Det allmännas skadeståndsansvar

Motion 1988/89:L613 av Ivar Franzén m. fl. (c, m, fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:L613

av Ivar Franzén m. fl. (c, m, fp)
Det allmännas skadeståndsansvar

Enligt den nu gällande lagstiftningen (främst 1972 års skadeståndslag) är
statens och kommunernas skadeståndsansvar vid utövandet av sin verksamhet
begränsat. I praxis har det dels prövats om det varit fråga om
”myndighetsutövning” eller något annat, dels diskuterats om ”de krav blivit
åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan
ställas på dess utövning” (den s.k. standardregeln).

I motiven till skadeståndslagens standardregel sägs att smärre förbiseenden
och misstag på grund av brådskande förhållanden eller stor arbetsbörda
är oundvikliga företeelser i den offentliga förvaltningen. Allmänheten kan
inte fordra absoluta garantier mot de ekonomiska följderna av sådana
händelser, utan att man då och då lider förluster får ses som ett pris som
medborgarna får betala för den nytta de har av en verksamhet som ytterst
syftar till att tillvarata deras egna intressen.

Det har under senare år uppkommit en rad av fall som blivit allmänt kända,
där myndigheter burit sig åt på ett sätt som upprört långt fler än de drabbade
personerna. De mest kända fallen har gällt misstänkta ”skatteflyktingar”,
där det i efterhand visat sig att man helt tagit miste. Efter att uppståndelsen
har lagt sig, står de drabbade medborgarna där med stora ekonomiska
förluster, mångårigt personligt lidande och sociala konsekvenser för resten
av livet. När förundersökningar, eftertaxeringsansökningar, betalningssäkringar
etc. läggs ned eller återtas är uppståndelsen inte lika stor som när
nyheten om att en misstänkt skattebrottsling hade gripits blev känd. Den
drabbade får leva med oket som misstänkt för något brottsligt i resten av sitt
liv. Detta har bl.a. kammarrätten i Stockholm, med hänsyn till sina
erfarenheter från tvångsåtgärder i skattemål, påtalat i ett remissvar 1983
(ang. SOU 1983:36).

Skadeståndsprocesser mot staten förekommer och det finns ingen anledning
att föregripa resultatet av dessa. Det som dock kan noteras är att staten i
flera fall frias, just med hänsyn till den s.k. standardregeln. Det sägs i
besluten att det i vart fall inte varit fråga om sådan ”grav felbedömning” att
den är skadeståndsgrundande (j fr t. ex. Västerviks tingsrätts dom 1988-10-31,
DT 159 s. 19, 20, 22). Skälet för denna ordning är, som ovan nämnts, att
medborgarna får se detta som ett pris som de får betala för den nytta de har av
en verksamhet som ytterst syftar till att tillvarata deras egna intressen.

Om staten betalar skadestånd i ett enskilt ärende när en medborgare har
råkat ut för felbehandling av myndigheterna pulvriseras den ekonomiska
kostnaden på alla skattebetalare. Alla skattskyldiga i Sverige får då vara med

att betala förlusten som uppkommit i ett enskilt ärende. Om man däremot Mot. 1988/89

låter en person, den skadelidande, själv bära hela förlusten kommer L613

kostnaderna för myndigheternas felbedömningar att slumpvis drabba vissa

enskilda medborgare i Sverige. När man, enligt motivuttalandena ovan,

säger att medborgarna får betala ”ett pris” för myndighetsutövningen som

ytterst syftar till att tillvarata deras egna intressen, verkar det som om man

inte har detta klart för sig. En förutsättning för skadestånd är att en skada

föreligger. Det är sedan bara fråga om vem som skall bära kostnaden för

denna, alla eller den drabbade. Priset behöver således inte nödvändigtvis

belasta den slumpvis drabbade, utan kan spridas på alla som åtnjuter

fördelarna med myndigheternas verksamhet. Det är ju inte så att den

skadelidande har särskilt stor nytta av myndigheternas verksamhet, utan den

tillkommer alla medborgare och andra i Sverige bosatta personer. I

konsekvensens namn borde då alla vara med och betala kostnaderna för

myndigheternas felaktiga handläggning. Genom att ge den skadelidande rätt

till skadestånd och sedan skatte- eller avgiftsfinansiera denna kostnad

åstadkommer man den nämnda spridningen. Således ger detta allmänna

motiv snarare motsatt resultat - bättre möjlighet till skadestånd - än det som

valdes vid skadeståndslagens införande.

Det finns andra betydande fördelar med skadestånd. För det första får den
drabbade personen upprättelse, vilket är nog så betydelsefullt för dennes
sociala liv. För det andra är det högst troligt att det utbildas aktsamhetsnormer
i myndighetsverksamheten med en större genomslagskraft, vilket i sin
tur leder till att man är extra vaksam när man ingriper med tvångsåtgärder
m.m. som har stor ekonomisk och social betydelse.

Det hävdas ofta, när dessa frågor behandlas, att statens och kommunernas
ansvar går längre än det ansvar som åvilar privatpersoner och privata företag
(se t.ex. 1988/89:LU2 s. 2, 17). Detta sägs utan att man ställer det emot de
särskilda skyldigheter och maktbefogenheter som myndigheterna har. Det är
ju just dessa förhållanden som gör myndigheternas skadeståndsansvar
särskilt betydelsefullt. Det finns många sanktioner och tvångsåtgärder som
säkrar att den enskilde fullgör sina skyldigheter gentemot myndigheterna,
t.ex. dröjsmålsavgifter, vitén, sanktionsavgifter, straffpåföljder, personella
och reella tvångsmedel etc. Myndigheternas ansvar för att de i sin tur fullgör
sina skyldigheter har både begränsats genom att tjänstefelsansvaret tagits
bort och genom att skadeståndsskyldigheten är inskränkt. Skadeståndsansvaret
är således inte särskilt långtgående i relation till myndigheternas
befogenheter och de enskildas ansvar. Det kan naturligtvis finnas anledning
att göra skillnad mellan myndigheternas serviceverksamhet och deras
maktutövning. Emellertid finns det anledning att se över om gränsdragningen
vid ”myndighetsutövning” är nödvändig, särskilt med hänsyn till utgången
i NJA 1987 s. 535 (det s.k. Trifoliumfallet).

Vidare hänvisas till de särskilda ansträngningar som görs för att utöka
statens skadeståndsansvar i vissa särskilda fall, t.ex. vid betalningssäkring (se
1988/89:LU2 s. 19 ang. SOU 1987:75). Det finns viktiga områden som
behöver prioriteras och där det t.o.m. finns behov av s.k. strikt ansvar. Det
kan dock konstateras att även om betalningssäkringsutredningens förslag
(SOU 1987:75) är bra i många avseenden är förslaget till skadestånd vid 13

felaktiga betalningssäkringsbeslut inte tillräckligt. Utredningen fann anled- Mot. 1988/89

ning att iaktta återhållsamhet och restriktivitet vid utformningen av förslå- L613

get. I stället för att följa förslaget på denna punkt bör man ta steget fullt ut

och införa ett strikt skadeståndsansvar som endast begränsas av kravet på

adekvat kausalitet mellan åtgärd och skada. Utöver sådana här särskilt

angelägna åtgärder finns det emellertid ett stort behov av att se över det

allmännas skadeståndsansvar för all verksamhet.

Sammanfattningsvis kan sägas att statens skadeståndsansvar i praxis har
visat sig vara alltför begränsat. Vid felaktiga myndighetsingripanden uppkommer
inte sällan ekonomiska och ideella skador. Frågan är sedan bara
vem som skall bära kostnaden av dessa skador, det allmänna eller den
drabbade. Hittills har privatpersoner fått bekosta myndigheters felaktiga
hantering i stor utsträckning, med stora ekonomiska och sociala påfrestningar
som följd. Eftersom det allmännas verksamhet gagnar oss alla är det också
mer rättvist att alla också bär kostnaden i de fall där myndigheterna begår
felaktigheter. Ett utökat statligt och kommunalt skadeståndsansvar får just
denna effekt. En bred översyn av det allmännas skadeståndsansvar bör
därför snarast inledas, vilket kan ske trots att särskilt angelägna områden
prioriteras.

Hemställan

Med stöd av det ovan anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen anhåller om en bred översyn av
skadeståndsansvaret för statens och kommunens verksamhet i enlighet
med vad som i motionen anförts.

Stockholm den 23 januari 1989
Ivar Franzén (c)

Marianne Andersson (c)
Bengt Harding Olson (fp)
Isa Halvarsson (fp)

Anders G Högmark (m)
Britta Bjelle (fp)

Lars De Geer (fp)

Hugo Hegeland (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Ulla Orring (fp)

Anders Björck (m)

Siw Persson (fp)

Anders Castberger (fp)

14