Frågestund

Fru talman! Perioden 2016–2019 går till historien som ett monumentalt slöseri på det bostadspolitiska området. Regeringen anslog över 20 miljarder kronor i olika subventioner till byggande och renovering. Riksrevisionen har sågat flera av stödformerna, och SKR har i en studie som man låtit göra konstaterat att över 60 procent av de bostäder som byggdes med hjälp av stödet hade byggts ändå.

I en tid då Sverige är drabbat av många stora samhällsproblem vill jag fråga bostadsministern hur han kan stå för att återinföra detta stöd när så många av de bostäder som får stöd hade byggts ändå.

Fru talman! Tack, Carl-Oskar Bohlin, för en viktig fråga!

Vi ska självklart använda våra offentliga finanser effektivt och se till att de gör nytta. Men vi kan också konstatera att med den politik som har präglat bostadssidan under lång tid – att man träder tillbaka och inte ser det som ett politiskt område utan som ett område där det är marknadskrafterna som ska få råda – får man den situation som vi är i nu, det vill säga en situation där det har byggts alldeles för få bostäder under alldeles för lång tid och där det byggs för dem som har de högsta inkomsterna och inte för de stora behoven.

Detta behöver vi ändra på. Vi behöver ha ett politiskt ansvarstagande i bostadspolitiken. Därför är jag stolt över att vi nu har en mer aktiv bostadspolitik än vi haft på länge.

Jag håller inte med om Carl-Oskar Bohlins utvärdering av de stöd som har funnits. Tvärtom – när jag läser Sveriges Kommuner och Regioners utvärdering ser jag att man konstaterar att det är väldigt många hus som inte skulle ha byggts, och om de hade byggts hade hyrorna varit högre och energieffektiviteten sämre.

Våra stöd gör nytta här och nu.

Fru talman! Problemet är ju att inga av de bostadssubventioner som nu finns adresserar de verkliga sociala problem som finns på bostadsområdet. De går i stället till att subventionera byggande av bostäder som i huvudsak går till människor som ändå hade haft råd att efterfråga dem, eftersom majoriteten fortfarande fördelas efter kötid.

Fru talman! Detta är alltså inte min utvärdering. Det är en utvärdering som är gjord av SKR, som konstaterar att 60 procent av de byggda bostäderna hade byggts ändå.

Fru talman! Jag har också tagit del av utvärderingar som visar motsatsen – att de som tar del av stödet säger att det gör väldigt stor nytta och att det verkligen byggs mer av det som det finns mest behov av, det vill säga små hyreslägenheter.

Jag tycker att Carl-Oskar Bohlin ska se det senaste avsnittet av Uppdrag granskning om de enorma behov som finns på bostadsmarknaden – det är så många människor som inte kan ta steget in och få ett eget tryggt boende – och ta ansvar för att Moderaterna när man får makten över politiken skär bort bostadspolitik men inte lägger till någonting. Man tar bort, men man är inte beredd att agera.

Fru talman! Min fråga går till statsrådet Bolund.

Regeringen har via statsministern meddelat att man avser att föra en stram migrationspolitik, och statsrådet Shekarabi sa i veckan att vi inte kan ha en stor invandring under de kommande åren.

Men Migrationsverkets senaste prognos visar – tvärtom – att asylinvandringen till Sverige ökar igen. Även Miljöpartiet går i motsatt riktning. Man vill att sjukdom ska kunna utgöra asylskäl, man vill ha en kravlös anhöriginvandring och man vill – nu senast – att provanställningar för ensamkommande män utan skyddsskäl ska räcka för permanent uppehållstillstånd.

Samtidigt är det ekonomiska läget i många kommuner akut, och enligt SKR beror det till stora delar på kostnader för nyanlända.

Fru talman! Detta går inte ihop. Hur avser regeringen att göra för att hålla Miljöpartiets inflytande borta från migrationspolitiken?

Fru talman! Det var en intressant ställd och – kan man säga – spetsig fråga.

Det är ju inte så det går till i svensk politik, utan när man samarbetar om politik samarbetar man och kommer överens tillsammans. Det kanske inte Sverigedemokraterna har så stor erfarenhet av, men Miljöpartiet har stor erfarenhet just av att göra överenskommelser.

Vi gjorde också en överenskommelse om migrationspolitiken hösten 2015. Vi förändrade politiken eftersom vi såg att det kom en så stor grupp att vi inte hade möjlighet att ta hand om den.

Nu har vi en ny situation. Vi har betydligt färre som kommer till Sverige. Självklart ska man kunna söka asyl i Sverige. Vi har asylrätt; det är en mänsklig rättighet som vi står upp för.

Vi tycker också att det finns skäl till att man ska ha möjlighet att få skydd av humanitära skäl när det helt enkelt är orimligt att man utvisas, eftersom konsekvenserna blir för stora. Det är en politik som Miljöpartiet står bakom. Det är också en politik som vi har kommit överens om brett i Sveriges riksdag.

Man kan konstatera att Sverigedemokraterna är det parti som sticker ut och som aldrig tycker att det finns några skäl för människor att få en trygg framtid i Sverige om de kommer från ett annat land.

Fru talman! Tack, Per Bolund, för svaret!

Jag tycker att det kommer lite blandade signaler, om jag ska uttrycka mig på ett vänligt sätt, men jag kan försöka att omformulera frågan.

Kan statsrådet försäkra svenska folket att regeringen jobbar för att minska antalet asylsökande så att kommunerna får en chans att återhämta sig ekonomiskt och betala av den stora integrationsskuld som finns?

Fru talman! Vem som helst kan titta på statistiken och se att det nu kommer betydligt färre människor till vårt land än det gjorde till exempel under åren 2015–2016.

Jag tycker att vi har ett ansvar för de människor som nu är i vårt land, som förtjänar att få en bra och trygg framtid och som också bidrar till att göra Sverige till ett bättre land. Vi ska inte glömma bort att väldigt många människor med utländsk bakgrund varje dag går till jobbet och varje dag gör fantastiska insatser för välfärden och för vår gemensamma ekonomi. Det är något som Sverigedemokraterna bara vill blunda för och förringa.

Fru talman! Jag skulle vilja ställa min fråga till Matilda Ernkrans.

Det är ju så att det kommer en forsknings- och innovationsproposition senare i år. En fråga som både riksdag och regering har jobbat väldigt hårt med i flera år handlar om den livsmedelsstrategi som har antagits. Strategin har också följts upp med handlingsplaner av olika slag.

I denna strategi lyfter man upp vikten av strategiskt betydelsefulla satsningar där det är viktigt att forskning med koppling till akademi respektive näringsliv samverkar på olika sätt. Livsmedelsbranschen har ju en extremt låg andel som går till forskning, och detta är ett problem i sig.

En så strategiskt viktig fråga brukar ju tas om hand i stora propositioner, vilket en forsknings- och innovationsproposition är. På vilket sätt kommer livsmedelsforskningsfrågorna att bli synliga i den stora proposition som kommer senare i år?

Fru talman! Tack, Ulrika Heie, för en mycket viktig fråga!

Det är verkligen en förmån som högskole- och forskningsminister att få leda arbetet, som vi nu håller på med, att ta fram en ny forsknings- och innovationspolitisk proposition som vi ska lägga fram till riksdagen i höst. Det är ett arbete som vi behöver samlas kring, inte minst här i mitten av svensk politik, för att utveckla den forsknings- och innovationspolitik som bygger på Sverige som ledande kunskaps- och forskningsnation.

Min förhoppning och ambition är att vi ska kunna fortsätta driva en forskningspolitik som svarar mot våra samhällsutmaningar, som klimatfrågan, hälsoutmaningen och andra utmaningar som vi gemensamt behöver kunna möta. Här är naturligtvis också de gröna näringarna, livsmedelsfrågor och annat viktiga utmaningar och viktiga inspel i det som vi ska göra framåt i tiden.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret på frågan!

Tidigare har man tagit hand om frågorna om strategiska innovationsområden, strategiska forskningsområden och så vidare. Hur ser ministern att den här frågan ska få tillräcklig tyngd? Ibland hänvisar man till Sweden Food Arena, som är ett viktigt koncept, men det behövs ju så mycket mer.

Jag kommer själv från Skaraborg, där till exempel husdjursforskningen vid SLU i Skara är en viktig del.

På vilket sätt kommer också den behovsmotiverade forskningen att ytterligare tas om hand i kommande proposition?

Fru talman! Exakt på vilket sätt vi ska kunna adressera olika forskningspolitiska områden, utmaningar och så vidare är någonting som vi måste arbeta med tillsammans. Vi ska se till att vi här i Sveriges riksdag får en forsknings- och innovationspolitisk proposition som gör att Sverige kommer att fortsätta vara en ledande innovationsnation men också en ledande forsknings- och kunskapsnation.

Jag ser verkligen fram emot vårt fortsatta arbete och kan försäkra ledamoten om att vi har många goda inspel.

Fru talman! Min fråga riktar sig till statsrådet Per Bolund.

Nyligen presenterades RUT-utredningen, som vill utvidga RUT-avdraget till att också omfatta ommöblering i hemmet, att få grejer körda till loppis eller till blomvattning hos de välbeställda när de är på semester.

Samtidigt är det kris i välfärden. Runt om i landet planeras nu för nedskärningar. I det läget väljer regeringen att prioritera utökat RUT-avdrag framför satsningar på välfärden. Som om detta inte vore nog föreslår utredaren att detta ska finansieras genom höjd flygskatt. Men syftet med flygskatten borde rimligtvis vara att finansiera en grön omställning och satsningar på järnvägen och underhåll. Varför ska den gå till ännu fler skatteavdrag i de rikaste områdena? Det är ju välfärden som är i kris, och klimatet kan absolut inte vänta.

Delar statsrådet utredarens uppfattning att flygskatten ska finansiera ett utökat RUT-avdrag?

Fru talman! Det är som sagt ett utredningsförslag, och jag tror att Tony Haddou känner till att alla utredningsförslag inte per automatik är regeringens förslag. Vi tar nu såklart in de här förslagen och kommer sedan att arbeta vidare med dem.

Däremot har vi i samband med januariavtalet mellan Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna kommit överens om att vi ska utvidga RUT-avdraget. Det är för att vi ser den positiva effekten att människor som annars riskerar att hamna i långsiktig arbetslöshet faktiskt kan få in en fot på arbetsmarknaden.

Detta ska inte ställas i motsats till satsningar på välfärden. Det är inte så att de är varandra uteslutande. Vi kunde ju under förra mandatperioden skjuta till över 35 miljarder kronor till välfärden. Under den här mandatperioden har vi sagt att vi ska fylla på med 5 miljarder varje år, och vi har redan kommit med förslag om att tidigarelägga ytterligare 5 miljarder redan i vårbudgeten.

Självklart ska vi klara av att försörja välfärden med de resurser den behöver, och vi är beredda att göra mer framöver om behovet finns.

Fru talman! RUT är en väldigt dyr reform. Det är lite lustigt, för vad man har hört genom åren är att RUT ska vara självfinansierande. Nu har det kommit en ny rapport från Tillväxtanalys som visar att varje RUT-jobb motsvarar ungefär tre fyra välfärdsjobb i kostnader.

Min vidare fråga blir: Vore det inte mer rimligt att de här jobben hamnade i välfärden, som verkligen behöver personal och som behöver stärkas över hela landet, än att de hamnar hos enskilda rika som utnyttjar bidraget som mest?

Fru talman! Vi ser inte att det inte finns förutsättningar att få fler som arbetar inom privat sektor och att fler kan få arbete också i offentlig sektor. Under den tid som har gått med en rödgrön regering har vi också fått upp antalet anställda i offentlig sektor kraftigt, just för att vi klarar av att satsa.

Vi har precis det som Tony Haddou efterlyser, det vill säga det som kallas extratjänster. Tyvärr blev det där en rejäl neddragning när Moderaternas och Kristdemokraternas budget gick igenom i riksdagen. Men det är en satsning som vi tycker just leder till både att människor får in en fot på arbetsmarknaden och att vi får värdefulla välfärdstjänster utförda.

Fru talman! Situationen i de socialt utsatta områdena i vårt land förvärras. Vi har i dag 60 utsatta områden och 22 särskilt utsatta. Här frodas segregation, kriminalitet, sysslolöshet och arbetslöshet. Brottsligheten mot unga av unga ökar kraftigt. Vi har skolor där bara en tredjedel av eleverna når gymnasiebehörighet.

Det är inget annat än skamligt att vi bara har sett på när barnens uppväxtmiljöer försämrats och segregerats. I verklighetens Sverige är det våra kommuner som kämpar för att bryta segregationen och jobbar för att nå integration och samhällsgemenskap, men de måste få förutsättningar att vända utvecklingen. Kommun efter kommun vittnar om att de inte klarar mottagandet, inte klarar ekonomin.

Ansvarig minister för arbetet med segregation för nyanländas etablering är Åsa Lindhagen, och jag upplever inte att ministern svarar upp med konkreta lagändringar. Därför, fru talman, vill jag fråga om ministern inte hör kommunernas rop på hjälp.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka riksdagsledamoten för att hon lyfter de här oerhört viktiga frågorna.

En väldigt viktig del i att bekämpa segregation är långsiktighet i arbetet. Här har inte minst politiken brustit på en rad olika sätt när det gäller projekt och kortsiktighet. Människor i områden med socioekonomiska utmaningar är trötta på kortsiktigheten som inte ger en strukturell förändring, så det vill jag säga är en viktig utgångspunkt.

Regeringen tog förra mandatperioden fram en långsiktig strategi för arbetet med att motverka och minska segregation. Den tar fasta på bostad, arbetsmarknad, skola, demokrati, civilsamhälle och brottslighet. Dessa olika områden behöver vi jobba med och fortsätta att ta arbetet framåt.

Det sker ett omfattande arbete mot inte minst brottslighet. 34-punktsprogrammet, som har tagits fram, omfattar också arbetet mot gängkriminalitet. Vi sköt till resurser till kommuner och regioner under förra mandatperioden och kommer också att skjuta till resurser framöver. Det är viktigt att skjuta till resurser.

Fru talman! Jag vet mycket väl att det inte finns någon quickfix och att det krävs en långsiktighet, men Åsa Lindhagen har varit minister i över ett år och inte lagt fram några riktigt skarpa förslag.

Det måste börja ställas krav på språkkunskaper och etableringstiden bör förlängas för dem som behöver det, och det måste ställas aktivitetskrav vid försörjningsstöd. Vi kristdemokrater vill att staten tar över kostnaden för försörjningsstödet till de arbetslösa.

Jag hör inga förslag från regeringen som på riktigt skulle kunna göra skillnad. Och vad värre är tror jag inte att kommunerna hör det heller.

Fru talman! Det är flera olika delar här. En del är att vi sköt till 35 miljarder till välfärden förra mandatperioden och fortsätter att skjuta till resurser. Det är välkommet mot bakgrund av den diskussion som finns i riksdagen om behovet av att satsa på välfärden. Det tycker jag är en oerhört viktig del i det här arbetet.

Vi lade också en bra grund förra mandatperioden med den långsiktiga strategin, med myndigheten Delmos som har inrättats och med de statsbidrag som finns till kommuner och regioner som ett ytterligare tillskott av resurser för att motverka segregation. Vi jobbar också med etablering.

Det här är två olika frågor men som har beröringar på olika sätt.

Fru talman! Jag vill ställa min fråga till statsrådet Matilda Ernkrans.

Under den senaste månaden har det återigen framkommit vilket hot som många genusforskare lever under. År 2018 var det någon som placerade en bombattrapp utanför Nationella sekretariatet för genusforskning i Göteborg. Genusinstitutionen i Uppsala har vid öppna föreläsningar numera alltid vakter utanför, detta efter att hotfulla personer dykt upp med tillhyggen. Enskilda forskare vittnar om att de blir utsatta för hot och trakasserier.

Fru talman! Det kan finnas olika åsikter om behovet av ett forskningsområde eller för den skull om de slutsatser som dessa forskare drar. Men ett fritt land förutsätter en forskningsvärld där man som forskare kan verka säkert och tryggt.

Vad gör regeringen för att säkerställa forskares säkerhet runt om på olika institutioner?

Fru talman! Jag tackar Maria Nilsson för att hon uppmärksammar detta. Det är helt oacceptabelt att forskare och rektorer på våra högskolor och universitet utsätts för hot, hat och trakasserier. Man ska givetvis kunna sprida sin kunskap och sina forskningsresultat. Vi vill ju att fler ska få ta del av ny kunskap och forskningsresultat.

Att forskare tystas på grund av hot och hat hotar i förlängningen vår demokrati. Av den anledningen är jag precis lika orolig och upprörd över detta som ledamoten. Därför har jag tagit initiativ till att bjuda in de lärosäten som på olika sätt i medierna eller på andra sätt i kontakt med Utbildningsdepartementet signalerat att de har bekymmer med hot och hat mot forskare och rektorer. Nu ska vi ha ett första samtal, och sedan får vi ta frågan vidare därifrån.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Det är glädjande att statsrådet redan har tagit initiativ till ett rundabordssamtal. Låt mig dock påpeka att ett rundabordssamtal inte kommer att hindra några forskare från att uppleva hot och trakasserier.

Min uppföljande fråga blir därför: Vilka konkreta åtgärder tänker statsrådet vidta den närmaste tiden för att förhindra att detta sker på våra universitet och högskolor?

Fru talman! Vi måste börja med att samtala med dem som har blivit utsatta för att få veta hur problemet ser ut. Vi vet att det är ett problem, men vi vet inte omfattningen. Utifrån det får vi ta detta vidare. Det kan vara så att vi behöver vidta vidare åtgärder utifrån de uppgifter vi får fram i detta samtal.

Jag ser också den forsknings- och innovationspolitiska proposition vi håller på att jobba fram som en möjlighet. Här kan vi gemensamt i mitten av svensk politik hitta åtgärder för att stå upp för en fri forskning.

Fru talman! Min fråga går till statsrådet Ernkrans.

Att forskning och utbildning bedrivs i hela landet är en avgörande fråga för att hela landet ska leva, växa och utvecklas. Om vi dessutom vill att forskningen ska komma till maximal användning och ha bästa möjliga kvalitet är det bra att ha samverkan med det omgivande samhället. Samverkan mellan akademi, näringsliv och andra samhällsaktörer är en framgångsfaktor.

Hur kommer ministern att arbeta för att samverkan stimuleras lokalt och regionalt och att detta också bidrar till bättre möjligheter till högre utbildning i hela landet?

Fru talman! Jag tackar Linus Sköld för frågan.

Samverkan är verkligen ett svenskt signum och något som har tjänat Sverige väldigt väl. Trots att vi är ett litet land uppe i norr producerar vi världsledande forskning, och vi är extremt duktiga på innovationer. Dessutom har vi högre utbildning och forskning i hela vårt land.

Samverkan är nyckeln mellan akademi, politik och näringsliv. Universitet och högskolor har redan i dag uppdraget att samverka med det omgivande samhället.

Vi fortsätter nu att utveckla forsknings- och innovationspolitiken tillsammans i mitten av svensk politik och tar detta vidare in i den forsknings- och innovationspolitiska propositionen.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Alldeles nyligen drog regeringen igång samverkansprogrammen. Min bild är att de blir viktiga för att skapa jobb och innovation i hela landet.

Eftersom kompetensbrist är ett mycket påtagligt problem på stora delar av den svenska arbetsmarknaden är ett av temana för samverkansprogrammen kompetensförsörjning.

Vilken betydelse bedömer ministern att samverkansprogrammen kommer att få när det gäller att stärka kompetensförsörjningen i hela landet?

Fru talman! Ledamoten ställer en fråga om något som jag ändå hade tänkt ta upp.

Under näringsministerns ledning har vi dragit igång samverkansprogrammen, och temat för ett av dem är just kompetensförsörjning och livslångt lärande. Här är samverkan med näringslivet mycket viktig, och detta är något jag tror att vi kan vidareutveckla gemensamt i höstens proposition.

Fru talman! Bristen på bostäder för dem med låga inkomster är akut. Förutsättningarna ser dessutom väldigt olika ut runt om i landet. Vissa kommuner väljer nu också att strama åt socialtjänstens bedömningar, och hur nödbistånd till dem som står helt utan en bostad utformas förändras.

I gårdagens Uppdrag granskning fick vi möta flera familjer som på grund av den strukturella hemlösheten hamnat i en mycket svår situation. Det är ett politiskt misslyckande på alla nivåer, och vi måste ta vårt ansvar för att lösa detta. Barn ska inte behöva växa upp i en sådan otrygg boendemiljö.

Min fråga går till statsrådet Per Bolund: Vad gör regeringen för att hjälpa dessa familjer och för att minska den strukturella hemlösheten?

Fru talman! Tack Emma Hult för att du pekar på ett stort problem och en stor utmaning. Jag delar din uppfattning att detta inte är acceptabelt. Som välfärdsland måste vi se till att våra medborgare får möjlighet till ett tryggt boende, och regeringens politik inriktar sig också på det.

Investeringsstödet är en viktig åtgärd för att få ut fler lägenheter som även de med lägre inkomster kan efterfråga. Nu kommer det också att riktas så att kommunerna kan använda en del av det till bostäder för unga människor eller människor med socioekonomiska utmaningar.

Vi behöver få bättre kunskap om bostadsbristen, och därför har vi gett Boverket i uppdrag att utreda hur bostadsbristen kan beräknas. Det rapporteras bostadsbrist från många av Sveriges kommuner, men på väldigt olika villkor. I en del kommuner saknas det bara några äldreboenden medan det i andra handlar om stor strukturell hemlöshet. Den 20 september kommer vi att få ett underlag från Boverket och därigenom en bättre bild, och då kommer vi också att kunna utveckla en mer social bostadspolitik.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Det behöver byggas fler bostäder, och det görs delvis med hjälp av investeringsstödet. Jag tror dock att fler åtgärder behövs. Vi behöver också fördela de bostäder som finns på ett bättre sätt.

Jag är övertygad om att vi behöver en nationell hemlöshetsstrategi, och jag hoppas att det är något vi kommer att kunna enas om brett politiskt i Sveriges riksdag framöver.

Vi fick nu veta att det ska komma en utredning från Boverket. Vad kommer det att ha för betydelse att Boverket levererar statistik på hur bostadsbristen ser ut?

Fru talman! Det kommer att hjälpa oss att rikta stödet dit där det behövs allra mest. Vi kommer också att kunna samverka bättre med kommunerna eftersom kommunerna som sagt har olika villkor.

Jag tycker att staten ska ta ett större ansvar på detta område. Visst behöver vi ha en politik för att bygga mer, och nu byggs det ungefär dubbelt så mycket som under tidigare årtionden. Men det behöver också byggas för de behov som finns, och då behöver vi ha en social bostadspolitik. Vi behöver fundera på vilka verktyg staten kan använda för att hjälpa kommunerna att ta sitt bostadsförsörjningsansvar.

Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Matilda Ernkrans.

I Sverige har vi en enorm lärarbrist. Inte minst saknar vi många högstadielärare. Dessvärre har vi inte heller tillräckligt bra kvalitet på våra lärarutbildningar. När UKÄ gjorde en utvärdering fick färre än hälften godkänt.

Vi moderater vill se många förändringar i lärarutbildningen. Vi vill se mer pedagogik, mer didaktik, mer metodik och inte minst mer praktik. Vi vill också gärna se en fristående lärarutbildning.

I väntan på detta var det glädjande med regeringens satsning på 30 miljoner för de lärosäten som bedriver arbetsintegrerad lärarutbildning. Det var väldigt glädjande. Men när jag sedan läste ansökningarna och såg vilka som beviljats eller inte var det inte så glädjande längre. Till exempel gäller bara en fjärdedel av ansökningarna högstadielärare, den grupp vi har störst brist på.

Jag vill därför fråga: På vilka grunder har regeringen beviljat eller avslagit lärosätens ansökningar om att få del av medlen?

Fru talman! Tack för engagemanget i att vi ska få fler lärare och fortsätta att förbättra lärarutbildningen!

Det har vidtagits och fortsätter att vidtas många olika åtgärder och initiativ för att vi ska få en lärarutbildning som lockar fler men som fler också klarar av så att vi kan få ut fler duktiga lärare i våra skolor.

När det gäller den arbetsintegrerade lärarutbildningen – det som vi kan kalla jobba och plugga samtidigt eller Dalamodellen – handlar en del av regeringens arbete om att vi vill sprida modellen till fler lärosäten runt om i landet. Det är just samverkan mellan högskolan eller universitet och skolan som är nyckeln i den arbetsintegrerade lärarutbildningen.

Det var fler än vi hade pengar till som ville vara med i satsningen. Det visar att intresset är stort. Urvalet har gjorts utifrån var vi kan få mest effektiv nytta av våra pengar.

Fru talman! Min fråga går till Åsa Lindhagen.

Svenskar är i minoritet på många håll i landet och utsätts för ett mycket grovt rasistiskt våld. Något som har pågått länge men som har blivit uppmärksammat den senaste tiden är de så kallade förnedringsrånen, där grupper av invandrarkillar väljer ut ensamma svenska killar. Bara för att de är svenskar slår man dem och sparkar på dem. I vissa fall våldtar man dem, och i vissa fall kissar man på dem. Man filmar det och lägger upp filmen på internet för att göra förnedringen ännu större. Under tiden man gör detta kallar man dem för jävla svenne. Även tjejer utsätts för liknande saker. Svenska tjejer utsätts för flest våldtäkter i hela Europa.

Fru talman! Aldrig i modern tid har det varit så farligt att vara ung och svensk som i dag. Jag undrar: Vad tror regeringen att detta beror på?

Fru talman! Sverige har en av de hårdaste sexualbrottslagstiftningarna i världen, och det är bra. Om en man våldtar sin fru varje kväll under ett års tid begår han 365 våldtäkter. Så ser det inte ut i hela världen – på vissa håll är det inte våldtäkt över huvud taget. Att det är det i Sverige är bra, för detta är ett av våra viktigaste samhällsproblem. När det gäller mäns våld mot kvinnor, våld i samhället och rasism finns det noll acceptans.

En viktig del i att jobba förebyggande mot våld och mäns våld mot kvinnor är att komma åt de destruktiva maskulinitetsnormer som finns. Det är normer som innebär att män i detta samhälle tycker att de har rätt att till exempel behandla kvinnor på ett visst sätt och behandla människor, oavsett kön, på ett visst sätt. Vi måste komma åt dessa normer, för det här är inte acceptabelt över huvud taget.

Det måste få konsekvenser om man begår grova brott. Man ska ta ansvar för det, och det ska få konsekvenser.

Det gäller alltså att jobba förebyggande mot de normer som innebär att människor tycker att det är okej att bete sig på det sättet, och sedan ska vi ha ett bra rättssystem.

(Applåder)

Fru talman! Min fråga går till Per Bolund.

Varje år utsätts 3 000 bostadsrätter i Sverige för brott, även direkta kapningar. I Malmö har vi till exempel bostadsrättsföreningen Ida och bostadsrättsföreningar i Kinesiska muren där styrelser har kapats av personer som inte har något intresse av föreningens bästa. Barn bor i lägenheter utan värme och med fukt överallt. Vi har enskilda bostadsrättsinnehavare som riskerar att förlora alla sina investeringar, och i förlängningen kan hela deras ekonomi förstöras.

I dag har civilutskottet kommit överens om ett tillkännagivande baserat på Centerpartiets förslag om konsumentskydd för bostadsrätter. Det är bra.

Hur ser bostadsministern på att bostadsrätter kapas och att ett reellt konsumentskydd saknas i dag? Hur kommer bostadsministern att arbeta för att regeringen ska agera vidare? Kan bostadsministern lova att regeringen i år kommer att leverera när det gäller konsumentskydd och bostadsrättsregister?

Fru talman! Tack, Niels Paarup-Petersen, för en bra och viktig fråga!

Vi vet att detta är ett problem som förekommer. Det är inte allmänt utbrett, men det är ett problem, särskilt för de människor som påverkas. Det är bostadsrättsföreningar och individer som ofta har gått in med stora besparingar, lån eller skulder för att kunna köpa sin bostadsrätt. De måste kunna känna att de har en trygghet socialt och ekonomiskt.

Jag välkomnar att det kommer initiativ. Regeringen driver också på och arbetar för att se hur konsumenterna på bostadsmarknaden kan skyddas bättre, till exempel när det gäller att få större tydlighet när det gäller skuldsättning så att de inte köper en lägenhet som det visar sig finnas en pant på. Det ska också vara möjligt att ta över och tvångsförvalta, till exempel när hyresvärdar inte sköter sig. Vi behöver ha samma syn när det gäller bostadsrättsföreningar. Som bostadsrättsinnehavare ska man kunna känna sig trygg i att föreningen förvaltas för ens eget bästa, inte för att någon annan ska sko sig.

Här kommer vi att kunna arbeta tillsammans framöver.

Fru talman! Det är glädjande att bostadsministern, precis som resten av Sverige, såg det senaste hjärtskärande reportaget om hemlöshet i Uppdrag granskning i går. Barnfamiljer som tillhör en växande grupp som kallas strukturellt hemlösa har tvingats lämna sina hem och flytta till vandrarhem. Barnfamiljer får flytta från vandrarhem till vandrarhem på grund av en dålig bostadspolitik, något som pågår och har pågått under Per Bolunds tid som bostadsminister.

Bostad ska vara en social rättighet för alla oavsett inkomst. Man blir förbannad över att se hur konsekvenserna av en misslyckad bostadspolitik fortsätter att drabba barnfamiljer. Därför undrar jag: Vad har bostadsministern för råd att ge till alla dessa strukturellt hemlösa barnfamiljer som inte har någonstans att ta vägen?

Fru talman! Här hjälper det inte att ge råd, utan här hjälper det att göra insatser. Det vi kan göra är att arbeta tillsammans. Alla vet att staten inte bygger bostäder, utan det gör privata aktörer. Det är kommunerna som upplåter mark för att bygga bostäder. Det är kommunerna som har förmedlingstjänster, till exempel bostadsförmedling, och som därmed kan ge förtur. Men det duger inte att bara skjuta över ansvaret på någon annan, utan alla måste vara beredda att agera.

Jag blir lika upprörd när jag ser bilderna och hör om de exempel där barnfamiljer inte har en trygghet att erbjuda sina barn och inte kan låsa om sig i sin egen bostad. Detta måste vi ändra på.

Från regeringens sida vill jag ge ett tydligt besked: Vi är beredda att göra förändringar. Vi har redan gått in med många miljarder i stöd för att det ska byggas lägenheter som människor har råd att bo i, men vi behöver ta ytterligare steg framåt. Men då förväntar vi oss att också andra aktörer tar sitt ansvar och att kommunerna använder sina bostadsförmedlingstjänster och ser till att de som har störst behov får förtur så att till exempel barnfamiljer aldrig någonsin ska behöva hamna på gatan.

Fru talman! Min fråga går till statsrådet Per Bolund.

Bland de socialt mest utsatta finns det hemlösa med beroendesjukdom. Kristdemokraterna arbetar målmedvetet med att stärka kunskapen om situationen för hemlösa och hjälpinsatserna för dem.

Dessvärre använder de flesta kommuner i dag den så kallade trappmodellen, en metod som snarare stjälper än hjälper personer i hemlöshet. Alla kommuner borde i stället använda den evidensbaserade metoden Bostad först. Genom den kan den hemlöse erbjudas att leva i en lägenhet med individuellt anpassat stöd. Andra krav än att sköta sin bostad finns inte. Av dem som får chansen lyckas åtta av tio behålla sitt boende.

Vi i KD avsätter 250 miljoner i vår budget för att stödja kommuner att använda Bostad först.

Fru talman! Min fråga till statsrådet är: Vad gör regeringen för att få kommuner att använda evidensbaserade metoder när det gäller hemlösa med beroendesjukdom?

Fru talman! Jag vill tacka Cecilia Engström för en viktig fråga.

Vi vet att detta är en grupp som behöver samhällets stöd. I lagstiftningen anges tydligt vem som har huvudansvaret för att hjälpa människor som har olika former av beroendeproblematik. Det är enligt socialtjänstlagen kommunerna och socialtjänsten som har ansvar för att ge hjälp och stöd, och då inkluderas även boende.

Jag har själv personligen träffat tidigare hemlösa som fått hjälp genom Bostad först. Jag tycker att det är en väldigt inspirerande modell, och jag hoppas att fler kommuner inspireras av den.

Vi kommer nu att aktivera oss från regeringens sida och ta ytterligare steg för en socialt hållbar bostadspolitik. Vi ska göra större insatser för att hjälpa dem som i dag har svårt att komma in på bostadsmarknaden. Bland dem finns självklart personer som till exempel har mentala funktionsnedsättningar eller beroendeproblematik.

Men vi kan inte komma ifrån att det är kommunerna som har huvudansvaret. Det vi kan göra från regeringens och statens sida är att ge dem förutsättningarna att utföra sitt uppdrag på bästa sätt.

Fru talman! Min fråga går till statsrådet Matilda Ernkrans och gäller kvaliteten och genomströmningen på lärarutbildningen.

Problemet är inte antalet platser vid landets lärosäten, utan den så kallade kvarvaron, det vill säga hur många studenter som är kvar termin tre, fyra och fem. Tyvärr är det avhopp på mellan 20 och 30 procent på bland annat ämneslärarutbildningen. Vi ser särskilt stora brister när det gäller ämneslärarutbildningen och högstadielärarinriktningen. Där skulle vi behöva rekrytera fler och öka söktrycket. Men vi skulle också behöva examinera åtminstone 4 000 fler lärare varje år för att klara den efterfrågan som finns.

Ett av de viktigaste krav som Liberalerna har drivit för att höja kvaliteten är att införa ett lämplighetstest för att komma in på lärarutbildningen. När vi var i Finland häromdagen sa man att det absolut viktigaste är att locka de bästa till lärarutbildningen. Där har man infört detta rakt av. Varför inför inte regeringen det i Sverige?

Fru talman! Roger Haddad är mycket väl medveten om att det här är en väldigt viktig punkt i det samarbete i mitten av svensk politik som vi har tillsammans. Vi ska gemensamt ta oss an lärarutbildningen. Vi har ett gemensamt engagemang för att se till att fler får möjlighet att börja en lärarutbildning men också klara en lärarutbildning och komma ut som färdiga lärare.

En del i det underlag som vi nu hanterar handlar om hur vi på olika sätt ska kunna stärka antagningskraven till lärarutbildningen. Det är viktigt att vi gör detta i en bra process. Vi ska se till att vi får ut fler lärare som är klara att undervisa ute i klassrummen, samtidigt som vi håller uppe kvaliteten på lärarutbildningen över hela landet. Det här förslaget finns med där.

Fru talman! Min fråga går till näringsminister Ibrahim Baylan.

Besöksnäringen är i stark framväxt. Den ger jobb och tillväxt i hela landet. När vi socialdemokrater i näringsutskottet besökte Malung-Sälen för ett par veckor sedan blev det tydligt hur mycket besöksnäringen bidrar med lokalt men också vilka utmaningar det finns för många småkommuner med en stor turistnäring. Det finns till exempel problem med att tillhandahålla infrastruktur och service.

För ett par år sedan sysselsatte turistbranschen 172 000 människor. I dag är det förmodligen många fler än så. Exportvärdet är hela 144 miljarder kronor. Det här är en oerhört viktig bransch.

Min fråga är: Vilka åtgärder vill regeringen vidta för att besöksnäringen ska kunna fortsätta att växa och bidra till jobb och tillväxt i hela landet?

Fru talman! Jag tackar Åsa Eriksson för en väldigt viktig fråga. Det är dessutom dagens första fråga till mig, så den gläder mig.

Det är precis som Åsa Eriksson säger. Detta är en väldigt viktig bransch som ökar mycket kraftfullt. Den bidrar till att människor får komma utifrån och se vårt vackra land. Den bidrar till att många människor i vårt land åker runt och ser hur det här fantastiska landet ser ut. Den bidrar också, precis som Åsa Eriksson säger, i allt högre grad till sysselsättning och lokala jobb, vilket är väldigt bra. Den kommer alltmer att bli en basnäring för Sverige.

Nu jobbar regeringen tillsammans med besöksnäringen för att ta ytterligare steg i en besöksnäringsstrategi. Jag tror att den stora nyckeln i framtiden kommer att vara att vi kan klara av att göra detta på ett hållbart sätt. Då kommer Sverige också i framtiden att vara ett nav för besöksnäringen på ett hållbart sätt till fromma för jobb och sysselsättning lokalt, vilket jag tror är bra för alla.

Fru talman! I gårdagens Uppdrag granskning beskrevs hur den grupp som kallas strukturellt hemlösa ökat i Sverige. Det är fråga om människor som inte har någonstans att bo men som i övrigt inte har några sociala problem. Reportaget illustrerades med min hemstad Göteborg, där kostnaderna för boenden för hemlösa nästan fördubblades mellan 2011 och 2018. Ökningen beror på att bostadsbristen i Sverige är akut och är särskilt allvarlig i storstäderna. Kommunpolitikerna i Göteborg försöker arbeta långsiktigt med att både bygga fler bostäder och hjälpa de hemlösa att hitta boenden genom boendecoacher.

Min fråga till bostadsminister Per Bolund är om han anser att han och regeringen under de senaste sex åren har gjort tillräckligt för att komma till rätta med den strukturella hemlösheten.

Fru talman! Detta är en otroligt viktig fråga. Även jag såg Uppdrag granskning och blev upprörd över den enormt svåra situation som de här människorna och familjerna har hamnat i.

Det enkla svaret på frågan är nej. Vi har inte gjort tillräckligt. Det kan man också konstatera att många tidigare regeringar inte har gjort, för det har byggts alldeles för lite under alldeles för lång tid. Jag är dock glad att vi under de här sex åren har haft en byggtakt som vi inte har haft på lång tid i Sverige historiskt sett. Vi bygger nu i storleksordningen 50 000 lägenheter per år, medan byggtakten sedan 90-talet har varit någonstans runt 30 000. Vi har alltså tagit ett rejält kliv framåt, men det räcker inte. Vi behöver göra ännu mer.

Det är kommunerna som har huvudansvaret. De har ansvar för bostadsförsörjningen för sina medborgare. Jag tycker att de stora kostnader som David Josefsson hänvisar till borde motivera kommunerna att försöka styra över till att låta pengarna göra nytta genom att till exempel bygga mer inom allmännyttan för att se till att det kommer ut fler lägenheter, vilket kan sänka månadskostnaderna. Där är vi beredda att hjälpa till från regeringens sida.

Fru talman! Jag skulle vilja prata lite om svenskfientlighet. Ungdomar med utländsk härkomst rånar svenska barn i grupp. De misshandlar dem och tvingar dem att motta urin i munnen medan de filmar dem. De skrattar åt brottsoffren och kallar dem ”jävla svennejävlar”.

Regeringspartierna har genom åren ifrågasatt begreppet svenskfientlighet och därmed förminskat brottsoffrens faktiska utsatthet. Man har misstänkliggjort dem som rapporterat om faktiska kränkningar och beskyllt dem för att bedriva högerextrem propaganda. Bara de senaste veckornas rapportering om fall likt det som jag beskrev visar på en verklighet som jag dessvärre inte tror att regeringen upplever.

Att fördöma de här brotten i allmänna ordalag utan att erkänna det konkreta problemet är att förnedra alla dem som utsätts och drabbas av det svenskfientliga våldet. Kan regeringen nu genom statsrådet Per Bolund erkänna svenskfientlighet som ett existerande och växande problem? Kan Per Bolund ge besked om att man alltid ska ge ett skärpt straff för brott med svenskfientliga motiv för att markera brottens allvar?

Fru talman! Låt det inte förekomma någon misstänksamhet här! Brott är brott. De brott som beskrivs och som vi har sett exempel på är fruktansvärda och oacceptabla. Vi ska göra allt vi kan för att bekämpa och motverka sådana brott.

Brott är brott och hemska övergrepp är hemska övergrepp, oavsett vem som utför dem och oavsett vem som är offret. Vi ska aldrig någonsin som samhälle acceptera att människor i vårt land, oavsett vilken ålder de har och vilken bakgrund de har, utsätts för den här typen av brottslighet.

Då måste vi jobba med att se till att polisen får de resurser den behöver. Vi måste jobba så att vi skapar trygghet för våra unga på gator och torg. Det är också det som regeringens arbete utgår från. Vi behöver även jobba förebyggande för att skapa möjligheter för unga att få en plats i samhället och få ett arbete. De måste känna att de har möjlighet att bli en del av en hållbar samhällsutveckling.

Det är det här som vi inriktar vårt arbete på. Att dela upp det och säga att det bara handlar om svenskhet tycker vi inte är ett sätt att lösa något som helst problem.

Fru talman! Studentkårerna på vårt lands lärosäten är viktiga. De driver på för att höja utbildningens kvalitet, bevaka studenternas situation och säkerställa att lärosätena förebygger sexuella trakasserier och psykisk ohälsa.

Dessvärre tvingas många studentkårer förlita sig på bidrag från sitt eget lärosäte. Det medför en risk för en beroendeställning, vilket gör att det är svårt att granska lärosätena kritiskt.

Jag ställde en skriftlig fråga till ministern för högre utbildning och undrade vilka åtgärder hon är villig att vidta för att förbättra studentkårernas ekonomiska situation och för att säkra oberoendet. Dessvärre upplevde jag statsrådets svar som lite oengagerat: Ett fungerande studentinlyftande är en viktig fråga för oss, och jag kommer därför att följa utvecklingen inom området.

Fru talman! Jag undrar som statsrådet verkligen inte tycker att det krävs mer handlingskraft än att bara följa utvecklingen inom området för att säkra studentkårernas ekonomiska förutsättningar och oberoende.

Fru talman! Studenterna kräver oerhört mycket av vårt engagemang och också vår respekt. Det är oftast unga människor som lägger en stor del sitt engagemang och tid inte bara på att skaffa sig en högre utbildning. De driver också viktiga utbildningspolitiska frågor och sociala frågor som är till gagn för dem själva och också andra studenter inom högre utbildning.

Vi har i Sverige ett lagstadgat studentinflytande. Det gör att vi internationellt sett har ett väldigt högt studentinflytande. Det är oerhört viktigt inte minst för att upprätthålla kvaliteten i våra utbildningar.

Jag är fullt medveten om studentrörelsens ekonomiska situation ända sedan vi avskaffade kårobligatoriet. Det var under en borgerlig regering där Kristdemokraterna ingick. Det utgavs ett löfte att de skulle få en annan ersättning än vad studentkårerna då fick.

Jag är fullt medveten om att det finns önskemål om att kunna göra mer med mer pengar. Jag kommer att följa detta noga.

Fru talman! Min fråga går till näringsminister Ibrahim Baylan.

Sverige är ett föregångsland när det gäller klimatarbete. Det är någonting vi ska vara stolta över, även om vi har mycket kvar att göra och måste öka takten.

Vi har en bra grund för klimatpolitiken. Vi har kommuner, organisationer och företag som går före. Ledarskap är viktigt för att lyckas med klimatomställningen. Ledarskap är när Sverige går före och visar att vi kan kombinera en fossilfri värld med välstånd och företag.

Det är också ledarskap när en stad som Uppsala 2018 utsågs till världens bästa klimatstad. Hårt arbete, tuffa mål och samverkan låg bakom det priset. Just samverkan är grunden i den svenska modellen. Därför blir samverkansprogrammen som regeringen har tillsatt, inte minst samverkansprogrammet för näringslivets klimatomställning, väldigt viktiga.

Min fråga är hur ministern ser på arbetet där men också på kopplingen på EU-nivå och till European Green Deal. Hur är kopplingen, och hur ska arbetet ske?

Fru talman! Tack, Marlene Burwick, för en väldigt angelägen fråga!

Vi har i många stycken kanske kommit längst i världen av industrialiserade länder med ett mer hållbart sätt att göra saker och ting på. Men vi är långt ifrån mål. Svenska folket vill att vi ska kunna visa att det är fullt möjligt att kunna kombinera ett mer hållbart sätt att leva med ett välfärdssamhälle. Det gör att vi har goda förutsättningar. Lägg därtill att vi har ett progressivt näringsliv med en industri som vill. Mot den bakgrunden tror jag att vi har goda förutsättningar att just kunna visa att det går att bli ett fossilfritt välfärdsland så som regeringen har lagt upp som mål.

Samverkansprogrammen som vi talar om handlar om att försöka få in akademin, näringslivet och det offentliga med regering och riksdag tillsammans för att ta fram en färdplan med konkreta åtgärder för att se till att kunna lösa klimatproblemen. Om Sverige kan visa det kan också vårt inflytande i världen öka därför att fler kommer att vilja följa efter. Det skapar fler jobb och mer ekonomisk tillväxt.

Fru talman! Min fråga går till minister Matilda Ernkrans och handlar om läkarutbildningen i Örebro.

Det är en mycket omtyckt utbildning där 135 blev antagna förra året av 4 397 sökande. Den är enormt populär. Utbildningen har också rankats som en av de bästa, och även sjukhuset är Sveriges bästa universitetssjukhus. Trots detta får de inte ALF-medel på samma sätt som alla andra universitet som driver läkarutbildning. Så har det varit ända sedan starten 2011.

Min fråga till forskningsminister Matilda Ernkrans är: Varför får inte Örebro universitet samma finansiering till sin läkarutbildning som andra universitet får?

Fru talman! Tack för frågan! Jag vill vara väldigt noga med att berätta för ledamoten men också andra intresserade att för de nya platser som tillskapas för läkarutbildningen vid Örebro universitet gäller precis detsamma som för andra utbildningsplatser runt om i landet för läkarutbildningen.

Det finns däremot en skevhet i hur man har förhandlat inom ALF-avtalet när det gäller läkarutbildningen och de platser som finns på Örebro universitet. Det är en förhandling som framför allt sker inom ramen för ALF-avtalet. Jag förutsätter att de parter som finns med också tar ansvar för det. Till syvende och sist är det en budgetfråga. Men det är en budgetfråga som ligger långt bak i tiden. Numera lägger man samma pengar och man har samma villkor.

Fru talman! Det är 240 av landets 290 kommuner som har bostadsbrist. Antalet bostäder som byggs minskar. Antalet hemlösa ökar. De personer som är i hemlöshet har förändrats till att inte bara vara de som har en svårighet som gör att de behöver kommunens hjälp, utan det finns en kategori som bara saknar bostad.

Detta är en utveckling som är mycket oroande. Krisen är verklig för dessa människor. Lösningarna för varje enskild person är otroligt dyra, otrygga och kortsiktiga. Vi från riksdag och regering bör lyfta detta högst upp på dagordningen för att komma överens om riktiga reformer för att lösa bostadskrisen.

Det som står helt klart är att varje enskild kommun inte kan lösa detta, utan samordning behövs. Är bostadsministern beredd att ge mer makt och möjlighet till regional planering över landet för att försöka lösa problematiken på större områden? Är ministern beredd att sätta sig ned och hitta riktiga reformer utanför januariöverenskommelsen för att lösa bostadskrisen?

Fru talman! Larry Söder glömmer en del av bakgrundsbeskrivningen. Det byggs nu mer än det har gjorts på årtionden i Sverige. Det kanske är värt att påminna om. Det gör att vi nu ligger närmare det mål som Boverket har satt upp om hur mycket som behöver byggas per år än vad vi har gjort på lång tid. Däremot är inte det skäl att vara nöjd. Nu finns skäl att ta ytterligare steg framåt.

Statsministern har tillsammans med mig bjudit in byggbranschen till breda samtal redan på onsdag. Vi kommer just att diskutera: Hur kan vi se till att vi bygger mer och att vi bygger för de behov som finns? Det handlar om att vi inte bara bygger för dem som har de största inkomsterna utan bygger för dem som har de största behoven och har svårt att komma in på bostadsmarknaden.

Det är inte nog med samtal. Vi kommer också att aktivera oss när det gäller att ge kommunerna större verktyg och bättre möjligheter att kunna uppfylla sitt bostadsförsörjningsansvar. Där arbetar vi med att ta fram konkreta åtgärder. Jag hoppas att Kristdemokraterna är med och samverkar för det.

Fru talman! Många utrikes födda kvinnor står utanför den svenska arbetsmarknaden, och därför har regeringen beslutat att de ska prioriteras. De får inte jobb i samma utsträckning som de utrikes födda männen. De uppgår nu till över 100 000. Det är den största gruppen arbetslösa i landet, rapporterade häromdagen Kalla Fakta. Efter två år i Sverige har 41 procent av männen fått jobb. Men för kvinnor är siffran bara 18 procent.

Politiken och regeringen måste börja ställa helt andra krav på Arbetsförmedlingen och arbetsmarknaden att leverera ett likvärdigt stöd till kvinnor och till män.

Jag vill fråga ansvarigt statsråd: Vad vill regeringen konkret göra för att samhällets resurser och insatser ska leda till jobb för utrikes födda kvinnor så att deras utanförskap kan brytas?

Fru talman! Tack till riksdagsledamoten för en viktig fråga som handlar om att kvinnor ska ha självständighet och själva kunna styra över sina egna liv! Då är det helt centralt att man har en etablering på arbetsmarknaden.

Här har vi inte gjort bra ifrån oss. Vi ser att utrikes födda kvinnor har sämre möjligheter att komma ut på arbetsmarknaden. Vi ser också i den rapport som regeringen gav i uppdrag till Arbetsförmedlingen att ta fram att kvinnor får mindre praktik, mindre insatser av olika slag och mindre tid med arbetsförmedlare.

Det är klart att så kan vi inte ha det. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter i Sverige. Det ska vara en självklarhet.

Vi behöver fortsätta att följa frågan och förstås se till att kvinnor och män har samma möjligheter. Vi vet att Arbetsförmedlingen är duktig på detta på vissa håll. Det är klart att det är fullt möjligt att ge samma stöd, så det här är en fråga vi kommer att fortsätta att jobba med.

Vi har också andra insatser, till exempel möjlighet till språkträning samtidigt som man är föräldraledig. Det är en viktig fråga, inte minst för kvinnor, när det gäller att rustas bättre för arbetsmarknaden.

Fru talman! Också min fråga går till Per Bolund. Även den gäller bostadsområdet, men en specifik del av det som har nämnts tidigare i frågestunden.

Jag skulle vilja veta hur ministern ser på resultatet av det så kallade investeringsstödet hittills. Det är ju ett stöd som möjliggör ett byggande som ger hyresgäster en billigare hyra än vad nivån skulle varit vid annat byggande. Det är någonting som jag tycker är mycket viktigt.

Jag undrar också hur ministern ser på stödet framöver. Vilken inverkan tror han att investeringsstödet kommer att få för kommuner och hyresgäster?

Fru talman! Tack för frågan, Elin Lundgren! Det här är ett otroligt viktigt bostadspolitiskt verktyg som nu finns på plats, och det är jag väldigt glad för.

Det har varit alldeles för lång tid av politik där man har låtit marknadskrafterna råda helt och hållet på egen hand. Det har också lett till att det inte har byggts tillräckligt mycket för dem som har störst problem med att komma in på bostadsmarknaden.

Nu kommer det i stället ut lägenheter, hittills ungefär 30 000, varav många är små hyreslägenheter med en hyra som ligger 15–20 procent under vad den skulle ha varit om man inte hade haft ett stöd. Dessutom är de energieffektiva, vilket gör att man också sparar i driftskostnader.

Jag är glad för att vi ser att investeringsstödet har använts brett i hela landet. Det har byggts i utsatta områden där man får chans att få lite nytt blod och en positiv utveckling. Det har byggts ute på landsbygden, och det byggs i våra storstäder.

Vi kommer nu att fokusera på att det byggs där bostadsbehoven är som allra störst så att man med investeringsstödet fyller bästa möjliga bostadspolitiska funktion.

Fru talman! Min fråga är av allmänpolitisk karaktär och går därför till statsrådet Per Bolund.

Ungefär 7 500 ungdomar har i dag fått uppehållstillstånd enligt den så kallade gymnasielagen. De här ungdomarna söker nu förlängning av sina tillstånd hos Migrationsverket. Lagen ger de ensamkommande ungdomar som har fått avslag på sin asylansökan möjlighet att stanna i Sverige om de studerar. De har möjlighet att få stanna kvar i Sverige om de efter sex månader får ett jobb.

Det här är ett jättestort problem, där vi ser växande parallellsamhällen med ungdomar som nu har fått lämna Migrationsverkets boenden. Problemen har överlämnats till kommunerna.

Gymnasielagen är inhuman, orättvis och orimlig. Varför vill inte regeringen göra en översyn?

Fru talman! Elisabeth Björnsdotter Rahm ställer en viktig fråga. Det här är ett angeläget område som vi behöver arbeta med.

Det är tydligt att det här är ungdomar som nu läser på gymnasiet och som skaffar sig en kompetens som Sverige behöver. De är på väg ut på arbetsmarknaden och bidrar därmed till viktiga arbetsuppgifter som annars inte skulle ha blivit gjorda, till exempel inom välfärden. De kommer också att kunna bidra till att hjälpa Sverige att få en stark ekonomi och en stark välfärd framöver genom sina skatteinbetalningar.

Jag är stolt över att vi nu ser hur de första börjar kunna få ett permanent uppehållstillstånd och en trygghet i Sverige långsiktigt. Det vi nu inriktar oss på är att skapa bästa möjliga förutsättningar för de här unga människorna att få en trygg framtid i Sverige och för de stöd som behövs runt omkring, det vill säga för kommunernas insatser. Där skjuter vi nu till ytterligare 5 miljarder redan i vårändringsbudgeten, och vi är beredda att skjuta till mer pengar också under kommande år.

Men här behövs gemensamma insatser. Vi är beredda att göra vår del, och jag är ledsen att Moderaterna abdikerar från sitt ansvar.

Fru talman! Min fråga handlar också om bostadspolitik. Det är många sådana frågor i dag.

Bostadsbehovet när det gäller prisvärda bostäder är fortfarande stort i Sverige. Under förra mandatperiodens fyra år färdigställdes dubbelt så många bostäder som under de tidigare åtta moderatledda regeringsåren.

En viss avmattning kunde noteras under 2019, även om byggandet över tid ligger på historiskt höga nivåer. Produktionen av nya bostäder måste dock upp något om vi ska klara av behoven nu och framgent.

Utifrån den senaste statistiken över antalet påbörjade och färdigställda bostäder – kan bostadsministern beskriva regeringens politik för att nå det antal bostäder per år som behövs enligt Boverket?

Fru talman! Vi ser resultaten av en aktiv bostadspolitik, där vi nu bygger mer än vi har gjort under många årtionden. Det är välkomna nyheter, för det är klart att den långsiktiga lösningen på bostadsbristen är att vi får en balans mellan behov och tillgång. Det har vi inte haft under väldigt lång tid, och det har skapat mycket av de sociala problem och de problem för arbetsmarknaden som vi i dag ser i Sverige.

Därför är jag glad att vi har lyckats få upp byggtakten. Vi ska självklart anstränga oss för att få upp den ännu mer. Därför har statsministern och jag bjudit in branschen för att föra samtal om vad branschen kan göra, vad vi kan göra och vad kommunerna kan göra.

Vi har nu avsatt stora belopp för att stödja byggandet av den typ av lägenheter som inte kommer till genom att enbart kommersiella krafter får råda. Det är små, energieffektiva hyreslägenheter med en låg hyresnivå.

Men vi är beredda att göra mer, och vi behöver nu framför allt inrikta oss på att inte bara bygga mer utan också bygga för de stora behov som finns. Så kan vi hjälpa branschen och kommunerna att se till att det kommer ut lägenheter som de med lägre inkomster också har råd att efterfråga.

Fru talman! Det statliga bolaget Svevia har hamnat i mediernas centrum i och med att branschorganisationen Företagarna har granskat 285 upphandlingskontrakt hos Trafikverket och sett att bolaget har en betydligt lägre prisbild än de privata företag som också har lämnat anbud.

Enligt reglerna i konkurrenslagen är det inte tillåtet för staten att sätta för låga priser, det vill säga att göra en underprissättning. Det kallas för konkurrensbegränsande offentlig säljverksamhet. Nu har frågan aktualiserats om att det skulle kunna vara just detta som pågår.

Med anledning av de frågetecken kring lagligheten som nu har uppkommit undrar jag om näringsminister Ibrahim Baylan avser att agera för att privata företag i Sverige inte ska hamna i en osund priskonkurrens.

Fru talman! Det finns ett tydligt regelverk kring detta. Det gäller samtliga bolag, såväl statliga som kommunala.

Om det finns den här typen av misstankar har man alla möjligheter i världen att göra anmälningar till Konkurrensverket. Om det finns misstankar om att det pågår otillåtna statsstöd har man alla möjligheter i världen att göra anmälningar till Europeiska kommissionen.

Det finns alltså ett tydligt regelverk kring detta, fru talman. Om man som privat aktör, eller för den delen någon annan aktör, misstänker att något inte går sjyst till finns det tydliga regler kring detta. De gäller samtliga, oavsett bolagsform.

Frågestunden var härmed avslutad.