De äldre

Motion 1988/89:So235 av Bengt Westerberg (fp) m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89: So235

av Bengt Westerberg (fp) m. fl.
De äldre

När riksdagen i december 1988 fattade beslut med anledning av regeringens
äldreproposition var det i stor enighet om att valfrihet, integritet och
trygghet skall vara ledstjärnor för äldreomsorgens utveckling under 1990talet.

Men verkligheten för många äldre i Sverige är fjärran från dessa mål.

För många som bor kvar hemma eller i servicehus är det svårt att få den
vård och omsorg de behöver.

För den som inte är nöjd med den sociala hemtjänsten eller hemsjukvården
saknas det alternativ.

För många som vill bo på servicehus eller ålderdomshem är det flera års
väntetid.

För många som genomgått behandling på sjukhus och inte kan klara eget
boende finns ingenstans att ta vägen. De blir kvar inom sjukvården fast de
är färdigbehandlade.

För flertalet åldersdementa saknas vettiga vård- och boendealternativ.

För många som vill flytta närmare sina anhöriga är det omöjligt att få
del av den nya kommunens och det nya landstingets äldreomsorg.

För många som behöver en operation eller behandling för att klara
hälsan är väntetiden lång.

Problemen inom äldreomsorgen har många orsaker. Personalbrist, centralisering,
huvudmannaskapstvister, byråkratisk stelbenthet och bristande
resurser är några av dem.

Problemen är många men svensk äldreomsorg är också under omvandling.

Bara under det senaste året har i riksdagen fattats beslut som gör det
möjligt att rusta upp och bygga ålderdomshem, en boendeform som var på
väg att utmönstras men som uppenbarligen många gamla vill ha. Människor
har också fått möjlighet att vårda en svårt sjuk anhörig mot rimlig
ersättning. Detta är förbättringar inom äldreomsorgen som vi i folkpartiet
arbetat länge för. Vi noterar nu med glädje att vårt arbete har burit frukt.

I kommuner och landsting pågår ett intensivt arbete för att förbättra och
utveckla äldreomsorgen. Det är självklart att denna förändringsprocess tar
tid.

Riksdagens beslut om äldreomsorgen inför 1990-talet skall föras ut och
tillämpas. Personalpolitiken skall läggas om och personalrekryteringen
intensifieras. Institutioner och boendealternativ skall byggas eller rustas
upp. På många håll skall verksamheter och organisationsstrukturer förändras.
Nya service- och vårdformer skall prövas.

Äldreomsorgen i Sverige är under stark utveckling. Mycket av det som
nu sker innebär en förändring i rätt riktning. Samtidigt står vi inför stora
utmaningar. Vid nästa sekelskifte kommer antalet 85-åringar att vara
dubbelt så stort som 1970 och antalet 95-åringar kommer att ha tredubblats.

Äldreomsorgen kommer att kräva stor kunskap och stort engagemang
under de kommande decennierna. Vi vill i denna motion peka på några
områden där utvecklingen går för långsamt och där viktiga insatser kan
göras för att den skall gå fortare.

Huvudmannaskapet

I en särskild delegation under biträdande socialminister Bengt Lindqvists
ledning utreder representanter från kommun- och landstingsförbunden
huvudmannaskapet för äldreomsorgen. Delegationen skulle ha varit färdig
vid årsskiftet men skall nu, enligt vad biträdande socialministern senast
har uppgivit, ha avslutat sitt arbete i mars.

Vi vill understryka vikten av att denna fråga snarast löses. När lösningen
väl är nådd återstår nämligen det grundläggande problemet: att finna goda
samverkansformer mellan företrädare för olika specialiteter och kompetenser
inom äldreomsorgen.

En lösning i huvudmannaskapsfrågan är en nödvändig del av men långt
ifrån hela lösningen på äldreomsorgens problem. Det är därför mycket
beklagligt att arbetet dragit ut på tiden och särskilt angeläget att det snarast
förs i hamn.

Valfrihet

De äldres möjlighet till valfrihet när det gäller boende och service betonas i
alla beslut om äldreomsorgen. Det är dock viktigt att det inte stannar vid
ord utan att önskan att nå valfrihet följs upp av lagändringar, försöksverksamheter
och avtal som gör det möjligt att utvidga den.

Ålderdomshemmen

När det gäller boendet har möjligheterna till valfrihet ökat genom att
socialdemokraterna i riksdagen accepterat tanken att behålla ålderdomshemmen.
Det är nu viktigt att denna valfrihet blir verklighet och att
intentionerna i riksdagens beslut om ålderdomshemmen förs ut till kommunerna.

1 den rapport, Boende för gamla, handikappade och långvarigt sjuka,
som socialstyrelsen och bostadsstyrelsen överlämnade till regeringen 1988
och i den däri ingående delrapporten Äldres boende uttrycks oro för att
det skall skapas för många platser i ålderdomshem enligt de nya, enklare
bestämmelserna. Därför föreslås i rapporten en rekommendation till kommunerna
att vid ny- och ombyggnad av ålderdomshem undvika en ensidig
lägenhetssammansättning.

Mot. 1988/89

So235

5

Bostadsstyrelsen och socialstyrelsen vill också komplettera nuvarande
bestämmelser med krav på att de ofullständiga lägenheterna ... på ett
enkelt sätt i framtiden (skall kunna) läggas samman med intilliggande
lägenhet. Ombyggnad skall inte få försvåra en framtida sammanläggning.

Det är folkpartiets bestämda uppfattning att man från centralt håll inte
nu ytterligare skall motverka eller komplicera om- och nybyggnad av
ålderdomshem. Förslagen från bostadsstyrelsen och socialstyrelsen bör
inte genomföras. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.

Hemtjänsten

Också vad gäller hemservice och färdtjänst bör valfriheten öka. Mycket av
den nödvändiga förnyelsen kan ske inom den offentliga sektorn. Det
handlar framför allt om att släppa loss personalens kreativitet och sunda
förnuft. De allmänna råd om den sociala hemtjänsten som socialstyrelsen
för närvarande arbetar med kommer förhoppningsvis att rymma förslag
om decentralisering av ansvar och befogenheter.

Målet med en förnyelse måste vara att de möjligheter till självständigt
beslutsfattande och egna val som är självklara för andra människor skall
finnas även för äldre.

Skall detta lyckas fullt ut måste det skapas alternativ också inom hemtjänsten.
Andra än kommunen bör ha möjlighet att erbjuda social hemtjänst.
Intresset för att driva denna typ av verksamhet kan finnas såväl hos
ideella organisationer, t. ex. pensionärsorganisationer, som hos privata
vårdgivare. Denna verksamhet bör då ges samma stöd som den kommunala.
Kommunen skall dock fortsätta att ha det övergripande ansvaret för
verksamheten.

En metod som borde prövas är att ge dem som är i behov av stöd
servicekuponger som berättigar dem till en viss mängd av dessa tjänster.
De skall sedan fritt få välja mellan olika producenter. Folkpartiet har i en
motion om den offentliga sektorns förnyelse yrkat att riksdagen som sin
mening skall ge regeringen till känna att den bör initiera en försöksverksamhet
med denna inriktning.

Möjlighet att flytta

Människor skall själva bestämma var i landet de vill bo. Självklart skall
ingen människa, gammal eller ung, tvingas att flytta mot sin vilja. Lika
självklart skall alla människor som vill kunna byta bostadsort.

En del gamla och sjuka människor med beroende av särskilda boendeeller
vårdformer sitter i dag i en sorts kommunarrest. Visst kan de i och för
sig flytta närmare sina anhöriga eller någon annanstans men ingen kommun
och inget landsting, vare sig den de lämnar eller den de flyttar till, vill
betala vård och boende.

Glädjande nog utfärdade landstingsförbundets styrelse i november 1988
rekommendationer till sjukvårdshuvudmännen att medverka till att en
långtidssjuk patient som så önskar skall få sluten somatisk eller psykiatrisk

Mot. 1988/89

So235

6

långtidsvård i ett annat landsting. Från kommunförbundets sida Finns Mot. 1
ännu inga motsvarande rekommendationer. So235

Problemet behandlades också i regeringens äldrepropostion där frågan
hänsköts till den äldredelegation som utreder huvudmannaskapsfrågan.

Enligt folkpartiets mening är det av yttersta vikt att gamla och sjuka som
vill flytta snarast ges möjlighet att göra det, också i de fall de behöver
särskilt boende och vård. Om landstingsförbundets rekommendationer
inte får avsedd effekt eller om kommunerna misslyckas med att finna en
lösning bör lagstiftning tillgripas för att klara problemet. Riksdagen bör ge
regeringen detta till känna.

Integritet

Integritet innebär att ha rätt till en privat sfar, till ett eget inre rum där
ingen har rätt att komma in utan lov.

Att respektera andras integritet skall inte stå i motsats till en strävan att
bry sig om. I samspelet mellan människor är det självklart att engagera sig,
att vara förstående, att lägga sig i när någon far illa eller lider av ensamhet.

Men det är lika självklart att lämna den enskilde i fred när han eller hon
önskar det. Att låta var och en välja sällskap och att, ibland eller ofta, välja
ensamheten. Att acceptera att varje individ har hemligheter och förtroligheter
som de själva vill vårda. Så är det för friska människor. Så skall det
också vara för dem som är sjuka.

Eget rum

En människa som är så sjuk att han eller hon tvingas leva på institution
måste ha rätt till den integritet som möjligheten att välja rumssällskap eller
ett eget rum innebär.

Rätten för den som så önskar att få eget rum måste förverkligas. Av
äldrepropositionen framgår att endast 27 procent av dem som vårdas inom
den somatiska långtidssjukvården har ett eget rum. Vi upprepar därför
vårt krav på att riksdagen bör besluta om ett särskilt stöd för att förbättra
förhållandena inom långvården. Vi föreslår att ett temporärt statsbidrag
skall utgå som möjliggör för huvudmännen att snabbare bygga om lokala
sjukhem, centrala sjukhem och långvårdskliniker.

Statsbidraget bör vara prestationsrelaterat. De huvudmän som påskyndar
ombyggnaden eller kan uppvisa fler enbäddsrum för vård på institution
från ett år till ett annat bör få del av statsbidraget.

Vi föreslår att riksdagen för den kommande femårsperioden anslår 100
milj. kr. årligen till denna verksamhet. Riksdagen bör uppdra åt regeringen
att närmare utforma villkoren för att erhålla statsbidrag.

Trygghet

Trygghet innebär att kunna få vård när man behöver den, att det den dag
man inte orkar eller mäktar längre finns hjälp att få. Det innebär också att
ha ekonomiska resurser så att man klarar att hålla en rimlig standard.

Dementa

Det finns cirka 100000 dementa personer i Sverige i dag. De drabbas av en
grym och obotlig sjukdom som successivt försätter dem i en ökande grad
av förvirring, depression och viljelöshet. 95 procent av dem är över 65 år.
De dementa och deras anhöriga lever i en mycket besvärlig situation och
åtnjuter mycket sällan den trygghet som adekvat vård och behandling
innebär.

I en särskild motion behandlar vi demensvården och föreslår bl. a. att
alla dementa skall kunna få plats i dagvård senast 1997 och att ett statligt
stimulansbidrag för utbyggnad av gruppboende för dementa skall införas.

Köer i sjukvården

Mer än hälften av sjukvårdens resurser används för de äldre. I stor utsträckning
är det också de äldre som drabbas av köer och vänstelistor i
sjukvården. Det innebär otrygghet och onödigt lidande och dessutom att
belastning på hemtjänst och färdtjänst ökar. Alla människor i Sverige
måste garanteras en god sjukvård, oavsett ålder.

I en särskild motion om sjukvården föreslår folkpartiet att 200 milj. kr.
per år skall anslås för insatser mot köerna till gråstarrs-, höftleds- och
kranskärlsoperationer samt strålbehandling av cancerpatienter.

Köerna ut från sjukvården är också ett allvarligt problem. Det drabbar
dem som tvingas bo på sjukhus längre än nödvändigt men också dem
som väntar på behandling. Dessa köer av färdigbehandlade patienter
kapas genom utbyggnad av ålderdomshem, gruppboende och hemtjänst.

Anhörigvård

Som tidigare anförts i motionen välkomnar folkparitet den möjlighet att
under 30 dagar vårda en anhörig i hemmet som införs i år. När vi fått
erfarenheter av hur denna möjlighet till anhörigvård utnyttjas och verkar
finns det anledning att överväga om systemet skall utvecklas vidare.

Vid långa vårdttider bör den anhörige som är intresserad erbjudas
möjlighet till anställning.

(J ndantagandepensionärer

Före 1982 var det möjligt att ställa sig utanför ATP-systemet om man hade
inkomst av annat än förvärvsarbete. Detta påverkar rätten till ATP och
pensionstillskott.

En stor grupp av dem som begärt undantag från ATP lever på en mycket
låg standard. Gällande bestämmelser om avräkning av pensionstillskott
mot den ATP som skulle ha utgått om undantagande inte skett får konsekvensen
att dessa ålderspensionärer som enda pension uppbär grundbeloppet
inom folkpensioneringen.

Det är angeläget att öka de s. k. undantagandepensionärernas trygghet
genom att förbättra deras förmåner. Det pensionstillskott som i dag utgår

Mot. 1988/89

So235

8

till pensionärer med låg eller ingen ATP bör betalas ut också till dem som
inte har någon ATP för att de ställt sig utanför systemet. Det bör ankomma
på regeringen att lägga fram ett förslag om detta så att förslaget kan träda i
kraft den 1 januari 1990.

Den ATP som skulle utbetalas för dessa pensionärer om inte undantagande
varit gällande reducerar också eventuellt KBT som de annars skulle
varit berättigade till. Det är orimligt att ersättning som ej utbetalas skall
ingå i inkomstberäkningen som grundar rätt till andra förmåner i försäkringssystemet.
Det bör ankomma på regeringen att utforma förslag till
lagändring som ger berörda pensionärer rätt till KBT fr. o. m. den 1 januari
1990.

KBT

Skillnaderna i KBT mellan olika kommuner är ännu stora. Det leder till
oacceptabla skillnader i levnadsstandard mellan pensionärer som bor i
olika kommuner men i övrigt har liknande omständigheter.

Det finns enligt vår uppfattning anledning att ifrågasätta om KBT i
framtiden skall vara en primärkommunal uppgift. Det finns skäl som talar
för att KBT skall utgå efter samma regler i hela landet. Vi anser att
pensionsberedningen bör ges i uppgift att överväga detta. Denna översyn
bör också inrymma frågan om statsbidrag skall utgå vid olika former av
gruppboende, t. ex. gruppboende för dementa där den boende saknar en
fullvärdig bostad i det statliga bostadssubventionesystemets mening.

På lång sikt är det angeläget att det sker en samordning av folkpensionen
och KBT. Behovet av samordning mellan pensionsreglerna och KBT visas
också av att en pensionär med enbart folkpension och pensionstillskott
som är berättigad till KBT i vissa fall kan få en högre standard efter hyra
än en pensionär med låg ATP som saknar rätt till KBT.

Hemställan

Med anledning av vad ovan anförts hemställs

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om bostadsstyrelsens och socialstyrelsens förslag
angående om- och nybyggnad av ålderdomshem,1]

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om gamla och sjuka människors möjligheter att
flytta också i de fall de behöver särskild vård och boende,

2. att riksdagen beslutar om ett femårigt stimulansbidrag om 100
miljoner kronor per budgetår i syfte att stimulera ombyggnaden av
institutioner så att rätten till eget rum kan förverkligas i hela landet
före mitten av 1990-talet,

3. att riksdagen för nästkommande budgetår beviljar ett stimulansbidrag
om 100 miljoner kronor för ombyggnad av institutioner
(den slutna äldrevården) i syfte att förverkliga rätten till eget rum,

Mot. 1988/89

So235

9

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om pensionstillskott vid eget undantagande från
ATP,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om KBT till undantagandepensionärer,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om översyn av reglerna för KBT.2]

Stockholm den 23 januari 1989
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karin Ahrland (fp)
Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Elver Jonsson (fp)
Anne Wibble (fp)
Daniel Tarschys (fp)

Mot. 1988/89

So235

1 1988/89: Bo227.

2 1988/89: Sf279.