Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning

Herr talman! Den 16 mars 1809 hade våren börjat komma till Stockholm. När morgonen grydde hette Sveriges kung Gustav IV Adolf. När kvällen kom hade kungen arresterats på slottet och i praktiken avsatts genom en oblodig statskupp. Föga anade väl Gustav IV Adolf då att hans olycksöde kan sägas ha markerat inledningen av en utveckling mot demokrati i Sverige, en demokrati där regeringsmakten och den offentliga förvaltningen står under tydlig kontroll. Det är en kontroll som syftar till att motverka maktmissbruk och godtycke och främja insyn, gott regeringsarbete och god förvaltning.

Efter statskuppen utarbetades 1809 års regeringsform, och två nyheter i denna regeringsform var justitieombudsmannen, JO, och riksdagens konstitutionsutskott, KU. KU fick uppgiften att granska att regeringen och dess ministrar följer lagar och andra regler, medan JO fick motsvarande uppdrag i relation till den statliga förvaltningen och så småningom även den kommunala förvaltningen.

Sedan mer än 200 år granskar konstitutionsutskottet olika aspekter av hur regeringsmakten utövas. Granskningen har utförts på olika sätt genom åren, men sedan 1990-talet är det fast praxis att KU lämnar två granskningsbetänkanden per riksmöte till riksdagen, ett för den så kallade höstgranskningen och ett för vårgranskningen. Det vi nu debatterar är betänkandet som rör höstgranskningen hösten 2015.

Det som KU främst förknippas med är nog vårgranskningen, som bygger på en granskning av enskilda statsråd utifrån anmälningar från enskilda riksdagsledamöter. Men KU och dess kansli lägger väl så mycket kraft på höstgranskningen.

Jag vill framföra ett varmt tack till utskottets ledamöter för gott samarbete om denna granskning och likaledes ett varmt tack till tjänstemännen vid KU:s kansli för hårt och skickligt arbete med granskningen.

Höstgranskningen kretsar kring ungefär ett halvt dussin granskningsämnen som väljs ut av KU på KU:s eget initiativ och handlar om att studera och följa upp arbetsprocesser inom regeringen och i Regeringskansliet. Fokus ligger inte på om en minister förtjänar kritik eller inte, som i vårgranskningen, utan på att analysera om olika ärendetyper hanteras på ett ur konstitutionell synvinkel tillfredsställande sätt och på att ge rekommendationer för framtiden så att regeringsarbetet kan utvecklas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Jag vill här kort redovisa vilka ämnen den nu aktuella höstgranskningen har behandlat.

Under rubriken "Regeringens sammansättning och regeringsarbetets organisation" har utskottet fortsatt att följa utvecklingen av antalet tjänstgörande i Regeringskansliet. Granskningen visar att antalet anställda har minskat från 4 682 år 2014 till 4 537 år 2015, alltså med ungefär 150 personer. Över 4 000 anställda kan låta mycket, men det inkluderar alla anställda på Sveriges ambassader och andra beskickningar runt om i världen liksom alla anställda i det statliga utredningsväsendet. Internationellt sett har Sverige ett litet regeringskansli.

Vidare har utskottet gått igenom regeringsprotokoll från 2014, bland annat underprotokollen från Justitiedepartementet och UD. I sitt ställningstagande berör utskottet bland annat utformningen av beslut om ändring av regleringsbrev. Det här är en granskning som kan härledas ända tillbaka till 1809. Då, för 200 år sedan, satt ledamöterna i KU och läste personligen igenom regeringens protokoll. Numera utförs den formella protokollsgenomgången av tjänstemän vid KU:s kansli.

Vid varje höstgranskning brukar KU granska regeringens handläggning av en viss grupp förvaltningsärenden. Även om många förvaltningsärenden de senaste 20 åren har förts över från regeringen till myndigheter eller domstolar avgör regeringen fortfarande mer än 5 000 ärenden varje år, och en hel del av dem är förvaltningsärenden.

Genomgången har denna gång avsett ärenden om utlämning för brott i vilka regeringen fattade beslut under 2014. Granskningen har inte gett anledning till någon kommentar av utskottet, utan ärendena har handlagts på ett godtagbart sätt.

I betänkandet följer därefter en granskning av UD:s handläggning av ärenden om konsulärt stöd till frihetsberövade personer utomlands. År 2014 hanterade UD inte mindre än 434 ärenden om svenskar som satt frihetsberövade i något annat land.

KU gör en iakttagelse i granskningen, och det är att det av UD:s vägledning bättre borde framgå vad som gäller när utlänningar som är bosatta i Sverige och varken är flyktingar eller statslösa ber om hjälp.

På allt fler politikområden tillsätts så kallade samordnare av regeringen. Ett exempel är den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, ett annat är samordnaren för utsatta EU-migranter och ett tredje är de så kallade Sverigeförhandlarna som arbetar med utbyggnaden av de nya stambanorna. KU har kartlagt de samordnare som tillsatts mellan september 2002 och juni 2015 och granskat deras uppdrag ur ett konstitutionellt perspektiv.

I några fall har ett enskilt statsråd fattat beslut om samordningsuppdraget, och enligt utskottet kan det diskuteras om inte dessa beslut i stället borde ha fattats av regeringen som kollektiv.

Vidare uppmärksammar utskottet samordnarnas koppling till Regeringskansliet under pågående uppdrag. Särskilt i de fall en samordnare har ett tydligt utåtriktat och pådrivande uppdrag kan det enligt KU diskuteras om uppdraget bör utföras inom Regeringskansliets ram.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Utskottet framhåller även vikten av att allmänheten på ett enkelt sätt ska kunna hitta information om samordningsuppdragen och att det är viktigt att samordnarnas arbete stäms av mot de statliga myndigheter som finns på området.

Vidare har utskottet intresserat sig för regeringens myndighetsstyrning, närmare bestämt styrningen av vissa myndigheter under Försvarsdepartementet. KU framhåller betydelsen av formell styrning genom regeringsbeslut, myndighetsinstruktion och regleringsbrev.

När det gäller informella kontakter mellan regeringen och myndigheter är det viktigt att sådana kontakter är mer inriktade på information än på styrning. Det är regeringens ansvar att det vid informella kontakter står klart för myndigheterna vad som är den formella ramen för kontakten och i vilket syfte den tas.

I granskningen konstaterar utskottet med en kritisk udd att dokumentationen från myndighetsdialogen är mycket sparsam, vilket försämrar möjligheten att spåra kontakter och innehållet i dem.

Regeringen utser chefer för alla statliga myndigheter utom de få som lyder under riksdagen, och utskottet gör vartannat år en granskning av hur regeringen utövar sin utnämningsmakt.

Utskottet följer upp fördelningen mellan kvinnor och män bland utnämnda myndighetschefer och hur många av cheferna som har politisk bakgrund. KU undersöker också hur många lediga tjänster som myndighetschef som annonseras ut inom ramen för det öppna rekryteringsförfarande som den förra regeringen 2009 angav som norm för rekryteringsprocessen.

Utskottet vill framhålla den positiva utvecklingen när det gäller andelen kvinnor som utses. Sedan 2010 är den andelen nära 50 procent i stället för som tidigare strax under 40 procent.

Vad gäller myndighetschefer med politisk bakgrund var andelen 27 procent under perioden 2001 fram till regeringsskiftet 2006. Andelen från alliansregeringens tillträde fram till nästa regeringsskifte 2014 var 17 procent.

Att färre med politisk bakgrund utnämndes av alliansregeringen kan ses som ett tecken på att den dåvarande regeringen lyckades bredda rekryteringsunderlaget och därmed ge fler personer chansen att konkurrera om de statliga toppjobben.

Politiseringen av statsförvaltningen var som bekant en fråga i den allmänna debatten under en följd av år, men i och med den fallande andelen myndighetschefer med politisk bakgrund förlorade frågan en stor del av sin laddning.

Andelen utnämnda med politisk bakgrund har ökat till 29 procent efter den nya regeringens tillträde. Det totala antalet utnämningar är dock lågt - endast 28 stycken, varav åtta av personer med politisk bakgrund. Det finns därför inte tillräckligt statistiskt underlag för att dra några bestämda slutsatser om utvecklingsriktningen. Utskottet kommer dock att återkomma till frågan om två år, och då kommer underlaget att vara större.

Slutligen har utskottet gjort en genomgång av regeringens information till och överläggning med Utrikesnämnden under de senaste 25 åren. Jag vet att flera kollegor kommer att uppehålla sig vid den frågan, så jag avstår från att ta upp den i mitt anförande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Utöver de ärenden jag nu har nämnt har utskottet i detta betänkande även behandlat frågan om statsråds medverkan i KU:s granskning. I den delen hänvisar jag dock till min kollega Maria Abrahamssons anförande.

Som framgår av den redovisning jag nu har gjort har KU gjort en noggrann genomgång av ett antal viktiga delar av regeringsarbetet med det grundläggande syftet att göra regeringsarbetet bättre. Därigenom håller KU arvet från 1809 levande ännu efter två århundraden.

Med detta, herr talman, yrkar jag på godkännande av utskottets anmälan.

(Applåder)

Herr talman! Jag ska uppehålla mig vid tre ärenden i betänkandet. De gäller statsråds medverkan i konstitutionsutskottets granskning av statsrådens tjänsteutövning.

Här har praxis varit positiv under årtionden - alla tjänstgörande statsråd och tidigare statsråd har med något undantag ställt upp när konstitutionsutskottet har önskat genomföra en utfrågning.

Förra näringsministern Maud Olofssons agerande är ett undantag, ett negativt undantag - mycket negativt, till och med. Det är viktigt att det undantaget icke blir praxis. Därför var det viktigt att konstitutionsutskottet lät tillsätta en utredning för granskning. Hur kan man förhindra att förra statsrådet Olofssons agerande så att säga tas till intäkt för att riksdagen genom konstitutionsutskottet inte har haft någon erinran och därmed gjort en ändring som skulle kunna bli praxis?

Vi tror att utredningens lösning, ett skriftligt åtagande till statsministern, ska vara en tillräcklig markering både för individen och för alla statsråd eller tidigare statsråd som funderar på att inte komma till KU. Det går att genomföra en lagstiftning, men vi tror att det är den här markeringen som är det centrala. Det blir ingen praxis av vad förra statsrådet Olofsson gjorde när hon inte ville komma till KU och svara på frågor om sitt ansvar för den så kallade Nuonaffären.

Vi förväntar oss också att alla statsråd och före detta statsråd kommer, och vi förväntar oss att alla statsråd som utses från och med att vårt betänkande är klart också gör en skriftlig förklaring av detta till statsministern som det ska vara möjligt för konstitutionsutskottet att ta del av i sitt granskningsarbete.

Herr talman! Nationella samordnare inom olika politikområden är en intressant utveckling. Den förstärker sannolikt regeringsmaktens möjligheter att styra riket horisontellt, på den statliga sidan, och vertikalt, genom hela den offentliga sidan. Vi riktar ingen principiell kritik mot denna funktion eller denna innovation. Det ligger inom regeringens befogenheter att styra riket, men som vår ordförande nyss påpekade bör det ske vissa skärpningar av praxis när det gäller hur en nationell samordnare utses, hanterar tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen samt hur en samordnare agerar utåt - då bör man vara egen myndighet.

Det är också viktigt att vi får en enhetlig årlig redovisning i till exempel kommittéberättelser och kommittéregistret när det gäller de nationella samordnarna. Detta är viktigt för alla statsråd att begrunda. För egen del tror jag att särskilt expeditionscheferna i Regeringskansliet och förvaltningsavdelningen, som ju lyder direkt under statsministern, har anledning att påminna kollegorna i de olika departementen om vad som bör gälla när man utser en nationell samordnare inom olika politikområden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Jag vill avrunda denna del med att säga att vi inte riktar någon principiell kritik mot denna ganska nya funktion. Vi ser den som konstitutionellt möjlig, och den kan säkert förstärka regeringens möjligheter att styra riket.

Herr talman! Utrikesnämnden sammanträder under ledning av statschefen. Den kallas formellt av utrikesministern och UD men är väl i realiteten i hög grad statsministerns styrfråga.

Vi har granskat och funnit att det har skett en övergång från att ofta behandla enskilda ärenden till att mer handla om ämnen. Vi tycker att det är en rimlig utveckling. Man kan kanske inte säga att hela frågan har diskuterats i själva Utrikesnämnden, men måhända har det funnits diskussioner om processen mellan utrikesministern och de olika partiernas utrikespolitiska talesmän.

Processerna inom Europeiska unionen förklarar till en del varför Utrikesnämnden numera kanske har färre ärenden men ändå förtjänar att samlas för att diskutera bredare ämnen. Strategiska diskussioner om den internationella politiken och svensk politik i det ljuset bör kunna ske inom de formella sekretessramar som Utrikesnämnden ger.

Vi vill i betänkandet understryka att information till partiledare i princip inte kan ersätta samråd i Utrikesnämnden, och vi understryker också att överläggningar i förväg, innan regeringen fattar beslut, är det korrekta, inte att orientera Utrikesnämnden i efterhand, om det inte finns ett särskilt trängande behov som motiverar den tågordningen.

Herr talman! Årets granskning är som jag ser det betydelsefull på många punkter. Kanske är de här punkterna av särskilt intresse och särskild betydelse. Jag är glad över att vi här har kunnat skiljas från ärendet i allt väsentligt i enighet. Jag yrkar på godkännande av konstitutionsutskottets anmälan.

(Applåder)

Herr talman! Jag tänker inte uppta din eller någon annans tid med att stå och redogöra ingående för varje enskilt ärende som vi har haft att granska inom ramen för KU:s betänkande 10. Det har andra redan gjort så föredömligt före mig, och det går dessutom att läsa sig till. I stället kommer jag att göra små nedslag här och där i ärendena allteftersom vi springer på något anmärkningsvärt där vi i Sverigedemokraterna kan ha en något annorlunda uppfattning i förhållande till övriga partier i utskottet, eller om det är något annat som är värt att fästa uppmärksamhet på.

I det första ärendet, Regeringens sammansättning och organisation, kan vi till exempel konstatera att antalet regeringsanställda här i Stockholm - alltså inte på utlandsmyndigheter och så vidare - har ökat från 1 700-1 800 till nästan exakt 3 000 under de senaste 25 åren. Sätter vi det i relation till vad som framgår i nästa ärende, Regeringsprotokollen, ser vi samtidigt att antalet avgjorda regeringsärenden under samma period har sjunkit från ca 20 000 till lite drygt 5 000 per år. Man skulle sålunda, om än kanske lite elakt och slarvigt, kunna slå fast att dagens regering avgör ungefär en fjärdedel så många ärenden som man gjorde för 25 år sedan, trots att man har nästan dubbelt så många anställda.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Lite tragikomiskt blir det när man noterar att den största ärendegrupp som regeringen beslutar om är just anställningsärenden. Det är nästan så att man kan fråga sig vad man gör borta i Rosenbad mer än att anställa fler människor. Men det blir jag väl kanske varse efter nästa val, som ju ska hållas senast 2018. Om inte annat kan det vara värt att ha detta förhållande i åtanke när det är dags för nästa års budgetförhandlingar och vi ska komma överens om hur mycket pengar som ska anslås till Regeringskansliet.

I ärende 3, Vissa förvaltningsärenden, har varken vi eller någon annan, verkar det som, något att tillägga. Men när vi sedan kommer till ärende 4, Statsråds skyldighet att medverka i konstitutionsutskottets granskning, har vi å andra sidan desto mer att anföra. Låt mig dock bygga upp spänningen lite genom att återkomma till detta om en liten stund och beta av övriga ärenden först.

I ärende 5, Konsulärt stöd till frihetsberövade personer utomlands, var det väl nästan för väl att det hade inträffat någon lite oförutsedd händelse i alla fall, så att vi hade någonting att fråga om och skriva i vårt ställningstagande.

Ärende 6, Samordnare inom olika politikområden, föranledde dock ett betydligt mer omfattande material. Här måste jag säga att utskottets kansli har gjort ett hästjobb, dels med att leka detektiv för att försöka ta reda på och hitta allsköns samordnare som olika regeringar har tillsatt men inte alltid fört så noga bok över, dels för att belysa och försöka bena ut alla oklarheter när det gäller benämningar på samordnarna, deras uppdrag och organisationsform med mera.

På ett område förefaller emellertid såväl kansliet som utskottet i övrigt ha gått bet, trots idoga och upprepade påstötningar från undertecknad. Problemet handlar om visst ansvarsutkrävande av regeringen för det arbete som samordnaren bedriver på regeringens uppdrag. Ifall regeringen, eller ännu värre ett enskilt statsråd, går in och petar alltför mycket i en myndighets angelägenheter kan dessa KU-anmälas eller ställas inför ett misstroendevotum. Riksdagen äger alltså denna kontrollmakt.

Men vad händer om detta oskick i stället läggs ut på en av regeringen tillsatt så kallad pådrivande samordnare, så att denne i princip går in och gör samma sak för att förverkliga regeringens ambitioner? Det blir ministerstyre by proxy, så att säga. Då kan förstås berörd myndighet bli upprörd på samordnaren, men då en samordnande tjänsteman inte kan KU-anmälas eller röstas bort i riksdagen övergår helt plötsligt ansvarsutkrävandet till regeringen, som alltså var den som egentligen ville få den aktuella åtgärden utförd.

Här uppstår alltså en solklar intressekonflikt och ett osäkert rättsläge, där ansvarig minister kan säga att han eller hon inte har varit med och gett några direktiv eller liknande till den drabbade myndigheten, samtidigt som den aktuelle samordnaren inte kan ställas till svars i riksdagen och kanske till och med redan har avrapporterat sitt uppdrag och gått vidare till nya utmaningar. Det enda riksdagen torde kunna göra då är att, förmodligen med klen framgång, höra regeringen om dess styrning av samordnaren men inte om nästa led, alltså samordnarens styrning av den aktuella myndigheten på mer eller mindre uttalad delegation från regeringen.

Risken förefaller ganska stor för att regeringen och dess företrädare svär sig fria från detaljerna i samordnarens självständiga utförande av uppdraget, inte minst om denne i sin tur har varit organiserad som en egen och numera kanske avvecklad myndighet, samtidigt som resultatet för den aktuella förvaltningen i slutändan blev i princip detsamma som om ministern själv hade gått in och försökt styra med hela handen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Kalla det söndra eller härska, katten på råttan och råttan på repet eller vad man vill, herr talman, kontentan är densamma, nämligen att ju fler aktörer och led man delar upp ett ansvar på, desto svårare blir det att utkräva detsamma.

Vad som är lite extra tråkigt här är att vi i årets vårgranskning alltså har ett ärende som handlar om exakt just detta. Då kan man tycka att det hade varit ett alldeles utmärkt tillfälle att en gång för alla reda ut ansvarskedjan när man ändå gjorde en så grundlig översyn och genomgång i den höstgranskning som förevarit. Så blev alltså inte fallet, och jag får bara hoppas att det aktuella granskningsärendet i vår svarar på frågan och ger någon form av prejudicerande vägledning i stället.

Sedan hade jag tänkt tala lite om ärende 7, som på förekommen anledning handlar just om behovet av tydlighet i styrning och gränsdragning mellan regeringen och olika myndigheter samt inom dessa, liksom ärende 8, vilket särskilt framhåller behovet av utvärdering och uppföljning när man inför nya rutiner, och 9 om den intressanta utvecklingen inom Utrikesnämnden. Men jag inser att det inte kommer att hinnas med ifall jag ska kunna hålla mitt löfte att återkomma till paradnumret om statsråds skyldighet att medverka i konstitutionsutskottets granskning. Så nu går vi pang på rödbetan.

Det är ingen hemlighet direkt att bakgrunden till detta ärende är sprunget ur förra näringsministern och tillika vice statsministern Maud Olofssons ovilja att komma till KU och förklara turerna bakom den fullständigt havererade Nuonskandalen.

Tro mig, herr talman, jag hade inte heller tyckt det var kul att behöva komma och svara på frågor efter ett sådant klavertramp. Men något så viktigt som utövandet av riksdagens kontrollmakt kan väl ändå inte få vara avhängigt godtyckliga uppfattningar om vad som är kul eller inte, speciellt inte när det kommer till företrädare för sittande eller tidigare regeringar?

Visst, alla kan begå misstag, vissa alltså ända upp till 53 000 miljoner sådana. Med det är inte alla som har ungefär 120 000 kronor i månaden för att ta ansvar för sitt jobb. Och det är långt ifrån alla som blir erbjudna ett sådant jobb med en sådan lön utan att besitta erforderlig kompetens för att utföra det på ett kvalificerat sätt, vilket uppenbarligen inte var fallet här.

Uppdraget som statsråd är ingenting som man bör vare sig få eller ta för lång och trogen tjänst, utan om man accepterar att ta emot detta ansvar, med tillhörande ytterst väl tilltagna ersättning, ska det vara för att man besitter sådan kompetens på området att man också är beredd att påta sig ett visst ansvar, eller risk om ni hellre vill, för resultatet.

Anledningen till att vi har valt att inte helt sonika reservera oss mot utskottsmajoritetens ställningstagande och den bakomliggande utredningens slutsatser och förslag är emellertid följande: Så länge rådande rättsläge i alla praktiska avseenden innebär att den yttersta konsekvensen för ett före detta statsråd som granskas av KU i värsta fall kan bli kritik i lindrigare eller svårare form vore det inte proportionerligt om underlåtenhet att hörsamma de förväntade formkraven riskerade att föranleda allvarligare sanktioner än själva granskningsresultatet i sig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Just så råkade faktiskt bli fallet med Maud Olofsson, vars styrelsepost i LKAB uttryckligen undanhölls för att hon vägrade att dyka upp i KU, inte för att hon genom oskickligt ämbetsutövande bidrog till att de svenska skattebetalarna fick se 53 miljarder kronor gå upp i rök.

Men tänk om hon aldrig hade sökt den posten till att börja med. Eller tänk om det hade varit en annan person som hade gjort något annat uppenbart klantigt. Eller tänk om det hade varit en annan regering som kanske hade större överseende eller ett godare öga till personen i fråga. Då hade straffet blivit något annat eller kanske till och med uteblivit helt.

Sålunda framstår även samhällets sanktioner som tämligen godtyckliga och rättsosäkra. Detta är inte bra, herr talman, utan snarare fullständigt oacceptabelt.

Hur har då sittande statsminister velat komma till rätta med detta, vilket också har blivit den lösning som aktuell utredare och sedermera utskottet har ställt sig bakom? Jo, det ska sitta en lapp i pärmen man får när man börjar som minister, där det står att man minsann förväntas komma om KU kallar även efter det att man har slutat.

För tillfället förefaller det inte ens som att detta papper behöver signeras eller på något annat sätt kvitteras så att det kan göras sannolikt att berörda personer har tagit del av innehållet över huvud taget.

Men visst, dessa tuffa krav, som de ju har framställts som i debatten, kan förstås låta som ett steg i rätt riktning i alla fall. Men så länge denna hemsnickrade och intet förpliktande lapp inte inrymmer eller åtföljs av några som helst sanktionsmöjligheter synes det mig tyvärr som att den i realiteten lika gärna kan ha skrivits på sådant toalettpapper som jag nu ställer på bordet.

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Ledamoten får plocka ned det igen, för vi har inte föremål förutom .)

Då gör jag så, herr talman.

Hur kan och borde vi då göra i stället? Inom Sverigedemokraterna pågår för närvarande ett övergripande arbete med att se över hur KU:s granskning och kontrollmakt kan reformeras och stärkas så att riksdagen äger hela processen och så att ansvaret för berörda, även före detta, beslutsfattare tydliggörs och skärps avsevärt.

KU har redan i dag möjlighet att väcka åtal i domstol mot såväl sittande som avgångna statsråd som misstänks ha gjort sig skyldiga till vissa allvarliga brott och grova åsidosättanden i tjänsteplikten. Dock får väl katalogen över vilka brott som kan föranleda en sådan rättslig prövning anses vara ganska tunn i dagsläget, och något sådant åtal har heller aldrig väckts i modern tid.

En utvidgning av denna möjlighet skulle kunna vara en framkomlig väg, genom att till exempel utöka brottskatalogen till att även omfatta uppenbar oskicklighet i ämbetsutövningen. Fast det är klart, en så modest och högst rimlig åtgärd vore väl förödande för nu sittande regering, om inte annat.

Men med en påtaglig risk för kännbara konsekvenser skulle nog i alla fall hela frågan om närvaro reglera sig själv, då den granskade förmodligen skulle ta varje tillfälle som ges att förklara och försvara sitt agerande. Men även om så inte skulle bli fallet torde en närmare koppling mellan KU och domstolsväsendet, där fler rättsliga verktyg står till KU:s förfogande, kunna medföra att betydligt hårdare krav kan ställas på såväl närvaro som att den som kommer inte bara förväntas tala sanning utan även stå en juridisk risk ifall man väljer att inte göra så.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

En av de främsta invändningarna mot att förelägga någon vid vite att inställa sig har varit tveksamheter kring eventuella möjligheter till rättslig prövning av föreläggande och utkrävande av detsamma. Detta argument får knappast anses hållbart om en domstol är inkopplad eller åtminstone utsedd och tillgänglig redan från början. Man skulle till och med kunna tänka sig en ordning där det är domstolen som hanterar allt som har med vitet att göra på ansökan av KU.

När det sedan kommer till något så självklart som att den som kallas till KU inte ska fara med osanning har det anförts att detta och eventuella tillhörande ceremoniella riter som att avlägga ed och så vidare riskerar att ändra utskottets karaktär och uppehålla det vid juridiska aspekter som inte nödvändigtvis ligger på utskottets ledamöter att bedöma.

Men strunta i det då! Låt i stället ordföranden helt enkelt upplysa om att sanningsplikt föreligger, och så får väl frågan om eventuell mened eller dylikt vid behov väckas och prövas i för ändamålet utsedd domstol, där ju KU likt i dag kan företrädas av JO.

I sak torde det inte vara konstigare eller mer komplicerat med sanningsplikt än att ett utskott likaväl kan belägga någon med tystnadsplikt, varvid denna någon då får vara beredd att ta konsekvenserna ifall misstanke uppstår om att ålagd plikt skulle ha åsidosatts. Detta är och kan alltså vara något som görs utan att det aktuella utskottet för den delen antar en mer domstolsliknande karaktär eller att ledamöterna måste utgöras uteslutande av jurister.

Avslutningsvis vill jag nämna att ytterligare en positiv effekt av att skärpa upp de möjliga konsekvenserna av en KU-anmälan skulle kunna bli att den utveckling som vissa tycker sig se, nämligen att riksdagsledamöterna successivt har börjat ändra inställning till hur man använder sig av KU-anmälningar, kan vändas.

Så länge en prick bara ser illa ut för ministern och regeringen, utan någon egentlig risk för åtal eller dylikt, behöver man som anmälare inte känna att man tar på sig ett så stort ansvar för de eventuella följderna av sin anmälan. Men om det verkligen låg en betydande risk i vågskålarna för den som anmäls skulle också ansvaret för den som anmäler bli mer påtagligt.

Då skulle det också bli lättare för oss att bemöta dem som vill göra gällande att KU i dag används för att försöka plocka billiga politiska poänger genom att lite lättvindigt slänga in mer eller mindre uppenbara okynnesanmälningar på vinst och förlust.

Jag tackar för ordet, herr talman, och ber så mycket om ursäkt för tidsöverskridandet.

I detta anförande instämde Jonas Millard (SD).

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Ledamoten hade anmält att han skulle prata i 8 minuter och har pratat i princip i 14 minuter.)

Herr talman! Jag vill kommentera två aspekter av Fredrik Erikssons anförande. Den ena är hans beskrivning av det så kallade Nuonärendet, och den andra är hans syn på KU:s funktion och eventuella reformbehov.

Nuonaffären var en fråga som granskades av KU förra mandatperioden, innan Fredrik Eriksson satt i riksdagen. Jag kan därför upplysa Fredrik Eriksson om att den inte handlade om det som han beskrev i talarstolen. Framför allt handlade inte KU:s slutsatser om det han var inne på.

Det handlade om att Vattenfalls styrelse hade beslutat att förvärva det holländska energibolaget Nuon. Det visade sig så småningom att det var en dålig affär, för priset på gas, som var Nuons främsta produkt, föll, eftersom priset på kol föll, så att efterfrågan på gas sjönk. Det gjorde att Vattenfall så småningom såg sig nödsakat att skriva ned Nuons värde.

Konstitutionsutskottet kritiserade inte - och prövade inte - affären i sak, för det är inte KU:s uppgift, utan det är en fråga för den allmänna politiska debatten. KU konstaterade att beredningen av ärendet i allt väsentligt hade följt de regler som finns, inklusive statsrådet Olofssons agerande. Det Maud Olofsson till slut fick kritik för handlade om huruvida hon hade stämt av affären med sina medarbetare, med Finansdepartementets budgetavdelning, vilket det finns föreskrifter om att man ska göra. Det var kärnan i den kritik som KU riktade.

Den beskrivning i ganska högt tonläge som Fredrik Eriksson gjorde är alltså inte saklig eller korrekt i förhållande till vad KU faktiskt kom fram till.

Jag ser att jag i min nästa replik får återkomma till frågan om KU ska bli mer av en domstol. Jag delar inte den uppfattningen. KU:s uppgift är att utkräva ett politiskt ansvar på juridisk grund, och det är något helt annat.

Herr talman! Du ska, Andreas, få tillbaka ordet ganska snabbt. Om det nu är som du beskriver det, desto enklare för Maud Olofsson att komma och redogöra för detta i KU.

Herr talman! Samtliga partier i KU beklagade att en utfrågning av Maud Olofsson inte kunde äga rum. Vi menade alla att det hade varit värdefullt.

När det gäller KU:s roll tycker jag att Fredrik Erikssons ganska populistiska tonläge och beskrivning av att det behövs hårdare tag mot statsråden inte alls stämmer överens med den tradition vi har i Sverige av hur vi nalkar oss konstitutionellt centrala frågor. Om man ska göra förändringar i grundlagen, som detta handlar om, måste man se att det föreligger ett stort samhällsproblem, ett stort problem som behöver åtgärdas.

Om man tar frågan "Brukar före detta statsråd komma till KU, eller brukar de inte göra det?" är svaret: Ja, det brukar de. KU har genom årtiondena haft en stor mängd utfrågningar med nuvarande och tidigare statsråd, och exemplet Maud Olofsson är ett av två under hela denna långa tid på när före detta statsråd har valt att inte komma till KU. Jag vill alltså påstå att det inte är något stort samhällsproblem utan att statsråd och före detta statsråd medverkar i KU:s granskning, eftersom det är en förutsättning för att man ska åtnjuta allmänhetens förtroende.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Vad är då KU:s roll? Det är politiskt ansvarsutkrävande på rättslig grund. KU:s arbete handlar inte om att utkräva ett straffrättsligt ansvar. Om Fredrik Eriksson menar att KU ska börja utdöma böter och fängelse eller ha den typen av skarpa sanktioner, då är det något helt annat.

I vågskålen, när man får kritik av KU, ligger ytterst kammarens förtroende för ett enskilt statsråd. Det förtroendet kan prövas i en förtroendeomröstning om ett antal av kammarens ledamöter så kräver. Det är det som ligger i vågskålen. Det långsiktiga förtroendet för en regering, för dess medlemmar och ytterst för dess förmåga att styra Sverige är vad som ligger i vågskålen - och så ska det vara. Vi har domstolar som prövar straffrättsligt ansvar. Vi har KU som prövar politiskt ansvar på juridisk grund och politiskt förtroende. Så bör det förbli.

Herr talman! Jag får väl inleda med att säga att jag till stora delar och i praktiken håller med ordförande Andreas Norlén. Detta är inte ett jättestort problem i den praktiska tillämpningen. Problemet finns i den principiella grunden. Vem är det som äger processen? På vems diskretion ska detta drivas?

Beträffande detta att KU skulle anta mer domstolsliknande form: Det var precis det jag ville argumentera mot, när jag visade att KU inte behöver ändra sin sammansättning och karaktär på något sätt. Det är ju det vi har domstolsväsendet till. Vad som efterfrågades var att det fanns fler juridiska verktyg, och det handlar egentligen inte om fler verktyg utan om att använda de juridiska verktyg som redan står till KU:s förfogande i något större omfattning.

Pratar vi om att upprätthålla allmänhetens förtroende för statsapparaten - jag kan inte tala för alla men för egen del - utgår jag från att den någorlunda allmänna rättsuppfattningen är: Kallar KU ska man komma, och kommer man till KU ska man tala sanning. Det är egentligen inte svårare än så, som jag ser det.

Herr talman! KU gör årligen två granskningar. Den mer kända handlar om granskningen av regeringen och enskilda ministrar. Den kommer att debatteras om några månader. Sedan har vi KU 10, som vi debatterar just nu. Det är den något mindre offentliga höstgranskningen eller den administrativa granskningen. Vi brukar där titta på sådant som diarieföring och hur många politiska tjänstemän det finns. Utnämningsmakten har vi tittat på den här gången. Där får regeringen beröm både för att man har följt de principer som gäller och för att andelen kvinnor som har utnämnts har ökat.

I denna höstgranskning har det också varit några mer omfattande djupdykningar, vilket har lett till att vi nu debatterar denna höstgranskning så långt fram i februari.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Den första djupdykningen, som har varit uppe i debatten ganska mycket, är kanske den mer politiska och heta av djupdykningarna. Den handlar om statsråds medverkan i konstitutionsutskottets granskning. Där har vi i KU bett en särskild utredare, Bertil Wennberg, att tillsammans med en parlamentarisk referensgrupp titta på möjligheterna att stärka kravet på deltagande när vi i KU granskar regeringen. Bakgrunden är förstås, vilket har varit uppe i debatten tidigare, det oerhörda som hände när förra näringsministern Maud Olofsson inte deltog i KU-granskningen om Nuon. Det var väldigt ovanligt i KU:s historia. Den enda gång som detta har inträffat tidigare var då en tidigare minister var mycket sjuk och därför inte kom.

När detta hände startade en diskussion om hur rimligt det är att vägra komma och om detta skulle kunna skapa en ny form av normalläge där ministrar själva väljer om de ska komma och där tilltron till KU:s viktiga arbete som granskare av regeringen riskerade att urholkas.

Utredningen tittade på möjligheten att lagstifta och möjligheten att ge vitesförelägganden men fann i bred enighet att de åtgärderna inte är förenliga med det svenska arbetssättet, den svenska traditionen och synen på att KU inte ska vara och agera som en jury i en domstol. Straffet ska vara name and shame - inte något annat.

I stället tittade man på hur statsministern i nuvarande regering hade uttalat sig, att han hade klargjort för varje enskild minister att denna har ett ansvar för att delta i KU:s utfrågningar både under och efter sin ministertid. I det betänkande som nu ligger på bordet klargör vi i KU att vi från och med nu förväntar oss att varje statsminister ska begära in skriftliga åtaganden, och vi kommer framöver att följa upp de skriftliga åtagandena.

Den andra djupdykningen handlar om de senaste regeringarnas samordnare. Det är uppenbart att samordnarfunktionen har blivit ett bra redskap för regeringar i frågor som kräver ett särskilt fokus. Men det är viktigt - vilket vi pekar på - att tydliggöra vilken roll och vilket mandat som samordnarna har. När enskilda statsråd fattar beslut om samordnaruppdraget i stället för att regeringen gör det som kollektiv blir mandatet för samordnaren inte lika tydligt.

Det är inte heller alltid enkelt att se om det är en utredning eller någon annan form av pådrivare som regeringen har tillsatt. Här finns det med andra ord behov av att inom Regeringskansliet se över detta och göra en viss form av uppstramning.

KU har också, som tidigare, tittat på myndigheter under Försvarsdepartementet. Återigen har vi konstaterat att man från regeringens sida behöver bli tydligare med rågången mellan informella och formella kontakter och med dokumentation av myndighetsdialog häremellan.

Herr talman! KU har också granskat hur regeringens information till Utrikesnämnden har skett. Vi har tittat på den senaste 25-årsperioden. Utrikesnämnden har möjlighet att besluta om absolut sekretess. Därför finns det här en särskild möjlighet för regeringen att informera alla partier om viktiga saker som man kanske inte kan göra i andra forum. Det är ganska uppenbart att den här informationen från regeringen har förändrats genom åren. Den har blivit mer inriktad på ämnen. Man kan också se mycket tydligt att när Sverige gick med i EU gick också en del av denna information direkt till EU-nämnden i stället.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Herr talman! Det har varit mycket intressant att följa denna höstgranskning. Kansliet har gjort ett fantastiskt arbete.

Jag yrkar att höstgranskningen läggs till handlingarna.

(Applåder)

Herr talman! Konstitutionsutskottets så kallade höstgranskning av regeringen omfattar totalt nio olika granskningar som redovisas i ett betänkande på drygt 140 sidor. Jag vill här lyfta fram två av dessa granskningar.

En intressant granskning avser regeringens information till och överläggningar med Utrikesnämnden. Konstitutionsutskottet har som en del av denna granskning kallat till sig kabinettssekreterare Annika Söder och den tidigare kabinettssekreteraren Frank Belfrage.

Det var ganska naturligt att efter vårgranskningen förra året, då vi i KU granskade hur regeringen Löfven hade skött samrådet med Utrikesnämnden i fråga om erkännandet av Palestina som stat, nu granska hur regeringarna under en längre tid skött sin samrådsskyldighet. Det är en granskning som omfattar 25 år.

Vi har noterat att antalet sammanträden i Utrikesnämnden minskade efter EU-inträdet. Det har samband med att regeringen nu i stället har regelbundna samråd med riksdagens EU-nämnd.

Konstitutionsutskottet framhåller i sammanfattningen av granskningen vikten av att strategiska diskussioner om viktiga utrikespolitiska frågor och händelser samt säkerhetspolitiska frågor äger rum på en konstitutionellt och politiskt sett hög nivå. Vi pekar på Utrikesnämndens sammansättning, på dess krav på varsamhet med informationen och möjligheten att besluta om absolut sekretess för det som behandlas där. Detta ger särskilt goda möjligheter för information och överläggningar i känsliga ärenden i Utrikesnämnden.

KU framhåller betydelsen av att regeringen har överläggningar med Utrikesnämnden i god tid innan beslut tas.

Herr talman! En annan del i höstgranskningen har varit att ta reda på om statsminister Löfven inhämtat försäkringar från sina statsråd om att de kommer att ställa upp i KU för utfrågningar, även efter att de har avgått som statsråd. Frågan om hur man ska kunna försäkra sig om att statsråden ska komma till KU har belysts i en utredning av KU:s tidigare kanslichef Bertil Wennberg. Utredningen beslutades i maj 2014 och avlämnade sina förslag i oktober 2015. Slutsatsen i utredningen var att statsministern i samband med regeringsbildningen bör kräva en skriftlig försäkran från sina statsråd om att medverka i KU:s granskning även efter att de har avgått.

I en artikel i Expressen i samband med regeringsbildningen i oktober 2014 uppgavs att Löfven skulle komma att kräva en skriftlig försäkran från sina statsråd om att de ska komma till KU:s utfrågningar. Vi från KU som ingick i en referensgrupp till Bertil Wennbergs utredning hade nog tron att Löfven hade begärt in sådana skriftliga försäkringar från sina statsråd som Expressen har skrivit om, även om det inte var Löfven själv som hade uttalat sig om detta i Expressen.

När konstitutionsutskottet under hösten 2015 ställde frågor till Regeringskansliet om dessa försäkringar från statsråden var det först vid utskottets tredje begäran att få del av försäkringarna som det framkom att det inte fanns några skriftliga försäkringar från statsråden i Löfvens regering. Enligt vad som framkom i det tredje svaret ska statsråden muntligen ha lovat att komma till KU. Jag var förvånad över detta, och det var säkert även flera andra i KU.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Konstitutionsutskottets ställningstagande i detta ärende är att vi delar slutsatserna i utredningen, alltså att statsministern bör ställa krav på att statsråden lämnar en skriftlig försäkran om sin framtida medverkan i KU:s granskning. Det uttalas i ställningstagandet att utskottet i sin granskning kommer att följa upp att statsministern har ställt dessa krav, alltså krav som inte ställdes vid den senaste regeringsbildningen 2014 och som hittills under regeringstiden inte har ställts på statsråden av statsministern.

När det gäller Fredrik Erikssons synpunkter på Maud Olofssons kompetens - det är en del i detta som ligger som bakgrund till denna utredning - förstår jag att han talar om något som han inte har satt sig in i. Jag beklagar det.

Sedan Vattenfall tagit beslut om att köpa Nuon begärde Maud Olofsson att köpet först skulle granskas av experter på värdering av företag. Därför kopplades en av USA:s största banker in för att bedöma om det var ett korrekt pris som Vattenfall var berett att köpa företaget för. Bankens besked - alltså en av världens största konsulter och banker - var att budet från Vattenfall låg på en rimlig nivå.

Jag kan tycka att det är mycket begärt att ett statsråd vid en värdering av ett företag ska ha större kunskaper än en av världens främsta banker, ett av världens främsta konsultföretag.

Maud Olofsson fick också just i denna del, när det gäller värderingen, beröm för det sätt som hon hade genomfört denna del av sitt statsrådsarbete. Hon fick alltså beröm för att hon såg till att denna granskning genomfördes och att värderingen skedde på detta sätt.

Herr talman! Jag yrkar att detta ärende läggs till handlingarna.

(Applåder)

Herr talman! Precis som flera andra tänker jag tala om några få ärenden. Det är ungefär samma ärenden som alla andra har talat om, det vill säga bland annat ministrars medverkan i KU:s granskning och specifikt före detta ministrars medverkan.

Detta är ett ärende som har diskuterats mycket och som har fått mycket publicitet i förhållande till hur stort problemet egentligen är. Vi har alltså, som det sas tidigare här, haft en före detta minister som har vägrat att komma. Vi har också tidigare haft en före detta minister som var sjuk, och det är lite skillnad.

Ett av de stora problemen som gjorde att det var viktigt att vi gick vidare och som även gjorde att den utredning flera här har talat om kom till stånd var ju att statsministern i det läget sa att det är upp till ministern själv att bedöma om man ska komma. Det var liksom tonen i statsministerns uttalande i samband med att Maud Olofsson inte ville komma till utskottet. Det var ett stort problem. Det hade varit mycket enklare om Reinfeldt hade sagt att före detta ministrar självklart ska gå till KU när de blir kallade.

I och med att han inte gjorde det tycker jag att det var viktigt att KU såg till att det blev en utredning, och den har också kommit fram till bra slutsatser. Vårt konstaterande att det är viktigt att man talar om för den som tillträder som statsråd att statsråd ska gå till KU när KU kallar, och att det skrivs ned, tycker jag är bra. Det är alldeles tillräckligt i förhållande till problemets art och även i förhållande till hur vi brukar se på utfrågningar och information.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Grundinställningen från i alla fall mig brukar vara: Man kommer när KU frågar, och man säger som det är. Det måste liksom vara vår utgångspunkt, annars blir det nästan omöjligt att göra arbetet på ett bra sätt - om vi skulle utgå från att allting som skickas är fejk eller att allt alla säger är fejk. Ingången är i stället att man kommer och att man svarar, och jag tycker att detta är ett alldeles lagom ställningstagande.

Sedan vill jag, precis som flera andra har gjort, kommentera detta med samordnare, utredare, pådrivare, förhandlingsperson, förhandlingsman och så vidare. Det gäller alltså alla dessa personer som tillsätts i olika funktioner för att samordna. Ofta handlar det om att samordna, men det kan också vara andra uppgifter. Det har varit väldigt otydligt, och det har varit svårt för oss att få fram vad de här personerna har gjort. Det har tagits beslut om det på olika sätt, och det är över huvud taget väldigt råddigt.

Det gör också att det är svårt att följa upp. När man inte vet vad olika personer som är anställda för att göra saker ska göra, vilken funktion de har och vem som har beställt vad blir det extremt svårt att följa upp. Precis som har nämnts har det också ibland varit statsråd som har ordnat med det hela, och därvid kan jag tycka att det faktiskt borde ha varit ett regeringsbeslut. Då blir det nämligen även en annan dignitet i det.

De slutsatser vi har kommit fram till är alltså att det måste bli tydligare så att detta går att se. Sammanställningen av vilka som har uppdragen och vad uppdragen innebär måste på något sätt vara rimlig och möjlig att följa. Kommittéberättelsen finns, men det finns även andra sätt att göra detta om det inte skulle vara myndigheter. Summan kan man väl säga är: Skärp upp detta så att det går att bevaka och titta på! Den exakta formen får dock regeringen återkomma med.

Sedan gäller det styrningen av myndigheter inom Försvarsdepartementet. I flera granskningar har frågor om styrningen av olika myndigheter dykt upp. Det har också dykt upp frågor om det är något som har bestämts inom myndigheten eller om det är något Försvarsdepartementet har sagt. Det har inte alltid varit lätt att kolla upp det här och få klarhet i hur det faktiskt har gått till.

Det är också så att regeringen och myndigheter verkar ha olika uppfattning om styrningen. Försvarsexportmyndigheten har i ett annat sammanhang sagt att den informella styrningen från Försvarsdepartementet är relativt omfattande och oförutsägbar, men regeringen ser inte på det på samma sätt. I stället uppfattar man att det är tydligt när det är informella möten, att de då ska vara av informationskaraktär och att styrningen inte ska ske informellt. Myndigheten har dock uppfattat det så, och det är ett problem i sig att man inte har samma syn på styrningen av myndigheten. Det är alltså viktigt att sådant görs på ett korrekt sätt.

Sedan har vi detta med bristande dokumentation, och det är något jag tycker att vi återkommer till nästan jämt. Det är samma här; det är bristande dokumentation, och det gör förstås att granskningen försvåras. Det är liksom inte i ett fall det är så, utan det är ett stående problem. I det här fallet kan man ta exemplet med förteckningar över internationella överenskommelser, som inte alltid finns. Då kan man ju också fråga sig om de förteckningar som finns är fullständiga. När det inte funkar kan man - i alla fall jag - nämligen bli lite fundersam över om det är så att det faktiskt inte funkar på andra ställen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Det spelar ingen roll hur bra lagstiftning vi har om insyn och om att handlingar ska lämnas ut om handlingarna inte finns registrerade. Om det inte går att veta om en internationell överenskommelse finns kan man inte heller ha någon insyn. Det är alltså ett grundläggande problem. Vi lär väl få återkomma, för det händer mycket grejer och allting måste dokumenteras på ett bra sätt.

Vi lägger detta till handlingarna.

(Applåder)

Herr talman! Jag är sist i kön, åtminstone när det gäller partierna. Det kommer repetition av nya vinklar, och då låter det lite grann som att det här ärendet skulle vara tråkigt. Det är det inte! Det är ett oerhört engagerande ämne, och alla de saker som har nämnts hittills i debatten var förstasidesstoff när det begav sig. Det är bara det att KU granskar detta på ett sakligt och korrekt sätt och inte på ett politiskt agiterande sätt. Det gör också att vi i allt väsentligt är helt eniga. Det är också ett väsentligt granskningsbetänkande, Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning, vi lägger på kammarens bord för den drygt tvåhundrade gången i ordningen.

Som tidigare har nämnts, herr talman, vägrade den före detta näringsministern Maud Olofsson komma till konstitutionsutskottet och bli utfrågad om sin roll i Nuonaffären. Det var i mars 2014. Detta var oerhört dramatiskt när det begav sig, men nu har KU granskat det och sett hur vi kan få en bättre tingens ordning i framtiden. Frågan om statsråds och före detta statsråds medverkan i KU:s granskning har behandlats i den utredning vi hörde nämnas. En utredare med en parlamentarisk referensgrupp har på utskottets uppdrag utvärderat frågan och överlämnat en rapport till KU som utgör ett underlag i granskningen.

Slutsatsen i utredningen är att det går att lagstifta om ett före detta statsråds skyldighet att medverka i KU:s granskning men att det, även om frågan är viktig, inte innebär att det bör göras. Utredningen utmynnade i stället i att förorda en ordning som innebär att tillträdande statsråd gör ett skriftligt åtagande att medverka i utskottets granskning också efter att de har lämnat sina uppdrag som statsråd. Det har KU ställt sig bakom.

Nu förväntar sig utskottet att statsministern ställer sådana krav i samband med regeringsbildandet, eller senare så att det åtminstone blir gjort, och likaså att kravet och åtagandena görs skriftligt så att de kan följas upp på ett tillfredsställande sätt. KU kommer att i sin granskning löpande följa upp att detta blir gjort. I vilken utsträckning det inte redan hade getts sken av att det skulle ha varit gjort lämnar jag osagt.

Givet att tydliga krav har ställts på statsråden och att dessa krav har gjorts offentliga bör den offentliga debatten och den negativa uppmärksamhet som en vägran att komma till KU skulle föra med sig vara en tillräcklig sanktion för att motverka en sådan vägran. Om det visar sig att en sådan ordning inte är tillräcklig har dock utskottet uttalat att en lagstiftning bör komma i fråga, men inte med mer våld än nöden kräver. Detta är någonting som skulle kunna ligga i en framtid men inte är för handen för ögonblicket.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Den andra frågan jag vill tala om är en annan sak som var på förstasidorna, och det handlar om vad rollerna för olika samordnare hos regeringen egentligen är. Det har utskottet granskat, och den kartläggning som har gjorts av samordnare som tillsatts mellan september 2002 och juni 2015 visar att olika beteckningar används. Det talas om förhandlare, förhandlingsman, förhandlingsperson, kontaktperson, koordinator, nationell samordnare och samordnare - och ytterligare några som jag inte nämner här. Det finns en oklarhet, menar utskottet, när det gäller innebörden och användandet av dessa beteckningar. Regeringen bör överväga hur beteckningarna ska användas. Man skulle kunna säga att en viss begreppssanering hade varit bra.

En fråga gäller om beslut om utredningsuppdrag och samordnare har skett i enlighet med den konstitutionella praxis som tillåter att Regeringskansliet och inte regeringen fattar beslut i vissa ärenden. Här deklarerar KU att beslut i ärenden som innebär ställningstaganden i frågor av politisk natur alltid bör fattas i regeringsbeslutets form.

I flera fall har ett enskilt statsråd fattat beslut om samordningsuppdraget, och enligt KU kan det från konstitutionell synpunkt diskuteras om inte dessa borde ha fattats av regeringen i stället. I de fall en samordnare har ett tydligt utåtriktat och pådrivande uppdrag kan det enligt KU diskuteras om uppdraget bör utföras inom Regeringskansliets ram. Det är så långt KU har uttalat sig.

Herr talman! För det tredje och sista: I regeringsformen föreskrivs att regeringen fortlöpande ska hålla Utrikesnämnden underrättad om utrikespolitiska förhållanden som kan få betydelse för riket och överlägga med nämnden om dessa så ofta som det behövs samt att regeringen i alla utrikesärenden av större vikt ska överlägga med nämnden före avgörandet. Under tiden 1990-2014 har såväl antalet sammanträden per år i Utrikesnämnden som en del av vad som behandlats där varierat. Det finns en viss tendens, säger utskottet, över tid som går i riktning mot att olika ärenden och olika ämnen, snarare än vissa situationer i sig, behandlas i Utrikesnämnden. Tidigare brukade Utrikesnämnden behandla en samlad instruktion för hela FN:s generalförsamlings kommande möte. Det görs inte längre.

Utskottet har också iakttagit en viss minskning av antalet sammanträden i Utrikesnämnden de senaste 20 åren. En bidragande faktor kan vara Sveriges medlemskap i EU och det regelbundna samrådet mellan regeringen och riksdagens EU-nämnd.

Vidare lämnar företrädare för regeringen regelbundet information i utrikesutskottet inför möten i rådet för utrikes frågor. Konstitutionsutskottet påminner om att Utrikesnämndens ställning och uppgifter är reglerade i regeringsformen och att de inte berörs av att en EU-nämnd en gång inrättades, likaså att utskottens ställning och uppgifter finns i riksdagsordningen och att det inte heller i fråga om utskottens befogenheter skedde någon förändring genom att EU-nämnden inrättades. Det är viktigt att framhålla.

Det är angeläget att bland annat strategiska diskussioner om viktiga utrikespolitiska frågor och händelser, liksom säkerhetspolitiska frågor, äger rum på en konstitutionellt och politiskt sett hög nivå. Utskottet pekar på Utrikesnämndens sammansättning och den förtrolighet som följer av kravet på varsamhet som ledamöter och andra som är knutna till nämnden ska visa i fråga om meddelanden till andra om vad han eller hon fått kännedom om i denna egenskap liksom möjligheten att besluta om absolut sekretess. Protokollföringen i Utrikesnämnden innebär en dokumentation som möjliggör att uppföljning och granskning ska ske och sker. Information till partiledare kan inte ersätta samråd med Utrikesnämnden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Därmed, herr talman, avslutar jag mitt anförande med att säga att mycket annat väsentligt som förbigås med tystnad finns i utskottets betänkande, som jag yrkar läggs till handlingarna.

(Applåder)

(forts. § 15)

Herr talman! Konstitutionsutskottet har granskat hur Utrikesnämnden har använts under tiden 1990-2014. Utrikesnämnden ska höras av regeringen inför avgöranden i alla utrikesärenden av större vikt, enligt 10 kap. 11 § regeringsformen.

Utredningen visar att Utrikesnämndens roll har förändrats kraftigt under perioden utan att någon förändring har skett i regeringsformen. Den största förändringen skedde i anslutning till Sveriges EU-inträde, även om det vid den tid då EU-nämnden inrättades fastslogs av konstitutionsutskottet att Utrikesnämndens ställning och uppgifter var reglerade i regeringsformen och därför förblev oförändrade.

Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Utskottet har iakttagit en minskning av antalet sammanträden i Utrikesnämnden, dels beroende på förändringarna genom EU-medlemskapet, dels till exempel genom en ny handläggning av mandat till FN-uppdrag.

Utskottet vill framhålla att även om omvärldsförändringar kan påverka hur Utrikesnämnden används är det viktigt att strategiska diskussioner och viktiga utrikespolitiska frågor och händelser liksom säkerhetspolitiska frågor ska hanteras på en konstitutionellt och politiskt hög nivå.

Detta gör att Utrikesnämnden med sin särskilda reglering är rätt forum för sådana frågor. Den kan inte ersättas av andra institutioner. Utrikesnämnden får alltså, om man spetsar till det, inte utvecklas till en konstitutionell dekoration.

(Applåder)

Herr talman! Helt avgörande för att konstitutionsutskottet ska kunna fullgöra sin kontrollmakt är att KU kan ta del av information och upplysningar i de ärenden som KU granskar. Det säger sig självt att det då kan vara lika viktigt att KU har möjlighet att höra ett avgånget som ett sittande statsråd. Därför är den del i KU10 som behandlar just statsråds medverkan i KU:s granskning viktig, och i likhet med flera andra talare här tänker jag uppehålla mig just kring den saken.

Att ministrarna ställer upp när KU genomför sin årliga granskning av deras ämbetsutövning borde vara en självklarhet, men riktigt så är det inte alltid i praktiken. Upprinnelsen till varför konstitutionsutskottet har borrat djupare i den här saken i vår är ingenting som jag som allianspolitiker är stolt över, det ska jag ärligt säga. Tvärtom beklagar jag, precis lika mycket som KU gjorde det, det faktum att Maud Olofsson inte infann sig när hon kallades under förra mandatperioden. Det är alltså ingen skillnad där. Men att ett före detta statsråd hemmahörande på den borgerliga kanten inte hörsammade KU:s kallelse har i alla fall haft något gott med sig - jag tycker att man ska försöka se saker från den positiva sidan - och det är att KU nu grundligt har låtit utreda huruvida riksdagen ska lagstifta om före detta statsråds skyldighet att medverka i KU:s granskning.

Som utredaren, det vill säga KU:s tidigare kanslichef Bertil Wennberg, som redan har nämnts här, konstaterar i sin rapport skulle det vara möjligt att lagstifta om en sådan skyldighet. Det har inte bara konstitutionsutskottet utan också JO och Regeringskansliet ställt sig bakom. Men efter noggrann utvärdering av hur rättsliga figurer som sanningsplikt, retroaktivitet och tvångsmedel skulle riskera att krocka med den svenska parlamentariska konstitutionella kontrollmakten finns det fler skäl som talar mot lagstiftning än som talar för.

I stället för lagstiftning förordar KU därför en lösning i enlighet med utredarens förslag, och det innebär att statsministern i samband med regeringsbildningen ska avkräva tillträdande statsråd ett åtagande om att medverka i KU:s granskning också efter det att statsrådet har lämnat sitt uppdrag. Parentetiskt vill jag gärna inflika att det givetvis inte finns någonting som hindrar att regeringen tar initiativ till en partiöverenskommelse med just en sådan inriktning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

En förutsättning för att denna nyordning ska få avsedd effekt är att åtagandet kan följas upp av KU på ett tillfredsställande sätt. Det är därför nödvändigt att dessa åtaganden och krav formaliseras i skriftlig form. Det har vi hört påpekas här, och det kan inte nog understrykas.

Det är säkert fler än jag i den här kammaren som minns att det i nyhetsflödet efter valet 2014 figurerade uppgifter och dokument som gav intryck av att statsministern hade ställt som villkor för alla tillträdande ministrar att de skulle medverka i KU:s granskning fullt ut även efter det att de hade slutat som ministrar. Men under KU-arbetets gång under hösten och våren har vi inte lyckats hitta några skriftliga dokument som visar att statsråden verkligen ställdes inför dessa villkor. Jag menar att detta visar ännu tydligare på behovet av en etablerad ordning där statsministern rutinmässigt avkräver sina tillträdande statsråd ett åtagande i linje med utredarens förslag.

Herr talman! Det kan inte uteslutas att det just i denna stund sitter ett eller annat före detta statsråd framför tv:n eller datorskärmen och lyssnar spänt på vår debatt. Jag vill därför ta tillfället i akt att å det kraftfullaste inskärpa att om det i framtiden skulle visa sig att den icke lagreglerade modell som KU nu förordar för att säkerställa KU:s granskning inte skulle visa sig räcka till kan det bli nödvändigt med tvingande lagstiftning. Lyssna alltså noga på detta! I KU10 säger utskottet rent ut att lagstiftning i så fall bör kunna komma i fråga.

Förhoppningsvis ska det inte behövas. Precis som Björn von Sydow framhöll här tidigare gör KU en mycket tydlig markering. Till detta kommer att den negativa uppmärksamheten som en vägran att hörsamma KU:s kallelse för med sig, inte minst i medierna, hittills har fungerat som tillräcklig avskräckning och sanktion, så när som på ett fall.

Med de orden, herr talman, yrkar jag på godkännande av utskottets anmälan i KU10. Jag hoppas att jag har skrämt upp sittande och avgångna statsråd tillräckligt för att de ska komma när KU kallar.

(Applåder)

Herr talman! Vi har hört en hel del intressanta inlägg i den här debatten i dag. Jag tänkte lyfta upp en del av betänkandet som är av en något mindre dramatisk karaktär men ändå viktig.

I betänkandet KU10 har KU även granskat frågan om konsulärt stöd till frihetsberövade personer utomlands. Regeringskansliet har i det här ärendet skickat in statistik avseende 2014 års ärenden som berör Utrikesdepartementets ärenden om konsulärt stöd till frihetsberövade personer. Granskningen har avsett 20 av dessa ärenden. Vid genomgången har ett ärende noterats där det inledningsvis förefaller ha förelegat oklarhet om utlandsmyndighetens skyldighet att bistå en frihetsberövad. Det gällde en person som inte var svensk medborgare men som enligt en anhörig hade permanent uppehållstillstånd i Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

En stat som Sverige har enligt folkrätten rätt att på diplomatisk väg ingripa för att skydda sina medborgares intressen i vistelselandet. Det här kommer även till uttryck i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser. Det är dock upp till den enskilda staten att avgöra om man ska ingripa till förmån för den enskilde eller inte.

Det är bra att denna möjlighet finns, då vi vet att det finns personer som reser från Sverige till andra länder där de hamnar i svåra situationer av olika skäl. Det kan då vara behjälpligt för dessa frihetsberövade personer att få ett visst men ändå begränsat ekonomiskt bistånd men framför allt att av exempelvis konsulat eller beskickningar få hjälp med att föra en dialog med sina anhöriga eller att få rådgivning och förslag på försvarare som skulle kunna företräda dem i samband med de kommande processerna i de fall då vistelselandet skulle brista i dessa avseenden.

Vilka omfattas då av det här stödet? En förutsättning för att omfattas av biståndet är först och främst att personen i fråga har berövats sin frihet genom beslut av domstol eller annan myndighet. I lagen om konsulärt ekonomiskt bistånd framgår det att en svensk medborgare som är bosatt i Sverige eller en flykting eller statslös person som är bosatt i Sverige kan ha rätt till konsulärt ekonomiskt bistånd. Vidare framgår det att en svensk medborgare som inte är bosatt i Sverige eller en i Sverige bosatt utlänning som inte är statslös eller flykting kan få sådant bistånd endast om det föreligger särskilda skäl.

De överväganden som görs är till exempel om den frihetsberövade har nära anknytning till någon som är svensk medborgare eller bosatt i Sverige, hur länge den frihetsberövade har bott i Sverige samt om det kan finnas motsvarande konsulärt stöd att erhålla på annat sätt, till exempel genom ett medborgarskapsland.

Jag ska även nämna att samråd i sådana här fall sker mellan Utrikesdepartementet och utlandsmyndigheten.

Herr talman! KU har kommit fram till och konstaterar i betänkandet att det framgår av Utrikesdepartementets vägledning om frihetsberövade eller bistånd i brottmål samt av 8 § Regeringskansliets föreskrifter om konsulärt ekonomiskt bistånd med mera att en beskickning eller ett konsulat ska underrätta Regeringskansliet så snart myndigheten får kännedom om att en svensk medborgare eller en i Sverige bosatt flykting eller statslös person har frihetsberövats inom myndighetens verksamhetsområde.

När det gäller i Sverige bosatta utlänningar som inte är flyktingar eller statslösa uppges i granskningen att utlandsmyndigheten vanligen kontaktar Utrikesdepartementet när någon sådan person efterfrågar konsulärt stöd. Enligt konstitutionsutskottet kan det övervägas om inte denna ordning också bör framgå av Utrikesdepartementets vägledning.

Mot bakgrund av det anförda yrkar jag att betänkandet läggs till handlingarna.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 februari.)