Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid

Anf. 1 Christer Nylander (L)

Fru talman! Den här veckan är något av de refuserades salong, det vill säga att riksdagens kammare går igenom alla de motioner och ekonomiska förslag som har refuserats i den första rundan.

Som bekant har det funnits en annan salong för de refuserade. Den uppstod i Paris på 1800-talet. I drygt hundra år, mellan ungefär 1780 och 1890, var Parissalongen helt dominerande i den internationella konstvärlden. Det var där det nyaste och finaste visades, det var där samtidskonsten definierades, och det var där man skulle bli representerad för att bli någon. Juryn som avgjorde vilka som skulle få plats hade naturligtvis en väldig makt att definiera vad som var rätt men också en väldig makt att definiera vad som vackert och vilken riktning konsten skulle ta framöver.

Det är kanske lite märkligt att det var just Napoleon III som till sist bröt Parissalongens makt och dominans. Han blev dock mer liberal med åren, får man säga, men på 1860-talet tog han ett initiativ, förmodligen påskyndad av många andra, till en konkurrerande salong till Parissalongen - de refuserades salong. De som inte fick plats på Parissalongen fick där en ny chans. De som inte föll juryn i smaken fick ytterligare en möjlighet att visa upp sin konst.

Den första utställningen var 1863, och där fanns rätt så många numera kända konstnärer som hade blivit refuserade, bland annat Cézanne och Manet. Manets Frukost i det gröna blev en stor skandal men är också ett av få verk vi känner till från den tiden. Därmed öppnades också dörren för nya konstriktningar, inte minst impressionismen.

Detta, fru talman, tycker jag är riktigt bra kulturpolitik: en ledande politiker, som man får kalla Napoleon III, som öppnar upp för någonting helt annorlunda och skapar en möjlighet för dem som inte får plats i det nuvarande. Jag tror att vi kan lära av det både i vår tid och i vårt land.

Fru talman! Jag tror nämligen att det är ett allmänmänskligt drag att det är svårt att tänka nytt. Man säger förvisso ofta att man kan lära sig nya saker, men det är ännu svårare att glömma det gamla man kunde. Det gäller för oss människor liksom för samhället som helhet. Kanske behöver vi var och en av oss en liten salong för refuserade tankar där vi ges plats och tid att tänka efter, tänka nytt och möta sådant som vi inte visste att vi var intresserade av.

Den bildningssträvan som var så otroligt avgörande för att Sverige växte fram som ett land av frihet, demokrati och utveckling handlade om just detta: att fler människor tog sig tid att öppna sig för nya tankar och lära sig att växa både i bredd och i djup. Denna bildningssträvan behövs också i dag, kanske mer än på mycket, mycket länge.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Goda villkor för folkbildning, bra bibliotek med mycket litteratur och lugn för att lära och läsa samt en mediepolitik som gör det möjligt för fler att bli nyfikna och lära mer är några av de saker som jag tror behövs för att stärka bildningen i samhället. Därför innehåller Liberalernas kulturbudget en satsning på biblioteken på 200 miljoner kronor mer, dels för att öka inköpen, dels för att få ordning och reda på de bibliotek som i dag är utsatta för stök.

Vi satsar på kulturbonus som handlar om att institutioner som får offentliga bidrag ska sträva efter att nå nya publikgrupper. Det är så viktigt att nå ut ur sin bubbla och in i andra människors bubblor.

Det är därför vi gillar Skapande skola och vill utveckla den ytterligare. Det är därför vi i grunden gillar tanken att det är så låga trösklar som möjligt in på museer och gärna ser fri entré på så många museer som möjligt.

Fru talman! Vi behöver också salonger för de refuserade i det svenska kulturlivet. Vi måste slå vakt om kulturens frihet och hålla politiska pekfingrar borta. Vi måste se till att det finns en mångfald av möjligheter att finansiera sin kulturutövning och sin gärning.

I Liberalernas budgetmotion lägger vi också fram förslag om att skapa en bredare och friare finansiering av kulturen, dels genom att ha fler breda och långsiktiga satsningar i de offentliga stöden i stället för riktade små påsar, dels genom bättre villkor för donationer, stiftelser och privat kultursponsring. Man ska inte behöva vara beroende av en enda finansiär. När man har blivit refuserad ska det finnas möjlighet att söka pengar också på andra håll, och därför behövs en mångfald av möjligheter till finansiering.

Det här tror jag är någonting som kulturpolitiken har underskattat under lång tid. Visst behövs pengar för kulturpolitik, men inte vilka pengar som helst. Det behövs pengar som driver kvalitet, pengar som står upp för mångfald och frihet och pengar för dem som behöver söka någonting annat, den som visar någonting annat som i dag inte är på modet och som i dag inte kan finansieras på det vanliga sättet.

Fru talman! Jag tror att kulturpolitiken är viktigare än på mycket länge. Det beror inte minst på den politiska utvecklingen. Det pågår en motreaktion runt om i världen mot det radikala nytänkandet. Människor tycker att det har gått för långt och att det är för jobbigt att bli provocerade. Politiker tycker att de ska använda den tröttheten inför provokation och nyheter som många människor känner i eget syfte och kontrollera samhället på ett tydligare sätt. De vill kontrollera vad som syns och får finnas i medierna och vad som får visas i konsten. Vi ser det i land efter land och tyvärr, fru talman, obehagligt nära oss själva.

Samtidigt är vi mitt uppe i en snabb och omfattande teknisk förändring. Till följd av en globaliserad ekonomi och många andra förändringar som skett i vår världsekonomi översköljs vi nu av intryck av olika slag. Behovet av att bilda sig är viktigare än någonsin, samtidigt som det är svårare än någonsin att orientera sig.

Kulturpolitiken verkar mitt i denna skärningspunkt som är så viktig för samhällets utveckling nu och framöver. Vilken avvägning ska man göra i politiken kring de här frågorna? Hur mycket ska man skydda det som finns? Hur mycket ska man våga utmana det som finns och öppna för det nya i stället? Hur gör man det utan att peka alltför tydligt med handen?

Jag tycker att man ska ha armlängds avstånd, ännu längre armlängd än vad man har i dag. Samtidigt har vi alla en önskan om att på något sätt lyfta fram det nya och ändå bevara det gamla. Den avvägningen blir till sist väldigt svår att göra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

På lång sikt avgör kulturaktörer, kulturutövare, konstnärer och författare tillsammans med bland annat forskare mycket av vad som går att tänka i ett samhälle. Det är därför kulturens frihet är så viktig. Det är därför kulturpolitik är så väldigt svårt. Ska man nöja sig med att undanröja hinder? Ska man nöja sig med att stå upp för friheten? Eller ska man också skapa bättre förutsättningar, och hur ska det i så fall ske? Det är frågor som är viktigare att ställa än på mycket länge.

Fru talman! Vi är i en situation som inte alls liknar den Napoleon III var i när han bröt Parissalongens dominans. Nu blir vi översköljda av intryck från alla håll. Nu kan vi välja och vraka mellan konst från alla tider och alla världens hörn. Nu är det svåra att veta vad som är värt att ägna tid åt.

Den initierade smakdomaren som förr i tiden exakt kunde berätta vad som var värt att veta är i dag utmanad av influencers och algoritmer, och det är på både gott och ont. Var och en av oss och samhället som helhet behöver ibland fundera på hur vi tar oss ur detta, hur vi skapar en salong för refuserade tankar och konst, och hur vi som samhälle ökar friheten.

Fru talman! Det är bland annat mot denna bakgrund som Liberalerna har skrivit sin budgetmotion. Eftersom den inte vunnit kammarens gehör deltar jag inte i beslutet på den punkten utan hänvisar till vårt särskilda yttrande. Jag yrkar däremot bifall till reservation 2 om målen för kulturpolitiken.

Anf. 2 Aron Emilsson (SD)

Fru talman! Christer Nylander talar om att skapa rum för det och dem som inte får plats i dag. Samtidigt noterar vi att Liberalerna är ett av de partier som säger nej till samtliga nya anslag som Sverigedemokraterna förespråkat ska föras in under utgiftsområde 17.

Det handlar om välbehövliga reformer som skulle stärka civilsamhällets engagemang och tro på kulturpolitikens kraft. Det handlar om ett ROT-avdrag för kulturfastigheter, skapande äldreomsorg för kulturell stimulans för äldre och kulturlotsar i landets kommuner som kan vitalisera både samtidskultur och kulturarvets former.

Man säger också nej till nya kulturpolitiska mål som kan bredda och visa kulturens betydelse på fler tvärsektoriella områden såsom inom vården och samhällsbyggnaden. Det har betydelse för medborgarnas engagemang för kulturell hänsyn och för att vi är kulturella varelser.

Jag skulle vilja fråga hur Christer Nylander motiverar alla dessa nej till det som just är nytänkande när man samtidigt slår sig för bröstet och vill skapa rum för det som inte får plats i dag. Man säger själv att det behövs en kulturpolitik för det som inte är på modet. Där ser vi otroligt många välbehövliga reformer för inte minst det svenska kulturarvets former.

Anf. 3 Christer Nylander (L)

Fru talman! Det är inte särskilt svårt att svara på den frågan. Liberalerna säger nej till Sverigedemokraternas kulturpolitik, och Sverigedemokraterna säger nej till de förslag som Liberalerna har. Det är inte så konstigt. Vi står ganska långt ifrån varandra i kulturpolitiken. Vi har lite olika definitioner av vad nytänkande är. Därför lägger vi fram helt andra förslag än de som Sverigedemokraterna lägger fram.

Anf. 4 Aron Emilsson (SD)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Fru talman! Jag skulle vilja höra hur Christer Nylander ser på en fråga. Man säger att man vill hålla politiken fri från kulturlivet. Man vill hålla kulturens och då inte minst vårt utgiftsområdes olika institutioner fria från olika politiska pekpinnar.

Där såg vi för inte alltför länge sedan hur denna övergångsregering och tidigare fullt fungerande regering inte minst politiserade museiväsendet. Det väckte stora reaktioner hos inte minst liberala debattörer. De menade på att man här går in med politiska pekpinnar och pekar på hur museer ska vara önskvärda integrationsmotorer för en utpekad önskvärd samhällsutveckling utifrån ett visst politiskt perspektiv.

Man såg också hur de fick snäva politiska uppdragsbeskrivningar snarare än uppdraget att verka på den fria bildningens grund, som Christer Nylander också talar sig varm för. Nu ser jag att man har köpt mycket av det. Jag ser också att man har köpt mycket av regeringens reform om fri entré i stället för att gå mot öppna museer för hela landet.

Anf. 5 Christer Nylander (L)

Fru talman! Det är väl alltid så att vi ser andras pekpinnar men inte våra egna. Det blev väldigt uppenbart när Sverigedemokraterna skulle ställa ut någonting som påminde om deras politik och värderingar på Fotografiska museet. Där valde de att placera ett verk av Lars Vilks, en konstnär som jag gillar och vars provokation jag gillar.

Är man för provokationer kan man inte i ena stunden säga att den provokationen är fel och min provokation är rätt. För er handlar det om att provocera rätt människor, Aron Emilsson. Jag vill ha en frihet som gör att alla konstnärer som så vill har frihet att provocera precis hur de vill.

Jag vill ha den friheten. Därför lägger vi fram en lång rad förslag om att öka friheten för konstnärer, öka friheten för kulturen, öka friheten för litteraturen och se till att fler människor kan möta kvalitetskultur i frihet.

(Applåder)

Anf. 6 Lawen Redar (S)

Fru talman! Kl. 10.00 den 17 december 1918 inledde den liberale statsministern Nils Eden sitt anförande i Förstakammarsalen. Han tackade riksdagen för att den hade enats till en befriande handling. Ideologiska motsättningar hade fått ge vika för landets bästa. Han sa: Vi har infört den fulla demokratin - i stat och kommun - på samförståndets fasta grund.

Men sanningen är den att den svenska högern varken stod på fast grund eller hade samförstånd i frågan. För när det var dags för Ernst Trygger, ledare för förstakammarhögern och sedermera statsminister, att ta till orda skrädde han inte orden över bakslaget utan sa att man nu hade öppnat portarna för det han trodde var en fullskalig samhällsupplösning. Han sa: Hörnstenarna i vårt samfundsskick kommer att brytas sönder. Jag har aldrig under mina 24 riksdagar känt en grämelse så stor som den jag hyser, då jag nu måste biträda detta förslag.

Ernst Tryggers tal riktade sig förstås inte till den socialdemokratiske riksdagsledamoten Hjalmar Branting, som hade varit en nyckelförhandlare under dessa förutsättningar. Det riktade sig till liberalerna som hade accepterat avskaffandet av de parlamentariska klassprinciperna samt att kvinnor skulle ges samma inflytande över samhällsutvecklingen som männen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Fru talman! Liberalernas insats i denna fråga är historisk. Det är den inte främst för att de gick emot den övriga högern och tillsammans med Socialdemokraterna införde rösträtten i Sverige. Det är den för att de gjorde det trots att rösträttsreformen var impopulär bland deras egna väljare och trots att frågan riskerade att splittra deras eget parti.

Nu är det visserligen så att den fulländade rösträtten för alla kom långt senare. Men mot slutet av kvällen den 17 december 1918 avslutades debatten i Förstakammarsalen, och i Andrakammarsalen röstades förslaget igenom med stor majoritet.

Fru talman! Kanske är det just ödets ironi att vi exakt 100 år senare återigen iakttar den svenska högerns skiljelinje. Trots att jag har stor respekt inför att allmänhetens tålamod börjar sina är det just denna skiljelinje som gör att vårt land just nu står utan regering.

Därmed är vi ett av de sista länderna i Europa som använder de parlamentariska verktygen för att stoppa ett nationalistiskt parti från politiskt inflytande och maktutövning. Den pågående ideologiska konflikten inom högern handlar precis om det här: Vilken väg ska de ta?

Jag kan tänka mig att man har ägnat mycket tid och reflektion åt vad ett budgetsamarbete kunde tänkas innebära, eller om vi alla andra överdriver Sverigedemokraternas nationalism för egen vinning. Vissa representanter från högern hävdar att Sverigedemokraternas partiledning har tagit avstånd från partiets nazistiska historia och därmed måste prövas liksom alla andra partier.

Fru talman! Om man har ägnat lite tid åt kulturen och kulturpolitiken blir det svårt att förhålla sig till en sådan enkel formulering och en sådan prövning. Ett sverigedemokratiskt regeringssamarbete eller budgetinflytande skulle innebära en så radikal förändring och inriktning av kulturpolitiken att jag näst intill måste vädja till konservativa och liberala meningsmotståndare att inte stå naiva inför det här.

Låt mig ge några exempel. Framför er har ni Sverigedemokraternas budgetmotion för 2019. Där anges att

de fastställda kulturpolitiska målen ska slopas

den kulturella mångfalden ska ge vika för en selektiv politiskt styrd kulturarvsagenda

bidraget till den allmänna kulturverksamheten och det internationella kulturutbytet ska minska med 309 miljoner kronor

biblioteksverksamhetens anslag ska minska med 225 miljoner kronor

anslaget till den regionala kulturverksamheten ska minska med 68 miljoner kronor

den ökade satsningen på den fria scenkonsten i sin helhet ska slopas

anslaget till litteratur- och kulturtidskrifterna ska minska med 30 miljoner kronor

ersättningar och bidrag till konstnärer ska minska med 93 miljoner kronor

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

filmstödet ska minska med hela 106 miljoner kronor

anslaget till idrottsrörelsen ska minska med 84,5 miljoner

anslaget till folkbildningen ska minska med hela 770 miljoner kronor.

Vad skulle det här innebära för den som vill läsa en kurs på folkhögskolan för att få behörighet till gymnasiet eller för konstnärerna och kulturskaparna i vårt land, för de unga i storstädernas miljonprogramsområden som inte får ta del av idrottsrörelsens verksamheter i nuläget eller för de glesbygder som inte längre ska få en fortsatt bibliotekssatsning? Vad innebär det att så kraftigt minska på folkbildningen, på filmen, på samtidskonsten, på idrotten, på mötet mellan människor och på det internationella kulturutbytet? Vilka blir effekterna i samhället?

Fru talman! Hur illa och allvarligt jag än tycker att offentlig nedskärning på kulturområdet är ska jag vara ärlig och säga att det inte är bristen på kultursatsningar som är vägskälet för högern. Det är snarare Sverigedemokraternas kultursyn. De har själva kallat den en antropologisk dimension av kulturen, något som inget annat parti representerar. Den antropologiska dimensionen av kulturen handlar om den folkliga identiteten, vilket är orsaken till att Sverigedemokraterna vill dra ned på anslag till samtidskonsten och öka pengar till det som de själva betecknar som kulturarv.

Att man ger uttryck för en essentialistisk och förlegad kultursyn, som inte på något sätt representerar forskning inom ramen för vare sig antropologi eller kultur, är förstås inget man ger sken av. Men så här är det: Sverigedemokraternas kulturpolitik baseras på övertygelsen om att det finns en ursprungligt given identitet som inte är föränderlig.

Faran ligger i att det är fel i sak, eftersom kulturen i sig är föränderlig. Allt vi gör i mötet med varandra, i vår kommunikation med varandra och genom våra olika uttryckssätt med varandra är väl att vidga och utmana våra perspektiv? Men det värsta är ändå innebörden av den här övertygelsen, för om identiteten är ursprunglig och inte kan förändras, hur många är vi då som inte har en plats?

Fru talman! Det är just därför som jag menar att vi återigen befinner oss vid ett vägskäl. Hur impopulärt det än må vara för stunden har vi förtroendevalda fått uppgiften att ta ansvar för det som blir den fortsatta vägen.

Fru talman! Sverige har ju en övergångsregering till dess att en ny regering tillträder. I nuläget behöver vi inte göra sakernas tillstånd svårare än vad de redan är. Därför har vi uppmanat samtliga partier att acceptera en övergångsbudget som upprätthåller nödvändiga samhällsfunktioner till dess att en regering tillträder som sedan får lägga grunden för sin ekonomiska politik.

Moderaterna och Kristdemokraterna har med stöd av Sverigedemokraterna gått emot den här ordningen, vilket gjorde att riksdagen i onsdags fattade beslut om andra utgiftsramar än de som övergångsregeringens budget innebar. Processen är slarvig och enligt min mening det absolut sista Sverige nu behöver. För kulturens del innebär det att man drar ned 100 miljoner kronor på barnens kulturskola och att man utan någon som helst beredskap skulle införa entré på de statliga museerna efter årsskiftet. Turligt nog har man lyssnat på den skarpa kritiken, vilket gör att museerna i vart fall får lite tid till omställning. Men så här blir det om man inte arbetar enligt den ordning som parlamentarismen föreskriver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Fru talman! Allt det här gör att vi socialdemokrater inte deltar i dagens beslut under punkt 1. Våra synpunkter finns formulerade i ett särskilt yttrande. Vår politik för kulturen får helt enkelt vänta i avvaktan på en ny regering.

(Applåder)

Anf. 7 Lotta Finstorp (M)

Fru talman! Tack, Lawen Redar, för ett intressant anförande!

I går påbörjade vi firandet av demokratin 100 år. Den är verkligen värd att nämna och slå vakt om.

Däremot blir jag ganska frustrerad av den brunmålning som Lawen Redar smetar på oss moderater. Det känns väldigt märkligt och konstigt, dessutom i en debatt om en budget från Moderaterna och Kristdemokraterna som är endast 213 miljoner mindre än övergångsbudgeten. Det är en ganska liten skillnad i en budget med en omslutning på 15,9 miljarder.

Jag skulle vilja ta upp frågan om kulturskolan. Det är väldigt bullrigt i debatten, och det förs en röd skräckpropaganda om att barn kommer att bli utan sin kulturskola.

Jag har låtit titta på ett antal kommuner och hur stor procentandel som dessa statliga ettåriga bidrag tillför kommunernas kulturbudgetar avseende kulturskolan, och det ligger någonstans mellan någon promille och upp till 2 procent. Jag kommer att återkomma till detta i mitt anförande.

Det jag undrar över är det kommunala självstyret. Jag upplever ofta att socialdemokrater inte har tillit till sina kommunala företrädare att fördela budgeten så att den når barn och unga, till exempel i det här fallet med kulturskolan.

Vi tillför ju ett extra tillskott till kommunerna på 3 ½ miljard. Varför skulle inte kommunerna vilja stärka sina kulturskolor med delar av de pengarna?

Anf. 8 Lawen Redar (S)

Fru talman! Det är inte min avsikt att på något sätt brunmåla Moderaterna. Vad jag i mitt anförande sa är att jag tror att vi står inför ett vägskäl, i dag liksom tidigare. Det handlar om den kultursyn och den samtid Sverige i dag befinner sig i, och det är det främsta skälet till att vi för närvarande inte har en regering.

För att gå tillbaka till utvecklingsbidraget till kulturskolan bottnar det i en statlig offentlig utredning som handlar om den insats man behöver göra för kulturskolan, det vill säga analysera den på nationell nivå. Vi menar att kulturskolan har en sådan prägel och gör en sådan insats för det svenska kulturutbudet för våra barn och unga att det behövs ett utvecklingsbidrag. Det är särskilt som ett stöd för att nå barngrupper i socioekonomiskt svaga bostadsområden och syftar till att vidga utbudet för unga med funktionsnedsättning.

Ni menar i er motion att utvecklingsbidraget är kostsamt och ineffektivt, Lotta Finstorp, men 85 procent av våra kommuner använder sig av utvecklingsbidraget. Varför vill man då skära ned på det?

Anf. 9 Lotta Finstorp (M)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Fru talman! Ja, 85 procent av kommunerna har någon gång sökt detta bidrag. Alla bidrag som kommer från staten måste naturligtvis sökas utifrån parametrar som är statligt satta. Vi tror att det kommunala självstyret måste värnas mycket mer, för det är därute i kommunerna, som ser så väldigt olika ut, som man vet exakt hur man ska prioritera användningen av pengarna.

Kulturskolan har en fantastisk verksamhet - det vet jag som förälder till tre barn som har gått i kulturskola. Jag vet också att det ser väldigt olika ut i landet. Med de 3 ½ miljarder som vi nu tillför är jag inte orolig för att kommunerna inte kommer att prioritera barn och unga.

Helt kort: Vuxna människor måste kunna betala entré till statliga museer. Däremot ska det vara gratis för barn och unga upp till 19 år.

Anf. 10 Lawen Redar (S)

Fru talman! Kulturskoleutredningen visade att 40 000 barn och unga står i kö för att få en kulturskoleplats. Jag hör ingenting från Moderaterna som skulle innebära att man på något sätt ska bidra till att öka antalet platser på kulturskolan i vårt land. Det kräver kompetensförsörjning och ökat anslag, och förmodligen är det skälet till att över 85 procent av våra kommuner just har ansökt om att få det utökade anslaget.

Vad gäller de statliga museerna är det så att när vi i socialdemokratin genomför reformer gör vi dem generella. Vi tror inte på någon form av allmosepolitik där man ska få fritidspeng för att över huvud taget kunna få en fritid när man inte kan bekosta en sådan på grund av ens ekonomiska förutsättningar.

När vi genomför våra reformer gör vi dem generella. Det var också ett av skälen till att vi genomförde fri entré till våra statliga museer. Vi gick även till val på att utöka den här politiken med att införa fri entré till våra länsmuseer. Det är ett arbete som vi vill fortsätta att utveckla.

Anf. 11 Aron Emilsson (SD)

Fru talman! Men vad intressant och vad roligt att det för en gångs skull blir lite diskussion! Det är faktiskt inte alltid som det blir det vid de här utgiftsområdesdebatterna.

Först och främst kan man konstatera att det kanske inte kommer från rätt parti, Socialdemokraterna, att brunmåla i kammaren. Man kan ibland använda uttrycket "att sopa rent framför egen dörr", och det är få partier som har den historia som Socialdemokraterna har när det handlar om hemskheter längre tillbaka i tiden.

Jag tycker att det är mer intressant att prata samtid och framtid. Lawen Redar hävdar att vi har en antropologisk kultursyn inom Sverigedemokraterna. Den som studerar kultur och kulturvetenskap vet att det finns två definitioner av kultur. Den ena handlar om de sköna konsterna, yttre kulturmarkörer och liknande. Den andra handlar om det antropologiska, och inte minst det socialantropologiska - sådana vi är och sådant vi utövar, det vill säga seder, bruk, högtider och ritualer som finns i alla kulturer och alla olika grupper av människor.

Det jag reagerar på är den enorma vantolkning som Lawen Redar gör av synen att den antropologiska dimensionen spelar roll. Det är väldigt tydligt i Sverigedemokraternas principprogram och också i våra kulturpolitiska utgångspunkter att vi står för en öppen svenskhet, det vill säga en inkluderande kultursyn. Alla som har möjlighet och som konstruktivt vill bli en del av kulturgemenskapen har möjlighet att bli det. Vi ska ge verktygen, möjligheterna och infrastrukturen för att det också ska bli möjligt. Det är vad det handlar om. Alla får plats, det kan jag lugna Lawen Redar med.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Vi ligger på ett basanslag till folkbildning och biblioteken, och inte minst stärker vi glesbygden med öppna-museer-reformen, kulturlotsar till hela Sveriges kommuner och så vidare. Det är reformer som Socialdemokraterna säger nej till. Lawen Redar hänvisar till forskning, och det här är reformer som enligt vår omvärldsanalys, när vi talat med folk ute i kommunerna, är nödvändiga och behövs. Det är det som de här förslagen är ett resultat av.

Anf. 12 Lawen Redar (S)

Fru talman! Hänvisningen jag gör är till ett citat från Aron Emilsson själv i en DN-artikel från 2014. Den var författad av journalisten Niklas Orrenius, som gav honom tillfälle att ge uttryck för den kulturpolitik som Sverigedemokraterna genomför och vill bedriva. Detta möttes av ett stort forskarlag som sa att den synen på antropologi och kultur inte överensstämmer med forskningen. Det är precis det jag har gett uttryck för i mitt anförande.

På tal om historia vill jag ändå hävda att Socialdemokraterna konsekvent bidrar till den demokratiska utvecklingen genom att säga att vi har felat. Vi har begått misstag, och vi ska rätta till dem. Men när Sverigedemokraterna bildades år 1988 gjorde man det av ett annat skäl. Anders Klarström sa det tydligt: Det handlar om att formulera en ny politik som ska gå hem hos väljarna. Men grunden till att man existerar är de nazistiska rötterna, och det kommer man inte ifrån.

Jag menar att den här kultursynen är djupt farlig för Sveriges utveckling. Jag menar att det är ett nationalistiskt parti vi har att göra med här, och det är också grundorsaken till att Sverige i dag inte har en regering.

Anf. 13 Aron Emilsson (SD)

Fru talman! Grundorsaken till att vi inte har en regering är att det finns en större förmåga och möjlighet att tala med varandra i Sveriges klassrum och på arbetsplatser än vad det gör mellan vuxna människor i landets högsta beslutande organ. Det är naturligtvis beklagligt. Jag är den förste att välkomna en konstruktiv diskussion och ett konstruktivt samtalsklimat.

Att det var ett femtiotal socialantropologer som angrep betydelsen av att lyfta fram den antropologiska kultursynen tror jag har mycket att göra med den åsiktskorridor som har funnits i Sverige den senaste tiden. Lyssnar man på vad socialantropologer runt om i Norden och i vår omvärld säger hör vi att bedömningen inte är likadan. Om man studerar kommunikation och etnologi och ägnar sig åt folklivsforskning är det fullt rimligt att ta spjärn därifrån när man visar på att kulturen räknas och har betydelse. Det har vi sett i vår verklighet. Normer, värderingar, moraliska system för vår rättsuppfattning och så vidare har betydelse. Det har vi sett i vår närmaste samtid, så jag vänder mig mot den här beskrivningen.

Anf. 14 Lawen Redar (S)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Fru talman! Aron Emilsson kan såklart kritisera forskarna, och det är inget fel i det. Det får man gärna göra. Men faktum är att de entydigt sa att den politik man ger uttryck för har en politisk agenda och inte en forskningsagenda.

Avslutningsvis skulle vi med Sverigedemokraternas budgetmotion för 2019 ha en drastisk avveckling av kulturpolitiken i Sverige, med anslagssänkningar på hela 770 miljoner för folkbildningen, 84,5 miljoner för idrottsrörelsen, 106 miljoner för filmstödet och så vidare. Jag tror inte att man får en så stark offentlig kulturpolitik av det som Sverigedemokraterna ger uttryck för.

(Applåder)

Anf. 15 Aron Emilsson (SD)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation 1 och understryka att vi står bakom våra särskilda meningar och då särskilt till förmån för våra budgetramar.

Så har han sett dem, far och son,ren genom många lederslumra som barn; men varifrånkommo de väl hit neder?Släkte följde på släkte snart,blomstrade, åldrades, gick - men vart?

- - -

Tyst är skogen och nejden all,livet där ute är fruset,blott från fjärran av forsens fallhöres helt sakta bruset.Tomten lyssnar och, halvt i dröm,tycker sig höra tidens ström,undrar, varthän den skall fara,undrar, var källan må vara.

Så går några strofer i Viktor Rydbergs Tomten, som ju passar bra nu när det lackar mot jul.

Ja, vart är vi på väg, och var kommer vi ifrån? Det är inte bara en fråga som ställs i På spåret eller i dikten Tomten så här års, utan det är också en högst relevant fråga under dagens linjedebatt där vi stakar ut riktningen för kommande år och debatterar vilka mål och medel som ska sätta ramarna och villkoren för detta breda kulturpolitiska fält som rör kultur, medier, trossamfund och civilsamhället. Vi räknar, fördelar och prioriterar. Vi tar ställning till var politikens uppgift och ansvar är som störst och var det fria kulturlivet ska flyga fritt.

Fru talman! Det råder inga tvivel om att det är tid att modernisera svensk kulturpolitik, vars färdriktning i stor utsträckning legat fast sedan 1960-talet och vars mål varit oförändrade sedan 2009. Det har de varit trots en alltmer föränderlig omvärld och ett allt större behov av att erkänna det svenska kulturarvets former, de fria bildningsinstitutionernas roll och inte minst att kultur räknas inom vården, inom samhällsbyggnaden och för oss som kulturella varelser.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Mot den bakgrunden går vi sverigedemokrater återigen fram med nya kulturpolitiska mål som breddar och fördjupar kulturpolitikens tvärsektoriella roll och en budgeterad reformagenda som tar kulturen till nya användningsområden, eller som man också kan uttrycka det, nya områden till kulturen.

Vid en hastig överflygning över årets utgiftsområdesmotioner kan vi konstatera att det svänger. De rödgröna visar genom övergångsbudgeten inga större om- eller nyprioriteringar, som sig bör, men däremot bjuder Centerpartiet och Liberalerna på tvära kast i en slalombacke mot ny terräng. I allians med de rödgröna partierna nollar C anslagen, och man verkar nöjd med regeringens politik och prioriteringar. Liberalerna går längre och baxar in ännu större statliga resurser, dessvärre inte för ändamål som är eftersatta utan i den rödgröna tangentens riktning. Anmärkningsvärt är att båda dessa partier gör det mot en falnande fond av tidigare kritik mot centralisering och politisering.

Sverigedemokraterna ägnade förra mandatperioden åt ambitiös kulturpolitisk idéutveckling och analys av välbehövliga reformförslag. Nyheter i årets budget är framför allt medel för att arbeta fram en svensk motsvarighet till Danmarkskanon för skolundervisningen samt ett accentuerat behov av ökade möjligheter för parasporten och för döva, blinda och dövstumma att genom ett nytt resurscentrum tillgängliggöra sig arv, miljö och historia som alltför ofta hamnar i skuggan i brist på specialmuseer och direktiv från beslutsfattare.

Jag vill också understryka de nya anslag vi vill införa, vars behov konstaterats i rubriker och ingresser under året som gått. Det gäller inte minst satsningar på skapande äldreomsorg och öppna museer och stimulansstöd för kulturmiljökompetens i landets kommuner. Målbilder här är kulturell stimulans och friskvård från vaggan till graven, tillgänglighet till kulturarvet oavsett om man bor i Sorsele eller på Södermalm och resursstöd att ta antikvarisk hänsyn vid planprocesser om kommunen själv inte förfogar över den kompetensen.

I utgiftsområdet i stort gör vi, utifrån vår socialkonservativa förvaltarskapstanke, inga radikala eller drastiska förändringar utan omprioriterar resurser med hänsyn till sektorn i stort mot förändrat fokus och eftersatta behov successivt. Det är tydligt att vi står för ett paradigmskifte i synen på mål och det offentligas ansvar, inte sällan med utblick och inspiration från våra nordiska grannländer, men med hänsyn tagen till svenska förhållanden och med omdöme om vårt beredningsområdes förutsättningar och villkor.

Kultur är det vi möter på museer och på bibliotek, det vi ställs inför vid utställningar, på teatrar och i konserthallar. Det kan krävas särskild begåvning för att utöva konst och särskild kunskap för att som mottagare tillägna sig densamma. Det kan skilja individ från individ och befästa höga trösklar och glapp mellan det som åtminstone tidigare har kallats finkultur respektive fulkultur. Samtidigt råder, i alla fall i teorin, stor konsensus om att kulturens former bör vara tillgängliga för dem som söker dem oavsett omständigheter och förmågor - portarna höga och dörrarna vida.

Fru talman! Den ambitionen till trots kan man med fog påstå att det råder ett sällan skådat kulturellt glapp i vårt land. Sprickan rör sig mellan stad och land, mellan invandrare och svenskar, mellan unga och äldre och inte minst mellan traditionsbärare och relativister. De senare hävdar med en dåres envishet att all kultur är bra, lika och formbar i alla kontexter, och inte sällan med det omedelbara tillägget att det egentligen inte finns någon svensk kultur eller svenska särdrag. De hävdar att Sverige är ett av få länder som saknar kulturell personlighet och att all utveckling kommit utifrån.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Mot den bakgrunden blir det svårt att skapa gemenskap och sammanhållning. Mot den bakgrunden förbiser man nödvändigheten av ett samhälle som håller ihop och där kulturpolitiken spelar roll, kanske den största rollen.

Integrationen åläggs vårt utgiftsområde, men inte med intentionen att skapa sammanhållning utan snarare att med stöd och infrastruktur upprätthålla segregation eller separation. Det är en statlig uppmuntran att upprätthålla avlägsna kulturella normer och lagar för moraliska system som förvisso visat sig vara inkompatibla med normer och värderingar i Norden. Men eftersom alla bedöms kunna anpassa sig efter varandra och uppgå i en ännu oidentifierad kultur med ännu oidentifierade konsekvenser - mer än de vi redan har sett - anses inte heller någon riktningsgivare behövas.

På det sättet tolkar jag somliga partiers respons på de mål och anslagshöjningar som Sverigedemokraterna lägger fram i det betänkande som vi debatterar i dag.

Fru talman! Så kan man med all respekt resonera, och så bör man få resonera i ett land som firar mer än 250 år av tryckfrihet, som har en lång yttrandefrihetstradition och som alldeles häromdagen firade demokratijubileum. Sverige har för oss självklara värden som vi här i kammaren borde enas om ska vårdas lika ömt som julrosen under snödrivan.

Samtidigt borde vi kunna enas om att inte bara den relativistiska och i någon mån elitistiska kultursynen, som i mångt och mycket präglar rådande åsiktskorridor, är den allena rådande. Också så här i tider av demokratins uppmärksammande behövs det mötesplatser, såsom här i kammaren, där kultursynen även ställs mot en mer folkligt förankrad förvaltarskapsorienterad kultursyn där sammanhållning och gemenskap är ett tydligt och inkluderande mål. Det är i högre grad kompatibelt med de liberala grundvärden som är statuerade i vår regeringsform, även om det ibland låter annorlunda från vänsterliberala debattörer.

Inte sällan fördunklas en viktig diskussion om att kultur räknas. Vår värld rymmer en global kulturell mångfald, och världen blir så mycket mer intressant om den konstitueras av nationer som erkänner sin kulturella särprägel för den som är född och uppvuxen där, för den som vill bli en del av den och för den som är på besök för att vidga sina vyer.

Inte sällan angrips viljan att belysa en erkänd svensk kultur med bildning i fokus av en pseudodebatt präglad av retoriska halmgubbar. Man målar upp en bild av vad man vill angripa, och sedan angriper man den snarare än argumenten och anslagen i sig.

Inte sällan är det tydligt i den kulturpolitiska debatten att skiljelinjen går mellan dem som värdesätter globalism, internationalism och modernitet och dem som värdesätter trygghet, hemort och tradition. Cirka en fjärdedel av befolkningen bedöms tillhöra de förstnämnda och cirka hälften de sistnämnda. Det återspeglas inte i dagens utgiftsområdesmotioner. Hur vi prioriterar har dock betydelse för social tillit mellan medborgare och oss beslutsfattare och för måluppfyllelse.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Kultur kan liknas vid en osynlig lins genom vilken vi både ser och organiserar intrycken av omvärlden. Mitt intryck är att det är tid för ett kulturpolitiskt spårbyte. Jag yrkar därför bifall till reservation 1 och ställer mig fullt och fast bakom vårt särskilda yttrande.

(Applåder)

Anf. 16 Lawen Redar (S)

Fru talman! Nu har Aron Emilsson stått i talarstolen och talat varmt om Sverigedemokraternas kulturpolitik och de nya satsningar och kulturpolitiska mål som ska införas. Ändå har vi ett intressant faktum. Det är att Sverigedemokraterna stödde Moderaternas och Kristdemokraternas budgetförslag då kammaren skulle fatta beslut i onsdags.

Varför gjorde man det?

Anf. 17 Aron Emilsson (SD)

Fru talman! Det är riktigt. Vi kommer alltid att ställa oss bakom och rösta på våra egna budgetramar och vår egen budget, ända in i kaklet, så länge det är möjligt att rösta på den och tills den har fallit. Det har vi alltid gjort.

Vårt budgetförslag vann inte gehör i riksdagen. Det beklagar jag. Men därefter fanns det ett dåligt och ett mindre dåligt förslag att ta ställning till. Det är ändå tydligt att Moderaternas och Kristdemokraternas budgetförslag går i en riktning som ligger närmare vår än vad övergångsregeringens förslag gör. På det sättet är det. Sedan finns det reformer som vi kritiserar och ser annorlunda på. Men man får välja mellan ett mindre bra och ett ännu sämre förslag.

Det finns delar där vi ser att övergångsregeringen och den tidigare fullt fungerande regeringen har gjort felprioriteringar. Jag tänker på fri-entré-reformen med det storstadscentrerade fokuset. Jag tänker på politiseringen av museiväsendet. Jag tänker också på förstatligandet av filmpolitiken. Där vill vi se helt nya branscher och egentligen en helt ny utredning.

Jag tänker även på att man öste in det man kallar integrationsinsatser inom folkbildningen. Det är egentligen inte breda anslag till folkbildningsverksamhet utan öronmärkta, politiskt orienterade och styrda uppdrag för att arbeta med integration där andra sektorer misslyckats, såsom det ordinarie utbildningsväsendet och liknande. Det är inte god folkbildningspolitik.

Moderaterna och Kristdemokraterna gör delvis samma analys och går i samma riktning som vi. De ser att anslagen inte är väl motiverade och bör prövas.

Det är resonemanget bakom.

Anf. 18 Lawen Redar (S)

Fru talman! Det är intressant att man först kan redogöra för sin egen politik och i andra hand stötta någon annans. Det är en ny parlamentarisk hantering av budgetprocesser som jag inte tror var vanligt förekommande innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Vi går tillbaka till frågan om folkbildningen. Jag och Aron Emilsson satt faktiskt på samma möte där Folkbildningsrådets representanter redogjorde för de generella anslagen till folkbildningen. Stora delar av regeringens utökning av budgeten till folkbildningen är generella anslag som går till de allmänna kurserna. För det mesta handlar det om att unga eller äldre människor som inte har läst in kurser för att ha möjlighet att gå vidare till studier på gymnasial nivå ska få den möjligheten.

I Sverigedemokraternas budget minskar man anslaget till folkbildningen med hela 770 miljoner kronor. Varför då?

Anf. 19 Aron Emilsson (SD)

Fru talman! Allt är relativt. Om man bara säger 770 miljoner kan en åhörare inte sätta det i relation till något annat, om man inte ger hela bilden. Folkbildningsanslaget är i vårt utgiftsområde långt över 4 miljarder, och även inom utbildningsutskottets utgiftsområde finns anslag som har bäring på folkbildningsväsendet.

Jag menar att vi behåller huvuddelen, en betydande del, av folkbildningsanslaget och stärker det genom andra insatser. Man får titta på hela området. Vi har insatser inom yrkeshögskoleutbildningar. Vi har andra utbildningsinsatser som också borde underlätta för behovet av folkbildning.

Bara för att det finns ett högt stöd till allmänna kurser är det dessutom inte givet att det är den delen av folkbildningen som behöver utvecklas. Precis som vi hörde Folkbildningsrådet säga har den delen svällt under lång tid. Det började redan i början av 90-talet då man hade satt en nivå på 15 procent allmän kurs. Det övriga skulle vara särskild kurs. Men sedan har det blivit mer och mer. Vi tror att det finns ett större behov av att stärka de särskilda kurserna.

Anf. 20 Christer Nylander (L)

Fru talman! Jag blev inspirerad av Aron Emilssons uppläsning av Viktor Rydbergs Tomten. Det är klart att den passar jättebra i den årstid som vi befinner oss i just nu. Men det finns en annan berättelse av Viktor Rydberg som kanske mer beskriver den svenska kulturpolitiken och den debatt som vi borde ha, nämligen Singoalla. Om jag minns rätt utspelar den sig under svenskt 1300-tal. Riddare Erland ger sig ut på ridning och träffar en mystisk kvinna, Singoalla. I första upplagan tror jag att det slutade olyckligt. Men sedan skrevs berättelsen om och slutade lyckligt.

Fru talman! Jag skulle så gärna vilja att Aron Emilsson använde lite tid till att prata om lyckliga slut när människor från helt olika kulturer möts och ger varandra styrka, till och med kärlek ibland. Men Aron Emilsson använde hela sitt anförande till att i stället peka ut grupper och ställa dem emot varandra. Jag tycker att det är så tråkigt.

Men det är inte så att det finns en knivskarp gräns där 25 procent gillar internationell samverkan och 75 procent är mer traditionalister. En kulturbudget kan inte utformas så att 25 procent stöder dem som vill ha global samverkan och 75 procent bara dem som vill syssla med sådant som finns nära hemmet. Människor är annorlunda och olika. Människor kan inte fångas in i statistik. Människor behöver ibland möta saker som de inte ens visste fanns.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Fundera lite grann på hur man skapar en bra historia för riddare Erland i Singoalla när han träffar en okänd kvinna ute på den svenska landsbygden! Fundera på hur det kan formuleras också i kulturpolitiken! Det är ju därför som det är så viktigt att man läser böcker och ser konst som man inte visste fanns. Det är därför som man i kulturpolitiken måste fundera på hur människor kan mötas i stället för att hela tiden nöta på varandra.

Anf. 21 Aron Emilsson (SD)

Fru talman! Då kan jag glädja Christer Nylander med att vi nog är rörande överens i den delen. Vi reser båda ganska mycket runt om i världen och upptäcker andra kulturer. I den mån vi kan tar vi intryck och ger avtryck i vårt samhälle.

Jag tror inte att jag vid ett enda tillfälle pekade ut någon grupp, tvärtom talade jag om att det behövs en kulturell sammanhållning. Det behövs ett kitt som läker det här landet. Vårt land är dessvärre av olika skäl polariserat i dag, och det vet också Christer Nylander. Verkligheten visar att vi har en kulturell splittring över landet som inte är sund för något demokratiskt samhälle. Vi har helt olika värderingssystem i många områden. Vi har olika synsätt på normer och värderingar och i synen på hur vi bemöter varandra, kvinnor och män på allmänna platser, och det är tragiskt.

När det gäller diskussionen om somewheres och anywheres, som jag refererade till i mitt anförande, finns det naturligtvis ingen svartvit skala, utan det är egentligen en flytande gråskala. Det har också gjorts undersökningar där man anger vad kulturpolitiken borde prioritera, vilket ger oss ett stort mandat att stärka resurserna och prioritera där det finns eftersatta behov, inte minst inom kulturarvet. Det gäller både materiella och immateriella former över hela Sverige.

Detta har Liberalerna tidigare närmat sig, till exempel när de mer eller mindre kopierade vår öppna-museer-reform, fast de gjorde det bara till 10 procent av anslaget. När man läser Liberalernas tidigare budget finns insikten och analysen där, men de drar en helt annan slutsats.

Jag vill snarare säga: Ja, vi behöver se varandra. Vi behöver mötas och föra en intellektuell diskussion kring kulturpolitiken, kring vilka vi är, vad vi har att ge och vilka forum vi kan mötas på. Det gör jag gärna vid vilka tillfällen som helst.

Anf. 22 Christer Nylander (L)

Fru talman! Då kan jag börja med att avslöja att det fanns kulturpolitik innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Det fanns människor som i den här kammaren funderade på hur fler ska söka sig till museerna innan Aron Emilsson blev riksdagsledamot. Den här diskussionen har funnits länge. Hur gör man så att fler människor söker sig till kulturarvet? Hur gör man så att fler människor söker sig till museer? Hur sänker man trösklarna för nya grupper att ta sig till museerna?

Det är ju det som är det centrala, att man blir mer nyfiken på det som inte är det självklara, inte ens för oss själva. Det är därför jag hela tiden pratar om att kulturpolitiken är en förlängning av skolan. Där ges nya chanser att hela tiden möta det som man inte annars hade mött.

Det är därför det är så tragiskt att Aron Emilsson och Sverigedemokraterna hela tiden funderar på: Hur ska man definiera vad som är den svenska essensen? Hur ska man se till att riddare Erland aldrig träffar någon okänd människa på den svenska landsbygden? Hur ska man se till att de aldrig kan föras samman och skapa nya saker?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Ibland är det faktiskt så, fru talman, att det är i sprickan som det nya skapas.

Anf. 23 Aron Emilsson (SD)

Fru talman! Då kan vi konkret titta på en av våra största kulturpolitiska reformer. Jag har full respekt för tidigare generationers kulturpolitiska debatter och den kulturpolitiska debatt som har förts här i kammaren innan jag kom in i riksdagen.

Däremot menar jag att den reformagenda som vi har presenterat under de senaste fyra åren har stor betydelse för vad som behövs i landets kommuner. Det är något som vi måste kunna göra även om det har förts kulturpolitiska debatter tidigare.

När det gäller den konkreta reformen om kulturlotsar är det ett sätt att få nya grupper att mötas, att få möjlighet för samtidskulturen och kulturarvet att hitta en syntes, att hitta verksamhet inom välfärdens alla verksamheter, att bredda kulturbegreppet och att få nya grupper att möta varandra, precis som du nämnde. Det gäller infödda svenskar, invandrare, unga, äldre generationer där generationsmöten inte är lika vanliga och så vidare. Den reformen skulle ha effekt eftersom det finns en önskan om den.

Per Lodenius (C)

Anf. 24 Per Lodenius (C)

Fru talman! I Centerpartiet strävar vi efter att alla, oavsett bostadsort, bakgrund, funktionsnedsättning eller livssituation, ska ha möjlighet att delta i ett kulturliv som rymmer såväl professionellt buren kultur som amatörers skapande. Då ges det också utrymme för ett brett kulturliv som rymmer såväl nya digitala uttryck som traditionella kulturformer. Då skapas också en bred grogrund för bildning.

Civilsamhället där kulturföreningar, idrotten, friluftslivet och folkbildningen finns spelar en stor roll för att hålla samman vårt samhälle och är ett stort och viktigt bidrag för en fortsatt utveckling. Därför ser vi också från Centerpartiet att vi måste ge civilsamhället bättre förutsättningar på en bred front.

En viktig del för ett fungerande civilsamhälle är den frihet som behövs för att kunna utveckla och bidra. Folkbildningen har en viktig roll där vi från politiken inte får gå in och styra för mycket. Vi kan sätta upp mål för folkbildningen, men hur man uppnår målen måste folkbildningen själv få utveckla.

Det är också civilsamhällets aktörer som ofta är snabbt på plats när det uppstår behov av samarbete mellan människor. Vi kunde bland annat se det när det under en period var många människor som sökte skydd i vårt land. Då fanns civilsamhällets organisationer först och snabbast på plats. Och vi ser det nu när det behövs stöd för att komma in i vårt samhälle. Då finns idrottsklubben, bygdegårdsföreningen och hembygdsföreningen på plats. Där finns också folkbildningen och kulturföreningen - för att bara nämna några av alla civilsamhällesaktörer. Men det är viktigt att vi från det offentliga uppmärksammar och ger stöd till civilsamhällets viktiga insatser.

Det finns problem som behöver tas på allvar. Det finns till exempel problem med projektbidrag på bekostnad av grundstöd som gör verksamheten svårstyrd och kan innebära hinder för utveckling av verksamheten. Det måste också bli enklare att inte bara vara beroende av medel från det offentliga. Man ska också själv kunna skapa sina egna intäkter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Fru talman! Vi ser hur Sverige riskerar att klyvas än mer genom att förutsättningarna för ett bra liv försämras på mindre orter. Från Centerpartiet kämpar vi emot denna klyvning.

Ett tydligt exempel är höjningen av momsen på biobiljetten som genomfördes under förra mandatperioden. Redan då markerade vi tydligt mot detta från Centerpartiet, och riksdagen gav också ett tillkännagivande till regeringen att återställa momssatsen på biobiljetten. Höjningen av momsen på biobiljetten hotar kulturen på landsbygden och på mindre orter då biografen på många orter inte längre kan fortsätta med sin verksamhet. Momsen på biobiljetten måste självklart återställas, men under den tid som det tar att göra det måste effekterna av den höga momsen snabbt bromsas.

Det uppdrag som regeringen gett till Svenska Filminstitutet har i detta sammanhang inte fungerat. Från Centerpartiets sida vill vi i stället använda denna resurs direkt till biograferna på landsbygden via kultursamverkansmodellen. Det är i kommunerna, på plats, som man ser effekten av regeringens biografpolitik och förstår hur den kan lindras. Den kan inte lindras av Svenska Filminstitutet på Gärdet i Stockholm.

För oss i Centerpartiet är kultur något som ska vara tillgängligt för alla. Därför vill vi att de statliga kulturinstitutionerna ska sprida sin verksamhet i hela landet. Vi vill också utveckla samverkansmodellen för den regionala kulturen och bland annat inrätta ett system för ett nationellt kulturhuvudstadsår.

Även ett större stöd till samlingslokaler är viktigt, främst på landsbygden och i utanförskapsområden. Det öppnar möjligheten för fler att ta del av och delta i olika typer av kulturarrangemang. Tillgång till bredband i hela landet är också en högst betydelsefull faktor för möjligheten att både ta del av och själv skapa kultur var man än bor.

Effekterna av Centerpartiets politik blir att fler får tillgång till kultur. Det bidrar också till delaktighet och ett samhälle som håller ihop. Därtill ges bättre förutsättningar för en större kulturell mångfald och kreativitet.

Fru talman! Det engagemang som frodas inom kulturlivet och i civilsamhällets föreningar är viktigt för att foga samman vårt samhälle. I Centerpartiets vision har alla, oavsett bostadsort, bakgrund, funktionsnedsättning eller livssituation, möjlighet att delta i ett kulturliv som rymmer både professionellt buren kultur och amatörers skapande. Kultur, idrott och föreningsengagemang stärker människors självförtroende och gör också att fler tar till vara yttrandefriheten. Det stärker kort sagt delaktigheten och demokratin i vårt samhälle.

Fru talman! Jag vill i och med detta hänvisa till Centerpartiets särskilda yttrande.

Anf. 25 Vasiliki Tsouplaki (V)

Fru talman! Den här hösten har verkligen varit ovanlig på det politiska planet, och många för svensk politik ovanliga händelser har ägt rum. Frågan är dock om inte budgetprocessen just nu toppar konstighetslistan.

Det rimliga hade varit att låta regeringsbildningen bli klar innan man slår fast den ekonomiska politiken. Därför har Vänsterpartiet valt att inte lägga fram en egen budget utan röstade i förra veckan på övergångsbudgeten, inte för att den innehöll vår önskepolitik utan för att det var det rätta för att undvika att spä på det besvärliga läge landet befinner sig i.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Vi kommer nu att få ett läge där övergångsregeringen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet ska försöka styra utifrån Moderaternas och Kristdemokraternas budget. Det kommer inte att bli helt lätt då de som själva lagt fram budgetförslaget knappt vet vad förslagen innebär och hur de ska genomföras.

En månad efter att M:s och KD:s statsministerkandidat, och i och med det deras regeringsalternativ, blev nedröstad ser de ändå till att kunna börja lägga ned myndigheter och säga upp folk. De stoppar klimatinsatser och byggnation av billiga hyresrätter. Tydligen kan det inte vänta.

Det handlar inte om att visa sin politik för väljarna. Det hade man kunnat göra med egna budgetmotioner. Nej, när man går ihop på detta sätt gör man det i förvissning om att Sverigedemokraterna skulle kunna stödja dem. Någon annan anledning ser jag inte. Det är en ren maktdemonstration.

Nu kan svenska folket visserligen se att delar av den forna Alliansen kan få igenom en budget, men ville de visa att de är ansvarsfulla, statsbärande partier har de helt gjort bort sig.

På departement, i myndigheter, i kommunhus och på regionkontor sitter nu anställda och förtroendevalda och kliar sig i huvudet. Likadant är det på många privata företag. Hur länge ska de här besluten egentligen gälla? Ska man utannonsera nya tjänster? Är det någon idé att börja varsla? Ska man säga upp folk? Ska man säga upp kontrakt? Ska man våga investera?

Att Sverigedemokraterna tar chansen att ställa till oreda förvånar mig inte, men jag trodde nog att det fanns fler ansvarsfulla politiker på annat håll, om än med många dåliga politiska förslag.

Vi debatterar nu utgiftsområde 17, som innefattar anslag på en mängd olika områden, såsom kultur, idrott, trossamfund, ideella föreningar, folkbildning och medier. Sett till pengar är det inte ett särskilt tungt område, men när man ser till hur mycket glädje, kunskap, samhällsnytta, hopp, spänning och bildning det ger människor i vårt land varje dag är det ovärderliga satsningar.

Varken kultursektorn eller föreningslivet i stort vältrar sig som sagt i pengar. Trots det vill Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna skära i utgifterna. Det blir från den 1 januari 213 miljoner kronor mindre. Det är tydligt att de har mycket små ambitioner på kulturområdet.

I de enskilda motionerna skär Moderaterna ned 228 miljoner, Sverigedemokraterna nästan 419 miljoner och Kristdemokraterna hela 872,5 miljoner jämfört med det förslag som lades fram i övergångsbudgeten. Kanske ska man i Kultursverige vara glad att det i slutändan bara blev nedskärningar på 213 miljoner. Idrotten får dock en liten anslagshöjning.

Självklart måste något utgiftsområde stryka på foten när man vill göra stora skattesänkningar. Så är det. De borgerliga partierna lägger fram traditionell högerpolitik: mer till dem som redan har det bäst ställt. Tydligen behöver de som tjänar över 42 000 kronor i månaden lite till.

Blir skillnaden bara ännu lite större mellan dem som har ett jobb och dem som står utan kommer de arbetslösa och sjuka att inse att det vore sjyst att ha ett jobb i stället för försörjningsstöd, a-kassa eller ersättning från Försäkringskassan. Och de som bara är timanställda eller jobbar halvtid kommer att lyfta luren och ringa till sina chefer och säga: "Du, jag har kommit på att det vore kul att jobba lite mer nu. Tydligen lönar det sig i och med det senaste jobbskatteavdraget i den nya budgeten." Tror verkligen någon att detta fungerar i verkligheten?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Fru talman! Samtidigt som man öser pengar över höginkomsttagarna försöker man i denna debatt hävda att man behöver plocka bort 100 miljoner från kulturskolan och i slutändan 80 miljoner från museerna för att det är satsningar som mest gynnat rika kommuner och familjer med höga inkomster. Detta är minst sagt konstigt. Absurt är det ord som kommer till mig.

Fru talman! Bland de största kulturkonsumenterna i Sverige återfinns faktiskt de högutbildade och i stor utsträckning även de högavlönade. Ska Vänsterpartiet som ett jämlikhetssträvande parti då strunta i kultursatsningarna? Det verkar ju ändå bara gå till helt fel grupper. Det är inte våra väljare. Ska vi agera så?

Nej, vi säger inte att rika människor ändå har råd att betala sina teater- och museibesök själva. Vi ser att en aktiv kulturpolitik behövs. Vänsterpartiets politik handlar om att möjliggöra för fler att ta del av kultur. Vi tror att det är viktigt för människor och för samhället i stort. Det ligger också i linje med de nationella målen för kulturpolitiken som säger att vi ska främja allas möjlighet till kulturupplevelser, till bildning och till att utveckla sina skapande förmågor. Detta har riksdagen slagit fast.

Av just detta skäl gjorde Vänsterpartiet tillsammans med regeringen en satsning på kulturskolorna under förra mandatperioden. Vi såg att de behövde jobba mer aktivt för att få in barn och ungdomar med olika bakgrund. Kommunerna har verkligen uppskattat detta tillskott. Vi har i tidigare inlägg hört att 85 procent av kommunerna har sökt detta stöd.

Eftersom kulturskolorna ser olika ut i olika delar av landet har stödet utformats för att möjliggöra kommunernas egna olika satsningar. Några har sänkt avgifterna. Andra har jobbat för att kunna välkomna barn med funktionsnedsättningar, eftersom de har varit starkt underrepresenterade i verksamheten.

En tredje kategori är kommuner som har öppnat filialer eller förlagt verksamhet till nya platser, till exempel till grundskolor eller bostadsområden där få barn har kommit i kontakt med kulturskolan tidigare. Ett annat sätt att locka nya grupper har varit ett utökat utbud av kurser.

Totalt har 5 400 nya platser kommit till. Min förhoppning står nu till att kommunerna lyckas behålla dessa platser så att alla de tusentals barn det här berör slipper få ett nej på nästa terminsansökan.

Fru talman! Den andra stora nedskärningen på kulturområdet rör de statliga museerna. Även på detta område gjorde Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet gemensam sak under förra mandatperioden för att fler skulle kunna ta del av kultur. Det är för mig en viktig princip att vårt gemensamma kulturarv görs tillgängligt för alla. Precis som det är gratis att besöka landets bibliotek och ta del av kunskap där har vi alla, oavsett tjockleken på plånboken, rätt till den kunskapsbank som museerna utgör. Digitalisering är en del, och fri entré är en annan viktig beståndsdel för tillgängligheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

När alliansregeringen tog bort den fria entrén senast minskade antalet besökare med 1,7 miljoner. Självklart drabbas även barn och ungdomar när de vuxna ska börja betala eftersom de sällan går själva. Det säger sig självt.

Det faktum att de flesta statliga museer finns i Stockholm kan inte hjälpas. När nya museer planeras är det förstås viktigt att fundera på lokaliseringar på annat håll i landet. Det är också viktigt att betona att staten genom kultursamverkansmodellen skjuter till pengar till regionala museer som underlättar deras möjlighet att ha fri entré.

Hade Moderaterna och Kristdemokraterna varit allvarligt oroade för att dessa två satsningar inte skulle nå rätt målgrupper hade de kunnat utforma egna nya satsningar som de tror på ett bättre sätt skulle nå dessa grupper, och de kunde ha omfördelat pengarna i stället för att skära ned. Har de inga egna idéer skulle till exempel de 40 miljonerna till kultur i socioekonomiskt svaga områden kunna få vara kvar, men dem plockar de också bort.

Nej, jag får tyvärr konstatera att inte ens när det ligger en tunn övergångsbudget som är tänkt att bara hålla igång de redan existerande eller beslutade verksamheterna lyckas man från M, KD och SD matcha siffrorna när det gäller kulturbudgeten. Det visar med all tydlighet att vi snarast behöver en regering med helt andra partier som kan axla ansvaret för landets kulturpolitik.

Vi i Vänsterpartiet avstår i dag från att delta i beslutet om anslagsramarna och hänvisar till vårt särskilda yttrande, men vi yrkar bifall till utskottets förslag på övriga punkter.

Anf. 26 Lotta Finstorp (M)

Fru talman! Tack, Vasiliki Tsouplaki, för ditt anförande! Jag hade hoppats på att få höra vad Vänsterpartiet vill med kulturen i Sverige och i kommunerna, men det var tyvärr väldigt bittert. Det var tråkigt att höra, tycker jag.

Jag skulle vilja kommentera detta med kulturskolan, precis som jag gjorde efter Lawen Redars anförande. Detta bygger egentligen på att de röda partierna inte har förtroende för sina kommunala företrädare. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att basunera ut att barn och unga är förlorare i vår budget. Det är ren röd skräckpropaganda.

Vi tillför 3 ½ miljard kronor till Kommunsverige. Då kan kommunerna själva prioritera sina barn och unga, sina äldre eller precis de behov som finns i kommunen. Ni målar upp en skräckbild: att barn som går i kulturskola i Sverige inte kommer att få behålla sina platser. Det kommer ju att bli tvärtom. Nu kan kommunerna satsa på det som de själva vill och göra det utifrån sina förutsättningar.

Det ser väldigt olika ut i Sverige. I min kommun, Flens kommun, ser det annorlunda ut än i Nacka kommun. Att ha styrda statliga bidrag är någon sorts von oben-tänk: att vi som står i denna kammare vet bäst vad människor ute i kommunerna behöver.

Ni har alltid haft en förkärlek för styrda statliga bidrag, för då kan ni också styra politiskt mot sådana mål som ni har satt upp. Det är precis så med de statliga bidragen till kulturskolan. Jag kommer att återkomma till det i mitt anförande. De styrs mot mål som gör att man måste lägga verksamheten på ett speciellt sätt ute i kommunerna för att kunna ta del av pengarna. Det finns naturligtvis en politisk tanke i det. Men vi ser det inte på det sättet. Vi har stort förtroende för våra kommunala företrädare och kommer så att ha också fortsättningsvis.

Anf. 27 Vasiliki Tsouplaki (V)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Fru talman! När det gäller Vänsterpartiets ambitioner har vi förstås en omfattande förslagskatalog på kulturområdet. Men jag försökte säga att det inte är läge just nu. Det är detta jag beklagar. Det kanske låter bittert, men vi har nu hållit på länge med processen kring regeringsbildningen. Vi vädjade - det var många partier som var inblandade i diskussionerna - om att man skulle låta övergångsbudgeten rulla på, så att myndigheter kan fortsätta att jobba, och om att man inte skulle strula till det på det sätt som vi menar att ni nu gör.

Jag förstår att man är ivrig att visa sin politik, men det hade man kunnat göra från Moderaternas sida utan att gå ihop med Kristdemokraterna. Det var det jag var ute efter. Jag tycker att vi visade vår politik i valrörelsen ganska nyligen. Då hade vi chansen att prata om vår politik. Nu gäller det att vi får en regering på plats. Sedan får den regeringen lägga fram sin politik, och är man i opposition visar man sin kulturpolitik i en oppositionsbudget och så vidare. Det är det vi menar.

Sedan gäller det riktade statsbidrag. Jag har varit kommunpolitiker i många år. Jag har suttit på den stolen och tycker inte alltid att det behövs riktade statsbidrag. Generella statsbidrag kan vara jättebra. Men frivillig verksamhet, som kulturskolorna, har i många år varit eftersatt. När jag lyssnar på dig, Lotta Finstorp, låter det som att du inte vill att staten och de nationellt tillsatta politikerna ska vara med och styra. Men varför ska vi då ha nationella mål på något område över huvud taget?

Det är klart att riksdagens politiker ska se till hela landet och se till att vi får en likvärdighet när det gäller utbudet av kultur. Det är vår roll. Och man behöver absolut inte söka dessa bidrag om man inte vill, om man inte tycker att man behöver det. Som jag beskrev i mitt inlägg fanns det en stor öppenhet för kommunerna att själva utforma sina insatser, men ambitionen från staten - från regeringen och Vänsterpartiet - har varit att få in fler barn i kulturskolan.

Anf. 28 Lotta Finstorp (M)

Fru talman! Det är en viss skillnad. Kulturskolan är ju en frivillig verksamhet. Hade det varit en obligatorisk verksamhet i kommunerna hade man, tycker jag, kunnat ha nationella mål. Det har vi för annan skolverksamhet. Men att sätta nationella mål för en frivillig verksamhet blir konstigt, och det blir svårt för dem som har den frivilliga verksamheten ute i sina kommuner.

Jag skulle också vilja säga någonting om fri entré för vuxna till statliga museer, som ni värnar och som ni införde 2016. Vi tog bort den 2007. Politiskt måste man prioritera de pengar man har att hantera. Vi tycker att vuxna människor måste kunna betala sin entré till de 18 statliga museer som finns i Sverige, varav 14 finns i Stockholms län. Det är alltså turister, och det är vuxna. De måste kunna betala detta själva.

Anf. 29 Vasiliki Tsouplaki (V)

Fru talman! Vi kan börja med museerna. Uppenbarligen är entréavgifterna en tröskel för många människor. När den fria entrén togs bort minskade antalet besökare. Statistiken från Kulturanalys visar att det inte bara är stockholmare och turister det handlar om, utan det är besökare från hela landet, även om det naturligtvis är lättare för dem som bor närmast.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Men självklart är det så här när det gäller en familj som ska gå på ett museum: Entrékostnaden för de vuxna kan göra att man ställer in besök eller att man gör besök mer sällan. Man missar utställningar, för man kan kanske inte gå mer än en gång om året. Särskilt om man har en större familj har man många andra utgifter, och då kanske man inte kan prioritera ett museibesök. Det är det vi ser i statistiken. Det är de välbeställda i Sverige som utnyttjar våra kulturinstitutioner i högst grad.

Vi har en politik för att bryta detta. Vi vill få in en bredd av ungdomar i kulturskolan och på kulturutbildningarna som vänder sig till äldre barn. Det är det som hela vår politik bygger på.

Anf. 30 Aron Emilsson (SD)

Fru talman! Vasiliki Tsouplaki är en av de vänsterpartister som jag menar har en otroligt trevlig och konstruktiv debattstil, och det tror jag att alla har glädje av här inne.

Jag skulle vilja börja med att kommentera frågan om tillgänglighet när det gäller kulturarvet, som Vasiliki nämnde i sitt anförande.

Man har tidigare gått fram med en fri-entré-reform för vuxna i fråga om 18 statliga museer, primärt i Stockholm. Oavsett hur man tittar på det är det mycket som tyder på att det är samma grupper som går dit oavsett om detta finns eller inte. Det har vi hört alldeles nyss. Detta var grunden och skälet till att också Sverigedemokraterna sa nej till just fri-entré-reformen.

Men Tsouplaki nämnde, i alla fall gentemot Moderaterna och Kristdemokraterna, att om man säger nej till fri-entré-reformen bör man komma med något annat, någon matchande reform eller liknande. Därför skulle jag vilja höra hur Vänsterpartiet ser på den reform som Sverigedemokraterna presenterade för ett par år sedan som just matchade fri-entré-reformen. Den heter Öppna museer och finns bland nya anslag i utgiftsområdesmotionen.

Hjälper det att presentera andra reformer? Detta är ju en reform som ska komma museer till del oavsett huvudman, oavsett landsända och oavsett behov. Det behöver inte alltid handla om entréer. Det kan finnas andra viktiga behov ute i landet. Varför säger Vänsterpartiet nej till Öppna museer?

Anf. 31 Vasiliki Tsouplaki (V)

Fru talman! Tack, Aron Emilsson, för din fråga! Jag tycker inte att avgifter är allt - det kan vi faktiskt slå fast. Det ser vi till exempel på kulturskoleområdet. Det har inte hjälpt att bara sänka avgifter, utan man måste också göra andra saker.

Jag tror att en hel del av våra museer också behöver jobba med att hitta nya grupper och bjuda in nya grupper på olika sätt. Det tror jag är viktigt. Men man kan inte bortse från att avgifterna ändå utgör en tröskel.

Då är frågan om vi ska nöja oss med de statliga museerna. Jag förstår att det är det du är ute efter. Behöver vi göra mer? Jag tror att vi behöver göra mer och att kultursamverkansmodellen är en bra och inarbetad modell att jobba vidare med. Det gäller att se till att det finns mer pengar i den modellen, så att regionerna kan prioritera fri entré i sina kulturplaner när de har möjlighet. För att återknyta till den diskussion vi hade i det förra replikskiftet om självstyret för kommuner och regioner tycker jag att man kan fundera på det när man gör den regionala kulturplanen. Ska vi ha fri entré i vår region? Då lägger vi in det i planen, och staten kan skjuta till pengarna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Jag tror att detta är en bra väg att gå. Sedan kan det vara så att inte tillräckligt många prioriterar det, och då får man ta en diskussion. Men jag är inte främmande för att på olika sätt öppna för att även kommunala och regionala museer i ännu högre utsträckning inför fri entré. Det tror jag skulle vara väldigt bra.

Anf. 32 Aron Emilsson (SD)

Fru talman! Jag tackar för svaret, som i någon mån gläder mig.

Som Vasiliki själv nämnde finns det ett problem i kultursamverkansmodellen, oavsett om man stoppar resurser där. Problemet, som har hängt med sedan tidigare, är att det kan bli lite av ett svartepetterspel om resurserna. Olika regioner prioriterar olika, och intentionen från den nationella nivån blir lidande, om det är just det perspektivet vi vill komma åt.

Sedan tror jag att det inte riktigt handlar bara om fri entré, så att säga, för behoven ser väldigt olika ut. Det kan vara en stiftelse som driver ett litet museum eller har en liten samling. Det kan vara regionala, kommunala eller i någon utsträckning privata huvudmän. Det kan handla om att man behöver klimatinsatser för förvaring, arkiv etcetera. Det kan handla om att man behöver utveckla museipedagogiken genom att vända sig till skolor, bjuda in skolor, finnas i klassrummen och så vidare. Vad jag reflekterar över är om det kanske behövs en bredare reform oavsett ändamål.

Anf. 33 Vasiliki Tsouplaki (V)

Fru talman! Vi i Vänsterpartiet har motionerat om att utreda hur man skulle kunna jobba ännu närmare mellan museerna och skolverksamheten. Jag tror att det vore jättebra. Jag såg fina exempel i Danmark när jag var där på studiebesök för några år sedan. Man hade en myndighet som särskilt jobbade med att ta fram pedagogiskt material till museernas utställningar. Det var ett väldigt intressant arbete. Där finns absolut mer att göra.

Jag tror att vi kommer att få anledning att diskutera de här frågorna mer framöver för att verkligen se till att kulturarvet blir tillgängligt. Jag tycker som sagt att det är en principiellt viktig fråga att det är öppet och gratis. Det är vårt gemensamma kulturarv, och det behöver vara tydligt för våra invånare att det är fritt att besöka våra museer. Det här pingpongandet fram och tillbaka, med fri entré varannan mandatperiod, tror jag är skadligt för museernas verksamhet. De har svårt att fokusera på sitt uppdrag när de hela tiden måste ställa om på det här sättet.

Anf. 35 Anna Sibinska (MP)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Fru talman! Sverige befinner sig i ett svårt parlamentariskt läge. Trots flera försök finns ingen regering på plats än. Till råga på allt röstades i onsdags Moderaternas och Kristdemokraternas katastrofbudget igenom med aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Den hastigt framtagna budgeten slår hårt mot miljön och klimatet, jämställdheten och kulturen. Det blir allt tydligare hur högerpartiernas politik ser ut: att sänka skatterna för de rika. Konsekvenserna blir allt större klyftor i samhället, fler barn som växer upp i fattigdom, sämre villkor för kvinnor och mindre kultur till barn och unga samt människor med svag ekonomi. Det gör mig mycket oroad.

I dag ska vi debattera kulturutskottets betänkande. Utskottet avgjorde ärendet trots att det gått kortare tid än två dagar från den dag det behandlades. De försämringar som föreslogs av Moderaterna och Kristdemokraterna avvisar vi förstås från Miljöpartiets sida. Vi deltar inte i beslutet om utgiftsramar utan hänvisar till vårt särskilda yttrande.

Det är vid det här laget allmänt känt att den fria entrén till statliga museer dras in. Frågan är varför man ska införa avgifter igen när vi vet att antalet besök ökade med 32 procent redan det första året. Man lockade till sig fler besökare som inte haft för vana att gå på museum. Att kunna ta del av vårt gemensamma kulturarv och se samlingar och utställningar är bara en del av upplevelsen. Tack vare fri entré har museerna blivit ett slags öppna rum som allmänheten kan använda på olika sätt.

Det räcker att gå till Nationalmuseum för att se vilken inspirerande och livlig miljö det har blivit. Besökarna vallfärdar dit dagligen. De kan välja mellan att se på fantastiska konstsamlingar i världsklass, delta i workshoppar, fika i kaféet och botanisera i butiken. Efter årsskiftet kommer det att kosta åtskilliga hundralappar för en familj att komma på besök, vilket självklart kommer att utestänga dem med svagare ekonomi.

Enligt Kulturdepartementet kommer det här beslutet med största sannolikhet att leda till färre besökare. När fri entré avskaffades 2007 minskade antalet besök med närmare 1,7 miljoner. Det finns också praktiska konsekvenser. Det kommer att krävas ombyggnationer, nya kassa- och biljettsystem och personal som kan sköta dem. De ökade kostnaderna kommer troligen att påverka andra delar av verksamheten, exempelvis möjligheten till nya utställningar. Det är inte seriöst av högerpartierna att i all hast och utan dialog med museerna förändra förutsättningarna på det sättet.

Fru talman! Vad värre är dras hela det statliga stödet på 100 miljoner till kulturskolan in. De nationella kulturpolitiska målen pekar ut en grupp som särskilt viktig: barn och unga. Det vet både moderater och kristdemokrater. Ändå väljer de att skära ned. Det är otroligt kortsiktigt att skära ned på barns kultur.

Redan det första året med statligt stöd, 2016, skapades drygt 5 000 platser i kulturskolorna runt om i landet. Utan tvivel har kulturskolan gjort stor skillnad för många människor i vårt land. Ofta sägs det att just kulturskolan bidragit starkt till den framgångsrika svenska musikexporten. Men det viktigaste är att fler barn, inte färre, ska få bättre förutsättningar att få testa sina vingar, stå på scen, spela ett instrument, måla eller filma.

Vi vet att tillgång till och deltagande i kulturskolans verksamhet ser olika ut beroende på var i landet man bor och vilka föräldrar man har. En nyligen publicerad rapport från Göteborgs universitet bekräftar återigen bilden att det främst är barn med socioekonomiskt gynnsam bakgrund som hittar till kulturskolan. Den typiska deltagaren är en flicka med välutbildade föräldrar som är kulturellt aktiva.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

För att öka jämlikheten har Miljöpartiet i regeringsställning sedan 2016 satsat 100 miljoner per år på kulturskolan. Det är ett flexibelt stöd som kommunerna ges möjlighet att använda utifrån sina egna behov. De kan nå nya grupper, satsa på insatser för unga med funktionsvariationer, utöka utbudet eller bygga ut verksamheten.

Moderaterna och Kristdemokraterna hävdar att reformen har varit dyr och ineffektiv, men det stämmer inte. 85 procent av de svenska kommunerna söker och använder bidraget. Behovet är stort, och nu riskerar tiotusentals nya elevplatser i landet att försvinna. Det är inget annat än ett dråpslag mot barns och ungas kultur. Jag befarar att ojämlikheten kommer att öka och att många barn kommer att gå miste om möjligheten att få pröva sina vingar inom konst- och kulturområdet.

Fru talman! Den här besparingen är bara början. Just nu stannar den på 213 miljoner kronor. Men Kristdemokraterna ville egentligen göra en drastisk neddragning med hela 872 miljoner kronor. De hade tänkt sig att bland annat minska ersättning och bidrag till konstnärer med 60 miljoner, minska filmstödet med 182 miljoner och minska bidrag till folkbildningen med 159 miljoner samt ta bort förstärkningen av biblioteksverksamheten i hela landet.

Det är här den ideologiska skillnaden blir extra tydlig: Den rödgröna regeringen värdesätter bildningsidealet högt medan Kristdemokraterna visar stort ointresse för bildningen.

Det som oroar mig ännu mer är frågan när Moderaterna och Kristdemokraterna börjar ge efter för krav från Sverigedemokraterna på kulturområdet. Sverigedemokraterna är inte som andra partier. De vill förändra Sverige i grunden. Enligt dem själva ska det nya målet för kulturpolitiken vara att stärka den nationella identiteten och sammanhållningen. Målet ska uppnås genom att införa en svensk kulturkanon i skolan, införa särskilda Sverigecenter som ska lära utlandsfödda det svenska kulturarvet och se till att Statens musikverk ska sprida det svenska musikaliska kulturarvet.

Samtidigt vill Sverigedemokraterna försämra förutsättningarna för den fria konsten och avveckla det skattefinansierade stödet till invandrarföreningar samt idrottsstödet som går till regeringens satsning på integrationsåtgärder i utanförskapsområden. Som om det inte räckte motsätter de sig lokalstödet för att skapa mötesplatser som drivs av föreningar i socioekonomiskt utsatta områden.

Det framgår med all tydlighet att kulturen för Sverigedemokraterna är ett verktyg för att fostra barn och unga i nationalistisk anda och styra vuxna i samma riktning. Det är här vi andra måste protestera starkt mot en kulturpolitik som begränsar fritt tänkande och fri åsiktsbildning. Vi kommer att fortsätta kämpa för människors tillgång till kultur, kunskap och bildning eftersom det är en förutsättning för att den liberala demokratin ska kunna upprätthållas.

Jag vill avsluta med att citera Stina Oscarsson: "Ty människans längtan efter frihet går över gränser och kommer alltid att vara större än institutioner och partier."

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

(Applåder)

Anf. 36 Lotta Finstorp (M)

Fru talman! Tack, Anna Sibinska, för anförandet!

Det hade varit intressant att höra vad Miljöpartiet anser om kulturen och vilka satsningar ni skulle vilja göra. Jag har bara hört kritiken mot alla andra partier. Jättesynd! Jag ser verkligen fram emot att få höra vad de rödgröna partierna vill avseende kulturen i Sverige.

Jag vänder mig skarpt mot det Anna Sibinska säger om dråpslag mot barnens kultur. Varför lyfter inte Anna Sibinska upp de extra 3 ½ miljarder som vi kommer att satsa på kommunerna? Om några veckor får kommunerna detta tillskott att själva hantera, att själva prioritera. Varför skulle inte de miljöpartistiska kommunföreträdarna vilja satsa på barns och ungdomars kultur i kommunerna?

Anf. 37 Anna Sibinska (MP)

Fru talman! Jag började med att säga att Sverige befinner sig i ett svårt parlamentariskt läge. Vi har ingen regering på plats än. Vi har haft en övergångsregering, och vi har tagit fram gemensamma riktlinjer för hur vi ska hantera situationen på bästa sätt så att landets viktiga institutioner kan fortsätta fungera.

Det är därför vi har lagt fram en övergångsbudget. Det är ingen önskebudget från vår sida. Det är egentligen en upprepning av alla satsningar som vi gjort 2018. Detta för att ge den regering som tillträder möjlighet att visa vilken politik den kommer att driva och för att ge den nya regeringen möjlighet att lägga fram en ändringsbudget.

Avseende kulturskolan måste jag säga att det är ett dråpslag. Det har tillkommit många nya platser i kulturskolan runt om i landet, och även om ni avsätter medel till kommuner och landsting är det inte säkert att de kommer att användas till just kulturskolan eftersom kulturskolan är en frivillig verksamhet i kommunerna.

I min hemkommun Göteborg drog Alliansen ned på kulturskolan med nästan 2 ½ miljon av de 4 miljoner man hade fått som stöd från staten. Det kommer att drabba väldigt många verksamheter i kommunen.

Anf. 38 Lotta Finstorp (M)

Fru talman! Det hade som sagt varit intressant att höra hur Miljöpartiets kulturpolitik ser ut. Men det får vi inte göra här, utan vi får höra allt som är dåligt med alla andra budgetar.

Jag tycker att det finns en misstro som lyser igenom hos de rödgröna partierna: Man tror inte att de kommunala företrädarna vill lyfta fram sin kulturskoleverksamhet. Den är otroligt bra och viktig, och de statligt styrda bidragen har bidragit med mellan 0,25 procent och ungefär 2 procent till den kulturskolebudget som varje kommun har gjort. Varför skulle man inte vilja använda en del av de 3 ½ miljarder som vi avsätter om några veckor?

Om jag vore kommunal företrädare i en rödgrön kommun skulle jag vara mycket upprörd över att ni inte har tilltro till mig utan ska styra från den här kammaren över en frivillig verksamhet som är kommunal.

Anf. 39 Anna Sibinska (MP)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Fru talman! Lotta Finstorp vet lika väl som jag att utredningen om kulturskolan visade på stor ojämlikhet i landet. Det är därför vår regering har tagit initiativ till att stödja kulturskolorna med de extra utvecklingspengarna. Sedan är det upp till kommunerna att bestämma hur de ska använda pengarna.

Vi vet också att kulturskolan i dagsläget inte ens finns i alla kommuner. Jag tror inte att pengarna som ni skickar med kommer just eller enbart kulturskolan till godo. Det finns många andra frågor som kommunerna ska arbeta med. Därför behövs det stöd från nationell nivå för att utveckla kulturskolan så att fler barn ska kunna delta. Det är vår politik - att fler ska kunna delta och skapa.

Anf. 40 Roland Utbult (KD)

Fru talman! Tack, Anna Sibinska, för ditt anförande!

Jag reagerar på bilden av oss som lagt fram den här budgeten, moderater och kristdemokrater, som dem som inte bryr sig om barn eller unga. Du målar en bild av att vi är nästan lite onda personer som vill illa och så vidare och att vi inte har känsla för barn och unga och deras utveckling.

Jag arbetade innan jag kom till riksdagen tio år i en organisation som heter Göteborgs Räddningsmission. Vi arbetade bland annat med barn och föräldrar som hade anhöriga som satt i fängelse. Vi kallade det Solrosen. Jag kan lova att det satte sina spår i mig att arbeta för barn och unga, framför allt de som lever i socioekonomisk utsatthet.

Jag skulle vilja ställa en fråga till dig om fritidspengen. Det finns ett förslag som vi har, som vi tänker återinföra, och det kallas fritidspeng. Det är 3 000 kronor för barn som lever i familjer med försörjningsstöd. Man ska ha gjort det i sex månader av de senaste tolv månaderna. De här 3 000 kronorna ska kunna användas till exempelvis terminsavgift till kulturskolan, medlemsavgift till en idrottsförening och så vidare.

Detta säger Miljöpartiet och den rödgröna delen av församlingen nej till. Jag undrar vad det är som gör att även Miljöpartiet ställer sig negativt till fritidspengen på 3 000 kronor för barn i utsatta familjer.

Anf. 41 Anna Sibinska (MP)

Fru talman! Först vill jag säga att meningen med mitt anförande var att visa på konsekvenserna av er politik för barn och unga och för dem som vill besöka museer. Också barnen kommer att drabbas. En tioåring kan inte gå på museum själv utan måste ha med sig en vuxen. Har man dålig ekonomi kanske man inte kan följa med. Detta kommer att drabba många familjer med svag ekonomi.

Det är likadant med likvärdigheten i hela landet. Den kommer att försämras. Alla våra insatser under mandatperioden har varit avsedda att bland annat öka jämlikheten, utöka utbudet, förbättra för barn och unga med funktionsvariationer och så vidare. Där tror jag att vi kan mötas.

I frågan om en fritidspeng på 3 000 kronor är vi dock för att ha generella bidrag och inte peka ut enskilda personer. Det tror vi inte är rätt väg att gå.

Anf. 42 Roland Utbult (KD)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Fru talman! Varje gång jag tar upp denna fråga, vilket jag har gjort ett antal gånger här, talas det om den generella välfärden. Det är bra med generell välfärd, men den når inte de allra mest utsatta barnen: de som lever i familjer med försörjningsstöd. Det handlar om barn i årskurserna 4-9, som skulle kunna få en möjlighet att bland annat betala terminsavgift till kulturskolan.

Det finns mycket att säga om kulturskolan, så jag kanske får återkomma till den. Men jag vill att du tar en omgång till med ditt parti. Jag tror nämligen att det ändå finns en förståelse för fritidspengen, om man ser på förslaget. Så titta gärna på det, så hoppas jag att vi får återkomma till kulturskolan eftersom tiden inte räcker till.

Anf. 43 Anna Sibinska (MP)

Fru talman! Roland Utbult nämnde Solrosen, som har en fantastisk verksamhet. Jag känner också till den väl. Det civila samhället gör en stor insats för barn och unga som växer upp under svåra förhållanden.

Vi har i Göteborg och Västra Götaland också gjort en stor och generell satsning på El Sistema, där meningen är just att nå barn som inte har musikaliska föräldrar eller som inte har för avsikt att söka plats i kulturskolan. Det handlar om att nå nya grupper, och det har varit väldigt lyckat. Att gå den vägen, att satsa mer på El Sistema och bygga upp liknande infrastruktur i hela landet, tror jag kommer att stötta barn och unga mer än fritidspeng.

Anf. 45 Lotta Finstorp (M)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

Konsten och kulturen hjälper oss att förstå oss själva och den vi möter. Detta går inte nog att upprepa. De lär oss att förhålla oss till vår samtid och att hantera vår framtid, som är gemensam. Vi lever i en orolig tid, med motsättningar som växer såväl i Sverige som utanför landets gränser. Det är en tid som är svår att tolka, där gamla politiska sanningar och tankemönster ifrågasätts. Det är en tid när själva demokratin ifrågasätts, vår demokrati som i dagarna fyller 100 år och som vi måste värna och främja varje dag.

Det är här kulturens bildningsideal, frihet och inneboende kraft kommer in. För kom ihåg en sak: Kunskap och bildning är det bästa vaccin mänskligheten känner mot intolerans, fördomar och lögner.

Fru talman! I den budget som Moderaterna och Kristdemokraterna lägger fram lägger vi en stabil bas för alla olika områden som ingår i utgiftsområde 17. Vår budget omsluter 15,7 miljarder, men vi lovar inte allt till alla utan är ärliga i våra politiska prioriteringar.

Vår satsning på bibliotekens arbete gentemot skolorna för att nå barn från socioekonomiskt svaga miljöer är en sådan sak. Det handlar om barn från hem där varken fyllda bokhyllor, pianon eller regelbundna besök på olika kulturinstitutioner är självklara inslag. Kulturen tillhör alla och förenar alla. Mammas och pappas ekonomiska förutsättningar, eller för den delen kulturella vanor, ska inte hindra unga människor att ta del av kultur i bred bemärkelse. Vår satsning är en förstärkning av skolan och av bibliotekens kompensatoriska uppdrag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Politik är också att våga och orka prioritera. Vi tar exempelvis bort satsningen på fri entré till statliga museer. Barn och ungdomar upp till 19 år ska fortsatt gå in gratis. Detta kommer Annicka Engblom att tala mer om.

För oss är det viktigare att satsa på barn och unga från mer utsatta miljöer. Kulturen tillhör också dem, och jag vet av egen erfarenhet efter mina år inom socialtjänsten vad kultur och idrott kan betyda i en ung människas liv. De blir särskilt viktiga när den omgivande miljön inte ger, eller inte förmår att ge, tillräckligt bra förutsättningar. Därför måste satsningar på framför allt barns och ungdomars behov alltid utgå från den lokala nivån. Sveriges kommuner har olika utmaningar.

Fru talman! Därför ger vi i vår statsbudget Sveriges kommuner, regioner och landsting extra resurser för att klara av de växande kostnaderna. Vi tillför resurser i ett första steg: Vi ökar resurserna till välfärden med 5 miljarder kronor till Sveriges kommuner, regioner och landsting.

Kommunerna erhåller alltså 3,5 miljarder i tillskott. Detta är pengar som inte är öronmärkta eller styrda av oss på nationell nivå. Nej, detta är pengar som kommunerna får använda till de prioriteringar som de vill och behöver göra, utifrån sina befolkningars behov.

Den kommunala kulturskolan kan vara en sådan verksamhet. Erfarenheten visar att en kulturskola med hög kvalitet är en framgångsvariabel för kommuner som vill stärka social inkludering, inflyttning och tillväxt. Kulturskolorna har en mycket bra verksamhet - det kan jag och många andra föräldrar vittna om.

Vi moderater och kristdemokrater säger nej till reformen med riktat, styrande statligt ekonomiskt stöd till de kommunala kulturskolornas arbete. Detta är en del i den socialdemokratiskt ledda övergångsregeringens ambition att öka den statliga styrningen av de kommunala kulturskolorna, som dessutom är en frivillig verksamhet.

Det tydligaste exemplet på detta är propositionen om en nationell strategi för kulturskolorna, som kom i mars 2018, där regeringen har satt upp statliga mål för något som i grunden är frivillig kommunal verksamhet. Där står att det ska bli tydligare vad statliga bidrag till kommunala kulturskolor ska bidra till. Det är så man toppstyr frivillig kommunal verksamhet.

Moderaterna har varit och är kritiska mot detta. Sveriges 290 kommuner är olika, och deras kulturskolor ser, och ska få se, olika ut. Olikhet är inte ett problem; det är en tillgång. Kulturen ska vara fri från politisk klåfingrighet. Vi tror helt enkelt inte på idén att kulturskolorna i allt större utsträckning ska styras från Stockholm.

Fru talman! Mål och riktade statliga ekonomiska bidrag är alltid per definition styrande. Eftersom debatten om det statliga bidraget är högljudd och inte alltid balanserad vill jag uppehålla mig vid detta, det vill säga de 100 miljoner kronor som kulturskolorna i dag kan söka medel från.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Detta bidrag infördes 2016 av den dåvarande regeringen. Det rör sig om ettåriga bidragsmedel som kulturskolorna kan söka utifrån vissa parametrar. Från början var bidraget avsett att sänka avgifterna för elever i kulturskolorna. Enligt Kulturrådet, som beviljat bidragen under dessa tre år, har bara sex kommuner fått bidrag för att sänka sina avgifter. Därför gjorde man om bidraget. Från 2017 har bidraget i stället framför allt använts för att kulturskolorna ska kunna prova nya konstformer, nå nya målgrupper och arbeta uppsökande. Av landets alla kommuner har 85 procent någon gång sökt kulturskolebidraget.

Sju kommuner har ingen kommunal kulturskola. Detta måste vi också komma ihåg. Om bidragen är så styrda som de har varit från statlig nivå kan det vara hämmande för kommuner som vill starta egna kulturskolor.

Dessutom är bidragen ettåriga, och det finns mycket kritik emot det. Det blir mycket hattigt när man bara kan söka för ett år i taget, som vi har talat om här i kammaren, och det är heller inte säkert att det permanentas, eller man kanske har valt att inte göra det.

Jag har tittat på hur stor del man har tagit del av i förhållande till den egna kulturskolebudgeten. Det har jag nämnt i tidigare replikskiften. Det varierar från mindre än 0,25 procent upp till ungefär 2 procent av kulturskolornas kommunala budget.

Om alla 290 kommuner skulle söka motsvarar de 100 miljonerna ungefär 330 000 kronor per kommun. Det motsvarar en halv pedagogtjänst inklusive sociala avgifter. Om man i stället tar 3 ½ miljard och delar det rakt av på 290 kommuner - som ni vet delar man ju efter invånarantal och så vidare - blir det 12 miljoner per kommun. Detta kan man ställa i relation till den tidigare siffran. Vi bibehåller de 25 miljonerna till kompetensutveckling och forskning för kulturskolornas verksamhet.

Låt mig nämna något om reformen Skapande skola, som alliansregeringen införde och som är en mycket välkommen del i den obligatoriska skolan. Kulturarbetare arbetar på plats. Där finns ju alla barn och ungdomar dagligen. Den når alla barn, och framför allt de barn och unga som inte via föräldrar nås av kulturen. För 2019 anslås 187 miljoner kronor till Skapande skola.

Jag vill också nämna att vi vill bygga upp en satsning på bibliotekens arbete successivt, för att barn och ungdomar i socioekonomiskt utsatta områden ska kunna få del av bibliotekens utbud. Sedan får vi inte glömma att också vår skattepolitik gör att människor med låga inkomster och medelinkomster får mer pengar i plånboken. När man har mindre pengar i plånboken är det ofta kultur och idrott som man inte har råd att satsa på. Nu får människor mer pengar i plånboken, och då kan de också gå på fler kultur- och idrottsaktiviteter.

Jag ser att min talartid börjar rinna ut. Jag hade kunnat tala länge om vår kulturbudget, men jag tackar så mycket så länge.

(Applåder)

I detta anförande instämde Annicka Engblom och Viktor Wärnick (båda M).

Anf. 46 Lawen Redar (S)

Fru talman! Jag vill börja med att gå in på den analys som gjordes av Lotta Finstorp gällande kulturskolan. Det är riktigt att den rödgröna regeringen tog initiativ till en utredning. Kulturskoleverksamheterna hade själva under lång tid efterfrågat en sådan utredning, inte minst i våra egna kommuner. Det stämmer inte att vi inte har stark tillit till våra kommunpolitiker - det är precis tvärtom. Men när de efterfrågar en utredning eller en nationell överblick över hur verkligheten ser ut är det klart att vi försöker efterleva det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Utredningen kom fram till några intressanta slutsatser: Över 40 000 barn och unga väntar på en kulturskoleplats, kompetensförsörjningsbehovet är stort och omfattande och efterfrågan är stor på utvecklad verksamhet för att nå ännu fler barn och unga. Det är också riktigt att diskussionen om bidraget inte kom att handla om huruvida man ska höja eller sänka anslag, för det fanns ett annat behov som det skulle täcka, nämligen en breddning av konstområdet, inkludering och tillgänglighet för fler grupper och en pedagogisk utveckling som väldigt många har efterfrågat.

Över 85 procent av kommunerna har ansökt om detta bidrag, som har utvecklat och utökat platserna. När då Lotta Finstorp uttrycker att det ändå inte är så kostsamt och att man inte får ut så mycket av det hör man ändå kritiken här utanför. Flera pedagoger har de senaste dagarna talat i medierna om hur många platser som måste stängas och hur betydande de här insatserna har varit.

Hur har man egentligen tänkt med detta, Lotta Finstorp? Om det ändå inte är så kostsamt, varför drar man bort 100 miljoner kronor från alla dessa verksamheter?

Anf. 47 Lotta Finstorp (M)

Fru talman! Tack för frågan, Lawen Redar! Det är självklart att kommunerna själva måste få bestämma. För oss är det också en ideologisk tanke. Det kommunala självstyret är otroligt viktigt. De som i dag hörs i debatten är, skulle jag vilja säga, uppviglade av påståenden om att kulturskolor kommer att få läggas ned. De som inte hörs är de som säger: Tack och lov för att vi nu kommer att få kommunala pengar till vår kulturskola i större utsträckning, i stället för att ha styrda statsbidrag på ett år i taget!

Det finns också kritik från Kulturskolerådet om att bidragen har varit ettåriga. Ni kunde väl åtminstone ha lagt fram förslag om att de skulle bli treåriga? Men så är det inte. Man har gjort väldigt kortsiktiga insatser. Att folk ska anställas i ettåriga projekt är ju heller inte något som ni rödgröna driver i debatten om arbetsrätt. Kortvariga projektanställningar gynnas ju av detta: Man får halvtider och får lägga ihop olika tjänster, för de statliga bidragen räcker bara under ett år.

Nu har kommunerna möjlighet att göra något bättre av detta. Det hade varit en annan sak om jag hade stått här och sagt: Vi har tagit bort 100 miljoner, that's it! Men vi tillför ju pengar till kommunerna. Vi tillför pengar, och de själva kan bestämma över sina kulturskolor och de pengar de får.

Sedan hör jag nu från de rödgröna i debatten att det finns många andra hål att stoppa pengar i ute i kommunerna. Absolut, men en bra kulturskoleverksamhet är en guldgruva. Att öppna den för fler elever utifrån hur det ser ut ute i kommunerna är det bästa man kan göra.

Anf. 48 Lawen Redar (S)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Fru talman! Jag kommer från Stockholm. Där har vi fått en blågrön konstellation som styr, och vi inser att det framför allt är i kulturpolitiken man gör nedskärningar. Denna hyllningssång om att kulturanslagen i kommunerna kommer att öka och att kulturskolan kommer att förstärkas känner jag mig mycket tveksam till, för jag ser en helt annan verklighet, inte minst för de barn och unga som växer upp i Järva, det bostadsområde där jag själv bor.

Kulturskolan kommer att minska platsantalet i Stockholm. Det är den största farhågan. Man har heller inget svar just nu på hur man ska hantera kompetensförsörjningen eller att 40 000 barn och unga i vårt land väntar på att få en kulturskoleplats.

Detta var ju ett sätt att öka antalet platser. Det var ett sätt att hantera kompetensförsörjningen där kommunerna själva fick ansöka om pengar och ange hur de skulle användas. Jag beklagar att detta är något man har tagit bort ur sin budget.

Anf. 49 Lotta Finstorp (M)

Fru talman! De 25 miljonerna för kompetensförsörjning ligger ju kvar, om det är dem vi pratar om här. Hur kommunerna väljer att prioritera kan vi inte prata om här i kammaren. Vi kan inte skriva någon på näsan att de gör fel. Ute i kommunerna får de själva prioritera hur de vill använda de pengar vi tillför. Jag förväntar mig att man använder dem till barn och unga, för det skulle väl se konstigt ut annars. Det är ju där som det finns mycket hål ute i kommunerna efter de fyra år som ni har styrt landet.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga att jag har fullt förtroende för våra kommunala politiker ute i landet. Alla som har en kulturskola är mycket stolta. Man har öppnat för nya grupper, som man har nått ut till, men det beror inte på att man har fått 0,25 procent av staten. Det är naturligtvis ett arbete som man borde göra i alla fall. Nu får man dessutom tillskottet och kan välja att göra detta permanent.

Anf. 50 Vasiliki Tsouplaki (V)

Fru talman! När vi talade om kulturskolan i valrörelsen var det många företrädare för Kulturskolerådet och andra debattanordnare som ställde frågor till oss politiker och var oroliga när de såg hur bland annat Moderaternas budgetalternativ hade sett ut genom åren. Nu hade satsningarna kommit igång, och de var oroliga: Hur kommer det att gå om ni vinner valet? Vad kommer att hända då? Då sa Moderaterna och andra borgerliga företrädare att de inte behövde oroa sig, för det är skillnad mellan att vara emot ett anslag när det införs och att sedan ta bort det när man får makten. Vi kommer troligtvis inte att göra så, var deras svar på många av de frågor som kom i valrörelsen. Jag tycker att det är tråkigt att det bara var valretorik och att man nu väljer att ta bort bland annat anslagen till kulturskolorna.

Nu har Lotta Finstorp hört flera talare i dag tala om de 5 400 nya platserna. Vi har talat om hur man har nått nya grupper med kulturskolesatsningen. Då undrar jag om inte Lotta Finstorp och Moderaterna ändå kan tycka att det här har gjort något gott ute i kommunerna.

Min fråga är: Kan Lotta Finstorp se att bidraget till kulturskolorna har varit positivt för barns och ungas kulturutövande runt om i landet?

Anf. 51 Lotta Finstorp (M)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Fru talman! Tack för frågan!

De 100 miljonerna hade inte plockats bort om vi inte hade tillfört så mycket pengar till kommunsektorn. Det är detta som händer nu: Vi tillför pengar så att kommunerna själva kan bestämma. Om man har haft bra uppsökande verksamhet med de procent eller promille som har gått till vissa kulturskolor och kommuner, där man till exempel har haft sådan verksamhet, måste man själv kunna lägga kommunala pengar på detta eftersom man får ett tillskott av pengar från staten som inte är öronmärkta.

När det gäller det som du hörde i valrörelsen, Vasiliki Tsouplaki: Absolut! Pengarna hade legat kvar där om vi inte hade lyckats göra en budget där vi tillför mycket pengar till kommun- och landstingssektorn.

Anf. 52 Vasiliki Tsouplaki (V)

Fru talman! Det är intressant när vi pratar om riktade eller inte riktade bidrag till kommunerna. Det som ni har kvar nu, Lotta Finstorp, av de 25 miljoner till biblioteken som jag tror att det var från början är en tydlig riktad satsning till kommunerna på en verksamhet som ni tycker att kommunerna borde prioritera. Nu är det 5 miljoner kvar i denna satsning, och det är en så liten summa att det för de flesta kommuner blir mer jobb och betungande att över huvud taget söka pengarna. Man kan både ha och mista en så liten summa, nästan. Detta tycker jag går lite på tvärs emot vad du säger - att ni inte vill ha riktade statsbidrag. Det var en kommentar om detta.

Sedan undrar jag om du kan se något problem med att det blir en stor osäkerhet hos kommuner, regioner och myndigheter om vad som ska gälla när vi nu har en budget som är satt av ett regeringsalternativ som nyligen blivit nedröstat. Som jag beskrev i mitt tidigare inlägg blir det stor osäkerhet om hur länge den kommer att gälla egentligen.

Hade det inte varit bättre att lägga fram förslag när vi har en regering på plats?

Anf. 53 Lotta Finstorp (M)

Fru talman! Hur länge budgeten kommer att gälla står skrivet i stjärnorna. Det är ingen som vet när vi har en regering på plats och hur denna regering kommer att se ut.

Vi har gått till val på vissa åtgärder, bland annat att stärka kommunernas ekonomi, och det är precis vad vi har i vår budget. Det är bara att gratulera kommunerna till att de får tillskott jämfört med vad övergångsbudgeten ger.

När det handlar om riktade eller inte riktade statsbidrag är kulturskolan en frivillig kommunal verksamhet. Bibliotek måste man ha. Det är samma sak när det handlar om Skapande skola, som vi är stolta över att alliansregeringen införde. Den tillhör den obligatoriska skolan, och därför har vi riktat pengar till Skapande skola och till satsningar på bibliotek för utsatta grupper. Man kan tycka att det är för lite pengar. Vi vill gärna se mer, men detta är en början. Vi kommer att bygga vidare på att ge biblioteken mer pengar.

Anf. 54 Roland Utbult (KD)

Fru talman! Först vill jag säga något generellt om Kristdemokraternas och Moderaternas budget. Vad är det vi får med den nya budgeten? Vi får bland annat en kömiljard för att minska köerna i vården, sänkt pensionärsskatt, fler äldreboenden, mindre barngrupper i förskolan och återupprättande av LSS. Vi får också ett gåvoskatteavdrag för givande till hjälporganisationer, och vi återinför fritidspengen. Detta är några av de reformer som budgeten handlar om.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

För att kulturen ska få ökat utrymme bedriver vi alla en kamp, både i och utanför riksdagen. Denna kamp ska vi fortsätta då vi vet hur viktig kulturen och demokratins grundläggande värderingar är.

Det är naturligtvis inte bra att kulturen får stå tillbaka för andra insatser. Det är likadant i alla partier. Kulturen är en mycket liten del av den statliga budgeten oavsett vem som styr. På en kulturbudget på uppemot 8 miljarder skiljer det 163 miljoner mellan regeringens och Moderaternas och KD:s budget. Det är knappt 2 procent. Då bör man tänka på att de rödgröna höjde skatten med 60 miljarder. Om det som i M-KD-budgeten i stället blir skattesänkningar för hushållen, som ger människor ökade möjligheter att gå på konserter, utställningar och teater, gynnas kulturen i stort.

Fru talman! Under rubriken "Insatser för den ideella sektorn" satsar vi 20 miljoner extra på att motverka ensamhet bland äldre. För oss kristdemokrater är detta viktigt. Vi vill lyfta fram den ofrivilliga ensamheten bland äldre, att det är ett stort problem och att breda reformer måste genomföras för att motverka sådan ensamhet, som har stora hälsokonsekvenser för äldre människor.

En bild av att fler lever i ensamhet kan man se i samband med begravningar. Antalet deltagare på en begravningsgudstjänst har minskat från i snitt 49 personer 1990 till 24 närvarande 2016. Allt fler begravs också helt utan ceremoni - utan en enda vän eller anhörig närvarande. På bara tio år har andelen som begravs så nära nog tredubblats. Och i Stockholm sker nästan var tionde begravning på detta sätt, utan någon vän eller anhörig närvarande, enligt siffror från Sveriges Begravningsbyråers Förbund.

Det finns i dag fler färger att välja för kistan, fler symboler till dödsannonsen och fler sätt att utforma ceremonin än någonsin, men allt färre anser sig berörda. Utan sociala relationer är det svårt att finnas till.

Amerikanska forskare visade 2010 i en stor metastudie att ofrivillig ensamhet är en lika stor riskfaktor för att dö i förtid som rökning. Forskning vid Karolinska institutet visar att ensamhet är direkt kopplad till hjärnans smärtcentrum. Våra kognitiva förmågor kan påverkas redan vid en förväntan om framtida ensamhet. Forskare har beskrivit att ensamheten innebär en kronisk stress som sliter på kroppen och immunförsvaret. Kroppens kärl drar rent fysiskt ihop sig i sitt försvar mot denna stress, och ökad risk för kärlkramp, hjärtinfarkt och stroke följer i dess spår.

Det civila samhällets verksamheter och inte minst pensionärsorganisationerna gör dock goda insatser för att främja gemenskap och motverka ensamhet och isolering bland äldre. I KD-M-budgeten ökar vi insatsen med 20 miljoner per år 2019-2021. För oss kristdemokrater är civilsamhället en av samhällets grundpelare - familjen, ideella organisationer, byalag, kyrka, idrottsföreningar och annan föreningsverksamhet. De ideella organisationerna är centrala i demokratiarbetet, och genom sitt arbete upprätthåller de demokratiska värden och traditioner.

Fru talman! Vi har också ett äldrelyft där fysisk träning för äldre lyfts fram. Idrott innebär gemenskap och stärker människors fysiska hälsa. Insatsen ökas också här i vår gemensamma budget med 20 miljoner kronor per år 2019-2021. Äldrelyftet ska syfta till att ge fler äldre chansen till fysisk aktivitet och träning och därigenom förbättra livskvaliteten, stärka hälsan, minska risken för fallolyckor och ge möjlighet att få känslan av ett sammanhang.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Jag låter en av mina favoritförfattare, Alf Henrikson, beskriva ett perspektiv av äldres hälsa:

För den som förr var yngre blir alla backar tyngre.För den som varit smärre blir alla backar värre.För den som blir bastantare blir alla backar brantare.Folk som fått år på nackarna får streta hårt i backarna.

Fru talman! Det är ett enormt bekymmer att många barn i socioekonomiskt utsatta familjer inte nås av kulturens rika utbud. En kvarts miljon barn i Sverige lever i fattigdom. Jag ser det som en av våra absolut gemensamt största utmaningar att nå dessa barn. Vi har i vår budget en satsning på interventioner, alltså riktad verksamhet, bland annat genom biblioteken till barn och unga. Jag vill säga att det som vi kristdemokrater känner allra starkast för är barns och ungas väl och ve.

Anf. 55 Vasiliki Tsouplaki (V)

Fru talman! Detta blir lite grann en favorit i repris. Jag och Roland Utbult har talat om fritidspengen flera gånger under det år som jag har suttit här i riksdagen. Jag undrar vilken kristdemokratisk kulturpolitik vi ska tala om nu när du har fått igenom fritidspengen, Roland Utbult. Det blir inte så jättemycket kvar på listan.

När vi har talat om detta förut har jag sagt att jag egentligen inte har så starka invändningar mot fritidspengen, om den kombineras med en generell välfärd och bra satsningar på barns och ungas fritid. Problemet är att Roland Utbult har en övertro på denna reform. Den når en mycket liten del av de barn som lever i familjer i ekonomisk utsatthet. Vi har tidigare talat om statistiken från Rädda Barnen som visar att omkring 12 procent av barnen i Sverige finns i dessa familjer, och jag tror att det är 7 procent av barnen som finns i familjer med försörjningsstöd - det var den siffra som jag tog fram senast som vi talade om detta. Du missar därför en mycket stor del av den målgrupp som du vill gynna med din politik, Roland Utbult. Det är synd.

Jag skulle vilja fråga dig om du vet hur många familjer som faktiskt utnyttjade fritidspengen senast som den fanns. Min uppfattning är att den inte har fått ett så stort genomslag och att pengarna kan användas på ett bättre sätt med generella insatser för att sänka avgifterna eller för att till och med, som Vänsterpartiet vill, ta bort avgifterna helt i kulturskolan, så att alla barn oavsett föräldrarnas ekonomi kan del av verksamheten.

Jag återkommer i nästa replik med min andra fråga.

Anf. 56 Roland Utbult (KD)

Fru talman! Jag tackar Vasiliki Tsouplaki för detta. Jag upplever att du inte riktigt lyssnade, eftersom jag beskrev ganska mycket av vår politik. Det är inte bara fritidspengen som vi har i vår meny. Det finns så mycket annat. Du får läsa Kristdemokraternas och Moderaternas budget, så får du se hela skalan. Vi har ett utgiftsområde som ska fyllas med innehåll och pengar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Jag letar i mitt minne efter siffror när det gäller fritidspengen. Men jag måste erkänna att jag inte har detta riktigt uppdaterat precis nu. Det kan vara så med siffror ibland att de faller bort. Men det viktiga för mig är att de familjer med barn som har sökt fritidspengen har levt med försörjningsstöd under minst sex månader under de senaste tolv månaderna och har barn i årskurs 4-9. Det betyder att det är familjer med mycket ansträngd ekonomi som kanske inte har ekonomiska möjligheter att låta barnet följa med på en skolresa. Föräldrarna kanske inte ens öppnar kuvertet som kommer från kommunen som gäller den kulturskola som man har i kommunen därför att de har en ekonomi som innebär att de inte kan låta barnen delta i den. Detta är alltså verkligheten för många familjer. Som jag sa lever en kvarts miljon barn i fattigdom.

Om det nu är så att man inte har lyckats helt och fullt med detta - det kan ta tid med reformer - handlar detta också om information, att kommunen informerar bättre om vad fritidspengen handlar om.

Anf. 57 Vasiliki Tsouplaki (V)

Fru talman! Det problem som jag försöker belysa är att det är väldigt många familjer med barn som lever i ekonomiskt utsatthet men som inte har försörjningsstöd utan lever på marginalerna. De får kanske precis ihop ekonomin eller knappt det. De har inte försörjningsstöd, men de har en mycket tuff situation ändå. Då hjälper inte fritidspengen, utan det behövs generella satsningar för att få bort avgifterna i kulturskolan, få ned avgifterna till exempel i idrottsföreningarna och inom kultursektorn för att barnen ska få en rik fritid.

Det är lite bekymmersamt med denna debatt. Den har sina utmaningar. Vi jämför egentligen äpplen och päron när vi talar om övergångsbudgeten och partimotionerna samtidigt. Ni kan strössla med reformer och pytsa pengar hit och dit och 3 miljarder kronor till kommunerna, eftersom ni inte behöver följa principerna för övergångsbudgeten. I övergångsbudgeten utnyttjas inte detta reformutrymme. Ni slår fast en ekonomisk politik som gör det mycket svårt för en ny regering. Hur ser du på det?

Anf. 58 Roland Utbult (KD)

Fru talman! Jag tackar Vasiliki Tsouplaki för detta. Nästan varje gång som vi har dessa debatter talas det om generell välfärd. Ett argument skulle vara att det är många som är fattiga men att alla inte nås när det bara är barn i familjer med försörjningsstöd som kan få fritidspeng. Jag kan inte förstå varför man sätter dessa grupper mot varandra. Det som vi arbetar för när det gäller fritidspengen är att det är de som har försörjningsstöd inom socialtjänsten som ska få denna möjlighet. Vi kan inte ta bort denna möjlighet. Vi måste återinföra fritidspengen så att denna möjlighet i alla fall finns tillsammans med många andra åtgärder.

Det stämmer att vi inte har fått igenom allt i vår gemensamma budget. Jag kommer tyvärr inte ihåg den andra frågan.

Anf. 59 Lawen Redar (S)

Fru talman! Jag betvivlar verkligen inte Roland Utbults engagemang för barn och unga som växer upp i socioekonomiskt utsatta bostadsområden. Problemet är att den politik som nu drivs igenom knappast kommer att vara till gagn för de barn och unga som växer upp där. Därför tänker jag faktiskt ställa min ganska provocerande fråga, som jag tror att Roland Utbult kan ta. Är inte detta en budget för främst höginkomsttagare i vårt land, eller riktas den verkligen till barn och unga som växer upp i socioekonomiskt utsatta bostadsområden?

Anf. 60 Roland Utbult (KD)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Fru talman! Vad bra att jag får möjlighet att säga att vi inte får igenom allt i vår budget. Vi har väldigt många förslag som vi naturligtvis inte får igenom. Men vi har hittat en bra väg, och det är en väl genomarbetad budget som vi har.

När vi talar om höginkomsttagare, barn och unga, fattiga och så vidare skulle jag ändå vilja rikta in mig på det stöd som vi ger till kommunerna, alltså kommunbidragen. Vi har diskuterat kulturskolan här. De kommunala bidragen från staten är 3,5 miljarder kronor, vilket vi tidigare har hört från Lotta Finstorp. Det är ett mycket viktigt stöd för att kommunerna ska arbeta bland annat med kulturskolan och få en bredd i den, oavsett vilken inkomst människor har. Det är inte bara 3,5 miljarder kronor i kommunalt stöd, utan det är också mer än en halv miljard kronor som går till bidrag till allmän kulturverksamhet, och vi talar ju om kultur i dag. Jag menar att det är oerhört viktigt att vi tar upp det statliga bidraget till kommunerna. Ska man få ordning på detta och i kommunerna skapa jämlikhet mellan människor med olika inkomster måste man nämligen ha det här stödet.

När det gäller kulturskolan tror jag att detta är väldigt viktigt att ta med, precis som vi har hört tidigare.

Anf. 61 Lawen Redar (S)

Fru talman! Under den förra mandatperioden ökade vi anslagen till kommuner och landsting med hela 40 miljarder kronor. Det var den typen av omfördelning som vi gjorde med vår ekonomiska politik, och pengarna gick inte till skattesänkningar för de höginkomsttagare vi har i vårt land.

Den typen av prioritering kan man göra för att säkerställa bättre äldreomsorg och sjukvård och för att se till att fördelningen görs särskilt till kvinnor och barn i vårt land. Vi gjorde den genusgenomlysningen av vår egen budget, vilket skulle säkerställa att pengarna inte minst gick till de barn och unga som växer upp i dessa områden. Därför såg vi också till att arbetslösheten skulle minska och att 18-25-åringar skulle garanteras möjligheten att träda in på arbetsmarknaden. Framför allt gav vi förutsättningar för dem över 15 år att få ett sommarjobb i kommunerna.

Jag hävdar bestämt att den ekonomiska politik man nu genomför främst ger pengar till höginkomsttagare - de som tjänar över 42 000 kronor i månaden - och att den inte alls riktas till barn och unga. Det tycker jag är ett problem.

Anf. 62 Roland Utbult (KD)

Fru talman! Jag vänder mig mot detta att vi riktar oss till höginkomsttagare. Det är inte Kristdemokraternas politik. Det är riktigt att vi i den här budgeten sänker skatten för hushållen, framför allt. När vi talar om kulturen - för jag tycker att vi ska hålla oss till kulturen här - talar vi naturligtvis om fri entré och att man nu alltså får betala lite mer när man går på museer. Men faktum är att när vi sänker skatten på hushållens inkomster betyder det att man också har större möjlighet att besöka utställningar, konserter och liknande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Nu hamnade vi i en ekonomisk diskussion - nästan en skattediskussion - men jag hävdar att vi jobbar utifrån alla människors möjlighet att ta del av kulturen, framför allt.

Annicka Engblom (M)

Anf. 63 Annicka Engblom (M)

Fru talman! "Du kan ingenting ta med dig dit du går" lyder början på en refräng som bland annat Edvard Persson svängde sig med i mitten av 40-talet. Och visst är det så: Allt det vi samlar på oss under ett liv kan vi inte ta med oss när vi vandrar in i evigheten. Men de föremål vi lämnar efter oss berättar sin historia - om historiska händelser, svunna levnadsvanor, kulturer och de människor som levde i dessa berättelser. Om man inte känner sitt förflutna kan man inte heller ha grepp om framtiden, och i det arbetet har landets museiverksamhet en otroligt viktig uppgift att bevara, berätta och föra vidare vårt kulturarv.

Har fru talmannen någon som helst aning om hur många varianter av yxor det finns? Det hade inte jag heller, kan jag säga med handen på hjärtat, förrän jag år 2016 var ute och vandrade med Veteranmarschen mellan Hudiksvall - fru talmannens hemtrakter - och Sundsvall. Vi passerade då Gränsfors yxmuseum. Där finns nästan 2 000 olika varianter av yxor för de flesta göromål: rotyxor, knutyxor, pikyxor, stämpelyxor och dubbeleggade kastyxor, för att nämna några. Faktiskt finns det en som går så långt tillbaka som 3 500 år och som man har hittat vid åkanten. Det är lite fler än de fyra varianter jag har hemma i min vedbod.

Fru talman! I mitt hemlän Blekinge, i Olofströms kommun, finns det ett galgmuseum. Det handlar alltså om klädhängare, inte den andra sortens galge. Vem får för sig att samla på galgar? Men galgarna berättar ju också en historia. De har ungefär hundra år på nacken och har olika design, utformning och funktion. Dessutom berättar de om en svunnen tid då de flesta samhällen hade sina egna kläd- och konfektionsbutiker. När jag tittar i min egen garderob, som har funnits i ungefär tio år, och försöker göra den lite enhetlig och snygg kommer jag på mig själv med att behålla klädhängare från min gamla hemstad Västerås och till och med från tiden då mina föräldrar bodde i Stockholm och Göteborg. Jag håller kvar i dem, för de är också kulturföremål och har sin historia.

Fru talman! Vi ska tacka alla de entusiaster och det engagemang för vårt kulturarv som finns runt om i vårt land. Vi har ungefär 1 600, plus några hundra, olika museer runt om i vårt land, och majoriteten av dem är faktiskt ideellt eller privat ägda.

År 2016 införde den dåvarande regeringen, nuvarande övergångsregeringen, fri entré på museer. Det gällde statliga museer, vill jag understryka - och inte alla statliga museer heller, för den delen. Reformen kan ju anses vara vällovlig vad gäller syftet, det vill säga viljan att öppna för grupper som av olika ekonomiska skäl normalt kanske inte kan tänka sig att lägga den där hundralappen som det ungefär kostar, i genomsnitt, att gå på museum. Det är vällovligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

När man tittar på analysen av hur reformen har slagit kan man dock, bland annat i slutsatserna från Myndigheten för kulturanalys, se att detta främst har gynnat storstäder. De flesta statliga museer ligger faktiskt i Stockholm och andra storstäder. Det har företrädesvis gynnat invånare i Stockholms innerstad - sådana som är vana museibesökare har valt att gå ännu en gång - och turister. Vi har nämligen under en tid glädjande nog haft ökande besökssiffror i det här landet, och det omfattar även våra museer. Jag skulle snarare vilja säga, fru talman, att den här reformen trots sin vällovlighet ändå har inneburit en snedfördelning. Det är en politisk slutsats.

Det är därför vi moderater, tillsammans med Kristdemokraterna, väljer att ta bort den fria entrén på museerna - just för att stärka den egna ekonomin vad gäller våra skattesänkningar till framför allt låg- och medelinkomsttagare och för att stärka möjligheten att ta del av de olika museer som finns tillgängliga i hela landet, inte bara i storstadsområdena. Även bruksmuseet i Skultuna, där Vasiliki Tsouplaki bor, ska kunna ta del av ökade besöksmöjligheter.

Fru talman! En museiverksamhet innebär som sagt så mycket mer än att bara visa upp föremål från svunna tider. Det innebär också att kunna förmedla berättelser och historia.

Ett alldeles utmärkt exempel är Marinmuseum i min hemstad Karlskrona. Det är ett statligt museum som har fri entré, det vill säga fick ta del av den reformen, men som gör så mycket mer än att bara visa upp marina föremål och det marina arvet. Det är en levande verksamhet, som bland annat mina barn älskar och är uppvuxna i. Det är väl helt fantastiskt att Marinmuseum var det första besöksmålet barnen ville gå på när de var små och var lediga på loven. Där fanns nämligen fantastiskt spännande berättelser, och favoriten var att gå in i det lilla rummet där man visade hur fältskären, som ju var den tidens läkare, sågade av benet på en stackars sjöman. Det förstår man ju att det drog stora skaror. Så kunde det också vara ombord, tillsammans med skörbjugg och annat, och barnen lärde sig mycket om det marina livet en gång i tiden.

Fru talman! Moderaterna lovar inte allt åt alla, men vi vill stödja verksamhet i hela landet. Vi vill inte att det bara är ett fåtal museer som ska få stöd utan att detta ska gälla alla museer genom inkomstförstärkningar.

Jag yrkar bifall till förslaget i kulturutskottets betänkande 1 och avslag på reservationerna.

I detta anförande instämde Viktor Wärnick (M).

Anf. 64 Vasiliki Tsouplaki (V)

Fru talman! Jag kunde inte låta bli - när min hemort Skultuna nämndes lockade Annicka Engblom upp mig för en replik.

På vilket sätt menar du, Annicka Engblom, att ni med ert budgetförslag stöder museer i hela landet? Ni plockar bort fri-entré-pengarna på först 60 och sedan 80 miljoner, men jag ser inte att ni tillför något vare sig i kultursamverkansmodellen eller på annat sätt för att se till att museer i hela landet kan införa fri entré.

När vi häromdagen hade Kulturdepartementet på utskottet för att bereda er budget var de väldigt tydliga med att även museiovana i större utsträckning har kommit till museerna efter att reformen infördes och att besöksantalet minskade drastiskt förra gången fri-entré-reformen togs bort av alliansregeringen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Jag är väldigt fundersam på hur ni ser att er politik ska gynna museerna. Du, Annicka Engblom, talar dig varm för vårt kulturarv och för museerna, men ditt anförande om vad som finns i samlingarna kanske är det enda sättet för en del människor att över huvud taget ta del av vad som finns på museerna när det nu kan bli för dyrt för många familjer att gå dit.

På vilket sätt stöder er politik tillgängligheten till vårt kulturarv?

Annicka Engblom (M)

Anf. 65 Annicka Engblom (M)

Fru talman! Jag är jätteglad att Vasiliki Tsouplaki nappade på min invit från talarstolen. Jag råkar nämligen också komma från Västerås och känner väl till Skultuna. Jag har varit där väldigt mycket, även på museet.

Som svar på frågan från Vasiliki Tsouplaki kan jag säga att det som gynnas med avgiftsfria entréer är storstaden. Man ska bo i Stockholm - man kan inte ens bo utanför Stockholm, utan man ska ta sig till Stockholm eller till de stora statliga museerna. Det är ju till statliga museer entréavgiften är avskaffad, inte till alla museer runt om i hela landet.

Våra skattesänkningar för landets låg- och medelinkomsttagare samt när det gäller den kommunala budgeten, som kan ge bidrag till alla sorters museer - till privata, ideella och icke-statliga museer samt till regionala och lokala museer - gör att man har möjlighet att lägga mer pengar på bland annat kultur i den prioritering som man gör.

Besökssiffrorna gick upp något efter entréavgiftens avskaffande - efter 2016 - men är nu tillbaka på ungefär samma nivåer som tidigare. Man måste se detta över tid, för besökssiffror måste sättas i relation till turistsatsningar och så vidare. Mellan 2011 och 2017 - det vill säga med entréavgifter och utan entréavgifter - skiljer det ungefär 200 000 besökare.

Det är innehållet i museiverksamheten som avgör. Det är besökssiffrorna för alla museer - inte bara de statliga - som vi kan höja genom de skattesänkningar som vi bidrar till.