med anledning av regeringens skrivelse 1989/90

Motion 1989/90:Fi16 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) M

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Fil6

av Bengt Westerberg m.fl. (fp) M

med anledning av regeringens skrivelse 1989/90

1989/90:53 med bedömning av den Fil6—18

ekonomiska utvecklingen under 1989, 1990
och 1991

1. Sammanfattning

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige inger bekymmer. Detta är i allt väsentligt
ett resultat av att regeringen har skjutit problemen framför sig utan
att utnyttja den långa internationella högkonjunkturen till nödvändiga
strukturella förbättringar.

Utan beslutet om en skattereform skulle läget vara riktigt kritiskt. Nu kan
övergångsproblem väntas, men därefter blir den ekonomiska utvecklingen
väsentligt bättre än utan en skattereform.

Skattereformen kan emellertid inte lösa alla problem. Folkpartiet pekar i
denna motion på en rad andra förändringar i den ekonomiska politiken som
måste genomföras.

* Den galopperande utgiftsökningen inom socialförsäkringssektorn måste
bromsas. Den hotar annars både att omöjliggöra en sänkning av skattetrycket
och att tränga ut egentlig offentlig konsumtion, t.ex. insatser för det
glömda Sverige, miljövård, skola, sjukvård och försvar. En enda dags ökning
av sjuktalet ökar utgifterna med drygt 1 miljard kronor eller ungefär vad
folkpartiet redan kortsiktigt vill satsa ytterligare på det glömda Sverige.

Arbetsgivarinträde, arbetsgivarperiod och sammanslagning av sjuk- och
arbetsskadeförsäkringarna är alla intressanta förslag som måste övervägas i
positiv anda.

* Hushållens sparande måste stimuleras. Skattereformen ger positiva effekter,
men ytterligare insatser krävs. Folkpartiet pekar på stimulanser av
vinstandelssystem för anställda, avveckling av löntagarfonderna, utförsäljning
av statliga företag och allmännyttiga bostadsföretag och slopande av
omsättningsskatten på aktier som angelägna förslag.

* Det totala skattetrycket är för högt och måste sänkas. Efter skattereformen
framstår en sänkning av mervärdeskatten som särskilt angelägen. På
sikt bör det vara möjligt att sänka skatteuttaget så att det motsvarar ungefär
hälften av bruttonationalprodukten.

* Budgetpolitiken måste vara stram. Det kräver återhållsamhet med statsutgifter
i den budget som skall presenteras i januari nästa år. Det är under
våren åtgärder måste beslutas för att få effekt under 1991.

* Möjligheterna till en anknytning av den svenska kronan till EMS-samar

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr FH6-18

betet bör undersökas. Med den av oss föreslagna inriktningen av den ekono- Mot. 1989/90

miska politiken i övrigt kan detta ge ett värdefullt bidrag till kampen mot Fil6

inflationen.

2. Den internationella utvecklingen

Regeringen beskriver den ekonomiska utvecklingen i vår omvärld i relativt
optimistiska ordalag för 1990 och 1991. Den internationella högkonjunkturen
förutspås fortsätta, framför allt i det kontinentala Europa och Japan. I
USA och Storbritannien avtar däremot tillväxten. Även Danmark och
Norge väntas uppvisa en svag utveckling. För OECD-området som helhet
prognosticeras dock en tillväxt på ca 3,5 procent.

Vi anser att det finns anledning att något nyansera denna i huvudsak bekymmersfria
bild av den internationella konjunkturen. Under den senaste
tiden har nya konjunkturdata presenterats som påvisar vissa nedgångssignaler,
inte bara i USA och Storbritannien utan också i den västtyska ekonomin.

Preliminära beräkningar visar t.ex. att Västtysklands BNP minskade mellan
andra och tredje kvartalet, efter en stark ökning sedan andra kvartalet 1988.

Denna försvagning kan också spåras hos de svenska företagens orderläge i
SCB:s handelsbalanstal.

Ett positivt inslag i Västeuropas ekonomiska läge är den pågående kraftsamlingen
inför ”1992” som har kommit att symbolisera mycket gott. Den
frigörelse, både ekonomiskt och politiskt, som sker i Östeuropa är ett nytt
inslag i bilden, som kan väntas få betydande effekter på den ekonomiska
aktiviteten, troligen främst positiva.

De senaste indikatorerna över USA:s industriproduktion, kapacitetsutnyttjande
och detaljhandelsomsättning tyder emellertid på att den redan tidigare
synliga avmattningen nu går snabbare än väntat. Det påverkar efterfrågan
pä svenska investeringsvaror och personbilar. Detsamma gäller utvecklingen
i Storbritannien.

Liksom tidigare är de stora obalanserna mellan Japan och USA ett osäkerhetsmoment
i världsekonomin. P.g.a. de fortsatt stora underskotten i USA
blir risken för stora dollarsvängningar överhängande.

För svensk del är den kanske viktigaste iakttagelsen att just våra viktigaste
exportmarknader utvecklas något sämre än OECD-genomsnittet. Det gäller
framför allt de nordiska länderna som visserligen uppvisar sinsemellan
mycket skiftande ekonomiska problem, men som alla har det gemensamt att
BNP-tillväxten beräknas bli lägre än i övriga industriländer.

Sammantaget är bilden av den internationella konjunkturen att kulmen är
nådd. Med början på en relativt hög nivå har avmattningen redan påbörjats.

I vissa av de större ekonomierna kan den under 1990 gå ganska snabbt, men
osäkerheten är stor, framför allt på grund av ovissheten om utvecklingen i
Östeuropa.

3. Utvecklingen i Sverige

Redan i den inledande sammanfattningen i den aktuella skrivelsen lyckas
regeringen räkna upp ett stort antal problem i den svenska ekonomin: påtaglig
brist på arbetskraft, låg produktivitetsökning, långsammare ökning för 2

investeringarna, kraftig försämring av bytesbalansen, snabbare ökning än i Mot. 1989/90
omvärlden av löner och priser. Fil6

Denna bild är densamma som givits tidigare, och den speglas också i de
ekonomiska rapporter som kommit från Konjunkturinstitutet och affärsbankerna.

Vi konstaterar att regeringens bedömning av utvecklingen under 1990 och
1991 inte tycks ha påverkats positivt av de i våras genomförda åtstramningsåtgärderna,
snarare tvärtom. Detta överensstämmer också med vad man
kunde vänta sig. Både tvångssparandet, de höjda punktskatterna och den
temporära arbetsmiljöavgiften bedömdes av folkpartiet och andra som antingen
verkningslösa eller felaktiga.

Regeringens prognoser tyder på en viss ökning av hushållens sparkvot.

Till det torde förväntningarna om skattereformen ha bidragit. Den gör det
både mer lönande att spara och dyrare att låna. Framför allt den senare effekten
tycks redan ha börjat verka.

Den mest uppseendeväckande prognosen är det väntade stora och ökande
underskottet i bytesbalansen. Handelsbalansen väntas uppvisa fortsatta
överskott, som emellertid mer än väl uppvägs av ökande underskott i tjänste-
och transfereringsbalansen. Om den för Sverige gynnsamma utvecklingen
av bytesförhållandet (terms-of-trade) upphör och den utländska efterfrågan
dämpas kan utvecklingen bli ännu mer negativ än vad regeringen väntar
sig. De svenska företagen fortsätter att förlora marknadsandelar både på
den internationella marknaden och på hemmamarknaden, och med en intensifierad
priskonkurrens kan utvecklingen raskt försämras.

Den ljusglimt som finns beror på den kommande skattereformen.

Skattereformen får stor positiv inverkan på den svenska ekonomins funktionssätt.
Arbete och tillväxt främjas medan konsumtion beskattas hårdare.

Under själva genomförandefasen 1990 och 1991 uppstår emellertid negativa
effekter. (S-E-banken)

Under 1991 bör de positiva dynamiska effekterna av skattereformen fortfarande
kunna hålla tillbaka följderna av den successiva försämringen av det
svenska kostnadsläget, möjligen med hjälp av en ovanligt inflationistisk utveckling
i Västtyskland. (PK-banken)

Den stora skattereformen är en av de mest positiva åtgärderna i den ekonomiska
politiken under det senaste decenniet. Det är bara att beklaga att
den inte kommit tidigare. Som det nu är kommer den att införas samtidigt
som Sverige är på väg in i en ny kostnadskris. En av de positiva långsiktiga
effekterna när reformen genomförts är att löneförhandlingarna kan underlättas
genom att det vid lägre marginalskatter blir mera över åt löntagarna
av varje given kostnadsökning. (Svenska Handelsbanken)

Vi instämmer i dessa beskrivningar. Utan en skattereform skulle läget vara
riktigt kritiskt. Om skattediskussionerna mellan partierna hade slutat utan
en överenskommelse skulle reaktionerna med all säkerhet ha blivit mycket
negativa.

Nu kan övergångsproblem förutses i samband med att skattereformen genomförs
under 1990 och 1991 (framför allt genom effekten på konsumentprisindex
av övergången från direkt till indirekt skatt), men det kompenseras
av positiva effekter redan på kort sikt och därefter bör den ekonomiska utvecklingen
bli väsentligt bättre än utan en skattereform. 3

1* Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Fil 6-18

Enligt uppgifter från staten pris- och konkurrensverk kommer skatterefor- Mot. 1989/90

mens finansiering att leda till en ”extra” ökning av konsumentprisindex med Fil6

knappt 3 procentenheter. En sänkning av inkomstskatten med annan finansiering
eller utan finansiering skulle få liknande eller sämre effekter på prisutvecklingen.

Utan tillräcklig finansiering skulle t.ex. hushållens efterfrågan öka kraftigt
vilket skulle höja den underliggande inflationstakten och ytterligare öka underskottet
i utlandsbetalningarna. En inflationsimpuls orsakad av kraftigt
ökad efterfrågan skulle vara samhällsekonomiskt betydligt allvarligare än
den engångsinflation som nu blir följden av skatteomläggningen.

4. Varför är det så illa?

De problem som den svenska ekonomin brottas med är ingalunda nya. Regeringen
har själv under en följd av år pekat på dem. Däremot har man inte
utformat den ekonomiska politiken så att problemen kan lösas. I allt väsentligt
har regeringen valt att skjuta problemen framför sig.

Skälen till att det har varit möjligt att skjuta problemen framåt återfinns i
den internationella utvecklingen. Omvärldens höga tillväxt har skapat god
efterfrågan på svenska exportvaror, bytesförhållandet har utvecklats gynnsamt,
och konstruktionen av den svenska valutakorgen har inneburit en successiv
depreciering av kronan gentemot viktiga valutor. När nu den internationella
utvecklingen kan väntas dämpas något bortfaller dessa gynnsamma
yttre omständigheter och problemen blir uppenbara för alla.

Som vi har påpekat flera gånger är det grundläggande problemet att den
konkurrensutsatta sektorn är för liten och ekonomins tillväxtförmåga för
svag. Därigenom uppstår ett permanent inflationsproblem och underskott i
bytesbalansen vid full sysselsättning.

5. Folkpartiet föreslår

Det är mycket positivt att folkpartiet och socialdemokraterna kunnat enas
om en skattereform som i allt väsentligt anknyter till av folkpartiet tidigare
framlagda förslag. Skattereformen kommer att ge väsentliga bidrag till en
bättre ekonomisk utveckling framöver.

Skattereformen bör dämpa inflationstakten i ekonomin av åtminstone tre
skäl. För det första kan arbetskraftutbudet väntas öka när det lönar sig bättre
att arbeta. För det andra underlättas avtalsrörelserna när marginalskatten
blir mer enhetlig och lägre och försedd med ett automatiskt och förstärkt
inflationsskydd - lägre nominella löneökningar krävs för att något skall bli
kvar efter skatt. För det tredje innebär reformen en stimulans till hushållens
finansiella sparande vilket dämpar konsumtionsefterfrågan och således förbättrar
balansen mellan utbud och efterfrågan.

Den engångsprisökning som skapas av själva övergången från direkt till
indirekt beskattning är en tillfällig ökning av konsumentprisindex, inte inflation
i egentlig mening. Avgörande för inflationen är förhållandet mellan utbud
och efterfrågan på arbetskraft och den underliggande kostnadsökningen
och denna bör dämpas av skattereformen.

Det finns i detta sammanhang anledning att framhålla nödvändigheten av 4

att arbetsmarknadens parter i löneförhandlingarna inte kräver kompensa- Mot. 1989/90

tion för denna ”extra” prisökning. Det skulle ge dubbel kompensation efter- Fil6

som den motsvaras av erhållna sänkningar av inkomstskatten.

Skattereformen kan emellertid inte ensam lösa alla problem i den svenska
ekonomin. Det krävs många andra förändringar också. Inom skattepolitiken
är det angeläget med en fortsatt sänkning av det totala skattetrycket. Möjligheterna
att uppnå detta är väsentligt större efter en skattereform, men det
kräver också betydande förändringar i de offentliga utgifterna.

Skattekvoten (dvs skatter och avgifter i procent av bruttonationalprodukten)
är som vi i tidigare sammanhang framhållit inte något entydigt eller invändningsfritt
mått på skattetrycket i ekonomin. Om t.ex. barnbidraget förändrades
till ett avdrag på skatten skulle skattekvoten sjunka utan att det
verkliga skattetrycket skulle upplevas ha förändrats. Om t.ex. alla pensioner
höjdes och gjordes skattepliktiga skulle skattekvoten automatiskt öka trots
att inga reella förändringar skett. Detta innebär att det är svårt att använda
skattekvoten i internationalla jämförelser av skattetrycket, men däremot säger
måttet något om utvecklingen i varje enskilt land. Om man är medveten
om dessa och andra brister i måttet torde ändå skattekvoten vara en hygglig
approximation av det totala skattetrycket.

Folkpartiet har under en följd av år hävdat att skattetrycket är för högt
och bör sänkas. Den socialdemokratiska politiken har emellertid medfört att
den faktiska utvecklingen gått i motsatt riktning. Om däremot folkpartiets
politik hade genomförts hade dessa ständiga höjningar inte kommit till
stånd. Det har under årens lopp blivit alltmer betydelsefullt att få stopp på
de ständiga skattehöjningarna och påbörja sänkningen. Ett första steg tas i
och med skattereformen 1990/91. Den medför en sänkning av de totala skatterna
med ca 6 miljarder kronor eller ungefär 0,5 procent av BNP. Regeringen
förutser att skattekvoten för 1991 av detta och andra skäl kommer att
minska med ett par procentenheter.

När det på 1990-talet som en följd av skattereformen blir möjligt att sänka
skatteuttaget bör i första hand den allmänna mervärdeskatten sänkas. En
momssänkning är positiv från fördelningssynpunkt och är också önskvärd för
att minska skillnaderna mot momsnivåerna inom EG. På sikt bör det vara
möjligt att sänka skatteuttaget så att det, med dagens redovisningsmetoder,
motsvarar ungefär hälften av BNP.

Ett sänkt skattetryck kräver att de offentliga utgifterna uttryckta som andel
av BNP också minskas. Den har minskat något under 1980-talet men
detta beror delvis på engångsförändringar som inte går att upprepa.

Det är framför allt transfereringarna som ökar snabbt. Detta medför en
risk för utträngning av egentlig offentlig konsumtion, t.ex. skola, forskning,
sjukvård, försvar, rättsväsende och miljöinsatser. I budgetpropositionen för
snart ett år sedan lovade regeringen att under våren 1989 återkomma med
ett åtgärdsprogram mot transfereringsexplosionen. Därav blev intet.

Tvärtom är de förändringar som riksdagsmajoriteten under de senaste åren
beslutat om sådana som ytterligare ökar transfereringsutgifterna - timsjukpenningreformen,
den utbyggda föräldraförsäkringen, den höjda ersättningsnivån
inom deltidspensionen etc.

Vi anser det nu nödvändigt med krafttag mot de ökade transfereringsutgif- 5

terna och det missbruk av systemet som tycks bli allt vanligare. Det genom- Mot. 1989/90

snittliga antalet sjukdagar per person har sedan 1983 ökat från 18 till ca 26. Fil6

Bara mellan 1987 och 1988 ökade sjuktalet med två dagar per person. Varje
sjukdag motsvarar ungefär 19 000 förvärvsarbetande. Sjukfrånvaron som
andel av den ordinarie arbetstiden är 8,7 procent i Sverige, medan den i
Norge är 7,0 procent, i Finland 4,7 procent och i Danmark nästan exakt hälften
av den svenska, eller 4,3 procent. Varje dags ökning av sjuktalet innebär
ökade utgifter för sjukpenningförsäkringen på ca 1,3 miljarder kronor.

Den snabbaste utgiftsökningen återfinns inom arbetsskadeförsäkringen.

Antalet ärenden för prövning har bara mellan 1984 och 1988 ökat från ca
54 000 till ca 118 000, dvs. mer än fördubblats. Balansen av obehandlade
ansökningar är f.n. ca 90 000 och väntetiden är ca 14 månader. Under denna
tid har den sökande aktivt intresse av att visa arbetsskada och oförmåga till
förvärvsarbete vilket omöjliggör rehabiliteringsinsatser. Efter en så lång period
utanför arbetslivet är det också mycket svårt att nå för den enskilde och
samhället positivt resultat genom rehabilitering. Ofta blir därför förtidspension
den enda lösningen.

Folkpartiet har tidigt påtalat riskerna för den utveckling som nu blivit tydlig
för alla. Alla förslag till förändringar i systemen har emellertid mötts av
kritik från socialdemokraterna, ofta uttryckt i starkt demagogiska ordalag.

Flera förslag har under senare tid framförts i syfte att begränsa utgiftsökningen
inom främst sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna. Så har t.ex. riksförsäkringsverket
föreslagit en brett upplagd försöksverksamhet med s.k. arbetsgivarinträde
för den korta sjukfrånvaron. Tanken är att låta arbetsgivarna
administrera sjukfrånvaron och få ersättning från försäkringskassan.

Eftersom arbetsgivarna redan administrerar 10 procents utbetalning innebär
det ingen större ökning att administrera 100 procents utbetalning i stället.

Däremot minskar belastningen på försäkringskassornas administration kraftigt.
Samtidigt försvåras fusk med sjukanmälan.

Andra förslag gäller införande av en s.k. arbetsgivarperiod, dvs att arbetsgivarna
övertar hela ersättningen för sjukfrånvaron under viss tid, t.ex. de
första två veckorna. Då måste samtidigt sjukförsäkringsavgiften sänkas, vilket
också skapar en stimulans för insatser för en bättre arbetsmiljö för att
minska frånvaron från den egna arbetsplatsen och därmed de egna kostnaderna.

Vi anser att de ovan nämnda förslagen är väl värda att prövas. Arbetsgivarinträde
kan genomföras utan något nämnvärt tidsspill - här pågår redan
försöksverksamhet på flera områden. Införande av en arbetsgivarperiod
kräver sannolikt något mer ingående överväganden där även arbetsmarknadens
parter bör komma till tals, men vi tycker att förslaget är väl värt att
övervägas.

Ett ytterligare förslag som framförts av riksförsäkringsverket är att samordna
ersättningsnivåerna inom sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna till vad
som nu gäller för arbetsskada, nämligen 100 procent av lönen. Då skulle
stora resurser frigöras inom försäkringskassorna, resurser som kan komma
till bättre nytta inom rehabiliteringsarbetet för att minska de långa sjukfallen
och förtidspensionerna. Vi är i princip positiva även till detta förslag.

Det ovan nämnda skall ses som exempel på nödvändiga förändringar på 6

kort sikt. På längre sikt måste systemens konstruktion ses över mer ingå- Mot. 1989/90

ende. Vi har redan tidigare framfört ett antal synpunkter på vad som därvid Fil6

är särskilt viktigt att beakta /se partimotion i januari 1989/. Vår övergripande
ambition är att slå vakt om den generella socialförsäkringen, bevara den
trygghet för enskilda som systemet innebär samt öka betydelsen av arbetslinjen
snarare än understödslinjen.

Dessa och andra förändringar kan väntas få positiva effekter på utbudet
av arbetskraft, både genom mindre sjukfrånvaro, snabbare rehabiliteringsinsatser
och färre förtidspensionärer. Till detta kommer att de förslag som
väntas från pensionsberedningen angående förändringar i lagen om anställningsskydd
- LAS - och regler för senare uttag av pension genast bör genomföras
i syfte att öka pensionärernas intresse för fortsatt förvärvsarbete. Även
i övrigt måste pensionärernas beskattning utformas så att det stimulerar till
fortsatt förvärvsarbete för den som orkar och vill. En metod är att införa ett
särskilt förvärvsavdrag för pensionärer.

Vi föreslår också att man ytterligare överväger den utlovade reformen
med en sjätte semestervecka. Enligt regeringens uttalanden avses denna genomföras
successivt under en treårsperiod med början år 1991. Det är normalt
arbetsmarknadens parter som i avtalsförhandlingarna beslutar om arbetstidsförkortningar
av detta och andra slag. Vi anser det olämpligt att nu
binda sig för den tidpunkt när denna reform kan genomföras genom lagstiftning.

I fråga om den offentliga konsumtionen, dvs de offentliga verksamheterna,
är det nödvändigt att reformarbetet övergår från ord till handling.

Den offentliga konsumtionen svarar för ca 27 procent av BNP och hur sektorn
hushållar med sina resurser har således en betydande inverkan på den
svenska samhällsekonomin. Det påverkar också utrymmet för ytterligare reformer.

Man kan t.ex. konstatera att en minskning av sjuktalet med en enda dag
skulle minska utgifterna inom sjukförsäkringen med mer än utgifterna för de
insatser vi kortsiktigt har föreslagit för det glömda Sverige. Riksdagsmajoriteten
har avvisat dessa förslag till förbättringar av vårdbidraget för handikappade,
insatser för att korta operationsköer, resurser för gruppboende för
dementa och stimulans för utbyggnad av eget rum i långvården för dem som
så önskar m.m., ofta bl.a. med hänvisning till bristande resurser.

Enligt flera beräkningar har produktiviteten i den offentliga sektorn sjunkit
under både 1970- och 1980-talen. Vi är medvetna om svårigheterna att
göra produktivitetsmätningar inom offentliga verksamheter, men beräkningarna
tyder på stora möjligheter till produktivitetsökning. En sådan indikator
är förekomsten av olika produktivitet i likartade verksamheter vid
samma tidpunkt. Det finns mot denna bakgrund starka skäl att söka nya vägar
att utveckla och förnya den offentliga sektorn.

För denna utveckling finns två huvudstrategier: en inre reformation genom
delegering, decentralisering, målstyrning och en bättre personalpolitik
samt en yttre reformation genom konkurrens, entreprenader och enskilda
alternativ. Strategierna bör inte ses som alternativ utan som komplement till
varandra.

En huvuduppgift i den inre reformationen är att bättre ta tillvara de idéer, 7

2* Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Fil6-18

de kunskaper och den yrkesskicklighet som de offentliganställda besitter. Mot. 1989/90

Stelbent regeltänkande måste vika för tydliga mål och ökad frihet för perso- Fil6

nalén. Kreativitet måste stimuleras genom bättre belöningssystem. Personlig
utveckling måste uppmuntras genom vidareutbildning, specialisering och arbetsbyten.
Politikerna måste våga lita på personalen.

Vi konstaterar att regeringen tycks oförmögen till sådant omtänkande. I
själva verket är det förslag till kommunalisering av lärartjänsterna som regeringen
lagt fram ett utomordentligt exempel på hur man inte bör gå tillväga
för att åstadkomma den inre reformationen. En förändring sorn så uppenbart
strider mot önskemålen hos en stor del av den berörda yrkesgruppen
har små om ens några förutsättningar att ge positiva resultat.

En huvuduppgift i den yttre reformationen är att ge de enskilda alternativen
inom vård, omsorg och utbildning rätt att verka på lika villkor. Det ger
valfrihet, en alternativ arbetsmarknad för de offentliganställda och en chans
att starta eget - inte minst för många kvinnor. Men det driver också på den
inre förnyelsen. Konkurrensen ger medborgarna en chans att ”rösta med fotterna”.
Konkurrensen sporrar arbetsgivarna att ta bättre hand om personalen.

Vi konstaterar även på denna punkt att regeringen är oförmögen till det
nödvändiga omtänkandet. Motståndet mot enskilda alternativ inom vård
och omsorg är lika dogmatiskt som tidigare.

Det är uppenbart att den kommunala ekonomin blir alltmer bekymmersam.
Skrivelsen visar på stora och stigande finansiella underskott. Efter
några år av oförändrade kommunalskatter tycks det nu finnas en tendens att
åter höja skatten. En sådan utveckling skulle enligt folkpartiet hota stora
delar av de fördelar som skattereformen skapar. Detta kan vi inte acceptera.

Det är därför angeläget att ytterligare uppgifter inte läggs på kommuner och
landsting utan att finansiella resurser då också tillskjuts. Några indragningar
i statens totala bidrag till kommunsektorn bör inte heller genomföras. Det
är angeläget att skattereformen utformas så att effekterna blir neutrala för
kommunernas ekonomi.

Den utredning om skatteutjämningssystemet som aviserats bör få till uppgift
att se över inte bara kriterierna för skatteutjämningsbidrag utan även
de specialdestinerade bidragen till kommunsektorn. I sin nuvarande form
innebär dessa en begränsning i enskilda kommuners möjlighet att utforma
verksamheter på det sätt som passar de egna invånarna bäst. De har också
enligt flera utredningar en regional fördelningsprofil som går på tvärs med
skatteutjämningsbidragens.

Av både ideologiska och stabiliseringspolitiska skäl anser vi det angeläget
att hushållens sparande ökar. Detta kommer också att bli följden av den nu
överenskomna skattereformen. En viss ökning kan väntas redan under nästa
år, framför allt därför att det bli dyrare att låna när marginalskatten sänks.

När skattereformen är fullt genomförd kan hushållens finansiella sparande
väntas öka ytterligare. Utformningen av reformen har i själva verket blivit
något mer fördelaktig för hushållens sparande än vad majoritetsförslaget i
RINK innebar, eftersom skärpningen av kapitalbeskattningen har reducerats
med ca 6 miljarder kronor i förhållande till RINK. Icke desto mindre

8

anser vi att ytterligare insatser måste göras för att stimulera ett ökat hushålls- Mot. 1989/90
sparande. Filö

Det förslag till avveckling av de kollektiva löntagarfonderna som vi framfört
många gånger tillsammans med moderata samlingspartiet och centerpartiet
innebär en stimulans till enskilt ägande och sparande. Detsamma gäller
vårt gemensamma förslag till utförsäljning och börsintroduktion till allmänheten
av statliga företag. Vi anser också att man bör överväga utförsäljning
av allmännyttans fastigheter till hyresgästerna där dessa så önskar. Det
skulle öka sparandet till och i en egen bostad.

Stimulans av anställdas vinstandelssystem genom att avskaffa uttaget av
sociala avgifter på de bundna andelarna innebär ett ökat enskilt ägande och
sparande. Det är också uppenbart att den omsättningsskatt på aktier som
riksdagsmajoriteten infört och höjt verkar hämmande på det riskvilliga sparandet.
De ökade transaktionskostnader som aktieomsen innebär har medfört
att en stor del av aktiehandeln har flyttat utomlands. Den minskade omsättningen
och likviditeten i aktiemarknaden innebär försämringar främst
för de mindre aktiespararna. Omsättningsskatten bör därför genast avskaffas.

Utformningen av Sveriges samarbete med EG kommer att ha avgörande
betydelse inte bara för den ekonomiska utvecklingen framöver utan även för
svenska medborgares möjligheter att verka utan diskriminering på den europeiska
kontinenten.

Vi är optimistiska till att Sverige och övriga EFTA-länder skall kunna få
ett avtal med EG som på ett acceptabelt sätt tillgodoser våra ekonomiska
intressen. För detta talar inte minst att sådana avtal ligger inte bara i EFTAländernas
utan också i hög grad i EG:s intresse. EFTA-länderna är tillsammans
EG:s viktigaste handelspartner, större än USA och Japan.

Folkpartiet har redan tidigare föreslagit att Sverige nu bör undersöka möjligheterna
till anknytning till det europeiska monetära samarbetet, EMS. Vi
vidhåller denna uppfattning.

Valutaregleringens slopande gör det naturligt att överväga frågan om Sveriges
valutapolitiska regim. Målet är och förblir en fast växelkurs. Vi vill med
skärpa understryka att en devalvering är en oacceptabel metod för att försöka
lösa Sveriges ekonomiska problem.

I praktiken har valutakorgens konstruktion medfört en successiv depreciering
av den svenska kronan. EMS erbjuder en fastare punkt att anknyta kronan
till. Kursrelationerna i detta system har nu varit oförändrade i snart tre
år. Genom en EMS-anknytning skulle Sverige ytterligare markera att inflationsmål
och valutakursnorm måste tas på allvar. Vi skulle också få del av det
stöd som centralbankerna i EMS-länderna ger varandras valutor om behov
uppkommer.

EMS-samarbetet är inte en del av EG-systemet utan vilar på ett avtal mellan
deltagarländernas centralbanker. Ingen centralbank i en icke-EG-stat
har emellertid ännu framställt någon önskan om en sådan medverkan. De
närmare formerna torde därför få fastställas i förhandlingar.

Som isolerad åtgärd löser inte en EMS-anknytning problemen i svensk
ekonomi. Men om den ekonomiska politiken i övrigt ges rätt inriktning kan
ett sådant steg ge ett värdefullt bidrag till kampen mot inflationen. 9

Vi vill slutligen kommentera det stabiliseringspolitiska problem som regeringens
skrivelse åtminstone indirekt beskriver. Eftersom tillväxten väntas
bli låg innebär även rimliga ökningar av konsumtionen att balansbrister uppstår
eller förstärks. Detta speglar tidigare fel inom den ekonomiska politiken,
främst i form av uteblivna utbudsstimulanser och sparfrämjande åtgärder.
Därigenom är det mycket svårt ätt genom insatser nu i någon högre grad
påverka den samhällsekonomiska balansen under 1990. Möjligheten är
emellertid större vad gäller effekter under 1991.

Den inriktning av den ekonomiska politiken som vi ovan beskrivit innebär
ökad stimulans för produktion och sparande. Detta i kombination med skattereformen
kommer att medverka till att dämpa den samhällsekonomiska
obalansen under 1991.

Det är nu och inte senare som åtgärder skall sättas in om de skall hinna
verka under 1991. Vi vill därför framhålla betydelsen aven stram finanspolitik
i den kommande budgetpropositionen. En önskvärd stramhet bör inte
bestå av skattehöjningar, eftersom dessa motverkar sitt syfte. Ytterligare
höjningar av det totala skattetrycket skulle vara skadliga för ekonomins
funktionssätt och de skulle dessutom knappast medföra någon dämpning av
konsumtionsefterfrågan, utan enbart en försämring av hushållens sparande
till förmån för det offentliga sparandet.

Den strama budgetpolitiken måste därför åstadkommas genom stor försiktighet
med de offentliga utgifterna. Även kortsiktiga förändringar inom
sjukförsäkringen bör kunna reducera utgiftsökningen. Besparingar bör genomföras
inom arbetslöshetsförsäkringen genom krav på högre egenavgift
från de försäkrades sida. Vi anser det angeläget att regeringen i budgetpropositionen
lägger fram förslag om dessa och andra utgiftsbesparingar.

I avsaknad av en tillräckligt stram finanspolitik skulle penningpolitiken få
svara för en alltför stor del av den kortsiktiga anpassningen. Detta skulle
bl.a. försvåra den långsiktiga investeringsökning som krävs för en nödvändig
utbyggnad av den konkurrensutsatta sektorn.

6. Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna de bedömningar
i ekonomin som anförs i motionen.

Mot. 1989/90

Fil6

10

Stockholm den 29 november 1989
Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Mot. 1989/90

Fil6

Kerstin Ekman (fp)

Charlotte Branting (fp)

Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Anne Wibble (fp)

11