Civila samhället, trossamfund och folkbildning

Fru talman! I dag debatteras kulturutskottets betänkande om det civila samhället, trossamfund och folkbildning. Jag tänker därför att redogöra för Sverigedemokraternas hållning när det gäller frågor som behandlas i betänkandet. Jag vill inledningsvis yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Både för Sverige som helhet och för den enskilda människan är det civila samhället mycket betydelsefullt. Det är en positiv kraft som skapar mening i vardagen och som bidrar med gemenskap, bildning, kultur, fysisk aktivitet och mycket annat. Det här vet vi mycket väl.

Det civila samhället ska dock inte tas för givet av politiken, eftersom de beslut vi fattar påverkar förutsättningarna som civilsamhället verkar under. För Sverigedemokraterna är det centralt att politiken ger goda förutsättningar för civilsamhället att utvecklas samtidigt som vi värnar civilsamhällets oberoende. Civilsamhället får inte bli så beroende av staten att det riskerar att bli det offentligas förlängda arm.

Jag menar att en sådan utveckling tog fart under tidigare rödgröna regeringar. Då fattades politiska beslut som ställde till med stora problem, till exempel när det kommer till invandringspolitiken, som man sedan ville sätta civilsamhället på att fixa.

Fru talman! Sedan valet 2022 har ordning och reda varit i fokus för Sverigedemokraterna och regeringen när det kommer till politiken för civilsamhället, inklusive folkbildningen och trossamfunden. Under mandatperioden har vi tydligt agerat för ökad kontroll och uppföljning när det gäller statsbidrag som delas ut till civilsamhället.

Det är för civilsamhällets bästa som vi har återtagit kontrollen över bidragsflödena. Den vanskötsel av civilsamhällespolitiken som skedde under den rödgröna regeringen ledde fram till att pengar sprätte iväg åt alla möjliga håll, inklusive till islamister, kriminella, bedragare och så vidare. Det här skadade förtroendet för statens politik för civilsamhället i allmänhetens ögon.

Den här mandatperioden har varit en resa för att återupprätta förtroendet för civilsamhällespolitiken. När de rödgröna styrde delades tiotals miljoner kronor årligen ut till det islamistiska studieförbundet Ibn Rushd och till Islamiska Shiasamfunden i Sverige, som hänger ihop med Irankopplade Imam Ali Islamic Center i Järfälla. Under den här mandatperioden har bidragen till båda dessa organisationer dragits in. Det blev bidragsstopp för islamisterna.

När de rödgröna styrde präglades politiken för studieförbunden av såväl medierubriker som myndighetsrapporter om fusk och fiffel med skattebetalarnas pengar, detta på en nivå man knappast trodde var möjlig. Under den här mandatperioden ser vi inte den typen av rapportering på samma sätt. Våra satsningar på kontroll och uppföljning gör skillnad.

Sverigedemokraterna och regeringen har gjort mycket under mandatperioden för ordning och reda i civilsamhällespolitiken. Redan kort efter valet såg vi till att skärpa riktlinjerna till Folkbildningsrådet. Vi inkom med tilläggsdirektiv till Folkbildningsutredningen som har gjort att vi har fått beslutsunderlag som adresserar den jävssituation som finns i och med att studieförbunden å ena sidan är med och kontrollerar Folkbildningsrådet, å andra sidan är mottagare av statsbidrag från samma organisation. Vi har även infört skärpta och enhetliga demokrativillkor vid statsbidrag till civilsamhället, och vi ser att detta börjar få effekt till exempel vad gäller den Irankopplade islamistverksamheten i Järfälla som jag nämnde tidigare.

Sverigedemokraterna följer noggrant implementeringen av de nya demokrativillkoren. Skulle det visa sig att det finns behov står vi redo att agera för fortsatta åtstramningar.

En viktig nyhet från Sverigedemokraterna och regeringen som kom i slutet av 2025 är att de nya, skärpta demokrativillkoren som riksdagen har beslutat om under mandatperioden nu implementeras för folkbildningsväsendet. Demokrativillkoren gäller dessutom inte bara studieförbund och folkhögskolor utan också deras samarbetspartner. I beslutet från Sverigedemokraterna och regeringen ingår också krav om att man öppet ska redovisa vilka samarbetspartner man har.

Att det öppet ska redovisas vilka man samverkar med och att demokrativillkoren också omfattar nästa led är helt avgörande för att vi ska ta kontroll över att statsbidraget går till rätt saker, inte minst för att just samarbete med organisationer i nästa led är en viktig del av vad folkbildningens aktörer sysslar mycket med. Det här gör att eventuella problem kan upptäckas i ett tidigare skede så att vi slipper städa upp lika mycket i efterhand.

Den bristande transparens och skyddade verkstad som tidigare har varit rådande hos vissa studieförbund har varit ett stort problem som har gjort att skattepengar har kunnat hamna i fickorna på extremister och andra skurkar.

Fru talman! Under mandatperioden har vi alltså tagit ytterligare steg för krav och transparens, kontroll och uppföljning. Genom att ta kontroll över bidragsflödena värnar vi skattebetalarnas pengar och på så sätt förtroendet för civilsamhällespolitiken.

Mandatperioden 2022–2026 har politiken för civilsamhället tagit fart åt rätt håll. Sverigedemokraterna bevakar ständigt utvecklingen för att se till att vi håller kursen. Skulle olyckan vara framme och vi får en rödgrön regering i höst finns det en risk för att mycket av det goda arbetet för civilsamhället kommer att skjutas i sank. Detsamma gäller förstås en lång rad andra politikområden.

Låt oss se till att vi inte hamnar där efter höstens val!

I detta anförande instämde Pia Trollehjelm (SD).

Fru talman! Civilsamhället med föreningslivet, folkbildningen och kulturen är ett ekosystem som håller ihop samhället. Det gör människor starka genom engagemang, hjälp och stöd när någon behöver det och är på många sätt grunden för vårt samhälle, för sammanhållningen och för demokratin.

Här behöver naturligtvis det offentliga vara med genom oss i politiken och stödja med finansiering men också på andra sätt. Vi behöver bygga infrastrukturer med lokaler och arrangörer men också stötta moraliskt och visa tilltro. När detta fungerar växer det här ekosystemet.

Men om det offentliga drar sig undan, sänker budgetposterna, raserar infrastrukturen och misstänkliggör föreningar, biståndsorganisationer och studieförbunden, precis som vi hörde alldeles nyss, luckras ekosystemet upp. De fina trådarna och rötterna i mykorrhizan separeras från varandra, och precis som i naturen tar ett ekosystem som kollapsat lång tid att bygga upp igen. Det är tyvärr precis vad som sker just nu med Tidöpartiernas styrning av Sverige och det svenska civilsamhället.

Det gör mig orolig. Rapport efter rapport visar att det är i de svagaste delarna på landsbygden och på små orter som vi har Tidöpolitikens förlorare. När föreningslivet faller och när den kanske enda föreningslokalen och mötesplatsen stänger faller också viktiga delar av Sverige samman.

Det skapas sår och klyftor mellan olika grupper och olika delar av landet, klyftor mellan dem som föds här och dem som flyttar hit, klyftor mellan dem som har mycket i form av förmögenheter och inkomster och dem med lägre inkomster. Här spelar föreningslivet, kulturen och civilsamhället en avgörande roll för att läka och föra samman. Men det vi ser nu är tyvärr en resa mot ett alltmer splittrat Sverige.

Det här är en utveckling som vi måste vända. Miljöpartiet kommer att gå till val i höst på att stärka civilsamhället. Vi vill se ett civilsamhälleslyft. I våra skuggbudgetar den här mandatperioden har vi avsatt en dryg miljard utöver regeringens budget för det lyftet. Vi vill satsa på föreningslivet, ungdomsorganisationerna, folkbildningen, den ideella sektorn, trossamfunden och idrotten. Det är en prioritering vi gör i ekonomiskt tuffa tider. Det är en investering i människor, för ett långsiktigt hållbart, demokratiskt och motståndskraftigt samhälle och för beredskapen i tider av krig och kris i vår omvärld.

Våra satsningar handlar om att underlätta långsiktig planering och verksamhet, stötta föreningslivets infrastruktur och underlätta för landets alla eldsjälar att nå ut med kulturarrangemang och föreningsverksamhet i hela landet. Vi vill att insatser för integration, hälsa och barns och ungas fritid möjliggörs.

Vi avvisar fritidskortet och använder de pengarna betydligt mer effektivt så att de når ut till föreningarna och barnen i stället för att fastna i myndigheters byråkrati och administration.

Föreningarnas administration behöver förenklas. I dag är det alldeles för svårt att till exempel öppna ett bankkonto, särskilt för små föreningar och föreningar med ungdomar i styrelsen. Det är ett demokratiskt underskott som i praktiken hindrar föreningar att verka. Det finns en dansk modell som vi bör titta på för att lagstadga föreningars rätt till betalkonton.

Eldsjälar och ideellt arbetande människor brottas även med krångliga ansökningar. De statliga bidragen behöver bli lättare att söka. Vi vill ställa om till mer långsiktiga verksamhetsstöd och färre korta projektstöd. Men för det krävs tillit, inte misstro.

Vi vill jämna ut skillnaderna mellan idrotten och det övriga ledarledda civilsamhället när det gäller sociala avgifter. Det undantag i socialavgiftslagen som gäller Riksidrottsförbundets organisationer borde också gälla exempelvis ungdomsorganisationerna.

Dessa sätt att underlätta och uppmuntra snarare än att skapa ytterligare trösklar, hinder, misstro och kontroller ingår i Miljöpartiets civilsamhälleslyft tillsammans med den extra miljarden.

Fru talman! Under mandatperioden har Tidöregeringen minskat stödet till studieförbunden med en halv miljard. Det tror jag har sjunkit in hos de flesta nu. Vi har inte sett den fulla konsekvensen av den här politiken än. Det fortsätter. Men verksamheter, replokaler, föreningslokaler och cirkelledare försvinner över hela landet. Vi vet att det finns medlemsbeslut hos Sverigedemokraterna att fortsätta neddragningarna och stoppa allt statligt stöd till studieförbunden. Det lär alltså bli verklighet om Tidöpartierna får fortsätta i fyra år till.

Bildningsföraktet, rädslan för starka individer och motståndet mot ett starkt, sammanhållet och motståndskraftigt samhälle är det som styr Tidöpolitiken. Miljöpartiet tänker annorlunda. Vi vill gå i motsatt riktning. Vi vill stärka individerna, stärka samhället och bygga demokrati. I vår skuggbudget har vi lagt tillbaka hela summan, en halv miljard, till studieförbunden och ytterligare 100 miljoner till folkhögskolorna eftersom vi vet hur viktig den samlade folkbildningen är och har varit för att bygga upp och stärka det svenska samhället i mer än 150 år.

Vi vill genomföra förslagen från Folkbildningsutredningen. Vi tror på självförvaltningsmodellen. Vi tror att den balans mellan tillit och kontroll som utredaren Christer Nylander presenterade är rimlig och bra för att stärka folkbildningen framåt. Vi tror på det livslånga lärandet och på bildningen.

Fru talman! Sverige behöver ett starkt civilsamhälle med ett levande föreningsliv, trossamfund, stark folkbildning och starkt kulturliv. För det krävs en ny regering i höst – en regering med Miljöpartiet.

Jag yrkar bifall till reservation 3 i betänkandet, som primärt handlar om finansieringen av civilsamhällets organisationer.

(Applåder)

Fru talman! Vi lever i en tid som prövar samhällets styrka, inte bara ekonomiskt utan också socialt och värderingsmässigt. I detta läge blir det tydligt hur avgörande civilsamhället, folkbildningen och trossamfunden är för att bygga ett tryggt, inkluderande och demokratiskt Sverige. Regeringen har under mandatperioden tagit viktiga steg för att stärka just detta.

Regeringen prioriterar ett levande och engagerat civilsamhälle. Genom ökade satsningar på idrott och föreningsliv skapas fler möjligheter för barn och unga att hitta gemenskap, utvecklas och känna tillhörighet. Föreningslivet är ofta den första plats där unga människor lär sig ta ansvar, samarbeta och utöva demokratiska värderingar i praktiken. De här investeringarna är därför inte bara fritidssatsningar eller civilsamhällesatsningar. De är också förebyggande insatser för ett starkare samhälle där de demokratiska och fria idealen erbjuder alternativ och fungerar som motkraft mot kriminalitet och extremism.

Regeringen satsar under mandatperioden 100 miljoner kronor årligen i en permanent satsning för att stärka civilsamhället. Regeringen satsar även under mandatperioden 100 miljoner årligen för att möjliggöra och stärka idrott och fritidsaktiviteter i utsatta områden. Regeringen satsar också nästan en halv miljard under mandatperioden på fler idrottshallar i Sverige. Genom fritidskortet satsas 800 miljoner kronor varje år för att möjliggöra föreningsliv, idrott och kultur för barn och unga.

Fru talman! Förra året beviljades nationellt nästan 350 000 fritidskort i Sverige. Av dessa var 40 000 fritidskort specifikt riktade till barn i ekonomiskt utsatta familjer, där fritidskortet också hade en högre beloppsgräns. I min valkrets, Stockholms stad, beviljades 28 000 fritidskort förra året. Jag tycker att det är fantastiskt. Fritidskortet kan bara användas till aktiviteter för barn och unga. Det är bara deras.

Totalt under mandatperioden satsar regeringen över 5 miljarder kronor brett på civilsamhället, föreningslivet och idrotten.

Regeringen har gjort svåra men nödvändiga prioriteringar när det gäller folkbildningen. Minskade bidrag innebär inte att man undervärderar dess betydelse. Man vill säkerställa kvalitet, transparens och att resurserna används på rätt sätt. Folkbildningen är fortsatt en central del av det svenska samhället, men reformer och effektiviseringar är också viktiga för att stärka dess långsiktiga legitimitet och förtroende. Regeringen satsar fortsatt 4 miljarder årligen på folkbildningen. Det tycker jag är det yttersta exemplet på att området är prioriterat och värdefullt.

Fru talman! En annan viktig dimension av regeringens arbete är kampen mot den ofrivilliga ensamheten. I vårt moderna och digitaliserade samhälle, där många lever alltmer individualiserade liv, riskerar människor att hamna utanför gemenskapen. Här spelar civilsamhället, folkbildningen, idrotten, föreningslivet och trossamfunden en avgörande roll. Genom att stödja mötesplatser, lokala initiativ och sociala verksamheter bidrar regeringen till att bryta isolering och skapa nya sammanhang där människor kan känna tillhörighet och mening. Detta arbete stärks också genom konkreta ekonomiska satsningar.

Genom uppdrag och riktade medel till Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten har regeringen möjliggjort insatser som kartlägger ensamhetens konsekvenser, sprider kunskap och stöttar lokala aktörer i deras arbete. De här myndigheterna fungerar som viktiga nav för att säkerställa att insatserna är kunskapsbaserade, träffsäkra och långsiktigt hållbara.

Nästan 1 miljard kronor satsas under mandatperioden på olika åtgärder för att bekämpa den ofrivilliga ensamheten. Det är bra och prioriterat, men det krävs att arbetet fortsätter under en längre tid. Det krävs också ett partiöverskridande samarbete för att vi tillsammans ska kunna tag i problemen.

Fru talman! När det gäller trossamfund och trygghet har regeringen visat handlingskraft under mandatperioden. Arbetet mot islamism och andra former av extremism är avgörande för att skydda våra demokratiska värderingar. Det handlar inte om att begränsa religionsfriheten utan om att tydligt stå upp mot krafter som vill utnyttja religion för att underminera demokratin eller sprida hat och våld.

Det är glädjande nu, fru talman, att vi har tydliga demokrativillkor på plats som sätter grundläggande ramar och krav för vilka värderingar ett trossamfund inte får överskrida för att ta del av våra gemensamma skattemedel.

I Sverige ska religionsfriheten och yttrandefriheten stå stark. I Sverige ska vi ha högt i tak, och vi måste också tolerera att människor har åsikter som vi själva inte delar. Men det ingår inte i religionsfriheten att extremister, separatister och islamister med sina åsikter automatiskt får ta del av våra gemensamma resurser.

Trossamfunden får i regeringens budget årligen uppemot 100 miljoner kronor i statligt stöd. Utöver detta har vi i Sverige den fördelaktiga möjligheten att samfunden själva via skattsedeln får samla in avgifter från sina medlemmar. Det här stärker de svenska trossamfundens möjlighet att verka, och det gör att Sverige sticker ut i jämförelse med andra länder.

Fru talman! Det här ska fortsätta, men precis som för civilsamhället i stort måste de religiösa samfunden stå på egna ben. Den nivå av offentligt stöd vi i dag har är nog rimlig, men samfunden måste också inse att det är en förmån och inte en rättighet. Svenska skattebetalare som inte är medlemmar i ett religiöst samfund, som inte delar religiösa värderingar eller inte vill vara en del av dessa rörelser ska inte belastas för finansieringen av dem. Det huvudsakliga ansvaret för samfundens finansiering måste ligga på samfunden själva, deras medlemmar och frivilliga donationer.

Fru talman! I och med kriget i Iran och det iranska folkets modiga kamp mot den teokratiska och islamistiska regimen har ljuset återigen riktats på frågan om den religiösa extremismen. Svenskar med iranskt påbrå som i många fall flytt eller flyttat till Sverige för ett tryggare liv tvingas här i många fall möta sina förtryckare på nytt. Det sker i form av dels den omfattande förföljelse som sker i och från den iranska regimens ambassad i Stockholm, dels islamistiska sympatisörer i Sverige som har kommit hit som en följd av den ansvarslösa och okontrollerade invandringen genom åren.

Det tydligaste exemplet på detta är Imam Ali Islamic Center i Järfälla, som samlar iranska regimsympatisörer och islamister. Som en effekt av regeringens politik stoppade myndigheten för stöd till trossamfund 2025 det ekonomiska bidraget till centret. De blev skyldiga att betala tillbaka över en halv miljon, och chefsimamen blev utvisad från Sverige. Den moderatledda regeringens demokrativillkor fick tydlig effekt, och det demokratiska samhället stod upp för sina värderingar.

Fru talman! Vi är många som lider med och stöttar det iranska folkets kamp för frihet och demokrati. Det är väldigt glädjande och ett styrkebesked för Sverige och det demokratiska samhället att vi har politiker från flera partier som tillsammans tydligt står upp mot det förtryck av det iranska folket och det religiösa förtryck som vi ser i både Iran och Sverige.

Kulturminister Parisa Liljestrand, klimatminister Romina Pourmokhtari, socialdemokraterna Ardalan Shekarabi och Azadeh Rojhan, sverigedemokraten Nima Gholam Ali Pour och moderaten Arin Karapet är några exempel på detta. Tack till er! Tack för er tydliga röst och ert starka ställningstagande i dessa tider! Vi är många som helhjärtat står bakom er.

Med anledning av detta är det glädjande att ett förbud mot utländsk finansiering av trossamfund nu utreds, något som är en del av Tidöavtalet.

Fru talman! Under mandatperioden har regeringen tydligt och kraftfullt även tagit kampen mot den växande antisemitismen i Sverige. Man har intensifierat arbetet mot antisemitism och stärkt skyddet för svenska judar. Genom riktade insatser för säkerhet men också utbildning och minnesarbete visar regeringen att det judiska livet i Sverige även fortsättningsvis ska kunna blomstra i trygghet och frihet under många år framöver.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill tacka ledamoten för hans anförande, även om jag inte håller med om allt. Det som särskilt fick mig att reagera var det som lyftes om folkbildning.

Jag ska alldeles strax hålla mitt eget lite längre anförande om folkbildning. Det finns mycket att säga om det. Folkbildning är något fantastiskt. Det lyfter människor, får människor att växa och ger oss alla nya möjligheter. Det är fantastiskt att det finns i världen, och det är fantastiskt att det också får ta ansvar för en stor del av det svenska samhället och får ge oss nya chanser.

Men när ledamoten för Moderaterna nämner att de har gjort nödvändiga prioriteringar på folkbildningsområdet måste jag reagera, fru talman. En halv miljard har nämligen skurits ned inom folkbildningsområdet. Utifrån det jag kan se runt om i landet och de rapporter som kommer från studieförbund och folkhögskolor har de här prioriteringarna inte varit nödvändiga. De har tvärtom slagit sönder mycket fin verksamhet som har funnits runt om i landet.

Häromveckan kom en ny rapport som visar att en femtedel eller kanske till och med en fjärdedel av studieförbundens verksamhet har försvunnit i många delar av landet. Den verksamhet som har försvunnit har kanske många gånger varit det sista organiserade sammanhanget på en liten ort eller i en by.

Nedskärningarna slår hårdast där samhället har varit som svagast och där behovet har varit som störst. De som har mist möjligheten till studiecirklar är många gånger funktionsvarierade, äldre ensamma på landsbygden och sådana som står långt från arbetsmarknaden. Att det här skulle vara nödvändiga prioriteringar i en tid när alla människor snarare borde få ännu fler chanser vänder jag mig starkt emot.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten Manhammar, för frågan!

Ja, politik handlar om att prioritera, och regeringen prioriterar även fortsättningsvis 4 miljarder årligen på folkbildningen. Det har blivit nedskärningar och minskade bidrag, vilket jag var tydlig med i mitt anförande. Jag förklarade också anledningen till de minskade bidragen. Återigen handlar det om att prioritera i politiken.

Regeringen prioriterar även i fortsättningen folkbildning med 4 miljarder kronor per år. Det kan man inte säga någonting annat om. Men regeringen prioriterar utöver det här även 5 miljarder extra i andra satsningar som jag nämnde tidigare. Det blir 100 miljoner kronor årligen i permanent stöd till civilsamhället och 100 miljoner kronor årligen för att stärka idrott och föreningsliv för unga i utsatta områden. Vidare har det blivit en halv miljard under mandatperioden för fler idrottshallar så att fler kan få tillgång till rörelse och idrott. Det har även avsatts 800 miljoner årligen till fritidskortet så att barn och unga får ta del av kultur, idrott och föreningsliv i större utsträckning än vad de har kunnat göra tidigare.

Fru talman! Det gör ont i hjärtat att höra orden från Moderaternas företrädare i det här fallet. Det är hemskt att höra att man tycker att detta är nödvändiga prioriteringar.

Runt om i landet, till exempel inom Synskadades Riksförbund – jag har haft kontakt med många representanter därifrån, varav många själva är funktionsvarierade – kan man inte längre ha den verksamhet man har haft eftersom den kostar ganska mycket. Det har därför ofta varit denna verksamhet man har dragit ned på först när det handlar om folkbildning. Många äldre och ensamma ute på landsbygden har inte längre någonstans att mötas, bilda sig eller för den delen träffa andra människor.

Det är många verksamheter som har stängt ned. Vi har alla kunnat höra om detta i medierna. Vi har kunnat träffa människor som har kommit hit och berättat om det. Vi har sett replokalkrisen runt om i landet – replokal efter replokal har stängt, och många artister som utgör Sveriges musikunder är nu i uppror mot just detta.

Detta tycker den här regeringen är nödvändiga prioriteringar medan man, som alla i det här landet vet, nu sänker skatten mycket för dem som har allra mest pengar. Man sänker skatten med miljarder för dem som redan har allra mest pengar. Och så drar man ned när det gäller de svagaste i samhället.

Jag tycker att detta är väldigt tråkigt. Det gör ont i hjärtat att se att det är en sådan framtid den här regeringen försöker verka för. Folkbildningen är något fint som kan göra att vi alla får möjlighet att utveckla oss och att alla människor alltid får en ny chans, fru talman.

Det är tråkigt att se. Det gör ont i hjärtat, och jag hoppas att den här regeringen tänker om eller att den förlorar valet.

(Applåder)

Fru talman! Till att börja med: Jag kommer aldrig att be om ursäkt för regeringens skattesänkningar – att vi sänker skatten för hårt arbetande svenskar som i sin tur bidrar med tillväxt och jobbskapande. Men det är en annan debatt.

Jag håller i övrigt inte riktigt med om ledamotens beskrivning av verkligheten. Jag vill vara tydlig med att 4 miljarder årligen fortsatt riktas till folkbildningen. Det har även skett förstärkningar specifikt för folkhögskolorna.

Sedan har man från regeringens sida prioriterat barn och unga under den här mandatperioden – så är det. De satsningar på över 5 miljarder årligen som jag beskrev i mitt förra anförande är en effekt av de prioriteringarna.

Jag kan inte ställa någon fråga till ledamoten nu, men jag kan ställa en retorisk fråga till Socialdemokraterna och alla kritiker i den här debatten: Hur många av de 40 000 barn i socialt och ekonomiskt utsatta familjer som har fått ett förstärkt fritidskort under 2025 vill man ta fritidskortet från om man vinner valet?

Fru talman! Tack, Carl Nordblom, för ditt engagerade anförande!

Ledamoten använde en ganska stor del av talartiden till att prata om fritidskortet. I mitt anförande tidigare problematiserade jag fritidskortet, och vi i Miljöpartiet var emot det. Vi tycker att man skulle kunna använda de pengarna, 800 miljoner kronor, på ett mycket mer effektivt sätt.

Jag tycker att utvärderingarna av det första halvåret ganska tydligt visar att vi hade rätt. En väldigt stor del av pengarna fastnar i den statliga byråkratin – hos myndigheter och i deras administration. För varje krona som har delats ut till barnen och familjerna har en dryg krona gått till att skapa och underhålla register hos Försäkringskassan och E-hälsomyndigheten. Tycker ledamoten att det är väl använda pengar?

Ledamoten använder siffrorna i till exempel sin egen kommun, Stockholm, där jag också är skriven. Ungefär 28 000 kort hämtades ut. Det låter ju bra, men om man betänker att bara 15 600 av de korten kunde användas blir siffran betydligt lägre. Regeringen hade räknat med en användningsgrad mellan 65 och 70 procent första året. Men om man tittar på hur många som faktiskt använde kortet ser man att siffran är så låg som 18 procent. Bland dem som verkligen behöver det här kortet, de som får 2 000 kronor, är användningsgraden 10 procent av barnen. Det här är inte en lyckad reform.

Det finns säkert barnsjukdomar, så siffrorna kommer säkert att bli lite bättre. Men just nu tyder ingenting på att det blir radikalt mycket bättre framåt.

Fru talman! Jag tror att man ska vara försiktig med att utvärdera en så stor satsning och reform som fritidskortet efter den korta tid det har varit i kraft.

Ledamoten Berglund och jag kan absolut ha en diskussion om effektivitet och byråkrati. Det är bra och viktigt, inte bara inom detta utan inom många politiska områden. Men när det gäller en satsning som fritidskortet, precis som när det gäller bidragsgivningen till civilsamhället i stort och till folkbildningen, är det också viktigt att vara ytterst noga vid utformningen så att pengarna inte försvinner i fickorna på aktörer som utnyttjar systemet. Det har vi sett i andra delar av civilsamhället, och därför tycker jag att det är bra och sunt att man så här i början har en tydlig kontroll – vilket kanske gör det lite mer byråkratiskt i början.

Ledamoten lyfte också exempel gällande fritidskortets effektivitet. Han nämnde själv att fritidskortet nu har varit i kraft i ett halvår eller så. Vi får absolut utvärdera detta när fritidskortet har varit i kraft under en längre tid.

Men det går inte att komma ifrån, fru talman, att 350 000 fritidskort beviljades 2025, varav 40 000 till ekonomiskt utsatta barn. I Stockholms stad har alltså 28 000 barn och unga kunnat hämta ut sitt fritidskort. Sedan kan det vara så att det inte har kunnat användas på alla ställen; det finns begränsningar tack vare att vi har en kontroll och en noggrannhet när det gäller var det kan användas. Men när 28 000 barn i Stockholms stad har hämtat ut sitt fritidskort och ett visst antal har kunnat använda det kan man inte säga att det inte går att använda.

Fru talman! I stället för att säga att 350 000 kort har hämtats ut kanske man ska säga att 207 000 har använts, vilket motsvarar 18 procent. Att pengarna inte ska hamna i fel fickor, hos dem som fuskar, tycker jag är självklart. Men i stället hamnar de i den statliga byråkratin. Jag tycker inte att det heller är särskilt bra.

Föreningarnas och kulturskolornas problem är att vi har köer. Vi har flaskhalsar i systemet. Vi har för få ledare. Vi har inte platser för idrott. Vi har för få kulturskollärare. Jag besökte själv förra veckan en kulturskola i Söderköping, en kommun som styrs av bland annat Moderaterna, där det hade dragits ned med 1 miljon kronor på kulturskolan. Man har gjort sig av med nästan två hela tjänster i en stab på från början nio tio tjänster, och man har köer till kulturskolan.

Det är här man måste lägga i en högre växel – kapa köerna och hjälpa föreningarna att bredda rekryteringen. När personal som administrerar fritidskortet själva utvärderar detta ser vi väldigt tydligt att fritidskortet har gått till barn som bor i storstäderna och har högt utbildade föräldrar; det rör sig om över- och medelklass. Den breddning av föreningslivet som vi skulle vilja se har inte åstadkommits med fritidskortet. I stället är det de som redan deltog i föreningslivet som har hämtat ut fritidskortet och nu har fått en liten rabatt på 500 kronor om året. Det är också en ganska liten andel som har fått det högre bidraget.

Vi behöver stötta föreningarna i att bredda rekryteringen med helt andra resurser. Om dessa resurser i stället hade gått till föreningslivet hade de kunnat utnyttjas mycket bättre av barnen och föräldrarna i de familjer där man verkligen behöver föreningslivet.

Fru talman! Fritidskortet går alltså till alla barn i Sverige. Det spelar ingen roll om man bor på landsbygd eller i storstad eller vilken samhällsklass man tillhör. Ledamoten vill lyfta fram att detta har betydelse för vilka som utnyttjar kortet. Barn ska enligt mig inte kategoriseras in i dessa ideologiska och politiska grupperingar. Alla barn i Sverige ska ha rätt till fritidskortet. Det är också vad som nu sker.

Sedan är det kanske som ledamoten säger, att det har blivit en ökad byråkrati. Han säger att pengarna hamnar i statlig byråkrati i stället för ute i verksamheten. Men i en så stor och dyr satsning som denna tycker jag att det finns ett värde i att vi har kontroll och noggrannhet i början. Hellre att det blir lite mer byråkrati och pappersarbete i början – det låter konstigt att säga detta för mig som moderat – så att man har kontroll på att pengarna kommer dit de ska än att de utnyttjas av kriminella extremister, vilket vi ju har sett andra exempel på i civilsamhället.

Ledamoten lyfter också fram att det behövs satsningar på idrotten och att vi måste stärka föreningslivet. Jag tyckte att jag i mitt anförande var ganska tydlig med att det är just detta som sker. Över 5 miljarder satsas på föreningsliv och på idrott. En halv miljard under mandatperioden satsas på fler idrottshallar, som jag tror att ledamoten lyfte. 100 miljoner årligen och 400 miljoner under hela mandatperioden satsas för att barn i utsatta områden som kanske inte har tradition av idrott och föreningsliv på samma sätt som man har i innerstäderna eller i andra delar av samhället ska kunna få tillgång till det här. Jag tycker att det är stora satsningar som regeringen gör. Det är över 5 miljarder.

Jag vet att ledamoten har nämnt att Miljöpartiet i sin reservation vill ha ett civilsamhälleslyft på, tror jag, 1 miljard. Det vi satsar är mer än det.

Det blir lite konstigt i debatten när man hittar små detaljer som man kritiserar. Man hittar minskade bidrag till just folkbildningen, som man sedan upphöjer till något slags standard för regeringens hela civilsamhällespolitik. Men man ser inte och man vill inte erkänna de stora satsningar som regeringen gör på andra områden – jag har talat om de 5 miljarderna – utan man vill av politiska skäl begränsa sig till de få neddragningar som sker.

Fru talman! Kära tittare och alla ni här i kammaren! Vi lever i en tid då mycket förändras snabbt. Tempot är högt, och alldeles för ofta saknas den öppenhet och förståelse som våra samtal skulle behöva. Tänk om alla mötesplatser mellan människor kunde präglas av just detta: tid, omtanke och vilja att förstå varandra.

Folkbildningen, som den här debatten bland annat handlar om, visar vägen. Den skapar platser där människor får växa, där man möts och förstår. Det är vad folkbildningen gör.

Fru talman! Bildning handlar i grunden om något väldigt enkelt och också väldigt fint. Det handlar om att bli sedd, att få en chans och att få växa tillsammans med andra. En deltagare på en folkhögskola uttryckte det så här: ”Vi har fått en andra chans.” En annan deltagare sa så här: ”Vi blir sedda för dem vi är.” En tredje berättade: ”Folkhögskolan gav mig hopp om att allt kommer ordna sig.”

En annan person beskrev hur en studiecirkel blev det första sammanhang där hon vågade ta plats. ”Det var där jag började tro på mig själv”, sa hon. En annan person jag mött, som kom till Sverige med sina barn från krigets Syrien, berättade för mig: ”Jag hade aldrig varit där jag är i dag utan studieförbundet. Där fick jag språket men också vägen in i samhället.”

Fru talman! Detta är folkbildningen. Detta sker varje dag i klassrum, i studiecirkellokaler, i kulturverkstäder och i små grupper över hela landet. Det är inte alltid som det syns i rubriker, men det gör skillnad i människors liv. Det är just därför som det är så allvarligt med de nedskärningar vi nu ser.

Under den här mandatperioden har stödet till studieförbunden minskat kraftigt. Omkring en tredjedel, alltså 500 miljoner kronor, har tagits bort. Samtidigt har folkhögskolorna inte fått den uppräkning som krävs för att möta de ökade kostnaderna. Konsekvenserna är tydliga.

Studieförbunden visar i sin egen rapport att en femtedel av all verksamhet redan har försvunnit. Samtidigt ser vi hur folkhögskolorna har börjat lägga ned på flera platser. Det går snabbt – snabbare än man någonsin kunde tro.

Bakom siffrorna finns också förändringar i verkligheten. Det handlar om cirklar som inte längre startar, verksamheter som läggs ned och mötesplatser som försvinner. I vissa fall försvinner just det sista organiserade sammanhanget på en ort, i en by eller i en stadsdel.

Nedskärningarna slår inte heller lika överallt, utan de slår hårdast där behovet är som störst, i områden där folkbildningen är en av få öppna dörrar. Det slår hårt mot utsatta grupper och mot personer med funktionsvariation. Det slår hårt mot mindre kommuner och ekonomiskt svaga områden. Det slår också väldigt hårt mot landsbygden.

Fru talman! När vi ser hur studielokaler stängs och hur verksamheter drar sig tillbaka från delar av landet, då vet vi vad det betyder. Det betyder att det blir färre som får stöd att ta sig vidare. Det blir färre som lär sig språket, och det blir färre som hittar ett sammanhang. Det betyder att människor inte nås. Det betyder mer ensamhet, och det betyder färre vägar framåt. Det är både själsliga och kulturella vägar som försvinner, men det handlar också om ekonomiska vägar för samhället.

Fru talman! Vi ser också konsekvenserna i kulturen på många sätt. Ett av de tydligaste exemplen är att replokaler runt om i landet just nu försvinner. Tusentals unga står nu utan plats att skapa, att spela och att mötas. Det är lätt att underskatta detta, men många av våra största artister började just där, i en replokal, i en studiecirkel, i en gemenskap.

Fru talman! För många människor, inte minst på landsbygden, är möjligheten att delta i folkbildning inte ett komplement – det är som sagt det enda som finns. Det är där man möter kultur. Det är där man får delta. Det är där man får vara en del av något större. Det är där man får växa. I den meningen är folkbildningen också en del av vår gemensamma välfärd. När de möjligheterna försvinner är det inte bara en verksamhet som försvinner. Då försvinner också en del av det som håller ihop vårt samhälle.

Fru talman! Folkbildningen bidrar till att människor kommer i arbete. Den stärker språket för den som är ny i Sverige. Den finns där när det traditionella skolsystemet inte räcker till för alla. Folkbildningen utbildar fritidsledare, socialpedagoger, lärarassistenter – massor med yrken som vårt samhälle behöver mer av.

Folkbildningen stärker demokratin. Den bygger tillit och den skapar möten mellan människor som annars aldrig hade träffats. Den har en avgörande roll i vår tids stora utmaningar.

Folkbildningen spelar en viktig roll i arbetet mot ensamhet, där människor behöver sammanhang. Det behöver vi alla. Den spelar en avgörande roll i arbetet mot segregation och orättvisor, för folkbildningen öppnar vägar in i samhället för alla. Den spelar en avgörande roll i klimatomställningen där vi alla behöver mer kunskap, förståelse och engagemang.

Fru talman! Folkbildningen är inte en verksamhet i marginalen. Den är en uppenbar del av lösningen på samhällets problem, som jag precis nämnde. Det är just därför det är så allvarligt att se hur den minskar i omfattning. Jag vill också säga detta: Jag tror inte att någon människa vill att andra människor ska få färre möjligheter. Jag tror att vi alla delar en grundläggande vilja att människor ska få växa, leva sina liv och hitta sin plats i samhället. Men då behöver vi alla också våga se konsekvenserna av de beslut vi fattar i den här salen och också i kommuner och regioner.

Fru talman! Folkbildning handlar ytterst om möjligheter. Det handlar om att människor ska kunna ta nästa steg. När en cirkel försvinner, försvinner också en möjlighet. När en folkhögskoleplats försvinner, försvinner också en väg vidare. I en tid som vår har vi inte råd med detta.

Fru talman! Vi socialdemokrater menar att riktningen behöver vara en annan. Folkbildningen behöver stabila och långsiktiga villkor. Studieförbunden ska finnas i hela landet, och det ska också folkhögskolorna göra, och förutsättningarna för dem att fortsätta sitt viktiga arbete måste vara de bästa. Folkbildningen ska inte finnas för något systems skull utan för människornas skull.

Fru talman! Härmed yrkar jag bifall till reservation 12.

Tack, alla ni som lyssnat! Att mötas är något av det finaste vi har.

Fru talman! Magnus Manhammar är ju engagerad i frågor om folkbildning, så jag tänker passa på att ställa ett par frågor nu när jag har chansen i debatten.

Jag har debatterat de här frågorna med Magnus Manhammar tidigare och konstaterat att Socialdemokraterna har ett väldigt intimt band till ett av studieförbunden: ABF, det studieförbund som mottar i särklass mest bidrag från staten. Det handlar om hundratals miljoner kronor som de mottar. Samtidigt har man de här intima banden. Och det är inte bara på någon sorts allmän organisatorisk nivå historiskt sett, utan Socialdemokraterna har till och med nu sittande riksdagsledamöter som också har ledande positioner i ABF.

Min fråga till Magnus Manhammar är därför: Är det verkligen lämpligt att man gör på det här sättet – att man sitter och lobbar för hundratals miljoner kronor till en verksamhet där man själv är ordförande och har en ledande ställning? Är det någon sorts socialdemokratisk variant av cirkulär ekonomi?

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Det blir inte riktigt seriöst med den här typen av frågor. Det blir också väldigt historielöst, och det är tyvärr inte första gången som det blir historielöst i debatten med företrädare för Sverigedemokraterna.

I Sverige har vi demokrati. Den grundades av ett antal olika rörelser som införde demokratin i det här landet, vilket vi ska vara stolta över. Det var inte minst nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen, men det var också rörelsen för folkbildning i Sverige som såg till att vi fick demokrati, att vi fick föreningsfrihet, att vi fick politiska partier och att vi fick en landsbygdsrörelse, en kristen rörelse och olika andra religiösa rörelser. Det har skapat ett myller av föreningar. Det kan handla om idrottsföreningar, politiska föreningar, religiösa föreningar och intresseföreningar. Det är det som är civilsamhället och demokratin i Sverige. Känner man inte till det har man förmodligen inte öppnat en historiebok.

Arbetarrörelsen var alltså en del av det som bildade demokratin i Sverige, och det är klart att ett bildningsförbund förmodligen hade en koppling till Socialdemokraterna då och har det också i dag. Precis som de andra studieförbunden har kopplingar till olika folkrörelser och olika partier har också Socialdemokraterna det. Det är inget konstigt.

Om vi vill önska bort partierna från Sverige kanske vi inte har någon demokrati längre. Det verkar ju lite konstigt. Men i fascistiska stater och stater som är diktaturer eller auktoritära har de inte så många partier, utan där är det bara ett parti som styr. I vårt land hoppas jag dock att vi ska fortsätta ha demokrati.

Det är inte något konstigt att föreningar med föreningsfrihet kan ha kopplingar till olika politiska partier. Om det var förbjudet skulle vi inte ha någon demokrati. Jag hoppas att vi kan försöka ha en mer seriös diskussion om vad civilsamhälle och demokrati är och hur vi kan stärka det och se att partier, föreningar och intressen inte behöver stå mot varandra utan att alla intressen behövs i det här myllret som är vår demokrati.

Fru talman! Jag kan börja med att säga att det är en i allra högsta grad seriös fråga. Jag står här i Sveriges riksdag och tar upp detta för att jag tycker att det är viktigt.

Jag tror att en del av den ganska uppskruvade retorik som man hör från den rödgröna sidan bottnar i att man har de här särintressena och specialintressena i ett studieförbund som också råkar vara det som tar emot i särklass mest statsbidrag.

Man har kunnat se det på debattsidorna, där Socialdemokraterna har varit ute och vevat nu under våren. Bland annat i Jönköpings-Posten har man skrivit under debattartiklar som både riksdagsledamot och ordförande för ABF Sydöstra i en debattartikel där man lobbar för mer bidrag till den egna verksamheten.

Jag tycker faktiskt att det är väldigt allvarligt att man gör på det här sättet. Det finns en jävssituation i det här som är extremt uppenbar, och jag tänker: På vilket sätt skiljer sig det här från om man hade haft ett motsvarande fall när det gäller näringslivet, om man hade haft en person som sitter som riksdagsledamot och lobbar för mer bidrag till den bransch som man själv jobbar i? Det är ju precis samma sak, egentligen.

Jag vill fråga Magnus Manhammar om han inte ser den relationen här och att det finns en olämplighet i det här. Skiljer det här sig från det motsvarande fall som jag precis nämnde?

Fru talman! Det som skiljer är att i näringslivet är det pengar som människor försöker tjäna, och det kan bli korruption genom det. I civilsamhället och folkbildningen är det ett ideellt engagemang, där man inte tjänar pengar utan engagerar sig för att göra det bättre för andra, för sina medmänniskor, och för att stärka demokratin och tron på mänskliga rättigheter. Det är ett ideellt engagemang.

Det vore klädsamt om också Sverigedemokraterna kunde tycka att ideellt engagemang kan vara viktigt. Det vet jag att det finns Sverigedemokrater som gör. Det finns det människor i alla partier som gör. Det vore klädsamt och fantastiskt om Sverigedemokraterna i stället för att vara förvånade över att människor från andra politiska partier engagerar sig i civilsamhället, i föreningar och i bildningsförbunden kunde tänka sig att engagera sig i civilsamhället och i bildningsförbunden och också bidra till att stärka mänskliga rättigheter och demokrati.

Jag har med mig ett hjärta från min dotter för att komma ihåg varför jag är här i riksdagen och vilka vi kämpar för. Det som är sanningen i Sveriges riksdag är att vår demokrati är relativt hotad i dag. Vår demokrati har blivit svagare, konstaterar både forskningen i Sverige och internationell forskning – till och med den svenska demokratin. Det är inte bara den amerikanska demokratin som har blivit svagare.

Det är för att man gör de här nedskärningarna på civilsamhället och jagar olika föreningar. Tidöregeringen men också Sverigedemokraterna jagar föreningar som står upp för mänskliga rättigheter och för människors rätt att uttrycka sig.

Vi har en fara för demokratin, och frågan jag fick i den här diskussionen är ett sätt att återigen försöka misstänkliggöra dem som står upp för demokrati och som engagerar sig i civilsamhället och i folkbildningen.

Jag har varit på massor av ABF-kurser. Jag kan inte minnas att jag har fått en enda krona någon gång. Det är snarare så att man har tagit tid från sin familj och från sitt liv i övrigt för att engagera sig ideellt i studieförbunden. Jag har varit i massor av olika studieförbund och massor av olika föreningar. Jag sitter också i många föreningsstyrelser i dag, för det är viktigt även utanför politiken. Jag hoppas att Sverigedemokraterna också kan tänka sig att börja göra det.

(Applåder)

Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Varje år fördelar staten över 20 miljarder till civilsamhällets organisationer. Det handlar om grupper och verksamheter där människor samarbetar för gemensamma intressen, värderingar eller mål. Det är ideella föreningar som till exempel idrottsklubbar och kulturföreningar och organisationer som Röda Korset, Erikshjälpen och Rädda Barnen. Även studieförbunden räknas hit och givetvis religiösa samfund. Det är människor som engagerar sig frivilligt tillsammans utan att staten går in och styr och utan att verksamheten styrs av vinstintressen.

Det mest fascinerande tycker jag är de frivilliga, de som kallas volontärer, som ställer upp för andra människor utan tanke på vinst för egen del. Men jag tror att de har funnit nyckeln till ett rikt liv. De visar också oss andra vägen till hur man blir sann och hel. Därför är det så viktigt med det civila samhället när det gäller att skapa sammanhang och mening för människor.

Innan jag kom till riksdagen 2010 arbetade jag i tio år i Göteborgs Räddningsmission. Jag var anställd och fick lön för mitt arbete, men i verksamheten för missbrukare, hemlösa och de fattigaste av de fattiga såg jag varje morgon volontärer ställa upp på grund av att de såg ett värde i att hjälpa andra.

Civilsamhället stärker demokratin, ger människor möjlighet att påverka, skapar gemenskap och socialt stöd och hjälper till vid kriser och behov.

Herr talman! När det gäller finansiering av civilsamhället sammanfaller det med stödet till trossamfunden.

De nya demokrativillkoren för statens stöd till trossamfund och civilsamhälle är grundläggande för vilka sammanhang bidrag ska betalas ut till. När det gäller trossamfund är tanken att offentliga pengar bara ska gå till verksamheter som har minst 2 500 betjänade medlemmar och som framför allt respekterar grundläggande demokratiska värderingar.

Demokrativillkoren betyder i regel att en organisation respekterar alla människors lika värde, följer lagar och accepterar demokratiska spelregler, inte uppmanar till våld, hot eller hat, inte diskriminerar på grund av kön, religion eller etnicitet samt arbetar på ett öppet och demokratiskt sätt. Syftet med demokrativillkoren är framför allt att skydda demokratin och förhindra att extremistiska eller odemokratiska grupper får pengar.

När det gäller trossamfund har det funnits, och finns säkert, en oro när det gäller registrering av medlemmar. Det kan också vara knepigt om nivån på bidraget utgår från antalet registrerade medlemmar. Det skulle kunna vara olägligt för ett samfund som Pingströrelsen till exempel, som har drygt 80 000 medlemmar, om de registrerade uppgick till 20 000. I det liggande förslaget – jag uttrycker det förenklat – ska en revisor intyga antalet medlemmar. Det kan nog bli bra, men oron finns där. Två kristdemokrater motionerar i det här betänkandet om att de vill se över detta så att inte samfunden får en alldeles för stor administrativ börda.

Herr talman! Sedan den 13 januari i år gäller statens demokrativillkor också för statsbidrag till folkhögskolor och studieförbund. Det är Folkbildningsrådet som beslutar om detta. Det finns åtta studieförbund i Sverige, som sammanlagt har över 600 000 deltagare – det är ganska fantastiskt och väldigt viktigt. Vi vet att studieförbund handlar om gemenskap, hälsa, demokrati, personlig utveckling, värderingar och det vi också har hört andra tala om här: känslan av sammanhang. Enligt psykologen Aaron Antonovsky är det, i alla fall rent mänskligt sett, livets mening att ha en känsla av att man har ett sammanhang och en uppgift.

Statsbidragen till studieförbunden uppgår till 1,5 miljarder per år och till folkhögskolorna 2,5 miljarder. Som vi har hört här tidigare är det alltså 4 miljarder; det är mycket pengar. Dessutom tillkommer 567 miljoner från deltagarna i studieförbunden. Jag skulle från Kristdemokraternas sida vilja se att de här bidragen kom tillbaka till den nivå de tidigare hade, vilket jag tror är möjligt framöver. Ambitionen från mitt parti är i alla fall att försöka arbeta för att studieförbunden ska få tillbaka den möjlighet som de hade tidigare.

Vi vet dock också att det finns olika orsaker till att det här har dragits ned. Vi vet att det har varit brister i rapportering och kontroll och att det har förekommit fusk när det gäller rapportering till myndigheten. Det har inte fungerat så bra som det skulle ha gjort, och det är en av orsakerna till neddragningarna.

Det är också så i statsbudgeten att försvaret för fem sex år sedan kostade 40 miljarder och nu kostar 140 miljarder, och man tror att det kommer att bli 180 miljarder framöver.

Jag tycker att organisationen Studieförbunden i samverkan har gjort goda insatser med att lyfta fram bättre kontroll och tydligare redovisning, och de har även tagit in det här med ökad digital utveckling.

Vi ska också observera att det egentligen är tre parter som delar på det här ansvaret. Det är staten, regionerna och kommunerna. Tidigare stod kommuner och regioner för 45 procent av bidragen, men det har gått ned till 30 procent. Det finns alltså flera sidor av det här som kanske kan förklara den utsatthet som rått för studieförbunden under senare tid.

Jag vill avsluta med att säga att vi kristdemokrater tror på civilsamhällets enorma betydelse och på studieförbundens och folkhögskolornas mycket viktiga funktion i samhället för människors väl och ve, för deras hälsa och för den känsla av sammanhang och gemenskap som är grundläggande för det här samhället. Låt oss värna om civilsamhället – inte minst studieförbunden och folkhögskolorna!

(Applåder)

Herr talman! Dagens betänkande berör stora områden som Vänsterpartiet håller högt: folkbildningen, trossamfundens villkor och mer övergripande civilsamhällesfrågor. Jag är därför lite orolig för att jag kanske kommer att dra över min tid lite grann – vi får se hur det går.

Vi har i vår skuggbudget stora förstärkningar till just de här områdena. Vi har runt 900 miljoner mer till folkbildningen, till exempel. Det svenska civilsamhällets organisationer är väldigt viktiga byggstenar i vår demokrati och behöver goda villkor för att verka. Tyvärr verkar den konsensus som funnits kring behovet av ett starkt civilsamhälle ha försvunnit. I stället för att ses som en tillgång för samhället känner många som engagerar sig att politiska företrädare i kommuner, regioner och på nationell nivå behandlar dem med misstänksamhet och till och med ser dem som ett hot mot demokratin.

Många av de nedskärningar som har skett den här mandatperioden när det gäller civilsamhället är tydligt ideologiskt motiverade. Det är fredsrörelsen, miljörörelsen, de etniska organisationerna, kooperativ och konsumentorganisationer som har fått stryka på foten, och jag tycker att vi alldeles nyss fick höra hur misstänkliggörandet från Sverigedemokraterna låter.

Man kan som åhörare få bilden av att vi här i riksdagen ger pengar direkt till enskilda organisationer som vi gillar eller företräder. Så är det förstås inte. Det är myndigheter och myndighetsliknande organisationer, som Folkbildningsrådet, som fördelar pengar till de enskilda organisationerna utifrån kriterier och mål som vi har kommit överens om genom majoritetsbeslut här i riksdagen.

Naturligtvis får de organisationer som har den mest omfattande verksamheten oftast mest pengar. Det kan handla om Svenska Fotbollförbundet inom idrotten eller ABF inom folkbildningen. Det är inga konstigheter och inget skumt, vill jag bara få sagt.

Men, herr talman, vi ser att det inte bara handlar om rena nedskärningar. Även brist på uppräkning av ekonomiska stöd samt lagar och regelverk sätter käppar i hjulet för föreningar i dag.

Vänsterpartiet vill att myndigheter och folkvalda ska få ökad kunskap om civilsamhällets funktion och vikt och att vi vid beslut också ska analysera vad effekterna blir för olika typer av organisationer i samhället. Ideellt arbete bidrar ju med väldigt viktiga insatser som vi som samhälle faktiskt inte har råd att mista. Ändå har många organisationer svårt att ens kunna öppna ett bankkonto eller hyra en lokal. För personer med funktionsnedsättning utgör regelverk för färdtjänst och ledsagning samt Försäkringskassans bedömningar hinder för att på olika sätt bli en del av föreningslivet. Det måste förstås åtgärdas skyndsamt.

Utöver dessa handfasta problem tillkommer frågan om hat och hot mot dem som engagerar sig i politiska frågor. Särskilt svårt är det i dag för barn- och ungdomsorganisationernas företrädare, för personer som rasifieras och för hbtqi-personer.

När det gäller folkbildningsområdet tycker vi att det är viktigt att självförvaltningsmodellen bevaras och att det även fortsatt finns ett armlängds avstånd mellan folkbildningen och politiken. Det har den här mandatperioden varit ett återkommande tema att företrädare för regeringspartierna och SD har förlöjligat och ifrågasatt innehåll och nytta med kurser inom såväl högskola som folkhögskola och studieförbund.

Är alternativet till dagens fria folkbildning kanske ministergodkända kurskataloger? Det vore förödande. För oss i Vänsterpartiet är det centralt att fritt och frivilligt fortfarande är ledorden för folkbildningen. Politiker ska inte styra innehållet i studiecirklar, kulturträffar eller andra typer av kurser.

Det finns också anledning att rikta stark kritik mot regeringens stora nedskärningar på området. Folkhögskolorna borde ha fått behålla den förstärkning som tillkom under pandemin. Det finns även fortsatt ett stort behov av utbildningsplatser; vi ser att alltför många unga inte klarar sina gymnasiebetyg, och vi ser också en väldigt hög arbetslöshet just nu.

Vi menar att det utöver utökningen av antalet platser även behövs en rejäl höjning av ersättningen per deltagare. Vi ser nämligen att ersättningen släpar efter och att det exempelvis försvårar rekryteringen av lärare, eftersom man inte har ingått i den statliga satsningen Lärarlyftet. Det ger också sämre möjligheter till extra hjälp för de många deltagare inom folkhögskolan som har stora stödbehov.

Herr talman! Jag vill också beröra de nedskärningar som har skett i studieförbundens verksamhet. Företrädare för oppositionen har riktat kritik mot detta på ett mycket bra sätt här tidigare, men även jag vill passa på att göra det.

Jag tycker att det är särskilt olyckligt med alla de fysiska mötesplatser som har fått stänga. Det handlar om många musikhus och replokaler som har tvingats stänga, och det är många studiecirklar som nu inte blir av. Även samarbeten med andra organisationer behöver ställas in. Detta påverkar hela föreningslivet och drabbar människor runt om i landet som vill lära tillsammans med andra, men effekterna är som mest kännbara på mindre orter och i glesbygd där mötesplatser, kulturutbud och föreningsliv är beroende av just studieförbunden.

Utöver studieförbunden vill jag lyfta fram andra typer av lokalhållande organisationer, som Folkets Hus och Parker, Bygdegårdarnas Riksförbund och Våra Gårdar, som starkt bidrar till att vi runt om i vårt land har platser att mötas på. De behöver också goda villkor.

Forskningen visar att mötesplatser utgör ett slags social infrastruktur där sammanhållning kan uppstå. Det är viktigt för att motverka till exempel polarisering i ett samhälle. Civilsamhällets förmåga att skapa dessa möten blir därför också en viktig pusselbit i skapandet av en demokratisk stat med hög tillit mellan medborgarna och en känsla av samhörighet.

Om vi inte jobbar aktivt med att skapa förutsättningar för möten mellan människor med olika bakgrund, olika tankar och olika ideologier blir det också svårt att skapa förståelse. I ett sådant läge riskerar vi att få motsättningar i vårt samhälle – och i värsta fall också hot och hat mot minoriteter. I dag sprids fördomar, rasism och hot mot ideologiska motståndare snabbt, framför allt på nätet. Det uppmuntras till och med av algoritmer på de stora sociala medier-plattformarna.

I det betänkande vi debatterar i dag finns det ett förslag från Vänsterpartiet om samhällets ansvar för att just jobba mot rasism och hatbrott, och jag tänker avslutningsvis kika lite närmare på de frågorna utifrån vår motion, herr talman.

De nationella minoriteterna har historiskt sett varit utsatta för marginalisering, diskriminering och rasism – även från staten. I dag lever fördomar kvar som drabbar de nationella minoriteterna både på gruppnivå och som enskilda individer. Europarådets rådgivande kommitté lyfte redan 2023 hur den alltmer polariserade politiska diskursen verkar slå mot personer som hör till nationella minoriteter, särskilt de som hör till de judiska, romska och samiska grupperna.

Den här veckan presenterade Institutet för mänskliga rättigheter sin årsrapport, och ett fördjupningsområde var just normaliseringen av rasism. Institutet vill lyfta fram en rad riskområden som vi behöver hantera.

Det handlar bland annat om att rasistisk retorik etableras i det offentliga samtalet och blir en del av vardagsspråket. Rasism normaliseras, vilket riskerar att begränsa människors faktiska möjlighet att utöva sina fri- och rättigheter. Barn och unga är särskilt utsatta i skolor och digitala miljöer, där rasistiskt språkbruk blir allt vanligare.

Man konstaterar också att hatbrott sällan anmäls och att få anmälningar leder till lagföring. Man noterar att polis och domstolar har svårt att uppfatta rasistiska motiv och att det sällan utreds. Bristande tillit till polis och rättsväsen gör också att färre anmäler, vilket försvårar den enskildas rätt till upprättelse. Det visar sig att bara 5 procent av de anmälda hatbrott som registrerades 2022 och handlades fram till maj 2025, när mätningen gjordes, klarades upp – bara 5 procent! Nästan hälften av ärendena lades ned före eller efter inledd utredning. Då är det inte konstigt att intresset för att anmäla minskar.

Det är faktiskt så att FN har ögonen på Sverige i de här frågorna och kräver att regeringen tar det här på allvar. Den rasistiska retoriken, det rasistiska agerandet och hatbrotten måste stoppas, och man kräver att det sätts in insatser på området. Regeringen har tagit fram en handlingsplan, vilket är lovvärt, men vi anser att det skulle behövas mer konkreta handlingar. Exempelvis behövs det riktade uppdrag till polisen.

Vi i Vänsterpartiet beklagar att resurserna till insatser för just de nationella minoriteterna har minskat under mandatperioden och att hela det nationella stödet till etniska organisationer har tagits bort. Möjligheten till organisering är nämligen väldigt viktig för utsatta grupper, både för att människor ska kunna hämta stöd och styrka hos varandra och för att de lättare ska kunna göra sina röster hörda gentemot exempelvis regeringen eller oss i riksdagen.

Ett förslag som FN lyfter fram och som Vänsterpartiet även har motionerat om är att det bör tas fram så kallade jämlikhetsdata, så att det blir tydligt hur människor med olika bakgrund behandlas i Sverige. Detta finns på plats i andra länder.

Vi har också noterat att Brottsförebyggande rådet lyfter fram en annan form av rapporteringsverktyg som i dag finns på Irland. Vi ser att det skulle vara ett värdefullt komplement till de anmälningar om hatbrott som inkommer till svenska myndigheter, just utifrån det jag nämnde tidigare om att många till exempel har låg tillit till polisen.

Ett sådant rapporteringsverktyg skulle ge oss en bättre bild av förekomsten av och de olika uttrycken för rasism, vilket har varit lyckosamt på Irland. Där har en grupp civilsamhällesorganisationer fått hjälp och ekonomiskt stöd från regeringen för att ta fram ett rapporteringsverktyg för rasistiska incidenter dit utsatta och vittnen kan rapportera incidenter anonymt.

Vi tycker att man ska se till att få ett sådant på plats här i Sverige. Detta handlar min reservation 5 om, som jag härmed yrkar bifall till.

(Applåder)

Herr talman! Det finns samhällsfunktioner som syns tydligt i vårt samhälle, som polisen, sjukvården och skolorna. Sedan finns det sådant som inte alltid är lika tydligt i konturerna men som människor i hela landet bygger tillsammans, kväll efter kväll och år efter år.

Det är föreningslokalen som hålls öppen av någon som egentligen kanske inte riktigt har tid. Det är trossamfundet som ordnar aktiviteter, stöd och gemenskap långt innan det offentliga hinner dit. Det är också folkhögskoleläraren som ser en elev som ingen annan har sett. Det är civilsamhället – det där nätet som vi kanske inte alltid pratar om, men när det saknas märker vi det direkt.

Herr talman! I en tid när mycket rör sig snabbt – säkerhetsläget, tekniken, debattklimatet – behöver Sverige en samhällsstruktur som inte bara är robust utan också mänsklig. Det är där civilsamhällets styrka ligger: Det är byggt av relationer, av förtroende och av frivillighet. Just därför måste politiken vara långsiktig – inte passiv, men långsiktig. Vi behöver ha tydliga principer, vi ska värna demokratin och vi ska ha ordning i bidragssystem, men vi får aldrig ersätta förtroendet. Civilsamhällets värde kommer inte från staten utan ur människors egen vilja att bidra.

För oss liberaler är detta grundläggande. Ett starkt samhälle byggs inte ovanifrån, utan det byggs mellan människor. Därför är det viktigt att civilsamhället har stabila förutsättningar.

Regeringen har under de senaste åren tagit flera steg i rätt riktning, inte bara för att ge civilsamhället en stabil grund utan också för att skapa tydliga spelregler. Det gäller till exempel arbetet med det nya demokrativillkoret, som införs i alla bidragsförordningar för att offentliga medel ska gå till verksamheter som står upp för grundläggande fri- och rättigheter.

Det gäller också arbetet mot ensamhet, där civilsamhället spelar en avgörande roll. Folkhälsomyndigheten leder nu en nationell strategi och fördelar medel till organisationer som bidrar till gemenskap och social delaktighet. Kommuner får samtidigt stöd för att utveckla sina insatser för exempelvis äldre. Här kompletterar staten, civilsamhället och kommunerna varandra, precis som det ska vara.

Inom folkbildningen har regeringen prioriterat flera delar som ger människor nya chanser. Det handlar om språkutbildningar för utrikes födda och utbildningar för personer med funktionsnedsättning. Det är satsningar som gör utbildning tillgänglig där den annars riskerar att saknas.

Herr talman! När äldre blir ensamma är det oftast en förening som ringer först. När människor fastnar i ett beroende är det oftast en ideell organisation som öppnar dörren. När nyanlända försöker orientera sig i ett nytt land är det ofta ett språkkafé, en kurs eller en studiecirkel som ger den första riktiga känslan av sammanhang. När någon lämnar skolan med en känsla av misslyckande bakom sig är det folkhögskolan som stärker självkänslan, skapar hopp och ger en känsla av att inte vara ensam.

Det är de här mötena som bygger gemenskaper – de är inte strategier på papper, utan de sker i verkligheten. Vår roll som politiker är att underlätta dessa möten och att skapa stabila villkor och förutsättningar för långsiktighet. Vår roll är aldrig att detaljstyra bort det som gör civilsamhället starkt: friheten, kreativiteten och det nära.

Herr talman! Folkbildningen är unik. Det är en utbildningsform som inte börjar i krav utan i människors vilja att lära sig. Det är en plats för människor som behöver en nystart eller ett nytt språk. Det är också en plats där man får fråga, pröva, tänka högt och göra om.

Sverige behöver fler vägar in i kunskap. Vi behöver fler möjligheter för vuxna som kanske inte hamnat rätt från början. Vi behöver fler utbildningsmöjligheter som gör att människor faktiskt vågar börja om, utan krav på perfektion. Därför behöver politiken vara uthållig. Folkbildningen ska inte behöva kastas mellan olika ideologiska ståndpunkter. Den ska ha stabila villkor för att kunna utvecklas i sin tid.

Herr talman! Framtidens Sverige avgörs inte bara av stora beslut som vi fattar i den här kammaren, utan det avgörs också av alla de små beslut som tas varje dag när människor väljer att engagera sig, stötta någon annan eller lära sig något nytt tillsammans.

Vi började i det som inte alltid syns men som ofta finns där – i föreningslokalen, i studiecirkeln eller i det lilla samhället – och som gör att Sverige håller ihop. Det är därför civilsamhället och folkbildningen spelar så stor roll. Ett samhälle där människor engagerar sig för varandra är ett öppnare, friare och mänskligare samhälle.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

I detta anförande instämde Carl Nordblom (M).

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Centerpartiets reservation 6 i betänkandet.

Civilsamhälle, trossamfund och folkbildning är alla viktiga delar i vårt svenska samhälle och vår gemenskap. Jag har den senaste tiden haft förmånen att möta ett stort antal organisationer som tillhör civilsamhället. Vad är det som driver dem och gör att de väljer att engagera sig på sin fritid? Det är att tillsammans med andra göra något gemensamt som är till nytta för både individen och samhället i stort. Det ska vi värna och underlätta.

Det har i många debatter här i riksdagen visat sig hur olika vi i de politiska partierna ser på civilsamhället och kanske framför allt på studieförbunden. För Centerpartiet är det viktigt att Sverige har ett starkt civilsamhälle. Vi behöver också lyfta de frivilliga krafterna och visa tillit.

Vi går däremot i riktning mot fler kontroller och krångligare regler. Detta ska naturligtvis skötas på ett korrekt sätt; jag förespråkar inte fusk på någon enda punkt.

Vi behöver underlätta för föreningslivet att exempelvis, som flera talare har varit inne på, skaffa ett vanligt bankkonto. Det är märkligt att en så simpel del som att skaffa ett bankkonto, som samtidigt kan vara så försvårande för föringslivet, inte är löst. Detta har vi känt till länge, och många talare före mig har tagit upp det. Det är märkligt att det här inte är åtgärdat.

Inte minst för ungdomsorganisationer är detta extra komplicerat. Jag tror att alla vi i kulturutskottet som har träffat ungdomsorganisationer har fått medskicket att vi bör se till att det blir enklare för föreningslivet att skaffa ett bankkonto, så att man på ett säkert sätt kan hantera belopp som ofta är ringa men viktiga för att föreningen ska fungera.

Herr talman! Civilsamhället bidrar i allra högsta grad till att bryta ensamheten; inte minst gör studieförbunden det. Där lär man sig tillsammans med andra något nytt och delar med sig av sin egen kunskap. Centerpartiet sätter stort värde på den fria och frivilliga bildningen, som vi har nytta av hela livet. Därför anser jag att det är fel att göra den neddragning som regeringen har gjort på studieförbunden.

Centerpartiet ser vikten av ett starkt civilsamhälle. Det är också en förebyggande insats, inte minst bland unga människor. Civilsamhället är nyckeln i det förebyggande arbetet. Debatten handlar dessvärre nästan alltid bara om brotten och straffen. Alldeles för sällan talar vi om hur vi ska förhindra brott, så det var väldigt glädjande att höra Carl Nordblom tala om att civilsamhället är en viktig del i det förebyggande arbetet i sitt inlägg tidigare i dag. Det är nästan första gången jag hör det från något av majoritetspartierna, så jag noterar det nogsamt. Jag hörde även Roland Utbults ambition att återställa bidraget till studieförbunden. Jag blev därför trots allt på lite gott humör under den här debatten.

Herr talman! Utan civilsamhället skulle Sverige bli ett tråkigt och tyst samhälle; det vet vi. Att satsa på civilsamhället är att bygga Sverige starkt. Sverige kan mer.

(Applåder)

Herr talman! När vi diskuterar civilsamhället diskuterar vi egentligen något ännu större, nämligen tilliten i vårt samhälle. Tilliten är kittet som håller ihop en demokrati. Den gör att människor accepterar att andra tycker annorlunda. Den gör också att vi tror att gemensamma beslut faktiskt kan vara klokare än de beslut vi fattar var och en för sig.

Tilliten mellan människor uppstår dock inte av sig själv. Den byggs i mötet mellan människor. Den byggs när människor samlas i en förening, i ett studieförbund eller i en lokal samlingssal. Den byggs när människor organiserar sig i frågor de bryr sig om och tillsammans försöker förändra samhället. Det är där demokratin får sin kraft. Det är också därför civilsamhället är så avgörande.

Herr talman! Sverige har en lång tradition av folkrörelser. Föreningar, studieförbund, kooperationer och ideella organisationer har byggt vårt samhälle underifrån. Det är genom dessa rörelser människor har lärt sig demokrati i praktiken. De har mötts, diskuterat och ibland varit oense, men de har ändå fortsatt samtalet. Det är så tillit skapas. Utan tillit fungerar inte demokratin.

Herr talman! Även skolan har ett viktigt demokratiuppdrag. Ett bra sätt att levandegöra demokratin är när elever får möta unga människor som är politiskt aktiva i exempelvis ungdomsförbund. Tyvärr vittnar många ungdomsförbund i dag om hur svårt det är att få besöka skolor. Regelverket som infördes för att skapa tydlighet har i praktiken lett till att många skolor i stället tolkar reglerna så snävt att ungdomsförbund endast släpps in vid enstaka debatter eller större evenemang. Detta riskerar att begränsa det demokratiska samtalet i skolan och minska elevernas möjlighet att träffa unga som är politiskt engagerade.

Vi socialdemokrater menar att ungdomsförbundens närvaro i skolan bör uppmuntras, inte begränsas. Regelverket behöver därför ses över så att alla elever oavsett var i landet de bor får möjlighet att möta politiskt engagerade unga och ta del av en levande demokratisk bildning.

Herr talman! Skolans demokratiuppdrag och civilsamhällets roll är ännu viktigare i dag när vi ser hur demokratin pressas tillbaka. De demokratiska framsteg som gjordes under 1900-talet rullas nu tillbaka i många delar av världen. Detta sker sällan genom dramatiska beslut. Nej, ofta sker denna allvarliga utveckling lågmält genom att utrymmet för civilsamhället krymper, organisationer får svårare att verka och kritiska röster ifrågasätts. Dessa förändringar kan var för sig framstå som begränsade, men tillsammans är de farliga.

Just därför måste vi även vara uppmärksamma på de förskjutningar som sker här hemma, för också här är demokratin på tillbakagång. Socialdemokraterna ser med stor oro på hur civilsamhällets organisationer pressas tillbaka genom både politiska nedskärningar och en alltmer styrande och misstänkliggörande attityd från regeringen och dess samarbetsparti. Det handlar inte enbart om minskade resurser utan om en medveten förskjutning av civilsamhällets roll i vårt samhälle.

Företrädare för Sverigedemokraterna har vid upprepade tillfällen ifrågasatt att offentliga medel går till organisationer som uttrycker kritik mot regeringens politik. Den typen av politisk påverkan på oberoende organisationer är djupt problematisk i en demokrati. Inte minst under dagens debatt har vi hört just en sådan inställning.

Herr talman! Just därför menar vi socialdemokrater att civilsamhället måste ges långsiktiga förutsättningar. Finansieringen av civilsamhällets organisationer är inte bara en budgetfråga. Det är också en demokratifråga. Organisationer som bygger gemenskap, stärker människors delaktighet och ger människor möjlighet att organisera sig behöver stabila villkor. De bör också prioriteras i arbetet mot segregation och polarisering eftersom de skapar de möten som håller samhället samman.

Vi socialdemokrater vill stärka civilsamhället, som demokratisk kraft, som välfärdsaktör och som en plats där engagemang, tillit och organisering kan växa. Vi vill främja människors möjlighet att engagera sig och påverka sin livssituation och samhället i stort. Vi vill också stärka civilsamhällets roll som röstbärare och demokratisk motor i hela landet och fördjupa och sprida kunskapen om civilsamhällets betydelse, särskilt bland myndigheter och beslutsfattare.

Civilsamhällets särart måste värnas. Organisationer som inte är vinstdrivande och inte verkar utifrån marknadens logik ska inte pressas in i kommersiella regelverk. Vi ser med oro på att myndigheter i allt högre grad behandlar ideella föreningar som om de vore företag, med ökade krav på redovisning, moms, upphandlingar och hantering som saknar grund i civilsamhällets verklighet. Som nämnts i talarstolen tidigare är det under all kritik att det ska vara så svårt att starta ett bankkonto, byta firmatecknare eller teckna ett abonnemang. Det är ett krångel som påverkar civilsamhällets verksamheter långt mer än vad vi tror.

Därför vill vi ta fram nationella riktlinjer för hur myndigheter ska tillämpa lagar och regelverk med respekt för det civila samhällets särskilda karaktär. Samtidigt måste regelverk skydda mot missbruk och inte kunna utnyttjas av oseriösa eller odemokratiska aktörer.

Herr talman! Demokratin är inget vi en gång byggde och nu kan ta för given. Demokratin byggs varje dag i möten mellan människor – i föreningslokaler, i studiecirklar, i idrottsföreningar och i ungdomsförbund, ja, i civilsamhällets organisationer runt om i hela vårt land. När människor möts växer tilliten, och när tilliten växer stärks demokratin. Därför är ett starkt civilsamhälle inte bara bra för samhället; det är helt avgörande för demokratins framtid.

(Applåder)

Herr talman! Jag har i dagens debatt hört mycket om tillit och att man ska ha tillit till civilsamhället. Jag önskar givetvis att vi kunde ha det i alla lägen, och många organisationer i landet har verkligen gjort sig förtjänt av denna tillit. Men det har också hänt saker politiskt som har skadat förtroendet för hur statsbidrag hanteras. Inte minst är Socialdemokraterna ansvariga för det eftersom tidigare regeringar har gett pengar till islamister, fuskare och bedragare. Att bara tjata om tillit utan att se verkligheten och sitt eget ansvar håller inte.

Jag fortsätter där jag slutade i förra replikskiftet: Socialdemokraternas förhållande till ABF. I kulturpolitiken pratas det ofta om armlängds avstånd. Jag tror att partierna tolkar det lite olika, för jag har hört ganska många olika definitioner beroende på partitillhörighet. Hur tänker Socialdemokraterna att de ska hålla armlängds avstånd när partiets riksdagsledamöter beslutar om statsbidrag till ABF samtidigt som samma riksdagsledamöter har höga poster i ABF och styr den verksamheten? Det blir ju ingen armlängd.

Herr talman! Jag beklagar att det verkar helt omöjligt för SD:s ledamot att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Man kan ha tillit till civilsamhället och samtidigt säga att det krävs tydliga regelverk för att civilsamhället ska kunna uppfylla de kriterier som ställs för att få statsbidrag. Det är det demokrativillkoren är till för. De kom till under den tid vi hade regeringsmakten. Vi tillsatte en utredning för att få tydligare kriterier för vad som krävs för att få statliga medel. Demokrativillkoren är nu på plats, vilket gör att organisationer och föreningar som inte lever upp till de kriterier som ligger i linje med demokratiska principer inte ska kunna få statliga medel från MUCF, Folkbildningsrådet med flera.

Det handlar alltså om att både ha tillit till civilsamhällets vilja att göra gott och ha regelverk som gör det svårt att missbruka systemet. Vi socialdemokrater kan hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Så till armlängds avstånd. Jonas Andersson har suttit ganska länge i kulturutskottet och borde känna till att inga pengar fördelas direkt från riksdagen till verksamheterna. Detta går via myndigheter, som gör bedömningar, ser över hur verksamheter uppfyller kriterierna och därefter delar ut pengar. När det gäller ABF får de sina pengar från Folkbildningsrådet.

Om vi nu ska leka med tanken att gynna sig själv: Tidöpartierna har i riksdagen fattat beslut om att sänka skatten för dem som tjänar allra mest. De pengarna går ju rakt ned i våra fickor, för vi riksdagsledamöter är ju höginkomsttagare. Tidöpartierna har gjort stora skattesänkningar som missgynnar majoriteten av Sveriges befolkning. Har Johan Andersson varit med och beslutat om dem för att gynna sig själv?

(Applåder)

Herr talman! Jag tror att jag träffade en öm punkt vad gäller förhållandet mellan ABF och Socialdemokraterna.

En del socialdemokrater i riksdagen sitter på dubbla stolar. De sitter alltså i distriktsordförandeposition i ABF och är samtidigt riksdagsledamöter och beslutar om pengar till sina egna organisationer. Det som blir så konstigt är att de då också säger att man ska ha tillit till civilsamhället.

Jag tycker som sagt att många organisationer förtjänar denna tillit, men jag tycker inte att förhållandet att vi har beslutsfattare som sitter här och fattar beslut om hundratals miljoner kronor till sina egna organisationer förtjänar någon tillit. Det är min absoluta uppfattning att detta jävsförhållande skadar tilliten till statens civilsamhällespolitik.

Hade det inte varit bättre för tilliten till civilsamhället om vi hade sluppit det här och inte haft socialdemokrater som sitter på dubbla stolar, i både ABF och i riksdagen? Jag tror att det hade varit mycket bättre för civilsamhället.

(Applåder)

Herr talman! Jag tror att Jonas Andersson hade tyckt att det hade varit väldigt mycket bättre för hans syn på hur demokratin ska fungera om ingen av oss hade haft något engagemang.

Faktum är att alla som sitter här inne har ett ideellt engagemang, till exempel i sina egna partier. Därutöver lovar jag att flera här inne också är medlemmar i olika organisationer där ute som jobbar med helt andra saker än direkt partipolitiska. Ska vi alla sluta vara engagerade och bry oss om dessa frågor när vi kommer hit?

Det finns personer som sitter här i kammaren som har egna verksamheter och som väcker motioner om hur dessa verksamheter kan gynnas. Det gäller till exempel kulturskolor. Är inte det ett felaktigt sätt att agera? Nej, det är det inte. Faktum är att vi alla är engagerade i olika frågor även utanför den här kammaren, och vi står upp för denna föreningsfrihet.

Det är inte vi i den här kammaren som fördelar pengar; det är myndigheter som fördelar pengar. Vi fastställer vilka riktlinjer som ska gälla för hur pengarna ska fördelas.

Detta är faktiskt ingen öm punkt, utan snarare tvärtom. Jag är otroligt stolt över att arbetarrörelsen har varit med och bidragit till att flera olika rörelser, till exempel folkbildningsrörelsen, har vuxit fram. Jag tror att många andra partier här inne också är stolta över det. Vi har Medborgarskolan, Vuxenskolan och många andra olika föreningar som är sprungna ur våra olika rörelser. Det ska vi vara stolta över, och vi ska se dem som en viktig del av vår demokrati och ingenting annat.

(Applåder)

Herr talman! När man står här i kammaren kan politik ibland låta som något ganska tekniskt: budgetposter, betänkanden och reservationer.

Om vi ska vara ärliga handlar det vi debatterar i dag, nämligen kulturutskottets betänkande om civilsamhället, om något helt annat.

Det handlar om livet mellan besluten – det som händer efter skolan, på kvällen och under helgen. Det handlar om att någon öppnar en dörr och säger: Kom in, du är välkommen hit! Det är civilsamhället, och det är folkbildningen. Och det är på riktigt den väv som håller ihop Sverige.

Varje tråd i den här samhällsväven är en människa och en handling. Det är idrottsledaren som står där en regnig tisdag. Det är studiecirkelledaren som välkomnar någon som säger sina första ord på svenska. Det är körledaren som får generationer att sjunga tillsammans. De bygger inte bara verksamhet, utan de väver sammanhållning. Den här väven är inte bara vacker; den är avgörande för vårt lands styrka.

Statsvetaren Robert Putnam visade att starka föreningar skapar tillit mellan människor. Där tilliten är hög fungerar också demokratin bättre. Forskning från WHO visar att deltagande i kultur stärker vår mentala hälsa och motverkar ensamhet. Andra studier visar hur idrott och friluftsliv bygger folkhälsa och gemenskap. Kultur är alltså inte bara underhållning; det är sammanhållning. Idrott är inte bara motion; det är gemenskap. Folkbildning är inte bara en kurs; det är en väg in i samhället.

Herr talman! Det talas mycket om beredskap just nu. Man talar om lager, planer och strukturer. Men det finns också en annan beredskap, och det är den som inte går att lagra på hyllor. Det är den som finns mellan människor. Det är den mjuka beredskapen, den som håller ihop oss när världen skaver, när oron ökar och när ensamheten växer. Då finns de där: idrottsledarna, studiecirkelledarna, körledarna och scouterna. De bygger inte bara en verksamhet, utan de väver sammanhållning.

Forskningen är tydlig: Där människor möts växer tilliten, och där tilliten är stark fungerar demokratin. Det här är inte en mjuk politik utan en samhällsbärande kraft.

Just därför är det så allvarligt när regeringen och Sverigedemokraterna har valt att medvetet dra ut trådar ur den här väven. Det är precis vad som händer. När regeringen genomför nedskärningar på folkbildningen är det inte bara siffror, utan det är trådar som brister.

För varje miljon som dras in händer samma sak över hela landet. Lokala avdelningar tvingas dra ned, personal sägs upp och verksamheter som ibland har funnits i decennier försvinner. Det är replokalen där unga musikers drömmar tystnar. Det är språkcirkeln som var den första vägen in i den svenska gemenskapen. Det är den öppna mötesplatsen för äldre som nu släcker ljuset. Det är hundratals små, lokala initiativ som inte längre har råd med hyran.

Detta är inte bara att ansa några kanter. Det är att aktivt försvaga den väv som bär vårt samhälle, och en väv med glesa trådar och stora hål brister när den utsätts för press.

Herr talman! Centerpartiets politik är raka motsatsen. Vi tror på människors förmåga att ta ansvar tillsammans, inte för att staten ska göra mindre utan för att människor ska få göra mer. Men om civilsamhället ska fortsätta vara Sveriges starkaste kraft måste vi ge det rätt förutsättningar, och efter vad jag har hört här i kammaren i dag känns det ändå som vi här inne är rätt överens om den saken.

Vi vill se stabila, långsiktiga verksamhetsbidrag i stället för kortsiktiga projektpengar. Vi vill ha mindre krångel. Föreningslivet behöver trygghet för att kunna planera och inte en ständig jakt på nästa tillfälliga bidrag och fler krångliga blanketter.

Herr talman! Sverige byggs inte bara här inne. Det byggs i bygdegårdar och idrottshallar, i studiecirklar och körer och ute i naturen och på vandringsleder. Det byggs där människor möts. Vi som kommer från landsbygden vet det där. När affären stänger och avstånden är långa är det ofta föreningen som håller bygden levande.

Låt oss vara tydliga. Vi tänker inte stå och se på när samhällsväven repas upp. Vi vill stärka den. Vi vill knyta nya trådar och laga dem som har brustit. Vi vill ge kraft åt de tusentals ideella ledare som varje dag väver vårt Sverige starkare. Det är så vi bygger ett Sverige som håller ihop på riktigt. Sverige kan mer.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)