Riktlinjer för socialpolitiken

Motion 1989/90:So274 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90: So274

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Riktlinjer för socialpolitiken

Politiska beslut och offentliga åtgärder kan aldrig ge livet dess mening eller
innehåll. Hur våra liv gestaltas bestämmer vi själva som enskilda och självständiga
individer. Men viktiga betingelser för vår växt och utveckling som
individer uppstår just genom politiska avgöranden. Därför är de grundvärderingar
som genomsyrar de gemensamma insatser som formas i de politiska
församlingarna också av stor betydelse för den enskildes möjligheter att
forma sitt eget liv.

Folkpartiet betraktar både marknadsekonomin och välfärdsstaten som
nödvändiga grundvalar för individens frihet. Det är vår övertygelse att en väl
fungerande marknadsekonomi förutsätter en välfärdsstat, men också att en
väl fungerande välfärdsstat förutsätter en marknadsekonomi. Ruinerna av
det kommunistiska samhällsbygget i Östeuropa visar vad som händer när
man söker bygga välfärd på basis av en centralstyrd ekonomi. Planhushållningen
skapade varken välstånd eller rättvisa. Men slummen i många rika
stater vittnar också om hur det går när man söker förverkliga en marknadsekonomi
utan medkänsla. Det goda samhället kan vi närma oss enbart om
kulturell mångfald och individuell ekonomisk frihet förenas med solidaritet
och socialt ansvar.

Inom denna ram spelar socialpolitiken en viktig roll. I denna motion söker
vi skissera några socialpolitiska huvuduppgifter inför 90-talet.

Välfärdsstatens liberala rötter

Det svenska samhälle vi lever i är i många avseenden ett resultat av liberala
insatser under två sekler.

Liberala krafter har hjälpt till att riva ner många av de hinder som har
bromsat den sociala, ekonomiska och intellektuella utvecklingen: skråprivilegier,
tullar, okunnighet och förbud. Vi har också spärrat vägen för nya hinder
som hotat, bl.a. genom att stäcka planerna på en omfattande socialisering
av näringslivet.

Samtidigt har liberaler hjälpt till att bygga upp ett avancerat välfärdssamhälle
med ett rikt förgrenat näringsliv, stark medborgerlig aktivitet, utbildning,
sjukvård och social trygghet för alla. Liberalt inspirerade folkrörelser
har tagit initiativ till ideella insatser på en rad sociala områden. Liberal opi

nionsbildning har banat väg för folkpensionen och andra socialförsäkringar
liksom för en mångsidig utveckling av barnomsorg, äldreomsorg och handikappomsorg.

Det glömda Sverige

Mycket av det som åstadkommits har vi skäl att vara stolta över. Med internationella
mått mätt har Sverige idag ett väl fungerande välfärdssystem.

Men det finns också mycken ofärd som dröjer kvar. Vid sidan av välståndet
återstår det i Sverige också mycket av andlig och materiell misär. Att
försvara den enskildes rätt till en värdig tillvaro och att ge röst åt de människor
som inte själva med tillräckligt eftertryck kan hävda sina intressen har
länge varit en liberal huvuduppgift. Bertil Ohlin gav dessa grupper namnet
det glömda Sverige. I dagens samhälle, där de organiserade intressena är
än starkare och de utanförstående och eftersatta därför löper än större risk
att bli ställda åt sidan, förblir det en grundläggande förpliktelse för liberaler
och frisinnade att arbeta för rättvisa åt det glömda Sverige.

När inkomsten sviktar

I varje samhälle, men inte minst i ett samhälle byggt på en dynamisk, utvecklingskraftig
och i stor utsträckning urbaniserad marknadsekonomi, finns
många risker för att den enskildes ekonomi ska undergrävas. En del förlopp
är förutsebara, som t.ex. det åldrande som medför att förvärvsförmågan
sviktar. Andra skeenden drabbar mer eller mindre oväntat och oförskyllt,
såsom arbetslöshet, olycksfall och sjukdomar. Vilken orsaken än är har den
enskilde ett stort behov av inkomsttrygghet i de situationer då det egna arbetet
inte längre garanterar en rimlig försörjning.

Svaret på detta problem är det generella socialförsäkringssystemet. Det är
ett system som baseras både på solidaritet och egenintresse. Å ena sidan är
socialförsäkringarna ett uttryck för de fundamentala idéer om frihet, broderskap
och jämlikhet som vann terräng efter 1700-talets stora liberala revolutioner.
Å andra sidan rymmer det samma element av riskspridning som det
icke-sociala försäkringsväsendet.

Enligt vår övertygelse bör socialförsäkringarna garantera inte enbart en
bastrygghet för alla invånare i Sverige utan också ett rimligt mått av inkomsttrygghet.
Utöver folkpensionen och grundbeloppen i andra socialförsäkringar
behövs således även en garanti för att den enskilde när förvärvsförmågan
sviktar ska kunna behålla i huvudsak samma standard som tidigare.
Detta syfte tjänar bl.a. de inkomstrelaterade inslagen i sjukförsäkringen,
föräldraförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen samt ATP-systemet.

Hur långt denna standardgaranti ska sträcka sig är en fråga som inte kan
avgöras en gång för alla. Eftersom systemet i huvudsak bör finansieras genom
löne- och inkomstbaserade avgifter skulle alltför långtgående åtaganden
medföra en så tung belastning på folkhushållet att de välståndsskapande
krafterna riskerar att skadas. Såväl sådana skäl som mer principiella överväganden
om att den enskilde själv måste kunna öva inflytande över sitt eget
försäkringsskydd motiverar en begränsning av socialförsäkringssystemets
täckningsgrad. Ovanpå det grundskydd som berättigar till ersättning lika för

Mot. 1989/90

So274

9

alla och det standardskydd sorn bör relateras till den bortfallna inkomsten
bör det således finnas utrymme för ett toppskydd i form av enskilda eller
kollektiva försäkringar som inte regleras inom den offentliga sfären.

Kostnaderna för socialförsäkringen har ökat kraftigt under senare decennier,
inte minst under 80-talet. Detta beror på flera olika faktorer, bl.a. att
nya förmåner har införts, att befolkningens sammansättning förändrats och
att allt fler pensionärer numera omfattas av ATP-systemet. Som resultat
härav har en ökande del av de offentliga resurserna kommit att tas i anspråk
av socialförsäkringen. Detta har skärpt skattetrycket och under 80-talet
också minskat utrymmet för den offentliga sektorns insatser.

Från båda dessa utgångspunkter ser vi med oro på denna kostnadsutveckling.
Vi har länge försökt bromsa den snabba utgiftsökningen på socialförsäkringsområdet,
bl.a. genom förslag till en stramare sjukförsäkring, en reformerad
arbetsskadeförsäkring och en ökad egenfinansiering inom arbetslöshetsförsäkringen.
Förslag i denna riktning framförs även i motioner vid
årets riksmöte.

Ett mål för framtida reformer inom socialförsäkringssystemet bör vara att
etablera ett klarare och tydligare samband mellan avgifter och förmåner.
Bland de försäkrade råder idag ett lågt kostnadsmedvetande, vilket bl.a. har
sin grund i att vi - till skillnad från andra jämförbara länder - nästan helt har
avvecklat egenavgifterna. En rad olika förändringar inom de olika försäkringssystemen
har också bidragit till att försvaga kopplingen mellan uppoffringar
och ersättningar. En förstärkning av detta samband bör enligt vår mening
kunna bidra till mer rationella och realistiska överväganden om lämpliga
kompensationsnivåer och kompensationsvillkor i socialförsäkringssystemet.

De sociala tjänsterna

Kommuner och landsting erbjuder ett brett register av sociala tjänster: hälso-
och sjukvård, tandvård, äldreomsorg, handikappomsorg, missbrukarvård,
barnomsorg, etc. Denna sektor hör till efterkrigstidens mest expansiva
och sysselsätter nu en mycket stor andel av den yrkesverksamma befolkningen.
I kommunal tjänst arbetar idag över en miljon människor.

Om socialförsäkringssystemet är välfärdsstatens ena ben så är de sociala
tjänsterna det andra. Båda är av grundläggande betydelse för vår livskvalitet.
Den kritik som framställer den sociala sektorn som en börda eller en
belastning på folkhushållet finner vi i grunden missvisande. De sociala tjänsterna
ger tvärtom ett positivt bidrag till vår materiella och andliga välfärd.

De sociala tjänsterna ska vara tillgängliga för alla. Detta är en princip som
djupast har sin grund i liberala föreställningar om varje enskild människas
värde och värdighet. Som följd härav finner vi det naturligt att försvara kravet
på en solidarisk finansiering av de grundläggande sociala tjänsterna.
Denna finansiering kan förverkligas genom skatter eller genom obligatoriska
avgifter. I många fall kan en kompletterande egenfinansiering vara
möjlig och motiverad, men denna får inte gå ut över kravet på de sociala
tjänsternas tillgänglighet för alla människor oavsett inkomst.

En socialdemokratisk värdering som länge har satt sin prägel på det

Mot. 1989/90

So274

10

svenska vårdsystemet är att central kontroll och enhetlighet är väsentligare
mål att sträva efter än mångfald och lokal initiativförmåga. Vi menar att tiden
nu är inne att bryta med denna tradition. Efter en lång fas av kvantitativ
expansion är vi inne i en period då det framför handlar om att utveckla verksamhetens
innehåll och kvalitet. En sådan förändring är möjlig enbart genom
en klar maktförskjutning från centrala planeringsorgan till de anställda
och till de sociala tjänsternas kunder och klienter.

Från denna utgångspunkt förordar vi dels nya och friare organisationsformer
inom den offentliga sektorns ram, dels ett vidgat utnyttjande av initiativkraften
inom den enskilda sektorn. Att de sociala tjänsterna till största delen
kräver solidarisk finansiering via skatter eller avgifter innebär inte att de
också nödvändigtvis behöver presteras av offentliga organ. För en skapande
utveckling måste den mentalitet som präglar de offentliga monopolen ersättas
av en ny och friare ai da. Härigenom ökar även möjligheterna att rekrytera
engagerad personal till det sociala arbetet. Politikerna som hittills i stor
utsträckning kommit att identifiera sig med de stora produktionsapparaterna
bör i framtiden mer agera som konsumenternas företrädare och som beställare
av sociala tjänster.

Men beställarfunktionen bör också i långt större utsträckning tillkomma
medborgarna själva. På många områden är den brukarmedverkan som regeringen
säger sig eftersträva ett alldeles för blygsamt mål. Vi vill hellre i så
många sammanhang som möjligt nå fram till den konsumentmakt som uppstår
när medborgarna själva kan välja mellan olika alternativ. Mot denna
frihet korresponderar också en frihet för löntagarna att välja mellan olika
arbetsgivare. Med ökad konkurrens följer också en högre effektivitet.
Mångfaldens sociala sektor innebär välfärdsvinster både för dem som arbetar
i den och dem som betjänas av den.

Vi betalar höga skatter i Sverige. Då har människor också rätt att förvänta
sig att god service ska finnas när den behövs - inte efter månader och år av
väntan. Ska människor i framtiden känna solidaritet med välfärdsstaten
måste de känna att de får valuta för skattepengarna.

Ett utrymme för ideella insatser

Frivilliga initiativ och ideella insatser har alltfrån begynnelsen spelat en stor
roll för den sociala tryggheten i Sverige. Många verksamheter som nu är offentliga
började inom föreningar, kooperativ och samfund. Vår övertygelse
är att det ideella och frivilliga arbetet ännu har en betydelsefull roll att spela.
Vardagssolidaritet och grannsamarbete är en viktig grundval för den sammanhållning
som gör Sverige till ett gott samhälle.

Från ord till handling

I en rad olika motioner har vi närmare sökt konkretisera de riktlinjer som
här har skisserats.

En separat motion behandlar arbetet för rättvisa åt det glömda Sverige.
Förslag som syftar till att stödja eftersatta grupper återfinns vidare i motioner
från folkpartiet om de handikappades situation, sjukvård, trafik och

Mot. 1989/90

So274

11

miljö, arbetsmarknad, utsatta barn, högskolan, pensioner, psykiatri, jämställdhet
och flykting- och invandrarpolitik.

Problemen inom socialförsäkringssystemet behandlas närmare i vår ekonomisk-politiska
motion samt i motionen om sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen.

Förslag om förnyelse och ökad valfrihet i fråga om de sociala tjänsterna
återfinns i motionen om den offentliga sektorn, sjukvårdsmotionen samt den
familjepolitiska motionen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de i
motionen anförda riktlinjerna bör läggas till grund för den framtida
socialpolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en satsning på ökad valfrihet inom den sociala tjänstesektorn.

Stockholm den 25 januari 1990

Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp) Kerstin Ekman (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp) Charlotte Branting (fp)

Mot. 1989/90

So274

Birgit Friggebo (fp)

Sigge Godin (fp)

Elver Jonsson (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Anne Wibble (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

12