betalar 10 procent. Det kommer att göra skillnad. Det är ett bra förslag som jag känner mig mycket stolt över att få lägga fram i dag. Det är en positiv reform.

Anf. 46 Christofer Bergenblock (C)

Herr talman! Först vill jag yrka bifall till Centerpartiets reservation 3 under punkt 3 i betänkandet.

Munhälsan har stor betydelse för människors mående och livskvalitet. Därför ska alla erbjudas tandvård av hög kvalitet och till rimliga priser. 2008 genomfördes en tandvårdsreform som gjorde att fler människor hade råd med tandvård, och 2013 följdes det upp med ytterligare förstärkningar för personer med extra behov på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning.

Samtidigt har det funnits ett uppenbart behov av att reformera tandvården ytterligare. Svensk tandvård präglas av flera utmaningar vad gäller tillgänglighet och jämlikhet, med stora skillnader i munhälsa mellan olika regioner och bostadsorter och mellan olika socioekonomiska grupper liksom olika åldersgrupper. För Centerpartiet är det självklart att tandvård, liksom all vård, ska utgå utifrån behov.

Med den nya tandvårdsreformen tas steg i rätt riktning i och med att behovsprincipen skrivs in i tandvårdslagen. Den stora förändringen är däremot att högkostnadsskyddet förstärks för gruppen 67 år och äldre, där munhälsan generellt sett är sämre än vad den är hos yngre. Centerpartiet välkomnar att vi nu kan genomföra en tandvårdsreform som gör det väsentligt billigare för seniorer att gå till tandläkaren för behandlingar och att fler därmed får möjlighet att ta hand om sina tänder.

Samtidigt som vi står bakom tandvårdsreformen som sådan har vi också synpunkter på den. En av de saker som regeringen helt missar i sin reform gäller de stora geografiska skillnaderna i vårt land.

Enligt tandvårdsutredningen är andelen över 79 år som har minst 20 kvarvarande tänder 75 procent bland boende i våra storstadsregioner, men bara 56 procent bland boende i våra glesa landsbygdskommuner.

Anledningen till skillnaden hänger ihop med såväl ekonomiska förutsättningar för den enskilde som tillgängligheten till tandläkarmottagningar. Det är ingen hemlighet att det finns gott om mottagningar i centrala Stockholm och att de är betydligt färre på våra landsbygder.

Av den anledningen föreslog utredningen införandet av ett kommuntypstillägg som skulle ge en högre tandvårdsersättning på landsbygden. Men det förslaget lägger inte regeringen fram i sin proposition utan skjuter på till en i högsta grad oklar framtid.

Därmed riskerar den nya reformen att förstärka skillnaderna mellan stad och land i stället för att jämna ut dem. Det här är mycket oansvarigt av regeringen. Från Centerpartiets sida menar vi att kommuntypstillägget snarast behöver införas för att ge bättre förutsättningar att bedriva tandvård även på våra landsbygder.

Samtidigt ser vi en rad andra åtgärder som också behöver göras för att stärka tillgången till tandvård på våra landsbygder. Det handlar om att återinföra ett bastjänstgöringsår i tandläkarutbildningen så att fler kan få prova på att jobba på en klinik placerad i lands- eller glesbygd.

Det handlar också om att se över möjligheten till ekonomiska incitament för den enskilde, såsom flyttbidrag och att skriva av studieskulder. Vi tror nämligen att det är bättre att lägga statens pengar på att få människor att flytta dit där jobben finns än att betala dem för att lämna landet.

Ett annat problem som regeringen valt att negligera i propositionen är att privata tandläkare riskerar att slås ut ifrån marknaden, vilket i så fall drabbar både tillgängligheten och kompetensen.

Enligt tandvårdsutredningen finns det omkring 2 800 privata kliniker i Sverige jämfört med 830 kliniker inom Folktandvården. Totalt sett går 65 procent av de vuxna patienterna till privattandvården, och i Jämtland är det så många som tre av fyra. Bland seniorer är andelen ytterligare högre.

Tillgången till privatpraktiserande tandläkare handlar alltså inte bara om valfrihet, utan i stora delar av landet finns det helt enkelt ingen offentlig tandvård att tillgå i närheten av där man bor.

I dagens system kan tandläkarna själva sätta sina priser på en konkurrensutsatt marknad. Men med det nya systemet kommer prissättningen att regleras via statliga referenspriser. Det har varnats – både från Folktandvården och privattandvården – för att referenspriserna är alldeles för lågt räknade och att det kommer leda till billigare lösningar, med sämre kvalitet och sämre estetik.

I förlängningen riskerar det även att leda till ökade skattekostnader i regionerna för att finansiera Folktandvården och till kostnadsöverskjutningar eller nedlagda kliniker inom privattandvården.

Ännu mer anmärkningsvärt är att man fråntar patienten möjligheten att själv välja ett dyrare material eller en bättre protetik än vad referenspriset medger, eftersom detta inte får överstigas. Det riskerar alltså att bli dåligt för både tandläkare och patienter.

Centerpartiet menar att man som patient ska ha möjligheten att själv välja om man vill ha en mer kostsam behandling, men att man då får stå för den mellanskillnaden själv. Detta kan jämföras med glasögonbidrag för barn och unga, där man själv kan lägga till för att få en dyrare båge eller ett specialbehandlat glas.

För en regering som kallar sig borgerlig – och där åtminstone ett av partierna innan mandatperioden började kallade sig liberalt – borde en sådan möjlighet vara en självklarhet, men så inte för Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna. Kanske är det för att de akterstyrs av ett fjärde parti.

Den nya tandvårdsreformen innebär även en hel del andra risker som är svåra att förutse, men som grundligt behöver följas upp redan under det första året. Det behövs en uppföljning där man analyserar om tiotandvården leder till undanträngning av andra patientgrupper, om den leder till tröskeleffekter där patienter skjuter upp behandlingar i väntan på att fylla 67 år och om tillgängligheten påverkats negativt, särskilt i fråga om kompetensförsörjning och tillgång till tandvård på våra landsbygder. Centerpartiet vill se en sådan uppföljning i närtid.

Herr talman! Sammanfattningsvis är det bra att vi nu genomför en reform som gör tandvården billigare för seniorer. Det står Centerpartiet helt bakom. Det kommer att leda till att fler människor i förlängningen får en bättre tandhälsa.

Samtidigt är vi oroade över att Tidöpartierna inte tar frågan om den geografiska ojämlikheten på allvar, att privata tandläkarmottagningar riskerar att slås ut, att patienter fråntas möjligheten att göra tillköp och att man inte planerar för en närtida uppföljning av reformen.

Tandvården är en del av vår gemensamma välfärd. Från Centerpartiets sida menar vi att den måste vara både tillgänglig och jämlik, oberoende av var i landet man bor.

Lina Nordquist (L)

Anf. 47 Lina Nordquist (L)

Herr talman! Fram till nu har alltså de med friska munnar fått mer subventioner än de som har det största behovet i vårt land. De äldsta och sjukaste har tvingats välja mellan antingen en någorlunda hållbar privatekonomi eller sin egen hälsa. Det är inte acceptabelt.

Livskvalitet och hälsa ska aldrig behöva prioriteras bort. För fem sex år sedan fattade därför Liberalerna beslut om att driva på för en tandvårdsreform. Den blev en del av Tidöavtalet. Den utreddes, och vi enades om en flermiljarderssatsning på tandvården. Detta är den största tandvårdsreformen på decennier.

Herr talman! Den som är över 66 år och som behöver ingrepp för att åtgärda tandproblem kommer från den 1 januari, om mindre än en månad, oftast att betala 10 procent av kostnaden medan staten – vi tillsammans – kommer att stå för resten. Undantaget är fast protetik långt bak i munnen. Men när det gäller lagningar och rotfyllningar i hela munnen kommer den som är 67 år eller äldre att få ett större stöd om bara några veckor.

Herr talman! I genomsnitt kommer alltså seniorers utgifter för tandvård att sänkas med mer än hälften – från dagens ungefär 4 600 kronor på ett år till under 2 000.

Nu lagar vi hålen i den svenska tandvården, mina vänner. Människor ska hela livet få den tandvård de behöver, oavsett plånbok.

Men det stannar inte här. Det är också avgörande att vi satsar mer på förebyggande arbete. I regeringssamarbetet stärker vi därför det särskilda tandvårdsbidraget. Det handlar helt enkelt om att göra förebyggande tandvård mindre kostsam för riskgrupper, till exempel de med svårinställd diabetes eller med muntorrhet på grund av vissa läkemedel. Dessutom får personal inom äldreomsorgen lära sig att hjälpa äldre människor att bibehålla god mun- och tandhälsa. Detta är naturligtvis extra viktigt inom demensområdet.

En väldigt viktig del när det gäller det vi nu debatterar är att föra in behovs- och solidaritetsprincipen i tandvårdslagen. Det innebär att tandvården blir mer lik övrig hälso- och sjukvård. Tandvården får ett tydligt uppdrag att prioritera de patienter som har störst behov. Detta gör att jag varmt yrkar bifall till utskottets förslag, herr talman.

Allt detta är viktiga steg för rättvis tandvård och för munhälsa för hela befolkningen.

Liberalerna vill i kommande reformsteg införa kloka riskbedömningar i tandvården och koppla dem till högkostnadsskyddet, så att även yngre människor med stora hälsorisker får bättre möjlighet att ta vara på sina tänder och sin munhälsa.

Som invånare ska vi kunna veta att samhället och hjälpen finns när behoven ökar. Att ha en god hälsa, att undvika undernäring, att undvika sjukdom och att undvika infektioner orsakade av att man inte kan äta så som man borde kunna får inte vara en plånboksfråga. Varje hål ska lagas i den svenska tandvården.

Anf. 48 Christofer Bergenblock (C)

Herr talman! Tack, ledamoten Lina Nordquist, för anförandet! Jag delar uppfattning om mycket av det som sades där.

Det är bra att vi nu genomför en reform där fler människor kommer att få tillgång till tandvården genom lägre priser. Samtidigt finns det delar i propositionen och betänkandet som har kritiserats, och det finns delar i detta som vi från Centerpartiet är kritiska till. En av de delar som har fått kritik både från folktandvård och från privatpraktiserande tandläkare är referensprissättningen. Det är TLV som styr den prissättningen, och det är klart att det är någonting som måste följas upp framöver.

Centerpartiet är ett liberalt parti. Vi tror på människors egenmakt och möjlighet att själva fatta kloka beslut. Därför har vi lyft ett förslag i vår reservation om att möjliggöra för patienter att göra tillköp. Referenspriset anger ju också vilken materialtyp och protetik man har räknat på. Vi tycker att det är rimligt att man som patient ska ha möjlighet att själv välja om man vill lägga lite extra pengar på en bättre lösning, med högre kvalitet eller bättre estetik.

Innan den här mandatperioden startade värnade även Liberalerna människors valfrihet. Min fråga, herr talman, är: Varför kan inte Liberalerna låta en vuxen människa med ett helt yrkesliv bakom sig själv få avgöra om den vill betala mellanskillnaden för en dyrare behandling eller inte?

Lina Nordquist (L)

Anf. 49 Lina Nordquist (L)

Herr talman! Repetition är kunskapens moder, så jag upprepar det många av mina kollegor har sagt under denna debatt till ledamoten när det gäller just denna fråga.

Liberalerna är verkligen ett marknadsliberalt parti, men när vi tillsammans använder skattemedel är det inte längre en vanlig marknad. Då är det en marknad där vi behöver vara försiktiga med medlen. När staten tar 90 procent av kostnaden för ingrepp, så att människor ska kunna ha en god mun- och tandhälsa, går det inte för staten att skriva en blancocheck – därav referenspriserna.

När det gäller framtagandet av de här referenspriserna har det varit otroligt viktigt för oss att TLV verkligen använder sig av en hög standard. Det måste till exempel handla om möjlighet till svensktillverkade kronor av hög kvalitet. Som ledamoten vet har TLV intygat att det är så man har räknat. Det måste handla om att man har goda marginaler så att man kan ha välutbildad personal, använda bra material och använda den tid som krävs för de olika ingreppen.

Tycker inte ledamoten också att det är underligt att priset för ett och samma ingrepp i dag kan skilja med många tusen kronor? Så är det till exempel i mitt län. Till exempel kan en rotfyllning kosta mellan 3 000 kronor och 6 000 kronor. Det kan inte enbart ha med materialet att göra. Det är andra saker som ligger bakom.

De är alltså stora, stora skillnader. När staten går in och tar nio tiondelar av kostnaden måste staten sätta ramar för hur hög kostnaden får bli. Då har vi satt nivån vid det som TLV har tagit fram.

Det handlar om bra material. Det ska kunna vara svensktillverkat material. Det ska finnas gott om tid att utföra ingreppet, och det ska finnas välutbildade anställda.