Riktlinjer för socialpolitiken

Motion 1990/91:So315 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Politiska beslut och offentliga åtgärder kan aldrig ge livet
dess mening eller innehåll. Hur våra liv gestaltas bestämmer
vi själva som enskilda och självständiga individer. Men
viktiga betingelser för vår växt och utveckling som individer
uppstår just genom politiska avgöranden. Därför är de
grundvärderingar som genomsyrar de gemensamma
insatser som formas i de politiska församlingarna också av
stor betydelse för den enskildes möjligheter att forma sitt
eget liv.

Folkpartiet liberalerna betraktar både
marknadsekonomin och välfärdsstaten som nödvändiga
grundvalar för individens frihet. Det är vår övertygelse att
en väl fungerande marknadsekonomi förutsätter en
välfärdsstat, men också att en väl fungerande välfärdsstat
förutsätter marknadsekonomi. Ruinerna av det
kommunistiska experimentet i Östeuropa visar vad som
händer när man söker bygga ett samhälle på basis av en
centralstyrd ekonomi. Planhushållningen skapade varken
välstånd eller rättvisa. Men slummen i många rika stater
vittnar också om hur det går när man söker förverkliga en
marknadsekonomi utan medkänsla. Det goda samhället
kan vi närma oss enbart om kulturell mångfald och
individuell ekonomisk frihet förenas med solidaritet och
socialt ansvar.

Inom denna ram spelar socialpolitiken en viktig roll. I
denna motion söker vi skissera några socialpolitiska
huvuduppgifter inför 1990-talet.

Välfärdsstatens liberala rötter

Det svenska samhälle vi lever i är i många avseenden ett
resultat av liberala insatser under två sekler.

Liberala krafter har hjälpt till att riva ner många av de
hinder som har bromsat den sociala, ekonomiska och
intellektuella utvecklingen: skråprivilegier, tullar,
okunnighet och förbud. Vi har också spärrat vägen för nya
hinder som hotat, bl.a. genom att stäcka planerna på en
omfattande socialisering av näringslivet.

Samtidigt har liberaler hjälpt till att bygga upp ett
avancerat välfärdssamhälle med ett rikt förgrenat
näringsliv, stark medborgerlig aktivitet, utbildning,
sjukvård och social trygghet för alla. Liberalt inspirerade
folkrörelser har tagit initiativ till ideella insatser på en rad
sociala områden. Liberal opinionsbildning har banat väg för
folkpensionen och andra socialförsäkringar liksom för en
mångsidig utveckling av barnomsorg, äldreomsorg och
handikappomsorg.

Det glömda Sverige

Mycket av det som åstadkommits har vi skäl att vara
stolta över. Med internationella mått mätt har Sverige idag
ett väl fungerande välfärdssystem.

Men det finns också mycken ofärd som dröjer kvar. Vid
sidan av välståndet återstår det i Sverige också mycket av
andlig och materiell misär. Att försvara den enskildes rätt
till en värdig tillvaro och att ge röst åt de människor som
inte själva med tillräckligt eftertryck kan hävda sina
intressen har länge varit en liberal huvuduppgift. Bertil
Ohlin gav dessa grupper namnet ''det glömda Sverige''. I
dagens samhälle, där de organiserade intressena är än
starkare och de utanförstående och eftersatta därför löper
än större risk att bli ställda åt sidan, förblir det en
grundläggande förpliktelse för liberaler och frisinnade att
arbeta för rättvisa åt det glömda Sverige.

När inkomsten sviktar

I varje samhälle, men inte minst i ett samhälle byggt på
en dynamisk, utvecklingskraftig och i stor utsträckning
urbaniserad marknadsekonomi, finns många risker för att
den enskildes ekonomi ska undergrävas. En del förlopp är
förutsebara, som t.ex. det åldrande som medför att
förvärvsförmågan sviktar. Andra skeenden drabbar mer
eller mindre oväntat och oförskyllt, såsom arbetslöshet,
olycksfall och sjukdomar. Vilken orsaken än är har den
enskilde ett stort behov av inkomsttrygghet i de situationer
då det egna arbetet inte längre garanterar en rimlig
försörjning.

Svaret på detta problem är det generella
socialförsäkringssystemet. Det är ett system som baseras
både på solidaritet och egenintresse. Å ena sidan är
socialförsäkringarna ett uttryck för de fundamentala ideer
om frihet, broderskap och jämlikhet som vann terräng efter
1700-talets stora liberala revolutioner. Å andra sidan
rymmer det samma element av riskspridning som det icke-
sociala försäkringsväsendet.

Enligt vår övertygelse bör socialförsäkringarna
garantera inte enbart en bastrygghet för alla invånare i
Sverige utan också ett rimligt mått av inkomsttrygghet.
Utöver folkpensionen och grundbeloppen i andra
socialförsäkringar behövs således även en garanti för att den
enskilde när förvärvsförmågan sviktar ska kunna behålla i
huvudsak samma standard som tidigare. Detta syfte tjänar
bl.a. de inkomstrelaterade inslagen i sjukförsäkringen,
föräldraförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen samt ATP-
systemet.

Hur långt denna standardgaranti ska sträcka sig är en
fråga som inte kan avgöras en gång för alla. Eftersom
systemet i huvudsak bör finansieras genom löne- och
inkomstbaserade avgifter skulle alltför långtgående
åtaganden medföra en så tung belastning på folkhushållet
att de välståndsskapande krafterna riskerar att skadas.
Såväl sådana skäl som mer principiella överväganden om att
den enskilde själv måste kunna öva inflytande över sitt eget
försäkringsskydd motiverar en begränsning av
socialförsäkringssystemets täckningsgrad. Ovanpå det
grundskydd som berättigar till ersättning lika för alla
och det standardskydd som bör relateras till den
bortfallna inkomsten bör det således finnas utrymme för ett
toppskydd i form av enskilda eller kollektiva
försäkringar som inte regleras inom den offentliga sfären.

Kostnaderna för socialförsäkringen har ökat kraftigt
under senare decennier, inte minst under 80-talet. Detta
beror på flera olika faktorer, bl.a. att nya förmåner har
införts, att befolkningens sammansättning förändrats och
att allt fler pensionärer numera omfattas av ATP-systemet.
Som resultat härav har en ökande del av de offentliga
resurserna kommit att tas i anspråk av socialförsäkringen.
Detta har skärpt skattetrycket och under 80-talet också
minskat utrymmet för den offentliga sektorns insatser.

Från båda dessa utgångspunkter ser vi med oro på denna
kostnadsutveckling. Vi har länge försökt bromsa den
snabba utgiftsökningen på socialförsäkringsområdet, bl.a.
genom förslag till en effektivare sjukförsäkring, en
reformerad arbetsskadeförsäkring och en ökad
egenfinansiering inom arbetslöshetsförsäkringen.

Ett mål för framtida reformer inom
socialförsäkringssystemet bör vara att etablera ett klarare
och tydligare samband mellan avgifter och förmåner. Bland
de försäkrade råder idag ett lågt kostnadsmedvetande,
vilket bl.a. har sin grund i att vi -- till skillnad från andra
jämförbara länder -- nästan helt har avvecklat
egenavgifterna. En rad olika förändringar inom de olika
försäkringssystemen har också bidragit till att försvaga
kopplingen mellan uppoffringar och ersättningar. En
förstärkning av detta samband bör enligt vår mening kunna
bidra till mer rationella och realistiska överväganden om
lämpliga kompensationsnivåer och kompensationsvillkor i
socialförsäkringssystemet.

De sociala tjänsterna

Kommuner och landsting erbjuder ett brett register av
sociala tjänster: hälso- och sjukvård, tandvård,
äldreomsorg, handikappomsorg, missbrukarvård,
barnomsorg, etc. Denna sektor hör till efterkrigstidens mest
expansiva och sysselsätter nu en mycket stor andel av den
yrkesverksamma befolkningen. I kommunal tjänst arbetar
idag över en miljon människor.

Om socialförsäkringssystemet är välfärdsstatens ena ben
så är de sociala tjänsterna det andra. Båda är av
grundläggande betydelse för vår livskvalitet. Den kritik som
framställer den sociala sektorn som en börda eller en
belastning på folkhushållet finner vi i grunden missvisande.
De sociala tjänsterna ger tvärtom ett positivt bidrag till vår
materiella och andliga välfärd.

De sociala tjänsterna ska vara tillgängliga för alla. Detta
är en princip som djupast har sin grund i liberala
föreställningar om varje enskild människas värde och
värdighet. Som följd härav finner vi det naturligt att
försvara kravet på en solidarisk finansiering av de
grundläggande sociala tjänsterna. Denna finansiering kan
förverkligas genom skatter eller genom obligatoriska
avgifter. I många fall kan en kompletterande
egenfinansiering vara möjlig och motiverad, men denna får
inte gå ut över kravet på de sociala tjänsternas tillgänglighet
för alla människor oavsett inkomst.

En socialdemokratisk värdering som länge har satt sin
prägel på det svenska vårdsystemet är att central kontroll
och enhetlighet är väsentligare mål att sträva efter än
mångfald och lokal initiativförmåga. Vi menar att tiden nu
är inne att bryta med denna tradition. Efter en lång fas av
kvantitativ expansion är vi inne i en period då det framför
allt handlar om att utveckla verksamhetens innehåll och
kvalitet. En sådan förändring är möjlig enbart genom en
klar maktförskjutning från centrala planeringsorgan till de
anställda och till de sociala tjänsternas kunder och klienter.

Från denna utgångspunkt förordar vi dels nya och friare
organisationsformer inom den offentliga sektorns ram, dels
ett vidgat utnyttjande av initiativkraften inom den enskilda
sektorn. Att de sociala tjänsterna till största delen kräver
solidarisk finansiering via skatter eller avgifter innebär inte
att de också nödvändigtvis behöver presteras av offentliga
organ. För en skapande utveckling måste den mentalitet
som präglar de offentliga monopolen ersättas av en ny och
friare anda. Härigenom ökar även möjligheterna att
rekrytera engagerad personal till det sociala arbetet.
Politikerna som hittills i stor utsträckning kommit att
identifiera sig med de stora produktionsapparaterna bör i
framtiden mer agera som konsumenternas företrädare och
som beställare av sociala tjänster.

Men beställarfunktionen bör också i långt större
utsträckning tillkomma medborgarna själva. På många
områden är den brukarmedverkan som regeringen säger sig
eftersträva ett alldeles för blygsamt mål. Vi vill hellre i så
många sammanhang som möjligt nå fram till den
konsumentmakt som uppstår när medborgarna själva kan
välja mellan olika alternativ. Mot denna frihet
korresponderar också en frihet för löntagarna att välja
mellan olika arbetsgivare. Med ökad konkurrens följer
också en högre effektivitet. Mångfaldens sociala sektor
innebär välfärdsvinster både för dem som arbetar i den och
dem som betjänas av den.

Vi betalar höga skatter i Sverige. Då har människor
också rätt att förvänta sig att god service ska finnas när den
behövs -- inte efter månader och år av väntan. Ska
människor i framtiden känna solidaritet med välfärdsstaten
måste de känna att de får valuta för skattepengarna.

Ett utrymme för ideella insatser

Frivilliga initiativ och ideella insatser har alltfrån
begynnelsen spelat en stor roll för den sociala tryggheten i
Sverige. Många verksamheter som nu är offentliga började
inom föreningar, kooperativ och samfund. Vår övertygelse
är att det ideella och frivilliga arbetet ännu har en
betydelsefull roll att spela. Vardagssolidaritet och
grannsamarbete är en viktig grundval för den
sammanhållning som gör Sverige till ett gott samhälle.

Det personliga ansvaret

Såväl politiskt arbete som ideella sociala insatser bygger
på grundvärderingen att vi alla har ansvar för våra
medmänniskor. När liberaler har formulerat maximen
''socialt ansvar utan socialism'' har det varit ett uttryck för
övertygelsen att ett samhälle genomsyrat av solidaritet
också måste baseras på respekt för den enskilde individens
frihet, egenart och integritet.

Om ansvaret för andra är en grundpelare i liberal
samhällssyn så är en annan den enskildes ansvar för sig själv
och sitt eget liv. Människan får inte reduceras till ett objekt
för offentliga åtgärder, hon måste först och främst ses som
ett självständigt handlande subjekt. Vi avvisar därför den
samhällssyn som i den enskilde främst ser ett viljelöst offer
för ''den sociala strukturen'' och som vill frånkänna
individen ansvar för sina egna handlingar.

Det egna ansvaret har inte klargjorts med tillräckligt
eftertryck i senare decenniers socialpolitik.
Socialtjänstlagen nämner det mera i förbigående innan den
fastslår kommunens ''yttersta ansvar'' för att de som vistas i
kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.
Hälsooch sjukvårdslagen behandlar genomgående den
enskilde som en ''patient'' utan att också klargöra att var och
en, med givna förutsättningar, har ett grundläggande ansvar
för den egna hälsan. Vid kommande översyner av dessa
lagar bör det klarare markeras inte bara var det ''yttersta''
ansvaret ligger utan också vem förstahandsansvaret åvilar --
nämligen den enskilde själv.

Från ord till handling

I en rad olika motioner har vi närmare sökt konkretisera
de riktlinjer som här har skisserats.

En separat motion behandlar arbetet för rättvisa åt det
glömda Sverige. Förslag som syftar till att stödja eftersatta
grupper återfinns vidare i motioner från folkpartiet
liberalerna om de handikappade, sjukvård, barn, äldre och
invandrar- och flyktingpolitik.

Förslag om förnyelse och ökad valfrihet i fråga om de
sociala tjänsterna återfinns bl.a. i motionerna om den
offentliga sektorn och om sjukvården.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att de i motionen anförda riktlinjerna bör läggas till grund
för den framtida socialpolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en satsning på ökad valfrihet
inom den sociala tjänstesektorn.

Stockholm den 22 januari 1991

Bengt Westerberg (fp)

Birgit Friggebo (fp)

Kerstin Ekman (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Charlotte Branting (fp)

Christer Eirefelt (fp)

Sigge Godin (fp)

Elver Jonsson (fp)

Lars Leijonborg (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Anne Wibble (fp)