En förändrad socialförsäkring

Motion 1998/99:Sf207 av Ulf Kristersson m.fl. (m)

Inledning

Det är nödvändigt att förändra socialförsäkringssektorn i
grunden. Ett sådant arbete tar dock tid och måste också vara
så tydligt och klart att människor ges goda möjligheter att
planera för de förändrade förutsättningarna. Det är dock
möjligt och dessutom eftersträvansvärt att göra ett antal
förändringar inom ramen för dagens system. Nedan redogör
vi för tre förslag som vi anser är av stor betydelse för att ge
dagens socialförsäkringssystem en större mått av robusthet
och förutsägbarhet. I motionen redogörs också för
inriktingen av socialförsäkringen på längre sikt.

Tre skäl till förändringar

Moderata samlingspartiet har under ett antal år presenterat
förslag på förändringar inom de nuvarande försäkringarna.
Det finns tre bärande skäl till de förändringar som vi
föreslagit och föreslår.

För det första har det handlat om att skapa enhetliga överblickbara system.
I dag är det inte ovanligt att man "hoppar" mellan olika trygghetssystem för
att maximera sitt stöd. Det kan t.ex. gälla mellan sjukförsäkringen och den
tillfälliga föräldrapenningen, där den förra innehåller en karensdag medan
den senare ger ersättning från första dagen och således saknar en självrisk.

För det andra handlar det om att betona arbetslinjen. Försäkringarna får
inte fungera som ersättningslön. Syftet med socialförsäkringen för människor
som på grund av ålder, kronisk sjukdom eller funktionshinder inte kan arbeta
är att fungera som en tillfällig trygghet. Det är därför väsentligt att försäk-
ringssystemen uppmuntrar till en återgång till arbetslivet.

För det tredje handlar det om att minska kostnaderna för försäkringen. I
dag kostar socialförsäkringssektorn ca 330 miljarder kronor per år. För en
samhällsekonomi i balans är det nödvändigt att kostnaderna för trans-
fereringssystemen minskar. Moderata samlingspartiet presenterar i andra
motioner förslag på strategiska och väsentliga skattesänkningar som innebär
att vi kan minska arbetslösheten, öka tillväxten och därmed ge enskilda
människor möjlighet att i större utsträckning än i dag ta ett personligt ansvar.

Det har de senaste åren blivit uppenbart att socialförsäkringssystemen i en
ekonomisk kris inte klarat att leverera det de har lovat. Snabba försämringar i
kompensationsnivåer i kombination med avgifts- och skattehöjningar har
inneburit att människor förlorat den ekonomiska trygghet som de utgått från
att försäkringarna innebar. Det har också varit svårt att planera långsiktigt
för
den egna ekonomin, vilket i sig skapar otrygghet och en förståelig oro.

Det är en politik som vi moderater inte kan ställa oss bakom. Skall man
genomföra förändringar i försäkringarna måste man kombinera dessa med
förslag som innebär att de enskilda människorna ges en möjlighet att själva
göra prioriteringar. Socialdemokraternas försämringar genom ökade skatter
har i detta hänseende varit förödande för alltför många enskilda människor.

De valda lösningarna måste garantera att de människor som verkligen har
ett stort behov av hjälp och stöd också skall garanteras detta. Men för att
uppnå detta måste "långtidsfriska" ta ett större ansvar för sin trygghet. De
förslag till förändringar vi presenterar nedan har detta som mål.

Finansiell samordning

Våren 1997 presenterade regeringen en omfattande
proposition om samverkan mellan bl.a. socialförsäkringen
och hälso- och sjukvården. Vad som var slående var att trots
att regeringen på drygt 100 sidor redogjorde för regeringens
inställning till framför allt samverkansfrågor för att uppnå
bättre rehabiliteringsresultat föreslogs ingenting konkret för
att effektivisera samverkan mellan de olika aktörerna på
rehabiliteringsområdet, dvs. framför allt socialförsäkringen
och hälso- och sjukvården, men också arbetsförmedlingen
och kommunernas socialtjänst. I stället valde regeringen att
avvakta med följande motivering:

Nya strukturella samverkansmodeller bör därför övervägas först när
utvärdering av försöksverksamheterna med finansiell samordning mellan
socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst redovisats.

Regeringen kom dock på bättre tankar och föreslog i förra
årets budgetproposition att försäkringskassan, kommunerna
och landstingen och även länsarbetsnämnderna skall kunna
samverka finansiellt i särskilda projekt. Syftet är, enligt
regeringen, att de deltagande parterna skall utnyttja de
gemensamma resurserna på ett mer effektivt sätt. Vi
välkomnade naturligtvis regeringens omsvängning.
Moderata samlingspartiet har under flera år föreslagit att
samverkan mellan försäkringskassorna, kommunerna och
landstingen skall göras möjlig och vara en naturlig del i
rehabiliteringsarbetet.

Vår utgångspunkt är att det är mycket viktigt att de försöksverksamheter
som i dag finns och som bl.a. redovisats så sent som för drygt ett år sedan i
rapporten "Finsam - en slutrapport" (Finansiell samordning 1997:1)
presenterad av Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen permanentas och
lagregleras.

Rapporten visar entydigt på de positiva effekter ett ökat samarbete mellan
socialförsäkringen och hälso- och sjukvården inneburit. Enligt rapporten har
kostnaderna för t.ex. socialförsäkringen minskat med 150 miljoner kronor
inom de fem försöksområdena och dessa effekter bedöms också vara bestå-
ende. Försöksverksamheten visar också att det inte skett en omfördelning
mellan sjukförsäkringen, socialbidragen och arbetslöshetsersättningen. Tvärt-
om säger rapporten följande:

En rad resultat pekar således på att FINSAM, förutom besparingar inom
socialförsäkringen, också har haft andra goda effekter. Förutom de
finansiella överskott som försöket medfört bör följaktligen en rad
samhällsekonomiska intäkter av försöket ha uppkommit. Ett minskat behov
av offentliga transfereringar tyder också på positiva effekter för individer i
yrkesverksam ålder. Samtidigt tyder inget på att andra grupper kommit till
skada till följd av projektet.

Resultaten är entydiga. Genom ökad samverkan har man
uppnått två mycket centrala saker. Dels har lidandet för den
enskilda individen kunnat begränsas, dels har kostnaderna
för sjukskrivning, förtidspensioner och sjukvård minskat.

Vi anser att FINSAM-projektet bör bli det sätt på vilket socialförsäkringen,
kommunerna och landstingen skall arbeta i framtiden. Till skillnad från
regeringen anser vi därför att denna ordning bör införas - inte i projektform -
utan som en permanentad samverkansform i rehabiliteringsarbetet. Med
utgångspunkt i de rapporter som finns och den erfarenhet som de inblandade
har bör därför regeringen återkomma till riksdagen med förslag som innebär
att samverkan enligt FINSAM införs generellt i landet från den 1 juli 1999.
Vi anser dessutom att en permanentad verksamhet snabbt skulle spara både
mänskligt lidande som offentliga medel. I en annan motion redogör vi för
den besparing vi anser är möjlig genom vårt förslag.

Vi vill betona vikten av att regeringen snarast återkommer till riksdagen
med förslag på hur företagshälsovården kan inrymmas i den finansiella
samverkan. Förslagen bör vara baserade på den rapport och de slutsatser som
Statskontoret har lämnat om företagshälsovården.

Vid ett antal tillfällen, såväl i form av motioner till riksdagen som i direkta
interpellationer, har Moderata samlingspartiet tagit upp behovet av rättvisa i
rehabiliteringen när det gäller kvinnor och män. Vi vill understryka behovet
av uppmärksamhet på just könsspecifika behov vid rehabilitering. Forskning
bl.a. vid Umeå universitet har visat att kvinnor har fått kortare och sämre
anpassad rehabilitering än män, vilket självfallet inte är acceptabelt. Vi vill
i
detta sammanhang återigen betona det angelägna i att regeringen noggrant
följer denna fråga och föreslår åtgärder för att förbättra rådande förhållanden.

Försäkring vid arbetsskada

Vi anser att en väl fungerande arbetsskadeförsäkring i första
hand skall konstrueras på ett sådant sätt att den motverkar att
arbetsskador och arbetsolycksfall uppstår. Försäkringen
måste innehålla sådana stimulanser att det skall löna sig att
eliminera skadliga arbetsmiljöer och dåliga arbetsbetingelser.
Därför måste en arbetsskadeförsäkring knytas så nära
arbetsplatsen som möjligt, fri från statlig styrning och
finansiering.

Egentligen finns det inga skäl som talar för att just arbetsskador skall
omfattas av en offentlig försäkring. Det har ju visat sig att arbetsskadeförsäk-
ringen i offentlig regi inte givit tillräckliga incitament för enskilda
arbetsgivare att förbättra arbetsförhållanden. Eftersom det är lagstiftning och
försäkringskassornas praxis som avgör om en person skall erhålla
arbetsskadeförsäkringsförmåner och livränta, finns ingen direkt koppling till
arbetsplatsen. Avgiften för arbetsgivaren är densamma oavsett vilka åtgärder
han vidtar för att minska antalet arbetsskador. Samma förhållande råder för
en arbetsgivare som inte gör någonting alls åt sin arbetsmiljö. Den arbets-
givaren kan således åka snålskjuts på andra som vinnlägger sig om en så
säker arbetsmiljö som möjligt.

Dagens arbetsskadeförsäkring har flera brister. Försäkringen kan inte
tillämpas på ett rättvist sätt och lagens betydelse för det skadeförebyggande
arbetsskyddet synes vara starkt begränsat. Trots de senaste årens förändring-
ar och förbättringar äger dessa två invändningar fortfarande sin giltighet och
måste föranleda åtgärder.

Enligt vårt sätt att se det måste den nuvarande trenden brytas och
incitament skapas för arbetsgivaren i ett system som ger en direkt koppling
mellan den enskilde arbetsgivarens utgifter för arbetsskadeförsäkringen och
skadeutfallet.

Detta kan endast åstadkommas om den nuvarande försäkringen ersätts med
en obligatorisk arbetsskadeförsäkring tecknad av arbetsgivaren. Den nuva-
rande arbetsskadeförsäkringen avskaffas och ersätts endast med skyldigheten
att teckna försäkring. Skyldigheten att teckna försäkringen skulle dock inte
omfatta enmansföretag - det blir en alldeles för stor försäkringsrisk och
antagligen alldeles för höga självrisker för att det skall vara möjligt. Där får
en vanlig olycksfallsförsäkring bli lösningen - om än frivillig.

Genom avtal med de enskilda arbetstagarna, i form av enskilda avtal eller
eventuella lokala kollektivavtal, regleras arbetsskadeförsäkringens innehåll.
Såväl den allmänna försäkringskassan som enskilda försäkringsbolag skulle
ha rätt att erbjuda försäkringar. Genom att lagstiftningen inte skulle definiera
vad som är arbetsskada skulle också detta avtalas fram. Det naturliga vore att
försäkringsgivarna har förteckningar med skador som ersätts. Det skulle i så
fall motsvara den gamla yrkesskadelagen - som just var konstruerad så.

Systemet skall vara försäkringsmässigt utformat så att verksamheten inte
kan medge underskott. Försäkringen skall också vara konstruerad så att
arbetslinjen prioriteras och att det inte är möjligt att välta över kostnads-
ansvar på andra sektorer.

Försäkringen bör finansieras av företagen genom enhetliga avgifter som
dock bör differentieras utifrån företagens kostnader för arbetsskador och
sjukfrånvaro för att stimulera arbetsmiljöförbättringar, aktiva, förebyggande
och rehabiliterande åtgärder. Ingen hälsoprövning får förekomma.

Vårt förslag till ny arbetslöshetsförsäkring bör kunna införas senast den
1 juli 1999.

Trafikolyckor

I Finland finns sedan många år ett system där den del av
sjukförsäkringen som berör trafikolyckor bekostas via den
obligatoriska trafikskadeförsäkringen. I Sverige står
trafikskador för cirka fem miljarder kronor av
sjukförsäkringens kostnader. Vi anser att det finns flera
argument som talat för att vi i Sverige skall följa den finska
modellen och lyfta ur trafikskadorna ur den allmänna
försäkringen.

För det första finns det inga egentliga skäl till varför personskador som
uppträder i samband med en trafikolycka inte skall ingå i den obligatoriska
trafikskadeförsäkringen. Skadan är ju ett resultat av en olycka som i övrigt
täcks av försäkringen. Dessutom innebär en direkt koppling mellan
försäkringspremien och skadeutfallet att arbetet med trafiksäkerhet med all
säkerhet kommer att intensifieras, inte minst från försäkringsbolagens sida.
Rehabiliteringsarbetet kommer också att få högsta prioritet, eftersom
försäkringsbolagen annars tvingas betala höga kostnader för sjukskrivningar.
Modellen innebär således stora samhällsekonomiska fördelar, samtidigt som
det som sagt ökar trafiksäkerheten.

Ett system med särskild försäkring för trafikskador innebär att trafik-
skadepremien stiger med kanske tusen kronor per år. Detta kompenseras mer
än väl av de förslag till skattesänkningar som vi förordar.

Vad gäller våra övriga förslag inom socialförsäkringsområdet, däribland
beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten, föräldraförsäkringen
och sjukförsäkringen, återfinns dessa i andra motioner.

De ekonomiska effekterna av våra förslag kommer att redovisas i särskild
anslagsmotion.

Förändringar på längre sikt

Ovan har vi beskrivit ett antal nödvändiga förändringar på
kort sikt och inom ramen för dagens
socialförsäkringssystem. Men det är som sagt alldeles
nödvändigt att i grunden förändra hela trygghetssystemet.
Vägledande för denna förändring måste vara ett antal
grundläggande principer som vi är övertygade att det går att
uppnå politisk enighet om.

För det första måste systemet vara robust. Med det menar vi att det måste
vara förutsägbart och finansiellt stabilt. Genom en långsiktighet och en
anpassning till förändrade livsförhållanden går det att skapa ett system som
det går att lita på och som inte kan förändras av tillfälliga politiska nycker.
Därav vikten av att ett framtida trygghetssystem kan beslutas med så bred
politisk enighet som möjligt.

Systemet måste vidare vara försäkringsmässigt. Det innebär att det måste
finns en klar koppling mellan de avgifter som betalas in och de förmåner som
betalas ut. Den enskilde skall med andra ord exakt veta vad förmånen de
facto innebär. I ett framtida försäkringssystem skall det inte vara möjligt att
dölja kostnader eller det faktum att inbetalda avgifter används till någonting
annat än vad som är avsett.

Vidare måste systemen kännetecknas av ett stort mått av överblickbarhet
och enkelhet. Den enskilde skall snabbt och enkelt kunna konstatera vilken
förmån han eller hon har rätt till. Ett enkelt system innebär också att risken
för att hoppa mellan förmåner och därmed försöka maximera sitt skydd
minskar.

Det är viktigt att systemen upplevs som rättvisa och ger alla en
grundläggande trygghet. Ett tillfälligt inkomstbortfall får inte innebära att
den personliga ekonomin helt rasar samman. Det är därför viktigt att skyddet
ger ett drägligt liv. Detta måste kombineras med ett lägre skattetryck och
möjlighet för den enskilde att, om han eller hon väljer att prioritera på så
sätt,
ha ett kompletterande skydd.

Avslutningsvis är det centralt att ett framtida försäkringssystem betonar
arbetslinjen. Ett försäkringssystem skall endast skydda tillfälligt för
inkomstbortfall eller med andra ord - det får aldrig handla om en ersättnings-
lön, som ersätter inkomst av arbete. Genom att systemet innehåller robusthet,
försäkringsmässighet, enkelhet och ger ett gott skydd, samtidigt som det
innebär ett incitament för rehabilitering och återgång till arbete igen,
förstärks arbetslinjen och försäkringen blir ekonomiskt hållbar.

Ny försäkring

Vi tror att det skulle vara möjligt att finna en bred politisk
samsyn när det gäller de grundläggande principer vi
presenterat ovan. Självfallet kan det i detaljer finnas
meningsskiljaktigheter, men vi tror ändå att förutsättningarna
är goda. Eftersom vi efterlyser en bred samling kring en
framtida socialförsäkring vill vi naturligtvis inte låsa oss vid
något alternativ. Men det finns som vi ser det två olika
system som vi anser bör diskuteras mer ingående. Vi
presenterar dessa nedan och ser dem som två inledande
ingångsvärden för en kommande studie.

Det ena systemet innebär en samlad försäkring vid inkomstbortfall som
beror på sjukdom/arbetsskada och arbetslöshet.

Grunden för förslaget måste vara att alla yrkesverksamma skall omfattas
av en allmän trygghetsförsäkring, vars syfte är att erbjuda grundläggande
skydd vid tillfälliga förluster av förvärvsinkomster.

För att göra systemet robust och lättöverskådligt bör den nya försäkringen
ersätta dagens sjuk-, arbetsskade- och arbetslöshetsförsäkring. Systemet bör
utformas med utgångspunkten att detta är en miniminivå och att den enskilde
ges möjlighet att vid egen prioritering försäkra sig för ytterligare behov av
trygghet. Denna frivilliga försäkring skall det vara möjligt att teckna
individuellt för att komplettera det offentliga skyddet. Frågan om huruvida
hela försäkringen bör lyftas ut ur staten måste studeras ytterligare. Det skulle
skapa än bättre förutsättningar för det vi ovan nämnt om en ökad grad av
försäkringsmässighet i systemen. Det skulle också vara svårare för politiker
att manipulera i socialförsäkringen om den inte utgjorde en del av den
offentliga sektorn.

Enligt vår mening bör en bärande tanke i ett kompletterande trygghets-
system vara att skapa ett större spelrum för marknadstänkande, med tydligare
funktion för prismekanism vilket skulle medföra att efterfrågan på och
utnyttjandet av försäkringsskyddet blir mer balanserat. Det problem som nu
föreligger med en överefterfrågan på försäkringsskydd via den politiska
marknaden reduceras genom att tilläggsförsäkringar prissätts på en fri
marknad. När den enskilda direkt betalar kostnaderna för en del av sitt
försäkringsskydd, minskas också dagens problem med överutnyttjande. Att
den enskilde själv har ett delansvar för sitt inkomstskydd ökar också
tryggheten.

Tilläggsförsäkringarna bör vara skilda från den allmänna försäkringen.
Premier, försäkringsvillkor, allmänna krav och självrisk bestäms via privat-
rättsliga avtal mellan försäkringsparterna. Det är knappast en uppgift för
politiska beslut att ange den närmare utformningen av dessa tilläggs-
försäkringar. Det skall dock även vara möjligt - åtminstone inledningsvis -
för de allmänna försäkringskassorna att erbjuda dessa tilläggsförsäkringar.

Ett annat förslag som vi anser bör föras upp på den politiska agendan är
frågan om olika former av individuella sparkonton. De senaste åren har bland
annat så kallade medborgarkonton diskuterats i olika sammanhang. Det
viktigaste är egentligen inte vad denna sparform kallas, utan vad den
innehåller.

Vi anser att det vore av värde att utreda frågan om införandet av olika
sparkonton för den enskilde och utvärdera hur dessa skulle kunna ersätta
eller komplettera andra delar av försäkringsskyddet. I korthet skulle ett
sparkonto för t.ex. tillfälliga inkomstbortfall eller för vård och omsorg kunna
konstrueras på följande sätt.

I stället för att betala in avgifter i ett offentligt försäkringssystem och
genom försäkringskassorna få sina förmåner vid behov, innebär sparkontot
att man avsätter samma avgifter till ett eget personligt sparkonto. Under
årens lopp förändras naturligtvis saldot på kontot, ibland visar det ett
överskott, ibland ett underskott, beroende på de personliga förhållandena.
Över en livscykel torde det dock bli en jämn nivå på sparsaldot. Kontot
måste självfallet kompletteras med ett offentligt försäkringsskydd för dem
som på grund av t.ex. funktionshinder eller annan orsak inte har egen
arbetsinkomst.

Eftersom denna sparkontoform ger den enskilde möjlighet att själv
prioritera en del av sitt skydd är det väsentligt att man skapar ett gott spar-
klimat. Vi anser som sagt därför att samtal om den framtida utformningen av
ett socialförsäkringsskydd också bör innehålla analys och utvärdering av de
olika tankarna kring individuella sparkonton.

Det torde ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om finansiell samordning mellan socialförsäkringen, hälso- och
sjukvården och kommunerna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försäkring vid arbetsskada,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sjukfall som beror på trafikskador,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om principer i ett nytt socialförsäkringssystem,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en bred diskussion om framtidens socialförsäkringssystem,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en inkomstbortfallsförsäkring och sparkonton.

Stockholm den 18 oktober 1998

Ulf Kristersson (m)

Chris Heister (m)

Berit Adolfsson (m)

Gunnar Axén (m)

Leif Carlson (m)

Maud Ekendahl (m)

Lars Elinderson (m)

Gustaf von Essen (m)

Margit Gennser (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Cristina Husmark Pehrsson (m)

Göte Jonsson (m)

Björn Leivik (m)

Göran Lindblad (m)

Cecilia Magnusson (m)

Carl G Nilsson (m)

Bertil Persson (m)

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Henrik Westman (m)

Liselotte Wågö (m)