Familjepolitiken

Motion 1998/99:Sf214 av Ulf Kristersson m.fl. (m)

Inledning

Dagens familjepolitik är utformad för ett homogent
industrisamhälle där människor i stor utsträckning levde
likartade liv. Många hade samma arbetstider, samma
arbetsgivare och samma bostadsort - inte sällan under hela
livet. I ett sådant samhälle kunde enhetliga system och
strukturer, även om de naturligtvis förkvävde mångfald och
utveckling, vara funktionella för många. I det nya samhälle
som nu växer fram kommer det att ställas nya krav på alla
samhälleliga strukturer och då naturligtvis också på
familjepolitiken. En familjepolitik för människor i skiftet
mellan det tjugonde och tjugoförsta århundradet kan inte vila
på en idébas och verklighetsbild från 1930-40-talen och
1960-70-talens syn på politikens makt. Dagens
familjepolitik måste kunna möta en ny tids verklighet och
krav.

Moderna svenska familjer vill ta ett större ansvar för sina barn. Man vill på
ett bra sätt kunna kombinera både familje- och yrkesliv. Många försöker
skapa större utrymme i sin vardag för att kunna vara mer tillsammans med
barnen, framför allt när de är små. Man arbetar skift, deltid, kvällar och
helger eller försöker på andra sätt få tillvaron att gå ihop. Många är också
hemma med barnen längre än vad föräldraförsäkringen medger med stora
ekonomiska uppoffringar som följd.

Våra förslag ligger också väl i linje med FN:s konvention om barnens
rättigheter.

Moderat familjepolitik

Familjen är en av samhällslivets viktigaste hörnstenar. Detta
är utgångspunkten för moderat familjepolitik. Föräldrarna
vet vad som är bäst för deras barn. Familjen skall värnas,
föräldrarollen stärkas, valfriheten respekteras och öka.

Familjebildning är för de allra flesta en av de viktigaste händelserna i livet.
Familjen har en unik styrka som bottnar i den förbehållslösa solidariteten och
kärleken. Denna styrka är vanligen inte begränsad till livets första skeden
eller till den tid då barnen är omyndiga. Styrkan i en fungerande familje-
relation varar livet ut.

Moderata samlingspartiet ser familjen som samhällets viktigaste
gemenskap. En familj är något mer än en hushållsenhet bland andra och
familjens utgångspunkt får aldrig vara att det offentliga skall ha den
avgörande kontrollen över familjens viktiga beslut och val.

När skattepolitiken utformats så att allt mer av inkomsterna tagits från
familjen och beroendet av politiska beslut har ökat, då har Moderata
samlingspartiet arbetat för skatt efter försörjningsbörda. När barnomsorgs-
politiken utformats mot allt mindre valfrihet och fler monopol har Moderata
samlingspartiet verkat för alternativ och ökad rättvisa genom avdrag för
styrkta barnomsorgskostnader, vårdnadsbidrag och såväl kommunala som
ideellt och privat drivna daghem. När Socialdemokraterna gjorde
föräldrarnas valfrihet till en fråga för politiskt godtycke krävde Moderata
samlingspartiet lagstadgad rätt för alternativen och lagstadgad skyldighet för
kommunerna att inte ekonomiskt diskriminera alternativen. När Socialdemo-
kraterna utformade bostadspolitiken så att storskalighet och kollektivism
prioriterades, då arbetade Moderata samlingspartiet för privat ägande i
boendet och större möjlighet för familjerna att äga sitt eget hem. När
Socialdemokraterna drev skolan mot allt större likformighet, då drev
Moderata samlingspartiet kravet på föräldrarnas rätt att välja skola för sina
egna barn.

Familjen har en lika viktig roll i dag som den haft i historiskt perspektiv.
Väl fungerande familjer ger trygghet åt den enskilde och stabilitet åt
samhället i stort. Den lilla världens trygghet ger den stora världen stabilitet.
Kärnfamiljen är viktig liksom äktenskapet. Även andra familjebildningar och
samlevnadsformer som bygger på frivillighet och långsiktighet har för många
stor betydelse och ger trygghet. Nya familjebildningar och nya relationer
mellan vuxna och det ökade antalet ensamstående föräldrar leder till att barn
nu ofta har relationer till betydligt fler vuxna än den egna mamman och
pappan men det får inte minska föräldrarnas ansvar för sina barn. En modern
familjepolitik måste ta hänsyn till dessa förändrade villkor.

Mot denna bakgrund anser vi att familjepolitiken måste bygga på följande
fyra grundpelare:

? Familjens ansvar och betydelse skall betonas. Föräldrarna har ett
oavvisligt ansvar för de egna barnen, men barnen har också ett ansvar för
den äldre generationen.
?
? Välfärden måste genomgå en omfattande valfrihetsreform. Det handlar
om familjens rätt att välja barnomsorg, skola och sjukvård för att ta några
exempel. Men det handlar också om valfrihet i äldrevården.
?
? Barnomsorgen måste förändras genom att en avdragsrätt för styrkta
barnomsorgskostnader och ett vårdnadsbidrag införs. Det innebär att de
enskilda familjerna ges förutsättningar för egna val när det gäller vården
och omsorgen om de egna barnen.
?
? Vi måste införa ett skattesystem som är baserat på försörjningsbörda.
Detta sker genom att skatten på arbete i form av egenavgifter och
kommunalskatt sänks och att det allmänna grundavdraget höjs. Skatt på
boende i form av fastighetsskatt måste avvecklas. Detta gynnar dem som
bor i hyreslägenhet liksom i andra former av boende. Skattesänkningar
riktade direkt till barnfamiljen i form av ett nytt grundavdrag på
10.000 kronor per barn och år vid den kommunala beskattningen måste
införas.
?
Hur ser verkligheten ut?

Det finns anledning att återigen påminna om hur
verkligheten ter sig för alldeles för många barn. Enligt
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har antalet
polisanmälningar om barnmisshandel fördubblats under
1990-talet. Bris har under samma tid noterat en kraftig
ökning av de samtal som handlar om barnmisshandel. Fler än
1.500 barn tvingas tillsammans med sina mammor söka
skydd hos Sveriges kvinnojourer varje år.

Den höga arbetslösheten och ett omfattande bidragsberoende är ingen bra
miljö för att bygga trygga familjer. Istället blir relationerna bräckliga och
oron över den egna ekonomin och situationen drabbar hela familjen. Mer än
200.000 barn lever i familjer där en eller båda föräldrarna är arbetslösa.

Svenska barnfamiljer har också i internationell jämförelse låg köpkraft. En
vanlig familj med två vuxna och två skolbarn där den ena föräldern arbetar
heltid och tjänar en genomsnittlig industriarbetarlön, den andra föräldern
arbetar halvtid och tjänar en halv genomsnittlig industriarbetarlön har en
köpkraft som inte ligger mer än drygt 20 procent över socialbidragsnormen.
En sådan familj har till exempel inte råd med en bil eftersom det kräver
minst 30 procent över socialbidragsnormen. Om vi utgår från att en familj
med två förvärvsarbetande behöver bil så räcker alltså familjens inkomst
efter skatt inte till en skälig levnadsnivå.

Mer än varannan svensk har mindre än 15.000 kronor i besparingar.
Framför allt är det ensamstående med barn som saknar buffert för oväntade
utgifter visar beräkningar från Föreningssparbanken. I gruppen 25-44 år är
det 63 procent som inte har 15.000 kronor i besparingar. Men värst är det för
ensamstående med barn i åldern 25-34 år där hela 85 procent saknar en
15.000-kronorsbuffert. För samma grupp i åldrarna 35-44 år är siffran
75 procent.

Det långvariga socialbidragstagandet har nästan tredubblats under 90-talet.
Närmare 100.000 hushåll hade 1997 socialbidrag under minst 10 månader.
År 1997 fick 403.000 hushåll eller 8,5 procent av befolkningen socialbidrag.
Var tredje ensamstående mamma är beroende av socialbidrag för sin
försörjning. De som har återkommande socialbidrag under flera år kan vara
mer eller mindre beroende av bidrag och mer eller mindre fast i systemet. Ju
längre tid en person har socialbidrag under året desto mindre är chansen att
personen kommer ur socialbidragstagandet året därpå. Andelen som blir
bidragsfri har sjunkit mellan 1991 och 1996. Endast 5 procent av dem som
hade bidrag nästan hela 1995 blev bidragsfria 1996.

I en stat där det offentliga genom ett orimligt skattetryck och omfattande
välfärdssystem fråntar familjerna möjligheterna att påverka det egna livet
slås också de naturliga nätverken sönder. En familj som i ett sådant läge
hamnar i en svår situation är mer sårbar än en familj i ett samhälle där man
kan leva på sin lön och där den offentliga sektorn skapar möjligheter för
familjens egna val.

Skattetrycket skadar
familjen

Det höga skattetrycket begränsar familjens valfrihet och
därmed familjernas möjligheter att själva utforma sina
levnadsförhållanden. Skatten är i dag den största enskilda
hushållskostnaden för de allra flesta familjer och det är en
kostnad som inte kan påverkas av den enskilde utan bara av
politiska beslut. Särskilt kommunalskatten slår hårt mot
barnfamiljerna.

De små ekonomiska marginalerna gör familjer extremt utlämnade. För-
ändringar i transfereringssystemen kan få dramatiska följder. Ett förändrat
bostadsbidrag eller ett borttaget flerbarnstillägg kan betyda att ekonomin,
som tidigare slutade på plus, hamnar på minus.

Under vissa skeden har marginaleffekterna av skatterna dessutom varit så
stora att familjerna inte haft någon möjlighet att förbättra sin ekonomiska
situation genom egna arbetsinsatser. Att kunna leva på endast en lön framstår
för de allra flesta som ouppnåeligt.

Den socialistiska skattepolitiken tar inte bara pengar från familjerna genom
höga skatter, utan den berövar familjerna möjligheterna att utforma sin
tillvaro efter egna önskemål och förutsättningar. Ett tydligt exempel var när
regeringen våren 1998 beslutade att betala ut barnbidraget i juni redan
den 18:e eftersom den 20:e, som var den ordinarie utbetalningsdagen,
sammanföll med midsommardagen.

Regeringens beslut visade med all önskvärd tydlighet hur absurd den
ekonomiska situationen är för många barnfamiljer. Ska det bli någon mat till
midsommar gäller det att utbetalningen av barnbidraget tidigareläggs, för
själv har man inga egna marginaler. Anledningen till det är de höga
skatterna. Det är en tydlig signal som visar att någonting är fel i det svenska
välfärdssamhället. Ett samhälle kan inte bygga på att enskilda riksdagsbeslut
är viktigare för människor än vad man själv med egen kraft kan åstadkomma
för att göra det bättre för sig och de sina.

I inget annat land utsätts barnfamiljerna för så höga skatter som i Sverige.
Och i inget annat land är barnfamiljer, oavsett om de drabbats av arbetslöshet
eller inte, så beroende av politiska beslut om bidrag som i Sverige. Vad vi ser
är ett rent fattigdomsproblem som sprider sig i Sverige och som omfattar
alltfler, i första hand barnfamiljer. Alltfler människor blir beroende av bidrag
för att klara vardagen.

Sammantaget innebär den svenska familjepolitiken och de senaste årens
extrema skattehöjningar att barnfamiljerna har svårt att klara sin vardag. Det
är dags lägga fast en ny kurs för en modern familjepolitik som utgår från
familjernas behov och därför sänker skatterna och bryter bidragsberoendet.

Vi föreslår skattesänkningar som tar sikte på bl.a. barnfamiljerna. Ett av
förslagen är ett grundavdrag vid den kommunala beskattningen på
10.000 kronor per år och barn vid sidan av ett oförändrat barnbidrag på
750 kronor. Vi föreslår också statliga åtgärder som ger utrymme för sänkta
kommunalskatter samt avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader
tillsammans med ett vårdnadsbidrag. Sammantaget innebär vår politik att
barnfamiljerna får väsentligt vidare ekonomiska marginaler.

Avdragsrätten och
vårdnadsbidraget

Många av barnfamiljernas problem beror på
Socialdemokraternas politik. Denna är inte anpassad till
moderna förhållanden och de krav och behov dagens
barnfamiljer har. Arbetsmarknaden har förändrats och
förändras i snabb takt. Unga människor har en annan syn på
arbete och familjeliv. De arbeten som erbjuds ställer andra
krav och ger andra möjligheter än för bara tiotalet år sedan.
Samtidigt finns allt tydligare signaler om att barnfamiljerna
inte längre accepterar en ordning som innebär att omsorgen
om deras barn och deras möjligheter att planera sin vardag är
beroende av politiska beslut. Krav på reellt inflytande när det
gäller val av barnomsorg, skola och möjligheterna att själv
forma sitt liv är tydligare idag än tidigare.

Den borgerliga regeringen 1991-1994 genomförde en rad viktiga
förändringar på familjepolitikens område. Våren 1994 beslöt riksdagen att ett
beskattat vårdnadsbidrag skulle införas. Beloppet skulle vara 24.000 kronor
per år och barn mellan ett och tre års ålder. Till detta kopplades ett avdrag
för
styrkta barnomsorgskostnader med samma belopp. När reformen genomförts
var det tre fjärdedelar av småbarnsföräldrarna som sökte och erhöll
vårdnadsbidrag.

Vårdnadsbidraget innebar såväl ökad rättvisa som större valfrihet för
småbarnsfamiljerna. Det ensidiga gynnandet av barnomsorg utanför hemmet
och då framför allt institutionell sådan bröts genom beslutet. De föräldrar
som själva tog hand om sina barn eller ordnade barnomsorgen på annat sätt
fick tidigare inget stöd. De bidrog till att via skatten betala för de familjer
som utnyttjade den offentligt finansierade barnomsorgen.

Vi anser att det är föräldrarna själva som skall bestämma huruvida båda
föräldrarna vill arbeta utanför hemmet när barnen är små eller om en skall
vara hemma och ta hand om barnen. Vi anser att det är lika värdefullt att ta
hand om sina egna barn som att vårda andras. Hemarbetet måste upp-
värderas. Det innebär inte skapandet av kvinnofällor eller tvång för någon att
vara hemma. Tvärtom skapar större valfrihet och flexibilitet ökade förut-
sättningar att förena familj med arbete. Vi ser man och kvinna som själv-
ständiga individer som själva kan bestämma om förvärvs- och arbets-
fördelning.

Också för de föräldrar som båda väljer att förvärvsarbeta utanför hemmet
och för den ensamstående föräldern som arbetar, måste möjligheterna att
välja annan barnomsorg än den institutionaliserade utanför hemmet öka. Det
är viktigt att det offentliga stödet inte är ett stöd för att styra och
kontrollera
familjen utan är ett stöd för att hjälpa under de år då familjens ekonomi är
som mest sårbar.

Vårdnadsbidraget bör återinföras med de belopp och utifrån de principer
som riksdagen beslöt om våren 1994. Det skall också gälla avdragsrätten för
styrkta barnomsorgskostnader upp till samma nivå. Vårdnadsbidraget och
avdragsrätten kompletterar varandra.

Barnomsorgen

När den kommunala barnomsorgen började byggas forcerade
Socialdemokraterna fram "den enda" barnomsorgen på ett
sätt som ledde till höga kostnader och begränsad valfrihet.
Efterhand har man ytterligare bekräftat detta genom att man
slopat den lagstadgade rätten för barnomsorg i alternativ regi
att få rimlig kommunal ersättning för sin verksamhet.
Motivet var bl.a. att det skulle vara samhällsekonomiskt fel
att föräldrar startar alternativ barnomsorg i ett område där
det redan finns kommunal sådan. Därför skall inget
kommunalt stöd utgå till alternativet. Man bortser då från
föräldrarnas önskemål och barnens behov. Man bortser från
de barn som av särskilda skäl inte kan vistas i en dagismiljö.
De kommunala daghemmen har blivit ett självändamål. Det
är kännetecknande för den socialistiska politiken förankrad i
en materialistisk människosyn.

Det socialistiska motståndet mot föräldrarnas valfrihet har varit
systematiskt. Först accepterades bara kommunala daghem. När föräldra-
kooperativen kom försökte den socialdemokratiska regeringen stoppa dessa
genom att dra in statsbidragen. Man tvingades dock, efter starka protester
från föräldrakooperativ i bl.a. Uppsala och från den borgerliga oppositionen i
riksdagen, att ge efter och acceptera föräldrakooperativen. Motståndet har
sedan fortsatt. När den nya barnomsorgslagen, som bl.a. innebar en
skyldighet för kommunerna att lämna bidrag till barnomsorg i enskild regi,
antogs av den borgerliga riksdagsmajoriteten hösten 1993 röstade Social-
demokraterna mot och efter regeringsskiftet 1994 avskaffades lagen.

Det är också mot den bakgrunden man skall se Socialdemokraternas
vallöfte om ett statligt subventionerat tak för taxan för viss barnomsorg.
Genom att på detta sätt öka det offentliga stödet till den offentliga
barnomsorgen kommer i praktiken andra former av barnomsorg att slås ut
och nya kommer inte fram. Därmed har man i princip avskaffat valfriheten
på barnomsorgens område.

Argumentationen kring detta socialdemokratins viktigaste vallöfte och
sättet som det sveks efter valet illustrerar såväl familjepolitikens och
skattepolitikens brister som barnfamiljernas utsatthet. Förslaget kom till
p.g.a. de marginaleffekter som uppstår när man ökar arbetstiden och därmed
inkomsterna. Men marginaleffekterna är till stor del beroende av
skattesystemet och den socialdemokratiska modellen med progressiva taxor
inom barnomsorgen. Förslaget skulle dessutom inte ta bort marginal-
effekterna för dem som önskar att deras barn tas om hand på annat sätt än via
den offentligt subventionerade barnomsorgen.

Genom att vallöftet endast omfattade dem som har barn i offentligt
subventionerad barnomsorg kunde löftet ge så dramatiska effekter att det
motsvarade lönehöjningar före skatt med 50.000-60.000 kronor och ibland
mer per år för enskilda familjer.

Det är inte osannolikt att det finns barnfamiljer som lyssnat på löftet och
låtit sin röst styras av sina egna små ekonomiska marginaler och de politiska
utfästelserna om snabba lösningar. Löftet var ju inte en målsättning utan klart
definierat till storlek och exakt tidpunkt för genomförande. Den
socialdemokratiska familjepolitiken har i sin kombination av materialism,
önskan att styra människornas vardag samt cynism skadat såväl familjernas
möjligheter att bygga sin framtid i trygghet som deras tro på det politiska
systemet, till vilket de är helt utlämnade.

Vi anser att barnomsorgslagen snarast skall ändras i enlighet med vad som
gällde före den 1 januari 1995. Det skulle innebära att alternativa barn-
omsorgsformer får lagstadgad rätt och lagstadgat skydd. Dessutom skulle
den garantera kommunal ersättning till alternativ barnomsorg som uppfyller
definierade krav. Det skulle innebära ökad trygghet för de föräldrar som
utnyttjar den alternativa barnomsorgen och likaså för dem som arbetar där.
Det kan gälla föräldrakooperativ, ideellt driven barnomsorg eller privat
sådan.

Gör det möjligt att få hjälp i
vardagen

Många män och kvinnor ägnar sig åt ett betungande
dubbelarbete. Efter en lång dag på jobbet återstår ofta många
och långa timmar av hemarbete. I takt med att attityderna har
förändrats har hemarbetets bördor kommit att fördelas allt
jämnare. Det är bra, men kvinnor tar fortfarande ett större
ansvar i hemmen än män. Socialdemokraterna har valt att
beklaga att det är så, och man verkar nu hoppas att detta
förhållande går över av sig självt.

Från Kvinnomaktsutredningen vet vi att brist på tid ofta framförs som ett
skäl till slitningar i familjer. Känslan av att inte räcka till föder otrygghet
mellan man och hustru och mellan föräldrar och barn. Från utredningar vet vi
att män ägnar cirka 20 timmar åt hemarbete varje vecka. Samma tid för
kvinnor är 33 timmar. Det råder ingen tvekan om att kvinnor skulle gynnas
mest om det blev möjligt för fler att efterfråga hemnära tjänster.

Idag får man skatterabatt om man betalar någon för att sätta in ett fönster,
men man betalar full skatt om man vill hyra någon för att putsa det. Det är
sänkt skatt för glasmästaren, full skatt för fönsterputserskan. Detta är en
ordning som i hög grad avspeglar olika intresseorganisationers inflytande
över den politiska beslutsprocessen.

Skattesystemet och våra höga skattesatser på arbete gör att det i dag är
mycket få heltidsarbetande också i familjer med två höginkomsttagare som
har råd att betala lagligt för tjänster i hemmet.

Vi vill ändra detta så att kvinnor och män kan få hjälp med arbete i
hemmen till en betydligt lägre kostnad än idag. Många fler skall kunna ha
råd att få hjälp med städning, diskning, tvätt, trädgårdsarbete etc. Mindre tid
för dubbelarbete, mer tid för familjen och barnen.

Från Tjänsteutredningen vet vi att en fjärdedel av landets hushåll är
intresserade av att efterfråga denna typ av tjänster om priset vore lägre. I
slutsatserna av utvärderingen av det framgångsrika EU-projektet Humlan i
Kungälv konstateras att hushållen har ett mycket stort behov av hjälp med
hushållstjänster. Och att behoven av hjälp är störst hos hushåll i
åldersgruppen 25-45 år med barn.

Tillsammans med Folkpartiet och Kristdemokraterna har vi lagt fram ett
förslag som sänker kostnaderna för hemnära tjänster. Det är orimligt att låta
ideologiska dogmer gå före moderna svenska familjers vilja att få tiden att
räcka till och kunna organisera sin vardag på ett vettigt sätt.

Den framtida inriktningen
av familjepolitiken

Genom de förändringar vi föreslår, ett grundavdrag för barn,
en skattereduktion för hemnära tjänster, den lagstadgade
rätten och skyddet för alternativa barnomsorgsformer,
avdragsrätten för styrkta barnomsorgskostnader och
vårdnadsbidrag, tas ett stort steg mot en modern
familjepolitik som kännetecknas av ökad rättvisa och
valfrihet.

En viktig grund är att man skall kunna leva på sin lön. För att detta skall
bli möjligt krävs bl.a. skatt efter bärkraft och försörjningsbörda. Med denna
grundförutsättning uppfylld minskar behoven av bidrag. Skatt efter
försörjningsbörda innebär att den familj som har stor försörjningsbörda
betalar mindre skatt. Om inkomsten för familjen är så begränsad att man inte
kan leva på sin lön skall man i första hand få sänkt skatt. Räcker inte det
skall man naturligtvis ha rätt till ekonomiskt stöd. Den som saknar
förutsättningar för sin försörjning skall få bidrag.

Stödet skall i första hand vara ekonomiskt, dvs hjälpa familjen till en sådan
ekonomi att den kan klara sin vardag och låter den vara självständig och
beslutsför. Vi moderater betraktar fattiga familjer som just fattiga. De bör
inte automatiskt, som det ofta är idag, betraktas som mindre kapabla att fatta
sina egna beslut. Därför bör stöd till barnfamiljer med svag ekonomi vara
just hjälp med ekonomin och inte annat än i undantagsfall riktade
subventioner eller naturastöd i form av kläder, mat eller daghemsplats.
Därmed ökar familjernas möjlighet att påverka sin situation, och rundgången
i skatte- och bidragssystemen begränsas.

Det fortsatta stödet när det gäller barnomsorgen skall ha som mål att det
skall vara neutralt i förhållande till barnomsorgsform och gå direkt till
föräldrarna och inte till kommunen eller den som tillhandahåller barn-
omsorgen. Därmed kan alla föräldrar både välja grad av förvärvsarbete och
inriktning av barnomsorg.

För att öka familjens trygghet är det angeläget att varje familj kan spara
och ha tillgång till eget grundkapital. Att äga sin bostad är också en
trygghetsfaktor. Den möjligheten skall ges alla i form av egna hem eller
lägenheter. Det är klart belagt att ägande av en bostad och annat sparkapital
ökar tryggheten. Svenska familjer har i dag internationellt sett ett lågt
familjesparande.

Det torde ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av sänkta skatter,1

2. att riksdagen beslutar införa ett avdrag för styrkta barnomsorgskostnader
och ett vårdnadsbidrag i enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen beträffande stöd till barnomsorgen som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i motionen, 2

4. att riksdagen beslutar införa en skattereduktion för hemnära tjänster i
enlighet med vad som anförts i motionen, 1

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen av den framtida familjepolitiken.

Stockholm den 23 oktober 1998

Ulf Kristersson (m)

Chris Heister (m)

Berit Adolfsson (m)

Gunnar Axén (m)

Leif Carlson (m)

Maud Ekendahl (m)

Lars Elinderson (m)

Gustaf von Essen (m)

Margit Gennser (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Cristina Husmark Pehrsson (m)

Göte Jonsson (m)

Björn Leivik (m)

Göran Lindblad (m)

Cecilia Magnusson (m)

Carl G Nilsson (m)

Bertil Persson (m)

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Henrik Westman (m)

Liselotte Wågö (m)

1 Yrkandena 1 och 4 hänvisade till SkU.

2 Yrkande 3 hänvisat till UbU.