Det allmännas skadeståndsansvar

Motion 1988/89:L610 av Sten Svensson m.fl. (m, fp, c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1988/89:L610

av Sten Svensson m.fl. (m, fp, c)
Det allmännas skadeståndsansvar

Skadestånd från staten för en ren förmögenhetsskada utgår enligt 3 kap. 2 §
skadeståndslagen endast då felet av myndigheten begåtts under myndighetsutövning.
Denna regel har tolkats snävt vilket inneburit att ett pressmeddelande
utgivet av en myndighet inte betraktas som myndighetsutövning. Detta
har bekräftats av en dom i högsta domstolen av den 20 juli 1987.1 denna dom
fann domstolen enhälligt ”att konsumentverket förfar klart felaktigt genom
det missvisande sätt på vilket provningsresultatet presenterades i pressmeddelandet”.
Domstolens majoritet fann emellertid att det inte var fråga om
myndighetsutövning varför skadeståndstalan, trots den funna felaktigheten,
ogillades.

Bakgrunden i detta mål var att konsumentverket under 1981 uppdrog åt
statens provningsanstalt att prova och jämföra ett antal lackskyddsmedel för
bilar. Några av dessa innehöll s.k. polymerer. När provningsresultaten
förelåg utarbetade verket en rapport och i samband därmed ett pressmeddelande.

Rubriken på pressmeddelandet var ”Miljonbelopp förbrukas på värdelösa
bilvårdsmedel”. I pressmeddelandet gjordes ett antal uttalanden om att
särskilt de medel som innehöll polymerer inte motsvarade de kvalitetskrav
som marknadsföringen rörande dessa syntes utlova osv.

Innehållet i pressmeddelandet fick ett snabbt och starkt genomslag på
marknaden. Ett företag vars polymerbaserade polermedel inte ens fanns
med i undersökningen fick se sin avsättning kraftigt reducerad praktiskt taget
över en natt.

När det sedan visade sig att konsumentverkets uttalanden i pressmeddelandet
grundats på felaktigt återgivande av provningsresultaten väckte
företaget talan mot staten med stöd av skadeståndslagen med yrkande om
skadestånd p.g.a. konsumentverkets handlande.

Genom begränsningarna i skadeståndslagen har området inom vilket den
enskilde kan erhålla ersättning när en myndighet agerar felaktigt på ett
allvarligt sätt inskränkts. Den skadelidande saknar ett adekvat medel mot
överträdelser av den grundläggande rättviseprincip som 1 kap. 9 § RF ger
uttryck åt.

Enligt gällande rätt kan m.a.o. myndigheter generellt sett göra sig skyldiga
till många slag av felaktigheter som inte föranleder ansvar eller skadestånd.

Myndigheter kan begå felaktigheter. Att räkna med annat vore omänskligt.
Men dessa felaktigheter kan åsamka den enskilde individen eller den
juridiska personen stor ekonomisk skada. Därför måste det i skadeståndsla

Mot. 1988/89
L610

Hemställan

Med stöd av det ovan anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändringar i skadeståndslagen
så att där fastslås att all verksamhet som med verkan mot
tredje man utförs av en myndighet kan föranleda ersättning enligt
skadeståndslagen.

Stockholm den 23 januari 1989

Sten Svensson (m)

Bengt Harding Olson (fp) Isa Halvarsson (fp)

Ulla Orring (fp) Rune Backlund (c)

Britta Bjelle (fp) Siw Persson (fp)

Lars De Geer (fp)

gen slås fast att all verksamhet som med verkan mot tredje man utförs av en
myndighet kan föranleda ersättning enligt skadeståndslagen.

Den av JK intagna hållningen (LU2 1988/89) till en utvidgning av
begreppet myndighetsutövning innebär i princip att den enskilda individen
har ytterst små möjligheter att erhålla ersättning vid verksamhet som med
verkan mot tredje man utförts av en myndighet. En ståndpunkt som inte
stämmer överens med behovet av stärkt rättssäkerhet för den enskilde.

9