med anledning av prop. 1992/93:254 Svenskt deltagande i av FN:s säkerhetsråd beslutade insatser för säkerställande av fred i f.d. Jugoslavien

Motion 1992/93:U27 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

1. Bakgrund

Våldet och lidandet i det förra Jugoslavien står utan
jämförelse i Europa sedan andra världskriget. Grymhet och
förnedring skapar sår som tar generationer att läka. Ett av
Europas mångnationella, historiska kulturområden håller
på att förgås. Ingen kan stå oberörd inför denna tragedi --
inte som medmänniska, inte som europé, inte som
världsmedborgare.

Hur skilda folk, kulturer och religioner skall kunna leva
samman på vår begränsade jord är den verkliga ödesfrågan.
I det forna Jugoslavien utspelas ett drama som kan
upprepas på många håll runt om i världen.
Jugoslavienkrisen får inte bli en sinnebild av framtiden.
Framtidens världsordning står på spel. Vi måste få en värld
grundad på gemenskap och folkrätt, inte en värld där
intolerans och våld godtyckligt får härja.

Därför måste vi agera och vi måste välja en väg som
samtidigt bygger för framtiden, en global medborgerlig och
mångnationell rättsordning. Världens ödesgemenskap är
mångkulturell.

Oförmågan att förstå Jugoslavienkrisens dimensioner
har bidragit till att fördjupa krisen. Alla har gjort för lite
och för sent. Jugoslavienkrisen fastnade mellan å ena sidan
den västeuropeiska integrationsprocessens
självupptagenhet och å andra sidan den allt överskuggande
fokuseringen på Sovjetväldets sönderfall.

Den svenska regeringen förde inte heller någon
ansvarsfull politik, utan följde okritiskt den
erkännandepolitik som drevs på av främst Tyskland. I Bonn
hade man åtminstone en politik som man var övertygad om
var riktig. I Stockholm formulerades aldrig någon egen
linje.

Krig löser inga konflikter som bygger på sekellånga
motsättningar. Det finns ingen militär lösning på
Jugoslavienkonflikten. Bara en politisk lösning kan bli
varaktig. I Bosnien och Hercegovina, i Kroatien, Serbien
och övriga delar av det forna Jugoslavien har alltid funnits
och finns fortfarande ett civilt samhälle som inte önskar
denna konflikt. Dessa människor och deras organisationer
har försvagats av rädsla och krigshets. Bara om de får stöd
och åter kan göra sig gällande kan freden och
framtidshoppet komma tillbaka.

Socialdemokratin har sedan många år samarbetat med
jugoslaviska dissidenter. Några fanns inom Praxisgruppen
under 1970-talet. Andra finns idag inom fredsrörelsen,
bland dem Sonja Licht som fick Arbetarrörelsens freds- och
frihetspris 1991. Sedan ett par år stöder vi de nätverk av
politiskt-fackligt motstånd mot nationalism och krig som
byggts upp. Dessa kontakter har under åren lärt oss att
fredstanken är stark och utbredd i alla republikerna, och att
principen om nationellt oberoende måste baseras på
medborgarskap, inte på etnisk tillhörighet.

Förenta Nationerna har nu kraftigt intensifierat
fredsansträngningarna, genom humanitära åtgärder,
observatörer och en närvaro av FN-trupp med allt större
uppgifter. De av FN beslutade sanktionerna har förstärkts.
Trycket på parterna, på samtliga parter men i synnerhet de
bosniska serberna, att acceptera en fredsplan har ökat. I
rådande läge är ingen lösning idealisk, men Vance-
Owenplanen utgör grunden för en framkomlig väg.

FN måste nu ges fullt stöd. Om en fredsplan till slut
accepteras måste FN få resurser att genomföra den. Oavsett
om en fredsplan respekteras av alla aktörer eller inte, måste
FN ges tillräcklig styrka för att kunna skydda områden och
människor.

Som FN-medlem har vi en stadgeenlig plikt att delta i av
säkerhetsrådet beslutade operationer. Enligt FN-stadgan
artikel 42 kan säkerhetsrådet som en yttersta åtgärd i en
internationell konflikt inskrida med militära operationer.
En medlemsstat som efter ett sådant beslut av
säkerhetsrådet anmodas delta är skyldig att ställa väpnade
styrkor till förfogande.

Grundlagen föreskriver villkoren för regeringens
agerande. I regeringsformens 10 kap. 9 § första stycket
anges villkoren för när svensk väpnad styrka får sändas till
annat land. Sverige har hittills ställt upp med
fredsbevarande styrkor när FN kallat, men vi har inte
deltagit med stridande trupp. Det är inte heller nu aktuellt.
Vad som nu förestår är sannolikt stora insatser av förstärkt
fredsbevarande trupp för att säkerställa en fredsplans
genomförande.

Som europeisk kulturnation har vi inte bara en självklar
plikt att försöka förhindra krig, utan också ett moraliskt och
politiskt ansvar för att aktivt bistå och skydda folk och
nationer som hotas av undergång. Bosnien-Hercegovina är
en fullvärdig medlem av FN, med rätt att försvara sig eller
att med hänvisning till FN-stadgan begära omvärldens
skydd.

Vi har nu, efter det kalla krigets slut, en unik möjlighet
att forma en ny fredsordning på FN-stadgans grund.
Generalsekreterare Boutros-Ghali har med sin
''Dagordning för fred'' tagit ett lika innovativt grepp som en
gång Dag Hammarskjöld gjorde med förslaget om de
fredsbevarande trupperna. Sverige bör i sin FN-politik följa
Hammarskjöld-Palme-linjen och ge ett aktivt och
konstruktivt bidrag. Vår vilja och förmåga ställs nu på prov.

2. Förslag om svenskt deltagande i FN-insats för
säkerställande av fred

Det är socialdemokraternas uppfattning att det är en
bjudande plikt att Sverige ställer upp i syfte att skydda
civilbefolkningen, stoppa våldet och bidra till en varaktig
fred i f.d. Jugoslavien. Det följer av vårt engagemang för
internationell solidaritet, av vår strävan till en ny europeisk
fredsordning och av våra förpliktelser i enlighet med FN-
stadgan.

FNs ansträngningar att förhindra ytterligare konflikt och
våld, att skydda och lindra nöden bland civilbefolkningen
och att hjälpa fram och befästa en varaktig fred intensifieras
nu. Trycket på de stridande parterna att acceptera en
fredsplan växer.

FNs säkerhetsråd kan inom kort komma att besluta om
insatser för att säkerställa fred i f.d. Jugoslavien. Därvid
kan FNs generalsekreterare komma att rikta en framställan
till Sverige om svensk medverkan. Begäran kan handla om
en insats av i huvudsak fredsbevarande karaktär, som också
kan innehålla fredsframtvingande moment.

Eftersom en insats av detta slag kan gå utöver det
mandat som riksdagen hittills givit regeringen vad gäller
sändande av trupp till annat land har regeringen i prop.
1992/93:254 begärt riksdagens medgivande för en sådan
insats i f.d. Jugoslavien.

Enligt vad som framgår av propositionen har det vid
underhandskontakter med FNs generalsekreterare
framkommit att den preliminära planeringen inför ett
genomförande av en fredsplan för svensk del skulle kunna
innebära ett deltagande av en svensk skyttebataljon om
högst ca 1 000 man. Det är denna bataljons uppdrag som
propositionen behandlar.

I sitt beslut bör riksdagen särskilt beakta två saker.
Eftersom det är ett principiellt viktigt beslut, som kan gå
utöver hittillsvarande svenska insatser i internationella
konflikter, bör riksdagen noga definiera det mandat som ges
regeringen. Vidare bör den omständigheten att
säkerhetsrådets och generalsekreterarens exakta begäran ej
inkommit och att situationen i f.d. Jugoslavien är så
oförutsägbar innebära att riksdagen också anger de
omständigheter då regeringen skall återkomma och
riksdagen på nytt behandla frågan.

Vad gäller mandatet för en svensk skyttebataljon är det
socialdemokraternas uppfattning att det, i enlighet med vad
som nu kan överblickas, bör gälla att säkerställa
fredsplanens genomförande, att försvara skyddade
zoner, att freda civilbefolkning, transporter och egen
personal.

Aktionen skall stå under FNs politiska och strategiska
ledning. Den som nu förutses få en särskild ställning att leda
denna insats är FN-medlaren och den förre norske
utrikesministern Thorvald Stoltenberg.

Aktionen skall huvudsakligen ha karaktären av
fredsbevarande insats, dvs. inget eller minimalt användande
av våld. Dock bör de regler som operationens befälhavare
på säkerhetsrådets mandat löpande utarbetar, s.k. rules of
engagement, kunna medge vissa fredsframtvingande
åtgärder. Det kan då handla om bruk av våld i självförsvar,
för att skydda civilbefolkning eller för att ingripa mot
grupper som inte respekterar en överenskommen fredsplan.

Vidare kan säkerhetsrådets beslut omfatta åtgärder för
att stärka redan befintliga FN-styrkor i området,
UNPROFOR (United Nations Protection Force).
Socialdemokraterna anser för sin del att det är viktigt att
utöka FN-styrkan i Makedonien och att liknande
arrangemang genomförs för Kosova.

Det är en insats av ovan beskrivna slag som riksdagen
bör medge regeringen att bereda och besluta om.

Senast när konkret förslag till uppdrag föreligger,
grundat på beslut i FNs säkerhetsråd och på begäran från
FNs generalsekreterare, skall utrikesnämnden inkallas och
läget bedömas på nytt. Avviker uppdraget från riksdagens
mandat måste riksdagen inkallas och regeringen
återkomma med nytt förslag. Med tanke på ärendets
allvarliga natur föreligger en överenskommelse mellan
utrikesnämndens partier att om en partigrupp så önskar
skall riksdagen åter diskutera frågan, även om det innebär
urtima riksdag.

Regeringen har ej angivit hur insatsen skall finansieras.
Regeringen har beräknat att en insats av ovan nämnt slag
och omfattning kan komma att kosta 500 miljoner kronor
för en tolvmånadersperiod, samt ytterligare ca 100 miljoner
kronor för anskaffning av fordon och vissa andra
förberedelser. Regeringen begär riksdagens bemyndigande
att räkna upp utgiftssidan i 1993/94 års budget med totalt
600 miljoner kronor.

Det är ett anmärkningsvärt och oansvarigt förfarande.
Socialdemokratiska regeringar har alltid, även vid oväntade
och kostsamma insatser då FN kallat, tagit ansvar för
finansieringen av dessa insatser. Nu skjuter regeringen helt
enkelt på beslutet och säger att underskottet ska täckas i
1994/95 års statsbudget. Att rulla finansieringsproblem
framför sig är ingen lösning. Riksdagen bör därför begära
av regeringen att den återkommer med förslag om
finansiering.

Socialdemokraterna fäster stor vikt vid att det
internationella samfundet utvecklar starkare instrument att
förebygga och lösa konflikter och att främja, skapa och
säkra en varaktig fred. Det kräver ett starkare FN. Det
kräver också starkare regionala organisationer som t.ex.
ESK. Kalla krigets slut har skapat nya förutsättningar för
ett sådant samarbete. FNs generalsekreterare har vädjat till
världens länder att finansiera de ökade behoven av FN-
insatser med minskade militära utgifter.

Av Jugoslavienkrisen måste vi lära oss att hantera
konflikter innan de leder till våld. I socialdemokraternas
partimotion ''En värld i fred'' har vi tagit upp flera av dessa
frågor, särskilt FNs fredsbevarande, fredsskapande och
fredsbyggande roll.

Konflikten i Jugoslavien har också visat på behovet att
stödja det civila samhället, att ingjuta mod och kraft hos de
människor och organisationer som arbetar för fred och
tolerans. Där har omvärlden svikit. Det mångåriga nätverk
som socialdemokraterna haft kontakt och samarbetat med
bekräftar för oss hur samhällena fallit offer för
makthungriga politiker och militärer. I Sveriges bidrag till
fredsansträngningarna måste ingå också ett utökat stöd
genom folkrörelser och enskilda organisationer till
fredskrafterna i det forna Jugoslavien.

Globaliseringen, de allt starkare beroendena mellan
världens länder, innebär nu också att säkerhetsfrågor allt
närmare knyts till samarbetet på många andra områden. Så
bildar fred, utveckling och demokrati ömsesidigt
förstärkande hörnstenar för en gemensam framtid för
världens folk.

Socialdemokraterna har utvecklat detta synsätt i olika
sammanhang. I januari lade vi i riksdagen fram motionen
''Solidaritet och säkerhet för en ny värld'' där vi föreslog att
konsekvenserna av dessa utmaningar borde ses över i syfte
att stärka Sveriges internationella ansvarstagande vad avser
former, prioriteringar och finansiering. Detta avvisades av
regeringen så sent som i förra veckan.

Vi tog upp möjligheten till ett anslag för gemensam
säkerhet. Vi föreslog också förberedelser för en svensk
fredsbrigad. Vi skrev bl.a. att Sverige ''måste hitta nya sätt
att delta i och betala för FN-aktioner och andra insatser för
gemensam säkerhet. Vi måste se vilka prioriteringar vi bör
göra inom försvaret för att klara också de nya hoten mot vår
säkerhet och konsolidera freden.''

Regeringens oförmåga att i tid behandla dessa frågor, att
engagerat ställa upp i FN-sammanhang, och, vad avser f.d.
Jugoslavien, att utveckla en egen pådrivande politik i det
internationella samarbetet, t.ex. inom ramen för ESK-
ordförandeskapet, måste nu tas igen. Genom ett klart
mandat bör riksdagen ge regeringen i uppdrag att bereda
svenskt deltagande i FN-insatser för att säkerställa freden i
det forna Jugoslavien.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen medger att regeringen efter framställning
från FN får ställa en väpnad styrka om högst 1 000 personer
till förfogande, med det mandat som ovan angetts, som ett
svenskt bidrag till av FN:s säkerhetsråd beslutade insatser
för säkerställande av fred i f.d. Jugoslavien,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ny riksdagsbehandling om
uppdraget skulle avvika från det av riksdagen givna
mandatet,

3. att riksdagen begär att regeringen återkommer med ett
nytt förslag om hur insatsen skall finansieras.

Stockholm den 26 maj 1993

Ingvar Carlsson (s)

Jan Bergqvist (s)

Birgitta Dahl (s)

Ewa Hedkvist Petersen (s)

Inger Hestvik (s)

Anita Johansson (s)

Birgitta Johansson (s)

Kurt Ove Johansson (s)

Allan Larsson (s)

Berit Löfstedt (s)

Börje Nilsson (s)

Kjell Nilsson (s)

Berit Oscarsson (s)

Göran Persson (s)

Pierre Schori (s)

Britta Sundin (s)

Ingela Thalén (s)