med anledning av prop. 1989/90:94 om tillfälligt förbud mot höjning av vinstutdelning i vissa aktiebolag

Motion 1989/90:Fi27 av Carl Bildt m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Fi27

av Carl Bildt m.fl. (m)

med anledning av prop. 1989/90:94 om tillfälligt
förbud mot höjning av vinstutdelning i vissa
aktiebolag

I propositionen föreslås förbud mot höjda utdelningar i börsnoterade aktiebolag
och s.k. OTC-bolag under 1990 och 1991. Förslaget motiveras med
fördelningspolitiska skäl.

Jämfört med ett fullständigt förstatligande av löne- och prisbildningen i
landet kan ett utdelningsstopp tyckas vara ett inte fullt så drastiskt ingrepp.
Icke desto mindre får det starkt skadliga effekter på ekonomin, samtidigt
som de fördelningspolitiska effekterna framstår som högst diskutabla.

När den socialdemokratiska regeringen förra gången drev igenom ett sådant
beslut 1984, var den svenska aktiebörsen genom valutaregleringen avskärmad
från omvärlden. Numera står dock möjligheten öppen att förvärva
utländska aktier, och den utnyttjas också i mycket stor utsträckning. Under
1989 nettoplacerade svenskar 12,5 miljarder kronor i inhemska aktier, men
de nettoköpte utländska aktier för 28 miljarder. Eftersom lagförslaget inte
gör något försök att hindra utdelningshöjningar från utländska företag, kan
den som så vill lätt kringgå det planerade stoppet. Ingreppet kan därmed
förutses påskynda den pågående utflyttningen av riskkapital till utländska
aktiebörser.

Samtidigt förstärks naturligtvis utländska placerares misstro mot svenska
aktier. Förra året nettosålde de för nära 2 miljarder kronor tillbaka till Sverige.
En bidragande orsak till detta bristande intresse är att det stora skatteuttaget
leder till en ovanligt låg utdelningsnivå i svenska företag - ungefär
hälften mot vad som är vanligt i andra länder (på grund av den i onödan
förkortade motionstiden kan vi inte dokumentera detta med siffror som vi
hade hoppats). Utländska placerare har rimligen svårt att förstå att de nu
skall åläggas restriktioner av föregivna ”fördelningspolitiska” motiv, som
de - om de överhuvudtaget förstår dem - måste uppfatta som avsedda för
svensk publik. Utlänningarnas flykt från svenska aktier kan därmed väntas
fortsätta.

Genom att förstärka aktuella strömmar i aktiehandeln över gränserna försvårar
således ett utdelningsstopp de svenska företagens försörjning med
riskkapital. Lockelsen blir därmed än större att flytta verksamheten - eller
åtminstone ändra bolagets hemvist - till annat land, där man inte är utsatt
för samma politiska risker som i Sverige.

I en lagrådsremiss, som avses resultera i en proposition senare i vår, föreslås
bl.a. en omläggning av företagsbeskattningen. Syftet anges vara att

minska inlåsningen av kapital i bestående företag och göra det mera lock- Mot. 1989/90

ande för dem att dela ut sina vinster, vilket skulle förbättra allokeringen av Fi27

medel tillgängliga för investeringar. Ett utdelningsstopp går på kontrakurs
mot denna ambition, vilket framkallar tvivel på att skatteuppgörelsen mellan
socialdemokraterna och folkpartiet kommer att fullföljas i denna del.

Endast ca 20 % av det samlade börsvärdet ägs idag direkt av enskilda hushåll.
Därtill kommer ca 5 % ägande via aktiefonder. Men återstående ca tre
fjärdedelar av börsvärdet ägs av institutioner, vilka ofta behöver utdelningsinkomsterna
för att föra dem vidare i form av pensioner, bidrag till forskning
m.m. Det kan nämnas att hela 10 % av börskapitalet är offentligägt (via 4:e
AP-fonden, löntagarfonder etc). Till övervägande delen synes sålunda utdelningsstoppet
få en fördelningspolitisk effekt motsatt den avsedda.

När utdelningsstopp praktiserades förra gången, fick aktieägarna ett slags
kompensation genom en kraftig ökning av fondemissionerna. Det finns skäl
att räkna med att även denna gång utdelningshöjningar ersätts med nya aktier.
För privatpersoner kan det t.o.m. ses som en fördel att utdelningsinkomster
skjuts på framtiden, eftersom de efter den kommande skatteomläggningen
belastas med endast 30 % skatt mot för närvarande som mest
65 %.

Förra året uppgick aktieutdelningarna från börsnoterade aktiebolag och
OTC-bolag till knappt 16 miljarder kronor, vilket innebar en direktavkastning
vid det senaste årsskiftet på 2,1 %. Marknaden har räknat med en utdelningshöjning
med ca 15 % eller 2,4 miljarder kronor. Härav skulle då ca
500 milj. kr. ha gått direkt till hushållen. Efter skatt rör det sig som mest om
ca 250 miljoner. Denna summa kan jämföras med hushållens totala disponibla
inkomster på drygt 600 miljarder kronor. Bortfallet till följd av utdelningsstoppet
skulle därmed uppgå till knappt en halv promille, vilket borde
vara försumbart t.o.m. som en ”rättvisefråga”.

Den störste förloraren är i själva verket staten. Förutom de ca 80 milj. kr.
som offentliga aktieägare går miste om, uteblir skatteintäkterna på utdelningshöjningar
i övrigt. Eftersom utdelningsinkomster är trippelbeskattade
i Sverige (bolagsskatt, vinstdelningsskatt och inkomstskatt), får man dessutom
räkna med att företagen - om nu utdelningarna inte får höjas - gör
dispositioner, som medför att även intäkterna från företagsbeskattningen
blir mindre än vad de annars skulle ha varit.

Mest allvarligt är ändå att det föreslagna utdelningsstoppet utgör ett av
flera samtidigt presenterade steg mot en genomreglerad ekonomi. Enligt
Moderata Samlingspartiets många gånger framförda mening bör marschriktningen
i stället vändas, så att vi genom avreglering skapar en bättre fungerande
marknadsekonomi.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår prop. 1989/90:94.

7

Stockholm den 13 februari 1990

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Anders Björck (m)

Rolf Clarkson (m)

Ann-Cathrine Haglund (m)

Gullan Lindblad (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Mot. 1989/90
Fi27

Ingegerd Troedsson (m)

Görel Bohlin (m)

Rolf Dahlberg (m)

Gunnar Hökmark (m)

Bo Lundgren (m)

gotab 99905, Stockholm 1990

8