Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning

Fru talman! Sedan mer än 200 år granskar riksdagens konstitutionsutskott olika aspekter av hur regeringsmakten utövas i vårt land. KU är ett av de verktyg som riksdagen har för att utöva sin kontrollmakt gentemot regeringen. KU kontrollerar om regeringen följer de olika regler och principer som gäller för regeringsarbetet.

Kontrollen av regeringsmakten är faktiskt betydlig äldre än både demokratin och parlamentarismen. KU inrättades 1809, alltså mer än 100 år innan Sverige blev en fullvärdig demokrati med allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män och även mer än 100 år innan parlamentarismen fick sitt genombrott i vårt land. Tankarna att makt behöver balanseras och att makt utan kontroll riskerar att leda till maktmissbruk och godtycke växte fram innan det blev självklart att den offentliga makten bör hämta sin legitimitet hos hela befolkningen.

Samtidigt får man se det som ett steg mot demokratisering att det redan för 200 år sedan infördes en rätt för riksdagen att granska regeringsprotokollen och även som ett steg mot parlamentarismen att regeringen på det sättet i viss mening blev ansvarig inför riksdagen för sina åtgärder.

Nu är Sverige en demokrati där regeringsmakten och den offentliga förvaltningen står under tydlig kontroll. Denna kontroll syftar till att motverka just maktmissbruk och godtycke och främja insyn, gott regeringsarbete och god förvaltning. Den granskning som KU utför har genomförts på olika sätt genom åren, men sedan 1990-talet är det fast praxis att KU varje år överlämnar två granskningsbetänkanden till riksdagen, ett för den så kallade höstgranskningen och ett för vårgranskningen.

Det vi nu debatterar är det betänkande som rör höstgranskningen 2017. Det som KU främst förknippas med är nog vårgranskningen, som bygger på granskning av enskilda statsråd utifrån anmälningar från riksdagens ledamöter. KU och dess kansli lägger dock väl så mycket kraft på höstgranskningen. Jag vill ta tillfället i akt att framföra ett varmt tack till utskottets ledamöter för gott samarbete i denna granskning och likaledes ett varmt tack till KU:s kansli, under ledning av kanslichef Peder Nielsen, för hårt och skickligt arbete under granskningen.

Höstgranskningen kretsar varje år kring ett halvdussin ämnen som väljs ut av KU på KU:s eget initiativ. Det handlar om att studera och följa upp arbetsprocesser inom regeringen och i Regeringskansliet. Fokus ligger inte, som i vårgranskningen, på att ta ställning till om en minister förtjänar kritik eller inte utan på att analysera och se om olika ärendetyper hanteras på ett ur konstitutionell synvinkel tillfredsställande vis och på att ge rekommendationer för framtiden så att regeringsarbetet kan utvecklas.

Jag vill här kort redovisa några av de ämnen som har behandlats i den nu aktuella granskningen.

I granskningen av regeringsprotokollen, som alltså verkligen hör till KU:s kärnverksamheter och som har bedrivits i mer än två århundraden, framhåller KU att tiden mellan att en lag eller annan författning kommer ut från trycket och att den träder i kraft i normalfallet bör vara minst fyra veckor och endast i speciella undantagsfall kortare än två veckor. Syftet är att medborgarna i god tid ska veta vad de har att rätta sig efter. KU noterar att det finns vissa avvikelser från dessa tidsfrister, och utskottet framhåller att regeringen bör se till att upprätthålla tidsgränserna.

Vidare uppmärksammar utskottet varje år i sin granskning någon grupp eller några grupper av förvaltningsärenden som handläggs av regeringen. I årets granskning framhåller utskottet åter att det är otillfredsställande med långa handläggningstider, särskilt om det inte kan motiveras varför handläggningen har dragit ut på tiden. Utskottet påminner också om behovet av dokumentation av olika handläggningsåtgärder, så att det blir möjligt att i efterhand se vad som har skett. Där finns det vissa brister.

KU har även granskat om användningen av sekretessmarkeringar hos Utrikesdepartementet har förändrats över tid. Det ärendet blev det mest dramatiska i denna höstgranskning, eftersom KU upptäckte att UD hade tappat bort flera hundra handlingar om den svenska kampanjen för en plats i FN:s säkerhetsråd. Detta ärende kommer dock min partivän Annicka Engblom att kommentera utförligare, så jag säger inte mer om det.

Riksdagens ombudsmän, JO, fattar varje år en stor mängd beslut, vanligen efter klagomål från allmänheten gentemot någon myndighet. I en del av besluten, där JO riktar kritik mot en tjänsteman eller en myndighet, finns också mer generella iakttagelser om brister i lagstiftning eller myndighetsstyrning. Då kan JO göra regeringen uppmärksam på bristerna. KU följer återkommande upp i vilken mån något verkligen sker i Regeringskansliet efter att JO uppmärksammat en brist. Granskningen visar att åtgärder vidtagits i 46 av 58 fall - det är alltså en stor majoritet. Det är positivt. Däremot verkar olika departement ha lite olika rutiner. KU betonar att det är viktigt att alla departement noga beaktar JO:s synpunkter.

Utskottet granskar vartannat år hur regeringen använder sin utnämningsmakt, alltså sin rätt att utnämna myndighetschefer, såsom generaldirektörer och ambassadörer. KU granskar i vilken utsträckning de utnämnda myndighetscheferna har politisk bakgrund, hur fördelningen mellan kvinnor och män ser ut och i vilken mån regeringen har använt sådana öppna rekryteringsförfaranden som infördes för ungefär tio år sedan av alliansregeringen. Alliansregeringen hade ambitionen att minska antalet myndighetschefer med partipolitisk bakgrund. Så blev det, och så har det fortsatt att vara även efter regeringsskiftet 2014.

Om vi bortser från ambassadörerna och tittar på övriga myndighetschefer kan vi konstatera att under perioden 2001 fram till regeringsskiftet 2006 hade 27 procent av de utnämnda myndighetscheferna en partipolitisk bakgrund. Därefter och fram till nästa regeringsskifte 2014 var andelen 17 procent. Under denna mandatperiod har andelen varit 16 procent. Det trendbrott som kom med alliansregeringen tycks alltså ha blivit bestående, vilket är positivt.

Andelen kvinnor bland dem som utses till myndighetschefer i Sverige har ökat tydligt. Sedan regeringsskiftet 2006 är denna andel strax under 50 procent i stället för, som tidigare, omkring eller strax under 40 procent. Sedan det senaste regeringsskiftet 2014 har andelen kvinnor visserligen sjunkit något, till 44 procent. Denna minskning förklaras dock helt av utnämningarna av rektorer, vilka bereds av lärosätena.

Andelen öppna rekryteringar för den krets av befattningar där regeringen avser att tillämpa öppna rekryteringsförfaranden är hög och uppgår till över 90 procent från 2011 och framåt. Också i det fallet har alltså alliansregeringens reformer blivit bestående. Det innebär att de aktuella tjänsterna annonseras ut, så att vem som helst kan söka dem. Det kan jämföras med hur det var före 2006, då regeringen handplockade myndighetschefer utan något offentligt ansökningsförfarande.

Utskottet har också granskat regeringens hantering av informella trepartsmöten i EU, så kallade triloger, då Europeiska kommissionen, ministerrådet och Europaparlamentet förhandlar fram kompromisser i fråga om olika lagförslag.

En stor majoritet av de rättsakter som antagits under senare tid har varit föremål för trepartsförhandlingar. Det finns en risk för att medlemsstaternas möjligheter till insyn och ansvarsutkrävande försvagas av hur förhandlingarna bedrivs. Det finns ett behov av ökad insyn i trilogerna. Och en förutsättning för att upprätthålla riksdagens inflytande över Sveriges agerande i EU är att regeringen vid behov informerar och samråder med riksdagen även under pågående trepartsförhandlingar.

Av utskottets granskning har det framkommit att det vanligtvis inte förkommer information och samråd under pågående förhandlingar. Utskottet har inte underlag för att här säga om information och samråd borde ha förekommit i större utsträckning men vill framhålla att rutiner inom Regeringskansliet för samråd med riksdagen måste vara anpassade efter den faktiska beslutsprocessen i EU, så att riksdagen kan informeras och påverka även när ärenden är föremål för triloger.

Härutöver har KU granskat bland annat användningen av insynsråd och myndighetsstyrelser i myndighetsstyrningsarbetet. Vi har granskat utredningsväsendet och någon annan fråga. Men jag avstår från att kommentera det närmare.

(Applåder)

Fru talman! Konstitutionsutskottet har granskat statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning inom ett antal områden. Jag kommer att kommentera en mindre del av denna granskning, och andra socialdemokrater kommer att kommentera andra delar.

Till att börja med vill jag betona att ett samlat intryck från denna granskning, precis som från tidigare sådana granskningar, är att det svenska samhällsmaskineriet fungerar väl och är effektivt. Detta beror på en lång förvaltningstradition med rötter hos sådana som Gustav Vasa, Karl XI och Gunnar Sträng, dessutom med vakthundar som Justitieombudsmannen och Justitiekanslern.

Detta är inte något självklart utan ett arv som varje generation har att vårda. Det är särskilt viktigt i ett tidevarv då populister vill misstänkliggöra samhällets funktionssätt och utnyttja minsta brist.

Det finns dock alltid områden där det har gjorts misstag och andra områden där förändringar behöver göras. Därför är denna årliga granskning viktig. Medborgarna ska kunna känna sig trygga med att allt görs för att upprätthålla ordning, effektivitet och rättssäkerhet i statsapparaten.

Ett område som granskats är regeringens hantering av myndighetsstyrelser och insynsråd. Valet av styrform är viktigt. Det är bra att Regeringskansliet har tagit fram kriterier för val av form, så att detta inte sker mer eller mindre slumpmässigt.

En fråga som berörts är vikten av placering i säkerhetsklass för att personer som är valda till styrelsen ska kunna få tillräcklig insyn i verksamheten för att kunna fullgöra sitt uppdrag.

Det är viktigt att följa utvecklingen av könssammansättning vid statliga tillsättningar, så att denna inte går åt fel håll. Redovisningen visar att insynsråd och styrelser har en bra könsfördelning.

Senare i debatten kommer andra partivänner att komplettera med vår inställning till andra delar av betänkandet.

Fru talman! Hans Ekström var föredömligt kortfattad i sitt anförande. Jag vill tyvärr redan nu förvarna om att jag kanske drar över tiden med någon minut eller två.

Sommaren och hösten har varit ganska tuffa dagar för konstitutionsutskottet. Om detta beror på osedvanlig flit från oss ledamöter och vårt fantastiska kansli eller på regeringens brist på detsamma är såklart upp till väljarna att avgöra. Klart är i alla fall att granskningen av Transportstyrelsen har tagit upp mycket tid.

Men däremellan har vi funnit tid för KU:s stora höstgranskning. Om denna finns en hel del att säga. Mina företrädare har talat om detta, men jag har ändå en del som jag skulle vilja uttrycka. Jag tänker börja med att tala om kommittéväsendet.

Kommittéväsendet ägs självklart av regeringen, som har att styra riket. Men regeringen är ansvarig inför riksdagen, och därför har KU tittat närmare på detta. Som underlag har KU haft tillgång till utredningar som regeringen tillsatt mellan 1989 och 2015. Vi har granskat val av utredningsform, förekomsten av parlamentariskt inslag, kommittédirektiv och annat som rör kommittéväsendet.

Om syftet främst är att samla in och bearbeta expertkunskap kan en särskild utredare vara att föredra. Detsamma gäller om ändamålet främst är att utveckla eller genomföra regeringens politik. En särskild utredare är även lämplig om uppdraget framstår som begränsat eller är av väldigt teknisk art. Användningen av denna utredningsform har ökat över tid sedan millennieskiftet.

Om det är så att regeringen önskar att få en fråga allsidigt belyst och samtidigt ha ett bredare forum för olika intressenter kan i stället en kommitté vara att föredra.

Andelen utredningar med parlamentariska inslag har totalt sett minskat sedan 1990-talet. I stället har en annan typ ökat, nämligen gruppen särskilda utredare i vars utredning det har funnits någon form av parlamentariskt inslag, till exempel en parlamentarisk referensgrupp.

Det finns därför, fru talman, anledning att erinra om vad utskottet kom fram till under förra hösten: Om en bred politisk förankring är själva huvudsyftet kan en parlamentariskt sammansatt kommitté vara att föredra.

För att säkerställa att det parlamentariska inslaget i en utredning är ändamålsenligt menar konstitutionsutskottet att det är viktigt att syftet med det parlamentariska inslaget noga övervägs innan regeringen tar ställning till utredningens form.

KU har även velat understryka att det lämpligen alltid bör kunna komma till uttryck i kommittédirektiven om regeringens uppfattning är att en utredning ska ha någon form av parlamentariskt inslag.

Om en kommitté med parlamentarisk sammansättning har valts för att hitta ett forum för kompromisser och samförstånd i politiska frågor finns det också, enligt utskottet, skäl för att den ges ett större handlingsutrymme, vilket tyvärr inte alltid visar sig vara fallet.

En viktig fråga är den om kommitténs sammansättning. Det framgår nämligen att ca 10 respektive 25 procent av de särskilda utredarna respektive kommittéordförandena har haft en politisk bakgrund och att drygt 60 procent av kommittéerna har haft ledamöter med en politisk bakgrund.

Detta är någonting som vi i Sverigedemokraterna har varit särskilt kritiska mot. Vi delar dock utskottets uppfattning att det kan ha relevans när det i ett utredningsuppdrag ingår att lägga fram förslag som innebär avvägningar mellan olika intressen där politiska värderingar spelar en viktig eller helt avgörande roll. Det viktigaste när det gäller bakgrund är att den som utses har relevant kompetens för uppdraget.

Andelen utredningar som biträtts av sakkunniga och experter har inte varierat nämnvärt under den studerade perioden. Varierat har dock bakgrunden, och vi har sett en stigande andel av tjänstemän i Regeringskansliet.

En annan fråga som KU haft under övervägande är den om utredningstiden. För utredningar med uppdrag att utreda övergripande och omfattande frågor inom skilda sakområden krävs typiskt sett en längre utredningstid. Samma förhållande råder även när en parlamentarisk kommitté ska försöka att nå en bred och långsiktig politisk överenskommelse.

Slutligen visar granskningen att förhållandevis få av de identifierade utredningsuppdragen har rört genomförande av EU:s rättsakter. En förklaring till detta kan vara att utredningar som syftar till att genomföra EU:s rättsakter ofta hanteras inom Regeringskansliet eller av den berörda myndigheten.

Jag tycker, fru talman, att man kan sammanfatta det hela enligt följande: Rätt använd är en utredning ett gott verktyg för att ta fram goda lösningar. Fel använd blir utredningen tyvärr inget annat än ett beställningsjobb från regeringen.

Fru talman! KU har också granskat myndighetsstyrelser och insynsråd. För förvaltningsmyndigheter under regeringen finns en särskild förordning, myndighetsförordningen, som reglerar myndigheternas verksamhet, ansvar, delegeringskedja med mera.

Myndighetsförordningen reglerar tre ledningsformer: enrådighetsmyndighet, styrelsemyndighet och nämndmyndighet. Om regeringen har bestämt att det ska finnas ett insynsråd vid myndigheten ska rådet utöva insyn i verksamheten och ge myndighetschefen råd.

I den granskning som konstitutionsutskottet nu genomför ingår hur ledamöterna i styrelserna och insynsråden utses. Säkerhetsprövning av ledamöterna samt styrelsernas och rådens sammansättning ingår också.

Dessutom har utskottet under granskningen undersökt vilka kriterier regeringen använder sig av när den beslutar om huruvida en myndighet ska ha en styrelse eller ett insynsråd.

Vi håller med utskottsmajoriteten i stort, men vi tycker inte att utskottet når hela vägen fram i denna fråga. Vi noterar att Statskontoret i sin rapport om myndigheternas ledningsformer har konstaterat att det till viss del har gått slentrian i tillämpningen av ledningsformerna. Så länge det inte finns särskilda skäl väljs i regel enrådighetsformen, och så länge som inga problem uppstår omprövas inte heller ledningsformen.

I rapporten anförs att skälen för att inrätta ett insynsråd ofta är ganska otydliga, liksom föreställningarna om vad insynsråd egentligen ska göra. Vidare anförs att det i både enrådighets- och styrelsemyndigheter är myndighetschefen som är regeringens väg in i myndigheten och också den som det utkrävs ansvar av.

Mot den bakgrunden vill Sverigedemokraterna peka på att det faktiskt finns tre olika former av myndigheter: enrådighetsmyndighet, styrelsemyndighet och nämndmyndighet. Som utskottet konstaterar är valet av ledningsform för myndigheter en strategisk styrningsfråga för regeringen. Att det då finns indikationer på att det gått slentrian i valet av myndighetsform är enligt vår mening rätt så olyckligt.

Regeringen måste varje gång frågan om valet av en myndighets ledningsform är aktuell göra en noggrann bedömning utifrån den enskilda myndighetens uppgifter och dess förhållanden. Om valet sker slentrianmässigt kan man ifrågasätta varför det ska finnas tre olika former av myndigheter. I de fall insynsråd utses måste skälen för detta vara tydliga. Vi vill också peka på det ansvar som åvilar myndighetsstyrelsen i de fall myndigheten leds av ett sådant.

Enligt myndighetsförordningen gäller att myndighetens ledning ansvarar inför regeringen för verksamheten och ska se till att den bedrivs effektivt och enligt gällande rätt. Mot just denna bakgrund kan det såklart ifrågasättas att regeringens väg in i myndigheterna endast är myndighetschefen och att styrelserna i praktiken inte används så som det var tänkt. Regeringen måste ha den kontakt med myndighetsstyrelserna samt ge styrelseledamöterna den information och de verktyg som de som styr myndigheterna behöver för att kunna fullgöra sitt uppdrag fullt ut.

Fru talman! Jag kommer nu också att snabbt tala lite grann om utnämningsmakten.

Sedan lång tid - jag tror att det är ända sedan 1809 - har grundlagen stadgat att det vid beslut om statliga anställningar endast ska fästas avseende vid förtjänst och skicklighet. Detta har tolkats lite olika över tid, så även nu.

Bestämmelsen har även återkommande varit föremål för KU:s granskning, och tur är väl det. Sedan 2003 granskar utskottet vartannat riksmöte regeringens utövande av utnämningsmakten inom ramen för den allmänna höstgranskningen. Detta skedde senast 2015, och i höstas var det således dags för granskning igen.

Ett område som utskottet granskar är, i likhet med olika utredningsformer, frågan om politisk bakgrund. KU har tidigare anfört att omständigheten att en person har en politisk bakgrund inte ska vara diskvalificerande vid tillsättningen så länge endast sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet tillämpas vid tillsättningen.

Politisk erfarenhet kan vara en saklig grund att fästa avseende vid och får då värderas tillsammans med andra erfarenheter. Vad som i sådana fall är relevant är inte vilket politiskt parti den person som utnämns har sin bakgrund i, utan det är det faktum att han eller hon har haft vissa uppgifter i en politisk eller offentlig miljö och utfört dessa på ett sådant sätt att det är meriterande för den tjänst som ska tillsättas. Här har regeringen uppenbarligen, och vid ett flertal tillfällen, helt misslyckats. Det finns många exempel på det.

Det kan konstateras att andelen öppna rekryteringar över tid har ökat från ca 70 procent under perioden 2007-2009 till över 90 procent från 2011 och framåt, något som KU och Sverigedemokraterna ser positivt på.

Vi ställer oss bakom huvuddragen i utskottets ställningstagande, då utskottet har valt att granska utnämningsmakten på en övergripande kvantitativ nivå, och väljer därför att inte reservera oss.

Vi ser dock framför oss att utskottet i kommande granskningar av utnämningsmakten på ett mer djuplodande sätt går igenom i vilken omfattning regeringen verkligen levt upp till regeringsformens krav på att det är just sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet som ska ligga till grund för rekryteringarna.

I budgetpropositionen för 2017 skriver regeringen att det från 2007 har rekryterats omkring 300 myndighetschefer. Av dessa har 50 lämnat sitt uppdrag i förtid, förflyttats eller inte erbjudits fortsatt anställning efter den första perioden om sex år.

Tyvärr riskerar det på sikt att leda till att chefsförsörjningen blir ett problem om inte tillräckligt många personer ackumulerar kunskaper och erfarenheter som gör att man kan flytta dem till större myndigheter. Därför vill vi i nu aktuell granskning särskilt framhålla vikten av att regeringen företar en regelmässig uppföljning och utvärdering av såväl öppna rekryteringsförfaranden, inklusive externt rekryteringsstöd, som förflyttningar av myndighetschefer.

I fråga om externt rekryteringsstöd är det av största vikt att det finns ett tydligt samband mellan de mål regeringen sätter upp och den utvärdering som sedan sker. Vi menar att det saknas tydlighet vad gäller i vilken utsträckning externt rekryteringsstöd bör användas.

I en rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi publicerad 2003 granskades utnämningar och ansvarsutkrävande av generaldirektörer. Drygt hälften av de tillfrågade statsråden kunde erinra sig att en tillsättning av en generaldirektör blivit en besvikelse. Bland dessa hade hälften blivit besvikna en gång och i resten av fallen mer än en gång. Missnöje med generaldirektörer uttrycktes ofta för bristande ledarskap, till exempel oförmåga att driva igenom vissa förändringar, personalpolitiska problem och samarbetsproblem.

Inom ramen för en uppföljning av förflyttningsbeslut skulle Sverigedemokraterna därför välkomna en noggrann utvärdering av hur väl myndighetschefer har lyckats med sitt uppdrag och i vilken grad det tas med i bedömningen inför eventuella nya utnämningar eller omförordnanden.

Fru talman! Vi debatterar konstitutionsutskottets betänkande 10, Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning eller, som man brukar säga, höstgranskningen. Det är den årliga och mer administrativa granskningen, till skillnad från vårgranskningen som är mer politisk när statsråden granskas efter att vi ledamöter har gjort anmälningar som det finns skäl att utreda.

I den administrativa granskningen följer KU upp olika rutiner i regeringen. Vi brukar komma med lite ros, lite ris och lite rekommendationer. Det är inte lika högljutt som på våren men trots allt viktigt för att ge stöd till ett förbättrat arbete på Regeringskansliet.

Vi brukar ofta kritisera långa handläggningstider, så också denna gång. Det är otillfredsställande när handläggningstiderna blir alltför långa. Samtidigt måste beslutsunderlaget vara tillräckligt så att beslut inte fattas på grunder som inte är säkra. KU påminner dessutom om behovet av dokumentation.

I en särskild granskning har KU tittat på hur Utrikesdepartementet har hanterat sekretessmarkeringar. Det fanns en misstanke om att man sekretessbelägger lite mer än nödvändigt, och det har undersökts. Men iakttagelserna i granskningen ger inte underlag för bedömningen att bruket av sekretessmarkeringar i de granskade ärendekategorierna har ökat över tid. Och Utrikesdepartementets egna sekretessmarkeringar var utformade i enlighet med offentlighets- och sekretesslagen.

Däremot har KU funnit att ett större antal handlingar inte har kunnat hittas hos Utrikesdepartementet, och detta kritiseras. Det är enligt utskottet helt oacceptabelt att handlingar i så stor utsträckning har kunnat förkomma. En myndighet måste ha sådana rutiner för sin dokument- och ärendehantering att risken för att en handling eller ett ärende ska förkomma är minimal. UD har informerat om att åtgärder har vidtagits för att förbättra rutinerna för dokumenthanteringen. Men här kan man föreställa sig att vi kommer att ha anledning att återkomma för att se att det görs i tillräcklig utsträckning.

Fru talman! I år har vi som en del av uppföljningen sådant som JO i sin årsredovisning berättat om att de påpekat till Regeringskansliet. Från KU:s sida menar vi att departementet kan bli bättre på att återredovisa vad man har gjort med anledning av inlagorna från JO. I betänkandet står det att det kan förväntas finnas ett skäl bakom att vissa beslut överlämnas från JO, varför det finns anledning att även dessa uppmärksammas inom departementen och eventuellt läggs till grund för åtgärder från regeringens sida.

Vi har också fortsatt att granska kommittéväsendet. De utredningar som regeringen genom kommittédirektiv tillsatte under 1989, 1992, 1999, 2007, 2011 och 2015 har ingått i granskningen. Bland annat har studerats valet av utredningsform, om det har varit en särskild utredare eller en kommitté, förekomsten av parlamentariskt inslag, utredarens eller kommittéordförandens bakgrund och utredningens sammansättning i övrigt.

Andelen särskilda utredare har varierat över tid och har också ökat med tiden. Enligt utskottet kan en särskild utredare vara bättre om uppdraget är begränsat eller har en mer teknisk karaktär. Om syftet är att samla in och bearbeta expertkunskap kan en särskild utredare också vara att föredra och om syftet enbart är att utveckla eller genomföra regeringens politik.

Omständigheter som i stället talar för en kommitté kan vara att regeringen önskar få del av det kunnande i en viss fråga som finns på olika håll i samhället eller få en allsidig belysning av frågeställningar. En kommitté med personer från olika partier eller intresseorganisationer kan bidra till att man löser upp knutar på ett tidigt stadium.

Andelen utredningar med parlamentariska inslag har totalt sett minskat sedan 1990-talet.

Det är inte många av utredningarna som har haft i uppdrag att ta fram ny kunskap. Utskottet understryker att det emellanåt och vid behov kan vara ändamålsenligt att ge utrymme för att generera ny kunskap.

Förhållandevis få utredningar har enligt genomgången haft helt öppna och generellt utformade direktiv. Kommittéer med parlamentarisk sammansättning verkar dock ha haft det oftare än övriga. Om en kommitté med parlamentarisk sammansättning har valts för att hitta ett forum för kompromisser och samförstånd i politiska frågor finns det enligt utskottet också skäl för att den ges större handlingsutrymme.

När det gäller politisk bakgrund har var tionde av de särskilda utredarna haft en sådan. Bland ordförande i kommittéer är detta något vanligare och finns hos ungefär en fjärdedel. Drygt 60 procent av kommittéerna har haft ledamöter med politisk bakgrund. Flera av de särskilda utredarna och kommittéordförandena har varit jurister eller generaldirektörer.

Avgörande när det gäller bakgrund är enligt utskottet att den som utses har en kompetens som är lämplig. Politisk erfarenhet kan vara en fördel när det i ett utredningsuppdrag ingår att lägga fram förslag som innebär avvägningar mellan olika intressen där politiska värderingar spelar stor roll.

Själva utredningstiden har varierat en del under den studerade perioden. Under 2015 ökade den något. Bortsett från 1989 har förhållandevis få utredningar haft en utredningstid som har varit längre än två år. Hur lång tid en utredning får på sig är en central fråga som hänger nära samman med syftet med ett utredningsuppdrag.

En annan granskning gäller regeringens hantering av myndighetsstyrelser och insynsråd. Utskottet ser positivt på att man inom Regeringskansliet har tagit fram en vägledning med kriterier, och dessa är en bra utgångspunkt för bedömningen vid valet av ledningsform.

Utskottet noterar också att regeringen avser att genomföra ett utvecklingsarbete för att tydliggöra hur myndigheternas ledningsformer bör tilllämpas vid styrningen av myndigheterna och att behovet av ytterligare vägledning om säkerhetsprövning övervägs i detta arbete.

Styrelseledamöter måste få ta del av alla uppgifter hos myndigheten som är nödvändiga för uppdraget. Regeringen bör således alltid noga överväga behovet av att placera ett uppdrag som ledamot i en myndighetsstyrelse i säkerhetsklass.

När det gäller insynsråden är det på samma sätt viktigt att ledamöterna kan ta del av alla uppgifter som behövs för att de ska kunna genomföra sitt uppdrag fullt ut. Även i dessa fall bör frågan om behovet av placering i säkerhetsklass alltid noga övervägas.

Utskottet har på nytt granskat utnämningsmakten. Andelen utnämnda myndighetschefer i Sverige med politisk bakgrund har legat mer eller mindre konstant sedan 2006. Utskottet framhåller sin tidigare uppfattning att politisk bakgrund inte ska vara diskvalificerande vid tillsättningen så länge avseende endast fästs vid sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet. Andelen kvinnor som utses är nu strax under 50 procent, vilket givetvis är glädjande.

När det gäller öppna rekryteringsförfaranden är andelen sådana fortsatt hög, vilket är bra. Utskottet ser positivt på införandet av öppna rekryteringsförfaranden och framhåller att det har inneburit viktiga förändringar, exempelvis att fler och andra kandidater kan aktualiseras än när förfarandet är mer slutet.

Slutligen har utskottet granskat regeringens hantering av trepartsmöten i EU. Förhandlingarna i trepartsmöten har tillkommit för att effektivisera EU:s lagstiftningsprocess, vilket är nödvändigt. Samtidigt kan medlemsstaternas möjligheter till insyn och ansvarsutkrävande försvagas av hur förhandlingarna bedrivs.

Antalet antagna EU-lagstiftningsakter som är resultatet av informella trepartsförhandlingar är i dag mycket stort. Det är nödvändigt att finna en ordning som innebär en balans mellan behovet av förtroliga förhandlingar och intresset av insyn.

Fru talman! Enligt regeringsformen ska konstitutionsutskottet granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning, och när det finns skäl till det, dock minst en gång om året, ska utskottet meddela riksdagen vad det vid sin granskning har funnit värt att uppmärksamma. Det är där vi är just nu.

Jag får redan nu be om ursäkt för att det kan förekomma viss upprepning av det som föregående talare har sagt.

En repris från tidigare år är att utskottet än en gång påpekar att det förekommer för långa handläggningstider hos regeringen, samtidigt som tid såklart måste vägas mot att ett beslutsunderlag ska vara komplett. Men kravet på snabb och effektiv handläggning måste uppfyllas av regeringen.

Utskottet påminner också ännu en gång om behovet av att dokumentation finns så att ärenden kan följas och förstås även i efterhand.

På temat dokumentation och brister har utskottet granskat Utrikesdepartementet. Bruket av sekretessmarkeringar i de granskade ärendekategorierna har inte ökat över tid. Men sekretessprövningen omfattar numera samtliga handlingar oavsett om handlingarna har skickats på ett skyddat sätt eller inte och oavsett om de har en sekretessmarkering eller inte. UD ska liksom alla departement arbeta så att det svarar mot kraven på god offentlighetsstruktur, exempelvis skyndsamhetskravet, och man kan verkligen fråga sig om detta görs.

I granskningen har också upptäckts att hundratals handlingar om den svenska kampanjen för en plats i FN:s säkerhetsråd har försvunnit. De är puts väck, och det är naturligtvis helt oacceptabelt. Detta tillsammans med den senaste tidens händelser öppnar för många frågor om hur UD leds och sköts - något som vi med kraft avser att komma tillbaka till under vårens granskningar.

Vad rör regeringens hantering av myndighetsstyrelser och insynsråd är det positivt att man inom Regeringskansliet har tagit fram en vägledning för ledningen. Vi noterar också att regeringen avser att genomföra ett utvecklingsarbete för bättre styrning av myndigheterna. Det är också viktigt att regeringen kontinuerligt följer upp styrelsernas och insynsrådens arbete liksom att behovet av säkerhetsgranskning och ledamöter alltid måste övervägas.

Självfallet är det viktigt att tillvarata kompetensen hos både kvinnor och män liksom hos personer med olika bakgrunder och erfarenheter.

För att fortsätta på temat mångfald och representation vad gäller utnämningsmakten kan vi konstatera att andelen myndighetschefer i Sverige med politisk bakgrund har varit mer eller mindre konstant i modern tid. Detsamma gäller chefer vid utlandsmyndigheterna.

Utskottet framhåller att politisk bakgrund åtminstone inte ska vara diskvalificerande vid tillsättningen så länge det är sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet som bedöms.

Det är då glädjande att se att andelen kvinnliga myndighetschefer och kvinnliga chefer vid utlandsmyndigheterna ökat markant och nu ligger runt 50 procent. Sannolikt är det ett resultat av att det är just förtjänst och skicklighet som ligger till grund för utnämningarna, tänker jag lite högt och för protokollet.

KU har också granskat regeringens hantering av trepartsmöten i EU. Förhandlingarna i trepartsmöten kom till för att förenkla och effektivisera EU:s lagstiftningsprocess, vilket är helt nödvändigt om EU ska fungera. Samtidigt innebär trepartsmöten att medlemsstaternas möjligheter till insyn och ansvarsutkrävande kan försvagas. Utskottet delar därför Europeiska ombudsmannens åsikt om behovet av ökad insyn.

Det behöver finnas en ordning som ger balans mellan behovet av förtroliga förhandlingar och transparens. En förutsättning för att upprätthålla riksdagens inflytande över Sveriges agerande i EU är att regeringen informerar och samråder även under pågående trepartsförhandlingar.

Man kan tillägga att riksdagens parlamentariska EU-kommitté, som har sitt sista möte inom någon vecka, avser att komma med förslag om hur detta arbete ska ske. Det är ingen hemlighet att ledorden i utredningen kommer att vara dialog och transparens. Det törs jag meddela utskottet.

(Applåder)

Fru talman! Vi talar i dag om granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning.

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag skulle kunna ta upp de enskilda delarna, men jag ska nöja mig med att slå ned på några få saker som sticker ut och som är viktiga att lyfta upp. Tidigare kollegor har lyft fram helheten på ett gott sätt, och vi kommer att få höra fler aspekter på detta.

Det jag kan bidra med är möjligen att tillrättavisa ledamoten Rasmus Ling, Miljöpartiet, som råkade säga att vårens granskning av KU är en politisk granskning. Det är den inte. Det är tvärtom så att både höstgranskningen, som handlar om strukturerna i administrativt inriktad granskning, och vårens granskning, där KU granskar enskilda statsråd, sker utifrån en konstitutionell grund och inte en politisk bedömning.

Partierna gör politiska granskningar av statsråden för och emot, och ledarredaktioner och väljare gör en politisk granskning. Inte minst väljarna gör detta vid varje val. Men KU gör inte det. Vi lägger oss vinn om att inte göra en politisk granskning.

Vad har vi då kommit fram till som är mer viktigt än annars när det gäller höstens granskning? Till att börja med görs den grundligt. På våren diskuterar utskottet vilka övergripande administrativa och strukturella områden som behöver granskas. I enighet kommer vi fram till dessa områden. På sommaren börjar kansliet med att inhämta material, och hösten går väsentligen åt till att ägna sig åt detta. Det blir en hel del mejlväxling med Regeringskansliet, och besök om så är nödvändigt. Vi inhämtar nödvändigt material, och utifrån detta kan vi se att de olika funktionerna fungerar bättre eller sämre.

Något som sticker ut lite grann är, som vi hörde tidigare här, att Utrikesdepartementets handlingar förkommer alldeles utan att man har kunnat ange vart de har tagit vägen, hur det har kunnat ske eller vad man har gjort för att säkerställa att det inte upprepas. Detta är helt oacceptabelt.

Jag vill lyfta fram att vi har använt betydande tid till att se hur kommittéväsendet fungerar, med de olika sorters kommittéer som kan finnas. Det finns en bred politisk enighet i utskottet om att en parlamentariskt sammansatt kommitté kan vara att föredra när en bred politisk förankring är ett huvudsyfte. Även det parlamentariska läget i riksdagen kan vara av betydelse eftersom sådana kommittéer ger en minoritetsregering möjlighet att politiskt förankra förslag innan de överlämnas till riksdagen.

Det har varit alltför mycket av referensgrupper där ledamöter från olika partier som har suttit i referensgrupperna inte har haft något egentligt inflytande på utredningen och kanske heller inte har kunnat tillfoga en reservation eller en avvikande mening. KU tycker inte att detta är tillräckligt i de fall där det behövs en bred politisk förankring.

(Applåder)

Fru talman! Vi behandlar som sagt konstitutionsutskottets betänkande KU10, som är en tjock lunta på hela 725 sidor. Denna gång innehåller den nio olika sakområden som vi har tittat lite extra på. Jag tänkte belysa två områden lite till, och det är besluten från justitieombudsmännen och kommittéväsendet. Nu har många av utskottskollegorna redan berört mycket, men jag tänkte försöka säga lite till.

Riksdagens ombudsmän, som vanligen benämns justitieombudsmännen eller JO, som vi kort säger, har tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina skyldigheter. Detta regleras i lagen med instruktion för Riksdagens ombudsmän, fortsättningsvis kallad instruktionen. Justitieombudsmännen bedriver sin verksamhet genom prövning av klagomål från allmänheten samt genom inspektioner och andra undersökningar som de finner nödvändiga.

Det är allmänheten som gör en JO-anmälan när man tycker att något har blivit fel. Då är det justitieombudsmännens skyldighet att undersöka om det har blivit fel och i så fall ställa ansvarig myndighet till svars.

Utskottet konstaterar att genomgången av de åtgärder som vidtagits med anledning av justitieombudsmännens framställningar och beslut har gett värdefull information om vad ombudsmännens iakttagelser har lett till.

I likhet med vad utskottet hade uttalat tidigare gav redovisningarna av vidtagna åtgärder anledning att framhålla att framställningarna och iakttagelserna från justitieombudsmännen borde vara ett angeläget inslag i arbetet med att förbättra lagstiftning och rutiner och att man bör titta på detta kontinuerligt.

Genom en skrivelse till Regeringskansliet har utskottet begärt en redovisning av de åtgärder som vidtagits med anledning av dels de framställningar som gjorts enligt 4 § instruktionen, dels de beslut som har överlämnats av JO för kännedom. Som svar överlämnades den 5 oktober 2017 promemorior som upprättats inom Regeringskansliet. Svar har lämnats av de departement som nu har sakansvaret för de frågor som aktualiseras i den framställning och de beslut som JO överlämnat. Varje framställning har ett specifikt nummer och är lätt att följa. Detta kan man hitta i skrivelsen.

Framställningarna redovisas i en åtgärdstabell med åtta punkter:

Ny eller ändrad reglering har införts.

Utredning pågår.

Frågan har utretts och bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Frågan bereds i Regeringskansliet.

Frågan har utretts och inte föranlett några särskilda åtgärder.

Beslutet har inte bedömts föranleda några särskilda åtgärder.

Den berörda myndigheten har tillförts resurser, fått uppdrag med mera.

Beslutet har översänts till myndighet för kännedom.

På så sätt är det ganska lätt att följa och gå tillbaka och se vad som har hänt och vad som har gjorts.

Utskottet noterar att justitieombudsmännen har gjort en framställning enligt 4 § lagen med instruktion för Riksdagens ombudsmän under den granskade perioden, vilken har lett till ändrade bestämmelser i polislagen, bland annat.

I stort sett samtliga av de beslut som överlämnats för kännedom - 55 av 58, vilket jag tror att även ordföranden nämnde tidigare - gällde frågor som omfattades av Justitiedepartementets eller Socialdepartementets sakansvar, det vill säga 28 respektive 27 beslut. Av dessa beslut hade 1 inom Justitiedepartementets område och 9 inom Socialdepartementets område lämnats utan åtgärd. Övriga 45 hade lett till åtgärd.

Bland de överlämnade beslut som andra departement hade sakansvaret för hade 1 av totalt 3 lett till någon åtgärd. Genomgången av de åtgärder som vidtagits med anledning av justitieombudsmännens framställningar och beslut har gett värdefull information om vad ombudsmännens iakttagelser har lett till.

Utskottet vill här understryka att det kan förväntas finnas ett skäl bakom att vissa beslut överlämnas från JO, till exempel upptäckta brister i lagstiftning. Det finns därför anledning att även sådana beslut uppmärksammas inom departementen och eventuellt läggs till grund för åtgärder från regeringens sida, bland annat för att det ska vara lättare för utskottet att kunna följa upp vad departementet har gjort.

Nu tänkte jag övergå till att tala om kommittéväsendet, och om detta har det redan sagts mycket. Jag tänkte lägga mer fokus på vad vi från utskottets sida skulle vilja se lite mer av, förutom det som utskottskamrater tidigare har sagt. Det framgår av genomgången att uppgifterna i redovisningen av utredningarnas sammansättning i kommittéberättelserna har varierat under de studerade åren 1989, 1992 och 1999. I regel angavs alltid utredarnas, kommittéordförandenas, kommittéledamöternas, de sakkunnigas och experternas titlar.

Under 2000-talet har en förändring skett när det gäller de uppgifter som redovisas. Ibland saknas uppgifter om en utredares eller en kommittéordförandes titel. Det kan också vara så att titlarna på de personer som har biträtt en utredning inte framgår.

Genomgången visar dessutom att redovisningen i kommittéberättelsen om utredningars sammansättning varierar väldigt mycket mellan de olika departementen.

Enligt utskottet ligger det ett värde i att inte bara en utrednings sammansättning framgår av kommittéberättelsen utan även att redovisningen är enhetlig och transparent. Regeringen bör här överväga vilka principer som ska gälla i denna del för redovisningen även i framtiden. Det är något som vi särskilt vill belysa.

(Applåder)

Fru talman! I Sverige är vi stolta över att vi har en öppen tillgång till allmänna handlingar och att vi har ett transparent samhälle. Men även en nation och myndigheter kan finna att det finns anledning till att allting inte alltid ska vara offentligt. Därför har vi också i förhållande till tryckfrihetsförordningen, med rätt att ta del av allmän handling, OSL, offentlighets- och sekretesslagen, som begränsar densamma.

I konstitutionsutskottets betänkande 10 finns det ett avsnitt som vi från utskottet såg anledning att titta lite extra på utifrån uppfattningen om att UD ganska vidlyftigt använder sina sekretessmarkeringar. För någon som hyser en mycket stor beundran för logistiker och arkivarier - det vill säga ordning och reda, vilket man förstår att jag gör när man tittar in på mitt kontor som är långt ifrån det - är detta en fantastisk djupdykning i hur det fungerar och som är utmärkt gjort av vår medarbetare på konstitutionsutskottets kansli.

Vad handlar detta då om? Jo, det handlar om att vi har tittat på huruvida UD hanterar sina sekretessmarkeringar vidlyftigt. Det visar sig att detta med sekretessmarkeringar inte är så helt enkelt som man skulle kunna tro. Om en handling alltså sekretessmarkeras - det vill säga om den är i pappersform med en stämpel, att det framgår vilken myndighet det gäller, när den har inkommit och vilken förordning som ska vara tillämplig - innebär det däremot inte att den måste vara hemlig i sig. Delar av den kan vara hemlig, och den kan faktiskt vara offentlig fast den har en sekretessmarkering. Det kan även vara precis tvärtom, det vill säga att en handling som inte har någon sekretessmarkering behöver inte vara offentlig utan kan vara hemlig.

När vi tittade på detta visade det sig vara en snårskog. Men även om vi som lekmän kanske inte har full koll är det självklart viktigt att man på en myndighet som Utrikesdepartementet, med alla de förbindelser som man har mellan våra olika beskickningar, i förhandlingar med olika länder eller med enskilda och flera länder, hanterar detta på ett korrekt sätt.

Fru talman! På UD har man delat in sin information, dessa sekretessmarkeringar, i fyra skyddsklasser. Dessa har man separerat i olika nät - ett rött och ett grönt nät - för att man ska kunna separera tillgängligheten till det. Det är egentligen det som det handlar om. Det gröna nätet är sådant som egentligen alla UD-anställda har tillgång till i sina datorer, Ipadar, telefoner och så vidare. Det röda nätet är mer slutet just därför att det kanske innehåller mer av skyddsvärd information.

I den granskning som vi har gjort har vi kunnat konstatera att det som vi utgick ifrån, det vill säga att sekretessmarkeringarna används vidlyftigt, har vi inte haft något belägg för. Däremot är användningen av sekretessmarkeringarna generell. Sedan utgår man från varje utlämnande av handling, det vill säga begäran, och om en handling ska maskeras i sin helhet eller i vissa delar. Utifrån att det i tryckfrihetsförordningen är grundläggande att det ska vara ett skyndsamt utlämnande av handlingar säger det sig självt att detta är en mer trögrörlig materia än om man får mer hanterliga rutiner. Det har vi också anledning att återkomma till.

Till yttermera visso har vi också noterat att det har blivit övervägande fler handlingar som hanteras i det röda nätet än i det gröna nätet, som det kanske finns anledning att komma tillbaka till.

Men det mest allvarliga när granskningen genomfördes på plats av vår kanslitjänsteman var uppdagandet att det fattades ett antal handlingar, och inte så få handlingar, och att det har förekommit under mycket lång tid. Det är såklart helt oacceptabelt att handlingar helt enkelt har förkommit.

Vi har också anledning att gå tillbaka och kontrollera hur handlingarna hanteras när de inkommer. Om de kommer in på ett öppet sätt men sedan sekretessmarkeras finns det all anledning att kanske misstänka att saker och ting har avslöjats trots att de skulle vara sekretessmarkerade, det vill säga bristande rutiner under hela processvägen när man hanterar dokument.

Vi har alltså en vårgranskning framför oss där många av dessa element kommer att återkomma. Som gammal underrättelsemänniska ser jag verkligen fram emot detta. Vår granskning tyder på att det finns en stor förbättringspotential, och det är av stor vikt för rikets säkerhet.

(Applåder)

Fru talman! Som redan har nämnts är det ett digert betänkande som vi har tagit fram och behandlat. Jag skulle säkert med enkelhet kunna överskrida min anmälda talartid även i detta anförande, men jag ska försöka att uppehålla mig vid bara två ärenden. Det handlar om det som vi berörde alldeles nyss, nämligen sekretessmarkeringar hos Utrikesdepartementet, och om det som någon har berört tidigare, det vill säga regeringens hantering av trepartsmöten.

I den granskning som rör sekretessmarkeringar hos Utrikesdepartementet har utskottet alltså låtit gå igenom ett urval av avslutade ärenden hos UD för att undersöka förekomsten av sekretessmarkeringar i dessa ärenden och söka klarlägga om bruket av sådana sekretessmarkeringar har förändrats över tid. Granskningen har inte gällt UD:s sekretessprövningar i de fall allmänheten till exempel begär att få ta del av handlingar hos departementet.

Utskottet har kunnat konstatera att användandet av sekretessmarkeringar i de granskade ärendekategorierna inte har ökat över tid och att Utrikesdepartementets egna sekretessmarkeringar har varit utformade i enlighet med offentlighets- och sekretesslagen. Så långt är väl allt egentligen ganska gott och väl, men däremot finns det en hel del annat att anmärka på när det rör de handlingar som inte har gått att återfinna. Precis som har nämnts har nämligen en hel del handlingar försvunnit och förkommit hos Utrikesdepartementet.

Av det granskade materialet framgår dels att en inte obetydlig andel av handlingarna hos Utrikesdepartementet innehåller en markering om sekretess, dels att utrikessekretess är den i särklass vanligast förekommande sekretessgrunden i departementets verksamhet. Det har visserligen inte gått att utreda i vilken utsträckning alla förkomna handlingar har innehållit sekretesskyddade uppgifter, men mot bakgrund av att departementet i sin verksamhet regelmässigt hanterar handlingar som innehåller skyddsvärd information finns det starka skäl att anta att även handlingar med skyddsvärda uppgifter har funnits bland de handlingar som har förkommit.

Att handlingar förkommer i stor utsträckning hos ett departement är förstås helt oacceptabelt, men att det dessutom i viss mån - vi vet inte hur stor - torde röra sig om handlingar med skyddsvärd information är förstås fullkomligt oacceptabelt. Därtill har vi också fått oss till livs att Utrikesdepartementet ibland håller sig med parallella system i sin dokumenthantering, vilket till exempel visade sig med de 900 sidor om Sveriges kampanjarbete för en plats i FN:s säkerhetsråd som medvetet gömdes undan i ett separat datasystem.

Sverigedemokraterna menar därför att det finns starka skäl att snarast möjligt göra en bred granskning av Utrikesdepartementets dokument- och ärendehantering i stort. I den granskningen bör även ingå att granska Utrikesdepartementets informations- och säkerhetsarbete - inte minst när det gäller departementets informationsklassificering, som i dag stadgar att det är regeringens snarare än rikets intressen som avgör om uppgifter ska anses vara särskilt skyddsvärda och eventuellt hanteras åtskilt eller utom allmänhetens insyn eller inte.

Med denna definition finns det alltså en risk att till exempel rapporter och information om regeringens misslyckanden skulle kunna hamna i skyddsklass 1 och hanteras separat eller åtskilt från ordinarie förfaranden, även om det är information som det är legitimt befogat att allmänheten ska få ta del av men som skulle kunna skada sittande regering. Det tycker vi är en väldigt märklig ordning.

Fru talman! Jag går från en maktfullkomlig spelare till några andra, nämligen de så kallade EU-trilogerna och regeringens hantering av dessa. Allt fler EU-rättsakter beslutas efter överenskommelser om innehåll som har träffats vid informella förhandlingsmöten mellan unionens lagstiftare, det vill säga Europaparlamentet och ministerrådet, med kommissionen med en så kallad medlare. Sådana förhandlingsmöten brukar kallas trepartsmöten eller triloger, och dessa har kommit till för att effektivisera EU:s lagstiftningsprocess - på gott och ont.

Trepartsmöten eller triloger var i fördraget tänkta som mer eller mindre en sista utväg ifall de berörda parterna inte kunde enas, men de har i stället blivit i det närmaste ordinarie förfarande. Nu avgörs nästan alla lagstiftningsfrågor direkt genom triloger. Några av dessa problem har vi redan hört, och de har även uppmärksammats av Europeiska ombudsmannen som har genomfört en granskning av insynen och öppenheten i de informella trepartsmötenas del av EU:s lagstiftningsförfarande.

Som har nämnts har ombudsmannen slagit fast att möjligheterna till insyn och ansvarsutkrävande för medborgarna i EU:s medlemsstater förutsätter att de kan få information om såväl vilka omständigheter och argument som har legat till grund för lagstiftningsaktens utformning som hur olika ledamöter har valt att rösta. I takt med att allt fler rättsakter antas efter informella eller slutna förhandlingar i trepartsmötena ökar också behovet av insyn i denna del av lagstiftningsprocessen.

Vidare kan faktiskt den påstådda så kallade effektiviseringen av EU:s lagstiftningsprocess i sig ifrågasättas. Det har kunnat konstateras att den omfattande användningen av trepartsmöten de facto rubbar den interna maktbalansen mellan EU:s institutioner på så sätt att EU-kommissionen stärks på bekostnad av representanterna för de europeiska folken. Likaså försvagas de nationella parlamentens möjligheter till reell påverkan på och ansvarsutkrävande av medlemsstaternas regeringars ageranden.

Detta må kanske upplevas som effektivt, inte minst av EU-kommissionen, men det ter sig minst sagt ganska problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv. Ett annat problem är förstås att Sverige som nation oavbrutet förlorar självständighet till Europeiska unionen. Regeringen, som agerar på riksdagens och därmed svenska folkets mandat, har ett ansvar att förhindra detta. Det är också regeringens uppgift att i sammanhanget tillvarata och upprätthålla respekten för grundläggande svenska författningsprinciper.

Enligt Sverigedemokraternas mening borde alltså regeringen verka för att full öppenhet ska råda i trilogerna, med till exempel offentliga dagordningar, deltagarlistor, kallelser och stenografiska uppteckningar. Regeringen bör förstås även verka för att dels inskränka användningen av triloger, dels upprätthålla riksdagens inflytande över Sveriges agerande i EU genom att informera och samråda med berörda riksdagsorgan även vid och under pågående trepartsförhandlingar.

Fru talman! I detta betänkande har KU även granskat frågan om regeringens handläggning av vissa förvaltningsärenden, de sekretessmarkeringar hos UD som flera har varit inne på och regeringens hantering av EU:s trepartsmöten. Jag ska försöka att i korthet hinna med lite av varje del.

Genomgången av regeringens handläggning av vissa förvaltningsärenden har avsett totalt sju ärenden som har granskats. Granskningen av ärendena har bland annat fokuserat på den totala handläggningstiden, och vi har konstaterat att den i de flesta ärenden har pågått mellan fyra och åtta månader. Det finns dock ett ärende som vi och jag har reagerat särskilt på, och det är ett ärende där det dröjde ett år och två månader från det att ansökan kom in till dess att beslut meddelades.

Ärendet gäller ansökan om medgivande att överlämna undervisning i skolväsendet i idrott och hälsa på entreprenad samt hemställan om ändrade regler. Någon skriftväxling i ärendet har inte förekommit utöver just själva ansökan och beslutet från regeringen. Inte heller har någon annan utredningsåtgärd dokumenterats eller någon annan dokumentation framkommit.

Fru talman! Trots att regeringen inte är en förvaltningsmyndighet i förvaltningslagens mening har vi i KU tidigare konstaterat, och gör det nu också, att det är viktigt att regeringen följer de principer som förvaltningslagen ger uttryck för. Detta gäller särskilt kravet på så enkel, snabb och billig handläggning som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts.

Frågan om snabb handläggning har en central betydelse för de enskilda människorna men även för myndigheterna. Det är dock trots allt den enskilde som drabbas hårdast av att ärendehandläggningen drar ut på tiden. Att under lång tid behöva gå och vänta i ovisshet på ett myndighetsbeslut som kanske gäller frågor med avgörande betydelse för en persons ekonomiska eller personliga förhållanden kan förorsaka otrygghet och personligt lidande - och kanske även ekonomiska förluster. Detta handlar således inte bara om en servicefråga utan i hög grad också om den enskilda människans rättssäkerhet.

Som KU tidigare har anfört är det otillfredsställande med långa handläggningstider i förvaltningsärenden. Departementet i det här fallet har bland annat skyllt på komplexiteten och svårigheten i bedömningen av ärendet. Men jag menar att det inte är en ursäkt för att fördröja ärendet på det sättet.

Vi noterar dock att departementet uppger att det aktivt arbetar med att försöka korta handläggningstiderna. Och vi understryker vikten av att det arbetet fortsätter. Dessutom måste beslutsunderlaget vara tillräckligt, så att beslut inte fattas på osäkra grunder.

I ärendet har dokumentation i vissa delar saknats helt. Det finns därför skäl att påminna om vikten och behovet av dokumentation.

Fru talman! Nu kommer vi in på frågan om sekretessmarkeringar hos Utrikesdepartementet. Det har de flesta föregående talare redan berört. När man kommer in så här sent i debatten har det mesta redan sagts, men eftersom det är viktiga saker skadar det inte med lite upprepning.

Vi har försökt att undersöka förekomsten av sekretessmarkeringar på UD under en längre tid. Inledningsvis kan vi konstatera, vilket vissa har gjort, att förutsättningarna för att en myndighet ska kunna sekretessmarkera en allmän handling är att det kan antas att en uppgift inte får lämnas ut på grund av sekretess. Så enkelt är det.

Att denna förutsättning är uppfylld innebär inte någon skyldighet för myndigheten att förse handlingen med en sekretessmarkering, utan det är upp till myndigheten att avgöra detta. Även om en sekretessmarkering inte fyller någon självständig rättslig funktion och saknar bindande avgörande när det gäller sekretessfrågan är det fortfarande viktigt för handläggaren att känna till handlingarnas känslighet och behovet av noggrann sekretessprövning vid en begäran om att få ta del av handlingen.

Jag nämner detta eftersom jag vill peka på att man inte alltid behöver sekretessmarkera hur som helst bara för att man kan göra det. KU har noterat detta tidigare. Men även JO har i ett tidigare ärende uttalat att sekretessmarkering, även om det är en varningsklocka, inte är ett skäl för att ta det säkra före det osäkra och att använda sekretesstämpeln på ett rutinmässigt sätt.

Av lagtexten framgår att ett beslut om att sekretessmarkera en handling ska föregås av en prövning om den aktuella handlingen kan antas innehålla uppgifter som omfattas av sekretess eller inte.

Fru talman! Utskottets iakttagelser ger, som det tidigare har redogjorts för, i den här granskningen inte underlag för bedömningen att bruket av sekretessmarkeringar i ärenden hos UD i de granskade ärendekategorierna generellt sett har ökat över tid. Den ökning över tid som har kunnat iakttas i det granskade materialet avser andelen sekretessmarkerade handlingar som har hanterats i det röda nätet jämfört med de handlingar som tidigare har hanterats som krypto.

Utskottet noterar även i granskningen att UD:s egna sekretessmarkeringar i det granskade materialet var utformade i enlighet med bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagstiftningen.

När det gäller de övriga delarna i granskningen håller jag nog med om den uppfattning som har redogjorts för tidigare, framför allt av Tina Acketoft och Annicka Engblom. Det gäller sekretessprövningarna, som också granskades, och förkomna handlingar, vilket självklart är helt oacceptabelt.

Det har också väckts frågor om dokument- och ärendehantering och informations- och it-säkerhetsarbete. Men de frågorna har KU skäl att återkomma till. Jag tänker därför inte beröra dem närmare.

Fru talman! Slutligen vill jag nämna att vi har granskat regeringens hantering av trepartsmöten i EU. Förhandlingarna i trepartsmöten har tillkommit, säger vi i KU, för att effektivisera EU:s lagstiftningsprocess. Det är nödvändigt, enligt utskottet.

Samtidigt kan medlemsstaternas möjligheter till insyn och ansvarsutkrävande försvagas av hur förhandlingarna bedrivs. Där har vi lyft upp vikten av ökad insyn och av att de nationella parlamenten måste ha reella möjligheter att utöva kontroll över hur respektive lands regering agerar i EU:s lagstiftningsprocess.

Föregående talare har också berört andra aspekter av detta.

Resultatet av riksdagens EU-kommittés arbete - flera av oss som är närvarande här i kammaren ingår i den kommittén - kommer att redovisas snart. Vi hoppas att det kan bidra med värdefulla insikter för den utvecklingen och de samarbetena.

Fru talman! Flera talare har varit inne på utnämningspolitiken, som är viktig för ett öppet och demokratiskt samhälle. Utskottet tycker att det är glädjande och bra att regeringen fortsätter att arbeta med öppen rekrytering och med tydligt sikte på bättre jämställdhet på ledande befattningar.

Att vara chef innebär också att man ska vara en god ledare. Förtjänst och skicklighet är enligt regeringsformen grunden för att erhålla en så hög befattning inom staten som vi har granskat. Regeringen beskrev själv i budgetpropositionen för 2017 problemet med att 17 procent har slutat sin tjänst i förtid.

En tänkbar förklaring är att den öppna rekryteringen har medfört att flera fick ledande befattningar utan att ha stor erfarenhet av statlig eller offentlig organisation. Det kan i sin tur ha medfört att arbetet helt enkelt inte passade de personerna. Förtjänst och skicklighet kan säkert finnas. Det kan vara andra skäl som avgör.

Det är nämligen mycket höga krav som ställs, på alltifrån offentlighet till komplexitet i styrformer, i vår gemensamma sektor. Det är därför bra att enheten för chefsrekrytering och statlig arbetsgivarpolitik startade hösten 2015. Den utgör ett viktigt kompetenscentrum för frågor om styrande och ledning, olika kompetenser och färdigheter. Den bör också vara en viktig källa till erfarenhetsutbyte och kunskap som leder till att omflyttningar och avslut sker på ett för såväl arbetsgivaren som individen effektivt men samtidigt smakfullt och värdigt sätt.

På de frågor som utskottet har ställt har vi fått till svar att varje enskilt ärende bygger på sina egna förutsättningar, men att alla föregås av ingående samtal. Det bör alltså finnas goda möjligheter inför framtiden att dra lärdom av de erfarenheter som har kommit fram hittills. Det är också vad utskottet säger i vårt utlåtande.

Fru talman! Slutligen vill jag lyfta fram att det är glädjande att mycket bättre jämställdhet nu har uppnåtts även inom Utrikesdepartementet, enligt de redovisningar som utskottet har fått.

Vi står naturligtvis bakom utskottets ställningstagande.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottets anmälan lades till handlingarna.