Modernare regler om assisterad befruktning och föräldraskap

Anf. 3 Mikael Eskilandersson (SD)

Herr talman! Jag trodde aldrig att jag skulle diskutera kvinnors spermier i riksdagens talarstol.

Det här lagförslaget fick uppmärksamhet på sociala medier och spreds – inte för sina bra förslag utan för den förändring av könsroller som gör det möjligt för ett barn att i samband med förlossningen få två biologiska föräldrar av samma kön. Reglerna för föräldraskap ändras så att en man som föder ett barn ska anses som far till barnet, och en kvinna som bidrar med sina spermier till ett barns tillkomst ska anses som mor till barnet.

För den som tror att det i dag finns två kön, där att föda barn är något kvinnligt och spermier är något manligt, kan detta tyckas som en märklig regel. Anledningen till skrivningen är hur kön i dag definieras och att man tog bort kravet på sterilisering för att byta till motsatt kön.

Vi har nu föreslagit en utredning där just definitionerna av kön ses över. Denna proposition visar med all önskvärd tydlighet att det sätt som kön definieras på i dag har brister. Den förändring som föreslås kommer bara att leda till nya problem och nya brister, som kommer att behöva åtgärdas med ny lagstiftning.

I dag finns i huvudsak tre sätt att definiera kön: biologiskt kön, juridiskt kön och genus. Biologiskt kön är, lite förenklat, att man utgår från vilka könsceller som produceras. Genus är upplevt kön och utgår från människors upplevelse. Juridiskt kön utgår från biologiskt kön men kan ändras om en person upplever sig tillhöra det andra könet och lever upp till vissa grundläggande förutsättningar.

Det är ganska unikt för kön att det delvis kan påverkas av den personliga upplevelsen av vad ett kön är och innebär. Regeringen har skickat ut ett förslag på remiss där det juridiska könet blir ett rent önskekön.

Övriga uppgifter som registreras av staten brukar inte bygga på upplevelser utan på fasta mätbara variabler. Det juridiska könet är sedan grund för hur man ska anses i lagstiftningen och vilka regler som ska tillämpas. Frågan är varför staten gör en åtskillnad och varför man definierar könet när det är så flytande som man nu vill göra det till.

Det viktiga här borde vara att veta vilka som blir föräldrar och vem av dem som har genomgått en förlossning. För statens del är det ganska ointressant om en människa anses vara mor eller far. Mor och far är dessutom värdeord, som värderas olika. Man kan till exempel bidra med sin spermie till ett barns tillkomst utan att för den sakens skull någonsin vara som en far för barnet, liksom det omvända: Man kan vara som en far för ett barn utan att någonsin bidra med någon spermie.

Att däremot säga, som vissa partier vill, att lagstiftningen ska vara helt könsneutral är att gå för långt. När det gäller till exempel ersättningar för sjukvård i samband med en förlossning kan det vara intressant att veta vem som födde barnet. Den personen kan drabbas av diverse problem innan eller efter förlossningen och bör därför ha rätt till andra ersättningsmöjligheter än den som blivit förälder utan att vara gravid.

Det är också intressant att veta vem som är den andra föräldern då föräldrarna tillsammans bär ett gemensamt ansvar för sitt gemensamma barn – för att inte tala om det mer långsiktiga behovet av att kunna forska och följa upp olika saker.

De flesta lagar är i dag anpassade så att de inte gör skillnad på kön. Det är givetvis bra att skillnaderna är så små som möjligt, så länge det inte försämrar funktionen. Samtidigt får inte anpassningen gå till överdrift, utan det är viktigt att vi har en fungerande lagstiftning. Då bör den i första hand anpassas efter majoriteten. Individuella avvikelser kommer alltid att finnas och kan behöva behandlas individuellt. Det är inget konstigt i sig, utan så gör man inom de flesta områden.

Flera partier har i olika sammanhang nämnt att de vill utreda ett tredje juridiskt kön för dem som anser att de inte passar in i de två juridiska kön som vi har i dag. Det är logiskt om man själv ska definiera sitt kön. Jag tror dock inte på en sådan lösning. Att lägga till fler juridiska kön är knappast någon lösning, eftersom det i grunden är ointressant för staten hur människor definierar sitt eget kön. Om någon vill kalla sig själv för något annat än man och kvinna eller mor och far står det varje individ fritt att definiera det. Precis som det alltid har varit finns de ord som människor använder. Folkbokföringen bör dock bygga på uppgifter som är kontrollerbara och kopplade till annat än vad människor upplever.

Min slutsats blir att definitionen av kön behöver ses över. Det behöver utredas hur den kan bli bättre fungerande utifrån de kriterier som behövs. När definitionen av kön gör det möjligt för ett barn att få två biologiska föräldrar av samma kön och när definitionen gör att en förälder kan anses vara far till ett barn men mor till ett annat barn tror jag att det är dags att utreda vad vi egentligen ska ha för definition i våra register.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis framföra att vi står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 1 och 11.

Anf. 4 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! För ett par innebär det en livskris att inte kunna få egna barn. Alla par som har gått igenom det kan beskriva vilken djup sorg det innebär. Det här är inte ovanligt, utan det drabbar kanske 10–15 procent av alla par.

Förr har man bara haft ett sätt att lösa det här på, nämligen att man har tagit hand om ett barn fött av andra föräldrar, kanske en brors eller en systers barn. Sedan kompletteras det förstås med möjligheten att adoptera barn. Men den medicinska utvecklingen har varit väldigt spännande på det här området de sista 40 eller kanske 50 åren. Man har gått vidare och kunnat diagnosticera och faktiskt ta reda på exakt vad det beror på att paret inte kan få barn.

Allteftersom den medicinska forskningen och utvecklingen har gått framåt har också nya metoder hela tiden kommit. Men på det här området och vad gäller den här funktionsnedsättningen, för jag vill faktiskt kallade det för det, har det alltid varit en stor politisk debatt kring varje enskilt litet steg. Från konservativa krafter har man alltid hävdat att det bara ska finnas ett sätt att få barn: det ska vara egna barn eller adoption. Men till slut har det varit en majoritet här i riksdagen som har sagt att metoden är okej att använda.

Det är viktigt att det sker en politisk process också vad gäller de här besluten beroende på att det inte bara handlar om mannen och kvinnan utan också om barnet. Jag tycker inte alls att det är fel, men argumenten upprepas gång efter gång. I dag finns det väl ingen som ifrågasätter rätten till IVF, insemination, hormonbehandling eller någon av de andra metoderna, men det finns fortfarande några metoder där det pågår en stark moralisk diskussion. En av dem handlar om de par som inte kan få barn beroende på att kvinnan saknar livmoder eller har en livmoder som är skadad efter till exempel en cancerbehandling. För de paren finns en ganska enkel behandling, skulle jag säga, och det är det som kallas surrogatmoderskap, eller värdmoderskap, som jag faktiskt skulle vilja kalla den. En annan kvinna erbjuder sig att bära parets barn – inte sällan handlar det om en syster eller en svägerska. Det här är en metod som gör att även de par där kvinnan saknar livmoder faktiskt kan bli föräldrar.

Det här är en metod som är väl beprövad. Den används i ett stort antal länder. Störst erfarenhet har Nya Zeeland där man har ett altruistiskt värdmoderskap som metod och pengar inte på något vis är inblandade. Sedan ett antal år tillbaka har man gjort en hel del forskning där man har följt detta och tittat på: Vad händer med de här familjerna? Vad händer med kvinnan – både den som har burit barnet och den som tar emot barnet? Och inte minst och kanske viktigast: Vad händer med de här barnen?

Omfattande erfarenheter från Nya Zeeland visar tydligt att det inte finns någonting som tyder på att barnen på något vis drabbas. Erfarenheten därifrån visar att det är viktigt att man noggrant går igenom sjukhistorien hos den kvinna som väljer att bära parets barn, för där har man haft en del bekymmer som man nu har kommit till rätta med.

Det är då oerhört märkligt att det i Sverige finns ett sådant motstånd mot det här. Det gör att ett ganska stort antal par som inte kan få barn av den här anledningen i dag tvingas att åka till andra länder. Där hänvisas de till vad man brukar kalla kommersiellt värdmoderskap eller kommersiellt surrogatmoderskap, det vill säga man får betala pengar för det, och det är inte billigt. Det innebär att den här metoden i Sverige i princip är öppen bara för de föräldrapar som inte kan få egna barn och som dessutom har en väldigt stark ekonomi. Det är djupt omoraliskt.

Betänkandet som vi diskuterar nu korrigerar en sida av det, nämligen det att de här paren när de har kommit tillbaka till Sverige har blivit utsatta för en ganska hänsynslös behandling från socialtjänsten i sina kommuner. Jag ska tillägga att det har varit så i vissa kommuner men inte i alla. Det korrigeras, för nu blir det här ett accepterat sätt att kunna ta hand om ett barn. Men det öppnar inte alls för möjligheten att kunna göra det här i Sverige. Det är för mig och Centerpartiet det självklara. Vi har en metod som vi vet är bra för barnet och för det ofrivilligt barnlösa paret men tvingar svenska medborgare att betala dyra pengar för att använda sig av ett kommersiellt surrogatmoderskap i andra länder när vi skulle kunna öppna för det i Sverige. Vi skulle kunna öppna för systrar och svägerskor att kunna bära det barnlösa parets barn.

Jag är helt övertygad, herr talman, om att utvecklingen på det här området kommer att vara på samma sätt som alla andra gånger det har handlat om ofrivillig barnlöshet och nya metoder har kommit som från början har förkastats av konservativa krafter men sedan har accepterats som någonting vedertaget. Det kommer att vara så även denna gång.

Det är fantastiskt glädjande att inte mindre än tre partier i dag står bakom rätten att kunna använda surrogatmoderskap, värdmoderskap, även i Sverige. Utöver Centerpartiet är det Liberalerna och Moderaterna. Jag tror att några år framåt i tiden kommer vi här i Sveriges riksdag att kunna fatta beslut som gör att vi inte längre ska tvinga de här paren att åka till andra länder och betala mycket dyra pengar, vilket innebär att metoden bara är tillgänglig för dem som har stark ekonomi.

Det finns alltså ändå mycket positivt i den här debatten, herr talman, i och med att vi har nått så här långt. Jag ser på något vis ljuset i tunneln även vad gäller den här frågan. Därmed vill jag yrka bifall till reservation nr 10.

Anf. 5 Mikael Eskilandersson (SD)

Herr talman! Större delen av anförandet, typ hela, ägnades åt surrogatmoderskap som beskrevs som en enkel behandling. Jag vill vara tydlig med vad jag anser om surrogatmoderskap: Barn är ingen vara som kan beställas eller köpas. Kvinnor är inga fabriker för att tillverka barn.

Även om man skulle kunna garantera att en kvinna inte ställer upp på grund av ekonomiska skäl finns det mängder av andra sätt att utöva påtryckningar mot någon som man vill ska ställa upp. Vad händer om kvinnan ångrar sig? Hur garanterar man att kvinnan inte har utsatts för påtryckningar?

Sverigedemokraterna vill i stället se över på vilket sätt vi kan göra det omöjligt för svenskar att utnyttja utsatta kvinnor i andra länder som surrogatmödrar. Det förekommer faktiskt i dag, vilket Centerpartiet mycket riktigt har påpekat. Vissa partier vill till och med underlätta för det.

De frågor jag har är den mängd frågor som alltid uppkommer när man pratar om surrogatmoderskap. Avsäger sig kvinnan rätten till abort? Vad händer om kvinnan själv vill behålla barnet? Man knyter faktiskt an till barnet på ett ganska starkt sätt, vill jag påstå efter att ha bevittnat min frus tre graviditeter. Och vad händer om barnet bär på en skada och de blivande föräldrarna inte längre vill ta emot det?

Det är frågor som Centerpartiet måste kunna svara på om surrogatmoderskap nu ska införas, vilket man påstår här i talarstolen att man vill.

Anf. 6 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Det är inte förvånande att Mikael Eskilandersson från Sverigedemokraterna gör sig till talesperson för den mest konservativa hållningen vad gäller ofrivilligt barnlösa pars möjlighet att skaffa barn. Sverigedemokraterna är det parti som allra tydligast säger att det är adoption och inte mycket annat som gäller.

Det är också tydligt när Sverigedemokraterna säger att man inte ska kunna beställa barn. Vem har sagt att man ska kunna beställa barn? Vi har prövning av alla föräldrapar som ska genomgå något sådant, på precis samma sätt som när man adopterar.

Sverigedemokraterna säger också att kvinnor inte ska vara fabriker. Vem har påstått att systern eller svägerskan är en fabrik som ska producera barn? Det är en syn vad gäller ofrivilligt föräldraskap som är något omodern.

När det gäller de frågor som Mikael Eskilandersson ställer finns det tydliga svar. Och de svaren kommer från länder som har altruistiskt surrogatmoderskap eller värdmoderskap sedan lång tid. Om kvinnan ångrar sig är lösningen på Nya Zeeland alltid ytterst att det biologiska avgör föräldraskapet. Men på Nya Zeeland, där man har tio års erfarenhet, har det aldrig någonsin hänt. De kvinnor som ställer upp och bär en annan kvinnas barn har nämligen fött de barn de vill ha. De har mått väldigt bra under sina graviditeter och ställer dessutom gärna upp och hjälper en medsyster att kunna få ett barn.

I länder där man har altruistiskt föräldraskap är lagstiftningen tydlig med att värdmodern har det fulla ansvaret för barnet till dess barnet föds, och då sker ett adoptionsförfarande. Det är inga som helst problem.

Möjligheten med det här är att se till att man inte tvingas åka utomlands och betala dyra pengar. Det är därför vi vill ha den här förändringen.

Anf. 7 Mikael Eskilandersson (SD)

Herr talman! Jag menar fortfarande att det handlar om hur man egentligen ser på kvinnor och på hur kvinnan i praktiken kan användas som en fabrik för att tillverka barn. Det må vara att det biologiska ska avgöra, men det innebär att kvinnan inte har någon som helst rätt att behålla ett barn som hon har knutit an till.

Ledamoten svarade dessutom inte på vad som händer om det uppstår skador på barnet. Vad händer om de blivande föräldrarna helt plötsligt skulle avstå från att ta emot barnet?

Jag har svårt att se vilken kvinna som skulle vilja ställa upp på att gå igenom en graviditet – med bristningar, illamående, foglossning och allt annat som brukar uppstå i samband med en normal graviditet och förlossning – för att sedan ge bort barnet hon har fött.

Det är klart att det går att begränsa så att det inte finns någon möjlighet att ta ut ekonomisk ersättning, men det finns andra sätt att utöva påtryckning. Hur vet man att de påtryckningssätten inte har använts? Det finns ingen direkt forskning på vad kvinnorna har blivit utsatta för eller hur de har kommit fram till att de ska bära barnet. Den forskning som finns är, vad jag har sett, på de barn som sedan har fötts.

Jag förstår inte grundsynen. Kvinnor är inga fabriker för att tillverka barn. Barn är inte någon beställningsvara.

Om man har det behovet av att få barn hänvisar jag till att man bör adoptera barnet. Man bör inte beställa ett barn via en annan kvinna som ska bära det.

Anf. 8 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Det finns länder som har haft de här systemen under lång tid. Där finns omfattande forskning, och man gör väldigt noggranna uppföljningar. Jag har använt Nya Zeeland som exempel.

De kvinnor som erbjuder sig att bära en annan kvinnas barn är företrädesvis systrar och svägerskor. Det har därtill kommit ett antal kvinnor som har anmält sig just utifrån att man har fött de tre fyra barn som man vill ha i sin familj. Man har mått fantastiskt bra under graviditeterna och erbjuder sig därför att utan ekonomisk ersättning ställa upp för en medsyster för att bära det parets barn.

De kvinnor som ställer upp på det här har inte haft mycket svåra förlossningar eller väldigt tuffa graviditeter och så vidare. Här sker en selektion utifrån att de som anmäler sig är kvinnor som har mått bra under sina graviditeter – det finns faktiskt många som gör det – och som har fått de barn de själva vill ha.

Den uppföljande forskning som har gjorts i Nya Zeeland visar som sagt att på alla de år som de har haft surrogatmoderskap – jag tror att de är uppe i 15 år nu – har de haft ett fall som slutade tragiskt. Det var en kvinna som fick en förlossningspsykos och tog livet av sig. Av det exemplet lärde man sig att det är oerhört viktigt att vara noggrann med uppföljningen och att man tar reda på sådant. Den aktuella kvinnan hade nämligen haft den typen av problem också i samband med tidigare graviditeter och förlossningar.

Det här är en metod för vilken det finns ett starkt forskningsunderlag. Man hittar inga problem över huvud taget för barnen, och genom en noggrann selektionsprocess kan man också se till att kvinnor inte far illa.

Det som Sverigedemokraterna förespråkar innebär dock en risk för att kvinnor far illa. De barnlösa paren tvingas åka utomlands och betala dyra pengar. Det är det som vi inte vill ha. Vi vill att alla i Sverige boende kvinnor som har de här problemen ska kunna erbjudas den här metoden.

Karin Rågsjö (V)

Anf. 9 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Detta är faktiskt en ganska stor dag. Regeringens förslag innebär att det inom svensk hälso- och sjukvård blir tillåtet att utföra befruktning utanför kroppen med enbart donerade könsceller och att kravet på att det blivande barnet ska ha en genetisk koppling till minst en förälder vid assisterad befruktning tas bort. Det är extremt bra, inte sant?

Det här är en ny tid. Det är nya familjebildningar. Det finns nya möjligheter att bli föräldrar. Det känns helt rätt.

Det föreslås också andra åtgärder för att förenkla för ofrivilligt barnlösa att bli föräldrar, bland annat att befruktning utanför kroppen med donerade könsceller även ska få utföras vid andra vårdinrättningar än universitetssjukhus. Det är ett steg framåt.

Forskningen på området visar att de barn som föds på det här sättet – det kan man se i andra länder – mår lika bra som andra barn. Det handlar ju om kärlek, den kärlek som man ger barnet oavsett hur barnet har kommit till. Det oerhört viktigt att ha det i centrum.

I dag saknas en generell möjlighet för par att själva välja vilken person de vill ha som donator av könsceller. Enligt lagen om genetisk integritet är det läkaren som väljer lämplig donator. Det finns egentligen inga hinder mot att läkaren väljer en donator som paret självt valt och som är villig att medverka. Men hur önskan att få välja donator tillmötesgås varierar förstås beroende på vilken läkare det är och var man hamnar i vården.

Rätten att välja donator tycker vi att man borde titta på och att det ska lagstadgas. Därför lyfter jag upp reservation 7.

Sedan lesbiska par fick tillgång till assisterad befruktning inom den svenska sjukvården 2005 har sjukhusens köer ökat. För lesbiska par och ensamstående kvinnor där kvinnan som ska bära barnet inte har problem med infertilitet vore det kanske enklare att söka sig till en barnmorskemottagning för att få hjälp med inseminationen, i stället för att ställa sig i kö till ett sjukhus. Om barnmorskemottagningar fick möjlighet att utföra inseminationer skulle belastningen vid sjukhusen minska, och de som söker behandling skulle inte behöva vänta i köer.

En konsekvens av lagförslaget blir att för ett gift föräldrapar där någon eller båda har ändrat könsidentitet ska faderskap eller moderskap för den som inte fött barnet fastställas genom bekräftelse eller dom.

Någon faderskapspresumtion eller motsvarande moderskapspresumtion gäller alltså inte i de här fallen. Det är en nackdel för de berörda jämfört med det som nu gäller. Vi anser att regeringen bör prioritera frågan och snabbt återkomma med ett lagförslag som innebär att det införs en könsneutral föräldraskapspresumtion, bland annat när en gift partner till den som föder ett barn ändrar könstillhörighet.

Att en kvinna för andras räkning bär och föder ett barn kallas surrogatmoderskap, och det är i dag inte tillåtet i Sverige. Surrogatmoderskap innebär att det upprättas ett affärskontrakt mellan en surrogatmamma och ett beställande par. Det här handlar om en affärstransaktion där kvinnan avtalar bort rätten till sin kropp och till vårdnad av och kontakt med barnet efter förlossningen. Hon blir en bärare av barnet.

Surrogatmoderskap är en stor business i världen. Det omsätter ungefär 13–15 miljarder per år. Vilka är det då som blir surrogatmödrar? Är det en vit kvinna av medelklass i Sverige? Nej, det är det ju inte, utan det är ganska fattiga kvinnor i exempelvis Indien. Det handlar om klass, kön och etnicitet.

Europaparlamentet har i en resolution fastslagit att surrogatmoderskap är ett allvarligt problem där kvinnans kropp och reproduktiva organ utnyttjas. Det är ett slags nutida kolonialism.

Nu pratar vi om någonting annat i Sverige, vi pratar om altruistiskt surrogatmoderskap. Jag kan se en koppling till kommersiellt surrogatmoderskap. I exempelvis Nederländerna, som har tillåtit altruistiskt surrogatmoderskap, ökar efterfrågan när det gäller de så kallade barnfabrikerna.

Jag funderar ibland på varför en kvinna skulle vilja utsätta sig för en av de mest påfrestande saker som en kvinnokropp kan utsättas för och sedan inte får behålla barnet. Skulle ni som har skrivit dessa motioner ställa upp på att bära ett barn och sedan lämna ifrån er det? Det undrar jag verkligen. Jag tycker att det här är en svår fråga.

Man vet heller aldrig om det finns ett socialt grupptryck att agera värdmoder för barnlösa anhöriga. Det kan bli ganska stora och känslomässiga konsekvenser, tror jag. Det är dessutom helt omöjligt att kontrollera om pengar eller gåvor har förekommit. Om påtryckningar eller maktmedel har använts kan man aldrig kontrollera.

Att vara gravid och genomgå en förlossning är något av det mest riskfyllda som man kan göra. Man knyter ju också an till barnet. Både de fysiska och psykiska effekterna av en graviditet är omöjliga att sia om på förhand. Jag tycker att det här är en feministisk fråga, det beror kanske på hur man ser på feminism.

Jag har all förståelse för den ångest och sorg som ofrivillig barnlöshet innebär. Men det finns något extremt, delvis patriarkalt och även kolonialt, i att använda sig av andra kvinnors kroppar för sin egen längtan. I det här fallet yrkar jag bifall till reservation 7, och vi ställer oss också självklart bakom de andra reservationerna.

Anf. 10 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Jag har två frågor till Karin Rågsjö. En av de stora förändringar som nu sker är att vi öppnar för att IVF kan ske även på andra ställen än universitetssjukhus. Det innebär att vi öppnar för de privata klinikerna att kunna genomföra den här typen av behandlingar. Det är glädjande att även Vänsterpartiet tycker att det är en bra förändring. Därmed kommer ni att rösta för detta. Den första frågan gäller hur diskussionen har varit med tanke på er syn för övrigt när det gäller privat sjukvård.

Den andra frågan handlar förstås om surrogatmoderskap. Karin Rågsjö säger att det handlar om en affärsuppgörelse. Ja, det gör det beroende på att de par i Sverige där kvinnan saknar livmoder i dag är tvingade att åka till ett annat land och där betala för en surrogatgraviditet. Det är därför som vi vill se till att det blir tillåtet i Sverige, så att det inte blir en affärsuppgörelse.

Sedan frågar Karin Rågsjö om det är vita medelklasskvinnor i Sverige som ställer upp på att bära en annan kvinnas barn. Nej, det är det inte beroende på att det är förbjudet i Sverige. Men genom att öppna för surrogatmoderskap i Sverige skulle det vara ett antal systrar eller svägerskor som ställer upp på att bära sin systers eller svägerskas barn. Det är just den förändringen som vi skulle ha fått till.

Vidare undrar Karin Rågsjö om vi som har skrivit under motionen skulle kunna ställa upp på detta. Det är biologiskt svårt för mig. Men det är klart att de kvinnor som har mått bra under sina graviditeter och som gärna vill ställa upp ska ha den möjligheten.

Det jag undrar, Karin Rågsjö, är hur ni känner inför hur ni skadar de kvinnor som har genomgått den här behandlingen när ni likställer detta med prostitution.

Karin Rågsjö (V)

Anf. 11 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Jag börjar med vinster i välfärden. Vi diskuterade det förra måndagen i den här salen. Nu blir det vinster i välfärden av allehanda slag. Jag räknar iskallt med att dessa kliniker också kommer att casha ut en hel del vinster.

Nu är det den verklighet som vi lever i. Man kan inte ta bort de här klinikerna med tanke på förslaget. Det vore väldigt märkligt. Vi pratar om hälso- och sjukvården som en sammantagen del. Jag är helt övertygad om att de olika klinikerna kommer att fortsätta att casha ut sina övervinster. Skulle de inte göra det vore det jättebra. De skulle kunna finnas kvar ändå inom sjukvården, inte sant, Anders? Ni driver ju myten om att med ett vinsttak skulle allt privat försvinna och vi skulle gå tillbaka till 70-talet med små gråa mottagningar med en elak barnmorska.

Så vill vi inte ha det. Det är en total missuppfattning från er sida. Den myten sprider ni tillsammans Svenskt Näringsliv. Ni säger att om vi fick bestämma skulle man gå tillbaka till 70-talet. Så är det inte. Vi är för privata alternativ, men vi är emot de överdrivna vinsttaken. Det är det som vi har diskuterat.

När det gäller surrogatmoderskapet, värdmoderskapet – you name it – är det inte många remissvar som är för det. Jag skulle vilja se en undersökning om hur många svenska kvinnor som skulle vilja bära sin systers barn. Även om det är ett svenskt värdmoderskap kommer man aldrig att veta vilken typ av påtryckningar som finns i bakgrunden, till exempel pengar eller någonting annat – aldrig.

Har man burit ett barn i nio månader är det inte bara att säga: Var så god, kära syster, här får du ditt barn. Tack och hej! Så funkar inte världen.

Anf. 12 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Jag noterar med glädje att Vänsterpartiet också accepterar att privata kliniker kan erbjuda IVF. Men det är med sorg i hjärtat som jag lyssnar till Karin Rågsjös svar när det gäller alla de barnlösa par där surrogatmoderskapet är enda sättet att kunna få barn.

På grund av svensk lagstiftning hänvisas man tyvärr till andra länder där man får betala mycket stora summor för att kunna få ett barn. Man utsätts då för spott och spe, inte minst från Vänsterpartiets företrädare. De säger att det som ni har gjort för att få ert högt älskade barn är ingenting annat än att jämställa med prostitution. Jag undrar: Finns det någon form av eftertanke inom Vänsterpartiet? Ni pekar finger åt de par som har gjort denna uppoffring och säger att det är samma sak som att åka till ett annat land och köpa en prostituerad. Jag vänder mig väldigt starkt mot det ordvalet.

Varför ska vi fortsätta att ha en lagstiftning i Sverige som gör att den enda möjligheten för de kvinnor som saknar livmoder eller som har genomgått en cancerbehandling att få ett barn är att ha en väldigt god ekonomi för att man ska ha råd att åka till ett annat land och via ett kommersiellt surrogatmoderskap kunna bli föräldrar? Vore det inte bättre att öppna för altruistiska surrogatmoderskap även i Sverige utan att några pengar inblandade och utan någon affärsuppgörelse.

Dessutom skulle detta bli tillgängligt även för de par som inte har 500 000–700 000 kronor som kan användas för att bli föräldrar i ett annat land. Det borde vara någonting som väl skulle överensstämma med den ideologi som Vänsterpartiet står för, att möjliggöra behandling även för de sämre bemedlade.

Karin Rågsjö (V)

Anf. 13 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Som du vet, Anders W Jonsson, är Vänsterpartiet ett feministiskt parti. Jag har aldrig jämfört dessa föräldrar med prostitution och vet inte vem du syftar på. Tyvärr hinner du inte säga det eftersom du inte har någon replik kvar på mig. Jag förstår absolut deras längtan, att de är sorgsna och har ångest och att barnlöshet är supertungt.

Samtidigt måste man som feminist göra ett val. Så ser jag på frågan. Det handlar om synen på kvinnor över huvud taget. Ska kvinnor vara bärare av min längtan och sedan lämna ifrån sig sitt barn? Ska de behöva ta de risker som en graviditet faktiskt utgör?

För oss i Vänsterpartiet känns detta som en något patriarkal fråga. Man har vid ett värdmoderskap absolut ingen koll på vad som är inblandat i en sådan transaktion. Det kan handla om pengar, eller man kan se det som en gåva. Det kan också finnas påtryckningar inom familjen. Man kan tänka sig ungefär hur det skulle kunna se ut. Det blir som en väldigt rationell uppgörelse: Okej, kära syster, du föder mitt barn. Jättebra! Jag tar hand om det. Men du får sedan inte ha några som helst synpunkter på barnet, hur det uppfostras eller på mitt moderskap.

Även om det hela är altruistiskt ser man på kvinnor som vore de små fabriker, oavsett hur det ligger till. Människor fungerar inte så där rationellt. Kvinnor ska inte användas på detta sätt vare sig för altruistiskt moderskap eller för surrogatmoderskap. Det vore att gå långt tillbaka i tiden eller att gå fram till något i en framtid som jag inte vill vara med i.

Anf. 14 Barbro Westerholm (L)

Herr talman! Vi diskuterar nu modernare regler för assisterad befruktning och föräldraskap. Vi tar i dag viktiga beslut och steg framåt inom ett kontroversiellt område. Jag står naturligtvis bakom Liberalernas reservationer men begränsar mig till att yrka bifall till reservation 10 under punkt 9, Surrogatmoderskap.

I diskussionen kommer jag att använda ordet ”värdmoderskap”. Jag som är född före andra världskriget upplevde ett andra världskrig med surrogatkaffe och surrogatvaror av olika slag. De var sämre kopior av originalet. Därför vänder jag mig emot användningen av ordet ”surrogat” och att man talar om surrogatmammor som om deras graviditet var sämre än andra kvinnors. Än värre vore om man kallade barnen för surrogatbarn. Det här är barn som är individer, precis lika mycket värda som alla andra barn.

Det vi diskuterar i dag hör till de svåraste etiska problem vi inom politiken har att ta upp och fatta beslut om. Livets början och livets slut är områden som vi ser som mycket svåra. Vi har mer eller mindre omfattande kunskap om frågorna, men till det kommer värderingar av olika slag in i bilden. Värderingarna är mycket styrande. De förändras dock över tid, vilket blir väldigt tydligt inom just detta område.

I början av 1980-talet kom frågan om insemination och om det som då kallades provrörsbefruktning upp. Det här var oerhört kontroversiellt. Det fanns då en kvinnoorganisation som såg provrörsbefruktning som att kvinnor användes som fortplantningsmaskiner. Nedsättande ord användes alltså om detta.

Vi fick hur som helst en lagstiftning, men den var väldigt begränsad till vilka som skulle kunna få tillgång till insemination och provrörsbefruktning. Det handlade om gifta par eller sambor. Det skulle också finnas en biologisk koppling.

Vid detta tillfälle sa man även nej till äggdonation. Gynekologen Marc Bygdeman reagerade mot detta. Han undrade varför spermier och ägg inte jämställdes och varför man hade en förbjudande syn på äggdonation. Den synen satt så hårt att det inte blev någon ändring genom riksdagsbeslut under perioden 1985–1988. Den kom först 2004 eller 2006 – man kan använda lite olika årtal här.

Den fråga som är mest kontroversiell här och som flera har tagit upp handlar om barn som är så efterlängtade att föräldraparet tillgriper värdmoderskap. I dag diskuterar vi altruistiskt värdmoderskap, där pengar inte finns med i bilden. Många av de argument som används mot altruistiskt värdmoderskap är de vi använder mot kommersiellt värdmoderskap, som vi ju i detta sammanhang vill bli av med.

Anders W Jonsson redovisade tydligt situationer där kvinnan i ett par kanske på grund av cancer eller för att hon fötts utan livmoder inte har möjlighet att bära fram ett barn. Någon henne närstående har i stället erbjudit sig att ställa upp som värdmoder. Vi hade nyligen ett seminarium här i riksdagen om kvinnor som har ställt upp som värdmödrar. Deras erfarenheter och sådana erfarenheter som vi har tagit del av från till exempel Nya Zeeland visar att det hela är väl genomtänkt och att de inte gjort något under tvång. De har upplevt att de gjort de finaste, goda gärningar som en människa kan erbjuda ett barnönskande par.

Att majoriteten här i riksdagen nu säger nej till värdmoderskap kommer inte att hindra par, kvinnor och män att bli föräldrar den vägen. Stark barnönskan går inte att stå emot. Jag mötte tre fall 1985. Det var svenska kvinnor som burit fram barn åt nära familjemedlemmar. Varken de som var föräldrar eller de som var värdmödrar vågade nämna sina namn i medierna. De befarade att det som hette barnavårdsnämnden skulle ta barnen ifrån dem. Sådan var inställningen i mitten av 80-talet. Det är en skrämmande syn.

Vad vi behöver är fler uppföljningar av hur det går för barnen. Det är de som är huvudpersoner här. De har inte valt att bli födda, så det är deras bästa man måste värna. De uppföljningar av barnens situation som har gjorts har visat att det har gått bra för dem, för de var så önskade. Vi behöver dock bredare uppföljningar, även om hur det går för kvinnorna och föräldrarna.

Detta kommer att ta tid. Att få igenom assisterad befruktning för ensamstående kvinnor tog, trots att de fick adoptera, 31 år. Möjligheten för homosexuella personer att få adoptera tog 13 år. Möjligheten för assisterad befruktning för lesbiska par tog 11 år. För embryodonation har det tagit 30 år. Det har dock gått i mål på grund av den ökade kunskap vi har fått i samhället om olika situationer samt på grund av värderingsförskjutningar.

Jag är övertygad om att denna riksdag kommer att ta beslut om värdmoderskap. Men det kommer att dröja ett antal år, för vi måste få mer kunskap om konsekvenserna för dem som genomgår altruistiskt värdmoderskap – kommersiellt värdmoderskap är vi klart emot.

Det framhålls att det inte är en rättighet att få barn, men människor med stark barnönskan ser till att deras önskan blir uppfylld, vare sig det är en rättighet eller inte och vare sig det är lagligt eller inte. Låt oss se till att det blir lagligt!

(Applåder)

Anf. 15 Mikael Eskilandersson (SD)

Herr talman! Liberalerna vill inte bara tillåta surrogatmoderskap i Sverige utan även underlätta för att använda vad de kallar för värdmoderarrangemang i utlandet, vilket i praktiken bara är ett fint uttryck för att köpa en kvinnas kropp i utlandet för att själv få ett barn levererat. Det är tvärtemot mitt partis inställning, som bygger på att vi ska försöka förhindra utnyttjandet av kvinnor i andra länder, gärna genom lagstiftning.

På en hemsida som betalar för annonser via Google kan man få hjälp med ett sådant arrangemang. Från 30 000 amerikanska dollar kostar det att köpa en kvinna och få en behandling i ett annat land. Ytterligare 10 000 svenska kronor får man betala om man även vill ha hjälp med att få detta genom den svenska byråkratin efteråt.

Min fråga är egentligen jätteenkel: Varför vill Liberalerna stödja och förenkla för verksamheter som säljer kvinnokroppar i utlandet?

Anf. 16 Barbro Westerholm (L)

Herr talman! Det verkar som att ledamoten inte har hört vad jag säger. Vi är för altruistiskt värdmoderskap men mot kommersiellt.

Vad är det då för möjlighet människor har när vi säger nej här i Sveriges riksdag till altruistiskt värdmoderskap? Ja, man tar sitt öde i sin egen hand och åker utomlands. Då är det tyvärr så att pengar kommer in i bilden, vilket vi alltså i grunden är emot. Vi vill arbeta mot det i Förenta nationerna och Världshälsoorganisationen, men locket är på när det gäller värdmoderskap över huvud taget i de internationella sammanhangen. Vi behöver alltså få mer dokumentation från Nya Zeeland och så vidare.

De par som var på vårt seminarium i riksdagen vittnade ju om att de blev tvungna att betala för det här. Sedan hade de problem med att bli föräldrar. Det var ett juridiskt krångel, och här underlättar det beslut vi tar i dag lite. Vi vill underlätta ytterligare; när paret utomlands har fått klart att de är föräldrar till barnet ska det accepteras också i Sverige.

Anf. 17 Mikael Eskilandersson (SD)

Herr talman! Till att börja med vill jag svara på frågan vad man har för alternativ om man inte själv kan få barn. Ja, det finns ju till exempel adoption. Det är ett betydligt bättre alternativ än att åka utomlands och köpa en kvinnokropp för att sedan utnyttja den för sitt eget barns skull. Det handlar ju egentligen bara om att man på något sätt vill ha en genetisk koppling till barnet, vilket jag i och för sig kan förstå att man vill ha. Däremot kan jag aldrig förstå att det ska ske på bekostnad av någon stackars kvinna i något annat land.

Liberalerna säger att de är emot att man ska kunna köpa kvinnors kroppar i andra länder och utnyttja dem. Men samtidigt förenklar man för det, och då blir det lite dubbelt. Om man verkligen är emot det borde man ju i stället se till att det inte blir tillåtet, att man helt enkelt förbjuder det och gör det olagligt att åka utomlands och köpa kvinnors kroppar. Det gör man ju när det gäller till exempel sexuella tjänster. Då är det olagligt. Men när det gäller att köpa en kvinna under nio månaders tid för att hon ska genomgå graviditet och förlossning för att sedan ge bort sitt barn till ett svenskt par är det helt plötsligt lagligt. För mig är det ett märkligt sätt att se på kvinnor och kvinnors frihet.

Rätten till barn anser jag inte att man egentligen ska ha. Det är barnet som ska ha rättigheter. Det är inte föräldrarna som ska ha rätt till ett barn. Det finns ingen som egentligen ska ha rätt till ett barn. Lever man upp till vissa förutsättningar ska man kunna prövas för adoption eller få hjälp med att själv skaffa barn. Men just rätten att köpa någon annan till att bära ett barn tycker jag aldrig någonsin att vi ska ta oss.

Anf. 18 Barbro Westerholm (L)

Herr talman! Ledamoten nämner adoption. För det första är det i dag svårt att få tillgång till adoptivbarn. För homosexuella män som har en stark barnönskan är det i princip omöjligt. För det andra är de länder från vilka vi tidigare brukade adoptera numera mycket mer negativa till att så att säga adoptera bort sina barn. De vill ha adoption i första hand inom den egna familjen, i andra hand inom det egna närsamhället och i tredje hand inom det egna landet. För länge sedan, 1985, trodde jag att adoption var en lösning, men jag har lärt mig mer om den här frågan.

När det gäller pengarna kan vi se på vart man i dag åker. I till exempel USA är det en väldigt noggrann prövning av värdmodern. Merparten som säger ja till att ställa upp får ändå inte ställa upp, eftersom man så noga har prövat att de verkligen vill det här. I USA har man också kommit fram till att det kan vara en fördel att det inte är en släktmässigt sett närstående kvinna som ställer upp utan någon som av rent altruistiska skäl säger ja till det här.

Vi vill underlätta för dessa föräldrar och barn att få sina juridiska rättigheter erkända här i Sverige. Det här är individer som finns, och de har själva kommit i den här situationen. Det handlar om mycket önskade barn. De ska inte behöva vara statslösa så länge här i Sverige.

Anf. 19 Kristina Nilsson (S)

Herr talman! Att bli förälder är för många en oerhört viktig del av livet. När det inte fungerar som man önskar är det självfallet en stor sorg. Därför är det mycket glädjande att vi i dag kommer att fatta beslut som kommer att underlätta för många ofrivilligt barnlösa att bli föräldrar.

Vad förslaget innebär har tidigare talare tagit upp ganska nogsamt, så jag hoppar över en del av det. Det jag vill lägga till är till exempel att tiden som ett befruktat ägg kan frysförvaras förlängs. Detta är väldigt välkommet, eftersom det sannolikt finns ett stort behov av det. Det är också välkommet att den här behandlingen ska kunna utföras på andra vårdinrättningar än universitetssjukhus efter att Inspektionen för vård och omsorg gett tillstånd.

Frågor om faderskap har behandlats tidigare under mandatperioden i en del motionsbetänkanden. År 2015 gjordes ett tillkännagivande till regeringen om att det finns skäl att genomlysa den nuvarande ordningen för hur faderskap fastställs. Just nu pågår utredningen Modernare regler om faderskap och föräldraskap, som ska lämna förslag på hur reglerna om bekräftelse av faderskap kan moderniseras och förenklas. Detta uppdrag kommer att redovisas i slutet av augusti, och vi i socialutskottet förutsätter liksom civilutskottet att regeringen kommer att ta nödvändiga initiativ med anledning av detta.

Dagens ärende har föregåtts av ett gediget utredningsarbete. Barbro Westerholm nämnde vad som har hänt under en ganska lång tid. Det har som sagt tagit tid. År 2013 startade utredningen Utökade möjligheter till behandling av ofrivillig barnlöshet. Det kom ett delbetänkande om assisterad befruktning för ensamstående kvinnor 2014, och det här är nu genomfört.

I februari 2016 lämnades utredningen Olika vägar till föräldraskap sitt slutbetänkande, och under remisstiden utredde Socialstyrelsen om andra vårdinrättningar kunde ges möjlighet att utföra den typen av behandlingar.

I alla dessa sammanhang som handlar om barn är det viktigast att i första hand beakta barnens perspektiv och rättigheter. Även om föräldrars längtan efter barn är stark måste alltid barnets intresse sättas främst. Därför är det glädjande att regeringen tydligt anger att man noga ska följa upp hur lagändringen genomförs och utvärdera att den fungerar på avsett sätt.

Regeringen konstaterar också att det är viktigt att hälso- och sjukvården skapar goda förutsättningar för forskning, särskilt när det gäller konsekvenser för barn. Den forskning som finns i dag om exempelvis uppväxtvillkor är begränsad, men den som finns tyder på att avsaknad av genetisk koppling inte tycks påverka barnens uppväxtvillkor negativt.

När det gäller barn som tillkommit genom surrogatmoderskap utomlands är det självklart också lika viktigt att barnens bästa beaktas. De problem som framkommit har framför allt handlat om långa handläggningstider när man kommer hit med barnet, som beror på svenska myndigheters osäkerhet i hur frågor ska handläggas. Enligt regeringen har inget barn som har tillkommit på det sättet och finns i Sverige blivit statslöst eller föräldralöst, men det är självklart viktigt att säkerställa att detta inte händer och att handläggningstiderna minimeras så mycket som möjligt.

Därför är det välkommet att Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd får i uppdrag att ta fram ett kunskapsunderlag i dessa delar. Uppdraget innebär också att undersöka om, och i så fall på vilket sätt, dessa myndigheter bör förmedla kunskap till potentiella föräldrar. Regeringen anför att det är svårt att förena åtgärder för att underlätta surrogatarrangemang utomlands när inställningen är att det inte är godtagbart med sådana arrangemang hemma, även om det efterfrågas av vissa som vill bli föräldrar.

Det är viktigt att den föräldrarättsliga regleringen är tydlig i situationer för barn efter att någon har ändrat könstillhörighet. I utredningen Olika vägar till föräldraskap konstateras att dagens reglering lett till osäkerhet och tillämpningssvårigheter. Det finns få fall prövade i domstol, och i dessa fall är det registreringen i folkbokföringen som har prövats, inte den föräldraskapsrättliga frågan. Det finns alltså behov av ett rättsligt klargörande. Genom regeringens förslag skapas en tydlig och rättssäker reglering för barnen.

Herr talman! Med det här beslutet kommer vi att underlätta för fler att bli föräldrar. Vi värnar barnens bästa och rättigheten att ta del av sitt genetiska ursprung. Reglerna vid assisterad befruktning blir desamma för samkönade som för olikkönade par.

Svenska socialnämnder och domstolar får ökade möjligheter att fastställa faderskap efter surrogatarrangemang utomlands, och vi skapar en rättssäker reglering för barn efter att en förälder har ändrat könstillhörighet.

Detta är välkomna och viktiga steg. Men en proposition löser inte allt. Jag är övertygad om att vi kommer att ta fler steg i framtiden.

Jag yrkar bifall till regeringens förslag och avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)

Anf. 20 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Av sms, mejl och inte minst kommentarer på sociala medier kan jag se att många följer debatten, inte minst kvinnor som antingen saknar livmoder eller som har fått sin livmoder skadad på grund av cancer eller cancerbehandling. De har av Sverigedemokraterna och nu också av Socialdemokraterna fått höra att dörren ska stängas. Det ska inte finnas någon som helst möjlighet att ge behandlingen i Sverige. De ska även fortsättningsvis vara hänvisade till att åka utomlands, det vill säga de som har ekonomiska förutsättningar.

Jag skulle vilja fråga om Kristina Nilssons uttalande här i talarstolen, och inte minst från statsrådet Fritzon, att vi måste ta hänsyn till barnens bästa. Jag kan förstå diskussionerna om att utreda kvinnorna noga, men vad gäller barnen råder inga som helst tvivel. Det finns omfattande forskning och uppföljningar som visar att dessa barn blir lika älskade som alla andra. Dessa barn får det minst lika bra som alla andra barn. Det finns ingenting som tyder på att dessa barn skulle få en svårare uppväxt. Varför säger statsrådet Fritzon och ledamoten Kristina Nilsson nej och hävdar att surrogatmoderskap ska vara förbjudet i Sverige därför att de måste ta hänsyn till barnens bästa? Det är ett hån mot alla de kvinnor som sitter i denna situation och vet att deras enda möjlighet är att åka utomlands att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna stänger dörren just utifrån hänsyn till barnens bästa.

Vad är det i rapporter, undersökningar eller forskning som ni hänger upp uttalandet att det skulle vara ett hot mot barnens bästa att tillåta altruistiskt surrogatmoderskap i Sverige?

I detta anförande instämde Ola Johansson (C).

Anf. 21 Kristina Nilsson (S)

Herr talman! Jag har stor respekt för människors barnlängtan. Jag har också stor respekt för att Anders W Jonsson i sin roll som läkare har mött dessa par, och jag kan förstå den frustration man kan känna för att man inte kan erbjuda hjälp och behandling. Det är ändå sjukvårdens uppgift att hjälpa så långt det är möjligt.

Surrogatmoderskap är inte förbjudet i Sverige, men den lagstiftning som finns medger inte att det görs inom svensk hälso- och sjukvård. Jag tycker att flera talare före mig tydligt har angett skäl till att vi tycker att det inte är lämpligt. Det handlar alltså om kvinnors kroppar. Att kunna garantera att surrogatmoderskap är altruistiskt är svårt. Vad vet vi vad som förekommer i en familj? Ni talar gärna om systrar. Vad vet ni om hur systern har påverkats av vänner, släkt och familj? Hur kan vi garantera att pengar inte är inblandade? Det är svårt.

Sammantaget är bedömningen att vi inte är redo att tillåta något sådant i Sverige. Vi tycker att vi med detta förslag går så långt vi anser är rätt i dag i strävan att hjälpa barnlösa par att bli föräldrar. Jag förstår att det finns behjärtansvärda fall. Anders Jonsson nämner till exempel att inte ha en egen livmoder. Det är behjärtansvärt, men det är den bedömning regeringen har gjort i dag – och jag tycker att den är riktig.

Anf. 22 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Mycket av diskussionen handlar om kvinnor. Det finns en hel del rapporter som visar att surrogatmoderskap är en bra metod. Men på Nya Zeeland fanns ett fall för ett antal år sedan med en bärarmoder som faktiskt tog livet av sig. Det ledde till att man på Nya Zeeland skärpte rutinerna rejält vad gäller att titta på de kvinnor som är beredda att bära en annan kvinnas barn så att det inte finns något i förlossningshistorien eller graviditetshistorien som talar emot. Där har man höjt tröskeln väl. Så där finns en diskussion.

Men min fråga specifikt till Kristina Nilsson rörde att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna säger till de föräldrar som nu lyssnar på debatten att med hänsyn till barnens bästa måste vi sätta stopp för surrogatmoderskap. Men det finns över huvud taget inget som visar att barnen skulle ha det sämre. Snarare är det tvärtom. Det är högt älskade barn. De har dessutom inte med sig den historia som många adoptivbarn har, vilket gör att de ibland har en tuffare uppväxt än andra. Här finns inte ens det. Ändå väljer Socialdemokraterna och även Sverigedemokraterna att säga att det är barnens bästa som gör att här ska dörren stängas. De par där kvinnan har en skadad eller saknad livmoder ska även fortsättningsvis vara hänvisade till – om de har gott om pengar – att åka utomlands och betala en kvinna för att få det högt efterlängtade barnet.

Vad menar ni med att barnens bästa gör att dessa par inte ska få bli föräldrar i Sverige? Det är jag intresserad av. Det är helt nytt i debatten. Det finns över huvud taget inget i den internationella erfarenheten bland de länder som har altruistiskt värdmoderskap som visar att barnen skulle fara illa. Var kommer den hänvisningen från?

Anf. 23 Kristina Nilsson (S)

Herr talman! Ja, Anders W Jonsson, jag är ingen expert på barnforskning eller forskning om barns uppväxtvillkor. Där tror jag säkert att Anders W Jonsson är mycket kunnigare än jag.

Propositionen vi behandlar här rör frågor om hur vi ska säkerställa att barn som kommer till Sverige efter utländska surrogatarrangemang får en så rättssäker och trygg hantering som möjligt. Som jag nämnde i mitt anförande handlar det om att ingen ska bli statslös eller föräldralös. Det är det vi tar ställning för och reglerar i dag.

När det gäller surrogatmoderskap tycker inte vi att vi ska ändra på den lagstiftning vi har för svensk hälso och sjukvård i dag. Anders W Jonsson sa i sitt anförande att han är övertygad om att det här kommer. Jag är inte lika övertygad om att det kommer, men vi får väl helt enkelt se vem som får rätt i framtiden.

Jenny Petersson (M)

Anf. 24 Jenny Petersson (M)

Herr talman! Jag tänkte också passa på att fråga Kristina Nilsson vilken forskning och vilka goda erfarenheter ni använder för att inte ta något initiativ till altruistiskt surrogatmoderskap.

Låt mig nämna här att det finns god forskning om detta. Det finns goda erfarenheter. Min kollega Barbro Westerholm från Liberalerna lyfte upp USA i sitt anförande och beskrev tydligt de goda exemplen därifrån, hur man har gjort där och hur reglerat det är där. Anders W Jonsson lyfte i sitt anförande upp Nya Zeeland, där det finns forskning och goda exempel ur både barnperspektiv och surrogatmoderperspektiv.

Det finns alltså forskning och goda erfarenheter om hur man kan ha ett altruistiskt surrogatmoderskap som fungerar. Ändå väljer regeringen och Socialdemokraterna att inte ta några initiativ till detta. Varför?

Anf. 25 Kristina Nilsson (S)

Herr talman! Jag tyckte att jag redogjorde för det i det förra replikskiftet.

Det viktigaste för mig handlar om det här: Hur kan man säkerställa att någonting är altruistiskt? Hur kan man säkerställa att det inte är pengar inblandade? Hur kan man säkerställa att kvinnan inte har utsatts för oerhörda påtryckningar, kanske från sin familj eller hela sin släkt, för att ställa upp och göra detta? Jag vet inte om det finns någon forskning om det, för det är ju sådant som kanske sker innanför hemmets stängda dörrar. Det måste vara oerhört svårt att beforska och säkerställa.

Som jag sa i mitt anförande: Det är inte en mänsklig rättighet att få barn. Som tidigare nämnts finns det möjligheter att få barn genom till exempel adoption. Det ställningstagande vi gör i dag är att vi inte tycker att lagstiftningen när det gäller svensk hälso och sjukvård ska ändras.

Jenny Petersson (M)

Anf. 26 Jenny Petersson (M)

Herr talman! Jag tycker att det är beklagligt att Socialdemokraterna och regeringen inte använder den erfarenhet och den forskning som finns på området när det gäller surrogatmoderskap och altruistiskt surrogatmoderskap. Jag tycker att det är jättebeklagligt att man låter som om man mer eller mindre tror att det kan vara på det ena eller andra sättet. Det finns ju forskning, rapporter och uppföljningar, från länder där det är lagligt och reglerat.

Som jag nämnde i mitt anförande tycker jag att det är en oerhörd brist hos regeringen och dess företrädare att man blandar ihop altruistiskt surrogatmoderskap med kommersiellt surrogatmoderskap. Jag tycker att det är jättebeklagligt.

Jag tycker också att det är beklagligt att en feministisk regering anser att kvinnor inte är kapabla att fatta beslut om sina egna kroppar – och om de kunde det skulle de antagligen fatta fel beslut, kan man läsa mellan raderna, för de skulle vara utsatta för påtryckningar. Det tycker jag är en tråkig ståndpunkt och en ganska dålig syn på kvinnans rätt och möjlighet att fatta beslut om sin egen kropp.

Står ni fast vid den ståndpunkten? kan jag fråga Kristina Nilsson eftersom jag har fått svar på de tidigare frågorna. Står ni fast vid ståndpunkten att kvinnor inte är kapabla att fatta beslut om sina egna kroppar och att om de kan det fattar de fel beslut?

Anf. 27 Kristina Nilsson (S)

Herr talman! Det var många frågor på en gång.

Oavsett svensk lagstiftning åker par utomlands och skaffar barn genom surrogatarrangemang. Propositionen som vi behandlar i dag handlar om hur vi ska säkerställa dessa barns juridiska rättigheter. Beredningen har inte handlat om en stor utredning av surrogatmoderskap.

Det här är svåra etiska och juridiska överväganden. Jag vet mycket väl vad som är skillnaden mellan altruistiskt och kommersiellt surrogatmoderskap, men som jag sa tidigare har jag svårt att se hur vi ska kunna säkerställa att det är altruistiskt.

Jag tycker att det är mycket rimligt att en feministisk regering gör detta ställningstagande, för vi vill säkerställa att kvinnors kroppar inte utnyttjas på något sätt. Att prata om frivillighet när kvinnan kanske är utsatt för massiva påtryckningar av sin släkt, sin familj, tycker jag är svårt. Det är väldigt svårt att säkerställa denna frivillighet.

Som sagt: Detta är det ställningstagande som regeringen har gjort. Jag tycker att det är bra. Vi får se vad som händer i framtiden.

Anf. 28 Barbro Westerholm (L)

Herr talman! Kristina Nilsson var tydlig med att värdmoderskap inte är förbjudet i Sverige men förbjudet inom svensk hälso och sjukvård. Det väcker frågan vad vi gör om man ordnar det själv utanför hälso och sjukvården. Vi vet att det förekommer heminseminationer och annat. Om barnönskan är mycket stark och vi lägger hinder i vägen för altruistiskt värdmoderskap inom hälso och sjukvården i Sverige kommer det att växa fram någonting vid sidan om som vi har väldigt lite insyn i och där vi inte har möjlighet att skapa trygghet för de barn som är involverade.

När det gäller frivilligheten tycker jag att det här är att underkänna kvinnors förmåga att fatta egna svåra beslut. Här tror jag att det finns mycket att lära från området organdonationer. Vi ser ju inte sällan att den bästa donatorn av en njure, en bit av en lever eller annat är en nära anhörig. På det området finns det erfarenhet av hur man säkrar att det verkligen sker frivilligt, för det är inga små ingrepp man utsätts för – även om man kan säga att de är mer kortvariga än en graviditet.

Anf. 29 Kristina Nilsson (S)

Herr talman! Barbro Westerholm framför att något skulle kunna växa fram liksom lite vid sidan om. Jag har svårt att se att det beslut vi nu fattar på något sätt förändrar detta så att något skulle kunna växa fram vid sidan om mer än det gör i dag. Det beslut vi fattar i dag handlar ju om att säkerställa barnets juridiska rättigheter. Det förändrar ingenting i sak i frågorna som Barbro Westerholm tar upp, så jag förstår faktiskt inte riktigt den frågan. Varför skulle något mer växa fram vid sidan om som inte redan har vuxit fram, bara för att vi säkerställer barnens juridiska rättigheter?

Anf. 30 Barbro Westerholm (L)

Herr talman! Jag tänker på de tre första fall jag mötte 1985. Där hade det skett utanför hälso- och sjukvården, och om detta har vi ingen aning. Det är riktigt att detta har förekommit och finns, men den diskussionen har varit frånvarande i värdmoderskapsfrågan.

Det andra jag vill ta upp är den information som den här myndigheten ska ge till par som tänker sig att gå in i ett värdmoderskap för att få ett efterlängtat barn. Vi i Liberalerna ser det som väldigt svårt att ge den informationen mot bakgrund av vad som står i propositionen och den debatt vi har fört i dag. Den riskerar att bli stigmatiserande.

Den sista fråga jag vill ta upp är att det är viktigt att vi nu forskar och följer upp hur det går. Inom den forskningen är det inte minst viktigt att följa upp hur det går för det femtiotal barn och familjer som årligen blir aktuella i Sverige; det kan bli fler.

Detta är etiskt sett svår forskning, för den kan också bli etiskt stigmatiserande. Men med kloka forskare som får i uppdrag att genomföra en sådan uppföljning tror jag att vi kan få värdefulla resultat för fortsättningen. Som jag sa förut visar ju den erfarenhet vi har på detta område att vi med ökad kunskap går vidare. Hittills har det blivit ja på all assisterad befruktning vi nu har i Sverige och som har utvecklats sedan mitten av 80-talet.

Anf. 31 Kristina Nilsson (S)

Herr talman! När det gäller detta med information tog jag i mitt anförande upp att det är bra att Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd får i uppdrag att ta fram kunskapsunderlag så att de kan hantera de ärenden där barn som har tillkommit genom surrogatarrangemang utomlands kommer till Sverige. Det är viktigt att den processen är klar. Detta kanske inte händer så många gånger i varje socialtjänst, så man är inte så jättebra på att hantera det på alla ställen. Detta tycker jag alltså är bra.

När det sedan gäller föräldrar som vänder sig till socialtjänsten med frågor inför ett surrogatarrangemang blir det en väldigt knepig situation för socialtjänsten. Det är bra att man ser över om och hur sådan information i så fall ska ges. Som Barbro Westerholm själv var inne på löser föräldrarna detta oavsett om de får information eller inte. Är det då rätt eller fel att ge dem information och på något sätt hjälpa till med något som vi inte vill ha i Sverige? Detta är en svår fråga som medför svåra etiska överväganden. Jag tycker att det är bra att uppdraget till Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd har kommit till så att man får titta på dessa delar.

I övrigt tycker jag inte att dagens debatt har gett mig några fler skäl att tycka att detta förslag inte är bra som det är. Jag tycker att regeringen har gjort ett bra övervägande. Det är lämpligt att detta inte är förbjudet men att det inte heller genomförs inom svensk hälso- och sjukvård i dag.

(Applåder)

Anf. 32 Jan Lindholm (MP)

Herr talman, åhörare, tittare och lyssnare! Den rödgröna feministiska regeringen arbetar, som ni numera alla vet, systematiskt och målmedvetet med att bygga ett långsiktigt hållbart välfärdssamhälle. Detta sker på många plan. Vi investerar i ny hållbar transportinfrastruktur, vi stimulerar utvecklingen mot hållbart byggande, vi utvecklar ekonomiska styrmedel som gör det enklare för medborgarna att göra de långsiktigt hållbara valen i sina vardagsliv.

Att förebygga att ohälsa uppstår är självklart även det ett viktigt led i byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Regeringen har därför också valt att öka resurserna till Folkhälsomyndigheten och riktar satsningar inom vårdområdet mot att förebygga.

Men, herr talman, det är inte alla partier som har denna ambition. Under alliansregeringens åtta år minskade nämligen antalet anställda i välfärden från 134 till 128 personer per 1 000 invånare – en minskning med 6 personer per 1 000 invånare eller, om man så vill, en personalnedskärning på 4,5 procent. Alliansåren var således värre för välfärden än den omfattande budgetsanering som landets finanser krävde och som genomfördes under 90-talet, då man tvingades minska antalet anställda i välfärden med 5 personer per 1 000 invånare.

Nu har den rödgröna feministiska regeringen på bara fyra år återställt alliansregeringens nedmontering av välfärden, och antalet anställda är nu till och med högre än 2006 när den tillträdde: 135 anställda per 1 000 invånare eller en personalökning på 5,5 procent under bara fyra år med rödgrönt styre. Detta, herr talman, är ett kvitto på att välfärden växer. Observera att dessa siffror omfattar alla som arbetar hos såväl privata som offentliga arbetsgivare.

Men, herr talman, den rödgröna regeringen reformerar även lagstiftningen genom att modernisera lagarna så att de ska fungera bättre i det långsiktigt hållbara välfärdssamhället. Det är därför glädjande att socialutskottet ställer sig bakom betänkandet och regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken, lag om ändring i lagen om internationella faderskapsfrågor och lag om ändring i lagen om genetisk integritet – krångliga saker!

Regeringens förslag innebär att det inom svensk hälso- och sjukvård blir tillåtet att utföra befruktning utanför kroppen med donerade könsceller, vilket innebär att kravet på att det blivande barnet ska ha en genetisk koppling till minst en förälder vid assisterad befruktning tas bort.

Förslaget innebär vidare att reglerna om föräldraskap efter assisterad befruktning i utlandet är desamma för olikkönade och samkönade par, att föräldraskap kan fastställas under förutsättning att behandlingen har utförts vid en behörig inrättning och att barnet har rätt att ta del av uppgifter om spermadonatorn samt att socialnämnder och svenska domstolar efter ett surrogatarrangemang i utlandet får ökade möjligheter att fastställa faderskap enligt svensk lag för den genetiske fadern.

Vidare införs särskilda regler om föräldraskap för situationer där personer får barn efter det att någon av dem eller båda har ändrat könstillhörighet. Detta innebär bland annat att en man som föder ett barn ska anses som far till barnet och att en kvinna som bidrar med sin sperma till ett barns tillkomst ska anses som mor till barnet.

Regeringen delar utredningens bedömning att något förslag gällande surrogatmoderskap inom ramen för svensk hälso- och sjukvård inte bör läggas fram. Detta är en fråga som väcker många svåra juridiska frågeställningar och som kräver moraliska avvägningar som vi kanske ännu inte är mogna för. Det är detta som denna debatt i huvudsak har handlat om. Utskottet avslår de motioner som väckts med anledning av frågan om surrogatmoderskap, och jag tror att detta för närvarande är ett ganska klokt ställningstagande.

Miljöpartiet har under många år drivit frågan om att människor som väljer att leva i andra relationer än traditionella heterosexuella förhållanden ska få fler möjligheter att bilda barnfamiljer utan att behöva resa utomlands eller bluffa med de verkliga förhållandena inför myndigheterna.

Jag är väl medveten om att altruistiska surrogatmoderskap har förekommit i Sverige sedan lång tid och säkert gör det även i dag, om än i mycket liten omfattning. Jag träffade själv en sådan familj för första gången i början av 70-talet. Paret och värdmodern valde att resa utomlands ungefär en månad före förlossningen, vilket var ett sätt att klara det som Barbro tog upp gällande myndigheternas hantering på den tiden. På det sättet kunde man lura svenska myndigheter. Det andra paret träffade jag ungefär samtidigt som Barbro, i början av 80-talet. Då valde man att på något sätt göra det i Sverige, utan att myndigheterna kunde ta ifrån familjen barnet, vilket annars kunde hända.

Jag vet alltså att detta har förekommit, och även om jag inte själv har några senare exempel i min vida bekantskapskrets tror jag säkert att det förekommer även i dag.

Att vi miljöpartister har valt att gå på den linje som regeringen föreslår och som även är utredningens förslag tycker jag återspeglas väl av de reservationer som finns i betänkandet. Å ena sidan har vi uttalanden från kvinnor som vill hjälpa ofrivilligt barnlösa par, vilket ju togs upp av Anders W Jonsson i föregående ordväxling här. Å andra sidan har vi de risker som finns för att en legalisering kan öppna för en marknad för så kallat altruistiska värdmödrar, som alltså i värsta fall kan vara underställda en marknad.

På varje område där vi ser en risk för att marknadskrafterna kan ta över vet vi att det krävs rigorösa och väl genomtänkta regelverk för att vi inte ska få stora förlorare och utsätta människor för risker. Redan i dag sker det handel med barn i världen, både för organleveranser och för adoption till familjer som kan betala bra för att få barn som de inte kan få på annat sätt.

Miljöpartiet har valt att inte medverka till en lagstiftning som riskerar att leda till att kvinnor även i Sverige utsätts för en ökad risk för exploatering. Jag har full förståelse för de motionärer som vill öppna för altruistiskt surrogatmoderskap, men jag, liksom mitt parti och regeringen, anser att vi inte har underlag för en sådan lagstiftning i dag. Det är heller inget som föreslagits av utredningen.

Innan jag avslutar vill jag säga något kort om debatten och debattekniken. Jag har själv råkat ut för det några gånger. I den här debatten fick vi ett flagrant exempel, där Anders W Jonsson två gånger påstod att Karin Rågsjö skulle ha använt ordet ”prostitution”. Jag tycker att det är väldigt olyckligt, och jag uppmanar talmanspresidiet att ta tag i detta med språkbruket i kammaren och att man tillskriver sina motdebattörer saker som de faktiskt inte har sagt. Det tycker jag är olyckligt för hur debatten i kammaren utvecklas. Det är ett av de budskap jag skulle vilja lämna över till riksdagen efter mina 14 år här.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

Anf. 33 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Mycket av den här debatten har kommit att handla om just värdmoderskap eller surrogatmoderskap. Det handlar om alla de kvinnor i Sverige som saknar livmoder eller har en skadad livmoder och därför inte kan bära sitt eget barn. De är i dag hänvisade till att söka sig utomlands, om de har pengar, och betala för ett kommersiellt värdmoderskap.

Jag är lite intresserad av vad Miljöpartiet egentligen har för inställning i den frågan, för vi ser ju ett stort antal miljöpartister som är mycket engagerade i att öppna dörrarna för att dessa kvinnor ska kunna göra det här i Sverige i stället för utomlands. Ledamoten Jan Lindholm beskriver dessutom att han själv känner flera par som faktiskt har gjort detta, fast utanför sjukvården. Sedan säger han att vi i Sverige inte är mogna, och därför är det klokt att inte fatta detta beslut.

Men nu frågar jag bara för att det ska vara helt tydligt: Är Miljöpartiets position alltså att dörren fortsatt ska vara låst för kvinnor som saknar livmoder eller har en livmoder som är skadad av cancerbehandling? De ska alltså även fortsättningsvis vara hänvisade till att åka utomlands och betala en annan kvinna för stora belopp. Är det alltså detta som är Miljöpartiets linje i den här frågan?

Den här diskussionen kommer vi ju att möta fram till valet, inte minst under prideveckan och så vidare. Detta är ju en fråga där det finns ett oerhört stort engagemang hos föräldrar som antingen har genomgått värdmoderskap eller som nu överväger om de ska fara utomlands och undrar om det finns någon annan möjlighet för dem. Det är nu tre partier som säger ja till detta, men Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och flera andra säger nej. Då skulle det vara intressant att få helt klargjort var Miljöpartiet står i den här frågan.

Anf. 34 Jan Lindholm (MP)

Herr talman! Låt mig ge ett väldigt kort svar på frågan. Vi har en diskussion om detta i partiet. Jag vet att det finns många som tycker att vi skulle kunna öppna för värdmoderskap.

Nu vet Anders W Jonsson att vi har regelverk för hur vi lagstiftar i landet. Den här utredningen har inte gett något underlag för detta. I dagsläget finns det alltså inga förutsättningar för att lagstifta om detta.

Jag vet inte var vi kommer att landa i frågan. Men för tillfället har vi alltså inget underlag för att ta ett beslut om detta.

Det som vi lyfter fram som vårt problem med värdmoderskap är de risker som det innebär. Även om jag känner till egna exempel på att man i en nära vänkrets kan hitta relationer som är bra vet jag inte om det, så att säga, har förekommit någonting under bordet i de fallen.

Som några av de föregående talarna har sagt är det svårt att säkerställa att kvinnan inte utnyttjas. Tyvärr har vi ju ett samhälle där kvinnor ofta utnyttjas på olika sätt, och vi vill inte medverka till att detta sker. Därför behövs det ett gediget arbete där man verkligen kan ta fram en lagstiftning som heltäckande garanterar, med hundra procents säkerhet, att kvinnor inte blir utnyttjade. Den dag vi kommer dit tror jag att vi kan ha den här diskussionen på ett konstruktivt sätt igen.

Anf. 35 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Det är ju precis detta som debatten har handlat om. Vi är alla väl medvetna om att riksdagen inte nu kan fatta beslut om att tillåta surrogatmoderskap. Men det förslag som nu finns från tre partier handlar om ett tillkännagivande från riksdagen där vi ger regeringen i uppdrag att utreda den här frågan för att få fram ett fungerande regelverk som gör att riksdagen därefter kan fatta beslut om att dessa familjer inte ska vara tvingade att åka utomlands och betala dyrt för att kunna få ett barn. Det är den diskussionen vi har nu: Ska regeringen få detta uppdrag eller inte?

Det är tre partier som tycker att vi här i kammaren bör ge regeringen i uppdrag att noggrant utreda den här frågan, så att detta blir möjligt även i Sverige och dessa familjer i framtiden inte behöver åka till USA, Indien, Thailand och så vidare och få ett barn för dyra pengar. Vi ska öppna den möjligheten här.

Jag tycker att Jan Lindholm är tydlig när han säger att riksdagen alltså inte ska be att regeringen utreder den här frågan. Miljöpartiet tycker att det inte ens är tillräckligt klart för att vi ska kunna be regeringen att utreda frågan, trots att vi ju vet att ett stort antal miljöpartister är engagerade i detta och precis som Centerpartiet, Liberalerna och Moderaterna tycker att det borde vara självklart att denna möjlighet skulle finnas. Då har vi chansen att se till att det inte ska handla om affärsuppgörelser eller tillstånd liknande prostitution, utan det ska ske under noggrann kontroll, där man noga både utreder det barnlösa paret och följer barnet sedan, så att ingen kommer till skada. Men detta är man alltså i Miljöpartiet inte beredd att göra, utan Miljöpartiet kommer på onsdag att rösta nej till att regeringen ska göra det gedigna arbete som senare möjliggör ett lagstiftningsarbete.

Anf. 36 Jan Lindholm (MP)

Herr talman! Jag har redan tydligt sagt detta. Vi anser inte att läget är moget för den utredningen än.

Anf. 37 Barbro Westerholm (L)

Herr talman! Jag har en fråga till Jan Lindholm. Jag ser ju hur avvaktande du är i ditt anförande. Jag tolkar det som att ni funderar över vad mer ni vill ha kunskap om för att kunna ta definitiv ställning. Jag upplever att ni inte har tagit definitiv ställning. Det gjorde däremot er ledamot i Statens medicinsk-etiska råd, som efter ett par års utredande och djupdykningar för att få fram alla fakta som gick att få tag på hade en positiv inställning till altruistiskt värdmoderskap men ville säga klart nej till kommersiellt. Ett av skälen var att man inte ville tvinga svenska par att utnyttja kommersiellt värdmoderskap för att tillgodose sin starka barnönskan. Barnönskan är stark inte minst hos de kvinnor som har fötts utan livmoder eller som har fått livmodern borttagen i samband med cancer eller något annat hälsoproblem.

Jag känner att ni har en dörr öppen men att ni behöver gå in på olika frågor som ni fortfarande inte har klarat ut. Jag vore glad för några kommentarer om det.

Anf. 38 Jan Lindholm (MP)

Fru talman! Jag tycker nog att Barbro Westerholm beskriver situationen rätt bra. Vi har i princip en positiv inställning till altruistiskt värdmoderskap. Det är bara det att vi inte ser möjligheten i dag, och vi tror att det är en ganska lång väg dit. Vi är inte säkra på att vi någonsin kan nå dit och att vi verkligen kan få en lagstiftning, ett regelverk, som gör att man kan garantera att kvinnor inte utnyttjas. Så är läget.

Anf. 39 Barbro Westerholm (L)

Fru talman! Då får vi avvakta. Det kanske sker som har skett med de tidigare frågorna om provrörsbefruktning, insemination, äggdonation och så vidare: att med ökad kunskap ändras värderingarna. Ni kanske sätter ned fötterna och, som vi i Liberalerna önskar, öppnar för altruistiskt värdmoderskap där kvinnors självbestämmande är väldigt tydligt och respekterat.