Sverige och miljöproblemen i Östeuropa

Motion 1988/89:Jo710 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1988/89:Jo710

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Sverige och miljöproblemen i Östeuropa

Östersjöns öde berör alla folk sorn lever vid dess stränder. Därför är den
miljöförstöring som i årtionden pågått ”på andra sidan”, t.ex. i Lettland,
något som även Sverige och svenskarna måste intressera sig för. Så uttryckte
sig en djupt oroad lettisk miljöaktivist, Aivars Skopins, vid ett besök i Sverige
i december 1988 (UNT 24/12 1988).

Få lär idag påstå att miljöaktivisterna ”på andra sidan” överdriver
problemen. Rubriker som ”Miljömässigt självmord i Sovjet”, ”Polsk
miljökatastrof’, ”Centralasiens totala miljökollaps” etc. har under det
senaste året varit vanliga inte bara i svensk press. De fakta som ligger till
grund för dessa skildringar härrör ofta från högst officiella källor i de stater
som präglas av ”den reellt existerande socialismen”.

Av Sovjetunionens ca 280 milj. invånare anses i dag ca 50 milj. leva i
områden som drabbats av olika slag av miljökatastrofer. Den polska
vetenskapsakademin räknade 1988 upp 27 motsvarande katastrofområden,
med sammanlagt ca 12 milj. människor - en tredjedel av Polens hela
befolkning. Enligt vetenskapsakademin har flertalet av landets floder idag
odrickbart vatten, de flesta stränderna längs Östersjökusten har stängts och
industriavfallet har de senaste fem åren ökat med nästan 50 %. Om
skogsskadorna i Tjeckoslovakien, Polen och Östtyskland fortsätter att breda
ut sig som hittills så kommer om några decennier knappast någon levande
naturlig skog att finnas kvar i dessa länder. 70 % av vattendragen i Polen t.ex.
floden Wisla (Weichsel) - anses i dag vara så förorenade att vattnet inte
ens är användbart för industriellt bruk.

Uppräkningen av miljöhot av detta slag kunde fortsätta länge än. Och
hoten berör självfallet långt fler länder än dem som drabbas hårdast och mest
omedelbart. Kanske härrör så mycket som 30 % eller mer av det totala
utsläppet av näringsämnen i Östersjön från Polen. Spridningen av försurande
svaveldioxid från samma land är sedan länge välkänd.

Varje svensk känner till spridningen av radioaktivt material från kärnkraftshaveriet
i Tjernobyl. Och nya anläggningar av samma typ byggs i dag ut
på andra håll t.ex. i Ignatina i Litauen. I Lettland går i skrivande stund rykten
om att utländskt kärnavfall skall tas emot i Baldone, ett område ca tre mil
utanför Riga. Besluten om att eventuellt upplåta lettiskt område för sådana
ändamål torde dock inte fattas i Riga, utan i Moskva. Och det s.k.
fosforitprojektet i Estland, som skulle få synnerligen allvarliga återverkningar
för hela Östersjön, samt för bl.a. grundvattenförsörjningen i Estland, har
ännu inte avskrivits definitivt.

1* Riksdagen 1988/89.3sami. NrJo708-711

Två slutsatser förefaller uppenbara:

För det första behövs ett mycket betydande resurstillskott för att byta ut
föråldrad teknik, installera reningsanläggningar av olika slag och sanera de
områden som förstörts och förgiftats i de socialistiska staterna.

För det andra kan, med tanke på problemens omfattning, pengar som
satsas på miljöförbättrande åtgärder i öst många gånger ge bätte utdelning än
om motsvarande belopp satsas t.ex. i Sverige.

Av detta borde följa att Sverige och andra västländer också borde anslå
betydande summor för att bidra till att få bukt med miljöhoten från öster - i
eget intresse lika väl som av solidaritet med de hårt drabbade folken i dessa
länder. Tyvärr är verkligheten inte lika enkel.

Innan sådana åtgärder sätts in krävs en analys av sambanden mellan
miljöförstöringen i öst och det politiska och ekonomiska system som i
decennier präglat dessa länder. Sådana analyser har sedan länge gjorts både i
Sovjetunionen (t.ex. antologin Konflikt och Solidaritet i Polen i redaktion av
Håkan Winberg och Margareta Bertilsson, 1983).

Miljöförstöring kan, både i demokratiska marknadsekonomier och i
centralsyrda partidiktaturer, beskrivas som en ”extern effekt” av företags
och konsumenters agerande. I en demokratisk marknadsekonomi kan dessa
”externa effekter” - om den politiska viljan finns - angripas internt, t.ex.
genom miljöavgifter som tvingar företag och konsumenter att betala för de
miljökonsekvenser som olika aktiviteter medför. Detta är möjligt av det
skälet att företagen i en marknadsekonomi opererar på eget ansvar och utan
kopplingar till en styrande byråkrati eller ett härskande politiskt parti som
aktivt söker förinta andra självständiga krafter i samhället. Företagens
övergripande mål är att förvalta och förmera sina resurser. Därför drabbas
företaget om det får ta de ekonomiska konsekvenserna av att t.ex.
vattentillgångar blir skadade eller utsläpp görs över de normer som
fastställts.

I ”den reellt existerande socialismens” länder finns inga motsvarande
mekanismer. De styrande kommunistpartierna har av ideologiska skäl
definierat ekonomisk utveckling och tillväxt som enkel maximering av
produktionsvolymen. Alla resurser i form av råvaror, produktionsmedel och
arbetskraft tillhör staten eller kontrolleras av staten och det styrande partiet
och har utnyttjats för att maximera produktionen av varor som partiet
prioriterat, utan hänsyn till verklig efterfrågan, till kvalitet eller till externa
effekter av något slag. I ett sådant monopolistiskt system finns inget utrymme
för en normal marknad för varor och tjänster och inte heller för någon vinst
som kan mätas i pengar som har ett allmänt accepterat bytesvärde. En av
flera effekter av detta förhållande är att man inte längre kan mäta ekonomisk
utveckling annat än genom att mäta statens egna investeringar i nya
produktionsmedel - oavsett om de varor som produceras går att sälja eller
om de tillverkas på ett sätt som innebär förnuftig hushållning med olika
resurser.

De enskilda företagens främsta prioritering i ett sådant system blir, föga
överraskande, att uppfylla de politiskt fastställda planmålen - eller, rättare
sagt, att ge överordnade inom ministerier och partiorgan intrycket att planen
uppfyllts. Det omöjliga i att centralt planera all ekonomisk verksamhet i ett

Mot. 1988/89

Jo710

6

land ger upphov till planer som inte kan uppfyllas, vilket i sin tur leder till
lögnaktiga rapporter, förfalskad statistik, svarta marknader där företag och
enskilda byter varor och tjänster utan någon redovisning, etc.

Motvikter, kontroll- och bromsmekanismer av det slag som föreligger i
demokratiska marknadsekonomier saknas definitionsmässigt i de östeuropeiska
staternas ekonomiska och politiska system. Inte heller har de styrande
något att vinna på att av eget initiativ visa återhållsamhet, eftersom deras
egen ställning är beroende av att fiktionen om en fungerande centralplanering
upprätthålls. Resultatet har blivit en ohämmad rovdrift på såväl
människor som naturresurser, ända tills naturens egna gränser har satt stopp.
Att detta nu hänt på allt fler områden är utan tvivel en av orsakerna till de
senaste årens strävan efter glasnost och perestrojka.

En sak måste stå helt klar. Arbetet för att rädda miljön i de socialistiska
staterna är direkt beroende av reformprocessens framgång. Utan demokratiska
mekanismer och genuin pluralism i det politiska systemet och utan en
ekonomisk omvandling i riktning mot mera marknadsekonomi går det inte.
Eventuella insatser från väst måste baseras på denna kunskap.

Demokrati

Alla med någon erfarenhet av miljövårdsarbete i Sverige vet hur mycket
opinionsbildning som behövs för att väga upp alla de ekonomiska, politiska
och andra intressen som verkar i motsatt riktning. Detsamma gäller i andra
länder också. Ett framgångsrikt miljövårdsarbete förutsätter ett brett folkligt
engagemang, aktiva och politiskt oberoende miljögrupper, oberoende
experter, ocensurerad forskning och faktaredovisning samt tillgång till
massmedia. 11.ex. Polen var det inte länge sedan som alla hänvisningar till
miljöproblem censurerades av regimen. Inte heller nu är debatten fri, även
om utrymmet för redovisning av korrekt information och för kritisk
granskning av olika åtgärder har vidgats tack vare den underjordiska
pressens och olika oberoende organisationers snabba utveckling.

Eventuella insatser från väst måste ha som ett av sina huvudmål att stödja
och utveckla den miljöopinion som nu finns i öst, mest påtagligt i Polen,
Estland, Lettland och Litauen. Miljön i dessa länder kan aldrig räddas
utifrån, utan bara av de berörda folken själva.

Polska, baltiska och andra miljögrupper borde kunna få stöd i form av
litteratur, laboratorieutrustning, stipendier för studier utomlands etc. Eftersom
många av dessa grupper idag för en öppen och konstruktiv dialog med
myndigheterna, bör sådana insatser kunna genomföras utan att konflikter
med de officiella organen uppstår. Även miljömyndigheter, företag etc. bör
kunna få stöd av samma slag genom samarbete med olika organ i väst. Man
måste alltså knyta breda samarbetskontakter med de existerande myndigheterna.

Eventuella hjälpprogram måste utformas så att så många som möjligt
engageras, såväl bland myndigheter, forskningsinstitutioner etc. som bland
oberoende grupper och organisationer. Det bör helst bygga på lokalt
förankrade initiativ kring t.ex. en industri, en stad eller en förorenad region.
Sådana initiativ kan då, om kraven på insyn och engagemang från oberoende

Mot. 1988/89

Jo710

7

grupper i samhället uppfylls, få tekniskt och annat stöd utifrån. Förutsättningarna
ökar då för att satsningarna leder till avsedda resultat.

Ännu en viktig uppgift vid interna hjälpinsatser är att försöka se till att
kunskapsspridningen blir så stor som möjligt. Bristen på relevanta data och
konkreta erfarenheter av olika typer av åtgärder är ofta påfallande, p.g.a.
den under lång tid förda censurpolitiken.

Däremot bör man undvika insatser i form av rena penninggåvor eller stora
miljökrediter som ställs till myndigheternas förfogande. Gåvor och krediter
utan möjlighet till kontroll av hur pengarna används bidrar bara till att befria
myndigheterna från ansvar och förstärker de mekanismer som lett till den
nuvarande katastrofsituationen. Principen om obundet bistånd är uppenbarligen
inte tillämplig i situationer av det slag som har uppstått i öst.

Ekonomi

Att myndigheterna i öst med sina politiska och ekonomiska prioriteringar i
årtionden har åsidosatt alla miljöhänsyn är en sak. Men även allmänheten är i
många fall benägen att bortse från behovet av miljöhänsyn. Orsaken står att
finna i ett, i och för sig förståeligt, sug efter konsumtionsvaror. Den som
sparat motsvarande 3-4 årslöner för att få möjlighet att köpa en bil av gängse
östeuropeisk typ har sällan lust att vänta ytterligare fem eller tio år för att i
stället få en bil med modern katalytisk avgasrening. Det går inte att utan
vidare stänga alla hälsovådliga och nedsmutsade arbetsplatser där polska,
ungerska, tjeckiska, sovjetiska eller andra arbetare har sin försörjning. Och
att de egentligen ofta borde stängas också av ekonomiska skäl är en klen tröst
när resurserna för att skapa ersättningsarbeten saknas.

Alltså: en miljövänligare industri i dagens socialistiska stater är direkt
beroende av en framgångsrik reformprocess i riktning mot en fungerande
marknadsekonomi.

Den omstrukturering som krävs är gigantisk. Den gamla politisktbyråkratiskt
styrda, föråldrade och miljöskadliga industrin måste bort. Det
kan endast ske steg för steg i takt med att en ny ekonomisk struktur byggs
upp. Detta förutsätter att normala marknadsmekanismer tillåts fungera och
att det politiska livet demokratiseras så att miljöintresserna kan artikuleras
och påverka omstruktureringen från början. Miljöavgifter behövs i Östeuropa
likaväl som i t.ex. Sverige. De s.k. miljöavgifter som idag ibland finns i
dessa länder ingår i de statsägda företagens ”planerade” kostnader och
betalas av staten till staten, vilket innebär att de blir helt verkningslösa.

Ibland framförs tanken att grundproblemet i de socialistiska ekonomierna
är att arbetarna arbetar dåligt eftersom det inte finns några varor att köpa
som skulle göra deras ansträngningar meningsfulla. Därmed skulle en ond
cirkel uppstå, som endast kan brytas genom ett massivt varu- och kreditbistånd.
Föga oväntat använder t.ex. den polska regeringen ibland liknande
resonemang för att motivera större krediter från väst och samtidigt ge en
förklaring till sin ovilja att förhandla med Solidaritet.

Men den verkliga onda cirkeln har inte att göra med bristande arbetsvilja
utan med det ekonomiska och politiska systemet. Den östeuropeiska
planekonomins verklighet har beskrivits som att ”produktionsfaktorerna

Mot. 1988/89

Jo710

8

äter upp sig själva”. Systemet leder till att resultatet av produktionsprocessen
inte står i någon rimlig proportion till de resurser och den arbetsinsats som
använts för produktionen. Resursåtgången per enhet är många gånger högre
än i väst. Den tunga industrin kan beskrivas som ett svart hål som slukar alla
resurser. Att påskynda denna spirals gång genom hårdare arbete utan
grundlägganade systemförändringar är meningslöst.

Vad kan göras?

Vad kan vi då göra? De avgörande insatserna kan endast komma inifrån de
socialistiska länderna själva. Miljörörelserna i länder som Estland, Lettland,
Litauen, Polen och Ungern har alla omfattande krav och program, av allt att
döma med betydande folklig förankring. Problemet är regimerna, som aldrig
ställts till svars inför sin befolkning och fruktar att sopas bort i det ögonblick
de låter människor uttala sig om sin politik.

Förändringen måste därför ske gradvis. Vad omvärlden kan göra är att när
den ombeds ge sitt stöd åt en process som måste drivas fram av interna
krafter. Det kan t.ex. handla om:

- Att underlätta för öststaterna att medverka i det organiserade internationella
samarbetet i miljöfrågor. Överenskommelser och konventioner bör
i ökande grad omfatta också de östeuropeiska staterna och utformas med
kontrollstationer och möjlighet till öppen diskussion om hur de uppsatta
målen förverkligats.

- Att erbjuda teknisk och vetenskaplig kompetens till väl definierade och
lokalt förankrade miljöprojekt.

- Att erbjuda utbildning såväl inom miljöområdet som inom områden som
företagsekonomi och företagsadministration, i samråd med myndigheter
och organisationer i de aktuella länderna.

- Bilaterala miljöprojekt mellan t.ex. Sverige och olika strandstater längs
Östersjön, i former som möjliggör kontinuerlig insyn från expertis och
myndigheter i båda länderna i det arbete som bedrivs. När det gäller
Sovjetunionens baltiska delrepubliker bör Sverige kunna ta initiativ till
bilateralt miljösamarbete i frågor där ett lokalt engagemang finns och
lokala beslut kan fattas.

- Vänortssamarbete mellan svenska kommuner och kommuner i andra
Östersjöländer kring konkreta miljöfrågor, t.ex. hjälp med mätningar av
luft- och vattenföroreningar, byggande och drift av reningsverk etc.

- Försök att finna former för samarbete kring finansiering av olika
miljöprojekt i Östeuropa, under förutsättning att dessa utformas under
medverkan av oberoende experter och medborgargrupper och så att de
ger möjlighet till insyn.

- En ytterligare ökning av naturvårdsverkets anslag för stöd till svenska
miljöorganisationers utlandsarbete, bl.a. med sikte på samarbete med
miljörörelser i Polen och Baltikum.

Mot. 1988/89

Jo710

9

Wisla-projektet

På denna sista punkt har under senare tid en intressant modell lanserats. Den
polska floden Wisla (Weichsel, Vistula) bedöms ofta vara den största
enskilda förorenaren i Östersjön. Enligt vissa bedömningar härrör så mycket
som 30—40 % av de näringsämnen som hamnar i Östersjön från Wislas
nederbördsområde, som omfattar en mycket stor del av Polens 39 milj.
invånare och har en befolkningstäthet på 166 personer per km2 (mot 20 i
Sverige). Behovet av reningsinsatser inom detta stora område är överväldigande,
men det förefaller samtidigt osannolikt att Polen av egen kraft och
under nuvarande omständigheter skall vara i stånd att genomföra de
satsningar som behövs. Alla Östersjöns strandstater - och i ett större
perspektiv hela Europa - har ett starkt intresse av att reningsinsatser i Wislas
avrinningsområde snabbt kan komma till stånd.

Dessa omständigheter bildar bakgrund till det s.k. Wisla-projektet, en
”Marshall-plan” på vattenvårdsområdet som vuxit fram genom samarbete
mellan bl.a. den USA-stödda fonden för det polska jordbruket (FDPA),
Världsnaturfonden (WWF), flera banker och kreditinstitut i olika länder
samt en rad vatten- och miljöforskare inte minst i Sverige. Idén går ut på att
man byter Polens utlandsskuld mot miljöinvesteringar (”debt for nature
swap”). Banker som köper andelar i den polska utlandsskulden säljer eller
donerar i sin tur dessa andelar till Världsnaturfonden som omvandlar
andelarna till lokal valuta och investerar pengarna i miljöförbättrande
åtgärder i samarbete med FDPA som skall ha det övergripande ansvaret för
projekt.

Tekniken är i och för sig inte ny. Det är inte ovanligt att banker köper
andelar i ett lands utlandsskuld och det finns också exempel på att sådana
andelsköp utnytjas för miljöskydd. I Costa Rica har svenska SIDA på detta
sätt köpt in regnskogsområden som man bedömer måste skyddas från
avverkning. Skulden omvandlas till något nyttigt och banksystemet får
åtminstone en viss ekonomisk ersättning för sina tidigare krediter till landet
ifråga. Alternativet är ju ofta att man inte får någon egentlig ersättning alls,
eftersom stater inte kan förklaras i konkurs och skulden därför delvis ”vittrar
bort”.

Den nya i Wisla-projektet är satsningens storlek. I ett första skede, som
redan håller på att inledas, skall problemen inventeras och analyseras. Detta
är helt nödvändigt eftersom statistik och forskningsresultat idag allmänt
bedöms som otillräckliga. I nästa skede börjar man bygga upp en organisation
för att sätta in reningsåtgärder på de mest kritiska platserna, såväl vad
gäller jordbruk, industri som utsläpp från tätortsbebyggelse.

Det som gör Wisla-projektet så intressant är, från de utgångspunkter som
skisserats ovan, att vi här har ett konkret projekt som skulle kunna
genomföras under internationell medverkan och i samarbete med en
oberoende stiftelse med förankring på flera håll i polskt samhällsliv. FDPAs
existens bygger på en polsk lagändring från 1984, som möjliggör bildande av
s.k. filantropiska stiftelser och stiftelsen har nu etablerat kontakter både med
forskare och från regimen oberoende organisationer (som t.ex. katolska
kyrkan) samt med den internationella finansvärlden.

Mot. 1988/89

Jo710

10

Det är, enligt folkpartiets mening, mycket angeläget att möjligheterna till
medverkan från svensk sida i projekt av detta slag skall prövas i en seriös och
positiv anda, inte minst mot bakgrund av de mycket stora miljövinster som
finns att hämta också för svensk del om Wisla-projektet kan föras till ett
framgångsrikt slut. Svenskt miljökunnande och svensk miljöteknik kan
också komma att tas till vara i projekt av detta slag. De positiva förändringar i
Polens industriella och ekonomiska struktur som den allra senaste tiden blivit
föremål för beslut ger också hopp om att meningsfulla miljösatsningar med
bl.a. svenskt stöd skall bli möjliga.

Wisla-projektets första etapp har inletts. Det är viktigt att ekonomiska
garantier kan utställas för dess fortsättning. Det är här tankarna om ”byte”
av utlandsskuld mot miljösatsningar kommer in. Huvuddelen av den polska
skulden till Sverige, om sammanlagt 2,5 miljarder kr., förvaltas idag av
exportkreditnämnden. Ett sätt att bidra till en fortsättning av Wislaprojektet
från svensk sida skulle kunna vara att låta exportkreditnämnden, i
likhet med privata banker, sälja andelar i den polska utlandsskulden, i detta
fall till Världsnaturfonden. Aktuellt marknadsvärde är uppskattningsvis ca
25-30 % av det nominella värdet. Det är möjligt att ett bilateralt ”skuldbyte”
har visat sig vara svårt att förena med den s.k. Paris-klubbens regler.
Detta är i så fall en fråga för fortsatta internationella överväganden. När det
internationella intresset för ”skuldbyten” med miljövårdsinriktning tycks
vara i snabbt växande vore det fel att inte undersöka möjligheterna för en
svensk insats av detta slag.

Hemställan

I anledning av ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förutsättningarna för ett svenskt miljösamarbete
med länderna i Östeuropa,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om konkreta insatser i frågor om miljösamarbete
med Östeuropa, särskilt insatser på områdena tekniskt bistånd,
utbildning, forskningssamarbete och stöd till vänortssamarbete i
miljöfrågor och stöd till svenska miljöorganisationers internationella
verksamhet,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler som möjliggör
för exportkreditnämnden att under vissa villkor sälja skuldandelar
som ett sätt att bidra till miljövårdsinsatser i låntagarländerna,1]

Mot. 1988/89

Jo710

11

3. att riksdagen hos regeringen begär att möjligheterna prövas att Mot.

inom ramen för den s.k. Paris-klubben medverka till internationellt Jo710

förankrade miljösatsningar av det slag som skisserats i motionen.

Stockholm den 11 januari 1989
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)

Karin Ahrland (fp)

Charlotte Branting (fp)

Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)

Håkan Holmberg (fp)

' 1988/89:N204.