Vissa frågor inom hälso- och sjukvårdsområdet

Anf. 56 Christian Carlsson (KD)

Vissa frågor inom hälso- och sjuk-vårdsområdet

Herr talman! Den som blir sjuk i Sverige möts dessvärre inte av en jämlik och tillgänglig vård. Svensk sjukvård har tyvärr alltmer fått karaktären av ett postkodlotteri där var i landet du bor spelar stor roll för vilken vård du kan få, och väldigt många människor får vänta alldeles för länge på vård eller behandling.

Så här kan vi inte ha det. En av Kristdemokraternas och regeringens viktigaste prioriteringar för svensk sjukvård är därför att kapa vårdköerna så att människor får vård i tid.

Ett första led i detta arbete är att regeringen nu ska inrätta en nationell vårdförmedling. Som patient ska du kunna se var i landet det finns ledig och tillgänglig kapacitet så att du kan erbjudas vård lite snabbare om du väljer att ta emot vård i en annan del av landet. Det här gör att vi på ett bättre sätt kan dra nytta av sjukvårdens samlade resurser, men framför allt är det en viktig reform för enskilda människor och familjer som drabbats av sjukdom eftersom det gör att man får åtminstone lite mer makt över tillvaron i en situation som ofta är svår och där det är lätt att känna sig maktlös.

De rekordlånga väntetiderna och vårdköerna som byggdes upp under Socialdemokraternas tid vid makten behöver motverkas på bred front. Det är mot den bakgrunden som regeringen nyligen har ingått en överenskommelse med SKR om ökad tillgänglighet. Överenskommelsen omfattar de tre kömiljarderna, som syftar till att regionerna ska vidta fler åtgärder för att öka tillgängligheten och kapa vårdköerna. Målet är naturligtvis att alla patienter till slut ska få vård enligt den lagstadgade vårdgarantin.

Sverige behöver också fler vårdplatser. Svensk sjukvård har tyvärr lämnats i en situation där vi har lägst antal vårdplatser per invånare i hela EU samtidigt som hundratusentals människor har väntat olagligt länge på vård. Situationen har på många sätt spårat ur, och jag kan säga att de som märker av det är de människor som vänder sig till vården men också den hårt arbetande vårdpersonalen.

Överbeläggningar och utlokaliseringar, alltså när patienter vårdas på helt andra vårdenheter än de som har rätt kompetens, har tyvärr blivit ett vanligt problem på landets sjukhus. Det innebär såklart risker för patienterna samtidigt som det försätter den hårt arbetande vårdpersonalen i en mycket tuff och svår situation.

Tillsammans måste vi se till att vända den här utvecklingen. Regeringen har därför dubblerat satsningen på att öka antalet vårdplatser genom prestationsbaserade bidrag till regionerna. Det handlar om 2 miljarder kronor årligen för att åstadkomma fler vårdplatser, och därutöver ska nu en nationell plan för fler vårdplatser tas fram.

Herr talman! Vårdpersonalen är hälso- och sjukvårdens viktigaste resurs. Utan personalen blir det inga fler vårdplatser, och det blir svårare att kapa vårdköer och erbjuda människor god vård. Trots det har kompetensförsörjningen länge varit ett stort problem.

Jag är övertygad om att det behövs åtgärder på både kort och lång sikt och på alla nivåer för att förbättra villkoren för personalen. Regeringens 3,2 miljarder för att stötta regioner och kommuner i arbetet med kompetensförsörjning är därför välkomna. Det handlar till exempel om att regeringen satsar särskilt för att öka möjligheten för vidareutbildning till specialistsköterska och för att öka antalet VFU-platser.

Efter så många år av brister på det här området tror jag dock att det nog är ganska många, inte minst vårdanställda, som håller med oss kristdemokrater när vi säger att det behövs ett ökat nationellt ansvar för kompetensförsörjningen i fortsättningen.

Det är också mot den bakgrunden som regeringen nu har gett Nationella vårdkompetensrådet vid Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram en nationell plan för hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning. I den planen ska nu behoven först och främst klarläggas, men vi ska också ta fram konkreta insatser för att förbättra arbetsmiljön och villkoren så att vi får fler att välja vårdyrket och så att vi får fler läkare och sjuksköterskor att vilja stanna kvar eller kanske återvända till yrket, om man en gång har lämnat det.

Herr talman! Riksdagens tillkännagivande som lett fram till dagens skrivelse riktades till den förra socialdemokratiska regeringen för att få den att börja agera i en rad viktiga frågor för svensk sjukvård. Nu har Sverige fått en ny regering, och flera viktiga initiativ som motsvarar förväntningarna i tillkännagivandet har redan tagits. Så sent som nu på förmiddagen, på internationella kvinnodagen, presenterade regeringen ytterligare viktiga initiativ för en mer jämställd hälso- och sjukvård. Det handlar om ett ökat fokus på förlossningsvården och mer resurser till forskning om kvinnors sjukdomar och hälsa och inte minst om att stärka vården för sexuellt våldsutsatta kvinnor och barn.

Sverige har en regering som är beredd att prioritera vården. Man förstår att den viktigaste åtgärden för att åstadkomma fler vårdplatser och kapa vårdköerna är att förbättra villkoren för vårdens fantastiska medarbetare, så att fler väljer att fortsätta bota, lindra och trösta dem som är sjuka och behöver det som mest.

(Applåder)

Anf. 57 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Det är intressant att sitta här och lyssna när Christian Carlsson beskriver situationen nu efter valet. Bakgrunden till den här skrivelsen är att vi har haft ett väldigt bekymmersamt läge i svensk hälso- och sjukvård under lång tid. Till slut, efter uppmaning av de fackliga organisationerna på sjukvårdssidan, enades vi i princip i utskottet om att ta det här initiativet och pekade på en lång rad konkreta, strukturella åtgärder.

När man lyssnade på Christian Carlsson var det nästan som att höra en socialdemokrat för ett år sedan förklara varför man över huvud taget inte borde göra något annat än att ge lite uppdrag till statliga myndigheter och så kanske lite specialdestinerade bidrag. Men problemen, herr talman, är betydligt allvarligare än så. Detta är inget man löser genom att tillfälligt ge förlossningsvården extra medel eller ge Socialstyrelsen ett uppdrag, utan här krävs strukturella åtgärder.

Det som förvånar mig är att det som Kristdemokraterna alltid under lång tid har lyft som ett av de absolut största problemen är köerna - de olagliga köerna i den svenska hälso- och sjukvården. Men det enda man har valt att gå vidare med är ett förslag som den gamla sosseregeringen plockade fram, nämligen att det ska startas ett kontor här i Stockholm som ska förmedla ledig vårdkapacitet. Alliansens viktigaste krav var att ge patienterna rätt att välja, även slutenvård, runt om i landet och att se till att vi får tillgång till bra information om hur kvaliteten skiljer sig mellan de olika vårdinrättningarna och hur långa köerna är, inte minst.

Min fråga till Christian Carlsson är därför: Varför har man från regeringens sida valt att prioritera att gå vidare med ett förslag från den gamla sosseregeringen som i princip var färdigt men inte vidtagit några åtgärder när det gäller det viktiga, nämligen att ge patienterna makten och rätten att välja slutenvård i hela landet?

Anf. 58 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Ledamoten efterlyser strukturella reformer och åtgärder. Kristdemokraterna är fullt införstådda med att det behövs strukturella reformer av svensk sjukvård för att vi ska kunna öka tillgängligheten och erbjuda människor en mer jämlik vård i hela landet. Det är därför vi tillsammans med våra samarbetspartier har sett till att vi nu ska utreda ett ökat statligt ansvar för och en ökad statlig styrning av svensk sjukvård.

Vad gäller vårdköerna och att fler människor ska få vård i tid är detta en av de absolut främsta prioriteringarna från regeringens sida. Den nationella vårdförmedlingen är viktig. Den är viktig för enskilda människor som kan se vart i landet de kan vända sig för att få vård i tid. Syftet med vårdförmedlingen är inte att det ska ligga ett kontor i Stockholm utan just att människor ska få information om vart de kan vända sig. Vi är överens om vad målet är, nämligen att man som patient ska kunna välja att söka sig till en annan region för att där få del av den bästa tillgängliga vården.

Även när det gäller personalförsörjningsfrågan är vi fullt medvetna om att det krävs strukturella grepp. Det är därför vi talar om ett ökat behov av nationellt ansvar i dessa frågor. Man kan tycka att det är futtigt att ta fram en nationell plan för hur vi ska klara kompetensförsörjningen, men det är nödvändigt. I den planen kommer också ansvarsfördelningen mellan stat och regioner att tydliggöras.

Anf. 59 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Det var inte alls svar på frågan. Mer nationell styrning av svensk hälso- och sjukvård är det ingen här i kammaren som egentligen motsätter sig. Däremot är det många som har varit kritiska mot Kristdemokraternas förslag, nämligen att staten ska bli huvudman för hela den svenska sjukvården. Det är det få ute i sjukvården som stöder.

Det är också intressant, tycker jag, att Christian Carlsson lyfter kompetensförsörjningen. Det enda konkreta bidraget där har varit att man har dragit igång arbetet för att sätta stopp för arbetskraftsinvandring, det vill säga se till att vi inte kan rekrytera människor till hälso- och sjukvården som kommer från länder utanför EU-området. Detta kommer inte att bidra till en bättre kompetensförsörjning, tvärtom.

Men min fråga handlade om strukturella förändringar. Vårdkontoret i Stockholm, som Socialdemokraterna tog fram ett förslag om, är inte till för patienterna, utan det är regionerna som ska kunna vända sig dit och få hjälp att hitta ledig kapacitet någonstans i landet. Detta är oerhört tydligt i det utredningsförslag som ligger till grund för det som regeringen nu går vidare med. Det kommer inte att innebära någon avgörande skillnad.

Den avgörande skillnaden skulle vi ha fått om man hade gått vidare med det krav som vi drev i Alliansen, nämligen att ändra patientlagen för att ge den enskilde medborgaren rätt att söka slutenvård var som helst i hela landet och dessutom få tillgång till information. Detta var något som drogs igång redan inom ramen för januariavtalet; det skulle finnas tillgång till detta via SKR så att man skulle kunna få kvalitetsinformation. Det är nämligen först när man får det som man som patient har möjlighet att söka någon annanstans. Detta skulle på ett avgörande sätt ha kunnat förändra patienternas möjlighet att söka sig till ställen där kvaliteten är högre och köerna kortare.

Det här kontoret i Stockholm som ska hjälpa regionerna att hitta ledig kapacitet i svensk hälso- och sjukvård kommer inte att bidra över huvud taget när det gäller att korta det som tidigare kallade för de olagliga köerna. Varför gick ni inte vidare med de andra förslagen i stället?

Anf. 60 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Jag förstår att ledamoten Anders W Jonsson hellre talar om en liberal invandringspolitik än om de faktiska åtgärder vi vidtar från regeringens sida för att lösa personalförsörjningsfrågan och underlätta för regionerna. Jag nämnde i mitt anförande regeringens 3,2 miljarder för att stötta regioner och kommuner i deras arbete med kompetensförsörjningen, och jag nämnde särskilt möjligheten till vidareutbildning av sjuksköterskor till specialistsjuksköterskor, liksom ett antal VFU-platser.

Men vad gäller nationell vårdförmedling blir det ärligt talat något av en konstruerad diskussion. En nationell vårdförmedling där du som medborgare och patient kan se var vården finns står naturligtvis inte i motsatsförhållande till en rättighet att ta del av vården i en annan region. Den nationella vårdförmedlingen kommer vi nu att få på plats - vi arbetar fram det förslaget. Jag skulle vilja vädja till ledamoten W Jonsson om att i stället för att dra förhastade slutsatser om exakt hur det förslaget kommer att vara utformat och avgränsat ha lite tålamod och se hur detta kommer på plats. Syftet med att visa var tillgängligheten finns är självklart att man som patient och medborgare också ska kunna ta del av vården. Detta är det viktigaste för Kristdemokraterna: att den som är sjuk får vård i tid och att vården är god och jämlik i hela landet.

Anf. 61 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Jag tror inte att det finns en trumma som ni kan trolla med, Christian Carlsson, så att allt blir väldigt bra igen. Så funkar tyvärr inte politiken riktigt. Man skulle önska det ibland.

I dag är det den internationella kvinnodagen. Vården är fylld av just kvinnor - läkare, undersköterskor, sjuksköterskor och så vidare. De vittnar alla om en väldigt hård och tuff arbetsmiljö. Det kan vi i alla fall vara överens om i denna kammare.

Herr talman! Jag har nu haft kontakter med regioner och med de olika facken. Det finns fortfarande en stor oro för vad som kommer att hända med just arbetsmiljön i regionerna. Det fattas helt enkelt medel, anser de, till att bygga upp vården på det sätt som skulle behövas, specifikt efter pandemin. Det handlar, herr talman, om kompetensförsörjning, arbetsmiljö, styrning och så vidare.

Herr talman! Jag skulle vilja veta vad Christian Carlsson och KD har för idé om hur man ska locka tillbaka de 13 600 sjuksköterskor som står utanför, som har lagt av. De orkar inte längre. Eller hur ska man locka tillbaka alla de som jobbar deltid - barnmorskor, sjuksköterskor, biomedicinska analytiker och läkare? Det är väldigt många som jobbar deltid eftersom de inte klarar av sin arbetsmiljö. Det har varit väldigt tydligt under en lång period, herr talman, att de som arbetar inom vården inte längre mäktar med det. Och detta får, som sagt, stora konsekvenser.

Jag ser inte i den budget ni lade fram i höstas och inte heller i de förslag ni har den här långsiktigheten. Den skulle jag önska mig. Var finns långsiktigheten, herr talman?

Anf. 62 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Långsiktigheten finns väldigt mycket i den nationella planen för hur vi ska klara kompetensförsörjningen. I den planen ska vi inte bara tydliggöra huruvida staten eller regionen ska bära ansvar för olika delar av just kompetensförsörjningen, utan där ska man också kartlägga regionernas behov av vårdpersonal. Man ska också ta fram konkreta förslag på vad som faktiskt kan få fler att vilja stanna inom yrket och vilja återvända till yrket.

Jag har naturligtvis flera tankar om vad som säkert skulle underlätta när det gäller att få fler att komma tillbaka. Löneläget kan spela in, men det handlar inte minst om hur man kan lägga upp sin tid på jobbet och hur man kan arbeta. Vi vet att många inom vården kanske väljer att gå ned i sysselsättningsgrad för att de vill ha en större flexibilitet och frihet, till exempel att inte behöva bli inkallade när de inte vill, så att säga.

Det finns jättemånga sådana tankar och idéer, men jag tycker att det viktigaste är att vi involverar fackförbunden och lyssnar på personalen när vi ska ta fram den nationella planen. Det måste man göra också i regionerna, på regional nivå. Vi skjuter till resurser för att stötta regionerna i deras arbete med kompetensförsörjningen, men det är oerhört viktigt att man lyssnar in vad som behövs lokalt för att förbättra arbetsvillkoren.

Anf. 63 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Det är ungefär som att man kollar på branden och försöker se var brandsprutorna sitter på brandbilen innan man liksom får fart. Det är uppenbart att krisen är nu i regionerna. Jag tror inte att Läkarförbundet, Kommunal eller Vårdförbundet är nöjda med att det ska finnas en plan. Det måste också hända saker under tiden.

Jag är oerhört orolig över alla som går ned i deltid, för det kommer förstås att synas i deras pensionskuvert, och det kommer inte att bli kul.

Ni säger att ni har gett tillskott. Ni gav 6 miljarder extra - det kan låta som en redig summa - och lite bidrag på sidan till olika insatser. Det är inte till fyllest. Det säger samtliga inblandade - Sveriges Kommuner och Regioner och regionerna själva.

Jag är alltså väldigt orolig. Det är inte bara jag som är det, utan det är också de som arbetar inom vården. Hur ska detta gå till? När kommer det att hända saker? När kommer de att märka något? Redan nu varslar regionerna om att de måste skära ned. De kan maxa upp själva och försöka se till att vården flyter, men när det saknas statsbidrag kommer det att synas i regionerna. Det är det som blir så olyckligt. I en valrörelse har man, herr talman, pläderat för att det kommer att bli bättre, och så kanske det i stället blir sämre. Det handlar just om att det är otillräckligt med statsbidrag.

Ser ni att det under den här perioden kommer att bli så stora nedskärningar i vården - alltså att folk får sluta - att det kommer att gå ut över patientsäkerheten? Finns det någon reservplan på sidan?

Anf. 64 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Jag tror inte att det har undgått någon att det är tuffa ekonomiska tider. Och att de tuffa ekonomiska tiderna också kommer att påverka landets regioner och kommuner är uppenbart. Så är det.

Då är det desto viktigare att regeringen faktiskt skjuter till dessa miljarder för att stötta kommuner och regioner i deras kompetensförsörjning.

Krisen är nu, och ledamoten undrade: Vad gör ni nu? Regeringen skjuter till de 3,2 miljarder som jag pratade om för att stötta regionerna. Nu förbättrar vi möjligheten att vidareutbilda sig till specialistsjuksköterska. Nu ser vi till att vi ökar antalet VFU-platser. Och så sent som alldeles nyligen avsatte man ytterligare 252 miljoner för att utöka antalet AT-tjänster. Det är sådant som händer nu.

Jag vill betona att dessa satsningar krävs nu, men vi behöver också ett mer långsiktigt grepp om kompetensförsörjningsfrågan. Det är därför det är så viktigt med den nationella planen och att staten tar ett större ansvar för denna del av sjukvården.

Yasmine Bladelius (S)

Anf. 65 Yasmine Bladelius (S)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vissa frågor inom hälso- och sjuk-vårdsområdet

Herr talman! I en interpellationsdebatt med sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson återberättade jag för några dagar sedan ett samtal jag haft med en sköterska på Helsingborgs lasarett. Jag tänker dagen till ära passa på att också ge er hennes historia. Så här säger hon:

Jag ville ju arbeta inom sjukvården för att hjälpa sjuka medmänniskor, för att göra allt i min makt för att vårda och hela. Men känslan av att inte vara tillräcklig, att aldrig räcka till, att aldrig hinna hjälpa, rädda, hela, vårda fullt ut, den hänger över mig varje dag.

Patienter som får ligga i sin egen avföring för att jag inte hinner byta på dem. Patienter som glöms bort, som får ligga i våra korridorer, som ropar på hjälp, som dör därför att jag inte hinner titta till dem.

Dagar som går då jag inte hinner äta eller ens gå på toaletten. Patienter som gråter, som far illa.

Jag ville ge trygghet, och det lilla extra. Men förutsättningarna gör att jag helt enkelt inte kan ge så mycket som jag vill. Jag vet inte hur länge jag kommer att orka.

Herr talman! Hennes historia är tyvärr långt ifrån unik; för alla som arbetar inom vården är hennes känsla och hennes historia vardag. Det är så det ser ut.

Vi brukar ofta slå oss själva för bröstet och säga att svensk sjukvård är i absolut världsklass. På många sätt är den det, men grunden för vårt lands säkra och högkvalitativa hälso- och sjukvård är dess personal. Det är de som arbetar på vårdens alla olika golv - de som fortsätter springa och de som fortsätter orka - som är grunden.

Under pandemin blev detta alldeles extra tydligt. Runt om i hela landet ställde hälso- och sjukvårdens personal om sin verksamhet för att på ett mycket snabbt och effektivt sätt kunna möta de ökande behoven av slutenvårdsplatser, laboratorieresurser och diagnostisk kapacitet.

Hårt pressad personal ansträngde sig till det yttersta för att säkerställa att vårdens dimensionering mötte pandemins olika faser och hela tiden föränderliga vårdbehov. Det var en historisk ansträngning med mycket goda resultat.

Men lika tydligt som det under pandemin blev hur beroende vi som samhälle är av sjukvårdspersonalens insatser och arbete har det efter pandemin blivit att den svenska hälso- och sjukvården är underdimensionerad.

Att sjukvårdens kapacitet aldrig slog i taket under pandemin berodde på personalens oerhörda insatser. Men det sättet att arbeta på är inte, och får heller aldrig anses vara, långsiktigt hållbart. Det är inte så vi ska se till att svensk hälso- och sjukvård fortfarande är i absolut världsklass.

Herr talman! Det är alldeles uppenbart att den svenska hälso- och sjukvården behöver stärkas. Den behöver en större kostym. De som arbetar i sjukvården behöver fler kollegor och bättre arbetsvillkor. Antalet vårdplatser behöver öka för att möta hälso- och sjukvårdens behov. Och för detta krävs naturligtvis ekonomiska tillskott till regionerna.

Den förra S-regeringen gav Socialstyrelsen i uppdrag att under 2022 fördela sammanlagt 923 miljoner kronor till regionerna för att bland annat anställa fler sjuksköterskor, förbättra arbetsmiljön och utöka antalet vårdplatser.

Jag är helt övertygad om att denna typ av statligt stöd måste permanentas för att långsiktigt möta bristen på personal i vården. Jag anser därför att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på en konstruktion för en permanent statlig satsning i syfte att förbättra arbetsmiljön i hälso och sjukvården och ge personalen bättre arbetsvillkor. I en sådan satsning bör regeringen även utarbeta ett övergripande mål för arbetet med att skapa fler vårdplatser och ta fram en nationell plan för hur målet ska nås.

Herr talman! För att det ska vara möjligt att utvärdera hur arbetet med att nå målet fortskrider anser vi att regeringen även bör redovisa utvecklingen av antalet vårdplatser och förbättringar av arbetsmiljön i vården för riksdagen.

Att förbättra arbetsvillkoren och arbetsmiljön är centralt för att höja kapaciteten i hälso- och sjukvården. Därför bör åtgärder på detta område också styras av en nollvision för arbetsrelaterad ohälsa. Vi anser därför att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på en sådan nollvision, där hälso- och sjukvården bör vara ett fokusområde.

Herr talman! Jag vill med anledning av detta yrka bifall till vår reservation 1.

(Applåder)

Anf. 66 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! I dag är det internationella kvinnodagen. Och vården är, som vi alla vet, väldigt kvinnodominerad. Det är inte okej att så många kvinnor får slita i en arbetsmiljö som inte är rimlig. Satsningar på vården är också en satsning på jämställdhet.

Herr talman! Regionerna varnar nu för att krisen inom vården kommer att förvärras. De stora problemen handlar om det som vi har talat om i den här salen så länge, nämligen kompetensförsörjningen, arbetsmiljön som är undermålig och styrningen.

Vi måste, herr talman, locka tillbaka de 13 600 sjuksköterskor som har lämnat vården helt. Någonting är fel när en så stor grupp lämnar sitt yrke. Deltidsproblematiken, utifrån att man inte orkar, handlar om ganska många. Det handlar om 800 barnmorskor, 8 000 sjuksköterskor och 500 biomedicinska analytiker som skulle orka jobba heltid om det var bra arbetsvillkor. Så kan vi förstås inte ha det.

En jämlik och jämställd hälso- och sjukvård i hela landet skulle göra Sverige till en tryggare och mer värdig plats att leva på. Den vård som erbjuds ska inte vara beroende av ens samhällsklass, kön, ursprung eller var i Sverige man bor.

Herr talman! Inom hälso- och sjukvården bedriver i dag beundransvärda anställda ett bättre och mer utförligt arbete än vad de egentligen är schemalagda för. Med en fungerande vård borde detta inte förutsätta att det finns hjältar och hjältinnor. Det handlar om väldigt kvalificerade och samhällsbärande arbeten som kräver en stor kompetens och bör behandlas därefter.

Vänsterpartiet vill skapa den arbetsmiljö som vårdpersonalen förtjänar. Vi har också väckt en budgetmotion som ser väldigt annorlunda ut än budgeten från regeringen och SD. Det handlar om att vi ökar de generella statsbidragen för att just kunna öka personaltätheten och ge högre löner och en förbättrad arbetsmiljö i hela välfärden. Resurserna ska förstås gå till dem som har de största behoven.

Jag som stockholmare i detta snöiga Stockholm - hur ska vi överleva detta, undrar alla i Stockholm just nu - kan inte låta bli att nämna att efter 16 år av moderat styre, vilket det tack och lov inte är längre, saknar Region Stockholm verktyg för att styra resurser dit där behoven finns. Det är lite märkligt i en så stor region. Vård ska ju prioriteras efter behov, och det har inte gjorts i denna region.

Enligt DN:s granskningar har resultatet blivit en väldigt ojämn fördelning av vårdcentraler, och barnavårdscentraler har i stället lagts ned i eftersatta områden. Det tycker jag att man kan fundera på. Det är en väldigt viktig fråga att ändra på just det.

I Region Stockholm är vården mer privatiserad än någon annanstans i landet, och det ska vi vara glada över. Men nu försöker också det amerikanska lågprisvaruhuset Costco slå sig in på vårdmarknaden i Stockholm. Ni förstår att det kan verka lönsamt att jobba utifrån marknaden inom vården i Sverige. Det tycker jag att vi alla ska fundera på när det pratas om resurser och vad de ska gå till.

Herr talman! Hur hamnade vi här? Det tycker jag att man kan fundera på.

Fram till 2008 fördelades pengar utifrån befolkningen i varje område. Sedan infördes vårdvalet. Det kan låta jättebra. Jag tycker också att patienterna ska få välja. Men nu blev det snarare så att det var vårdbolagen som valde var de skulle etablera sig, och det gick ut över jämlikheten. Detta tycker jag är oerhört viktig fråga framgent. Hur ska vi få en jämlik vård? Då måste vi titta på hur vi ska försöka rigga vårdval så att det inte går ut över jämlikhet.

För att öka antalet vårdplatser är ökad personaltäthet den enda rimliga vägen. Och i takt med att befolkningen växer och andelen äldre blir större ökar också behoven inom vården. Då måste det förstås till olika åtgärder. Men man måste reformera personalpolitiken så att fler människor vill jobba inom hälso- och sjukvården och så att de som jobbar där stannar kvar. Annars blir det så att de mest erfarna försvinner och att det hela tiden kommer in nya. Det blir en väldigt olycklig spiral.

Det är uppenbart att regionerna nu upplever att vården kommer att svaja under 2023. Det är de signaler som jag får från politiker, facken och så vidare. Det handlar om otillräckliga statsbidrag.

Antalet vårdplatser kan inte öka genom att det blir färre anställda per vårdplats. Det försämrar vårdpersonalens arbetsmiljö och kvaliteten inom vården. Det riskerar vi att se under 2023. Vi måste anställa fler och helt enkelt ge dem bättre förutsättningar.

I den aktuella skrivelsen refererar regeringen till ett riktat statsbidrag, en kartläggning och en prestationsbaserad ersättning till regionerna i syfte att öka antalet vårdplatser. Det är okej. Men det saknas ett helhetsansvar och en långsiktighet för satsningar och åtgärder för att just öka personaltätheten. Vi vet alla hur det ser ut. Det finns väldigt många undersökningar och analyser. Man kan gå snabbt fram och titta på vad som behöver göras. Jag tror inte att man kan vänta i flera år, för då kommer vi att få en väldigt undermålig vård i regionerna. Det kommer att kosta.

I den personalkris som blev så uppenbar och förvärrades under pandemin menar jag att det måste till en krisinsikt. Vi tycker att den fattas. Vi vill att regeringen tar fram åtgärder för att öka antalet vårdplatser och har en lite snabbare takt i detta. Därför yrkar jag bifall till reservation 1.

Anf. 67 Johan Hultberg (M)

Herr talman! Dagens debatt bottnar i den förra regeringens brist på såväl handlingskraft som förslag gällande de stora problem som tyvärr finns inom svensk hälso- och sjukvård - problem som under de gångna åtta åren tyvärr har blivit ännu större. Inte minst handlar det om vårdköerna, som har vuxit sig mycket längre.

Ta till exempel den så viktiga barn- och ungdomspsykiatrin, herr talman! Dit har köerna tredubblats under tiden med S i regeringsställning. Cancervården är ett annat dystert exempel: S lovade inför valet 2014 att alla med cancer skulle få vård inom fyra veckor, men när Socialdemokraterna packade ihop lådorna på Regeringskansliet efter valet hade köerna i stället vuxit kraftigt. Efter åtta år med Socialdemokraterna och rödgröna regeringar fick färre än hälften av alla kvinnor med bröstcancer vård i tid, och inte ens var tredje man med prostatacancer fick det.

Herr talman! Detta är ett stort och allvarligt misslyckande och löftessvek. Och det var alltså mot bakgrund av de växande vårdköerna, bristen på vårdplatser, problemen med ojämn tillgång till vård över landet och de stora utmaningarna när det gäller att rekrytera och behålla vårdpersonal som den förra riksdagen uppmanade den förra regeringen att vidta en lång rad åtgärder för att lösa hälso- och sjukvårdens problem och utmaningar.

Vi som då var i opposition kände en stor frustration över att den dåvarande S-regeringen uppvisade ett så bristande ledarskap. Vi var genuint bekymrade över avsaknaden av konkreta förslag och ansvarstagande. Därför lade vi fram mängder av förslag, och vi krävde att regeringen skulle återrapportera till riksdagen hur arbetet fortskred.

Den skrivelse vi nu debatterar är den tredje och sista med anledning av riksdagens tillkännagivande från mars i fjol. Och den kommer inte från den gamla initiativlösa S-regeringen - nej, den här skrivelsen kommer från den nya, handlingskraftiga, moderatledda regeringen, som nu har rivstartat arbetet med att ta itu med precis de problem och utmaningar jag inledningsvis beskrev. Tidöavtalet, som ligger till grund för regeringens arbete, är en reformagenda för en bättre och mer tillgänglig hälso- och sjukvård.

Tidöavtalet innehåller en nationell kompetensförsörjningsplan, en långsiktig plan för att eliminera bristen på vårdplatser och inrättande av en nationell vårdförmedling. Det innehåller även reformer för att skapa förutsättningar för ett bättre nyttjande av digitaliseringens möjligheter att få till en både mer tillgänglig och högkvalitativ hälso- och sjukvård - och dessutom en bättre arbetsmiljö. Det handlar om att skapa en nationell förlossningsplan, ta krafttag för att förbättra den psykiska hälsan och förebygga suicid, bland väldigt mycket mer.

Herr talman! Ett annat stort problem jag vill lyfta fram i dag, på internationella kvinnodagen, är att svensk hälso- och sjukvård faktiskt inte är jämställd. Vi har allvarliga problem inom svensk hälso- och sjukvård. Alltför länge har kvinnors hälsa åsidosatts. Vi ser det i utbudet inom vården. Vi ser det inom forskningen, där det har funnits en snedfördelning gällande vilken forskning som bedrivs. Vi ser det i att kvinnor behöver uppleva och uttrycka mer smärta för att få hjälp och stöd. Vi ser det inom förlossningsvården, som alltför länge har varit eftersatt.

Nu har vi dock en regering som också på detta område tar krafttag. Vi har i budgeten gjort rejäla satsningar på förlossningsvården och på kvinnors hälsa. Arbetet med en nationell förlossningsplan är påbörjat, och i dag presenterades tre nya uppdrag med syfte att skapa en mer jämställd hälso och sjukvård.

Socialstyrelsen får i uppdrag att genomföra insatser för en mer jämlik hälso- och sjukvård.

Vi ger Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, ett förstärkt uppdrag att jobba med tillsynen av förlossnings- och mödrahälsovården för att säkerställa en god patientsäkerhet.

Vi ger Socialstyrelsen i uppdrag att göra insatser för en mer jämlik och kunskapsbaserad hälso- och sjukvård för dem som har utsatts för sexuellt våld.

Herr talman! Avslutningsvis kan jag konstatera att vi alltjämt har stora utmaningar och problem inom svensk hälso- och sjukvård men att vi också har en handlingskraftig regering som har förslag till lösningar på de problem vi står inför. Dessutom har regeringen möjlighet att samla en majoritet för och få igenom sin politik, herr talman, och därmed steg för steg skapa en mer tillgänglig, högkvalitativ och jämlik hälso- och sjukvård.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jesper Skalberg Karlsson (M).

Anf. 68 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Som tur är för Moderaterna och Johan Hultberg har de flesta som jobbar i hälso- och sjukvården inte tid att följa den här debatten. Hade de haft det tror jag att de hade blivit ganska upprörda över bilden som målas upp.

Hultberg säger att vi har problem i svensk hälso- och sjukvård därför att vi under åtta år har haft en regering som inte har varit handlingskraftig - men att vi nu minsann har fått en fantastisk regering som kommer att kunna lösa alla problem genom en handlingskraftig agenda. Men när man sätter sig ned och tittar på vad den handlingskraftiga regeringen har gjort ser man att den har tagit ett antal gamla sosseförslag och gått vidare med dem, och sedan är det lite mer riktade statsbidrag och lite uppdrag till några statliga myndigheter.

Den fråga jag ofta möter i sjukvården berör dock ett av de förslag som faktiskt läggs fram. Kvinnosjukvården är eftersatt. Mödradödligheten är ett litet problem i Sverige, men den är betydligt större bland de kvinnor som inte pratar det svenska språket. Där är också risken större att barnen skadas och att kvinnan får skador i samband med förlossningen. Moderaterna och Sverigedemokraterna har drivit igenom att möjligheten till tolk ska begränsas. I Stockholm har man lagt fram förslag om att det ska kosta 500 kronor att ha tolk.

Den fråga jag möter från dem som jobbar på förlossningen och akutmottagningar är: Vem tar ansvar? Det kan handla om ett läge där en kvinna vårdas under förlossning, eller där någon som kommer in på akuten vårdas, och där patienten inte har tillgång till tolk, vilket leder till en felaktig diagnos och felaktig behandling som vållar skada - och kanske till och med död. Vem har det juridiska ansvaret efter det att Moderaterna och Sverigedemokraterna driver igenom en begränsning av möjligheten att få tolk? Detta är något som verkligen oroar människor ute i hälso- och sjukvården, ska jag säga.

Anf. 69 Johan Hultberg (M)

Herr talman! Svensk hälso- och sjukvård har stora och allvarliga problem som den har dragits med under väldigt lång tid. Tillgänglighetsproblemet kan vi ju närmast beskriva som en kronisk åkomma i den svenska hälso- och sjukvården.

Vi kan ändå konstatera att vi när alliansregeringen styrde - och vid den tiden ingick även Centerpartiet i regeringen - lyckades förbättra tillgängligheten radikalt. Det gjorde vi genom att sätta fokus på arbetet med att skapa en förbättrad tillgänglighet och genom ekonomiska incitament för att korta vårdköerna. När den socialdemokratiska regeringen tillträdde tog man bort kömiljarderna. Vårdköerna sköt i höjden, och nu behövs på nytt ett ökat fokus på att skapa en tillgänglig hälso- och sjukvård. Precis detta fokus har den nya regeringen.

Anders W Jonsson har alldeles rätt i att problemen är stora och att detta kommer att ta tid att lösa. Jag ska inte ge någon illusion av att allting i svensk hälso- och sjukvård kommer att vara perfekt om fyra år - när den sittande regeringen förhoppningsvis blir återvald - men jag är övertygad om att vi kommer att ha tagit viktiga steg på vägen mot att skapa en mer tillgänglig, högkvalitativ och jämlik hälso- och sjukvård över hela landet.

Ledamoten Jonsson raljerar över att vi ger myndighetsuppdrag och så vidare, men det är ju så den politiska processen ser ut. Vi har en ny regering som har tagit över ledarskapet i Regeringskansliet, och man styr genom sina myndigheter. Det är myndigheterna som är verktygen för att åstadkomma förändring, också givet att vi har ett decentraliserat hälso- och sjukvårdssystem där ansvaret att ge vård i grunden ligger på regionerna.

Tolkfrågan får jag kanske återkomma till i min andra replik. Jag sätter alltså den på vänt, herr talman - jag har ytterligare två minuter på mig att besvara frågan i nästa inlägg.

Anf. 70 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Jag kan konstatera att Johan Hultberg undvek att svara på den specifika fråga som jag ställde.

Det som oroar väldigt många barnmorskor, sjuksköterskor och läkare ute i hälso- och sjukvården är just det konkreta förslaget från denna regering, framdrivet av Sverigedemokraterna och Moderaterna, att man ska begränsa möjligheten att få tolk.

Johan Hultberg nämnde kvinnosjukvården. Ett av de mest akuta problemen där är att det vad gäller mödradödlighet redan i dag är stor skillnad på huruvida man förstår det svenska språket eller inte.

Om regeringen nu politiskt driver igenom förslag som minskar tillgången till tolk, vem är det då som har patientansvaret i ett läge där läkaren ställer en felaktig diagnos på grund av att han eller hon inte kan kommunicera med patienten eller där barnmorskan förlorar möjligheten att prata med den gravida kvinnan? Många läkare och barnmorskor frågar vem det är som har ansvaret då. Svaret på det kommer ju att vara att det är den läkare som har befunnit sig i situationen eller den barnmorska som har jobbat med förlossningen som kommer att drabbas.

Regeringen - eller Moderaterna och Sverigedemokraterna - kommer säkert inte att ta något ansvar för den situationen. Här har åtminstone Kristdemokraternas sjukvårdsminister och till viss del även Liberalerna varit ärligare och sagt att detta förslag inte kommer att läggas fram om det på minsta sätt hotar patientsäkerheten. Jag har dock inte hört något sådant vare sig från sverigedemokrater eller från moderater.

Därför återkommer jag till min konkreta fråga. Om detta förslag leder till att fler patienter kommer till skada och till att fler kvinnor drabbas under förlossningen, vem är det då som har patientansvaret? Är det Johan Hultberg och Moderaterna, eller är det den barnmorska eller läkare som har berövats ett av sina viktigaste verktyg för att kunna ställa rätt diagnos och förorda rätt behandling?

Anf. 71 Johan Hultberg (M)

Herr talman! Vi har nu en regering som absolut kommer att ta ansvar för svensk hälso- och sjukvård. Men vi har också en regering som kommer att ta ansvar för att göra någonting åt de väldigt stora integrationsproblem som åratal av misslyckad migrationspolitik och integrationspolitik har renderat i.

Vi måste någonstans göra klart att svenska är det språk som talas i Sverige och ställa krav på att den som kommer till Sverige så snabbt som möjligt ska komma i egen försörjning, lära sig språket och bli en person som bidrar till det svenska samhället och gör vårt land bättre.

Jag tycker att det är viktigt att föra en diskussion om hur länge det är rimligt att det offentliga - skattebetalarna - finansierar tolk för den som har varit i Sverige under lång tid. Det är ju vad denna fråga i grunden handlar om, och det är detta som nu ska utredas. Det finns inget konkret förslag, ledamoten Jonsson, på hur detta ska förändras. Det finns ett konkret löfte från Tidöpartierna om att utreda den här frågan nogsamt. Det har, som sagt, också getts tydliga besked från regeringen om att regeringen inte kommer att lägga fram ett förslag som äventyrar patientsäkerheten.

Det konkreta förslaget får vi återkomma till, men inriktningen från regeringen är klar. Denna regering vill öka kraven på människor i Sverige när det gäller att lära sig språket, ta ansvar för sin integration och ta ansvar för sin självförsörjning. Vi har 1,3 miljoner människor i Sverige som inte är självförsörjande. Det håller inte om vi långsiktigt ska klara av att finansiera den välfärd som debatteras i dag. Om vi ska klara av att satsa på hälso- och sjukvården och ge ökade resursförstärkningar krävs en stark arbetslinje och en bättre integration. Detta är en liten pusselbit i den viktiga och angelägna diskussionen.

(Applåder)

Anf. 72 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Det är uppenbart att denna regering är helt beroende av Sverigedemokraterna. Det är de som sitter där bak och styr; det är uppenbart. Den dag som de tröttnar eller blir sura faller den här regeringen som käglor. Det är alltid bra att påminna om detta, tycker jag.

Det var intressant att lyssna på den diskussion som ledamoten hade med Anders W Jonsson. Lite ödmjukhet är aldrig fel. Jag tycker att ledamoten lät som ett reklamblad för Moderaterna under valrörelsen. Nu har ju valet hållits, och vi kan se konsekvenserna av det.

Självklart är det så att tolkfrågan är väldigt infekterad ute i vården, men jag ska inte gå djupt in i denna fråga. Det är kanske inte heller en fråga som ni i Moderaterna hade drivit själva om ni hade haft förutsättningar att bilda en egen regering.

Det är väl fortfarande så, herr talman, att det är regionerna som är ansvariga för förlossningsvård och så vidare; vad jag vet är det inte vi som sitter och råddar i förlossningsvården. Man ska veta att regionerna var väldigt högerstyrda under den förra mandatperioden. Det var Stockholm, som var högerstyrt i 16 år, som hade det största antalet kvinnor som blev drabbade av förlossningsskador. Detta kan man fundera på, tycker jag. Nu får den andra majoriteten, så att säga, städa upp där.

När det gäller psykisk hälsa bland barn och unga är det väl bra om de resurser som finns koncentreras till de områden där barn har det som jobbigast. Tycker inte ledamoten det? Självklart är det så att barn- och ungdomspsykiatrin får det jobbigare om man lägger ned verksamheter som skulle kunna ta emot barn och unga som lider av lättare psykisk ohälsa.

Anf. 73 Johan Hultberg (M)

Herr talman! Ledamoten Rågsjö tyckte att jag lät som ett reklamblad. Jag är stolt moderat. Före valet var jag stolt över den politik vi i Moderaterna gick till val på. Jag är också stolt över att nu få vara en del av underlaget för en regering som har presenterat ett rejält program för att komma till rätta med hälso- och sjukvårdens stora problem, skapa en socialtjänst som har ett mer förebyggande anslag, återupprätta arbetslinjen, ta tag i integrationsproblemen och föra en mer effektiv miljö- och klimatpolitik.

Ja, jag är stolt, men jag spelar inte ned de stora problem och utmaningar som vi har. Som jag sa i det föregående replikskiftet är problemen stora och omfattande, och de kommer inte att lösas på vare sig ett, två, tre eller ens fyra år. Här krävs ett långsiktigt arbete. Riktningen är dock klar: Patientens ställning ska stärkas, kvaliteten i vården ska höjas, jämlikheten ska öka och tillgängligheten ska förbättras.

Nu har vi en regering som tar ett ökat nationellt ledarskap. Det är sant, som ledamoten Rågsjö sa, att till exempel förlossningsvården - liksom all övrig hälso- och sjukvård - är regionernas ansvar. Men också staten har ett ansvar och en roll att spela för att skapa en mer jämlik vård över landet. Det handlar om att utveckla kunskapsunderlag, stödja regionerna och inte minst ta ett nationellt ansvar för det absolut viktigaste för att man ska kunna bedriva en bra hälso- och sjukvård, nämligen att det finns en fungerande kompetensförsörjning.

Det som presenterades i dag var bland annat ett uppdrag till Ivo att jobba med tillsynen. Detta är ett av de viktigaste redskap som vi har nationellt för att säkerställa en god patientsäkerhet. Med en skärpt tillsyn hoppas jag att vi ska kunna komma till rätta med de patientsäkerhetsbrister som finns inom mödra- och förlossningsvården. Detta är väldigt viktigt, och jag är glad att ledamoten Rågsjö verkar dela den ambitionen.

Anf. 74 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Jag går nu in lite på socialtjänsten och förebyggande insatser. Att vräka familjer där en person är kriminell kan väl knappast räknas till förebyggande insatser? Det tror inte jag, men vi lämnar den diskussionen.

Det är väl jättebra att Ivo får ökade möjligheter att gå ut och titta. Senast de var ute och tittade hade de synpunkter på 23 akutsjukhus, tror jag. Det kan man fundera på. Det är väl också jättebra om staten tar ett större ansvar för detta.

Det är jättebra med planer, ord och så vidare, men medel räknas också - inte sant, Johan Hultberg? Då måste man ändå fundera på er budget. Den är ganska snål, tycker jag, när det gäller statsbidragen för att få snurr på det som är så illa just nu.

Jag tycker att ledamoten har svartmålat sjukvården i hela Sverige på ett sätt som inte är okej. Dessa statsbidrag är inte till fyllest; det säger ju alla. Det säger regionerna, det säger SKR och det säger samtliga fack.

Vi kommer att följa upp detta. Det blir otroligt intressant, herr talman, att se vad regeringen, med SD som partner, kommer att göra den dag då ännu fler inom hälso- och sjukvården vill sluta.

För vi står på något sätt vid en brant. Man måste göra någonting ganska snabbt för att det ska hända någonting för att kunna behålla personal och för att få upp förlossningsvården på en rimlig nivå och så vidare. Regionerna kommer att kämpa som djur för att fixa det. Men utan ökade statsbidrag kommer det inte att gå. Det tror jag kommer att bli en tråkig resa inom vården.

Anf. 75 Johan Hultberg (M)

Herr talman! Regeringen har som sagt höjt de generella anslagen till regionerna och kommunerna. Vi har också gjort en lång rad riktade satsningar i budgeten för året för att till exempel förbättra förlossningsvården, öka antalet vårdplatser och förbättra tillgängligheten.

Men det är naturligtvis sant att det ekonomiska läge som vi befinner oss i sätter oerhört hård press på regionerna och kommunerna liksom på alla hushåll och företag. Vi har en skenande inflation som gör oss alla fattigare. Problemet är bara att om man skulle bedriva den politik som Vänsterpartiet och ledamoten Rågsjö företräder hade inflationsbrasan eldats på ännu mer. Den budget som ledamoten Rågsjö stod här för några veckor sedan och debatterade var ett recept på ökad inflation. Det var spenderbyxorna på, och det var underskott i statsfinanserna som var oerhört stora för kommande år. En sådan politik kommer vi moderater och den här regeringen aldrig att föra, för inflationen är ett hot mot välfärden och mot hushållen. Vi måste föra en ansvarsfull ekonomisk politik.

Då är det så viktigt, herr talman, att vi återupprättar arbetslinjen. Hade Sverige bara haft motsvarande utveckling på arbetsmarknaden som övriga Europa, om vi hade haft genomsnittet av arbetslösheten i Europa, så hade vi haft 40 miljarder mer till välfärden varje år. Det motsvarar 65 000 undersköterskor. Vikten av en stark arbetslinje och av att pressa tillbaka utanförskapet kan alltså inte nog understrykas när vi pratar om att klara välfärdens finansiering och stora uppdrag framåt.

När det gäller förebyggande arbete, herr talman, skulle jag säga att det mest grundläggande är en stark arbetslinje i kombination med en fungerande skola. Vi måste se till att alla elever får en bra start i livet genom en bra skola, och därför satsar vi på att öka undervisningstiden och på ökad läxhjälp och lovskola så att alla våra barn får en bra start i livet. Det är det bästa vaccinet mot framtida sociala problem.

(Applåder)

Anf. 76 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Jag skulle vilja backa bandet ungefär ett år. Svensk sjukvård hade sedan lång tid tillbaka haft ett antal ganska stora problem: brist på kompetens, långa köer, vårdplatsbrist och ett antal andra saker. Svensk sjukvård hade då precis gått igenom en pandemi och klarat en omställning på ett helt fantastiskt sätt, men var fullkomligt slutkörd. Alla reserver var uttömda.

I det läget vände sig de fackliga organisationerna, framför allt Läkarförbundet och Vårdförbundet men även andra, till regeringen och sa att så allvarligt som läget är nu i den svenska sjukvården krävs det att man tar ett samlat grepp, att man tillsätter en kriskommission, att man gör någonting åt kompetensbristen och ser till att vi får fram fler vårdplatser och minskar köerna. Detta var alltså en beställning från alla som jobbar i den svenska hälso- och sjukvården.

Den dåvarande regeringen var ganska kallhamrad mot de här kraven, men i riksdagen kunde vi då hitta en majoritet för att lyfta de mest centrala problemen i den svenska sjukvården och kräva av regeringen att den skulle återkomma vid inte mindre än tre tillfällen till riksdagen för att redovisa vilka åtgärder som hade vidtagits för att lösa de stora strukturella problem som de som jobbar ute i sjukvården så tydligt hade satt fingret på.

Det är nu tredje gången som en regering redovisar, och det är ju så, herr talman, att läget definitivt inte är bättre i sjukvården i dag. Det är snarast betydligt mer allvarligt. 60 procent av läkarna i sjukvården fungerar på att byta jobb. Pressen är oerhört hård. Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, kan konstatera att det på i stort sett samtliga akutsjukhus i Sverige är en akut brist på vårdplatser. Patienter kan ligga på akutmottagningar inte bara i timmar utan till och med i dagar, flera dagar, i väntan på en vårdplats.

I det läget blir det något frustrerande, herr talman, att ta del av den resa som vi har sett sedan ett år tillbaka. Den dåvarande regeringen nonchalerade, skulle jag vilja säga, mycket av de påpekanden som kom från alla som jobbar i vården. Vi tryckte på från en riksdagsmajoritets sida, och nu får vi höra företrädare för den nuvarande regeringen, med i stort sett samma manus som de socialdemokratiska företrädarna före valet, säga: Nu har vi vidtagit en rad mycket kraftfulla åtgärder. Vi har gett uppdrag till en rad statliga myndigheter, och vi har hittat på ytterligare några riktade statsbidrag, så nu har vi tagit itu med den här situationen.

Som jag sa tidigare: Det är nog är tur att det inte är så många ute i sjukvården som har tid att så här en onsdag eftermiddag sitta och lyssna på riksdagsdebatten, för besvikelsen skulle vara manifest.

Det är därför, herr talman, som vi från Centerpartiets sida har ett förslag - en reservation, som det nu tyvärr blev. För vi tycker att det hade varit rimligt att regeringen, med tanke på att situationen nu snarare är värre än den var för ett år sedan, bjöd in till en stor diskussion här i kammaren genom att återkomma med ytterligare avrapportering på de här centrala problemområdena som de fackliga organisationerna, det vill säga de som arbetar i hälso- och sjukvården, lyfte för ett år sedan. Men då möts vi, herr talman, av det vanliga regeringstalet: Nu har vi en handlingskraftig regering, nu kommer vi att kunna lösa det här, vi har hittat ytterligare några riktade statsbidrag och några uppdrag till myndigheter och dessutom ska vi ha ett kontor här i Stockholm som fördelar vårdplatser.

Det är, herr talman, något frustrerande. Jag hade önskat lite mer av ödmjukhet från de regeringspartier som faktiskt var med och drev igenom det här för mer än ett år sedan än att bara avslå det med hänvisning till att vi tidigare hade en inkompetent regering och att vi nu har en betydligt mer kompetent regering.

Det går bra ibland att före ett val både vifta med falukorvar och säga att vi har olagligt långa köer i den svenska sjukvården. Men nu, herr talman, blir det upp till bevis. Och även om regeringen vägrar att återkomma med återrapporteringar hit till kammaren, som hade varit fallet om vi hade fått en majoritet från Centerpartiets sida, vill jag yrka bifall till vår reservation 2.

Jag kan säga att vi från Centerpartiets sida kommer att fortsätta följa den här utvecklingen mycket, mycket noggrant och påtala var ansvaret ligger. För man ägnar sig mer åt riktade statsbidrag och uppdrag till myndigheterna i stället för att föreslå rejäla lagförändringar och strukturella förslag som skulle kunna lösa de problem som vi har i den svenska hälso- och sjukvården.

Ulrika Westerlund (MP)

Anf. 77 Ulrika Westerlund (MP)

Herr talman! Vi har en viktig debatt på en viktig dag: Arbetsvillkor i vården är ju en stor kvinnofråga.

Personalens arbetsförhållanden och arbetsmiljö är den allra viktigaste grundpelaren i hälso- och sjukvården, och de brister som vi ser i dag är den största utmaningen vi har. Att läkare inte ska behöva ägna värdefull tid åt att bekymra sig över var patienter ska kunna ligga är oerhört angeläget. En fysisk vårdplats kan inte hållas öppen om det inte finns personal som kan bemanna den. Därför hänger frågan om vårdplatser starkt samman med personalens arbetsmiljö och arbetsvillkor.

Vården måste kunna attrahera nya medarbetare, och de som arbetar i vården ska vilja och orka jobba kvar. Varje gång en medarbetare börjar fundera på att byta jobb trots att hen egentligen tycker att det här är det allra bästa arbetet som hen hade kunnat välja eftersom hen inte står ut med de reella arbetsvillkoren är det ett allvarligt misslyckande.

Herr talman! Miljöpartiet vill se en permanent statlig satsning för stärkt arbetsmiljö och stärkta arbetsförhållanden med fokus på fler medarbetare och högre lön för hälso- och sjukvårdspersonal.

Engångssatsningar eller tillfälliga satsningar kan inte lösa vårdens problem. Sjukvårdens problematik behöver lösas på sikt. Det behövs ett förstärkt statligt ansvar, men inte en statlig kontroll så att säga, och ett permanentat stöd. Målet måste vara att skapa en positiv arbetsmiljö och ett positivt arbetsklimat för vårdens medarbetare. Fler ska vilja söka sig till vårdyrken, och fler ska vilja stanna. Fler ska vilja och orka jobba, gå upp i tid igen eller söka sig tillbaka till yrket. Enligt flera fack- och yrkesförbund finns det en stor potential i att ett ansenligt antal personer kan lockas tillbaka med bättre villkor. Fler kollegor och minskad stress är allra viktigast, men även lön och andra arbetsvillkor spelar såklart stor roll.

Regeringen har bland annat lyft fram att man ser behov av att öka antalet vårdplatser och av att införa prestationsbaserad ersättning till regionerna i syfte att uppnå detta. Vi tycker att denna satsning delvis är felfokuserad, eftersom grunden för problemen är dålig arbetsmiljö och dåliga arbetsvillkor för medarbetarna. Då är det inte bra med satsningar som riskerar att försämra detta.

Vi anser alltså att det behövs ett ökat nationellt ansvar och en långsiktigt hållbar storsatsning på personalens villkor, med fler anställda och högre löner i såväl hälso- och sjukvården som kommunal vård och omsorg. Det behövs en ny konstruktion där staten tar ett permanent och stort ansvar för att uppnå bättre villkor för personalen i hälso- och sjukvården. Vi lyfte denna fråga i vår budgetmotion, där vi avsatte runt 10 miljarder kronor ytterligare för de kommande tre åren. Från och med 2026 vill vi se en permanent statlig satsning på 40 miljarder kronor årligen.

Herr talman! Miljöpartiet vill också se en fortsatt och ökad satsning på återhämtningsbonusen, som finns sedan 2021 och som Miljöpartiet drivit igenom. Det är medel hos Socialstyrelsen som finns att söka för arbetsgrupper inom vården och äldreomsorgen som vill prova nya arbetssätt för att förbättra arbetsmiljön. Syftet är att ta till vara personalgruppers egna utvecklingsidéer och ge dem möjlighet att pröva dessa.

När återhämtningsbonusen infördes fanns det 300 miljoner kronor i medel, som söktes av 190 kommuner och 16 regioner. Från och med 2022 blev det 1 miljard kronor årligen. Till detta har tillkommit 300 miljoner kronor för att ta bort eller minska så kallade delade turer, och det är värdefullt. Delade turer som inte är önskade av personalen är helt enkelt ett gissel. I vår budgetmotion föreslog vi att återhämtningsbonusen skulle utökas till det dubbla, så att personalgrupper kan få utökad möjlighet att pröva egna idéer för att förbättra sin egen arbetsmiljö. Vi hoppas att regeringen vill verka för att göra modellen mer känd och på sikt se över möjligheten att förstärka återhämtningsbonusen ytterligare.

Herr talman! Miljöpartiet vill se en nollvision för arbetsrelaterad ohälsa. Hälso- och sjukvården skulle kunna vara ett första fokusområde. Arbetslivet ska vara hälsofrämjande, och det kan det också vara när det fungerar. Krafttag behöver tas för att mota de problem som i dag skapar ohälsa. Vi anser att det finns starka skäl för att göra just hälso- och sjukvården till ett första fokusområde för en sådan satsning.

Vårdförbundet, som har nämnts här tidigare i dag, har i en rapport pekat på att om arbetsmiljön var sundare så att alla orkade arbeta heltid skulle det motsvara hela 790 fler barnmorskor, 470 fler biomedicinska analytiker och 7 645 fler sjuksköterskor. Dessa skulle verkligen behövas. Det här skulle kunna leda till att de stressrelaterade sjuktalen i hälso- och sjukvården minskar. Vi hoppas att regeringen vill återkomma med förslag på hur en sådan här nollvision skulle kunna införas inom hälso- och sjukvården.

Herr talman! Det finns mycket att göra på arbetsmiljöområdet även inom hälso- och sjukvården. En ytterligare åtgärd som vi har försökt lyfta handlar om att förbättra arbetsmiljön genom att höja chefskompetensen, till exempel genom ökad kunskap om hur man bedriver ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Vi tycker att regeringen behöver se över förutsättningarna för att införa en särskild utbildning för chefer i hälso- och sjukvården, liknande rektorsutbildningen inom skolväsendet.

Det finns även anledning att se över arbetsmiljölagstiftningen. Medan vi ingick i regeringen tillsattes en utredning som skulle titta på problematiken med att Arbetsmiljöverket kan utdöma vite om det finns fysiska brister i arbetsmiljön men inte om det brister i organisatorisk och social arbetsmiljö. Utredningen har presenterat sitt betänkande, där det föreslås en lösning på frågan. Nu hoppas vi såklart att regeringen kommer att ta tag i dess förslag. Remisstiden gick ut i december.

Det finns med andra ord mycket att ta tag i för att säkerställa bästa möjliga arbetsmiljö för personalen inom hälso- och sjukvården och därmed bästa möjliga vård. Jag vill slutligen ta upp förslagen om att försämra tillgången till tolk liksom tankarna på att vårdpersonal ska uppmanas att ange personer som befinner sig utan papper i Sverige, vilket har nämnts tidigare i debatten. Detta är inte något som leder till förbättrad vård och inte heller något som ökar attraktiviteten i att jobba inom vården. Vi hoppas att regeringen noga tänker igenom det och inte lägger fram sådana här förslag, som inte kommer att leda till bättre vård för någon.

Carita Boulwén (SD)

Anf. 78 Carita Boulwén (SD)

Herr talman! I dag debatteras betänkandet Vissa frågor inom hälso och sjukvårdsområdet. Den föregående regeringen redovisade två skrivelser i ämnet, och den nuvarande regeringen har presenterat den sista.

Sverigedemokraternas och Tidöpartiernas arbete med att få rätsida på den svenska hälso- och sjukvården började redan under föregående mandatperiod, under den förra regeringens tid vid makten, genom att vi i Sverigedemokraterna lät regeringen starta de reformer som vi ville genomföra. För att vi skulle få en uppfattning om vad regeringen gjorde, eller snarare inte gjorde, togs ett initiativ som innebar att regeringen skulle återkomma till riksdagen med skrivelser om hur arbetet fortlöpte. Det är dessa skrivelser, herr talman, som debatteras i dag.

Herr talman! Svensk sjukvård ska vara i världsklass. När Sverige har en av världens högsta skattesatser och är ett av de länder i Europa som lägger mest resurser på sjukvård mätt i andel av bnp är det givetvis oacceptabelt att det i dag finns människor som dör i vårdköer, att rekordmånga väljer att sluta sitt arbete inom sjukvården och att patientsäkerheten hotas av otillräckliga vårdplatser runt om i landet. Detta är en fullkomligt ohållbar situation. Sverigedemokraterna har varnat för den under lång tid och lagt fram konkreta förslag till förbättring.

Ett välfärdsland som Sverige förtjänar bättre, herr talman. Därför är jag glad över att Sverigedemokraterna och samarbetspartierna kan fortsätta det påbörjade arbetet. Sverigedemokraterna har tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna i Tidöavtalet kommit överens om många avgörande reformer för den svenska hälso- och sjukvårdens framtid.

Herr talman! Vi har som ambition att svensk sjukvård ska ligga i framkant och hålla hög internationell kvalitet. Det är av stor vikt för oss att patienter behandlas med evidensbaserade och effektiva behandlingsmetoder, att väntetiden är inom den svenska vårdgarantins ramar och att man får patientsäker vård i hela landet. Det ska inte spela någon roll var i landet man bor.

Det är också viktigt att vårdyrkets status ökar, så att vården både kan locka ny arbetskraft och kan behålla den kompetens och den personal som finns. Samarbetspartiernas arbete är i full gång för att säkerställa just detta med stärkt kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen får i uppdrag att ta fram förslag till en nationell plan för att förbättra kompetensförsörjningen. Detta tror jag, herr talman, är ett viktigt steg i rätt riktning.

Samtidigt behöver antalet vårdplatser öka för att säkerställa att vi håller en patientsäker och trygg vård. Därför får Socialstyrelsen i uppdrag att fördela närmare 2 miljarder kronor i prestationsbaserad ersättning till regionerna för att öka antalet vårdplatser.

Vidare har Sverigedemokraterna drivit frågan om ett vårdgarantikansli med en nationell väntelista där behandling och operationer presenteras för dem med längst vårdköer. Patienten ska också kunna söka vård fritt i den region där vården finns. Även här har samarbetspartierna enats om viktiga reformer. En nationell vårdförmedling i statlig regi, som vi benämner det i Tidöavtalet, ska tas fram.

Herr talman! Jag menar att vi är väldigt tydliga i Tidöavtalet. Vi behöver en nationell plan och konkret styrning av kompetensförsörjningen för att kartlägga behovet av vårdpersonal. Av kartläggningen ska också framgå vilka insatser för befintlig och ny vårdpersonal som kan behövas för att förbättra personalförsörjningen. Det nationella åtagandet för kompetensförsörjningen ska stärkas för att vi långsiktigt ska kunna klara behovet i hela Sverige. Slutligen behöver vårdplatserna prioriteras och utökas. Inte minst är detta viktigt för att garantera patientsäkerheten och ge alla en trygg och säker vård.

Herr talman! Med Tidöavtalet som grund finns nu en tydlig plan för den svenska hälso- och sjukvården, och jag kan garantera att Sverigedemokraterna ihop med övriga samarbetspartier kommer att prioritera svensk hälso- och sjukvård under mandatperioden.

Anf. 79 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Tittar man på regeringens politik på sjukvårdsområdet som nu förväntas få de här dramatiska effekterna i den svenska sjukvården kan man säga att det finns tre typer av förslag. En typ är de som härrör från den gamla sosseregeringen. En annan är ett antal alliansförslag. Men sedan finns det två förslag som kommer från Sverigedemokraterna.

Ett har diskuterats tidigare. Det är att minska rätten till tolk. Det andra handlar om detta med anmälningsskyldighet. Om en patient dyker upp på en akutmottagning eller i sjukvården och inte har de fyra sista siffrorna, det vill säga inte tillstånd att vistas i landet, ska läkaren eller sjuksköterskan innan de vidtar några åtgärder ringa till gränspolisen och anmäla att vederbörande har kommit dit.

Sekretessen i svensk sjukvård är oerhört stark. Det är i princip bara om någon har begått ett mord eller ett brott som har ett fängelsestraff på mer än två år som man som sjukvårdspersonal har rätt att ringa polisen.

Därför är det förslag som har kommit in i Tidöavtalet oerhört anmärkningsvärt. Det är i och för sig med reservationen att man ska se vilka konsekvenser det kan få i sjukvården. Men när Sverigedemokraterna själva har drivit det har den reservationen över huvud taget inte funnits med.

Det handlar om att i svensk sjukvård börja göra så för alla som inte har rätt att vistas i landet att så fort de kontaktar sjukvården ska det anmälas till polisen. Det kommer att få mycket stora konsekvenser. Att få det uppdraget från Sverigedemokraterna via regeringen är en annan sak som hälso- och sjukvårdspersonal verkligen har vänt sig emot.

Herr talman! Jag har en fråga till Sverigedemokraterna. När ni har lagt fram förslaget om att det ska vara en anmälningsskyldighet, hur har ni då funderat på vilka konsekvenser det kommer att få för människors möjlighet att söka sjukvård när de behöver det för livshotande tillstånd?

Carita Boulwén (SD)

Anf. 80 Carita Boulwén (SD)

Herr talman! Tack, Anders W Jonsson, för din fråga!

Först och främst gäller att om man inte har rätt att befinna sig i vårt land ska man heller inte kunna åtnjuta de svenska välfärdsförmåner som vi har i detta land. Det vill jag börja med att säga.

När det gäller de förslag vi har tagit fram är det inte hugget i sten exakt hur de ska se ut. Det får en utredning visa. Det är myndigheter, polis och så vidare som ska se till att vi inte har personer i vårt land som inte har rätt att vistas i vårt land.

Vi har sagt att vi vill utreda möjligheten och se om det eventuellt kan finnas ömmande värden exempelvis när det gäller sjukvården. Om människor söker sjukvård och inte har rätt att befinna sig i landet kanske det finns en annan möjlighet där man inte behöver vidta de här åtgärderna.

Anf. 81 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! När det gäller de övriga kan de tre regeringspartierna alltid gömma sig bakom formuleringen att det ska utredas och att man ska se vilka konsekvenser det får i hälso- och sjukvården. Men för Sverigedemokraternas del är det någonting som man har drivit under lång tid helt utan förbehåll.

Om man tittar på hur sjukvården är uppbyggd finns sekretesskravet. Om du har begått ett brott som ger fängelse i mer än två år, i princip kidnappning och mord, har man som läkare eller sjuksköterska rätt att ringa polisen men i övrigt inte.

Tanken med det är att ingen människa, oavsett om det är en inbrottstjuv eller någon annan, i ett läge där den behöver akutsjukvård ens ska tveka att söka upp akutmottagningen av rädsla för att läkaren eller sjuksköterskan kontaktar polisen.

Det finns ett väldigt tydligt skäl till att man har det på det viset. Alla ska ha rätt till sjukvård för att rädda livet. Dessutom är detta förslag, vid sidan av tolkförslaget som också kommer från Sverigedemokraterna, något som har skapat stor upprördhet inom vården.

Det är inte nog med att det är tufft att jobba på akutmottagningen som sjuksköterska och läkare. Nu ska de dessutom ringa till polisen så fort någon saknar de fyra sista siffrorna.

Eftersom Sverigedemokraterna har drivit det under lång tid utgår jag ifrån att de har funderat på konsekvenserna. Det är därför min fråga till Carita Boulwén gäller just det. Vilka konsekvenser har ni bedömt att det kommer att få för sjukvården i ett läge där de som saknar de fyra sista siffrorna inte vågar gå dit på grund av risken att bli polisanmälda?

Ska det också gälla andra att man ska minska sekretessen? Det vore väl logiskt. Om det nu är mördare och de som inte har tillstånd att vara i Sverige som ska polisanmälas när de söker vård på akutmottagning kanske det finns skäl att också titta på andra enligt Sverigedemokraterna.

Hur har ni funderat om vilka konsekvenser det kommer att få för vårdpersonalen och människor som är i akut behov av sjukvård?

Carita Boulwén (SD)

Anf. 82 Carita Boulwén (SD)

Herr talman! Som jag tidigare nämnde får man se över om det finns undantag som kan göras när människor söker sjukvård.

Det vi vill komma åt är just detta. Om man inte har rätt att vistas i landet ska man heller inte kunna ta del av vår välfärd. Det är grundtanken i förslaget.

Det kan finnas anledningar som gör att man får frångå de principerna. Det kan till exempel vara detta vad gäller sjukvården.

Malin Danielsson (L)

Anf. 83 Malin Danielsson (L)

Herr talman! För ganska exakt ett år sedan uppmanade vi den förra regeringen att skyndsamt vidta åtgärder för att öka antalet vårdplatser, korta sjuka människors väntan på vård, stärka arbetsmiljön i vården och se till att de anställda får tillräckligt många kollegor.

Sedan dess har vi bytt regering. En del av de åtgärder vi ställde som krav på S-regeringen att vidta är nu är påbörjade och på god väg, annat har den nya regeringen redan gjort till verklighet.

Jag vill först och främst lyfta fram följande. Vi tänker öka antalet vårdplatser. Det är svårt att jämföra avlägsna länder med varandra. Men det är inte rimligt att våra grannländer har så många fler vårdplatser än vad vi har. Det behövs en nationell plan för hur bristen på vårdplatser ska åtgärdas. En miljard har avsatts för detta för i år och mer kommer. 1,5 miljarder tillförs 2024.

Det andra jag vill lyfta upp är att den vård som finns i landet ska användas klokt. Det har avsatts 50 miljoner för att upprätta en nationell vårdförmedling, och för sjukresor för patienter som behöver längre resor har det avsatts 100 miljoner kronor för både 2023 och 2024.

I dag är det den internationella kvinnodagen. Vårdens villkor är i allra högsta grad en jämställdhetsfråga. Varje anställd i sjukvården ska veta att hen, eller som det oftast är inom vården - hon, har tillräckligt med kollegor.

Den nya regeringen har gjort budgetsatsningar på kompetensutveckling och kompetensförsörjning och satsningar på vidareutbildning för sjuksköterskor och bättre utvecklings- och karriärmöjligheter. Åtgärder är även på väg för att få till språkstudier för personer med utländsk högskoleutbildning inom vård.

Regeringen ser också över arbetsmiljön inom vården. Det är en mycket prioriterad fråga. Arbetsmiljöverket genomför nu en tillsyn av arbetsmiljön inom vård och omsorg. Mer än 1 500 inspektioner ska genomföras för de anställdas och patienternas skull.

Det kommer mer. Var och en av oss ska känna att vi ska kunna få en god vård om och när vi blir sjuka. Det gäller vad som än drabbar oss, vilka vi än är och var i landet vi än bor. Liberalernas mål är enkelt: ingen ska vara rädd för framtiden.

Anf. 84 Anders W Jonsson (C)

Fru talman! Det gläder mig att Malin Danielsson lyfter fram hur viktig arbetsmiljön är för hälso- och sjukvårdspersonal. Men man kan fråga sig hur arbetsmiljön kommer att påverkas för sjuksköterskor och läkare i den svenska vården i ett läge där de får en anmälningsskyldighet om någon saknar tillstånd att vara i Sverige eller än värre där rättigheten till tolk begränsas. Det klingar något falskt i mina öron.

Men det var inte därför jag begärde ordet. Jag begärde ordet när jag hörde att Malin Danielsson lyfte fram att vi måste öka antalet vårdplatser. Alla vet att det inte är sängar eller rum det är brist på utan personal och kompetens i vården.

Så många som 25-30 procent av alla som jobbar i vården har utländsk bakgrund. Det är väldigt viktigt för de flesta regioner att kunna rekrytera utomlands och att med hjälp av arbetskraftsinvandring kunna få hit undersköterskor och sjuksköterskor men även läkare.

Därför blir det så märkligt att Liberalerna har ställt sig bakom en kraftig begränsning av arbetskraftsinvandringen och att man måste ha en hög månadslön för att över huvud taget kunna få tillgång till den svenska arbetsmarknaden. Det här kommer att slå stenhårt mot gröna näringar, besöksnäring och så vidare. Men det kommer också att slå hårt mot den svenska sjukvården.

Min fråga till Malin Danielsson från Liberalerna är: Hur kan ni ställa upp på det här i ett läge där ni identifierar kompetensbrist som ett stort problem? Det finns många åtgärder man ska vidta där. Men att begränsa sjukvårdshuvudmännens möjlighet att rekrytera utomlands genom det här drakoniska förslaget när det gäller arbetskraftsinvandring - hur kan Liberalerna ställa sig bakom det?

Malin Danielsson (L)

Anf. 85 Malin Danielsson (L)

Fru talman och Anders W Jonsson! Jag vill inleda med att säga att jag står här på grund av snökaoset. Min kära kollega Lina sitter fast i snön som faller utanför. Den är väldigt vacker, men den skapar en del problem.

Vad gäller platsbristen är det precis som Anders W Jonsson säger: Det handlar inte om sängar. Det handlar om personal som kan hjälpa, stötta, undersöka och behandla dem som behöver vård så att man slipper göra det i en korridor. Men det handlar också om att ha personal på plats som kan beta av köerna på grund av de långa väntetider som vi ibland har.

Här är det fullt rimligt att vi gör mycket mer så att den kompetens som finns inom Sveriges gränser i dag kan vara med och bidra i vården. Det måste vi göra. Jag har varit på studiebesök i Örebro, där det var ett helt gäng barnläkare som satt utan att få jobba som barnläkare för att de inte fick språkstudier som uppfyller kraven för att få licens och kunna praktisera i Sverige. Vi har otroligt mycket kompetens som redan finns i dagsläget, och den behöver vi ta till vara.

Inom många näringar behöver vi också rekrytera utanför vårt land. Vi har hela EU med en fri rörlighet som vi är väldigt stolta över och ska fortsätta att vara stolta över. Men vi kan också behöva rekrytera från tredjeland.

Jag tror att man i framtiden behöver titta på vilka bristyrken vi har och hur vi hanterar en sådan situation. Hur det sedan ska se ut framöver är svårt att svara på nu. Det regeringen nu lägger fram handlar om språkstudier för personer med utländsk högskoleutbildning inom vård, och det är mycket efterlängtat och klokt. Låt oss ta till vara all den kompetens som finns i landet i dag!