Bostadspolitik

Herr talman! I dag debatterar vi i kammaren CU18 Bostadspolitik, som är ett så kallat samlingsbetänkande där motioner från allmänna motionstiden besvaras. Betänkandet handlar ytterst om inriktningen för svensk bostadspolitik. Civilutskottet har behandlat motioner om bland annat bostadsförsörjning, byggande, statens roll, social bostadspolitik och olika former av stöd, politiska råd, kommissioner och andra politiska åtgärder.

Utskottsmajoritetens förslag är tydligt: Riksdagen bör avslå motionsyrkandena.

Det är en klok linje. Sverige behöver nämligen inte ännu fler politiska påbyggnader på ett redan alltför komplicerat område. Sverige behöver inte fler system ovanpå systemen. Sverige behöver inte fler politiska råd, fler kommissioner, fler stödformer eller fler offentliga konstruktioner som gör regelverket tyngre, dyrare och svårare att överblicka. Sverige behöver tvärtom ett enklare, mer kostnadseffektivt och mer lättillgängligt regelverk.

I betänkandet blir skiljelinjen tydlig. Utskottsmajoritetens linje är att säga nej till motionsvägen när förslagen går i riktning mot mer styrning, mer administration och mer statlig överbyggnad. I reservationerna ser vi samtidigt att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet vill gå åt ett annat håll. Där presenteras olika varianter av mer statlig inblandning, fler stöd, nya politiska råd, nya kommissioner och nya politiska verktyg.

Det är därför inte bara ett betänkande om enskilda bostadspolitiska förslag. Det är också ett betänkande om två helt olika synsätt när det gäller bostadspolitiken.

Det ena synsättet är oppositionens: När något inte fungerar lägger vi till något – kanske en ny stödform, en ny kommission, ett nytt politiskt råd eller en ny statlig modell.

Det andra synsättet är utskottsmajoritetens och Tidöpartiernas: När något inte fungerar tar vi bort hindren. Då förenklar vi reglerna. Då minskar vi krånglet. Och då sänker vi kostnader. Vi gör systemet lättare att förstå och lättare att leva med.

Det är den skiljelinjen som är så viktig. Och det är därför, fru talman, som detta inte bara är ett avslag av motioner. Det är också ett ställningstagande för ett enklare Sverige.

Fru talman! Betänkandet är också ganska avslöjande. Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden, främst med hänvisning till pågående arbete eller aviserade åtgärder.

Samtidigt finns det hela 33 reservationer från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet. Det säger något viktigt, att oppositionen vill åt olika håll men nästan alltid mot mer politik, mer styrning och mer administration.

Fru talman! När man lyssnar på oppositionen blir den sammantagna bilden nästan komisk. Socialdemokraterna vill ha kommissioner, stöd och nya rättvisesystem. Vänsterpartiet vill ha statliga byggbolag. Centerpartiet vill ha strukturkommission och modern social bostadspolitik. Miljöpartiet vill ha politiska råd, byggkrediter och gröna stöd.

Det är fyra partier, fyra olika temperament och fyra olika ideologier. Men alla fyra landar i samma slutsats: Det behövs fler politiska påbyggnader på det redan havererade systemet. Det är ganska talande. Vänsterpartiet vill att staten ska äga mer. Centerpartiet vill gärna låta som att staten ska göra mindre. Miljöpartiet vill lägga till fler villkor och styrsignaler och därmed öka byråkratin ytterligare. Socialdemokraterna vill samla bransch, parter och politik i en ny bostadskommission.

På andra ställen i betänkandet driver Socialdemokraterna på för investeringsstöd, byggsubventioner, lånegarantier och olika nya system för det som de beskriver som rättvis bostadspolitik.

Det är svårt att se ett gemensamt regeringsprogram mellan dessa partier. Det är faktiskt så otroligt att Vänstern i dag presenterar en överenskommelse med Centerpartiet om ett gemensamt ansvar för Sverige som ett aprilskämt, eftersom det är så otroligt att ingen ens kan tänka sig det. Men det är lätt att se ett gemensamt hot: mer byråkrati.

Fru talman! Tidöpartierna har i stället gjort något som oppositionen ofta talar om men sällan levererar. Vi har förenklat på riktigt. Den 1 december 2025 trädde ett nytt regelverk för bygglov i kraft. Regeringen beskrev det som den största förenklingen av bygglovsregler på över 15 år. De nya reglerna innebär bland annat att det särskilda kravet på anmälan för så kallade attefallsåtgärder togs bort och att kravet på bygglov för fasadändringar på en- och tvåbostadshus togs bort. Det underlättar för fastighetsägare att exempelvis måla om, byta fasadmaterial och installera solceller eller takfönster.

Vi har också förbättrat möjligheterna att finansiera en bostad. Vi har tagit bort skatten på ISK för den som ska börja spara. I dag, den 1 april 2026, förenklas också möjligheten att låna till en bostad, och amorteringskravet justeras ned. Vi har också tagit viktiga steg för att möjliggöra för Sverigehuset och därmed fler villor och småhus.

Det är reformer som människor kommer att märka i sin vardag. Det ska inte behövas bygglov för att sätta in ett takfönster. Det ska inte krävas onödig prövning för att måla om huset. Det ska inte finnas särskilda anmälningskrav bara för att kommunen har vant sig vid att begära in papper. Det offentliga ska inte stå i vägen för vanligt sunt förnuft.

Reglerna för murar och plank har gjorts tydligare. Onödiga krav på bygglov har försvunnit även för det och en lång rad andra åtgärder, såsom att bygga skärmtak, uteplatser, mindre utbyggnader och så vidare.

Även de bygglov som tidigare krävts för att inreda en extra bostad i vind eller källare är numera ett minne blott. Och på landsbygden har man fått nya, stora möjligheter när ekonomibyggnader kan byggas om utan fördyrande byråkrati. Det är skillnaden mellan att styra mer och att störa mindre.

Tidöpartierna har inte sagt: Låt oss tillsätta en ny kommission om takfönster. Vi har sagt: Ta bort krånglet.

Vi har inte sagt: Låt oss skapa ett råd för färgsättning av fasader. Vi har sagt: Vi tar bort krånglet.

Vi har inte sagt: Låt oss bygga ett offentligt system runt varje liten förändring. Vi har sagt: Ge människor mer frihet att bestämma över sin egen fastighet.

Fru talman! Det är också här den verkliga skiljelinjen går. Oppositionen ser problemen och vill bygga nya system. Vi ser problemen och vill riva hindren.

Oppositionen har i decennier bidragit till att bygga upp många av de krångliga och dyra ordningarna i Sverige, som vi nu måste städa upp. Det gäller synen att varje problem ska mötas med ny styrning, nytt stöd, ny process eller ny offentlig konstruktion. Tidöpartierna har i stället genomfört konkreta förenklingar i regelverken för att göra systemen enklare, effektivare och mer ändamålsenliga.

Därför klingar oppositionens indignation lite ihålig. Först byggde man upp mycket av krånglet. Sedan upptäckte man att det blev krångligt. Nu vill man lösa det med ännu mer av samma tänkande. Det är inte en ny väg. Det är en omväg tillbaka.

Fru talman! Valet i höst står egentligen mellan två modeller. Det blir extra tydligt i detta betänkande. Den ena modellen är oppositionens. Den handlar om mer byråkrati, fler avgifter, mer styrning, fler stöd, större skattebehov och ett mer komplicerat system. Den andra modellen står vi i Tidöpartierna för. Den handlar om förenkling, låga avgifter, kostnadseffektivitet, tydliga regler, mindre administration och ett mycket enklare system.

Fru talman! Med det vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Tack, Mikael Eskilandersson, för anförandet! Jag instämmer i att det är två tydliga alternativ som står mot varandra.

Den här mandatperioden har inneburit en tvärnit för bostadsbyggandet. Vi står inför fyra förlorade år när det gäller de bostäder som människor faktiskt behöver.

Det här är inte bara en isolerad bostadsfråga. När människor inte kan flytta dit där jobben finns försämras också rörligheten på arbetsmarknaden. Då bromsar också tillväxten in, precis som vi ser i Sverige.

Regeringen konstaterar själv i sin resultatredovisning att insatserna som man har inte är tillräckliga för att få till en väl fungerande bostadsmarknad. Sverigedemokraterna är som bekant en del av det regeringsunderlag som driver den politiken. Ni bär således också ansvar för resultaten.

Min fråga är: Delar Mikael Eskilandersson regeringens bedömning att insatserna inte är tillräckliga? Om han gör det: Varför accepterar Sverigedemokraterna en politik som inte klarar bostadsförsörjningen och som därmed också försämrar rörligheten på arbetsmarknaden och försvårar för människor att få de bostäder de behöver?

Fru talman! Tack, Joakim Järrebring, för frågan!

Till att börja med måste vi komma ihåg att Sverige är både avlångt och stort och har 290 olika kommuner. I de 290 olika kommunerna ser det olika ut av naturliga anledningar.

Jag kan se vad som hände under tidigare mandatperioder då det byggdes många lägenheter. På många orter byggdes det lägenheter för subventionerade pengar till en marknad som inte fanns.

Min egen hemkommun är ett sådant exempel. Där finns i dag många lediga lägenheter som ingen egentligen efterfrågar och som har byggts enbart på grund av att det fanns stora subventioner för dessa lägenheter.

Det ser likadant ut i grannkommunerna. I Helsingborg finns det hundratals lägenheter som i dag står lediga. Detsamma gäller i Hässleholm eller i andra medelstora orter runt om i Sverige.

Att då fortsätta att tycka att det är självklart att man ska pumpa in subventioner för att bygga ännu fler hyreslägenheter som redan i dag inte efterfrågas skulle för mig vara väldigt verklighetsfrånvänt. I stället behöver man gå in och se vad det är som behövs och var det behövs.

Vi ska också komma ihåg att det framför allt är ett kommunalt ansvar att se till att det finns bostäder i den egna kommunen. Vilka kommuner är det då som har problem, och vilka är det som styr i de kommunerna? Det är ganska lätt att se.

De kommuner som har störst problem är de som är socialdemokratiskt styrda. Det är de som borde ta ansvar och se till att det finns tomter att bygga på.

Samtidigt har regeringen gått fram med stöd och olika åtgärder för att underlätta för att få fram fler tomter, mer byggande och mer möjligheter till byggande.

Men någonstans är det faktiskt de kommuner som har problem med bostäder som måste se till att de löser dem och inte sitter och hindrar byggande.

Fru talman! Här ser vi en tydlig kapitulation. Det finns inga ambitioner att lösa problemen med bostadsförsörjningen i Sverige från Sverigedemokraternas sida. Dem får kommunerna lösa.

Regeringen konstaterar att den förda politiken inte räcker för att få en väl fungerande bostadsmarknad. Min fråga var ganska enkel: Delar ledamoten regeringens bedömning att den förda politiken som Sverigedemokraterna står bakom är otillräcklig för att lösa problemen på bostadsmarknaden?

Jag fick inget svar på den frågan. I stället pekar ledamoten på kommunerna. Sverigedemokraterna och regeringen har inga som helst ambitioner att lösa bostadsbristen. Är det så jag ska tolka ledamotens svar?

Fru talman! Tack, Joakim Järrebring, för den uppföljande och lite märkliga tolkningen av mitt svar!

Jag vill påstå att jag varit väldigt tydlig med att jag delar regeringens syn på att det i många kommuner saknas de åtgärder som behövs. Jag vill också vara tydlig med att det i grunden är ett kommunalt engagemang.

Jag kan se att det kommunala engagemanget finns i kommuner som styrs av Sverigedemokraterna. Vi har ingen brist på lägenheter eller boende i vare sig Örkelljunga, Bjuv eller någon annan kommun som i praktiken styrs av Sverigedemokraterna. Det finns däremot bekymmer i kommuner som är styrda av Socialdemokraterna. Det beror på ett bristande engagemang från de kommunala politikerna.

Man kan ändå vara tydlig med att det kommunala ansvaret för att lösa bostadssituationen i respektive kommun är viktigt. Det är de kommunala politikerna som har möjligheten att ta fram tomter och planera sin kommun så att det finns möjligheter att bygga.

Mycket av byggandet i min hemkommun handlar om att bygga villor av typen Sverigehus och liknande. Där är det stora problemet att det ofta tar lång tid på grund av att det finns ett uppbyggt system som är krångligt och besvärligt.

Socialdemokraterna har spenderat åtminstone 50 år om inte 100 år på att bygga upp det krångliga system för byggande som vi har i dag. Det borde kunna bli enklare och snabbare och därmed bättre kunna möta efterfrågan på bostäder.

Min grundtanke är att den som efterfrågar en bostad i första hand själv ska betala för bostaden. Det ska inte vara skattekollektivet som betalar nya bostäder till människor ute på landsbygden eller för den delen i städerna.

Var och en betalar i första hand sin bostad. Sedan kan vi rikta stöd till de människor som inte har råd att efterfråga en bostad. Men det är en helt annan fråga än den vi diskuterar här i dag.

Fru talman! Jag tror att de flesta som lyssnar på den här debatten vet vad det egentligen handlar om. Det handlar inte om paragrafer och inte om enskilda regeländringar. Det handlar om något mycket mer grundläggande. Det handlar om huruvida man kan leva sitt liv i trygghet och om huruvida man har ett hem.

Fru talman! Det handlar också om ansvar, för den situation vi ser i dag är inte ett resultat av en naturkraft. Bostadsbristen är ett resultat av politiska beslut och av beslut som inte har fattats. Regeringen konstaterar själv att insatserna inte räcker för att få en fungerande bostadsmarknad, men ändå fortsätter man på samma väg.

Fru talman! Det finns en punkt där politik slutar vara abstrakt och blir konkret. Det är när människor sitter vid sitt köksbord och räknar. Kommer vi att ha råd att bo kvar? Kommer barnen att kunna få ett eget rum? Kommer vi att kunna flytta när livet förändras? När de frågorna inte längre har självklara svar har något gått sönder. Det är där vi befinner oss i dag.

Fru talman! Under lång tid byggde vi i Sverige ett samhälle där bostaden var just ett hem, en plats för trygghet och en grund att stå på. Den var en förutsättning för att arbeta, bilda familj och planera sitt liv. Men steg för steg har politiken dragit sig tillbaka. I dag lämnas ansvaret i allt högre grad åt marknaden, trots att vi vet att bostadsmarknaden inte fungerar som andra marknader.

Resultatet ser vi tydligt. Det är unga som inte kan flytta hemifrån och barnfamiljer som sitter fast i för små bostäder. Människor arbetar och gör rätt för sig men får ändå inte ihop sin boendeekonomi. Det här är inte en tillfällig svacka; det är ett systemfel.

Fru talman! Bostaden är inte en vara vilken som helst, och bostadsmarknaden kan inte behandlas som vilken marknad som helst. När bostadsmarknaden inte fungerar, då fungerar heller inte heller samhället. Det stannar inte vid människors vardag. Det slår också direkt mot svensk ekonomi.

När människor inte kan flytta dit där jobben finns, då stannar tillväxten. När företag inte kan rekrytera, då uteblir investeringarna. När arbetsmarknaden låser sig, då förlorar hela Sverige. Bostaden är en förutsättning för arbete, och arbete är grunden för vårt välstånd.

Fru talman! Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt hur passiv regeringens politik är. Man konstaterar problemen, men man agerar inte i den omfattning som krävs. Man lämnar ansvaret till marknaden och till de enskilda hushållen. Det är därför vi ser den utveckling som vi ser.

Fru talman! Vi socialdemokrater ser det här på ett annat sätt. Vi utgår från en enkel insikt: Ett samhälle ska fungera, och då måste också bostadsmarknaden fungera. Det innebär att människor ska kunna efterfråga en bostad, att det ska byggas i den takt som behövs och att det ska finnas bostäder som människor faktiskt har råd att bo i. Rätt bostad på rätt plats till rätt kostnad – det är vad en fungerande bostadsförsörjning handlar om.

Vi menar därför att staten måste ta ett större ansvar och inte dra sig tillbaka, utan kliva fram. Vi behöver samla politiken, kommunerna, byggbranschen och finansieringen och gemensamt arbeta för att få upp byggandet i Sverige. Det handlar då inte minst om hyresrätter som vanligt folk har råd att bo i.

Fru talman! Vi vet att bostadsbristen inte byggs bort av sig själv. Det krävs en aktiv bostadspolitik, det krävs investeringar och det krävs långsiktiga spelregler.

Jag yrkar därför bifall till vår reservation 14.

Vi behöver förbättra finansieringen av bostadsbyggandet, och det handlar om tre saker.

För det första: att skapa stabila och långsiktiga villkor så att det går att bygga även när marknaden tvekar.

För det andra: att sänka trösklarna där behoven är som störst.

För det tredje: att se till att kalkylerna faktiskt går ihop så att fler projekt blir av.

I dag stoppas inte byggandet av brist på behov; det stoppas av att projekten inte bär sig.

Fru talman! Att bygga nytt för att möta behoven är också det viktigaste för att få i gång rörligheten på bostadsmarknaden. I dag bor människor kvar – inte för att de vill, utan för att de inte har något alternativ. Det begränsar människors livsval, det hämmar arbetsmarknaden och det minskar människors frihet.

Fru talman! Bostadspolitiken handlar dock inte bara om att bygga nytt. Därför måste vi också värna och utveckla hyresrätten. Vi måste se till att hyresmarknaden fungerar över tid, att det finns en rimlig balans mellan fastighetsägare och hyresgäster och att människor känner trygghet i sitt boende, för ett hem ska vara just ett hem.

Fru talman! Allt detta hänger ihop. Bostad, arbete och tillväxt är inte tre separata politikområden; det är en och samma verklighet. Därför måste också politiken hålla ihop.

I grunden handlar det om vilket samhälle vi vill ha. Vill vi ha ett samhälle där den enskilde i allt högre grad lämnas ensam att lösa sitt bostadsbehov, där politiken kliver tillbaka och där tryggheten i det gemensamma blir svagare? Eller vill vi ha ett samhälle som bygger på ett gemensamt ansvar – ett samhälle där människor har kontroll över sin vardag, där arbete lönar sig och där det finns ett hem för var och en?

Fru talman! Vi ser redan vad den väg som regeringen har slagit in på innebär för vanliga människor. Om vi fortsätter på den blir det färre bostäder som går att efterfråga. Det blir längre köer, och det blir svårare att flytta när livet förändras. Det betyder att unga blir kvar hemma längre, att barnfamiljer tvingas bo trångt och att människor tackar nej till jobb för att de inte hittar någonstans att bo. Det blir ett samhälle som håller isär människor i stället för att hålla ihop dem.

Vi socialdemokrater accepterar inte denna utveckling. Vi väljer ett samhälle som fungerar – ett samhälle där människor kan arbeta, bygga sina liv och känna trygghet. Det är ett samhälle där denna trygghet börjar med något så enkelt men också så avgörande som ett hem.

(Applåder)

I detta anförande instämde Markus Kallifatides och Leif Nysmed (båda S).

Fru talman! Hårt arbetande familjer ska ha råd att bo i ett eget hus. Så enkelt kan man formulera det moderata vallöftet inför höstens val.

Drömmen om ett hus, där barnen hoppar på studsmattan medan föräldrarna lagar middag är levande för många svenskar. Denna dröm borde bli verklighet för fler. Sju av tio svenskar vill bo i ett eget hus, men bara fem av tio gör det. Det betyder att ungefär var femte svensk inte bor så som den allra helst hade velat.

Skälet är oftast rent ekonomiskt; priserna på hus har ökat kraftigt de senaste decennierna. Det beror bland annat på att villor och radhus inte har byggts i motsvarande takt som befolkningsökningen.

Fru talman! Det handlar inte bara om människor med svag ekonomi. Också yrkesgrupper med förhållandevis bra lön har i dag svårt att få ihop boendeekonomin. Tankesmedjan Arena Idé lanserade nyligen ett sjuksköterskeindex, där det räknades på vilka bostäder man har råd att köpa för en sjuksköterskelön. För 25 år sedan hade en ensamboende sjuksköterska möjlighet att ta lån för att köpa över 85 procent av de sålda bostäderna i Sverige. 2024 hade den siffran sjunkit till 57 procent.

Mäklarsamfundet har tagit fram ett matchningsindex för småhus där man jämför hushållens betalningsförmåga med priset på en genomsnittsvilla. Resultatet är nedslående. I Stockholms län kan bara 6 procent av arbetarhushållen efterfråga ett genomsnittligt småhus.

Sedan valet 2022 har en vanlig barnfamilj fått 5 000 kronor mer i plånboken per månad. Det beror på att den moderatledda regeringen har prioriterat att låta hårt arbetande svenskar behålla mer av sin lön. Mer pengar i plånboken är kanske också det mest effektiva politiska verktyget för att möjliggöra fler boendedrömmar.

Fru talman! Det är inte det enda vi på regeringssidan har gjort. Vi har också reformerat bolånereglerna – regler som faktiskt börjar gälla i dag. Taket för bolån höjs från 85 procent till 90 procent, och det så kallade förstärkta amorteringskravet, som innebar att man som mest amorterade 3 procent per år, tas bort. Det gynnar framför allt unga barnfamiljer som inte har inlett sin boendekarriär och där ekonomin är god men utgifterna just nu höga.

För att fler ska kunna äga sitt boende har vi också infört en skattefrihet på investeringssparkonton på de första 300 000 kronorna. Detta är ett sparande som vi vet ofta går till att just köpa en bostad.

Snart kommer riksdagen också att behandla frågan om att införa en lag om hyrköp. Hyrköp innebär att man hyr sin bostad medan man sparar ihop till en kontantinsats och prövar om man verkligen vill bo i bostaden. När man känner sig redo har man möjlighet att köpa den.

Steg för steg gör vi det möjligt för fler hårt arbetande svenskar att äga bostaden de drömmer om.

Fru talman! Mot detta vallöfte ska ställas den massiva rödgröna skattechock som väntar efter valet om olyckan är framme och Magdalena Andersson får bilda regering. Det är en skattechock som framför allt kommer att slå mot möjligheterna för fler människor att bo i ett eget hus.

Socialdemokraterna föreslog i årets budget att det ska införas en bolåneskatt på totalt 12,6 miljarder kronor.

Det är 12,6 miljarder kronor som hushållen kommer att behöva betala genom höjda bolåneräntor eftersom bankerna åläggs att betala skatt på sina räntemarginaler, marginaler som därmed otvetydigt kommer att öka.

Bolåneskatten är att jämföra med den fastighetsskatt som socialdemokrater tidigare har velat införa men är i grunden ännu mer orättvis än en fastighetsskatt. Det är nämligen så, fru talman, att den som är högst belånad också blir den som betalar mest i skatt.

För en familj som har ett lån på 3 miljoner kronor, vilket inte är ett orimligt belopp i stora delar av Sverige, blir bolåneskatten över 600 kronor per månad. Har man ett bolån på 5 miljoner kronor – tyvärr inte ovanligt för en barnfamilj som just köpt hus i Stockholm eller i min hemkommun Göteborg – blir bolåneskatten över 1 000 kronor i månaden.

Fru talman! Det ironiska i sammanhanget är att en advokat eller företags-vd som köpte hus för flera decennier sedan och därmed knappt har några lån knappt heller behöver betala någon socialdemokratisk bolåneskatt. Det är på alla sätt en högst orättvis skatt.

Ovanpå Socialdemokraternas bolåneskatt kräver Vänsterpartiet en återinförd fastighetsskatt. Vänsterpartiet har i årets budgetförslag inte varit lika tydliga som tidigare år med hur denna skatt ska utformas, men i tidigare förslag har skatten slagit hårt redan på genomsnittliga villapriser i våra storstadsområden. Det är nog bara Vänsterpartiet som anser att en polis och en sjuksköterska som har köpt ett hus i exempelvis Partille är överklass.

Även rotavdraget är i farozonen med en rödgrön regering, fru talman. Flera partier säger i olika sammanhang att man vill inskränka och begränsa rotavdraget. I stället för att det ska vara upp till villaägaren eller bostadsrättsinnehavaren att bestämma vad som är nödvändiga renoveringar vill man att rotavdraget fortsättningsvis endast ska gå till så kallade ”gröna” renoveringar. Det innebär exempelvis att en nödvändig badrumsrenovering eller att bygga ut ett rum för minstingen inte längre skulle omfattas av rotavdrag. För den som har höga inkomster är det kanske inte problem, men för en barnfamilj med små marginaler kan det stjälpa alla möjligheter att bo kvar.

Fru talman! En massiv skattechock på bostäder är att vänta om de rödgröna partierna med Socialdemokraterna i spetsen skulle bilda regering efter valet. Med Moderaterna i regeringen blir svenskarna rikare, och fler boendedrömmar blir sanna. Med en rödgrön regering riskerar villadrömmen att bli en klassfråga. I stället för att fler ska ha råd att bo i ett hus där barnen hoppar på studsmattan medan föräldrarna lagar middag är risken stor att färre kommer att kunna uppfylla den drömmen.

Fru talman! Att fler ska kunna bo i ett eget hus är det ena benet av Moderaternas politik. Det andra benet handlar om att underlätta för byggande så att vi får fler hus som människor kan bo i. Den moderatledda regeringen har under den här mandatperioden genomfört en offensiv politik för att minska regelkrångel, korta ledtider och öka den byggbara marken. Med över 40 regelförenklingar har vi genomfört den största reformen på decennier av bygglovsregler. Vi gör det snart lättare att ändra användningsområden av byggnader, och vi har skapat möjligheter att enklare bygga fler och billigare studentlägenheter.

Inom ramen för Miljötillståndsutredningen har regeringen låtit utreda hur man kan korta ledtider för överklaganden. Den utredningen är nu ute på remiss. Vi har tagit de första stegen för att reformera strandskyddet, och en ny strandskyddsutredning kommer att presentera sina förslag kring ett större grepp till sommaren.

Därutöver har regeringen tillsatt en egnahemskommissionär. Dennes uppgift är att systematiskt kartlägga hinder och möjligheter för att bygga fler småhus, anlägga nya trädgårdsstäder och få i gång en ny egnahemsrörelse i Sverige. Regeringen har också gett Boverket i uppdrag att utreda och ta fram förslag på typgodkända hus, så kallade Sverigehus, för att ytterligare minska regelkrångel, korta ledtider och sänka kostnaderna för den som vill bygga ett eget hus. Det är förslag som kommer till sommaren.

Fru talman! Valet i höst kommer i mångt och mycket att handla om vardagsekonomi. Det kommer att handla om ifall hårt arbetande människor ska få ha mer kvar i plånboken. Det kommer att handla om ifall ansträngning ska löna sig. Det kommer också att handla om ifall fler barn ska kunna hoppa studsmatta efter skolan.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Moderaterna har ett förslag på något som de kallar trygghetshyror. Enligt David Josefsson själv innebär förslaget att hyresvärden helt enkelt får fundera kring vad människor är beredda att betala för hyra. Sedan får man som hyresgäst säga om man tycker att det är en rimlig hyra, och om man inte tycker det så går man till en annan hyresvärd som erbjuder en annan hyra.

Förslaget från Moderaterna ska börja gälla i samma stund som en hyresgäst flyttar ut. Det innebär att trygghetshyror skulle spridas snabbt som en löpeld genom hela hyresbeståndet på bara några år. Det vore naturligtvis en dröm för fastighetsägarna i Stockholms innerstad, där hyrorna har hållits nere under lång tid som en följd av den svenska modellen för hyressättning som vi har haft under decennier. I praktiken skulle det betyda att fastighetsägarna skulle kunna sätta priserna precis som de vill, eftersom det är upp till hyresgästerna att acceptera om de anser att det är en rimlig hyra eller inte.

Det är svårt att kalla det som Moderaterna nu vill införa i Sverige för någonting annat än marknadshyror. Själva ordvalet från Moderaterna är i sammanhanget rent semantiskt. Innebörden är densamma.

Fru talman! Jag måste erkänna att jag blir något förbryllad. I ett replikskifte i partiledardebatten i januari sade nämligen statsministern, som bekant också moderat, så här: ”Herr talman! En lögn blir inte sannare för att den upprepas gång på gång. Jag tror att det är fjärde gången vi har det här replikskiftet. Moderaterna har inga sådana förslag om att införa det du kallar för marknadshyror med fri hyressättning hur som helst så att människor kastas ut från sina bostäder. Svaret är nej.”

Det statsministern säger kan förstås inte vara sant om det som David Josefsson säger också är sant. Någon av dem ljuger. Vem är det, David Josefsson?

Fru talman! Tack, Samuel Gonzalez Westling, för din fråga!

Jag kan bara citera statsministern och säga att en lögn alltså inte blir sann bara för att man upprepar den. Samuel Gonzalez Westling är ny i bostadsdebatten, men vi har haft den här diskussionen med Malcolm Momodou Jallow tidigare.

Moderaterna vill alltså inte införa marknadshyror. Det är en lögn. Jag förstår att Vänsterpartiet säger det i debatten, fru talman, för man tror att man ska vinna väljare på det. Men jag tycker faktiskt att bostadspolitiken är viktigare än att man ska försöka ljuga och tillskriva partier saker vi inte tycker.

Vi kan börja med att konstatera att den svenska modellen med förhandlingsordning och brukshyra inte fungerar – det erkänner till och med Vänsterpartiet. Då kan man fundera över detta: Alla länder i västvärlden har någon form av hyresreglering. Den svenska hyresregleringen sticker dock ut genom att vara extremt dysfunktionell, och de som straffas och lider hårdast av det här är människor som inte är inne på bostadsmarknaden. De väletablerade klarar sig. De kan ju köpa en bostad, eller så känner de någon som äger ett hyreshus och kan därmed skaffa sig en lägenhet. Men vanliga människor kan inte det.

Därför säger vi moderater att vi ska ha en stark och strikt hyresreglering, men vi kanske måste ha en diskussion om hur den svenska hyresregleringen ser ut och om den kan se ut på andra sätt. Då kan man titta runt om i Norden, där det finns en annan typ av hyresreglering som innebär att hyresvärd och hyresgäst vid inflyttning kommer överens om hyresnivån. Sedan har man en strikt reglering kring besittningsskydd, hur hyran utvecklas och grunden till det. Så fungerar det i Danmark, Norge, Tyskland och Finland, och så tycker vi att det ska fungera även i Sverige.

Fru talman! Hyresvärdar får helt enkelt fundera kring vad vi människor är beredda att betala i hyra. Sedan får man som hyresgäst avgöra om hyran är rimlig eller inte. Det hörde vi David Josefsson själv säga precis nu. Är inte det marknadshyra? Kalla det vad du vill!

Det här är inte en lek. Det här handlar om det allra mest grundläggande människor har, nämligen ett hem att gå till och en plats där barnen växer upp för att senare kunna ta över när vi är borta. Bostaden är helt avgörande för att människors tillvaro ska vara trygg. Moderaterna tycks anse att införskaffandet av en bostad är att jämföra med att köpa en grillad korv eller en kebabrulle och att det är det valet står mellan. Just de sakerna kan man faktiskt välja mellan eller rent av avstå ifrån om man vill. Men ett eget hem är någonting helt annat.

Moderaterna spelar med människors hela liv när de föreslår det här, och Kristdemokraterna och Liberalerna har redan sagt att de är positiva till deras förslag att införa marknadshyror. Det är nästan så att man undrar om det finns någon form av inträdesprov för att vara med i Moderaterna, där likgiltighet inför människors umbäranden är meriterande. Statsministern själv har en historia av att ha tillskansat sig en bostad som var specifikt ägnad åt hemlösa.

Moderaternas införande av marknadshyror – eller vad de nu vill kalla det – skulle skapa totalt kaos på den svenska bostadsmarknaden. Hyrorna skulle höjas för miljontals människor som redan är otroligt hårt pressade av de senaste årens kriser. Allt detta är för att gynna Moderaternas kompisar i fastighetsbolagen.

Fru talman! Låt det stå fullständigt klart att i det här valet handlar det om att välja sida. Antingen väljer man fastighetsägarna eller så väljer man hyresgästerna. Vänsterpartiet står på hyresgästernas sida.

Fru talman! Tack till Samuel Gonzalez Westling för inlägget!

Det är ändå fascinerande att ledamoten Gonzalez Westling inte berättar vad Vänsterpartiet faktiskt vill göra med hyresregleringen.

Man kan börja med att konstatera att den som har varit på hyresmarknaden eller står i bostadskö vet att den svenska hyresregleringen inte fungerar. Ledamoten sa att det här inte är en lek, och det stämmer. Det här är människor som blir fast i hyreskö eller bostadskö i tiotals år och som får tacka nej till arbete, till utbildningar och till att bilda familj för att det svenska systemet inte fungerar. Då kan man antingen säga att man vill ändra på det eller så kan man säga att man inte vill det. Alternativen är inte antingen den svenska regleringen eller marknadsekonomi, utan diskussionen måste ju vara kring hur vi reglerar det här på bästa sätt.

Moderaterna vill inte ha marknadshyror, även om Vänsterpartiet envisas med den lögnen. Men man kan som sagt också konstatera att ledamoten inte berättar vad Vänsterpartiet själva vill – kanske för att de byter fot från en dag till en annan.

För några veckor sedan gick Vänsterpartiets partiledare tillsammans med dåvarande bostadspolitiska talesperson ut och sa att man ville vräka hela den svenska hyresregleringen överbord. Det var ett krav för att inte bara stödja utan faktiskt sitta i en regering för att sedan genomföra det. Man sa också att den svenska modellen inte fungerar.

I dag läser jag i tidningen att den dåvarande bostadspolitiska talespersonen med buller och bång blivit utkastad ur sitt parti och säger att han blivit utsatt för rasism och inte längre vill vara med i Vänsterpartiet. Kan det vara så att Vänsterpartiet har bytt fot ännu en gång den här mandatperioden? Den frågan hänger i luften.

Fru talman! Det blir lite repris här.

Trygghetshyra är ett nytt namn på en variant av marknadshyra, som Moderaterna har föreslagit. Det är samma gökunge, bara sminkad på ett annat vis. I stället för dagens modell där hyror förhandlas kollektivt mellan hyresgäster och fastighetsägare ska beslut om hyresnivå baseras på vad den som är beredd att betala mest är villig att betala. Det riskerar att leda till kraftigt höjda hyror, särskilt i områden med stor bostadsbrist. Vi tycker att det låter som en riktigt dålig idé.

I ett system med så kallad trygghetshyra sätts hyran utifrån marknadens villkor när bostaden blir ledig. Hyran ska sedan därefter höjas automatiskt varje år, oavsett hur fastigheten sköts eller hur kostnaderna utvecklas. Det innebär att den kollektiva förhandlingen tas bort och att hyresgästerna förlorar sitt gemensamma inflytande. Det låter också som en mycket dålig idé.

Det här är ett systemskifte, oavsett vad man väljer att kalla det. Det handlar om marknadshyror, oavsett vad ni kallar det. För vanligt folk betyder Moderaternas politik högre hyror, högre skulder och större osäkerhet. Vad i ert förslag ska hålla tillbaka hyreshöjningar i växande arbetsmarknadsregioner, David Josefsson?

Fru talman! Tack, Joakim Järrebring, för frågan – även om det som sagt blev en repris på det Vänsterpartiet anförde tidigare!

En lögn blir inte sannare bara för att man återupprepar den. Moderaterna vill alltså inte ha marknadshyror, men jag tror att vi alla här innerst inne kan erkänna att den svenska hyresregleringen fungerar väldigt dåligt.

Fru talman! De som drabbas hårdast av att den svenska hyresregleringen inte fungerar är människor som har svårt att ta sig in på bostadsmarknaden. Det är människor som får tacka nej till utbildningar, till jobb och till att bilda familj på grund av att man inte hittar en hyreslägenhet. Den som har resurser kan ju köpa en lägenhet eller känner någon som äger ett hyreshus och kan ta sig in på marknaden på det sättet. Men vanliga svenskar råkar väldigt illa ut.

Jag tycker att man ska ha en seriös och konstruktiv diskussion. Kan man göra någonting åt det här? Kan man göra en omreglering eller inte? Jag kan konstatera att Joakim Järrebring själv när han blev bostadspolitisk talesperson sa att han ser problemen och är beredd att diskutera dem. Sedan kom Hyresgästföreningen från Norrlandsgatan och sa att Socialdemokraterna inte fick säga så, för i så fall skulle de kritisera dem. Och då backade de undan.

Jag tycker att vi ska ha en konstruktiv diskussion. Hur reglerar vi hyror på bästa sätt i Sverige? I våra grannländer Danmark, Finland, Tyskland och Norge finns inte de långa bostadsköer och den bostadsbrist vi har. De har inte heller särskilt höga hyror. Det är inte särskilt annorlunda jämfört med i Sverige. Men vi har ett dysfunktionellt system.

Min motfråga till Joakim Järrebring är varför ni inte är beredda att göra förändringar.

Fru talman! Jag har egentligen bara två frågor.

I sitt svar säger ledamoten att det jag säger är en lögn. Jag skulle vilja att ledamoten redogör för vad som var fel i min beskrivning av systemet med trygghetshyra.

Min första fråga fick jag aldrig svar på: Vad i ert system ska skydda människor från kraftigt höjda hyror i växande arbetsmarknadsområden?

Fru talman! Tack, Joakim Järrebring, för frågorna! Det är en lögn att påstå att Moderaterna vill ha marknadshyra – alltså att hyrorna skulle vara helt oreglerade och att en hyresvärd kan slänga ut en hyresgäst från en dag till en annan eller oreglerat höja hyran hur man vill.

Jag tror inte att ledamoten Järrebring påstår att man i det socialdemokratiska Danmark har marknadshyror eller att man i Tyskland eller Norge har oreglerade hyror. Det var det jag försökte svara på ledamotens andra fråga också. Det är som sagt ingen som föreslår oreglerade hyror eller att hyreshöjningar inte ska vara reglerade.

Vi föreslår att hyror ska vara reglerade på samma strikta sätt som till exempel i våra grannländer. Det innebär att hyreshöjningar regleras genom någon form av index som ser till att hyrorna inte höjs mer än motsvarande kostnadsökningar som fastighetsägaren har.

Som Vänsterpartiets ledamot sa: Det här är inte en lek. Det är människors bostäder vi pratar om. De förtjänar en seriösare och bättre debatt än att man säger att vi har antingen det svenska systemet, trots att det inte fungerar och trots att människor råkar illa ut, eller marknadshyror som är fullständigt oreglerade.

Jag tycker att vi ska ha en konstruktiv och bra diskussion och faktiskt fundera kring hur vi kan reglera hyror så bra som möjligt. Då är det inte stora systemskiften. Då räcker det att titta på något av våra grannländer och konstatera att de reglerar på ett väldigt mycket bättre sätt än vad vi gör i Sverige.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten Josefsson, för anförandet!

Jag kommer inte att upprepa frågan om trygghetshyra och marknadshyra, eftersom jag precis hörde replikväxlingen. Jag instämmer i den hållning i frågan som Miljöpartiets samarbetspartier har.

Jag vill uppehålla mig vid bostadspolitiken som en klassfråga. Jag tycker att det är magstarkt att ledamoten anklagar den rödgröna sidan för att göra bostadspolitiken till en klassfråga.

De senaste reformer som har gjorts innebär att man höjer bolånetaket och sänker amorteringskravet. Senast i dag kunde man läsa i nyhetsflödet att det här gör att priserna på bostadsmarknaden höjs. De som är unga får skynda sig att hinna köpa ett boende innan priserna rusar iväg. Här hade man kunnat ha startlån för förstagångsköpare i stället för att införa den här reformen till alla.

Det här höjer priserna, och då ökar klyftorna. Det gör det svårare för unga att komma in jämfört med om man hade haft ett startlån.

Det finns dessutom en proposition som vi snart kommer att debattera. Förslagen i den blir som att ta in marknadshyror bakvägen. Man lägger fram förslag om en anpassad hyra och om ett minskat besittningsskydd. Detta ser vi med stor oro på, och vi kommer att få debattera detta igen här i kammaren.

Jag undrar faktiskt om det är ett aprilskämt att den rödgröna sidan skulle stå för ökade klassklyftor i bostadsbyggandet och er sida för minskade sådana.

Är ledamoten Josefsson beredd att säkerställa att marknadshyror inte ingår i den proposition som vi snart kommer att bereda i utskottet?

Fru talman! Tack, Amanda Palmstierna, för dina frågor!

Jag var ganska tydlig i mitt anförande. Boendet kommer att bli en klassfråga om man inför en socialdemokratisk boendeskatt och en vänsterpartistisk fastighetsskatt och om man inför begränsningar och fokusering av rotavdraget. I så fall blir det de som har pengar som kommer att ha råd. De som har små marginaler kommer att få det tuffare, fru talman. Det tycker jag att man ska vara öppen med.

Det pågår diskussioner om de reformerade bolåneregler som nu börjar gälla. Det här var dock inte ett ärende i civilutskottet utan i finansutskottet. Jag konstaterar att alla partier i riksdagen var för att göra dessa reformer, även om det fanns en följdmotion från Socialdemokraterna, som övriga hängde med på, om att göra en utvärdering.

Kommer priserna att gå upp för att man höjer bolånetaket eller inte? Den samlade bedömningen är att man kan se en kortvarig effekt, men på lång sikt ser man egentligen ingen effekt. Det man ser är att det inte är något problem med en egen insats på 15 procent för dem som har pengar. För de familjer som inte har lika stora marginaler är det enklare att ta sig in på marknaden om bolånetaket ändras till 10 procent. Det finns en tydlig klassdimension i det.

Jag vet inte exakt vilken proposition eller vilken del av en proposition som avses, men i propositionen En mer flexibel hyresmarknad är det uppenbart för den som läser att det inte är marknadshyror som vi föreslår. Vi kommer att återkomma i kammaren till att diskutera den. Den innehåller nödvändiga reformer för att få en bättre fungerande bostadsmarknad. Jag hoppas att vi får ett brett stöd också från de rödgröna och att de kan se problemen.

Fru talman! Ja, det var just propositionen En mer flexibel hyresmarknad som jag menade.

Jag tycker att det är symtomatiskt. Man vill se till att det kan bli både en anpassad hyra, som kan bli mycket högre jämfört med det system vi har i dag, och ett försvagat besittningsskydd. Man ska alltså inte ha rätt att bo kvar i sin bostad, i sitt trygga hem, på samma sätt.

Det skulle innebära en otrolig försämring av den modell vi har i dag. Det innebär en stor risk att gå fram med dessa förslag för de skulle verkligen kunna leda fram till marknadshyror. På samma sätt är trygghetshyror ett sätt att sminka grisen för att ta fram marknadshyror. Men låt oss lämna det därhän nu.

Jag vill ta upp en annan fråga. Jag tror att vi nu har hört i alla bostadsdebatter att sju av tio vill bo i småhus. Det verkar vara Moderaternas vallöfte och viktigaste bostadspolitik. Ledamoten Josefsson nämnde också Stockholms län.

Därför vill jag nämna att Region Stockholm, som nu har ett bostadskansli, har gjort en undersökning. De har tittat på dem som vill ha villa i Stockholms län. Är man beredd att bo i någon annan typ av boendeform om man får ha gröna kvaliteter? Då säger 75 procent ”Ja, jag vill gärna bo så att jag har en uteplats eller en balkong med gröna kvaliteter”. Det behöver inte vara just en villa, utan man vill ha gröna kvaliteter.

Därigenom kan man spara på mark och minska transporter. Det blir bättre för både klimat och biologisk mångfald och för den sociala samvaron.

Trädgårdsstaden är en väldigt god stadsbyggnadsidé, men inte om den kidnappas i syfte att enbart bygga villor. Därför vill jag ställa en fråga: Är ledamoten Josefsson beredd att driva på för en trädgårdsstad som på riktigt är en trädgårdsstad, där man blandar upplåtelseformer och människor och inte bara kidnappar den för att bygga villamattor?

Fru talman! Tack, Amanda Palmstierna, för både svaret och uppföljande frågor!

Låt mig säga något kort om propositionen, eftersom vi ju kommer att ha en debatt om den senare i vår. En mer flexibel hyresmarknad handlar om tre delar.

Den första är att möjliggöra för privatuthyrning. Väldigt många svenskar bor stort, och ett sätt att öka täthet och skapa nya bostäder är att ta fram en särskild lagstiftning, kallad privatuthyrningslag. Det tycker jag är en viktig reform.

Den andra gäller blockhyra. Det är ett sätt att skapa möjligheter för till exempel företag att hyra bostäder till sina anställda. Det är inte en stor sak på bostadsmarknaden, men det är viktigt för att bland annat möjliggöra för företag att snabbt hitta bostäder på expansiva orter.

Den tredje handlar om att den som äger en bostadsrätt inte ska behöva sälja den om man ska vara borta några år. Man ska lättare kunna hyra ut den i ytterligare några år.

Det här innebär inte att vi inför marknadshyra, men det är viktiga reformer för en bättre fungerande bostadsmarknad.

Om ledamoten Palmstierna hade satt sig in i regeringens arbete med trädgårdsstäder och egnahem hade hon vetat svaret. Vi är supertydliga med att trädgårdsstäder avser blandad bebyggelse, olika boendeformer och täthet. Det var grundtanken med egnahemsrörelsen redan när den bildades i början av det förra seklet. Det är också grundtanken nu.

Jag välkomnar verkligen om Amanda Palmstierna satte sig in mer i regeringens arbete och kanske träffade egnahemskommissionären. Då skulle hon förstå att det här är ett sätt att skapa bättre boendemiljöer för fler människor så att fler kan bo som de vill, oavsett om det är i ett eget hus eller i en lägenhet.

Fru talman! Hemmet ska vara en trygg plats, en plats där livet får vara precis så som det är – rörigt, kärleksfullt och mänskligt. Det ska vara en plats där barn skrattar och gråter och vardagen rullar på. Det ska vara en plats där människor kan landa efter en lång, slitsam dag och koppla av. Även om livet ibland innehåller motgångar ska man känna att det åtminstone finns en plats här i världen där man kan vara sig själv och kan känna ett lugn.

För allt fler har dock hemmet förvandlats från något som står för trygghet till en ekonomisk stresspunkt – från en plats för vila till en plats för oro. Vid köksborden sitter föräldrarna inte längre för att planera framtiden utan för att räkna. Hur ska pengarna räcka den här månaden? Kommer vi att kunna bo kvar här om ett år? Var ska vi annars bo då?

På några få år har hyrorna skenat; i genomsnitt har de ökat med 15 procent. Samtidigt har lönerna ökat i snigelfart efter att hushållen tog ett orimligt stort ansvar i samband med inflationskrisen. Det var en inflation som inte på något sätt var lönedriven. Samtidigt som detta har hänt har inkomsterna ätits upp av stigande priser på både mat och el.

Regeringen slår sig nu för bröstet och säger att de minsann har bekämpat inflationen genom sina skattesänkningar, som framför allt har gått till dem själva och deras vänner, i synnerhet miljardärerna. Men för en vanlig brevbärare eller undersköterska har skattesänkningarna varit minimala. Statsministern själv får dubbelt så mycket bara per månad som de får på ett helt år. En skattesänkning med drygt 200 kronor per månad är en klen tröst när elräkningarna numera uppgår till tusenlappar. Då har vi inte ens börjat tala om maten.

Konsekvenserna av den här politiken är brutala. Vräkningarna är i dag fler än på över två decennier. Barn tvingas lämna sina hem. Familjer blir rotlösa. För regeringspartierna är det kanske bara statistik, siffror på ett papper. Men det är verkliga människor vi talar om – människor vars liv slås i spillror.

Fru talman! Samhällen prövas i tider av kris. Det är då vi ser vem som verkligen får bära kostnaderna på riktigt. Historiskt har detta varit ett delat ansvar. Hushållen har fått genomlida en period då det inte fungerat att leva exakt så som man är van vid. Men företagen och deras ägare har också fått leva med att vinsterna inte längre varit lika höga som förr.

Det som sker i dag är något helt annat. I dag är det hushållen som får bära hela bördan, och mest av alla är det hyresgästerna. Man skulle nästan kunna tro att kostnadskrisen enbart var deras ansvar – att de själva ska ansvara för den. Vinsterna fortsätter att rulla in i andra änden av ekonomin. Vågskålen har låsts fast; den kan bara tippa åt ett håll.

För hyresgästerna är det värre ändå eftersom systemet för att reglera deras hyror inte längre fungerar som det var avsett. År 2022 infördes systemet med skiljeman, en nödbroms som man i undantagsfall skulle ta till när förhandlingarna mellan Hyresgästföreningen och Fastighetsägarna kört fast. Men i dag är standardläget i stället att nödbromsen alltid är i. Antalet ärenden som gått till skiljeman har exploderat. Hyresvärdarna kör systematiskt förhandlingar i diket genom att lägga fram orimliga krav på hyreshöjningar, inte för att de vill nå en överenskommelse utan för att de vill slippa den. När förhandlingarna hamnar hos skiljemannen fastställs hyreshöjningarna ofta till hyresvärdarnas fördel. Spelet är riggat till den enes fördel, och förloraren är alltid densamma: hyresgästen.

Fru talman! Det är också på sin plats att tala klarspråk om riskerna i systemet: fastighetsbolag som bygger sina affärer på stora lån och snabba vinster. När räntorna stiger slår det hårt, men kostnaden bärs inte av företagen själva utan av hyresgästerna. Hyresgästerna får betala för andras affärsbeslut, som de inte har varit delaktiga i att fatta. De får inte heller ta del av vinsterna när vinden äntligen vänder. Det är därför helt uppenbart att vi behöver förändring.

Först och främst måste spelreglerna för hyresförhandling ses över. Partsmodellen ska värnas; det är helt och hållet självklart. Men det får inte vara något som bara fungerar i teorin, utan det måste också fungera i praktiken. Missbruk måste stoppas. Därför vill vi att en utredning tillsätts som ser över hur systemet kan reformeras så att hyresgästerna får ett starkare skydd mot oskäliga hyreshöjningar.

Samtidigt ska parterna själva få möjlighet att komma fram till nya och bättre spelregler. Lyckas de med det är det jättebra. Men om de inte gör det måste vi från politikens sida vara beredda att agera.

För det andra måste vi agera omedelbart för att situationen inte helt ska hamna utanför all kontroll. Hyresgästerna måste få en paus; det här håller inte längre. Vänsterpartiet föreslår därför att hyrorna fryses under tiden förhandlingar och utredning pågår. Det handlar inte om att göra en permanent förändring av systemet och inte heller om att politiken lägger sig i själva hyressättningen. Det är nu dags att ge hushållen andrum i en ekonomisk kris. Vi stoppar de skenande hyreshöjningarna till dess att vi har ett system som faktiskt fungerar. Vi pausar så att människor får möjlighet att andas medan vi lagar det som är trasigt. Vad är det om inte politikens uppgift?

Det finns självklart hyresvärdar som har sunda finanser och rimliga behov. Därför är det självklart att det under den generella pausen ska finnas möjlighet att göra undantag. Huvudprincipen måste dock vara klar och tydlig: Det går inte att dra åt tumskruvarna när hushållen redan är på bristningsgränsen.

Men det finns de som vill gå i motsatt riktning och låta marknaden bestämma helt och hållet. Centerpartiet försökte under förra mandatperioden till dess att vi i Vänsterpartiet stoppade dem. Nu har Moderaterna själva tagit fram ett förslag om att införa marknadshyror, som är mer långtgående än Centerpartiet ens hade kunnat drömma om.

Centerpartiet insåg vad det var för krafter de ville släppa in. Deras förslag var i sammanhanget modest: marknadshyror enbart i nyproduktion. De fulla effekterna av den politiken hade vi sett om cirka 100 år. Moderaternas förslag, som stöds av både kristdemokrater och liberaler, innebär att det blir marknadshyror nu, på en gång, för alla lägenheter. Om Moderaternas förslag genomförs vore det som att öppna dammluckorna och hålla tummarna för att vattnet ska stanna på en rimlig nivå. Men det vore en fullständig katastrof. Det är detta som väntar om den här regeringen får fortsatt förtroende. Det kommer att slå hårt mot miljontals hyresgäster, som redan i dag är nedslagna av regeringens politik.

Fru talman! Ytterst handlar det här om mer än bara hur mycket pengar som finns kvar i plånboken. Det handlar om trygghet, värdighet och möjligheten att leva ett liv utan att ständigt behöva oroa sig över om man ska förlora sitt hem, den fasta punkten i livet. Och i slutänden måste man fråga sig: Vill vi att hemmet ska vara en trygg grund att stå på eller ett ekonomiskt gungfly, där man när som helst kan räkna med att drunkna?

Vi i Vänsterpartiet är klara och tydliga i vårt budskap. Vi stoppar de skenande hyrorna. Vi ska laga systemet, som är den grundläggande orsaken. Vi ska återupprätta balansen – bördan ska fördelas rättvist. Ibland måste man välja sida. Vi väljer hyresgästerna, och vi väljer tryggheten. Vi väljer rätten till ett hem.

Jag yrkar bifall till reservation 2.

Fru talman! Vi kristdemokrater gick in i denna mandatperiod med en tydlig linje när det gällde vad vi ville försöka göra. Det handlade om reformer för att komma till rätta med de strukturella problem som vi såg på bostadsmarknaden. Det är det fokus som vi har haft.

Ett av de strukturella problem som vi såg var långa handläggningstider på både central nivå, i form av Lantmäteriet, och kommunal nivå och alla överklaganden. Där har vi jobbat med förenkling av bygglov och av plan- och bygglagen. Det finns nya regler sedan den 1 december 2025.

Det är långt fler åtgärder som kan göras utan bygglov för att minska trycket på tjänstemännen och öka friheten för fastighetsägarna. Detta bör även ge kommunerna större möjligheter att jobba med andra planer eftersom dessa bygglovsbefrielser innebär att antalet bygglov i kommunerna är 40 procent mindre, vilket står i propositionen.

För Lantmäteriets del har det hänt mycket som vi kan diskutera. Men en sak är tydlig, och det är att ärendenivån har minskat och därmed också handläggningstiderna.

Vi jobbar också med att försöka se över överklaganden och allra helst överklaganden från myndigheter som överklagar myndigheter när det gäller riksintressen. Regeringen tittar över antalet riksintressen och också i vilken omfattning de ska finnas. Det kan inte vara möjligt att ett bostadsområde överklagas av en myndighet som överklagar en myndighet.

En av de delar som vi var tydliga med var att fler ska kunna äga sitt boende. Småhuskommissionärens arbete, precis som vi har hört sägas förut i talarstolen, är centralt när det gäller att lyfta problematiken: Varför bygger inte kommuner småhus när majoriteten vill bo i småhus? Det är även centralt att vi har infört en planeringsbonus som ges till kommuner som planerar för mer småhus.

De lättnader när det gäller strandskyddet som vi har gjort är också en del i detta. Vi jobbar för att man ska kunna bygga småhus i attraktiva delar. Va-lagen, som faktiskt alla partier förändrade tillsammans, gör det möjligt att bygga bostäder lite utanför stadskärnan också.

I dag börjar, precis som vi har hört, de nya reglerna för bolånetaket gälla. Borttagandet av det skärpta amorteringskravet tror jag kommer att bidra till att vi kan bygga fler hus i framtiden, eftersom efterfrågan ökar.

För dem som bygger hyresrätter var det viktigt att presumtionshyran återställdes till den form som vi önskade, och det är nu gjort. Vi har även sett till att obligatoriska hyresgarantier till barnfamiljer under vissa förutsättningar är en del av budgetpropositionen för 2026. Vi kristdemokrater har också arbetat med Bostad Först. Tyvärr har inte alla kommuner gjort det i den omfattning som man skulle önska. Det har Stadsmissionen visat i sin granskning. Vi behöver jobba mer med den delen. Därför är det viktigt att se att regeringen har fortsatt med bidraget till kommunerna när det gäller att jobba med Bostad Först.

Regeringens arbete för de mest utsatta i vårt samhälle visades i SCB:s senaste rapport. Antalet barnfamiljer som är i ekonomisk utsatthet har minskat de senaste tio åren. Det är givetvis inte en regering som har gjort detta. Det är faktiskt två regeringar som har hjälpts åt för att få detta att komma på plats. Samtidigt ser vi nu att det är färre barnfamiljer som hamnar i Kronofogdens register, vilket i andra delen är bra för det sociala sammanhanget. Vi vill givetvis att det ska gå fortare nedåt, men arbetet går faktiskt åt rätt håll.

Vi har även lagt fram förslag kring bostadsrättsregister och ökade möjligheter till uthyrning både inom hyresmarknaden och när det gäller privatpersoner. Det skulle innebära att fler lägenheter kan användas hela tiden och därmed att inga kvadratmeterytor står tomma.

De mest påtagliga förändringarna mellan 2023 och 2026 handlar om minskade regler för byggnation och om stimulans för att öka ägande och byggande. Detta skiljer sig givetvis från tidigare perioders fokus på investeringsstöd och offentliga satsningar.

Är vi nöjda? Nej, vi är stolta men inte nöjda. Vi tror att vi kan göra mer, men för det behövs det åtminstone en mandatperiod till.

Rörligheten på bostadsmarknaden och skenande kostnader för de boende är två delar som vi faktiskt måste jobba vidare med. När det gäller att få en ökad rörlighet på bostadsmarknaden är en sänkning av reavinstbeskattningen ett effektivt verktyg. I en rapport från Länsförsäkringar Fastighetsförmedling konstateras det att sju av tio pensionärer äger sitt boende och att var tredje person i åldern 60–79 år vill bo mindre än vad de gör i dag. De primära orsakerna till att man väljer att inte flytta anges vara svårigheten att hitta en bostad som passar behoven samt en alltför betungande reavinstskatt. Med nuvarande reavinstbeskattning hindras fungerande flyttkedjor. Det handlar alltså om att man hittar ett boende som är anpassat till ens situation och att man flyttar dit. Den flyttkedjan kan faktiskt göra att en barnfamilj kan flytta in i den villa som någon annan flyttar ifrån.

Vi kristdemokrater vill således fasa ut och avskaffa reavinstbeskattningen för att öka rörligheten och för att personer faktiskt ska bo i rätt typ av boende.

Svenska hushåll betalar i dag över 70 miljarder varje år för vatten, avlopp, avfall, el och uppvärmning i flerbostadshus. Skillnaderna mellan kommuner är enorma. I Luleå kostar dessa avgifter runt 1 961 kronor per månad för en lägenhet. I Vaxholm är kostnaden 3 633 kronor för samma typ av lägenhet. Det skiljer alltså 1 672 kronor varje månad för exakt samma boende. För en barnfamilj kan det vara en del av en matkasse. För en pensionär kan det vara hela marginalen.

Detta är kostnader som du inte kan välja bort eller hitta billigare alternativ till. Du kan inte byta leverantör av avloppsrör eller tacka nej till avfallshämtningen. Kommunen har monopol på öppen service och notan betalar du.

Självkostnadsprincipen ska skydda medborgarna från höga och orimliga kostnader. Kommuner får inte ta ut mer än vad verksamheten kostar. Men när verksamheter saknar konkurrens och samtidigt garanteras full kostnadstäckning försvinner faktiskt drivkraften att effektivisera.

Riksrevisionen har uppmärksammat just detta: Utan yttre tryck riskerar avgifterna att växa. Samtidigt har tidigare regeringar under lång tid accepterat att kommunala taxor ökar snabbare än inflationen utan att sätta tydliga ramar eller krav.

Bygglovs- och planavgifter har stigit kraftigt sedan 2016. I vissa fall skiljer det faktiskt upp till 100 000 kronor mellan kommuner för samma typ av bygglovsärende. Det är en väldigt stor skillnad och en stor summa. Konsekvensen blir att färre kan bygga de hus de drömmer om samt ett bromsat bostadsbyggande.

Vi kristdemokrater tycker att man ska införa ett produktivitetsavdrag för kommunalt avgiftsfinansierad verksamhet. Samma effektiviseringskrav som staten lever med – 1–2 procent per år – ska gälla även för kommunala avgifter. Vi vill också att man ska införa en nationell, rekommenderad bygglovsnorm med tydliga avgiftsspann för att minska godtycke och extrema skillnader. Själva poängen med det är att man också talar om vad som ska ingå i själva avgiften, så att inte kommunerna själva kan bestämma vad som ska ingå i den. Vi tycker också att det ska vara skärpta transparenskrav i kommunallagen. Den som betalar en avgift ska kunna se exakt vad den avser och hur den har beräknats. Så är det inte i dag.

Jag gjorde ett test i min egen kommun. Jag skickade faktiskt en förfrågan om vad kostnaden för ett bygglov bestod av. Jag fick 25 sidor, som jag som medborgare förväntas kunna läsa och förstå. Jag förväntas kunna räkna ut vad avgiften består av. Jag förväntar mig som kund att jag får på papper vad avgiften består av. Det ska göras på ett enkelt och konkret sätt för medborgare. Hur ska man annars kunna veta vad man betalar för?

Som ni förstår är vi inte klara. Vi behöver en mandatperiod till för att kunna rätta till detta. Under nästa mandatperiod handlar det om att se till att människor inte ska betala en avgift som är högre än självkostnadspriset. Jag tycker att det är konstigt att vi som nationella företrädare inte tidigare har satt press på kommuner. De får räkna precis som de önskar – hur de vill. Jag menar att detta är en förtäckt skatt på många ställen.

Sedan ska man veta att många kommuner gör rätt och riktigt. Det är väl de som ligger lågt. De som ligger högt kanske gör tvärtom. Detta är ingen regulator för att få ihop budgeten för att kunna göra småsatsningar. Det är självkostnadspriset som gäller för taxorna.

Fru talman! Tack, Larry Söder, för anförandet! Vi hade kunnat diskutera jättemånga saker, men då hade vi kanske behövt ett eget seminarium för att kunna grotta ned oss i allting.

Jag tänkte börja med att säga att vi är brett överens om många av de regelförenklingar som nu genomförs. Mycket kommer till och med från utredningar som vi har tillsatt och som ni har tagit vidare. Det är inte där skillnaden i bostadspolitiken ligger, utan den handlar om huruvida det finns politiska ambitioner att få till en fungerande bostadsförsörjning.

Som jag har sagt här tidigare i dag konstaterar regeringen att de politiska åtgärder som man hittills har genomfört inte är tillräckliga för att få till en fungerande bostadsmarknad. Min första fråga är: Varför bedriver inte regeringen en fungerande bostadspolitik?

Sedan kan jag inte göra annat än att reagera på förslaget om reavinsten. Det skulle vara intressant att höra hur KD har tänkt finansiera de nästan 20 miljarder kronor som det enligt ert eget förslag skulle kosta statskassan att avskaffa reavinstbeskattningen. Vi har ju hört finansministern vara tydlig med att pengarna för nästa mandatperiod är slut. Då behöver man ju finansiera denna skatteförändring. Hur ser Kristdemokraternas förslag ut där?

Fru talman! Det handlar om allt som olika partier i en konstellation vill. Lyckligtvis är vi en gemensam konstellation med fyra partier som går till val på att gemensamt bilda en regering. Jag tror att man får lösa detta i en budgetfråga.

Jag har inte uppfattningen att vårt förslag kostar 20 miljarder – 11,8 miljarder är den kostnad som riksdagens utredningstjänst, RUT, har tagit fram åt oss, och vi borde väl veta bäst hur vårt förslag ser ut.

Det är ju så också att en regering som tar över en dysfunktionell bostadsmarknad inte hinner med allt under en mandatperiod – det vet vi. Vi är ense om att många av frågorna är problematiska, och det kan vi gå fram med, men det finns också andra delar som vi inte är överens om mellan opposition och majoritet.

Det jag pratar om är ungefär de delar som jag tror att Socialdemokraterna kommer att ha problem med, det vill säga att vi måste sätta press på kommunerna. Vilka sitter i kommunerna? Jo, ofta är det de större partierna som styr i kommunerna, vilket gör att man kanske inte vill sätta press på de kommunerna. Jag menar att det faktiskt vore ganska bra om vi kunde ta i hand på att nästa mandatperiod se till att minska kostnaderna för den enskilde.

Vi måste väl vara överens om att bostadskostnaden för människor är hög i dag? Det är inte bara att vi bygger nya bostäder som ger höga kostnader, utan det gäller också när man bor i en bostad. Vad är det man betalar när man bor? Jo, det är givetvis hyran, men det är också de avgifter som finns runt omkring. Detta har vi som politiker dock abdikerat från att diskutera. Vi har lämnat det helt och hållet till kommunpolitikerna.

Jag menar att det här måste vara nästa stora fråga den kommande mandatperioden. Hur löser vi detta både för människor som bor inne i centrala delar av storstäderna och för dem på landsbygden? Är Socialdemokraterna beredda att ta i hand för att lösa denna problematik, där det är stora skillnader mellan olika orter?

Fru talman! Oavsett vems RUT-rapport som har räknat mest rätt fick jag inget svar på hur Kristdemokraterna har tänkt finansiera sitt borttagande av reavinstbeskattningen.

Jag tänkte också ge Larry Söder möjlighet att vara lite tydlig när det gäller partiets inställning till Moderaternas trygghetshyra. Jag har fått olika besked i olika sammanhang om hur Kristdemokraterna förhåller sig till det förslaget. Vi hörde inledningsvis, ganska snabbt efter att Moderaterna hade tagit beslutet på sin årsstämma, att både Liberalerna och Kristdemokraterna tyckte att det var ett bra förslag och anslöt sig till det. När vi har haft debatter runt omkring tillsammans tycker jag dock inte riktigt att Larry Söder har vidgått att man vill införa den här typen av marknadsprissättning på hyrorna.

Larry Söder får gärna reda ut detta så att det blir tydligt: Vill Kristdemokraterna införa den marknadsbaserade hyra som trygghetshyran faktiskt utgör?

Fru talman! Jag kan konstatera att Socialdemokraterna inte vill sätta press på kommunerna när det gäller kommunala avgifter, för jag fick inget svar över huvud taget kring det. Man rundade den frågan och diskuterade någonting som man tycker är mer intressant att diskutera. Jag hoppas få svar på frågorna i nästa replikskifte vi kan ha, det vill säga: Vill ni sätta press på kommunerna när det gäller avgifter, eller tycker ni att det ska vara high chaparral i de olika kommunerna när det gäller vilka avgifter man får ta ut?

När det gäller hyresrätter kan man konstatera en sak: Det byggs i princip inga hyresrätter i Sverige om inte staten lägger till pengar för det. Varför är det så? Jo, för att sista raden inte fungerar för dem som ska bygga hyresrätterna. De kan inte få in de inkomster som behövs för den kostnad som ligger. Alldeles oavsett vad man tycker betyder det att vi inte får fler hyresrätter i Sverige, vilket skulle behövas på vissa orter i Sverige.

Jag menar att detta är ett problem som vi har, och vi måste lösa det på ett eller annat sätt. Vårt förslag har varit att man faktiskt ska se till att ha fri hyressättning i nyproduktion, vilket jag tycker skulle vara lämpligt. Det är vårt förslag som kristdemokrater. Sedan får man i en regeringskonstellation diskutera olika lösningar och vilket sätt som är bäst, men jag går fram som kristdemokrat, och jag tycker att fri hyresrätt i nyproduktion borde vara det man ska lösa – inte nya bidrag till fastighetsägarna. Så har vi gjort i två mandatperioder, och vi har kontrollerat, och det funkade inte.

Det enda det har lett till är att vi har hyresrätter som står på fel ställen. Det är bättre att marknaden sköter var hyresrätterna ska vara någonstans och ser till att de kan ta ut de avgifter som behövs för att de ska kunna bygga hyresrätter.

Jag har dock insett att Socialdemokraterna inte är intresserade av att bygga hyresrätter, utan de är mer intresserade av att styra vad som ska byggas.

Fru talman! Bostadspolitik är i grunden en frihetsfråga. Det handlar om friheten att kunna flytta till ett jobb, friheten att börja studera, friheten att flytta till kärleken eller lämna en relation som gått sönder samt friheten att bo större när livet växer och mindre när barnen flyttar ut.

När människor inte hittar en bostad som passar deras vardag låser vi inte bara dörren till ett hem, utan vi låser också dörren till livsmöjligheter. Precis detta har alltför länge präglat svensk bostadspolitik: för lite frihet, för lite rörlighet, för lite byggande av det som efterfrågas och i stället för mycket krångel och för långa köer.

Vi vill något annat. Vi vill ha en bostadsmarknad som fungerar för människor och en bostadsmarknad där fler kan äga sitt boende, där det går snabbare att bygga och där reglerna är enkla att förstå. Vi vet att en bostadspolitik som gör människor beroende av kötid, kontakter, föräldrars pengar eller tillfälliga nödlösningar inte är gynnsam vare sig för den lilla människan eller för samhället i stort.

Fru talman! För oss liberaler börjar mycket med det egna hemmet. Det egna hemmet är inte bara en boendeform, utan det innebär ansvar och frihet. Det är därför så viktigt att den här regeringen inte bara har talat om fler småhus utan också börjat agera för att få fram dem. Vi har tidigare tillsatt en egnahemskommissionär med uppdrag att verka för ökat småhusbyggande, vi har en ny egnahemsrörelse och vi anlägger nya trädgårdsstäder. Det är ett tydligt skifte från att prata om denna bostadsbrist till att faktiskt börja bygga politik för att fler ska kunna bo i ett radhus eller en villa.

Det stannar dock inte där. Regeringen har också beslutat om planeringsstimulanser till kommuner för detaljplaner som möjliggör småhusbebyggelse. Detta trädde i kraft 2024 och höjdes för ganska exakt ett år sedan från 15 000 till 25 000 kronor per hus. Det är konkret politik för att få fram mer planlagd mark för småhus, vilket ofta saknas när människor vill bygga, flytta och slå rot.

Regeringen har också gått vidare med att ta fram typgodkända småhus genom att ge Boverket i uppdrag att ta fram förslag på hur detta ska genomföras och dessutom undersöka förutsättningarna för att sådana småhus i vissa fall ska kunna undantas från bygglov. Det är exakt den sortens reformkraft som behövs – med mindre godtycke, mer standardisering som underlättar för människor, kortare processer och lägre kostnader.

Fru talman! Om vi menar allvar med att fler bostäder ska byggas måste vi också mena allvar med att korta ledtiderna. Det räcker inte att bara säga att det ska byggas mer, utan man måste ta bort bromsklossarna och hindren.

Därför är det viktigt att regeringen har drivit fram ett nytt bygglovsregelverk och samtidigt fått nya byggregler på plats. Det innebär bland annat att fler åtgärder blir lovbefriade, att lovplikten blir mer områdesdifferentierad, att större tillbyggnader möjliggörs utan bygglov och att fasadändringar på en- eller tvåbostadshus inte längre kräver bygglov. Det här är inte mindre tekniska justeringar, utan det är en tydlig omläggning mot större frihet för fastighetsägare.

Det är också därför regeringen har gått vidare med lättnader i byggkraven för studentbostäder. När upp till 80 procent av bostäderna i ett projekt kan undantas från tillgänglighetskraven men samtidigt fortfarande vara besökbara frigör man ytor, pressar kostnader och gör det möjligt att få fram fler studentbostäder där trycket är som störst.

Ett tydligt exempel är studentboendet Nya Holtermanska i centrala Göteborg. Med sina 386 studentlägenheter är det ett av de första större projekten som omfattas av det nya regelverket. I stället för att låsa de nedersta våningsplanen till externa förråd kan de nu användas till bostäder, kaféer och andra funktioner som skapar liv och rörelse i byggnaderna.

Det är precis så vi måste arbeta med bostadspolitiken i det här landet: med mindre stelbent regelkrångel, vilket tillåter innovation och i längden skapar en boendemiljö som blir både attraktivare och mer levande.

Fru talman! Att skapa en fungerande bostadsmarknad handlar inte bara om att bygga nytt, utan det handlar också om att använda det befintliga beståndet bättre. Vi har inte råd att prata om bostadsbrist och samtidigt hålla fast vid en ordning som gör det onödigt svårt att bygga om, ändra användning för och få fram fler bostäder i det som redan står på plats.

Det är just därför regeringen har gett Boverket i uppdrag att föreslå lättnader i byggkraven vid ändring och ombyggnad, och det är därför man har lagt fram förslag om förenklade regler vid ändring av byggnader. Det är också därför kommuner kan få särskilt stöd för detaljplaner som gör det möjligt att omvandla lokaler till bostäder.

För oss liberaler är det avgörande att bostadsmarknaden inte bara fungerar för den som redan är inne på den. En fungerande bostadsmarknad måste fungera även för den som saknar kapital, för barnfamiljen som behöver större, för den som står inför sitt första köp och för den som vill gå från hyrt till ägt.

Därför har regeringen lagt fram ett förslag om hyrköp av bostad, vilket vi kommer att debattera senare i vår. Det gör det möjligt att kombinera boende och ett stegvis inträde i ägandet. Just i dag höjs också bolånetaket, och det skärpta amorteringskravet tas bort, för att sänka trösklarna utan att göra avkall på ansvarstagandet. Allt detta syftar till en och samma sak, nämligen att ett eget hem ska bli verklighet för betydligt fler.

Ett hem är dock inte bara fyra väggar, utan ett hem ska också ligga i ett område där människor känner sig trygga. Därför har regeringen infört skärpta regler för tryggare bostadsområden. Man har tidigare gjort det möjligt att i fler fall säga upp hyresgäster som har begått brott i lägenheten eller i närområdet, och man går snart fram med ett förslag om att det ska bli lättare att säga upp bostadsrättsinnehavare som begår brott. Det ska också bli lättare att neka en person med brottsligt förflutet att bli medlem i en bostadsrättsförening.

Detta är helt rätt politik. Den som gör livet otryggt för sina grannar ska inte skyddas av systemet. Den som utsätts för hot eller lever i ett bostadsområde som kriminella tagit som gisslan ska däremot skyddas från det.

Fru talman! För oss liberaler är det självklart att den som står längst från bostadsmarknaden inte ska mötas av ännu en stängd dörr. Därför vill vi införa behovsbostäder, vilket är en modell där sociala bostäder förmedlas efter behov. Det skulle komplettera den ordinarie bostadsmarknaden. Den som riskerar hemlöshet, lever i extrem trångboddhet, har vissa medicinska behov eller behöver skydd från våld ska inte lämnas åt ett system som redan har svikit.

Modellen ska inte bli ett parallellt system, utan bostäderna ska blandas in i vanliga, fungerande bostadsområden och kunna finnas insprängda i nya projekt. Utsattheten bekämpas nämligen inte bäst om den samlas på ett ställe, utan den bekämpas bäst genom att människor får en väg in i samhället. Det börjar med en egen dörr att stänga om sig.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag och önskar alla en glad påsk.

Fru talman! Ledamöter! Vi står mitt i en klimatkris. Många unga är djupt oroade över de klimatförändringar vi ser i dag, och det är de unga som kommer att leva längst med konsekvenserna. Det handlar om konsekvenser som vi ser redan i dag i form av värmeböljor, översvämningar och livsmedel som blir dyrare på grund av klimatet – kaffe, till exempel. Det kommer även att bli än fler konsekvenser.

Det gäller att vi ser krisen i vitögat och inte lämnar de unga ensamma med känslan av oro. Det gäller också att vi har en plan framåt för hur vi ska minska klimatutsläppen.

En femtedel av Sveriges klimatutsläpp kommer från bygg- och fastighetssektorn. Det är de inhemska utsläppen, och sedan är det också väldigt mycket utsläpp från importerade varor, det vill säga konsumtionsutsläpp. Bygg- och fastighetssektorn spelar med andra ord en nyckelroll i klimatomställningen.

Branschen knuffar också på – läs Fossilfritt Sveriges färdplaner! Där finns många förslag för oss politiker att ta vidare. Läs också debattartiklar från tunga byggbolag! Byggaktörer har gått ut med gemensamma debattartiklar och uppmanat Tidöregeringen att införa skarpa gränsvärden för minskade klimatutsläpp, alltså skarpa klimatkrav. I Danmark finns det ett samarbete som kallas Reduction Roadmap, vilket är en överenskommelse om bindande mål för klimatutsläpp från byggsektorn. I Danmark har byggbranschen varit med i och drivit på beslutsfattandet, och det är något vi borde ta efter i Sverige.

Sverige har dessutom goda förutsättningar: Bygg- och fastighetssektorn har teknik och kompetens att genomföra klimatomställningen, och det finns redan i dag pilotprojekt där man har byggt med låga klimatutsläpp och utan betydande extrakostnader. Vi vet alltså redan hur man bygger med ett halverat klimatavtryck.

Sverige har som sagt goda förutsättningar att lyckas minska utsläppen från byggbranschen och dess materialanvändning. En av våra stora basnäringar, skogen, är en nyckel. Vi behöver självklart ha ett hållbart skogsbruk, men valet av trästomme i stället för stomme av betong och stål sänker en byggnads klimatavtryck med 30–50 procent. Träprodukter som får ett långt liv i byggnader har också stor klimatpotential, och det finns dessutom stor potential i att återbruka stommar, stora byggnadsdelar och andra byggprodukter som annars driver på klimatutsläppen. Det behöver byggas upp ett system för cirkulär hantering av byggnadsmaterial.

Varför händer då ingenting? Branschen knuffar på, och det finns pilotprojekt som visar att detta inte är fantasier utan något som faktiskt redan har förverkligats i mindre skala. Varför händer ingenting? Det korta svaret är att det inte finns några direkta ekonomiska incitament för eller regleringar som driver på det här. Det behövs med andra ord en politisk vilja.

Vad gör då Tidöregeringen i det här fallet? Jo, den sitter på händerna. Gränsvärden för klimatutsläpp, alltså klimatkrav, har varit uppe och vänt flera gånger. Det första vi hörde var att Boverket skulle införa gränsvärden tidigast 2025 och senast 2027. Det senaste beskedet från regeringen är 2030. Boverket ska lämna förslag till regeringen om en utökad klimatdeklaration för nya byggnader som ska gälla 2028 och om gränsvärden för byggnaders klimatpåverkan som ska gälla senast 2030. Men vet ni vad? Det är alldeles för sent.

Att låta detta träda i kraft 2030 innebär fyra förlorade år, särskilt när tekniken och de tekniska förutsättningarna finns redan i dag. Boverket har hållit hearings och lagt fram tre olika förslag. Man har haft mycket dialog, vilket är bra. Det mest ambitiösa förslaget behöver tas vidare och vässas, och det behöver göras nu – inte om fyra år.

Med rätt klimatkrav kan Sverige uppfylla sitt klimatlöfte och leda exporten av hållbar byggteknik. Ambitiösa klimatkrav är inte bara en nödvändighet för att Sverige ska hålla sitt löfte i Parisavtalet. Det stimulerar också teknikutvecklingen för en enorm marknad där Sverige har goda förutsättningar att bli vinnare. Men det behövs som sagt en politisk vilja. Det behövs långsiktiga spelregler som gör det till en konkurrensfördel att ställa om här och nu i stället för att skjuta omställningen på framtiden.

Vi i Miljöpartiet vill se nationella klimatkrav för minskade klimatutsläpp för byggnader i linje med Parisavtalet. De behövs nu, inte om fyra år.

Så kan klimatutsläppen minskas. Så ger vi branschen rätt förutsättningar att ställa om. Så kan bygg- och fastighetssektorns konkurrenskraft stärkas. Så kan vi också skapa jobb i Sverige.

Jag vill yrka bifall till reservation 33 under punkt 18.

Fru talman! Sverige har i dag en bostadsmarknad som inte fungerar som den ska. Detta märks i människors vardag. Det vet de unga som inte får sitt första kontrakt. Det vet barnfamiljer som sitter fast i trångboddhet. Det vet också arbetsgivare som inte hittar rätt kompetens eftersom människor inte kan flytta dit där jobben finns.

En bostadsmarknad ska göra det möjligt att ta nästa steg i livet – att flytta hemifrån, att byta bostad när familjen växer eller att tacka ja till ett jobb oavsett var i landet det finns. I dag är det som ett kugghjul som har stannat – varje del påverkar nästa, och inget rör sig framåt. Den som inte kan flytta vidare lämnar ingen plats åt nästa, och den som aldrig kommer in får aldrig chansen att börja.

Centerpartiet vill att systemet ska börja fungera igen. Vi vill förenkla regelverken och korta ledtiderna så att fler bostäder byggs i hela landet, inte bara där trycket redan är som högst. Vi vill skapa bättre villkor för investeringar så att fler vågar bygga. Vi vill ha en hyresmarknad som fungerar, där det är möjligt både att få en bostad och att byta när livet förändras.

När vi bygger mer måste vi också bygga smartare. Vi har möjlighet att förena bostadsbyggande med klimatomställning. Genom att förenkla för klimatsmart byggande i trä och energieffektiva lösningar kan vi både bygga bort bostadsbristen och minska klimatpåverkan. Det handlar inte om att välja mellan tillväxt och hållbarhet, utan det handlar om att klara av båda.

Fru talman! Rörlighet är avgörande inte bara för individen utan för hela Sverige. När människor kan flytta dit där jobben finns stärks både företagen och den lokala utvecklingen. När fler bostäder byggs i hela landet minskar trycket där det i dag är som högst. När människor får möjlighet att forma sitt liv växer tilliten och framtidstron.

Vi behöver också korta de tider som i dag bromsar byggandet. Processerna måste vara både rättssäkra och effektiva. I dag är planprocesserna som ett hinderlopp med överklaganden, detaljplaner och regelkrångel. Det är som att springa framåt men hela tiden fastna i nya snubbeltrådar.

I dag tar det ofta många år att gå från idé till färdig bostad. Därför behöver vi göra systemet mer förutsägbart och mindre tidskrävande, inte genom att tumma på kvaliteten utan genom att ta bort onödiga hinder.

Bostaden ger inte bara tak över huvudet, utan den är nyckeln till så mycket mer. Bostadsfrågan handlar inte bara om bostäder. Den handlar om arbete, tillväxt och människors frihet att forma sitt liv. Den handlar om trygghet och om möjligheten att leva och bo i hela landet.

Vi i Centerpartiet vill bidra till en bostadsmarknad där fler kan komma in, fler kan röra sig vidare och fler kan hitta ett hem som passar deras liv. I grunden handlar det om att få hjulen att snurra igen så att bostadsmarknaden blir en väg framåt och inte ett stopp.

Jag vill yrka bifall till reservation 3. Jag vill också, som tidigare talare, önska glad påsk.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)