Ändamålsenliga säkerhets- och strålskyddskrav för utvinning och bearbetning av kärnämnen

Herr talman! Sverige är en stark och imponerande industrination. Att vi är det är ingen självklarhet utan ett resultat av att vi som nation under sekler förstått att ta vara på och förädla de naturresurser vi turligt nog har tillgång till. Det har inte alltid varit enkelt eller helt utan risk, men våra förfäder har antagit utmaningarna, spottat i nävarna och med en kombination av kunnande, list och envishet utvecklat tekniker som placerat oss i absolut världsklass, inte minst vad gäller gruvbrytning.

I gruvbranschen, som jag själv har arbetat inom, är det historiskt sett många som pliktat med livet. Jag vill här i denna talarstol betona att mina tankar går till alla dem som under stora umbäranden och med en arbetsmiljö vi i dag inte kan föreställa oss har bidragit till att bygga industrinationen Sverige. Vi vet också att det historiskt sett begåtts många miljömässiga försyndelser. Detta har lett till skärpta arbetsmiljöregler och miljökrav, som vi arbetar efter i dag. Detta ska vi applådera.

Varför nämner jag då det? Jo, för att det vi debatterar här i dag hakar på de gruvrelaterade frågorna och den för industrin så viktiga energipolitiken. Betänkande NU27 Ändamålsenliga säkerhets- och strålskyddskrav för utvinning och bearbetning av kärnämnen kan på sätt och vis anses vara en logisk följd av såväl Tidöpartiernas energipolitik och riksdagens beslut att åter tillåta prospektering efter och brytning av uran som det skakiga omvärldsläge vi sedan en tid tillbaka befinner oss i.

Herr talman! Uran är ett i Sveriges berggrund vanligt förekommande grundämne. I sin naturligt förekommande form är det inte farligare eller giftigare än många av de andra grundämnen som vi har under våra fötter ute i skog och mark. Uranet har emellertid på grund av sina fissila egenskaper blivit nära nog mytomspunnet och har av kärnkraftsmotståndare utmålats som unikt farligt.

Tyvärr blir debatten om detta grundämne oftast osaklig och känsloladdad, och ren skrämselpropaganda är mycket vanligt förekommande. I grund och botten handlar det faktiskt om huruvida man tror på moderna kraftslag som kärnkraft eller om man fortfarande vill klamra sig fast vid vindkraft som på väderkvarnarnas tid.

För oss som drivit på för att upphäva det så kallade uranförbudet är denna proposition en logisk följd. Vi vill att uran i lagens mening behandlas precis som vilken annan metall eller vilket annat mineral som helst i prospekterings- och brytningsskedet. Enligt vår uppfattning är det först vid anrikning som det kan anses röra sig om en kärnteknisk verksamhet. Det är i huvudsak detta synsätt som förslaget handlar om.

Att behandla och tillståndspröva prospektering och brytning av uran enligt precis samma strikta miljöbalk som för alla andra metaller och mineral är därför logiskt och konsekvent. Detta kommer dessutom förhoppningsvis att leda till att framtida beslut vilar mer på evidens, fakta och sakkunskap än på propaganda, skrämsel och lokala drev. Det är i grunden något som är bra för alla inblandade.

I sammanhanget har brytning i bergarten alunskiffer seglat upp som ett inslag i debatten, detta för att alunskiffer ofta innehåller uran. Men allt uran finns inte i alunskiffer, och alunskiffer innehåller inte bara uran. Frågan är mer komplex än så.

I alunskiffer återfinns inte sällan andra kritiska metaller och mineral som antimon, vismut, fosfor, gallium, litium, nickel, sällsynta jordartsmetaller och vanadin. Flera av dessa är kritiska eller centrala inte minst för totalförsvarets och andra samhällskritiska verksamheters funktionsförmåga.

Den förra regeringen utredde huruvida ett förbud mot brytning av alunskiffer var eftersträvansvärt, men inte ens deras utredare förordade detta. Däremot landade man i att särskilda lämplighetskrav ska gälla för dem som ansöker om att bedriva verksamhet i bergarten i fråga. Det är ett beslut som bottnar i att alunskiffer genom sin struktur är komplext att bryta råvara ur och att riskerna är erkänt större.

Det för oss tillbaka till det jag inledde detta anförande med. Om något är svårt eller farligt ändrar man spelreglerna och kraven, i detta fall miljökraven. Sedan är det upp till industrin och akademin att visa att man kan leverera på det, men man ger inte upp. Man varken bygger eller upprätthåller en innovationsdriven tekniknation genom att kasta in handduken.

Politikens mål ska vara att inte försvåra eller omöjliggöra brytning i en viss bergart. Däremot ska vi naturligtvis ha fortsatt högt ställda nationella miljökrav som är tydliga, förutsägbara och lika för alla. På så sätt skapar man begripliga spelregler samtidigt som man värnar vår gemensamma natur och en av de viktigaste resurser vi har, nämligen vatten.

Vi sverigedemokrater tror på en stark gruvnäring som hävdar sig väl, inte minst miljömässigt, i en internationell kontext. Vi tror på svensk kärnkraft och att den har en given del i den framtida svenska energimixen. Vi tror också på svensk miljölagstiftning och de myndigheter och domstolar som tillämpar och prövar enligt dessa regelverk.

Därför, herr talman, avslutar jag med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet i sin helhet. Med det sagt önskar jag i denna debatt talmanspresidiet, kammarkansliet och ledamöterna en god sommar. Detta är inte bara min sista debatt för riksdagsåret utan även för denna mandatperiod.

Herr talman! Tack, Eric Palmqvist, för anförandet!

En konsekvens av det ärende som vi beslutar om i dag är att det kommunala vetot för uranbrytning tas bort. I dag kom samtidigt ett pressmeddelande om att regeringen ska tillsätta en utredning om hur det kommunala inflytandet ska stärkas när det gäller brytning i alunskiffer.

Det är inte så mycket mer information i pressmeddelandet än det var i det pressmeddelande som presenterades redan i februari om en snabbutredning om samma sak. Men det är tydligt att det är representanter från Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna som uttalar sig i pressmeddelandet och inte någon från Sverigedemokraterna.

Jag vet enligt tidigare debatter med Eric Palmqvist att Sverigedemokraterna inte tycker att det behövs några nya kommunala veton för uranbrytning eller brytning i alunskiffer, om jag har förstått det rätt. Jag undrar om Sverigedemokraterna håller fast vid att man inte vill se ett nytt kommunalt veto för brytning i alunskiffer.

Herr talman! Tack, ledamoten Luhr, för de frågorna!

Det är intressant att betrakta Miljöpartiets hållning i frågan. Man var i Miljöpartiet var inte så måna om det kommunala vetot när det handlade om vindkraft, något som Sverige inte behöver. Däremot behöver Sverige energi dygnet runt även när det inte blåser, och vi behöver uran. Då är det kommunala vetot tydligen viktigt enligt Miljöpartiets synsätt.

Vi delar inte fullt ut uppfattningen att vi behöver ett kommunalt veto för just bergarten alunskiffer. Vi menar att det ska prövas sakligt och evidensbaserat av myndigheterna och domstolarna enligt miljöbalken. Det ska inte avgöras av lokala kritikerstormar som ofta blåser upp och inte alltid är helt sakliga. Det nämnde jag också i mitt anförande.

Nu får vi se vad utredningen visar. Vi har inte varit med om att ta fram utredningsdirektiven till den. Förslaget kommer att landa här i kammaren. Då får vi ta ställning till vad det innehåller.

Men det är ingenting vi har efterfrågat. Vi anser inte att det är bergarten i sig som är begränsande, utan det är de potentiella konsekvenser som kommer av brytning som är det vi måste beakta och bevilja tillstånd utifrån.

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Jag kan börja med att säga att det som sades inte riktigt stämmer. Miljöpartiet tycker att det är väldigt viktigt att medborgare, närboende och kommuner får vara med i ett tidigt skede när det gäller att bestämma om sin närmiljö. Jag vill verkligen understryka vikten av det.

Jag vill gå tillbaka till själva frågan om brytning i alunskiffer och den utredning som kommer. Utredningen har några olika ingångar. Jag är lite nyfiken på om det är några av de ingångarna som Sverigedemokraterna tycker är mer positiva.

Om utredningen skulle landa i någonting annat än ett nytt kommunalt veto, finns det då några alternativ som Sverigedemokraterna har tittat på? Om utredningen skulle presentera ett resultat där man föreslår ett nytt kommunalt veto för brytning i alunskiffer, kommer Sverigedemokraterna då att försöka motarbeta det i en eventuell framtida förhandling med Tidösamarbetet?

Herr talman! Tack återigen, Katarina Luhr, för frågorna!

Precis som ledamoten Luhr påpekade tidigare är informationen om det här ganska knapphändig, och den kom dessutom i dag, när jag satt och förberedde mitt anförande. Det står inte så mycket där. Jag vill därför inte sia om vad enmansutredarens slutprodukt kommer att bli och vad utredningen kommer att leda till och än mindre om vad Sverigedemokraterna kommer att landa i med eventuella framtida samarbetspartner.

Jag håller fast vid Sverigedemokraternas grundhållning: Det är dåligt att ersätta ett veto med ett annat. Det är teknikhämmande att begränsa brytning i en viss berggrund eller en viss bergart; man hämmar teknisk utveckling på det sättet. Det är inte så vi förvaltar en tekniknation och innovationskraft.

Det är dock naturligtvis helt omöjligt att stå här och säga var och på vilken fot Sverigedemokraterna kommer att landa när det gäller en produkt som vi ännu inte har sett. Jag får i det fallet bli ledamoten svaret skyldig.

Herr talman! Tack, Eric Palmqvist, för tydligheten!

Det framstår väldigt tydligt utifrån regeringens agerande i olika frågor att man är ganska stressad. Nu på morgonen kom ett meddelande om att regeringen drar tillbaka propositionen om att låsa in 13-åringar i fängelse och avser att komma tillbaka med en annan proposition, som ska behandlas av sommarriksdagen.

Samtidigt presenterar regeringen ett ställningstagande där man vill tillsätta en bokstavsutredare i Regeringskansliet som ska föreslå hur man kan återföra det kommunala vetot vid brytning i alunskiffer och hur man retroaktivt kan införa detta i lagstiftningen.

Det framstår som helt bakvänt. Om regeringen på riktigt hade velat – eller fått för Sverigedemokraterna – hade den dragit tillbaka detta och säkerställt att det kommunala inflytandet och vetot blir kvar. Men det gör inte regeringen, för Sverigedemokraterna har tydligt tagit ställning för att driva igenom den här propositionen. I den här frågan är det tydligen särskilt viktigt att lokalbefolkningen och kommunerna inte ska ha något veto.

Regeringen skulle med en ganska liten ändring ha kunnat komma tillbaka och få en betydligt större majoritet för sina förslag i den här kammaren. Men Sverigedemokraterna har å andra sidan tydliggjort vem det är som bestämmer. Kan Eric Palmqvist bara bekräfta det?

Herr talman! Tack, Isak From, för frågan! Jag tyckte i och för sig att frågan var lite vag. Jag skulle visst bekräfta något, men jag uppfattade inte riktigt specifikt vad det var.

Tack även för inflygningen över de propositioner som regeringen har ändrat eller dragit tillbaka! I det här fallet vidhåller vi sverigedemokrater vår ståndpunkt. Som jag sa i det tidigare replikskiftet med Katarina Luhr anser vi att det är direkt dåligt att ersätta ett veto med ett annat. Vi anser inte att bergarten i sig utan de potentiella miljörisker som föreligger i varje enskild miljöprövning är det som ska vara styrande. Det är Sverigedemokraternas grundhållning, och den håller vi fast vid.

Jag värjer mig mot det ledamoten anförde om att Sverigedemokraterna skulle ha något slags apart hållning när det gäller uranet och vetorätten i det här fallet. Jag fick en fråga om detta, och jag bollar tillbaka den till ledamoten Isak From.

Vilket annat mineral känner ledamoten till som man tillämpar ett kommunalt veto för? Vilken annan bergart tillämpar man kommunalt veto för? Är uranet ett så speciellt mineral att just detta och just alunskiffer är det som man är fixerad vid att ha ett kommunalt veto för? Jag kan inte erinra mig något annat, men ledamoten Isak From får gärna svara på den frågan.

Herr talman! Jag kan lägga till något i Eric Palmqvists anförande där han räknade upp ett antal andra mineraler, förutom uran, som kan finnas i alunskiffer. Det är något som gör kommunerna ganska upprörda och skrämda, nämligen bly, kadmium och arsenik, som riskerar att läcka ut i grundvattnet. Det är fullt förståeligt att berörda kommuner känner viss oro.

För Socialdemokraternas del är det i detta perspektiv helt avgörande att man når en lokal acceptans och att kommunerna kan säga sitt i frågan: Är det här möjligt? Känner vi att det här är säkert?

Det är det här som det vi nu debatterar och kanske ska votera om på måndag handlar om. Kommer regeringen att gå vidare och ta bort det lokala inflytandet och vetot för de kommuner som nu känner stor oro inför utvinning av mineraler ur alunskiffer?

Herr talman! Det finns i dag undersökningstillstånd i 112 kommuner, tror jag – det kan ha tillkommit något. Det finns över 800 undersökningstillstånd som är aktiva. Många av de här 112 kommunerna har väldigt dålig eller ingen erfarenhet över huvud taget av gruvbrytning, utvinning ur alunskiffer eller uranutvinning.

Det sprids en väldigt stor rädsla i kommunerna, och det finns all anledning att i detta hänseende säkerställa kommunernas och lokalbefolkningens inflytande genom vetot. Jag tycker att Eric Palmqvist har svarat väldigt tydligt på vem det är som bestämmer i den här frågan.

Herr talman! Tack, ledamoten From, för frågorna eller kanske snarare synpunkterna!

Jag håller med ledamoten From så långt att det finns kommuner som uttrycker oro inte bara när det gäller uran utan också när det gäller exempelvis bly, kadmium och arsenik. Det är grundämnen som är väldigt besvärande och giftiga i vår natur – kanske till och med potentiellt giftigare än uranet.

Det är lite grann det här som jag har varit inne på både i tidigare replikskifte och i mitt huvudanförande i talarstolen: Uranet i sig kräver inte någon särlagstiftning. Vi ska ha en stark miljöbalk, starka miljöprövningar och myndigheter som kan pröva detta på ett adekvat sätt och utifrån den samlade evidensbaserade kunskap man har.

Jag vill minnas att ledamoten From, liksom jag själv, är kommunpolitiker i hemkommunen. Precis som ledamoten sa handlar det här mycket om rädsla. Man bygger en opinion kring rädsla och kring den information som intresseorganisationer sprider och som inte alltid är helt relevant. Det blir lätt så att man av rädsla säger nej till något man inte har i stället för att bygga sitt ställningstagande på kunskap.

Sverigedemokraternas hållning är den som jag har redogjort för i talarstolen, och jag tycker att den tjänar Sverige väl. Däremot ser jag fram emot det förslag som utredningen kommer att redovisa. Om utredningen kan visa att man på något sätt kan ha en lokal förankring välkomnar jag det, för det är eftersträvansvärt i all gruv- och mineralpolitik och i alla tillståndsprocesser och något som ledamoten Isak From vet att jag brukar värna. Men vi måste först se vilka slutsatser utredningen kommer att redovisa.

Herr talman! Sverigedemokraterna och Eric Palmqvist upprörs över skrämselpropaganda, lokala drev, Twitterstormar, osaklighet, felaktigheter och icke evidensbaserade påståenden.

Det är en ganska bra sammanställning av vad Sverigedemokraterna brukar prata om när det gäller vindkraften. Det är precis de här sakerna som man kommer med varenda gång. Men det är bra att Eric Palmqvist tycker att det är avskyvärt och ska motarbetas och att man borde ha en miljöprövning som är rättssäker.

Det intressanta är att Sverigedemokraterna i och med denna retorik också borde vara motståndare till det lokala vetot för vindkraft. Men det är man inte, trots att det är precis de här sakerna som dyker upp i Sverigedemokraternas kanaler, retorik och kommunikation varje gång en vindkraftsetablering är på gång. Hur går det här ihop, egentligen? Varför vill Sverigedemokraterna ha ett kommunalt veto för vindkraft men inte för uranbrytning?

För mig och Centerpartiet är det här en fråga om lokalt inflytande. Om något påverkar människor lokalt ska de som berörs också ha möjlighet att påverka. Det är därför vi tycker att det är rimligt med veto både för vindkraft och för uranbrytning.

Ta Jämtland som exempel! Där har ett företag mutat in 80 000 hektar för uranbrytning – ett område större än halva Öland. Tycker inte Eric Palmqvist och Sverigedemokraterna att det är rimligt att man har lokalt inflytande över den typen av beslut, som har betydligt större konsekvenser än ett beslut om en vindkraftspark?

Herr talman! Tack, ledamoten Nordin, för frågorna och synpunkterna!

Det korta svaret är att vind finns överallt. Uran finns inte överallt. Sverige behöver inte heller vindkraft. Sverige behöver däremot kärnkraft.

Dessutom behövs våra mineral för annat än bara energiproduktion, exempelvis, som jag nämnde, för försvaret. Vindkraften är något som försvaret på ganska många ställen uttrycker att man inte behöver. Det är egentligen det korta svaret.

Ska vi prata arealer kan vi prata Markbygden, och sedan kan vi komma igen efter det. Markbygden är helt enorm. Det var den typen av vindkraftsprojekt som ledamoten för Centerpartiet tillsammans med de andra rödgröna partierna under förra mandatperioden var ganska måna om att kunna driva igenom och faktiskt också tittade på möjligheten att ta bort det kommunala vetot för.

Jag stannar där, men jag konstaterar att vi har väldigt olika syn på detta. Det är väl egentligen det vi kan konstatera i detta första replikskifte.

Herr talman! Den stora skillnaden är ju att Piteå sa ja. Piteå hade möjlighet att säga nej till Markbygden men sa ja. Det Sverigedemokraterna vill göra är att ta ifrån jämtar, östgötar, västgötar, ölänningar och andra chansen att säga ja – eller nej, för den delen. Det är den stora skillnaden här. Sverigedemokraterna vill plocka bort allt lokalt inflytande.

Dessutom hänvisar man till kärnkraften. Vad är det, till att börja med, som kärnkraften ska vara till för? Jo, att ställa om och bli av med det fossila. Men det alunskiffer som uranet ska brytas i innehåller ju 15–20 procent fossilt kol. Brytningen efter det uran som man ska använda för att bli av med fossila bränslen skulle alltså bli en av Sverige största utsläppskällor. Det går inte ihop.

En annan sak går inte heller ihop. Det är ju inte så att vi blir självförsörjande på uran och kärnbränsle bara för att vi bryter uran. Det uranet måste ju upparbetas, och de anläggningarna finns inte i Sverige. Vi blir alltså inte oberoende.

Också en tredje sak är intressant. Vi kan titta på halterna av uran i den svenska berggrunden. Ta Jämtland, där man har dessa brytningstillstånd på ytor större än halva Öland. Där är det 300 gram per ton. I Kanada, där man också utvinner uran i dag och som vi bland annat importerar uran från, är det 200 kilo per ton.

Det är ytterst få gånger jag säger detta, men det är faktiskt bättre att bryta uranet någon annanstans, både miljömässigt och intrångsmässigt.

Jag vidhåller det jag sagt och ställer min fråga en gång till: Hur kan det vara mer rimligt med ett veto för vindkraft än med ett för uranbrytning, när uranbrytningens konsekvenser är så otroligt mycket större?

Om man tycker att det är ett problem med vindkraft är det jättebra att vi har ett kommunalt veto. Där är vi överens. Det har Centerpartiet sagt ja till hela tiden. Vi har aldrig lagt fram förslag om att slopa något sådant, oavsett vad Eric Palmqvist säger. Men frågan kvarstår: Varför ska inte jämtar, ölänningar och västgötar få ha inflytande och bestämmande över sina lokala marker när det gäller just uranbrytning när man har det på andra områden?

(Applåder)

Herr talman! Tack, Rickard Nordin, för de framförda synpunkterna!

Ja, Piteå sa ja till Markbygden. Var det bra med Kinakontrollerad vindkraft som går med extrema förluster och har fått stora markarealer som är så gott som förstörda, dåligt djurliv och liknande som följd? Blev det bra att en kommun fattade det beslutet? Är det den formen av beslut som man är beredd att köra över kommunerna med? Jag tycker inte det.

Ledamoten lyfter också de låga koncentrationerna. Med det resonemanget skulle vi inte ha någon koppargruva i Aitik heller. Aitik har en av de lägsta koncentrationerna av koppar i världen, men vi har också en av de bästa teknikerna för anrikning. Vi är suveräna på anrikning, för vi har en bra akademi och en duktig industri som gör detta.

Det kan vi översätta till den här industrin. Det är ju inte så att man bara för att man har låg koncentration inte kan vara duktig på att anrika. Jag förstår inte det förhållningssättet. Det skulle innebära att flera av våra svenska gruvor som i dag går med stora vinster inte skulle vara attraktiva att ha, med Centerpartiets logik. Jag förstår inte det, och jag värjer mig mot den hållningen.

Jag vet att vi snart ska ha frågestund, så för allas trevnad stannar jag där. Jag kan ju ändå inte ställa någon fråga till ledamoten och få den besvarad.

(forts. § 9.)

Fru talman! Då återgår vi till att debattera näringsutskottets betänkande NU27, som handlar om ändamålsenliga säkerhets- och strålskyddskrav för utvinning och bearbetning av kärnämnen.

Förslaget innehåller, förutom de helt nödvändiga lagstiftningsändringarna, ett tydligt ställningstagande vad gäller att ta bort det lokala inflytandet från de kommuner som berörs. Man tar också bort den vetorätt som kommunerna haft när det gäller den här verksamheten. Detta är anmärkningsvärt.

Fru talman! Precis som vi var inne på tidigare finns det i dag drygt 800 undersökningstillstånd i 112 olika kommuner. Många av kommunerna har ingen eller väldigt liten erfarenhet av utvinnings- eller gruvverksamhet. Detta skapar en ganska stor oro, då Tidöpartierna i väldigt stor utsträckning driver på för att man ska kunna utvinna uran även ur alunskiffer.

Det här har vi motionerat om. Det kan därför tyckas anmärkningsvärt att man lovade redan i februari och så sent som nyss under frågestunden att kommunerna ska ha inflytande och att ett veto ska utredas. Det står även på regeringens hemsida hur vetot ska kunna tillföras retroaktivt. Men, fru talman, det behövs ju inte. Det enda som behövs är att regeringen drar tillbaka propositionen, omarbetar den lite och lägger den på sommarriksdagens bord för behandling.

Ett annat alternativ är att Kristdemokraterna, Liberalerna eller Moderaterna avstår vid omröstningen på måndag. Det är inte svårare än så. Då kommer ju oppositionens förslag att gå igenom. Just nu slår man blå dunster i ögonen på alla de kommuner som berörs av denna lagstiftningsförändring. Man säger att någonting ska utredas. Men vi behöver inte utreda det här. Vi kan ändra det nu.

Fru talman! Det är ganska lätt att avstå på måndag vid omröstningen eller att dra tillbaka propositionen. Då är Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna trovärdiga. Men vi hörde innan frågestunden att Sverigedemokraterna inte är speciellt intresserade av den förändringen. Om olyckan skulle vara framme och Sverigedemokraterna släpps in i Rosenbad kommer de ju att ha väldigt stort mandat att säga nej till den här förändringen. Det bästa man kan göra om man vill uppnå någon trovärdighet i den här frågan är faktiskt att dra tillbaka propositionen eller avstå vid omröstningen på måndag.

Propositionen innehåller flera olika delar. Vi socialdemokrater tycker att det är rimligt att man ska kunna utvinna uran ur sekundärt gruvavfall eller under pågående gruvbrytning i befintliga gruvor. Då är det klart att mineraler och metaller som uran behöver tas om hand. Det kan ske vid ett befintligt anrikningsverk, efter att tillståndet ändrats. Men detta påverkar den aktuella kommunen eftersom förslaget också innebär att de ska överta räddningstjänstsuppdraget. Det åläggs kommunerna att säkerställa att räddningstjänsten har rätt kompetens, kunskap och förmåga – men det tillförs inga pengar.

Både borttagandet av det kommunala vetot och att räddningstjänsten ska ta över en verksamhet utan kompensation har kritiserats i stor utsträckning av SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, och framför allt av kommuner med alunskiffer i sin berggrund. Berörda ledamöter kan kanske svara i sina anföranden på varför kommunerna ska ta över uppgifter utan kostnadstäckning från staten? Varför ges inte kommunerna möjlighet till inflytande och veto i en för dem mycket viktig fråga? Det vill väldigt många där ute ha svar på.

Varför lyssnar man inte på de berörda kommunerna i en för dem så här viktig fråga? Varför kompenseras inte kommunerna för kostnadsökningar de blir tvungna att ta över om de ska ansvara för anrikning av uran vid ett nytt anrikningsverk eller ett befintligt anrikningsverk med ett nytt tillstånd? Det är faktiskt inte så svårt, tänker jag, för de berörda att svara på.

Varför går man vidare med en proposition då man samtidigt säger att man ska återinföra det kommunala vetot, kanske retroaktivt? Hur är det möjligt för de berörda partierna om de samtidigt ska släppa in Sverigedemokraterna i Regeringskansliet?

Vi har ett antal motivreservationer, som ibland är lite jobbiga att ta ställning till, men vi har ändå landat i att yrka bifall till motivreservation 9 och även till den gemensamma reservation 10, som handlar om brytning i alunskiffer.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Isak From, för anförandet! Vi hade ett replikskifte efter mitt huvudanförande och har väl egentligen redan dryftat det mesta. Men ledamoten From uppehåller sig vid den så kallade kostnadsöverföringen till kommunerna för räddningstjänst. Nu är det ju så att det inte finns någon uranbrytning i Sverige. Det har inte funnits på väldigt länge. Det förbjöds till och med, genom Socialdemokraternas försorg och i samarbete med de samarbetspartier man hade för några mandatperioder sedan. Det sker alltså ingen kostnadsöverföring eftersom det inte finns någon verksamhet över huvud taget.

Givet att vi nu kommer att behandla brytning och prospektering av uran som vilket annat mineral som helst är min fråga om det finns någon annan metall eller något annat mineral där ledamoten From anser att staten ska gå in och subventionera räddningstjänsten i kommunen där brytning sker. Så är det ju inte annars. Räddningstjänsten finansieras i normala fall – såvitt jag som kommunpolitiker känner till – av att gruvindustrin ger arbetstillfällen och därmed finansierar den kommunala välfärden. Om socialdemokraten Isak From är av en annan åsikt vill jag gärna höra honom föredra den.

Fru talman! Propositionen om ändamålsenliga säkerhets- och skyddskrav vid utvinning och bearbetning av kärnämnen pekar ändå på att räddningstjänsten behöver en viss kompetens för att hantera dessa kärnämnen. Nu landar en ny fråga hos kommunen från staten, som ålägger dem att ta över eller utföra ett uppdrag. Praxis då är att det också tillförs medel.

Det är korrekt som ledamoten Eric Palmqvist säger att det inte finns någon sådan verksamhet i dag. Men ledamoten har ju ambitionen att den här typen av verksamhet ska finnas på en eller flera platser, vilket kommer att beröra de kommunerna och de kommunernas räddningstjänst. Är det då inte rimligt att det medföljer kostnadstäckning för de eventuellt uppkommande kostnaderna?

Fru talman! Tack till ledamoten From!

I betänkandet står det att de här kompetenserna behövs även på annat håll, för det är inte bara uran som har bakomliggande joniserande strålning, radon och liknande. Den kompetensen finns på många andra håll där vi har gruvverksamhet. Det är inget unikt för uran i sig, och det är egentligen hela pudelns kärna i det här betänkandet: Vi behandlar uran som vilken metall eller vilket mineral som helst.

Är det ledamoten Froms och Socialdemokraternas åsikt att staten ska gå in och stärka upp kompetensen gällande uran eller något annat som kräver kompetens vid en industrisatsning i en kommun? Eller är det som brukligt, det vill säga att när man gör en industrisatsning i en kommun anskaffar kommunen den aktuella kompetensen till räddningstjänsten? Efterfrågar man det här just för uran och ingenting annat?

Fru talman! För Socialdemokraterna är det viktigt att lyssna på lokalbefolkningen och berörda kommuner. Det finns en stor oro för hur det här kan påverka den egna kommunens möjligheter.

Byggs det en sådan här anläggning tycker jag att det är viktigt att säkerställa att kraven uppfylls och att det inte finns några som helst tvivel om att räddningstjänsten har rätt kompetens. Det kommer i så fall att innebära utbildningsinsatser som naturligtvis kostar pengar. Det är rimligt att kommunerna erbjuds kostnadstäckning för det.

(forts. § 12)

Herr talman! Sverige ska ha en kunskapsbaserad ekonomi – ett samhälle där vi har råd med varandra – och vara ett modernt industriland. Då behöver vi säkra tillgången till de metaller och mineral som behövs för elektrifiering, försvarsförmåga och självförsörjning. I det arbetet behöver vi samtidigt upprätthålla höga krav på säkerhet, strålskydd och miljö.

Det är en svår avvägning, men det är tvivelsutan politikens uppgift att göra den. När vi gör den bör vi blicka längre bort än till nästa mandatperiod, och vi bör göra den med sans, nyans och balans. Även om politik är både konst och vetenskap, både känsla och fakta, åligger det oss att inte använda rädslan som vapen, utan vi ska hålla oss till det som är sant.

Herr talman! Elektrifieringen kräver mer metaller. Batterier, elnät, solceller och kärnkraft kräver råvaror. Det är tillgången till dem som avgör om fabriker hamnar i Europa eller i Kina. Sverige har under lång tid varit en stark gruvnation. Det har byggt välstånd, skapat exportinkomster och förädlat det tekniska kunnandet här hemma.

Ska vi tillbaka till toppen behöver vi bejaka att vi behöver nyttja de naturresurser vi har. Där är vi inte riktigt i dag. Juridik och restriktioner har lett till att investeringar i prospektering och forskning har avstannat. Sverige har halkat efter samtidigt som beroendet av import har ökat. Vi befinner oss just nu i ett läge där Europa importerar upp till 98 procent av sina kritiska metaller.

Herr talman! För mitt parti, Moderaterna, är frågor om självförsörjning, motståndskraft och teknologiskt oberoende en del av den analys som ligger till grund för vår gruvpositiva linje. Här i Europa konsumeras i dag ungefär en fjärdedel av världens råvaror, men bara omkring 3 procent produceras här. Det är inte långsiktigt hållbart.

Herr talman! Allt ska inte tillåtas överallt. Vi ska inte ha storskalig brytning av uran i varje skogsbryn och på varje bakgård, men det är rimligt att regeringen har tagit bort det förbud mot uranutvinning som infördes 2018. Förbudet var inte en miljömässigt motiverad åtgärd utan en politisk markering. Det hindrade i praktiken utvinning av andra metaller, som vanadin, kobolt och andra sällsynta jordartsmetaller, eftersom de ofta förekommer tillsammans med uranfyndigheter.

Nu tillåts i stället prövningar av gruvprojekt där halter av uran finns. Det betyder inte att sådana verksamheter godkänns per automatik. Nej, de måste, precis som andra, genomgå prövning enligt miljöbalken och minerallagen, som innehåller några av världens strängaste miljökrav.

Herr talman! Det betänkande vi nu debatterar syftar till att göra lagstiftningen begriplig, riskbaserad och ändamålsenlig.

I dag behandlas anläggningar för utvinning av kärnämnen som kärntekniska anläggningar. Det vi nu föreslår är att själva utvinningen och bearbetningen för koncentration i stället ska vara kärnteknisk verksamhet och inte klassificeras som kärnteknisk anläggning. Det innebär att säkerhets- och strålskyddskraven anpassas bättre till den faktiska verksamheten och dess risker.

Regler och lagar ska ju vara stränga där riskerna kräver det, men de ska också vara träffsäkra. En gruva där ämnen utvinns ur berggrunden är inte samma sak som en kärnreaktor. Det är inte samma typ av verksamhet och har inte samma riskprofil och bör därför inte behandlas på samma sätt i varje del av regelverket. Det är helt enkelt skillnad på att gräva upp atomer med en grävskopa och att klyva atomer genom att skjuta neutroner på dem. Att särbehandla just uran saknar därför saklig grund.

Herr talman! En närliggande fråga är den som handlar om alunskiffer. Varken i dag eller tidigare har det funnits ett generellt förbud eller ett kommunalt veto mot brytning i alunskiffer. Den förra, rödgröna regeringen utredde förvisso frågan men drog slutsatsen att ett förbud inte var nödvändigt. Motiveringen till det var att Sverige redan har en strikt miljötillståndsprövning. I stället för ett förbud införde man ett särskilt lämplighetskrav för just brytning i alunskiffer, och det står i minerallagen. Det gäller fortsatt, och i det kravet ingår att man behöver ha en högre miljöteknisk kompetens och större ekonomiska muskler än vid gruvdrift i andra bergarter.

Herr talman! Givet den stora oron, inte minst kring Storsjön i Jämtland, finns det skäl att återbesöka frågan om alunskiffer. Regeringen har därför aviserat att man kommer att utreda frågan om kommunalt veto mot brytning i alunskiffer på nytt, som ett komplement, inte en ersättning, till de särskilda lämplighetskraven. Utredningsdirektiven är färdigförhandlade och utredare finns, och under nästa vecka kommer de att presenteras på sedvanligt sätt.

Herr talman! Det är värt att nämna att det inte förekommer någon brytning av kritiska metaller och mineraler i alunskiffer i Sverige i dag. Det har heller inte förekommit i stor utsträckning historiskt. När det gäller uran har det skett uranbrytning, exempelvis i Ranstadsgruvan på 60-talet, en gruva som godkändes av Tage Erlanders regering. Det skedde under andra miljökrav, tillståndsprocesser och utvinningsmetoder än vad vi har i dag.

I dag måste alla potentiella gruvor genomgå en miljöprövning och bevisa att gruvbrytningen kan bedrivas säkert för att få etableras. Därutöver måste företaget bevisa att gruvan är ekonomiskt hållbar för att Sverige ska slippa oseriösa aktörer. Slutligen måste en ekonomisk säkerhet ställas ut för det fall miljöfarligt avfall måste hanteras – hängslen och livrem, med andra ord. Det är ju motiverat när man bryter fyndigheter som kan innehålla kvicksilver, kadmium, arsenik, zink, koppar och lite uran.

Herr talman! Det är rimligt att vi tar hand om det vi gräver upp, och det är rimligt att vi behandlar de 91 grundämnen som förekommer naturligt i Sverige relativt lika. Det är inte önskvärt att vi pekar ut grundämnet uran som allt annat omöjliggörande. Om man skulle hitta några hundra kilo uran i Kirunagruvan vore det orimligt att stänga gruvan. Det rimliga är att man hanterar det på ett säkert sätt och i enlighet med de intentioner som finns i miljöbalken. Här kan det vara värt att nämna att det är svårt att skilja på primär och sekundär utvinning eftersom de ofta hör ihop.

Herr talman! Om vi skulle leva ett liv med noll risk och noll tolerans för skadliga ämnen hade världen sett väldigt annorlunda ut. Det finns halter av arsenik i riset vi köper i matbutiken, kadmium i många solpaneler, bly i många batterier och formaldehyd i träskivor med mera. Allt detta kan vi inte förbjuda; det är inte önskvärt. Men vi kan se till att det används på ett säkert sätt, konsumeras på ett sätt som inte innebär farlig exponering och tas om hand i samband med återvinning. Det är rimligt.

Herr talman! Sverige ska vara en ledande gruvnation även i framtiden – men utan ideologiska låsningar. En ansvarsfull råvarupolitik kräver att vi stärker Sveriges självförsörjning av kritiska mineraler och metaller samtidigt som vi värnar miljön och lyssnar på lokalsamhällen.

(Applåder)

I detta anförande instämde Gustaf Göthberg och Oliver Rosengren (båda M) samt Josef Fransson (SD).

Herr talman! Jag tackar Jesper Skalberg för anförandet.

Detta ärende handlar om att ta bort det kommunala vetot för uranbrytning, vilket har skapat stor oro i många delar av landet. Jesper Skalberg tar upp att det finns farliga ämnen i allt möjligt och att detta inte är farligare än något annat. Men det har visat sig att inte minst brytning i alunskiffer även med moderna miljötillstånd och modern teknik har gett stora miljökatastrofer. Det finns alltså inget säkert sätt att göra detta på.

Eftersom förbudet mot uranbrytning har tagits bort är det viktigt att kommunerna får en chans att säga sitt när det gäller miljöskadlig brytning som kan komma att påverka dem väldigt mycket.

I dag kom ett pressmeddelande från regeringen om ett förslag att utreda hur åtgärder kan införas retroaktivt. Jag undrar därför varför det är så bråttom att ta bort vetot. Borde man inte i stället vänta med att ta bort det tills denna utredning är klar? Jesper Skalberg pratar om förenklad och tydlig lagstiftning, och jag tror att det skulle vara mycket enklare att behålla dagens lagstiftning tills ett möjligt nytt veto kan vara på plats.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Luhr för att hon tar upp denna fråga.

Jag inleder med att säga att regeringen delar ledamoten Luhrs syn på brytning i alunskiffer. Tidigare i år kommunicerade regeringen också att det saknas säkra sätt att bryta i alunskiffer. Nu finns det ingen aktiv brytning i alunskiffer, och inget tyder heller på att en sådan kommer att uppstå i närtid.

Herr talman! När det gäller den utredning vi har pratat om både i dag och tidigare delar jag Katarina Luhrs uppfattning att det vore önskvärt om den redan var presenterad. Utredningsdirektiv och utredare är klara, och det vi väntar på är schemaläggningen för en extern presentation. Jag ser fram emot detta, och jag tycker att det är rimligt att man har med frågan om retroaktivitet i denna lagstiftning.

Herr talman! Jag tycker dock att det finns skäl att på måndag fatta beslut om att dela upp vad som är en kärnteknisk anläggning respektive kärnteknisk verksamhet. Det är ju som sagt skillnad på att gräva i marken och att klyva atomer. Detta borde lagstiftningen ha tagit hänsyn till för länge sedan, så det är bra att vi gör denna förändring här och nu.

I detta anförande instämde Gustaf Göthberg och Oliver Rosengren (båda M).

Herr talman! Jag upplever ändå att det finns en viss osäkerhet i allt som presenteras. Det vi såg i dagens pressmeddelande från regeringen var kanske mer en servettskiss, och man undrar hur den kan ha tagit fyra månader att ta fram sedan den förra presentationen av att en utredning skulle tillsättas. Bara det är en fråga att diskutera.

Jesper Skalbergs partikollega Kjell Jansson har i tidigare debatter sagt att framtagandet av mineraler måste vara överordnat allt annat. Instämmer Jesper Skalberg i det? Kommer M att stå fast vid att införa ett nytt kommunalt veto efter valet även om gruvsektorn tycker att det är en dålig idé, eller är det överordnade målet alltid att till varje pris kunna fortsätta bryta mineraler?

Herr talman! Jag tackar ledamoten Luhr för en klurig fråga.

Jag skulle säga att det överordnade målet är att göra Sverige till världens bästa land att leva i. För det behövs två saker: ökad trygghet och fler som jobbar så att Sverige blir lite rikare. Det är de två stora frågorna som får mig att gå upp på morgonen och lägga mycket tid och arbete i detta hus.

Herr talman! När det gäller frågan om huruvida brytning av mineraler är överordnad allt annat skulle jag säga att det är en sanning med modifikation. Det är klart att vi ska vara en ledande gruvnation och ta tillvara de naturresurser vi har. Inte minst finns det ett moraliskt ansvar för alla landsändar att bidra med det de kan.

På Gotland bidrar vi till exempel med kalksten och cement, som används när alla ni andra ska bygga badhus, tågstationer och annat i Sverige. I Halland exporterar man mycket livsmedel. I Göteborg har man den stora hamnen som förser oss andra med varor från omvärlden. I Kiruna bryter man järnmalm – och så vidare. Alla behöver bidra med sitt så att Sverige AB kan gå så bra som möjligt och må så bra som möjligt.

Herr talman! Frågan om lokala veton tror jag att vi kommer att få fortsätta leva med, för den är nog inte färdigdebatterad. Man kan också fundera på vad nästa kommunala veto kan bli. Ska Region Skåne bestämma vem som får komma över bron? Ska Region Gotland bestämma vilka vapensystem som ställs ut på Tofta skjutfält? Vilka nya kommunala veton kan man tänka sig? Kan man också tänka sig väldigt lokala veton – att mina grannar bestämmer när jag får avverka min skog eller gödsla min åker?

Det går att fundera på hur långt planet sluttar, men här och nu tror jag att det är bra om vi gör den förändring i lagstiftningen som innebär att man skiljer mellan anläggning och verksamhet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Gustaf Göthberg och Oliver Rosengren (båda M).

Herr talman! Vi har pratat tidigare om små orter som har uppmärksammats i olika omfattning, och vi kan fortsätta med det. Vad är Moderaternas syn på att boende i Vilhelmina, Ragunda eller Brismene i Falköping ska få göra sina röster hörda?

Moderaterna står bakom det här, och nu har Jesper Skalberg Karlsson också presenterat att utredningen kanske till och med är klar, att det redan finns en utredare och att det bara ska paketeras på något sätt. Detta framgår inte riktigt i det pressmeddelande som skickades ut av regeringen.

Sedan har det tydliggjorts från Sverigedemokraterna här att de inte är intresserade av att genomföra en sådan förändring. Då blir frågeställningen: När ska Moderaterna genomföra förändringen och återinföra ett kommunalt veto mot alunskifferbrytning, särskilt mot bakgrund av att man redan har lovat Sverigedemokraterna att vara med i Regeringskansliet?

Mina frågor är: När ska man presentera det här? När ska riksdagen ta ställning till ett nytt kommunalt veto mot alunskifferbrytning? Hur ser Moderaterna på de små orternas möjlighet till talan i den frågan?

Herr talman! Det är ju inte jag personligen som säger att utredningsdirektiven är klara och att en utredare finns, utan det sa energi- och näringsministern här i talarstolen under partiledardebatten i går. Det som finns kvar att presentera är direktiv och utredare, och det ska ske under nästa vecka.

Herr talman! Det ärende som vi debatterar här i dag handlar om att uran ska behandlas som de andra 90 naturligt förekommande grundämnena i Sverige. Vi vill skilja mellan kärnteknisk anläggning och kärnteknisk verksamhet.

Jag tycker att det är rimligt att en kommun får säga till innan ett kärnkraftverk byggs där. Det är rimligt att det finns ett veto mot det. När det gäller att öppna ett dagbrott eller en gruva är det inte samma typ av veto, till exempel om man ska bryta järnmalm, kalksten, koppar, zink eller vad det nu kan vara.

Herr talman! Det är också värt att notera att det första steget som vi tog bort för några månader sedan handlade om fyndigheter upp till 100 kilo uran. Det är mängder som man kommer upp i väldigt tidigt när man bryter ett flertal ton av en fyndighet som innehåller något annat.

Som också har nämnts i debatten är innehållet ungefär 300 gram per ton, men bryter man några tusen ton per dag kommer man ganska snabbt upp i över 100 kilo uran. Därför är det rimligt att vi behandlar det på samma sätt som vi behandlar andra mineraler och metaller. Vi ska inte göra skillnad på det och kalla varje dagbrott för ett kärnkraftverk, för det är det inte.

Herr talman! Det som riksdagen har att ta ställning till handlar om att man gör så att en del befintliga anrikningsverk kan söka nytt tillstånd och bli en kärnteknisk verksamhet. Det kan röra sig om befintlig verksamhet, som i Boliden eller i Garpenberg. Där kan man göra det. Man kan också tänka sig att det går att importera uran och anrika det där. Det är fullt möjligt med den nya lagstiftningen.

På andra platser där man inte har den vanan eller erfarenheten sprids nu en stor oro. Jesper Skalberg Karlssons egna partikamrater har signalerat sådan oro. Vad säger Jesper Skalberg Karlsson till sina partikamrater i Falköping, Jämtland och Vilhelmina? Kommer de att ha ett reellt inflytande? Kommer kommunerna att ha ett veto och i så fall när? När kommer riksdagen att kunna ta ställning till ett sådant, om Moderaterna får bestämma?

Herr talman! Ja, det finns människor som sprider oro, och det är i många fall Isak Froms partikamrater.

Det vi debatterar här i dag är om en plats där man utvinner kärnämnen ska vara en kärnteknisk anläggning eller verksamhet. Det är inte så att man kan hålla på och höganrika uran på en gräsplätt i Falköping, utan det handlar om att man ska gräva upp atomer, inte splittra atomer. Det är två olika saker.

Herr talman! Det är också värt att notera att Socialdemokraterna försöker sitta på båda stolarna samtidigt. De är såklart emot primär brytning av uran, men de är för sekundär brytning av uran. Det där är knepigt. Det är väldigt svårt att skilja på de två sakerna. Det går såklart att skriva i en ansökan att man är ute efter mineralen A men i verkligheten kommer att utvinna mineralen B, i det här fallet uran, men i så små mängder att det inte är det primära.

Det hade kanske varit ärligare att göra som Miljöpartiet och bara säga nej till allt, men då hade Socialdemokraterna inte kunnat sitta på två stolar samtidigt. Det är ju precis det de vill göra när vi nu går in i valrörelsen. De är för nya gruvor, och de är emot nya gruvor. Det är knepigt att hålla koll på vad som egentligen ska bli resultatet. Vi får se vad som händer i framtiden.

Herr talman! För att citera Jesper Skalberg Karlsson: Vi ska inte använda rädslan som vapen, utan vi ska hålla oss till fakta.

Ledamoten beskyllde Socialdemokraterna för att sprida oro. Samtidigt stod ledamoten i talarstolen och sa att om det upptäcks uran i en järnmalmsgruva riskerar gruvan att behöva stänga. Det är bara det att så såg inte förbudet mot uranbrytning ut. Jag citerar: ”Förbudet omfattar inte gruvverksamhet som avser järnmalm, basmetaller, sällsynta jordartsmetaller eller andra mineral där mineralet bryts, provbryts, bearbetas eller fysikaliskt eller kemiskt anrikas för andra ändamål än för att använda uranets fissila egenskaper.”

Att säga att en järnmalmsgruva skulle behöva stänga om uran upptäcktes där, om det hade funnits ett uranbrytningsförbud – är inte det att använda rädsla som vapen? Är det att hålla sig till fakta? Det stämmer helt enkelt inte.

Ledamoten sa också att det inte finns något som tyder på att brytning i alunskiffer skulle uppstå i närtid. Varför är det då fullt med bolag som vill prospektera för det? Vi har bolag i Jämtland som har mutat in 80 000 hektar. Det vill Moderaterna och andra att lokalbefolkningen inte ska få bestämma över. Man vill frånta dem den rätten. Man vill flytta rätten att besluta om det här till Stockholm.

Sedan säger man att man ska tillsätta en utredning, men utredningen finns inte. Direktiven finns inte. Utredaren finns inte. Inget annat än ett pressmeddelande är presenterat.

Kan Jesper Skalberg Karlsson och Moderaterna lova jämtar, västgötar, östgötar, ölänningar och alla andra att det inte kommer att finnas något glapp i den här lagstiftningen och att det inte kommer att gå att lämna in en ansökan från det att vi nu beslutar – eller ni nu beslutar – att vetot ska avskaffas till dess att ett nytt alunskifferveto kommer på plats? Kan man garantera det från Moderaternas sida?

Herr talman! Tack till ledamoten Nordin för frågorna!

Tiden från undersökning och prospektering till öppnad gruva är ju många år – mellan fem och tio i normalfallet.

Givet att retroaktivitet också ska vara en del av alunskiffervetot som ska utredas är frågan om det spelar så väldigt stor roll ifall det är på plats den 1 januari 2027 eller den 1 juli 2027 eftersom retroaktiviteten är giltig. Det är väl svaret på frågan.

Herr talman! Då återstår frågan hur Moderaterna ska garantera att det här vetot kommer på plats. Sverigedemokraterna har ju sagt tydligt här i talarstolen att de inte vill ha ett veto för alunskiffer, och såvitt jag vet har Ulf Kristersson redan lovat bort ministerposter till Sverigedemokraterna.

Hur ska Jesper Skalberg Karlsson kunna få det här vetot på plats när hans regering består av sverigedemokrater som motsätter sig detta? Hur ska han kunna garantera alla där ute som nu är oroliga att det här vetot kommer att finnas med i lagstiftningsprocessen så att det är på plats innan det finns någon ansökan om gruvbrytningstillstånd? Det är omöjligt för Jesper Skalberg Karlsson att lova det, helt enkelt därför att han inte har sitt regeringsunderlag med sig i den här frågan.

Det enda sättet att hantera det här hade rimligtvis varit att inte fatta beslut om att avskaffa det lokala vetot för uranbrytning. Om man verkligen vill ha det kan man åtminstone rösta för de reservationer som finns, som ju säger att vi ska införa ett veto mot brytning i alunskiffer.

Om Moderaterna nu står för den politiken borde man rimligtvis rösta för den i riksdagen. Då blir det också ett tydligt tillkännagivande oavsett vilken regering vi har efter valet, oavsett vilka som sitter i den och oavsett vad de partierna tycker.

Min fråga kvarstår: Hur ska Jesper Skalberg Karlsson och Moderaterna kunna garantera att det här vetot kommer att införas efter valet när man inte har ett regeringsunderlag som står bakom det?

Herr talman! Vi är överens i trepartikretsen om att det här ska utredas. Direktiven är färdigförhandlade. En utredare finns på plats. Snart ska vi också ha en pressträff där det presenteras.

Det fattas varje år tusentals beslut i Regeringskansliet och även i den här riksdagen. En liten del av dem är de som ingår i Tidösamarbetet och den överenskommelse som vi har träffat. Jag är övertygad om att många partier kommer att sluta upp bakom det här nya förslaget när det är färdigutrett och när det har lagts på riksdagens bord eftersom det är klok politik.

Överlag kan man väl säga att det är bra förslag som överlever och dåliga förslag som skrotas. Därför är det till exempel rimligt att de dåliga förslagen om att lägga ned svensk kärnkraft nu reverseras, då den behöver byggas upp på nytt.

Det finns andra förslag som är betydligt bättre, beslutade av olika regeringar, som ingen återbesöker. När det gäller alunskiffervetot är det en fråga som vi vill återbesöka just eftersom det finns en stor oro. Men det är värt att notera att den förra regeringen, som tittade på frågan, inte kom fram till att det behövdes något förbud. Nu tittar vi på det, och jag är övertygad om att vi kan göra det med sans, nyans och balans.

Frågan är om Centerpartiet vill vara med i en sådan diskussion. Inget tyder på det eftersom man har surrat sig vid masten och Magdalena Andersson. Låt oss se vad väljarna tycker till hösten! Sedan är jag övertygad om att vi kan ha de här debatterna igen – kanske på motsatta sidor, kanske på precis samma sidor som i dag.

Herr talman! Betänkande NU27 har ett långt namn, men jag har döpt det till Regeringens våta dröm om ny kärnkraft. Allt handlar ju om ny kärnkraft. Jag hävdar det stenhårt.

Det handlar om att regeringen vill ändra lagen om kärnteknisk verksamhet, lagen om kärntekniska restprodukter och lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor. Förslaget innebär att utvinning och bearbetning av kärnämnen på en övergripande nivå kommer att behandlas på samma sätt som andra metaller och mineraler inom ramen för den samlade tillståndsprocessen. Förenklat betyder detta att man tittar på uran på ett helt annat sätt än i dag. Jag kommer att återkomma till alunskifferuranet.

Alla ändringar och förslag som på något sätt kan härledas till kärnkraft, som många propositioner handlat om, landar alltid i att man försöker underlätta och ge en bild av att det är bra att investera i ny kärnkraft i Sverige.

För att exemplifiera det skulle vi kunna leka med tanken att regeringen vill ge en bild av att en ny bilmodell som ska börja byggas i Sverige är jättebra. Den ska gå att köra på alla sorters flytande bränslen. Bilden som kommer fram är att elbilar inte är framtiden, utan det är just den här bilmodellen med förbränningsmotor som Sverige vill bygga. Sedan börjar man luckra upp reglerna för just den här modellen. Man kommer att ge stöd till dem som kör den här fantastiska bilen, som man anser är framtiden. Man tar bort vägskatten och ger bonus till dem som köper just en sådan här bil. Men investerarna lyser fortfarande med sin frånvaro. Då kommer man på en lysande idé: ”Vi låter människor bränna hembränt, bara de häller spriten i tanken!” Man kommer fram till att det säkert skulle underlätta. Men nej, investerarna lyser fortfarande med sin frånvaro.

Jag vet att jag raljerar nu, herr talman, men det är för mycket av den här varan som till slut alltid landar i kärnkraftsfrågan.

Nu, i tider när vi skulle behöva ge vår industri och konkurrenskraft långsiktighet och förutsägbarhet, väljer den här regeringen att sätta de industrier som verkligen vill göra rätt i limbo. De vet inte vilken väg Sverige tänker ta. Ett parti i underlaget ifrågasätter till och med om LKAB ska gå in med ny teknik och göra järnsvamp eller om man fortfarande ska mura om masugnen i Luleå. Den här osäkerheten ger inte Sverige bättre konkurrenskraft. Det vi skulle behöva är att få mer tillit till politiken, inte tvärtom.

Herr talman! Brytning i alunskiffer är en verksamhet som kan få betydande konsekvenser för närområdet, och det skapar stor oro. Jag beundrar mina kollegor som har tagit replik i de här frågorna. Därför borde det vara självklart att lokalbefolkningen har inflytande över eventuell brytning i alunskiffer i närområdet. Jag förstår verkligen inte varför man nu tar bort det och påstår att det kommer något annat.

Vi anser därför att det bör införas ett kommunalt veto som avgör om sådan här verksamhet ska få bedrivas. Inga konstigheter. Men när propositionen som behandlas i det här betänkandet överlämnades till riksdagen aviserade företrädare från regeringen att en utredning skulle tillsättas. Den har vi hört om i dag. Den har så att säga fräschats upp lite grann och ska nu titta på kommunernas veto och inflytande vid brytning i alunskiffer.

Vi kan konstatera att regeringen hittills inte har presenterat några konkreta åtgärder. Vi har hört i replikskiften att det är på g. Det är bra. Men eftersom vi inte litar på den här regeringen och vad den håller på med vill vi även här driva på för ett förbud mot all gruvbrytning i alunskiffer.

Allt sådant här spär bara på politikerföraktet; det ska ni veta.

Uranbrytning innebär fördyrande risker för miljön och människors hälsa. Vid brytning såväl i alunskiffer som i urberg frigörs radioaktiva ämnen – vi har hört av dem som vet det bättre precis vilka ämnen som frigörs – och tungmetaller som kan läcka ut i mark, vatten och ekosystem och orsaka långsiktiga skador.

I dag saknas säkra och beprövade tekniker som kan garantera att dessa risker kan hanteras på ett tillfredsställande sätt. Sverige har dessutom uranfyndigheter med mycket låg halt. Rickard Nordin redogjorde för skillnaderna mellan exemplet Kanada och våra låga halter på ett bra sätt. Det här innebär att brytning är förenad med omfattande ingrepp i naturmiljön utan att ge någon nämnvärd energinytta.

De negativa konsekvenserna för lokalsamhällen, biologisk mångfald, vattenresurser och markanvändning väger enligt vår mening betydligt tyngre än påstådda fördelar. Allt landar ändå i att man vill ge en bild av att vi till och med har bränsle till våra reaktorer.

Mot denna bakgrund anser vi att Sverige bör återinföra ett nationellt och tydligt förbud mot uranbrytning. Det ger inte de effekter som man skulle kunna tro, det vill säga att vi kan driva våra reaktorer med eget uran. Det är skitsnack.

Herr talman! När vi tittar på konsekvenser av den här och flera andra propositioner eller hur den här regeringen agerar kommer det fram en tydlig bild av att landsbygden, enligt regeringen, ska vara en koloni: ”Ni får inte ha makt på något sätt över er framtid.” Man pekar med hela handen och förväntar sig att befolkningen på landsbygden ska hålla tyst. Men vet ni, människor där ute har fått nog. Ni kommer att få besked om det den 13 september. Det kan jag lova.

Vi står givetvis bakom alla våra reservationer, men jag väljer att yrka bifall till reservation 3.

Herr talman! Sverige parerar flera parallella utmaningar just nu, varav de största är att genomföra klimatomställningen och bygga ett starkare försvar. Vi elektrifierar industri och transportsektor, och vi gör det i en tid när världen har blivit mer osäker.

För att lyckas behöver vi först och främst energi, som vi kommer att prata mer om lite senare i dag. Just nu ska vi tala om den andra viktiga beståndsdelen – råvarorna.

För att vi ska ha elnät att tala om, en telefon i våra händer eller en försvarsindustri värd namnet behöver vi metaller och mineral som järnmalm, koppar, grafit och uran. Det moderna samhället vilar bokstavligen på de naturresurser som finns under våra fötter. Vi behöver dessa resurser, och vi behöver använda dem på ett ansvarsfullt sätt.

Dagens proposition är viktig för att vi just ska kunna ta ansvar.

Herr talman! Sverige har länge varit en stark gruvnation, och det ska vi förbli. Sverige och Europa arbetar för att stärka sin försörjningstrygghet och minska beroendet av omvärlden när det gäller kritiska råvaror.

Vi ska inte behöva vara beroende av import från länder som ofta har betydligt lägre miljökrav, sämre arbetsvillkor och svagare respekt för mänskliga rättigheter än Sverige. Det är betydligt bättre att bryta metaller och mineral i Sverige än att flytta miljöproblem och etiska dilemman till andra delar av världen.

Om vi vill ha fler batterier, elledningar, vindkraftverk, solpaneler och kärnkraftverk måste vi också vara beredda att diskutera var råvarorna ska komma ifrån. Man kan inte säga ja till den gröna omställningen men nej till de mineral som omställningen kräver.

Herr talman! Den proposition vi debatterar i dag bygger vidare på det beslut som redan fattats om att avskaffa det svenska förbudet mot uranutvinning. Nu tar regeringen nästa steg. Förslaget innebär att en anläggning för utvinning och koncentrering av uran inte längre ska betraktas som en kärnteknisk anläggning. I stället ska verksamheten behandlas mer likt annan gruvverksamhet samtidigt som nödvändiga krav på strålskydd och säkerhet fortsatt gäller.

Varför gör man då detta? Jo, det görs för att få ett mer ändamålsenligt regelverk för utvinning och bearbetning av kärnämnen. De risker som finns vid uranutvinning är inte samma risker som finns vid ett kärnkraftverk eller en anrikningsanläggning. Regeringen konstaterar att det främst handlar om strålskyddsfrågor och miljöfrågor, inte om de kärnsäkerhetsrisker som förknippas med reaktordrift. Därför är det rimligt att regelverket utformas utifrån verksamhetens faktiska risker.

Detta ligger också helt i linje med internationell praxis och hur frågan hanteras inom EU, av IAEA och i flera andra europeiska länder.

Sedan kommer vi till det här med att ta ansvar. Regeringens proposition skapar bättre förutsättningar för Sverige att ta ansvar för sin egen försörjning av strategiskt viktiga råvaror. Det är råvaror som behövs för elektrifieringen, industrin och den omställning som hela samhället räknar med.

Den tar också ansvar för en uråldrig svensk princip: att inte slänga bort något som kan brukas.

Uran är inte farligare att bryta än annan metall och mineral. Ändå har det varit förbjudet att tillvarata ämnet när det förekommer som biprodukt vid annan utvinning. Att låta uranet gå till deponi när det redan brutits fram är ett resursslöseri som varken gagnar miljön eller samhällsekonomin.

Det är också ett etiskt ansvarstagande. Det är svårt att argumentera mot svensk utvinning samtidigt som man accepterar att samma råvara bryts någon annanstans under betydligt sämre villkor. Om vi behöver råvaran måste vi också vara beredda att diskutera var den ska komma ifrån. Alternativet är ofta import från länder som Kina och Kazakstan, där synen på miljö, arbetsvillkor och mänskliga rättigheter skiljer sig avsevärt från den svenska.

Herr talman! Propositionen ser till att miljöprövningarna finns kvar, att miljöbalken fortfarande gäller, att strålskyddslagstiftningen också gäller och att tillståndsprocesserna finns kvar. Skillnaden är att regelverket blir mer logiskt, mer proportionerligt och mer förutsebart.

Kommunernas planmonopol består även om det särskilda kommunala vetot försvinner. Nationellt viktiga råvarufrågor måste i slutändan behöva prövas utifrån nationella intressen.

Vi behöver också vara noga här med att inte blanda ihop debatten om uran med debatten om alunskiffer. Brytning i alunskiffer är mer riskfylld en annan gruvbrytning, samtidigt som uran förekommer i fler bergarter än i alunskiffer. Regeringen presenterar i dag förslaget om att införa kommunalt veto för brytning i alunskiffer. Det vet jag är lugnande för många kommuner, inte minst runt den natursköna Storsjön.

Direktiven till utredningen, som har debatterats här, finns också att läsa på regeringens hemsida. Där finns också det pressmeddelande som gick ut tidigare i dag.

Herr talman! Det här handlar ytterst om att skapa ett regelverk som är anpassat efter verkligheten. Höga miljökrav ska fortsatt gälla. Strålskyddet ska fortsatt vara starkt. Men regleringen ska utformas efter de faktiska riskerna.

Sverige behöver fler verktyg för att säkra tillgången till de råvaror som krävs för energiförsörjningen, elektrifieringen och industrin. Den här propositionen är ett steg i den riktningen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! För mig är det lite oklart vilka kunskaper Camilla Brodin har i mänsklig psykologi. Jag tror inte att det finns någon i Jämtland som blir lugnare av ett pressmeddelande. De blir lugna när de får bestämma själva.

Kristdemokraterna säger sig vara ett landsbygdsparti. Det verkar framför allt handla om att köra fossilt och äta kött. När det kommer till skarpa beslut är det mer makt till Stockholm som gäller. Sjukvården ska styras från Rosenbad. Och nu ska landsbygdsborna – jämtarna, östgötarna, västgötarna, ölänningarna – inte få bestämma över sin egen mark. Den makten ska flyttas till Stockholm. Landsbygden får klara sig själv. Men man får inte ens klara sig själv; man ska bli styrd över och bli klappad på huvudet.

Lagförslaget handlar inte om uranbrytning. Det handlar om möjligheten till lokalt inflytande över sin egen mark. Hur är mer makt till Stockholm en fråga som gynnar svensk landsbygd?

Herr talman! Tack, ledamoten Nordin, för frågan!

Frågan var om vi över huvud taget tycker att landsbygden är viktig. Det råder det ingen tvekan om att vi gör med tanke på att vi ser till att det finns en möjlighet att verka på landsbygden. Oavsett vilken bil du kör och oavsett vilken sjukvård du har rätt till vill vi se till att det fungerar i hela landet och inte bara i Stockholm. Vi vet visserligen att vården i Stockholm kanske inte riktigt fungerar som den ska, eftersom köerna där ökar, men i övriga landet har man tillgång till detta.

Om ledamoten läser direktiven ser han att det är just detta vi nu inför. Man är helt överens i regeringen om att man ska inhämta information om hur jämförbara länder reglerar utvinning i alunskiffer. Man ska analysera hur det kommunala inflytandet kan stärkas i ärenden om bearbetningskoncession avseende koncessionsmineral i alunskiffer, inklusive hur ett krav på godkännande från berörda kommuner – alltså ett kommunalt veto – för beviljande av en sådan koncession kan utformas. Man ska också analysera hur ett stärkt kommunalt inflytande över ärenden om bearbetningskoncession för utvinning i alunskiffer kan ges retroaktiv verkan och lämna nödvändiga författningsförslag.

Det är just det här som det handlar om när det gäller alunskiffer. Vi har varit uppe och lyssnat på medborgare gällande den oro som ändå finns, men det finns ju också en tilltro till vår egen miljöbalk och miljölagstiftning. Vad i den är det som ledamoten vill förändra, med tanke på att han inte verkar lita på att den svenska miljöprövningen är rigid nog?

Herr talman! Framför allt vill jag ju inte ändra lagstiftningen. Jag vill att kommuner fortsatt ska kunna besluta om sin egen mark, vilket är den rätt som Kristdemokraterna nu plockar bort. Jag behöver inga ändringar, utan jag är väldigt nöjd med hur det är i dag. Det är Kristdemokraterna som vill flytta makten från jämtarna, östgötarna, västgötarna, ölänningarna och alla andra till Stockholm. Det är inte smart landsbygdspolitik.

Kristdemokraterna säger att man ska kunna bo och verka på landsbygden. Säg det till människorna i Oviken, Camilla Brodin! Åk upp dit och förklara att de ska kunna verka där trots att det finns bolag som mutar in 80 000 hektar – en yta fyra gånger större än Stockholms kommun, till exempel. Det motsvarar mer än halva Öland. Det blir väldigt svårt att verka där när marken grävs upp.

Ledamoten sa att jag ska läsa i direktiven, men det finns ju inga direktiv publicerade.

(CAMILLA BRODIN (KD): Jo.)

Det kom ett pressmeddelande i dag, men det finns ingen utredning tillsatt. Det finns ingen tidsplan för detta.

Om Kristdemokraterna verkligen vill ha ett kommunalt veto mot brytning i alunskiffer – trots att man inte har med sig hela sitt eget regeringsunderlag, vilket gör att det inte finns någon garanti för detta – finns det ju en möjlighet att lösa det: På måndag kan man rösta för förslaget om att vi ska ha just ett kommunalt veto för brytning i alunskiffer. Då kan man visa var man står i frågan.

Jag misstänker dock att Kristdemokraterna kommer att rösta nej och hänvisa till en utredning som man inte ens har stöd för i sitt eget regeringsunderlag. Jag kan påminna ledamoten om att en regering fattar beslut kollektivt. Det betyder att alla måste vara överens, och det största partiet i Camilla Brodins regeringsunderlag vill inte ha det här. Hur ska hon alltså kunna garantera jämtarna att den utredning som hon hänvisar till genomförs, eller att ett lagförslag läggs fram? Man har nämligen inte stöd bland de egna partierna.

Herr talman! Jag upprepar det jag redan har sagt, nämligen att det finns ett direktiv. Jag har det här, och du kan få det av mig efter debatten, Rickard Nordin. Det finns också på regeringens hemsida. Jag säger det så att vi har det överstökat. Alla som är intresserade kan alltså läsa direktivet; det är sex sidor långt.

Det här handlar ju om att göra det möjligt att plocka upp de råvaror som Sverige behöver för energiomställningen. Jag förstår inte hur man som centerpartist inte vill stå för den gruvbrytning vi ändå har i Sverige och för att vi ska ha möjlighet att ha både solkraft, vindkraft och så vidare – i stället för att importera detta från andra länder, som har sämre miljökrav, sämre arbetsvillkor och sämre mänskliga rättigheter i grunden. Det går över huvud taget inte ihop i hela retoriken och visionen.

Här tycker jag alltså faktiskt att ansvaret ligger på de partier som säger nej till detta. Vi tar ett helhetsgrepp och ett helhetsansvar. Däremot kommer vi att snabbutreda den här frågan, men det gäller det kommunala vetot för just brytning i alunskiffer. I dagsläget finns det nämligen ingen metod som kan hantera det på ett rätt och riktigt sätt. Det är att ta ansvar för Sverige.

(Applåder)

Herr talman! Som vi har hört kom det ett pressmeddelande från regeringen i dag om att tillsätta en utredning. Ett lugnande besked, säger Camilla Brodin. Jag tänker att ett lugnande besked för de berörda kanske hade varit att man behåller det kommunala vetot för uranbrytning, eller att vi redan hade haft ett direktiv på plats, en utredning på plats eller till och med ett nytt kommunalt veto på plats efter en snabbutredning.

Regeringen var ju ute redan i februari och sa att man skulle tillsätta en snabbutredning. Sedan dess har det inte hänt någonting, och det är fyra månader sedan. Nu säger Camilla Brodin att det finns ett direktiv, och vad jag kan se är det i så fall pressmeddelandet som är direktivet. Om Camilla Brodin har mer information om det här vill vi ju gärna se en tidsplan. Hur ska den här utredningen gå till? När ska den vara färdig? Kommer det att komma ett nytt kommunalt veto före valet eller efter valet?

Herr talman! Tack, ledamoten Luhr, för frågorna! Jag tycker att de är berättigade med tanke på att direktivet nu finns. Jag kan försöka visa rätt länk sedan, så att ledamoten får se det sex sidor långa direktivet.

Nästa vecka kommer tidsplanen och utredaren att presenteras. Ledamoten representerar ett parti som har suttit i regeringen tidigare och vet att man måste göra detta i gängse ordning. Det råder dock ingen tvekan om att det finns ett färdigförhandlat direktiv som kommer att staka ut vägen för just brytning i alunskiffer.

Min fråga blir dock återigen, precis som i det tidigare replikskiftet med ledamoten Nordin: Hur ska man kunna ta ansvar för hela klimatomställningen när man stoppar – och egentligen inte vill se någon – gruvbrytning i Sverige men gärna importerar från länder som varken har mänskliga rättigheter i åtanke, arbetsmiljövillkor som duger eller en miljöprövning som duger? Det är jag mer intresserad av att få höra från Miljöpartiet.

Herr talman! Tack, Camilla Brodin, för frågorna, som jag tror kommer att ta alldeles för lång tid att gå igenom här!

Jag hoppas dock att Camilla Brodin är medveten om att vi i dag köper en stor del av vårt uran från Kanada, som har väldigt goda förutsättningar och väldigt höga halter av uran att bryta. Det vill jag alltså bara upplysa ledamoten om, ifall det inte var känt.

Jag vill ändå fråga vidare om snabbutredningen om ett nytt kommunalt veto. Det här handlar nämligen om att låta kommuninvånarna själva ta ställning till om de vill ha en gruva eller inte i sin kommun, inte främst om vad jag tycker i själva sakfrågan. Tidsplanen är ganska relevant för när ett veto skulle kunna vara på plats, och det blir väldigt tydligt i den här debatten att det inte finns någon majoritet för detta beslut om det skulle bli en Tidöregering efter valet. Det största partiet, Sverigedemokraterna, säger nej till ett kommunalt veto, och det minsta partiet finns troligen inte ens kvar efter valet.

Detta är ett problem om man vill införa ett nytt kommunalt veto, och om man har minsta intresse av att kommunerna ska få vara med och bestämma över sin egen mark tycker jag att svaret borde vara att det gamla kommunala vetot ska behållas.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågorna.

Jag skulle ändå vilja säga att vi måste skilja på brytning i alunskiffer och brytning av uran. Ett stopp för all brytning av uran, som finns även i andra bergarter, skulle ju göra att man hämmar utvecklingen mot att plocka upp andra råvaror som vi kanske behöver. Vi importerar inte alla våra metaller och mineral från Kanada, utan de kommer från olika delar av världen. Vi importerar även färdiga produkter som innehåller mineral och metaller; varje mobiltelefon är ju inte svenskproducerad. Totalförsvaret behöver också olika komponenter från olika delar av världen.

Här gäller det att vi, som ett land i Europa som ändå innehar de här råvarorna, är med. Vi ska se till att Sverige är en industrination – och en värdig industrination som det går att lita på.

Att man inte kan särskilja på detta och vill hämma den utvecklingen övergår mitt förstånd. I andra debatter låter det nämligen helt annorlunda.

Jag förstår inte varför man inte vill se detta som en möjlig väg framåt utan stirrar sig blind på att det inte ska plockas upp något uran. Det är ändå många andra komponenter som frigörs när man utvinner uranet.

Vi drar bort den våta filten och ser till att man kan tro på och tro gott om Sverige igen.

Herr talman! Jag tror faktiskt att det blev ännu mer oredigt nu, om jag ska vara helt ärlig. Camilla Brodin tydliggör i anförandet och i de här replikskiftena att det som regeringen eventuellt tänker utreda är bara brytning. Nu hanterar vi faktiskt anrikning.

Vid brytning vill man att så lite vatten som möjligt ska komma i närheten av det brutna materialet, eftersom det stör brytningsprocessen och så vidare. Men vid anrikning behöver man använda stora mängder processvatten för att få fram de metaller och mineraler som behövs. Det är också där som eventuella läckage, olyckor och så vidare kan uppstå.

I regeringstexten i betänkandet står det väldigt tydligt: ”Beroende på var uranutvinningsverksamhet etableras kan personalen vid berörda kommunala räddningstjänster behöva viss kompletterande utbildning om räddningsinsatser i miljöer med joniserande strålning och viss mätutrustning behöva anskaffas.”

Det är förvisso två olika frågor. Men det tydliggör att regeringen, om jag förstår Camilla Brodin rätt, inte har någon som helst avsikt att införa något kommunalt veto när det gäller anrikning för en kärnteknisk verksamhet, som kan kopplas direkt till en gruva som bryter alunskiffer. Är det rätt uppfattat, Camilla Brodin?

Herr talman! Tack för frågorna, Isak From!

Det gäller mycket riktigt anrikning – absolut. Det är kanske jag som ska hålla tungan rätt i mun. I den här debatten blir man också upphetsad.

I fråga om att lita på den svenska miljölagstiftningen måste vi någonstans titta på vad det är som gör att man har denna oro. Det handlar om att det kommunala vetot ska tas bort.

Nu tillsätter vi en utredning för hur man ändå ska kunna ha ett kommunalt veto vid brytning i alunskiffer och anrikning ur alunskiffer. I direktiven redovisas att man också ska ha kontakt med berörda kommuner. Man ska inhämta kunskap och erfarenheter från såväl myndigheter som organisationer och allt annat. Detta görs alltså inte lättvindigt. Men man ska göra en snabbutredning. Utredningen kommer att presenteras nästa vecka, och direktiven på sex sidor finns på regeringens hemsida.

Herr talman! Det är faktiskt Tidöpartierna som under hela mandatperioden har stressat fram detta, Camilla Brodin. Man har hela tiden drivit på och tydliggjort att kommunalt veto och inflytande inte behövs. När man sedan blev pressade, inte minst av de egna partikamraterna såväl i Falköping i Västra Götaland som på Öland och i Jämtland, backade man och lovade en utredning, som ska presenteras någon gång – det är lite oklart när – om att det eventuellt retroaktivt ska återinföras ett kommunalt veto för brytning.

Samtidigt debatterar vi här att det ska anrikas kärnämnen. Det kommer att innebära nya åtaganden för kommunerna. Är det då inte rimligt att kommunerna ges ett rejält inflytande och att det finns en vetoprocess om de vill ha det i sina kommuner? Är det inte rimligt?

Är det inte så att Camilla Brodin och Tidöpartierna faktiskt har oroat människor och kommuner i en sådan omfattning att man efter den här debatten kommer att fråga: När, var och hur tänker ni möjliggöra ett kommunalt inflytande?

Herr talman! Tack för frågorna, Isak From!

Visionen är att Sverige ska kunna ta det ansvar som behöver tas i den värld och omvärld vi ändå ser. Vi har möjlighet att plocka upp råvaror som finns under våra fötter i Sverige. Det är ansvarsfullt, om vi vill se en utveckling på riktigt och ta det ansvaret.

I Sverige har vi goda miljöprövningar, kanske de mest rigida i världen. Vi följer mänskliga rättigheter. Och vi har bra arbetsmiljövillkor. Man kan lita på att vi kan klara av det.

Att stressa på behöver kanske göras. Vi ligger ju så långt efter om vi ska kunna göra detta. När ledamotens parti satt i regeringsställning hämmade man nämligen gruvbrytning totalt. Det behöver alltså tittas på hur vi kan välkomna och se till att Sverige blir en gruvnation att lita på igen. Det gör vi just nu, genom en rad olika beslut som har fattats i den här kammaren, och på måndag kommer vi att trycka på knapparna igen för att ta nästa steg för att möjliggöra detta.

Det kommunala vetot för just alunskiffer kommer att snabbutredas. Direktiven finns att läsa. Jag antar att det kommer att bli en fortsatt debatt.

Till alla personer som ändå oroar sig över detta vill jag säga: Med den svenska lagstiftningen, som redan finns, i botten och med det kommande kommunala vetot för just brytning i alunskiffer och anrikning ur alunskiffer kan man lita på att den här regeringen tar sitt fulla ansvar.

(Applåder)

Herr talman! I dag debatterar vi regeringens förslag om ändamålsenliga säkerhets- och strålskyddskrav för utvinning och bearbetning av kärnämnen. I praktiken handlar det inte om uranbrytning. Det handlar om att regeringen vill slopa det kommunala vetot vid just uranbrytning genom en skenmanöver där man flyttar ut just den typen av brytning ur lagstiftningen. Om det hade handlat om något annat hade man kunnat separera de frågorna. Men det gör man inte.

Centerpartiet delar uppfattningen att Sverige behöver en trygg tillgång till strategiska råvaror. Vi behöver metaller och mineraler för industrin, för klimatomställningen och för Europas konkurrenskraft.

Men vi behöver också något annat, det som regeringen inte lyckas med. Det behöver finnas en respekt för människor som bor där verksamheterna ska bedrivas. Det är därför vi motsätter oss regeringens vilja att avskaffa det kommunala vetot och inflytandet över uranbrytning. Därför yrkar jag bifall till reservation 1 i betänkandet.

Regeringen har redan gått fram med förslag som öppnar för uranbrytning i Sverige. Det har skapat stor osäkerhet i många delar av vårt land. I bygderna i Västergötland, Östergötland, Skåne, Öland, Jämtland och på flera andra håll frågar människor sig nu: Vad ska hända med min mark? Vad ska hända med vårt vatten? Vad ska hända med vår framtid?

Det är viktigt att sätta frågan i perspektiv. Av världens kända urantillgångar finns 0,2 procent i Sverige. Halterna i den svenska berggrunden är dessutom låga. I många svenska fyndigheter, exempelvis i Jämtland, handlar det om 300 gram per ton. I delar av Kanada uppgår halterna till 200 kilo per ton, mer än 600 gånger mer.

I Sverige innebär det att stora arealer måste tas i anspråk för att verksamheten ska bli ekonomiskt lönsam. I Oviken i Jämtland har ett enda bolag mutat in 80 000 hektar. Det motsvarar mer än fyra gånger Stockholms kommuns yta, mer än halva Öland eller med en annan referensram – med tanke på VM – 100 000 fotbollsplaner. När det rör sig om den storleksordningen är det rimligt om människor som blir berörda också får vara med och bestämma.

För Centerpartiet handlar detta i grunden om demokrati. Vi tycker inte att beslut som påverkar människors livsmiljö för generationer framåt ska fattas bakom ett skrivbord i Rosenbad i Stockholm. Vi är övertygade om att besluten ska fattas så nära människor som möjligt.

Andra partier säger att vi behöver tillgång till de här mineralerna. Ja, men låt då de människor som berörs vara med och besluta om det. Om man tror att det enda sättet att få människor att acceptera brytning av mineraler är att köra över dem har man misslyckats fundamentalt med sitt ledarskap.

Om staten anser att en verksamhet är mycket viktig borde man kunna vinna lokal acceptans genom goda villkor och god miljöhänsyn. Om de värden som skapas stannar i bygden ger det ett starkt förtroende. Att ta den lätta vägen, som Tidöpartierna gör, och avskaffa kommunernas inflytande riskerar bara att leda till större konflikter, mindre legitimitet och ett folkligt motstånd.

Den svenska uranbrytningen, som det handlar om just nu, är också nära kopplad till frågan om alunskiffer. Det är en berggrund som innehåller uran och en hel del viktiga metaller som vi pratar om, men också tungmetaller. Det som inte har nämnts är att alunskiffer innehåller stora mängder fossilt kol. Brytning i alunskiffer inbegriper att 15–20 procent behöver rostas bort för att man ska komma åt mineralerna. Det skulle effektivt göra det här till en av Sveriges största utsläppskällor. Om man hävdar att man ska ha uranet för att driva kärnkraftverk i syfte att bli av med fossila bränslen hänger det inte ihop. Utsläppen kommer att bli gigantiska vid brytningen av uranet.

För människor som bor i de berörda områdena handlar det inte om abstrakta lagparagrafer. Det handlar om dricksvattnet i kranen. Det handlar om jordbruksmarken. Det handlar om möjligheten att leva, bo och bedriva företagande i bygden man är uppväxt i och att kunna göra det även framöver. Centerpartiet är inte berett att ta lika lätt på de här riskerna som regeringen.

Det finns också uppenbara brister i regeringens resonemang. När det gäller vindkraft försvarar regeringen det kommunala vetot med hänvisning till lokalt självstyre. Där är kommunernas inflytande viktigt, tycker regeringen. Det tycker jag också. Men när det gäller uranbrytning spelar det inte så stor roll för regeringen. Det som regeringen missar är att uranbrytning ger otroligt mycket mer påverkan. Uranbrytningen kommer att lämna sår i generationer framåt på enorma arealer, medan ett vindkraftverk kan monteras ned efter 25 år. Regeringens logik är svår att förstå, och det beror nog helt enkelt på att det inte finns någon logik. Om lokalt självbestämmande är viktigt för vindkraft borde det vara minst lika viktigt för uranbrytning.

Regeringen visar snarare att det här bara handlar om kärnkraft. Det är fråga om signalvärdet: Kärnkraft är viktigt. Hade det handlat om kärnbränsle hade vi dessutom behövt lokal upparbetning. Värdekedjan för uran stannar ju inte vid brytningen. Men de värdekedjorna har vi inte i Sverige. Vi blir alltså inte mer självförsörjande på kärnbränsle för att vi bryter uran. Vi har goda möjligheter till import från Australien eller Kanada, länder som vi vanligtvis gärna samarbetar med.

Regeringen har sagt att man ska snabbutreda frågan om ett kommunalt veto mot brytning i alunskiffer. I morse fanns inga direktiv på plats. Nu hör vi att det finns direktiv på plats. De publicerades uppenbarligen hastigt nu under eftermiddagen, så hastigt att den som går in och läser direktiven och vill veta när utredningen ska vara klar möts av beskedet ”Klicka här för att ange datum”. Det verkar alltså vara frivilligt för valfri person att klicka och ange ett eget datum. Då ser jag för min del gärna att utredningen är klar i morgon, eller kanske åtminstone på måndag, när vi ska fatta beslut i de här ärendena. Om regeringen verkligen vill få på plats ett veto mot alunskifferbrytning kan man rösta för det förslag som ligger på riksdagens bord på måndag.

Regeringen fattar kollektiva beslut. Sverigedemokraterna vill inte ha det här vetot. Hur ska Tidöpartierna kunna enas om detta och garantera alla jämtar, östgötar, ölänningar och andra att det blir ett veto mot alunskifferbrytning? Det går inte. Det finns ingen sådan garanti. Den enda garantin för det vore att rösta för förslaget som ligger på riksdagens bord på måndag, för då skickar man ett tillkännagivande till regeringen som den måste tillgodose. Det vore en garanti. Men jag är rätt övertygad om att regeringspartierna föredrar sina pressmeddelanden och direktiv utan datum framför faktiska beslut.

Vi i Centerpartiet står för en politik där miljöansvar, lokal demokrati och långsiktigt företagande går hand i hand. Den som vill ha lokalt inflytande på riktigt ska rösta på Centerpartiet. Vi säger ja till utveckling, ja till investeringar, ja till innovationer och ja till människors rätt att påverka sin framtid.

En sak som jag mycket sällan säger men som är giltig här är att det vore bättre för miljön om verksamheten skedde någon annanstans. När man har 600 gånger högre koncentrationer i Kanada är det faktiskt bättre om brytningen av uran sker där än om den sker i Sverige.

Är man så säker på sin sak borde man låta befolkningen få fatta besluten själv, inte köra över den. Det är också därför vi motsätter oss regeringens förslag att försvaga det kommunala inflytandet över uranbrytningen. Löften om nya veton och retroaktivitet är bara tomma löften och uttryck för desperation. Vill man verkligen förändra det här ska man också rösta så i riksdagen. Pressmeddelanden skyddar inget dricksvatten, käcka citat ger inget inflytande och avsaknad av datum ger definitivt inga garantier. Det är därför vi behöver en ny regering.

Herr talman! Jag tackar Rickard Nordin för anförandet.

Att Centerpartiet och Sverigedemokraterna har olika ingång när det gäller uran och kärnkraft har varit känt för mig sedan Rickard Nordin var liten och gick på dagis. Själv fick jag mitt politiska uppvaknande i samband med folkomröstningen om kärnkraft 1980.

Jag undrar lite över Centerns hemfallande åt så kallad nånannanism. Det här ska ske någon annanstans – not in my backyard. Tolkar jag det rätt – är det koncentrationen som är avgörande för var saker och ting ska ske? Förordar Rickard Nordin att vi ska lägga ned Aitik i Gällivare och sluta bryta koppar i Sverige för att man har runt tio gånger högre koncentration av koppar i gruvorna i Kongo? Är det Centerns nya hållning när det gäller gruv- och mineralpolitik?

Ledamoten nämner att vindkraftverken kan plockas ned. Vad gör man då med vindkraftsbladen? Hur vill Centern att man återvinner dem? Har det kommit nya rön på den fronten, eller är det fortfarande så att man gräver ned dem för att man inte vet hur man ska ta hand om dem?

Rickard Nordin pratar om de enorma arealer som prospekteringen omfattar och får det att framstå som att de ska bli förstörda. Jag kan upplysa ledamoten om att det finns större arealer i Sverige som är golfbanor än vad den samlade svenska gruvnäringen står för. Att tro att vi skulle ha något slags dubblering av gruvverksamheten i Sverige för att man prospekterar efter uran är ju en villfarelse. Både ledamoten och jag vet att man bedriver prospektering på stora ytor men att det som leder till faktisk brytning är synnerligen begränsat i sammanhanget.

Herr talman! Om Eric Palmqvist fick sitt politiska uppvaknande 1980 var jag inte ens född då, kan jag upplysa honom om. Men det som är intressant är att Sverigedemokraterna då i bästa fall var ett parti över huvud taget och framför allt bestod av nazister som heilade. Det säger rätt mycket om Eric Palmqvists politiska uppvaknande, om det skedde 1980.

Eric Palmqvist undrar om vindkraftsbladens återvinning. Rätt mycket av dem går att återanvända på olika sätt i granulat och annat. Sedan finns det tekniker för kemisk återvinning, där man bryter ned beståndsdelarna och kan återanvända dem i grundstrukturerna.

Om man är orolig över återvinning och deponi av olika saker borde man däremot anse kärnkraften problematisk, eftersom dess farliga avfall behöver deponeras i ungefär hundratusen år.

Är man orolig för vad som blir rester av energiproduktion, borde Eric Palmqvists politiska uppvaknande 1980 ha lett till att man är emot kärnkraft.

Nu är inte jag och Centerpartiet emot kärnkraft. Vi är bara emot de ofantliga subventioner som regeringen vill ge till kärnkraften. Det är något helt annat. Vill någon bygga kärnkraft och betala för det är det fritt fram.

Det här är inte en kärnkraftsdebatt. Den stora frågan handlar om lokalt inflytande. Som jag tolkade Eric Palmqvist står han inte bakom att man skulle ha ett lokalt inflytande över alunskifferbrytning. Det hade varit bra att få ett tydligt besked.

Kommer Sverigedemokraterna att ställa sig bakom ett veto för alunskifferbrytning om man sitter i regeringen efter nästa val?

Herr talman och Rickard Nordin!

Jag kan upplysa om att Sverigedemokraterna inte existerade 1980. Linje 1, 2 och 3 företräddes av de gamla partierna. Jag själv var kärnkraftsvurmare redan då. Jag hade migrerat från Storbritannien, kolkraftens rike, där man såg vad smogen gjorde med London, min födelsestad.

Det var lätt att anamma tanken på kärnkraft som det rena. Det var Gösta Bohman som stod för det och ingen annan. Vad jag vet fanns det inget heilande från hans sida i varje fall 1980 när jag började intressera mig för politik.

Rickard Nordin undrade om vetot och vår syn på det. Både i tidigare replikskiften och i mitt huvudanförande har vi redogjort väldigt tydligt för vår ingång i det.

Hur utredningen sedan kommer att se ut, vad som föreslås och hur man tänker sig någon form av kommunalt inflytande kan inte jag spekulera i här i dag, eftersom vi inte har varit delaktiga i att ta fram utredningsdirektiven som presenterades i dag. Än mindre kan vi överblicka vad utredningen kommer att ge.

Vår ingång är att det inte är berggrunden i sig som är tekniskt begränsande. Vad som ska vara begränsande är de miljökonsekvenser som man kan redovisa. Det är det som är både innovationsdrivande och logiskt att göra. Man styr det utifrån vilken konsekvens man tänker sig.

Går tekniken framåt och man kan göra det på ett säkert sätt kan man bryta även i alunskiffer.

Herr talman! Tack så mycket, Eric Palmqvist, för det tydliga klargörandet!

Sverigedemokraternas ingång är att vi inte ska ha lokalt inflytande. Därmed faller också övriga regeringspartiers önskan om ett lokalt inflytande så småningom, om man samarbetar efter valet.

Det är väldigt viktigt att veta för alla som lyssnar på den här debatten och som är oroade på Öland eller i Jämtland, Östergötland, Västergötland, Småland, Skåne och så vidare.

Sverigedemokraternas besked är att de inte ska få bestämma själva. Det ska Stockholm göra. Det är också Sverigedemokraternas ingång i regeringsbildningen. Det är en viktig konsumentupplysning.

Det är också intressant när Eric Palmqvist säger att det är konsekvenserna som ska avgöra. Konsekvenserna är oöverblickbara i det här fallet. Då tycker jag att det är rätt rimligt att man har ett lokalt inflytande. Det står jag för som centerpartist.

Där gör vi uppenbarligen helt olika bedömningar. Det är också viktiga besked till väljarna i september.

Herr talman! Mycket klokt har redan sagts från talarstolen från både regeringsunderlaget och oppositionen. Detta är en sådan typisk fråga som signalerar de politiska avvägningar som behöver göras mellan olika intressen.

Jag hoppas att alla vi ledamöter här inne i kammaren och våra partier vinnlägger oss om att försöka hitta en balans mellan ibland motstridiga intressen.

Även jag vill såklart understryka vikten av en svensk industripolitik för fler arbetstillfällen, tillväxt och välstånd. Om vi fortsättningsvis vill ha en sådan i Sverige, och gärna grön, behöver vi el och insatsvaror.

Detta är alldeles uppenbart en fråga som leder till stor oro lokalt. Det görs ingrepp i natur och i närområdet. Det är inte konstigt att människor har synpunkter och ibland invändningar.

Jag tycker att speciellt Miljöpartiet är bra på att agera blåslampa på oss övriga partier och se till att vi får den balans som vi strävar efter och att vi hamnar rätt.

Det är olyckligt att det inte har funnits information tillgänglig. Det som diskuteras här i dag och det som kommer att presenteras på en presskonferens i nästa vecka handlar om att säkerställa att man lokalt kan acceptera den typ av utvinning som vi debatterar.

Det gäller att vi inte hindrar den utveckling som Sverige behöver och försöker att landa i en balans som kan accepteras av alla. Därmed vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Jag har en mycket enkel fråga. Om vi ska försöka hitta landområden som accepteras av alla, varför då ta bort den lokala acceptansen?

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Som jag sa i anförandet är det som vi debatterar här i dag, och det som kommer att presenteras i nästa vecka, ett försök att hitta en balans mellan motstridiga intressen och mellan olika politiska avvägningar.

Jag tycker att det är klokt att inte låsa sig vid vare sig det ena eller det andra, utan att försöka att hitta en väg framåt som kan accepteras så brett som möjligt.

Herr talman! Genom att ta bort lokalt inflytande nu och ha någon typ av förhoppning om senare lokalt inflytande, som man inte kan garantera, hittar man en lösning som kan accepteras av så många som möjligt. Det känns inte speciellt trovärdigt.

Om man verkligen vill genomföra ett lokalt veto mot brytning i alunskiffer ligger ett förslag på riksdagens bord med en möjlighet till ett tillkännagivande på måndag. Kommer Liberalerna att rösta för den möjligheten om man faktiskt vill ha det?

Herr talman! Vi behöver ha en utveckling i Sverige där vi har en grön industripolitik. Vi behöver ha en verksamhet i hela landet, speciellt i de norra delarna. Vi har de senaste åren uppfattat att det är ett intresse som många partier delar.

Vi behöver också ha förståelse för att man kan ha en acceptans för väldigt mycket utveckling på en generell nivå men att det när det kommer till det lokala finns en risk att viktig industri och viktig industripolitik strandar för att man inte vill ha det just på sin bakgård.

Det jag har försökt att redogöra för här är de avvägningar som har gjorts. Det gäller att inte stoppa en helt nödvändig utveckling för svensk industripolitik, svensk näring och svenskt välstånd.

Samtidigt ska man ha stor förståelse för den lokala acceptansen. Det debatterade vi även i förra veckan när det kom förslag från regeringen om ersättning för att till exempel kunna ha vindkraft i kommuner.

Det är ett sätt att försöka öka acceptansen lokalt så att vi inte hindrar utveckling som i varje fall jag tycker är nödvändig för att ha en grön svensk industripolitik.

Herr talman! I november förra året röstade riksdagen med en rösts övervikt igenom att förbudet mot uranbrytning i Sverige skulle tas bort. Det var ett riktigt dåligt beslut.

Sedan årsskiftet är det alltså tillåtet att bryta uran på svensk mark. Fram tills i dag finns det fortfarande en möjlighet för kommuner som påverkas av uranbrytning att kunna säga nej till en ny urangruva, men inte så länge till.

Tidöregeringen har fattat beslut om att inte bara tillåta uranbrytning utan föreslår dessutom i dag att vi också ska ta bort kommunernas möjlighet att säga nej till sådan.

Varför är det så viktigt att ge kommuner möjlighet att kunna säga nej just när det gäller uranbrytning? Med gruvbrytning i just alunskiffer, där mycket av det svenska uranet finns, kommer stora risker för människors hälsa.

Både vid brytning i alunskiffer och i urberg frigörs radioaktiva ämnen och tungmetaller som kan läcka ut i mark, vatten och ekosystem och orsaka långsiktiga skador. I dag räknar man inte med att det finns några säkra och beprövade tekniker som garanterar att dessa risker kan hanteras på ett bra sätt.

Herr talman! Brytning i alunskiffer innebär stora risker för naturen, ekosystemen och den biologiska mångfalden. När alunskiffer bryts frigörs tungmetaller och radioaktiva ämnen. Det är ämnen som kan läcka ut i närliggande vattendrag och sjöar och skada naturen på andra sätt och på så vis orsaka betydande skador. Samtidigt saknas i dag säkra och beprövade tekniker.

Beräkningar visar att brytning i alunskiffer leder till stora koldioxidutsläpp – något som Rickard Nordin har lyft flera gånger i debatten. Miljöpartiet anser att de miljörisker som i dag följer av alunskifferbrytning är helt oacceptabla.

Dessutom, vilket också har varit uppe i debatten, har Sveriges uranfyndigheter mycket låga halter av uran, vilket innebär att uranbrytningen alltid kommer med stora ingrepp i naturmiljön och stora dagbrott med relativt liten mängd uran i utbyte.

Jag skulle vilja lyfta ett exempel, nämligen Ranstadsverket utanför Skövde, som under sin verksamma tid utvann någonstans mellan 200 och 250 ton uran totalt. Det kan jämföras med våra nuvarande svenska kärnkraftverk, som använder mellan 1 500 och 2 000 ton uran varje år. Det är också viktigt att minnas att den miljöskada som orsakades av Ranstadsverket aldrig har gått att återställa.

De negativa konsekvenserna för lokalsamhällena, den biologiska mångfalden, vattenresurserna och markanvändningen väger enligt Miljöpartiets mening betydligt tyngre än eventuella påstådda fördelar. Många av de platser som skulle kunna bli aktuella för brytning ligger också nära färskvattenreserver, sjöar och vattendrag. Där alunskiffer finns hittar vi också ofta våra mest använda och bördiga jordbruksmarker.

Miljöpartiet tycker att rent vatten och matproduktion för de flesta här inne borde trumfa uranbrytning. Med det sagt vill jag understryka att Miljöpartiet vill att Sverige återinför det nationella förbudet mot all uranbrytning och samtidigt inför ett förbud mot brytning i alunskiffer.

Herr talman! Man har länge ansett att uranbrytningen i Sverige är olönsam. Men i och med det geopolitiska läge som vi har med ökande uranpriser verkar intresset för uranbrytning från flera utländska bolag ha väckts. Redan den 1 januari, när regeringens nya lagstiftning trädde i kraft, kom den första ansökan om att få bryta uran i Oviken i Jämtland. Även andra bolag har ansökt om uranprospektering i Jämtland men också i Norrbotten, Västerbotten, Gävleborg och Västergötland.

Flera av de här platserna ligger i anslutning till dricksvattentäkter och värdefulla naturmiljöer, vilket såklart skapar en väldig stress för kommuninvånarna. Det är en av de stora anledningarna till att det kommunala vetot är värt att försvara. De som främst drabbas av en urangruva måste ha rätt att påverka beslutet.

Miljöpartiet tycker inte att uranbrytningen är värd sitt pris med tanke på den miljöskada den orsakar. Miljöpartiet anser att marken, vattnet och våra odlingsmarker är bra mycket mer värda än den lilla mängd uran som kan utvinnas på svensk mark.

Det är ingen hemlighet att Miljöpartiet vill satsa på andra typer av energiproduktion, men så länge Sveriges befintliga kärnkraftverk finns kvar finns bättre förutsättningar för uranbrytning i länder med pågående brytning i fyndigheter med klart högre halter och effektivare brytningsförutsättningar. Här kan vi lyfta Kanada som ett exempel, med fyndigheter som kan innehålla flera hundra gånger högre halter av uran än de svenska fyndigheterna. Det svenska uranet kommer alltså med höga kostnader och stor miljöpåverkan.

I dag är det dock kommunernas möjlighet att säga nej till uranbrytning som vi debatterar, och just i dag känns den debatten extra märklig. Samma dag som regeringen vill ta bort möjligheten för kommunerna att stoppa uranbrytning kommer alltså regeringen än en gång med ett utspel om att tillsätta en snabbutredning om ett nytt kommunalt veto. Det vi har sett är tre punkter som regeringen vill utreda. Men det finns fortfarande ingen utpekad utredare och fortsatt ingen tidsplan.

Många kanske kommer ihåg att företrädare för regeringen, bland andra klimatministern och energiministern, var ute och lovade en snabbutredning om ett nytt kommunalt veto i början av februari i år. Sedan har februari, mars, april, maj och halva juni passerat – och ingen utredning. Men i dag, när vi ska ta bort vetot, upprepar regeringen samma sak: Den ska tillsätta en snabbutredning.

Man kan ju undra varför detta inte har skett tidigare. Och varför sker det nu, när frågan dyker upp på bordet igen? Man kan fråga sig varför det inte tillsattes någon utredning i februari, om nu regeringen hade som plan att det skulle göras en snabb utredning.

Efter den här debatten är dock svaret ganska uppenbart. Ett nytt kommunalt veto är inte något man är överens om i Tidölaget, och det är därför inget man vill eller kanske ens kan genomföra före valet. Det innebär att Tidöpartierna med största sannolikhet inte heller kommer att införa något nytt veto efter valet.

Jag vill därför verkligen lyfta att ingen ska luta sig tillbaka och tro att denna vilja att införa ett nytt veto snart kommer att bli verklighet, när regeringen har så bråttom att ta bort det nuvarande kommunala vetot. Utredaren ska alltså samtidigt titta på retroaktiva åtgärder. Att göra så i stället för att skjuta upp beslutet om att ta bort vetot är ju bara dumt!

Låt oss i stället vänta med att fatta beslut om det här tills vi ser om ett nytt kommunalt veto bli verklighet, för det är det enda rimliga.

Miljöpartiet vill återinföra förbudet för uranbrytning och se ett nytt förbud för brytning i alunskiffer. Vi vill definitivt inte ta bort det kommunala vetot mot uranbrytning som finns i dag.

Miljöpartiet vill avstyrka hela ärendet. För att vara tydlig: Jag yrkar därför bifall till reservation 8 och står självklart bakom våra andra reservationer i ärendet.

Herr talman! Jag har en ganska enkel fråga. Hur ska vi kunna leva ett bra liv i Sverige, på Sveriges landsbygder, om vattnet och marken är förgiftade?

Regeringen har öppnat dörren för uranbrytning i Sverige igen. Det var ett allvarligt misstag. Nu vill regeringen ta bort det lokala självbestämmandet. Den här verksamheten riskerar att orsaka stora skador på människor och miljö. Det handlar om bygder där människor får lämna sina familjegårdar, där de har bott i generationer. De får se bygden dö, och vattnet kanske förgiftas. Det kanske blir ett stort, dött dagbrott.

Samtidigt attackeras nu det kommunala självstyret. Människor får inte ens möjlighet att säga nej till att utsättas för de här extrema miljöriskerna.

Herr talman! Den här propositionen borde inte antas utan kastas raka vägen i papperskorgen.

I Sverige finns de största förekomsterna av just alunskiffer i delar av Skåne, Östergötland, Västergötland, Närke, Öland, Gotland och Jämtland. Det är landskap med jordbruk, naturvärden, viktiga dricksvattentäkter och levande lokalsamhällen där människor bor, lever sina liv och värnar sina bygder och bygdens framtid.

Inte minst i Jämtland har människor i åratal engagerat sig mot planerna på just uranbrytning kring Oviken och Storsjön. Kommunerna runt Storsjön har sagt nej därför att de oroar sig för dricksvattnet, för naturen, för jordbruket och för besöksnäringen, som de är beroende av.

Det finns även planer på brytning i bland annat Västergötland, där prospektering i alunskiffer länge har väckt motstånd just på grund av riskerna för vattnet och jordbruksmarken. I Skåne har människor reagerat kraftigt mot planer som hotar både deras naturmiljö och viktiga delar av Sveriges livsmedelsproduktion.

Det är inte så konstigt att människor runt om i Sverige engagerar sig starkt i den här frågan, för erfarenheten från många gruvprojekt visar att det ofta är lokalsamhället som får bära de långsiktiga kostnaderna, medan vinsterna hamnar någon annanstans. Om vattnet förorenas eller naturen förstörs är det inte gruvbolagens vd:ar som får leva med konsekvenserna i generationer, utan det är människorna på plats. Det är kommunerna, och det är skattebetalarna.

Tidöpartierna försöker ge sken av att värna landsbygden, men gång på gång ser vi raka motsatsen. När människor på landsbygden protesterar mot de här miljövidriga projekten får de höra att de står i vägen för utvecklingen. När kommuner säger nej försöker regeringen begränsa deras inflytande. När lokalsamhällen oroar sig för vatten, natur och hälsa avfärdas de som ett problem. Det är fel väg för Sverige och för svensk demokrati.

Herr talman! Brytning i alunskiffer innebär oacceptabla miljörisker. När alunskiffer bryts frigörs tungmetaller och radioaktiva ämnen som riskerar att läcka ut i vattendrag, sjöar och omgivande natur och kan orsaka långvariga skadeverkningar på ekosystem och närboende. Dessutom innebär det potentiellt väldigt stora klimatutsläpp genom de kemiska processer som sätts igång i berget.

Ändå vill Tidöregeringen gå vidare med att ta bort vetot, när tvärtom all gruvbrytning i alunskiffer och uranbrytning borde förbjudas snarast.

Herr talman! Brytning av uran i urberg är inte heller någon speciellt trevlig verksamhet. Där frigörs radioaktiva gaser, radioaktivt damm och radioaktiva sönderfallsprodukter. För att komma åt uranet behöver man dessutom bryta stora mängder gråberg, som bryts och deponeras som avfall innehållande uran och andra farliga ämnen som kan fortsätta utgöra risker under mycket lång tid.

Herr talman! Samtidigt är uranfyndigheterna i svenskt urberg små. Det innebär stora miljörisker, medan den ekonomiska och samhälleliga nyttan är närmast obefintlig. Det är faktiskt otroligt svårt att förstå logiken i att öppna för dessa verksamheter med den ekvationen.

Herr talman! Vi behöver en ny regering som tar ansvar för människors hälsa och för miljön.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Lakso för anförandet.

Nu vill jag inte lägga ord i ledamotens mun som ledamoten inte har sagt. Så tycker jag inte att man debatterar. Jag vill dock minnas att partiföreträdare för Laksos parti tidigare här i dag har talat om att vi inte ska använda skrämselretorik och liknande och beskyllt vårt parti för att göra så när det gäller vindkraften.

Jag tycker mig ändå höra ganska mycket skrämselvokabulär och skrämselargument i ledamotens anförande. Ledamoten talar om förgiftat vatten, döda dagbrott, stora arealer och liknande, som om gruvnäringen var ett oerhört stort problem. Då vill jag till att börja med att ledamoten lyfter vilka gruvprojekt och vattendrag i modern tid, alltså de som är prövade enligt svensk minerallag och den svenska miljöbalken – vi pratar inte om gamla försyndelser utan om aktuell lagstiftning – han i så fall hänvisar till.

Jag stannar där och tar ytterligare frågor i nästa replik.

Herr talman! Jag tackar Eric Palmqvist för frågan.

Den stora skillnaden är att det i fråga om gruvverksamhet finns åtskilliga exempel där det gått riktigt fel, där dammar har brustit och där vi har fått förgiftade vatten. Jag är själv från Västerbotten, och där har vi flera exempel på hur sjöar har förgiftats. Även i Norrbotten har vi exempel där gruvbrytningen har orsakat att gifter har läckt ut i dricksvattnet.

Skillnaden är att detta inte är det Eric Palmqvist kallar propaganda eller skrämselretorik. Det är precis dessa konsekvenser vi har sett. Vi har sett dammhaverier i Finland, i Spanien och så vidare. Det finns en lång rad exempel på gruvverksamhet som gått fel.

Sedan är detta självklart en mycket svår avvägning och intressekonflikt – vi behöver mineraler, och samtidigt är det en mycket miljöfarlig verksamhet – som Miljöpartiet tar på stort allvar.

Men framför allt: Eftersom vi inte behöver mer ny kärnkraft behöver vi inte heller ha någon uranbrytning. Där är vår linje både väldigt tydlig och väldigt konsekvent. Vi kan argumentera mycket väl för den med både miljömässiga, klimatmässiga och ekonomiska skäl och även utifrån den tid det tar för olika kraftkällor att byggas för att vi ska klara klimatmålen. Miljöpartiet har en otroligt stringent hållning i de här frågorna.

Herr talman! Tack för det, ledamoten Lakso!

Jag noterar dock att jag inte fick något svar på vilka gruvor och vattendrag vi pratar om som alltså är prövade enligt miljöbalken i modern tid. Gamla försyndelser finns det gott om, men jag hade velat ha tydliga exempel som gällt modern tid och modern lagstiftning.

Att man lyfter dammhaverier i Finland och Sydamerika är helt irrelevant för de svenska förutsättningarna. Det handlar om prövning av andra tillsynsmyndigheter och enligt andra regelverk – helt ointressant! Jag vill ha de svenska exemplen.

Sedan vill jag ha ett klargörande från ledamoten Lakso: Litar man inte på svenska tillstånds- och tillsynsmyndigheter och svenska domstolar? Det är ju de som prövar detta utifrån sakkunskap, inte tyckande. Litar Linus Lakso inte på dem?

Herr talman! Till att börja med ligger Spanien i Europa och inte i Sydamerika.

Precis som Eric Palmqvists kollegor i Tidöpartierna har bekräftat här finns det inga säkra metoder för att bryta uran ur alunskiffer. Där verkar Sverigedemokraterna stå ganska ensamma.

För att återkomma till detta med skrämselpropaganda glömde jag att ta upp den andra sidan vad gäller vindkraften. Där är Sverigedemokraterna ofta engagerade i lokala motståndsgrupper som sprider propaganda som undersökningar har visat ofta härstammar från Ryssland och deras intresse av att sabotera svensk energiproduktion. Jag tycker inte riktigt att man ska vara så offensiv från Sverigedemokraterna vad gäller att sprida desinformation och propaganda.

Det är väldigt stor skillnad i faktiska konsekvenser när det har gått fel vad gäller gruvbrytning. Vi kan inte ta de här extremt stora riskerna.

När det gäller det som debatteras i dag handlar det framför allt, vilket har påpekats ett flertal gånger, om det lokala självbestämmandet. Varför ska inte människor få säga nej om man inte vill utsättas för de här stora riskerna? Detta är inte en verksamhet som faktiskt behövs. Vi behöver sällsynta jordartsmetaller, ja, men det finns andra möjligheter att bryta dem.

Herr talman! Jag förmodar att den fråga som många nu ställer sig är: Vad gör den tredje miljöpartisten i rad här? Det handlar om att vi lägger väldigt stor vikt vid de här frågorna och har ett väldigt stort engagemang i dem. Vi försöker därför belysa dem från lite olika håll.

Jag är till vardags inte i näringsutskottet utan i konstitutionsutskottet, som en del känner till. Jag måste erkänna att jag blev lite förundrad över engagemanget och tonläget i olika frågor här. Jag noterade att det talades om AB Sverige och världens bästa land att leva i, närmast i samma andetag. För mig är det två helt olika saker. Sverige ska inte drivas som ett företag. Vi pratar gärna om ett bra land att leva i, men det handlar om helt andra saker.

Som den konstitutionsutskottsledamot jag är tänker jag också på regeringsformen 1 kap. 1 §, där det talas om att den svenska folkstyrelsen är byggd på ett representativt och parlamentariskt statsskick och kommunalt självstyre. De står alltså som precis likvärdiga. Det måste betyda någonting. Vi måste kunna dra slutsatsen att om dessa båda är A och O är det kommunala självstyret O i sammanhanget – eller hur? De är lika viktiga.

Jag lämnar nu första delen av anförandet och går över till mitt manuskript.

Jag började skriva på mitt anförande för en evighet sedan – i måndags – när tåget passerade Stenstorp i Västra Götaland. Det ligger i Falköpings kommun, mellan Falköping och Skövde längs Västra stambanan. Där ligger Ranstad – inte riktigt inom synhåll, men närapå – där Sveriges första och hittills enda uranbrytning ägde rum några år i slutet av 1960-talet. Det är alltså 60 år sedan.

Jag ska uppehålla mig lite grann vid detta industriella projekt av några olika skäl, som jag ändå tänker har relevans för det vi diskuterar nu. Det alunskiffer som bröts i Ranstad hade inte någon särskilt hög halt av uran, men tillräckligt för att den skulle betraktas som lönsam. Vi talar om runt 150 gram per ton alunskiffer. Ur ett ton gick det att få ut uran motsvarande vikten av två chokladkakor – då talar vi om små chokladkakor. Det är inte mycket.

Det som blev kvar var alltså avfall på en och halv miljon ton alunskiffer, som spreds ut över ett ganska stort område som än i dag, 60 år senare, klassas som miljöriskområde. Det är inte förbjudet att vistas där, men det känns ändå inte helt bekvämt.

Låt mig få delge lite kuriosa, nämligen att det inledningsvis fanns en plan om svenska kärnvapen. Det får väl sägas vara överspelat nu, men då var det ett alternativ man pratade om. Det var också en del av argumentationen för att bryta uran i Ranstad. Det måste ju ses i ljuset av den tidens geopolitiska situation med ett kallt krig, en järnridå och en uppbyggnad av kärnvapenarsenaler i flera stora länder efter andra världskriget. Eftersom vi har diskuterat uppvaknanden politiskt sett var jag väl där någonstans. Jag var inte särskilt gammal, men det var ändå något som bekymrade mig.

Uran finns på många platser i Sverige, framför allt i alunskiffer. Det har vi konstaterat. Uppskattningarna om hur mycket det finns har varierat kraftigt. Ett tag trodde man att det rörde sig om cirka 15 procent av de totala reserverna i världen. De har förstås reviderats ned efter hand, och de optimistiska beräkningarna från 60- och 70-talen kan ha sin grund i överdrivna uppskattningar av hur mycket som faktiskt kan utvinnas. En liten detalj i sammanhanget är att det var LKAB som drev Ranstadverket in på 70-talet, bland annat baserat på de stora idéerna om mycket stora reserver av uran i Sverige.

Herr talman! Hur blev det då med utvinningen i Ranstad? Efter den inledande perioden under andra halvan av 60-talet lades det hela i malpåse i avvaktan på bättre tider. För uranbrytningens del kom de i samband med oljekrisen i början av 70-talet, då uranpriserna steg kraftigt. LKAB gick in i det hela för att driva brytningen i Ranstad, men man lyckades aldrig få igång någon reell brytning att tala om. År 1984 gav man upp, sålde så småningom marken till en privatperson för en krona – det var så man gjorde då – och rev en del byggnader och behöll andra, som nu har blivit lokaler för företag.

Själva dagbrottet har fyllts med vatten, och de rester av alunskiffer som finns kvar har lagts under ett täcke av grus och jord och planterade träd. Mätningar genomförs fortfarande regelbundet av strålning och andra indikatorer.

Herr talman! Jag tänkte också prata lite om situationen i Jämtland, närmare bestämt i Oviken på västra sidan av Storsjön. Jag tycker att det är en av de vackraste platserna i landet. Där letade det kanadensiska bolaget Aura Energy efter vanadin, och numera även uran, i alunskiffer. Intresset för uran uppstod lite mer tydligt när beslutet om att upphäva förbudet mot uranbrytning fattades i riksdagen – det beslut vi har pratat om – och började gälla den 1 januari i år. Aura Energy kompletterade sin ansökan några veckor senare.

Projektet kallas Häggån och ägs till 100 procent av Aura Energy. Det är ett prospekteringsbolag med två stora projekt. Det ena är Häggån i Jämtland, och det andra är en större fyndighet i öknen i Mauretanien i Afrika. Aura Energy har för avsikt att inleda bearbetning och utvinning av fyndigheten om fortsatta studier visar på en uthållig lönsamhet. Jag återkommer lite till frågan om priset på uran alldeles strax.

Vad gäller vanadin, en metall som används i både ståltillverkning och batterier, sker det naturligtvis också en utveckling, och det planeras en större återvinningsanläggning i Finland.

Det går strängt taget att utvinna uran ur använt kärnbränsle också. En stor del av energin används inte, men det är än så länge en dyr process som inte har några kommersiella förutsättningar – men det kan förstås ändras.

Herr talman! Världsmarknadspriset på uran har gått upp och ned under de senaste 60 åren sedan Ranstadverket var igång. Det ligger nu en bra bit under toppnivåerna efter oljekrisen på 70-talet. Antalet kärnkraftverk under konstruktion var då mycket högt. Sedan föll de dramatiskt tillbaka efter Tjernobyl och återhämtade sig lika kraftigt i början av 2000-talet, men föll igen efter Fukushima 2011. Nu ligger det på en nivå som bedöms vara lönsam för utvinning, under förutsättning att det är ett pris som är hållbart över tid.

Sedan ska man komma ihåg vad gäller kärnkraftverk att priset på uran är en ganska liten del av kostnaden för att driva ett kärnkraftverk. Den i särklass största delen av kostnaden är kapitalkostnader och avskrivningar på de enorma investeringar som görs. De kan vara 60–70 procent av den totala kostnaden. Minsta delen är det anrikade uranet, det vill säga bränslet.

Herr talman! Jag ska avrunda mitt anförande med att ta upp något om samråd, kommunalt veto och vad människor i Storsjöbygden borde ha rätt att förvänta sig. Häggån ligger alltså i Bergs kommun i Jämtland. Det finns också fyra samebyar som berörs av den verksamhet som pågår och planeras och som kan komma att utvecklas till storskalig gruvdrift, nämligen Tåssåsen, Mittådalen, Handölsdalen och Njaarke.

Jag pratade tidigare i dag med en arbetsledare för rennäringen i Tåssåsens sameby som menar att prospekteringar och eventuell gruvverksamhet i kommunen och samebyn kan komma att slå hårt mot rennäringen. Det handlar självklart om markanvändningen men också om luft och vatten. Partiklar som frigörs vid gruvdrift kan driva med både vind och vatten. Kunskaperna är för all del begränsade, och det krävs mer utrednings- och forskningsarbete. De resurser som samebyarna inte förfogar över, asymmetrin i förhandlingar och konsultationer, är ett reellt demokratiproblem.

Herr talman! Varför är vi då så engagerade i frågan om kommunalt inflytande eller kommunalt veto i den här utvecklingen? Till att börja med är det på det lokala planet i Jämtland inte bara fråga om Miljöpartiet. Även Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna i Bergs kommun har deltagit i debatter med artiklar och andra former av inlägg, just för att inte äventyra det kommunala inflytandet. Det handlar inte bara om markanvändning utan också om dricksvatten, bostäder, företag, det vill säga möjligheterna för kommunen till utveckling på egna villkor under mycket lång tid framöver. Det är kommunen och dess invånare som får ta både risker och konsekvenser, och det är i allra högsta grad rimligt att det kommunala inflytandet säkras och inte luckras upp.

Med det sagt finns utanför debatten också frågan om vad kommunen och kommuninvånarna får tillbaka, de som tar risker, konsekvenser och ansvar. Vad har invånarna för glädje av en gruva i kommunen? Vad får rennäringen för att göra avkall på marker de traditionellt har tillgång till? Det finns goda skäl, inte minst med tanke på alla nya gruvprojekt som diskuteras och planeras, bland annat med stöd av EU och dess Critical Raw Materials Act, att fundera över hur delaktighet även i den ekonomi som gruvorna antas generera kan se ut på ett sådant sätt att det gynnar såväl lokalbefolkning som kommun och i förekommande fall, det vill säga nästan alla, vårt urfolk samerna.

Jag yrkar bifall till reservation 5 under punkt 4.

Herr talman! Dagens debatt i Sveriges riksdag handlar alltså om huruvida det verkligen är klokt att ta bort beslutanderätten från dem som berörs, ta bort det kommunala vetot när det gäller uranbrytning, som är viktigt för jämtarna, närkingarna, skaraborgarna, skåningarna, västerbottningarna med flera.

Från kommunerna och medborgarna runt Storsjön har flera inbjudningar skickats till ansvariga statsråd, Romina Pourmokhtari och Ebba Busch, om att komma på besök till berörda bygder, föra dialog med befolkningen och själva se vilka konsekvenser regeringens beslut i Stockholm faktiskt innebär för byborna och lokalsamhällena.

Herr talman! Medborgarna runt Storsjön har också länge gjort ett stort och gediget arbete för att informera sig om vad brytning efter uran innebär, speciellt eftersom uranet ligger i alunskiffer. De besitter också en stor kunskap i frågan. Men statsråden gjorde inga besök och såg inte byborna i ögonen innan man fattade beslut. Vad ska man kalla det, herr talman? På jämtska skulle vi säga: Det är inte grett.

Jag läste också i Länstidningen hemma om Agnes Wåger Widell, Rio Keita Edvall och Maja Edin, som alla är fjärdeklassare på Tavelbäcksskolan. De skrev till Östersunds kommun om sin oro. De skrev bland annat:

Hej, kommunen! Vi har hört att regeringen vill bryta uran här. Vi vet ju att om bassängerna börjar läcka blir Storsjön förgiftad. Vi får inget rent dricksvatten, och de som bor runt Storsjön kommer att få svårare att leva här. Vi vill att ni i Östersunds kommun tackar nej.

Östersunds kommun tackade nej. Det gör också Åre, Krokom och Berg. Till och med Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, gör det, och definitivt också vi socialdemokrater, för vi vill behålla det kommunala vetot.

Herr talman! I dag skickade regeringen ut ett pressmeddelande om att man avser att tillsätta en utredning om ett eventuellt veto mot brytning i alunskiffer, men här i kammaren sa Sverigedemokraterna att de inte står bakom det förslaget.

Vi har, som alla i kammaren vet, en väldigt liten regering, vars underlag tillsammans faktiskt är mindre än Socialdemokraternas. Vi har ju här i riksdagens kammare redan hört att det inte blir något veto för brytning i alunskiffer om Sverige får en regering med SD, M, KD och L efter valet. En regering fattar nämligen kollektiva beslut, och hur ska då ett förslag från den regeringen komma till Sveriges riksdag?

Det här är någonting som alla där ute som delar denna oro faktiskt behöver höra – högt och tydligt – före valet. I dag, herr talman, har vi nämligen sett att det vi har hört statsministern säga så många gånger om att ”på min sida av politiken är vi överens” helt har krackelerat i flera frågor framför allas våra ögon.

Herr talman! Jag bor i Åre kommun, och det är en av de kommuner som berörs, för Häggåns fyndighet går även in där. Det är en av kommunerna där det kommunala vetot nu ska tas bort. Det är en kommun där vi som bor där inte vill riskera vårt dricksvatten, våra odlingsmarker och vår kommunala utveckling under generationer framåt. Det här är ingen liten fråga för oss som bor på Sveriges landsbygder, där alunskiffret finns, och detta ska inte beslutas på ett kontor i Stockholm. Det här är en fråga där medborgarnas delaktighet måste värnas.

Jag och Socialdemokraterna kommer därför att rösta ja till att behålla det kommunala vetot.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 juni.)