Offentlig förvaltning

Offentlig förvaltning

Herr talman! Den offentliga förvaltningen är nyckeln till ett starkt och väl fungerande samhälle. Det bygger på att servicen är tillgänglig och att de som arbetar i förvaltningar och på myndigheter är väl kvalificerade och rustade för att hantera ärenden.

Ofta när jag möter människor som arbetar inom samhällets olika funktioner, på myndigheter och förvaltningar, och resonemanget kommer in på hur de ser på sitt jobb är just själva uppdraget, att verka i rikets och samhällets tjänst, bärande. Det i sig är, som jag kan se det, en drivkraft att ta vara på. Sedan innebär det självklart ett särskilt ansvar för den enskilde att leva upp till. Och såväl statens som kommuners arbetsgivaransvar är i sammanhanget viktigt att lyfta fram, förhållandet mellan förtroendevalda respektive ämbetsmän och tjänstemän likaså. Respekt och tillit är begrepp att ha med sig.

I konstitutionsutskottets betänkande KU27 behandlas runt 80 motioner från allmänna motionstiden om frågor om lokal service, digitalisering, tjänstemannaansvar, ledningsformer - kort sagt frågor som berör medborgares förhållande till den offentliga förvaltningens olika delar.

Vad gäller ställningstagande under punkt 7 i frågan om tjänstemannaansvar vill jag yrka bifall till reservation 15 av Socialdemokraterna, Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag föreslår sålunda avslag på motionerna i ärendet. I övrigt ställer jag mig bakom det som lyfts fram i betänkandet.

När det gäller utökat tjänstemannaansvar och den reservation som jag yrkar bifall till vill jag hänvisa till den utredning som nyligen presenterades. Utredningen tillsattes 2020 som en direkt följd av ett tillkännagivande från konstitutionsutskottet. I direktiven anfördes att allmänheten har ett berättigat krav på att statlig och kommunal verksamhet bedrivs på ett ansvarsfullt och korrekt sätt. För ett starkt förtroende hos allmänheten krävs också att det finns ett effektivt system för ansvarsutkrävande när felaktigheter begås.

Bedömningen som utredningen kommit fram till är att det regelverk som finns i dag vad gäller hårdare straff för tjänstefel är tillräckligt. Det har inte framkommit några starka skäl för att på annat sätt än i dag avgränsa tjänstefelsansvaret eller göra andra förändringar av straffbestämmelserna. En motivering att luta sig mot är att skärpt tjänstefel kan leda till ökad detaljstyrning, och detta kan i sin tur medföra minskad effektivitet och sänkt kvalitet. Det finns även disciplinärt och skadeståndsrättsligt ansvar i nuvarande regelverk. Det kan också betonas att såväl justitiekanslern som justitieombudsmannen har viktiga funktioner som kontrollorgan.

Herr talman! Det talas i tillkännagivandet om ett modernt utformat system. Det stämmer förvisso att utmaningar som finns i dag kan skilja sig från vad som rådde tidigare, inte minst utifrån digitalisering och snabbhet. De nuvarande bestämmelserna om ansvar för tjänstemän fick sin huvudsakliga utformning, vilket också framgår i betänkandet, genom den så kallade ämbetsmannareformen 1975. Det var en genomgripande reform som medförde betydande avkriminalisering.

Innan dess gällde ett långtgående särskilt straffrättsligt ansvar för offentligt anställda tjänstemän som innebar att de kunde dömas för tjänstefel eller tjänstemissbruk. Vid sidan av vanliga straff kunde de dömas till avsättning, suspension. För högre statstjänstemän skulle brott i tjänsten i stället beivras genom åtal. De kommunalt anställdas disciplinansvar var i huvudsak reglerade i kollektivavtal.

År 1989 genomfördes en ny reform som utvidgade det straffrättsliga ansvaret. Straffansvaret skulle även kunna utdömas vid oaktsamhet och inte endast vid grov oaktsamhet eller uppsåt.

Det är Statens ansvarsnämnd som prövar frågor om disciplinansvar, avskedanden, avstängningar och läkarundersökningar med tvång när det gäller statligt anställda i högre befattningar. Till denna krets hör bland annat myndighetschefer, domare, åklagare och professorer.

Jag noterar också att Statstjänstemannaförbundet, ST, uttrycker lättnad över utredningens förslag. Det finns redan en rad sätt att straffa tjänstemän som gör fel, menar förbundet. Jag delar utifrån de överväganden som gjorts i detta ärende den uppfattningen.

Herr talman! För att hela Sverige ska leva och utvecklas är statens närvaro i olika delar av landet viktig. Även om digitaliseringen innebär möjligheter till service på distans finns ett stort värde i att medborgare kan ta sig till statliga offentliga inrättningar på nära håll. En rad motioner tar upp just dessa frågor.

Satsningen som pågår på de statliga servicekontoren kan i detta fall särskilt lyftas fram. Sedan 2019 är Statens servicecenter huvudman för dessa kontor. Verksamheten är fortsatt under utveckling.

I regeringens budgetproposition för innevarande år anförs att Statens servicecenter har fortsatt att utveckla den lokala statliga servicen åt medborgare och företag. Just nu omfattas verksamheten av 118 statliga servicekontor där Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten, Skatteverket och Arbetsförmedlingen finns samlade. Kontoren är öppna för icke-bokade besök för vägledning, råd och hjälp med blanketter, tillstånd och liknande.

Under 2022 och 2023 kommer ytterligare nya servicekontor att öppnas. De blir 28 till antalet. I år sker öppningar i Göteborg, Helsingborg, Laholm, Sölvesborg och Åre, för att nämna några exempel. Nästa år planeras öppningar i Eskilstuna, Lysekil, Tingsryd och Växjö, för att nämna ytterligare några exempel. Samarbete med lokala organ och tillgänglighet för allmänheten är i fokus för denna verksamhet.

Den satsning som genomförs är välkommen och efterfrågad. I betänkandet framhåller utskottet att det inte finns skäl för riksdagen att ta ytterligare initiativ med anledning av motionsyrkandena. Frågorna kommer däremot självklart att följas upp.

I sammanhanget kan därför nämnas att Riksrevisionen har aviserat att man genomför granskning av de statliga servicekontorens verksamhet under innevarande år. Den ska enligt uppgift ligga klar i december och tar fasta på ändamålsenlighet och effektivisering på de statliga servicekontoren.

Herr talman! En del motioner lyfter fram digitaliseringen och digital post via digital brevlåda till dem som önskar detta. I budgetpropositionen framhåller regeringen vikten av att samhällets olika funktioner utvecklar digitaliseringens möjligheter. Myndigheten för digital förvaltning har i uppdrag att lämna en årlig samlad analys och bedömning av digitaliseringen i den offentliga förvaltningen.

Myndighetens bedömning är att den gemensamma digitala infrastrukturen länge har varit eftersatt men att Sverige nu är på rätt spår med goda förutsättningar att komma i fatt jämförbara länder. För att svensk förvaltning ska bli bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter behöver etableringen av den förvaltningsgemensamma digitala infrastrukturen prioriteras. I detta ingår att se till att alla som behöver har tillgång till e-legitimation, eftersom detta är en viktig förutsättning i sammanhanget.

Att använda sig av digital post, som nämns, är frivilligt, och det statliga brevlådealternativet Min myndighetspost är i dag inget starkt alternativ för användare i allmänhet. I stället har en stor majoritet av de svenska användarna en privat brevlådeoperatör.

I många länder andra länder, såsom Danmark och Norge, finns statligt upphandlade operatörer, och man har valt tvingande lagstiftning antingen från användarsidan eller från avsändarsidan för att post ska gå digitalt.

Säkerhet och integritet är av vikt att betona. En utredning i frågan, Itdriftsutredningen, framhåller att det samordnade statliga tjänsteutbudet bör bygga på en flexibel och transparent lösning där it-driftstjänster från flera privata aktörer ingår. Statliga aktörer måste dock ha rådighet över det samlade utbudet, och det betonas att försvaret och Säkerhetspolisen ska undantas.

Herr talman! För nästan fyra år sedan på dagen stod jag här i talarstolen och talade om precis det som vi debatterar i dag, nämligen offentlig förvaltning och införande av ett modernt och tydligt tjänstemannaansvar. Om en enig riksdag fattar ett beslut med en uppmaning till regeringen hade man kunnat tro att dessa fyra år hade använts på sådant sätt att regeringen hade genomfört det som riksdagens uppmaning gällde. Så har tyvärr inte skett.

Den utredning som tillsattes efter två år fick i uppdrag att utreda om tjänstemannaansvar behövs, inte hur ett sådant kan införas. Därför står vi här i dag utan något förslag på hur ett vidgat tjänstemannaansvar skulle kunna se ut.

Låt mig påminna om vad jag sa för fyra år sedan. Det är Moderaternas uppfattning att det stämmer än i dag. Tjänstemannaansvar "handlar om att utkräva ansvar när ansvariga gör fel och om att låta ansvarslöshet få konsekvenser. Utan konsekvenser är krav och ansvar inget annat än tomma ord, och om det är någonting vi har för mycket av i Sverige i dag är det tomma ord.

Alltför ofta belönar vi människor som gör misstag genom att ge dem fallskärmar när de begår fel. Det kan inte vara okej. Att avsluta en anställning med att exempelvis få tre årslöner kan inte ses som ett straff.

Jag, som moderat, tror inte på detaljstyrning. Vi som vill att experter ska få ta mer ansvar måste också våga utkräva ansvar när det går fel. Det är egentligen inte konstigare än så. Det är dags att vi slutar dalta, och det är dags att vi återinför ett riktigt tjänstemannaansvar".

Så här lät det för fyra år sedan, och detta står vi i Moderaterna fast vid även i dag. Vi anser att fler handlingar än i dag ska kunna bestraffas. Dagens lagstiftning är obsolet, och den används sällan trots att runt 7 000 anmälningar görs per år. Så få som drygt en handfull går till åtal. Det är en indikator på hur obsolet lagstiftningen är i dag.

Thomas Bull har gått igenom fall, åtal och anmälningar och har i strid med utredningen kunnat konstatera att allt fler fall i dag anses vara ringa tjänstefel. Detta är ett skäl till att de inte tas upp i domstol. Som föregående talare delvis var inne på tas ringa fall i stället upp i disciplinansvarsnämnder och personalansvarsnämnder. Fallen avgörs då av parter, såsom fack och arbetsgivare. Många gånger avgörs de av personer som arbetsleder personen i fråga, alltså sådana som på inget sätt kan anses vara opartiska.

Förmågan hos en disciplinansvarsnämnd att fälla ett avgörande på ett sätt som inger tillit och trygghet hos allmänheten - oavsett om den friar eller fäller personen i fråga - är väldigt svag. Processen är inte transparent. Den är inte öppen, och det är i dessa fall inte objektiva, opartiska personer som fäller den avgörande domen.

Det är mycket sannolikt att en del fall framöver bör fortsätta anses som ringa och bör avgöras i personalansvarsnämnder, men inte alla och inte så många som i dag.

I betänkandet ser det ut som om vi har en majoritet för att regeringen på nytt ska utreda frågan om skärpt tjänstemannaansvar och skyndsamt återkomma med förslag. Vi har den majoriteten i utskottet, men tyvärr inte här i kammaren under omröstningen senare i dag. Det är vi moderater, liberaler, kristdemokrater och sverigedemokrater som fortsatt står fast vid vad vi sa för fyra år sedan.

Domstolstrots, brott mot offentlighets- och sekretesslagstiftningen, uppenbara fel när man upphandlar, väldigt oaktsamma fel när man hanterar skattebetalarnas pengar och undanhållande av offentliga handlingar är några exempel på situationer där tjänstefel i dag inte är tillämpbart. Vi ifrågasätter om det verkligen är rimligt att det fortsatt ska vara så.

Vi har här från talarstolen hört att det är viktigt med tillit. Jag är den första att instämma i det. Det är jätteviktigt att vi har tillit till tjänstemännen i offentlig förvaltning. De allra flesta tjänstemän gör ett utomordentligt gott arbete. Just därför, och eftersom tjänstemännen är särskilt viktiga i vårt demokratiska system, behöver såväl hot mot tjänstemän som tjänstemäns misstag särskilt straffas. Det handlar om att upprätthålla den relativt höga tillit som vi har kvar i Sverige i dag.

Jag vill också yrka bifall till vår reservation 9, som handlar om opinionsbildade verksamhet. På samma tema är det otroligt viktigt att våra myndigheter är objektiva och opartiska. När myndigheter politiseras och sysslar med opinionsbildning snarare än med information riskerar det att skada vår tilltro till att det offentliga systemet och våra myndigheter är opartiska.

Politiken är ju partisk och ska vara det. Den handlar ju om åsikter. Men våra myndigheter ska inte vara det.

Jag vill också yrka bifall till vår reservation 10, som handlar om språktolkar. Vi anser, till skillnad mot hur det är i dag, att människor som har permanent uppehållstillstånd i Sverige och trots detta är i behov av tolk ska få betala kostnaden själva.

Herr talman! Betänkandet KU27 är ett av de viktigaste i dag. Det har att göra med att nästan hälften av Sveriges bnp gäller det offentliga. Jag tänkte precis som föregående talare rikta in mig på detta med tjänstemannaansvaret, punkt 7.

I april 2018 uppmanade riksdagen regeringen att återkomma med utredning och förslag om hur ett utökat straffrättsligt ansvar för tjänstefel skulle kunna utformas. Nyligen, för några veckor sedan, kom utredningen. Tyvärr har utredningen kommit fram till att man inte bör utöka det straffrättsliga ansvaret för tjänstefel utöver det som gäller i dag, det vill säga vid myndighetsutövning.

Vi tycker att detta är ganska synd. Det finns så mycket annat inom den offentliga sektorn som måste kunna ge konsekvenser om man är oaktsam eller ägnar sig åt vänskapskorruption, politisk aktivism eller vad det nu kan vara.

I det privata näringslivet finns olika marknadsekonomiska mekanismer inbyggda som gör att om ett företag missköts eller om en mellanchef plockar på sig pengar kommer det alltid att finnas personer som har egna personliga ekonomiska incitament att förhindra detta. Man kan tycka vad man vill om kapitalism och marknadsekonomi, men detta är en av fördelarna. Det är därför som de flesta av världens länder i dag har någon form av marknadsekonomi, för det finns ett personligt ansvar.

Den offentliga sektorn äger vi alla tillsammans, men samtidigt ägs den av ingen. Det finns ingen automatisk kontrollmekanism inom det offentliga på samma sätt. Det var därför som man för väldigt länge sedan införde ämbetsmannaansvaret, för att tillgodose det som annars sker per automatik inom det privata.

Den utredning som kom - den har tagit fyra år - är ganska akademisk och torr att läsa. Jag tycker inte riktigt att det framgår vad som är själva syftet med ett utökat straffrättsansvar som går utöver själva myndighetsutövningen. Syftet är ju att verka för ett korruptionsfritt samhälle och ett samhälle där myndigheterna iakttar grundlagens krav på saklighet och neutralitet. Man ska inte bedriva politisk aktivism vid myndigheter, utan det ska vi i så fall göra i de politiska församlingarna.

Även grov oaktsamhet hos höga beslutsfattare måste kunna få mer konsekvenser än i dag. Det får inte leda till en belöning med en fallskärm.

I utredningen refereras det till hur det är med tjänstemannaansvaret i våra nordiska grannländer. Det står bland annat hur Finland har gjort. De har ju kvar ett utökat straffrättsligt ansvar utöver själva myndighetsutövningen. Det är ganska intressant att läsa. När man avgör konsekvensen av en gärning görs en bedömning av gärningens syfte: Handlade det om att skaffa sig personliga fördelar? Handlade det om grov oaktsamhet? Det är viktigt att titta på detta.

Vi vill inte gå tillbaka till det ämbetsmannaansvar som fanns före 1975. Det var ju väldigt långtgående. Det gällde alla inom det offentliga, och det gällde för minsta struntsak. Det är ju inte detta det handlar om nu. På den lägre tjänstemannanivån finns, utöver tjänstemannaansvaret vid myndighetsutövning mot den enskilde, en massa lagar som reglerar detta: LOA, LAS, IVO och sådant. Det är inte detta det handlar om.

Vad det hela handlar om är att på högre nivå kunna ställa makthavare av olika slag, höga chefer, kommundirektörer, generaldirektörer och höga beslutsfattare till svars för exempelvis vänskapskorruption, politisk aktivism eller grov oaktsamhet. Det är viktigt att man beaktar den dimensionen av det hela. Detta är ju tänkt att träffa dem som verkligen fattar avgörande beslut och kan ställa till stor skada för skattebetalarna. Det är inte att jaga enskilda tjänstemän, för de lagarna finns till stor del redan.

Jag tror att det är bra om man försöker förstå själva grundsyftet med detta. Sveriges ekonomi består till nästan hälften av den offentliga sektorn, och det måste finnas någon mekanism som ger konsekvenser för grov oaktsamhet, för olika typer av tjänster och gentjänster och sådant som vi i dag inte når med befintlig mutbrottslagstiftning eller med någon annan lagstiftning.

Jag är glad att utskottet tillstyrker ett förslag till tillkännagivande om att regeringen ska återkomma med förslag, men tyvärr kommer förslaget inte att gå igenom kammaren i dag.

Avslutningsvis yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut i ärendet.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 13 under punkt 6.

I dag debatterar vi här i kammaren betänkandet Offentlig förvaltning. Det är ett område som skulle kunna fylla programmet för ett heldagsseminarium - minst. Det är ett angeläget område att genomlysa, för att se till att principer om rättssäkerhet och likhet inför lagen upprätthålls - området genomsyrar det offentliga maktutövandet - liksom för att se till att myndigheter arbetar effektivt med medborgarnas bästa för ögonen.

För småföretagaren med driv att utveckla sin affärsidé kan mötet med myndigheter ibland, tyvärr, göra att luften går ur, om än inte helt så i alla fall tillfälligt. Det engagemang som företagaren har och tiden som denne är beredd att lägga ned på att förverkliga sina idéer ska förstås, så långt det bara går, användas till att utveckla företaget - inte att krångla med myndigheter. Självklart behöver vårt näringsliv regleras, men det är viktigt att onödigt regelkrångel undviks.

Vi i Centerpartiet menar att det finns saker att förbättra som skulle underlätta för företagare att vara just företagare. I en utredning som vi i början av denna mandatperiod var drivande i att tillsätta finns flera positiva förslag som om de genomförs kan minska regelbördan för mindre företag. Utredningen tar fasta på att det behövs en mer transparent och sammanhållen regelprocess, och vi delar den uppfattningen.

Vi ser positivt på att regeringen i en skrivelse i höstas redovisat nya mål för förenklingspolitiken, däribland att regelverken ska utformas så att de bidrar till att främja svenska företags tillväxt- och innovationsförmåga, och vi kommer att noggrant följa det arbetet. Men vi efterfrågar ännu tydligare mätmetoder för att bedöma att våra myndigheter levererar gentemot våra företagare. Här finns inspiration att hämta från både Sveriges Kommuner och Regioner och Svenskt Näringsliv för att hitta index och nyckeltal att mäta utifrån, så att det i praktiken går att utvärdera arbetet med regelförenklingar.

Herr talman! I dag arbetar närmare 1 ½ miljon svenskar inom offentlig förvaltning. Det är alltifrån poliser i yttre tjänst, socialsekreterare i våra kommuner, lektorer som undervisar på universitet till tjänstepersoner inom Regeringskansliet. De som tjänar våra medborgare i en offentlig anställning är många, och det är vi i den här kammaren, precis som i kommunala och regionala församlingar, som ger förutsättningarna för deras jobb. Och det är vi som ska utkrävas ansvar om förutsättningarna som ges inte är de rätta.

En annan sida av myntet, som diskuterats en hel del under senare år, är vilket ansvar som ska kunna utkrävas av den som inom ramen för sin offentliga anställning begår felaktigheter. Med andra ord: Hur ska vi se till att alla de som verkar inom offentlig sektor verkligen följer de lagar och förordningar som gäller?

Det finns sedan länge flera typer av sanktioner mot den tjänsteperson som gör fel. Den som åsidosätter vad som gäller för anställningen kan till exempel varnas av arbetsgivaren, få ett löneavdrag, stängas av eller till och med bli av med jobbet. Den tjänsteperson som i sin myndighetsutövning gör något, eller låter bli att göra något, som går tvärt emot vad som är bestämt för uppgiften kan åtalas. Det gäller även om det inte varit personens avsikt att handla i strid med gällande regelverk utan bara berott på slarv. I sådana fall kan personen åtalas och dömas för tjänstefel.

Herr talman! Vi i Centerpartiet har, tillsammans med flera andra partier här i kammaren, sett ett behov av att se över det straffrättsliga tjänstemannaansvaret för att se om det nuvarande systemet är effektivt för att utkräva ansvar när det begås felaktigheter.

Efter ett gemensamt initiativ från flera av oss här har frågan utretts, och häromveckan presenterades resultatet. Efter att nogsamt ha tagit del av denna utredning anser vi i Centerpartiet att riskerna för negativa konsekvenser av ett utvidgat straffansvar är stora och väger över de möjliga fördelar som ett sådant skulle medföra. Utredningen har också kommit fram till att gällande ansvarsbestämmelser fungerar väl i praktiken, och man har inte sett några tillämpningssvårigheter.

Vi lever tyvärr i en tid där det blir allt vanligare med hot och trakasserier mot myndighetspersoner i försök att påverka dem i deras beslutsfattande. Det här gäller alls inte bara poliser i yttre tjänst som möter gängen på gatan utan även många andra myndighetspersoner. Inte minst för socialsekreterare har det i flera undersökningar framkommit att dessa tjänstpersoner alltför ofta, på ett oacceptabelt sätt, utsätts för hat, hot och försök till påverkan. På senare tid har denna grupp hamnat i blickfånget när demonstranter samlats på flera håll i landet och påstått att socialtjänsten, utan laga grund, har tagit deras barn. Dessa beskyllningar har bland annat härrört från fall där socialtjänsten beslutat att ta barn från kriminella miljöer.

Rådande samhällsklimat gör det tufft nog för offentliga tjänstepersoner att fatta offensiva, men ofta nödvändiga, beslut. Om rädslan att göra fel blir större än viljan att göra rätt riskerar det att förlama beslutsfattandet. Att då utvidga det straffrättsliga ansvaret för en mycket stor grupp, ofta hårt arbetande, offentliganställda är inte rätt väg att gå.

(Applåder)

Herr talman! Jag glömde att yrka bifall till vår reservation 11 under punkt 4 gällande språktolkar.

Herr talman! Mikael Strandman uppehöll sig i sitt tidigare anförande vid frågan om ett utvidgat tjänsteansvar.

Jag har en fråga till Mikael Strandman om hur det utvidgade tjänstemannaansvaret ska se ut. Det anges att Sverigedemokraterna tillsammans med flera andra partier vill att detta ska utredas med inriktning mot att det ska införas. Hur har Sverigedemokraterna sett framför sig att detta ska gå till och se ut, med bibehållande av de aspekter som naturligtvis finns på ett straffrättsligt ansvar? Det handlar om att det ska finnas en rättssäkerhetsaspekt även för den tjänsteman som riskerar att åtalas för tjänstefel enligt en sådan utvidgad bestämmelse.

Herr talman! Först måste man ställa sig frågan vad syftet är. Om man inte förstår själva syftet är det också svårt att komma fram till en lösning.

När det kommer till det straffrättsliga ansvaret för tjänstefel syns det inte alltid på samma sätt som i ett brottmål. Det är mer fråga om en helhetsbedömning och en annan typ av straffskala. Vi pratar inte om fängelse eller böter, utan där finns till exempel suspension.

Om en chef är oaktsam och skattebetalarna i kommunen förlorar tiotals miljoner finns det en rimlighet i att denne får ta konsekvenserna och inte får en fallskärm i stället.

Jag håller med om att den här lagstiftningen är väldigt svår, tekniskt sett, och kommer att ta tid och kräva mycket. Men jag tror att vinsten med den är stor, och den är nödvändig med tanke på den utveckling vi har. Sverige blir ju mer och mer globaliserat.

Vi slår oss ofta för bröstet och säger att vi inte har någon korruption i Sverige. Men vi vet alla att det finns korruption; den är bara av en annan typ. Det är vänskapskorruption med tjänster och gentjänster.

Vi måste komma fram till någon form av lösning där det faktiskt blir konsekvenser. Säg att jag som beslutsfattare i en kommun eller region säljer ut egendom som kommunen eller regionen har. Det finns ingen lagstiftning kring det på samma sätt som det gör med lagen om offentlig upphandling. Om jag då säljer ut en vårdcentral långt under marknadspris till en kompis, om jag sätter ett värde enbart på inventarierna och inte på varumärket, ska jag inte kunna straffas för det?

Herr talman! Mikael Strandman nämner korruption. Det är naturligtvis oerhört angeläget att motverka det. Jag har själv arbetat inom statlig förvaltning i 14 år och sett exempel på vänskapskorruption, som inte är trevlig att se.

Frågan är vad man kommer åt med ett straffrättsligt ansvar. Där tycker jag att Mikael Strandman slingrar sig lite, och jag förstår inte riktigt. Om vi pratar straffrättsligt pratar vi om precis de regler som gäller inom straffrätt, som jag har tillämpat under ganska många år. Då måste vi ha klara rekvisit för vad ett sådant ansvar skulle innebära och ett klart regelverk som den som ska åtala en person för tjänstefel kan luta sig mot för att bedöma om den här personen har agerat utanför det regelverket.

Jag vet inte om Mikael Strandman har någon personlig erfarenhet av att arbeta under tjänsteansvar. Själv har jag ett par gånger sett bleksiktiga åklagare svettas över att en chef har anmält dem för tjänstefel för att skydda sin egen rygg. Den chefen fick så småningom lämna sitt jobb, men det är ingen rolig situation att hamna i.

Jag har också en fråga om detta med ringa tjänstefel, som utgör en stor andel av de tjänstefel som anmäls i dag. Tycker Mikael Strandman att det, som Ida Drougge var inne på tidigare, är angeläget att beivra även ringa fall av brott? I tjänsteutövandet inom statlig förvaltning arbetar man ju många gånger under tidspress, och det bör finnas utrymme för att se att man i det sammanhanget ibland har väldigt svårt att hinna med att tillämpa ett regelverk till punkt och pricka utan att det går ut över någon annan. Då finns möjligheten att låta bli att åtala när det är ett ringa fall. Jag undrar hur Mikael Strandman ser på den frågan.

Herr talman! Jag tror att ledamoten blandar ihop straffrättsligt ansvar för myndighetsutövning med det som går utöver myndighetsutövning.

När det gäller själva myndighetsutövningen är det mycket enklare, för där har vi klara och tydliga regler. Men när det gäller det som går utöver det, sådant i den offentliga sektorn som inte är myndighetsutövning, håller jag med - det kommer att bli mycket svårare att få till den lagstiftningen. Men den är helt nödvändig.

När det gäller ringa tjänstefel säger jag det igen: Syftet är inte att sätta dit lägre tjänstemän som under stress gör något slarvfel, utan vi ska göra som man gör i Finland och titta på syftet med gärningen. Var det att tillskansa sig ekonomiska medel, uppnå personliga fördelar, bedriva politisk aktivism? Sådana syften måste vi se som mycket allvarligare än om det skulle vara rent slarv. Det har vi i dag lagstiftning för att komma till rätta med.

Återigen: Jag tror att man måste förstå vikten av att i ett samhälle som det svenska, där hälften av bnp är i offentlig sektor, ha någon form av ansvarsutkrävande för grov oaktsamhet hos höga beslutfattare, för vänskapskorruption och för politisk aktivism.

Vi har lyckats skicka människor till månen. Jag tror nog att vi skulle kunna skapa en sådan här lagstiftning, för den är absolut nödvändig. Vi vill inte att vår offentliga sektor ska plundras genom korruption av olika slag, av välfärdsbedragare eller av oaktsamma höga beslutsfattare som skapar förluster för samhället. Allt det här måste vi ha en reglering av. Det finns inte i dag, men som jag nämnde tidigare finns det per automatik inom det privata näringslivet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 24.)