Mellanöstern och Nordafrika

Anf. 1 Stefan Olsson (M)

Herr talman! I dag debatterar vi utrikesutskottets betänkande nummer 15 som behandlar motioner från allmänna motionstiden rörande Mellanöstern och Nordafrika.

Som företrädare för ett av majoritetspartierna yrkar jag bifall till utskottets förslag under samtliga punkter.

Sista dag för inlämnande av motioner under allmänna motionstiden var den 5 oktober förra året, det vill säga bara två dagar före Hamas stora terrorattentat. Motionerna som behandlas i betänkandet speglar därför inte den tragedi som sedan kommit att utspela sig. Det finns anledning att säga detta inledningsvis för att de som senare tar del av motionerna och debatten ska förstå varför de inte riktigt matchar varandra.

Herr talman! När var det egentligen fred i Mellanöstern sist? Jag kan inte riktigt påminna mig det. Mitt intresse för utrikespolitiska frågor går tillbaka till när jag var barn. Jag minns att jag som 14-åring skrev en lång uppsats om Israels krig i Libanon. Det var 1982. Jag fick lära mig om inbördeskriget, om PLO, om druserna, om maroniterna och om shia och sunni. Jag läste och skrev om hur Israel invaderade södra Libanon för att få ett slut på palestinska terrorattacker.

Långt senare känns det som att närmast ingenting har förändrats i området. Konflikten mellan israeler och palestinier är fortfarande inte löst. Israel som stat är alltjämt ifrågasatt av sina grannar. PLO har förvisso upphört med terrorism men ersatts av Hamas. Det är inte krig i Libanon, men det är inte en stabil stat. Syrien var då, precis som nu, också oroligt. Egypten var en diktatur, och Saudiarabien var ett kungligt envälde. Irak hade nyligen startat ett krig mot Iran. Israel var en demokratisk ö mitt i allt, men var då, precis som nu, ständigt rädda för att utplånas.

Kort sagt: Har någonting egentligen blivit bättre i området?

Jag är normalt sett en optimistisk person. Jag har ofta satt min tilltro till fredsförhandlingar, internationella interventioner, demokratiska val och biståndsinsatser från rika länder. Men jag får erkänna att en viss tröstlöshet ändå har börjat infinna sig. Ska det aldrig bli bra någon gång?

Samtidigt får man inte ge upp. När det brinner i Mellanöstern drabbar det nämligen förr eller senare också Sverige. Det ligger i vårt intresse, i Sveriges intresse, att så långt som möjligt arbeta för att dämpa alla de konflikter som Mellanösterns folk ständigt drabbas av.

Herr talman! Just nu är det av förklarliga skäl främst Hamas krig mot Israel som tilldrar sig uppmärksamhet. Kriget startade den 7 oktober med Hamas brutala attack mot civilbefolkningen i södra Israel. Det enda syftet med attacken var att på vidrigast tänkbara sätt mörda, våldta och röva bort civila.

Att Israel skulle invadera Gaza var med all sannolikhet något som Hamas förstod skulle ske. Att civilbefolkningen skulle drabbas visste de förmodligen också.

För svensk del är det därför först och främst viktigt att på alla sätt fördöma Hamas, inte bara för angreppet mot Israel utan också för att kriget är ett övergrepp även mot den egna befolkningen. Hamas kommer aldrig att kunna besegra Israel militärt. Fortsatt strid kommer endast att leda till att den egna befolkningen plågas till ingen nytta. Hamas gömmer sig i civilbefolkningen och använder således de sina som mänskliga sköldar. Det är en av förklaringarna till att så många civila har dött i kriget.

En kapitulation av Hamas och ett villkorslöst frigivande av gisslan skulle göra att kriget kommer till ett omedelbart slut.

Herr talman! Det har riktats hård kritik mot Israels sätt att föra krig. De civila förlusterna har varit mycket stora, och civilbefolkningen lider svårt av brist på mat och sjukvård. Den humanitära nöden är omfattande. Sverige har därför i såväl FN som EU uppmanat till ett humanitärt eldupphör så att fler hjälpsändningar ska kunna nå civilbefolkningen.

Sverige bör alltjämt mana Israel till återhållsamhet i sin krigföring. Den internationella humanitära rätten måste följas. Eftersom det finns allvarliga frågor kring hur Israel följt krigets lagar är det rimligt att internationella rättsvårdande instanser granskar krigsinsatserna och ställer eventuella missgärningsmän inför rätta. Sveriges regering bör inte föregripa en sådan rättslig process med politiska deklarationer om begångna krigsbrott.

Herr talman! I slutändan kan konflikten mellan de israeliska och palestinska folken endast lösas genom förhandlingar som leder fram till någon form av tvåstatslösning. De två folkgrupperna är jämnstora om man ser till hela området, hela Israel och Palestina tillsammans. De bor också bitvis huller om buller om varandra. Det finns inget annat sätt att lösa konflikten än att låta båda folken ha varsin stat.

För Israels del betyder det att man måste ge upp anspråken på mark på Västbanken, upphöra med bosättningar och lämna tillbaka mark som olagligt tagits i anspråk för säkerhetsbarriären. För Palestinas del betyder det att man måste överge all tilltro till Hamas och andra radikala rörelser. Hamas antisemitiska och antidemokratiska ideologi är oförenlig med ett civiliserat samhälle. Det kommer inte att finnas plats för den typen av extremism i en framtida palestinsk stat.

Herr talman! Låt mig säga något även om situationen i Röda havet. Det är ingen slump att Hamas startade sitt krig nu och att det följs av attacker från huthirebellerna mot den civila sjöfarten i Röda havet. Den bakomliggande förklaringen är Iran.

När Ryssland invaderade Ukraina uppslukades västvärlden av att hjälpa Ukraina, eftersom vi förstod att inte bara Ukrainas frihet stod på spel utan även vår egen. Detta var en riktig bedömning, men det gav tyvärr även Iran möjlighet att testa gränserna för den internationella rättsordningen.

Huthirebellerna påstår själva att attackerna sker i sympati med palestinierna i Gaza, men det är självklart endast ett svepskäl. Det är regimen i Iran som prövar hur långt dess makt sträcker sig.

Det är därför klokt av Sverige att delta i den kommande EU-insatsen som ska skydda den civila sjöfarten i området. Det rör sig i dagsläget endast om att skicka stabsofficerare, vilket inte kräver beslut av riksdagen. Men vi är inte främmande för att även skicka stridande förband om det blir aktuellt. I sedvanlig ordning bör det ske mot bakgrund av ett brett stöd i riksdagen.

Herr talman! Som jag nämnde inledningsvis började mitt intresse för Mellanöstern redan som utrikespolitiskt överintresserad tonåring. Fyra decennier senare har intresset inte avtagit. Det har inte krigen och konflikterna heller. Men hur mörkt allt än ter sig tror jag ändå att det måste bli bättre någon gång.

(Applåder)

Anf. 2 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! Situationen i Gaza är djupt katastrofal. Barn svälter ihjäl i detta nu, och människor tvingas till och med att äta gräs för att överleva. Behovet av biståndet är enormt.

Det är bra att regeringen beslutade sig för att återuppta biståndet till FN-organet UNRWA, men stödet borde aldrig ha frysts över huvud taget. EU-kommissionen har dragit samma slutsats liksom Kanada och flera andra länder.

Det pågår ett krig i Gaza, ett krig som drabbar oskyldiga civila groteskt hårt. Att i det läget strypa stödet till den enda hjälporganisation som är stor nog och har tillräckligt med personal på marken för att göra skillnad var inte bara oansvarigt - det riskerade också människoliv.

Att barn måste svälta ihjäl innan regeringen ändrade sig och återupptog biståndet till UNRWA är skrämmande. Men regeringen återupptog aldrig utvecklingsbiståndet till Palestina, som regeringen stoppade i samband med Hamas brutala angrepp den 7 oktober.

Det har nu gjorts två granskningar av Sida som visar att biståndet går till helt rätt saker och att inga pengar har gått till Hamas. Ändå dröjer regeringen med att släppa på biståndet igen. Detta tycker jag visar på en nonchalans inför människors lidande. Varför betalas inte utvecklingsbiståndet ut?

Anf. 3 Stefan Olsson (M)

Herr talman! Som ledamoten nämnde pausades biståndet under en tid för att säkerställa att pengar inte har gått till organisationer som har uttryckt sympatier för terrorattentatet. Det var en rimlig åtgärd, eftersom det fanns uttalanden i sociala medier som visade att det fanns medarbetare i olika organisationer som faktiskt hade dessa sympatier.

Det stämmer att pausen har varit lång, och jag håller med om att det är dags att återuppta biståndet. Om jag inte är helt felinformerad kommer det att komma ett beslut om fortsatt utvecklingsbistånd inom kort.

Anf. 4 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! Det låter bra, men biståndet borde som sagt var aldrig ha stoppats i denna otroligt svåra situation när människor både svälter ihjäl och befinner sig på svältgränsen. Det gäller både utvecklingsbiståndet och biståndet till UNRWA.

Det har gjorts två utredningar, och speciellt utvecklingsbiståndet visade sig inte alls ha gått till fel saker utan snarare till saker som motverkar terror och till exempel Hamas verksamhet. Det gick till kvinnorättsorganisationer, organisationer som jobbar för mänskliga rättigheter och så vidare.

Det här biståndet har alltså helt motsatt effekt, så att stoppa det var helt felaktigt. Jag förstår liksom inte hur man över huvud taget kunde göra det i den situation som vi befinner oss i.

Anf. 5 Stefan Olsson (M)

Herr talman! Jag vill påpeka att det utvecklingsbistånd som inte stoppades men pausades inte är humanitärt bistånd. Regeringen har inte förändrat det humanitära biståndet på den punkten. Här menar jag att ledamoten glider lite på sanningen.

Jag ställer mig själv frågande till varför Vänsterpartiet inte vill granska hur pengarna används om det framkommer att medlemmar i de här organisationerna uttrycker sympati för terrorattentatet. Då är det väl rimligt att man genomför en granskning? Men jag har nog inte någon gång hört att Vänsterpartiet har efterfrågat en sådan granskning.

Anf. 6 Johan Büser (S)

Herr talman! Det moderata favoritslagordet om det svenska biståndet är att det ska vara effektivt och noga kontrollerat. En rad internationella utvärderingar har år efter år visat att det svenska biståndet är just detta. Ändå fortsätter ett, vad vi upplever i den offentliga debatten, ständigt misstänkliggörande av biståndet i den moderata retoriken.

Nu har vi delvis fått se vad moderat, effektivt bistånd är i praktiken. Den fördjupade granskningen som Sida tvingades att göra, får man väl säga, i fallet med UNRWA kostade 650 000 kronor och är en genomgång av närmare 108 000 inlägg och meddelanden i sociala medier från organisationer som får del av det svenska biståndet till Palestina. Bland alla dessa meddelanden hittade man två meddelanden som på något sätt kunde sägas stödja Hamas.

Jag välkomnar naturligtvis att regeringen nu har återstartat det svenska stödet till UNRWA. Men jag ifrågasätter själva hanteringen och kostnadseffektiviteten i detta arbete.

Jag har också för övrigt själv nyligen besökt Västbanken. Där pågår illegala bosättningar, och vi ser också det ökade fruktansvärda bosättarvåldet. Vid mitt besök träffade jag många organisationer i det civila samhället som arbetar för att stärka bland annat kvinnor och unga. Det är ju en garant för att få en demokratisk utveckling i regionen och faktiskt också en garant mot Hamas.

Ändå har regeringen stoppat det svenska utvecklingsbiståndet. Det var en nyhet för mig att besked kommer inom kort, och det är i så fall välkommet om man omedelbart återupptar detta. Från Socialdemokraternas sida tycker vi att det är fel att kollektivt bestraffa en hel befolkning.

Vad anser Stefan Olsson personligen om det svenska utvecklingsbiståndet? Anser ledamoten att det ska återupptas så snart som möjligt?

Anf. 7 Stefan Olsson (M)

Herr talman! Låt mig svara på den sista frågan först: Ja, jag tycker att det ska återupptas nu efter att granskningen har genomförts - den granskning som ledamoten Büser tycker är onödig och kostsam.

Själv tycker jag inte det, för det har som sagt förekommit uttalanden av personer i ledande ställning i Palestina som inte är kopplade till Hamas men som ändå har uttryckt en viss sympati för vad som har skett. Jag tycker därför inte alls att det var märkligt att den här granskningen genomfördes.

Jag är inte heller det minsta besviken över att regeringen beordrade Sida att genomföra en förnyad granskning eftersom den första rapporten faktiskt var totalt genomusel. När jag läste den tänkte jag att detta rimligtvis inte kan vara en granskning. Det var en beskrivning av vilka biståndsinsatser som har gjorts, inte av om de har varit bra och effektiva eller om pengar har gått till fel organisationer.

Anf. 8 Johan Büser (S)

Herr talman! Tack, ledamoten Olsson, för svaret!

Jag skulle vilja ställa en annan fråga som handlar om de uppgifter som vi kunde ta del av i medierna i går om att två moderata ledamöter i utrikesutskottet, Margareta Cederfelt och John Weinerhall, nyligen besökte Israel. Det råder oklarheter kring finansieringen av resan, och ledamöterna har, vad jag har sett, undvikit att svara på frågor gällande vem som har finansierat dessa resor.

Jag förutsätter att man tar ansvar i den moderata partigruppen och påtalar vikten av gott omdöme nu samt att ledamöterna också kan svara öppet på hur de här resorna har finansierats.

Det jag tycker är mest relevant gällande den här resan och det som har rapporterats, som så ofta blir fallet när högerregeringens partier är ute och reser i regionen, är att det blir väldigt ensidiga program. Vad jag förstår träffade de här båda ledamöterna endast israeliska företrädare trots den uppmärksammat svåra situationen i regionen som helhet. Flera av de företrädare som man har träffat uppges dessutom ha uttalat till exempel att UNRWA är en fientlig organisation samt att kraftiga epidemier på Gaza kommer att föra den israeliska segern närmare. Jag tycker att det är uppseendeväckande uttalanden med tanke på vilken position den svenska regeringen har intagit på senare tid.

Jag skulle därför vilja fråga hur ledamoten Olsson ser på den här resan i dess helhet, både när det gäller transparensen angående finansieringen och gällande dem man har träffat nu när också den svenska regeringen begär en vapenvila och har återställt stödet till UNRWA.

Tycker inte ledamoten Olsson att man bör träffa företrädare för både Israel och Palestina när man väljer att resa till den här regionen?

Anf. 9 Stefan Olsson (M)

Herr talman! Det enda jag känner till om de här resorna är att de har genomförts och att det är på ledamöternas eget initiativ. Jag kan bara tala för vad partiorganisationen som sådan har bestämt, och det är ingenting i den här frågan. Riksdagsledamöter gör ju sina egna resor. Därför har jag inte mer information om vad det egentligen var för resa, hur den finansierades och varför de åkte på den, utan jag tror att ledamoten Büser får ställa den frågan till ledamöterna som åkte på resan.

Anf. 10 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Ledamoten Weinerhall får gärna sätta upp sig på talarlistan för att delta i debatten. Då kan vi ta replik på honom, så att han kan svara på våra frågor.

Det är viktigt att få klargöranden om de här resorna, som vi tidigare kritiserat sverigedemokrater och kristdemokrater för. Nu har vi också moderater som gör resor som vi inte får några svar kring. Det intressanta, herr talman, är att den moderata ledamoten John E Weinerhall gjorde en sådan här resa till Israel redan i april 2023. I ett uttalande efteråt i sociala medier uttryckte han att svensk polis borde hämta inspiration från israelisk polis.

På Västbanken är våldet mot palestinier nu så institutionaliserat att det är vardag för dem. Det är förnedrande. Just nu syftar det till att begränsa religionsfriheten och förbjuda människor att besöka moskéer under högtiden ramadan. Sedan den 7 oktober har 420 palestinier dödats på Västbanken och närmare 5 000 skadats. 900 palestinier har fördrivits på grund av förstörelsen av deras hem, och 670 så kallade sök- och gripandeoperationer har utförts av israeliska styrkor på Västbanken inklusive östra Jerusalem.

Nu var det alltså inte den senaste resan jag pratade om. I går fick vi reda på att John E Weinerhall på nytt gjort en resa till Israel, denna gång tillsammans med sin moderata kollega Margareta Cederfelt. Vi kunde med egna ögon se vid tisdagens sammanträde hur man flydde undan till vårt utskottsrum för att undvika journalisternas frågor. Man undrar ju varför vi inte får svar på frågorna. Den här gången var resan betald av en proisraelisk organisation, ACJ, och programmet var, som Büser var inne på, djupt proisraeliskt. Varför reser Moderaterna iväg på de här resorna, betalda av proisraeliska grupper som ofta legitimerar våld och bosättningar, när de samtidigt säger att de är för en tvåstatspolitik? Jag får verkligen inte ihop det. Varför gör regeringsunderlaget detta om och om igen? Det skulle jag vilja ha svar på.

Anf. 11 Stefan Olsson (M)

Herr talman! Mitt svar till ledamoten Svenneling blir ungefär detsamma som det jag gav till Johan Büser: De här frågorna får han ställa till ledamöterna som åkte på resan. Jag har inte information om vad det här var för resa eller vilka motiv som ligger bakom den. Ledamoten Svenneling känner mycket väl de ledamöter som han pratar om och kan ta kontakt med dem och efterhöra hur det ligger till med de här resorna.

Anf. 12 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag tror att det finns ett allmänintresse av att riksdagsledamöter svarar på vart de reser, särskilt när journalister har frågor om det. Kristdemokraterna har svarat angående den senaste resan, även om svaren väcker nya frågor. Jag tycker att även Moderaterna behöver svara på frågorna. Det blir väldigt problematiskt när ni träffar officiella regeringsföreträdare men också personer från olika typer av bosättarorganisationer och andra organisationer. Israel har nu en ganska högerextrem regering där det ingår bosättarpartier som driver politiken och gör uttalanden som man absolut kan dra dem inför domstol för internationellt.

Bosättarrörelsen har under det senaste halvåret genomfört 658 attacker mot palestinier, vilket har lett till skadade och döda palestinier och förstörd egendom. Men precis som ledamoten själv var inne på i sitt anförande är det här en ockupation som har pågått länge. Det skedde redan 1948 en folkfördrivning som sätter djupa spår än i dag.

Den stund då jag höll med ledamoten mest var när han sa att ingenting har blivit bättre. Tidigare försvarsminister Peter Hultqvist från Socialdemokraterna, som också har varit engagerad för Palestina under lång tid, brukar säga att man blir väldigt frustrerad som svensk politiker över varför det inte blir bättre.

Här i Sverige är denna fråga mer blockskiljande än någon annan utrikespolitisk fråga. Då funderar jag på om det inte är vår uppgift och vårt ansvar att komma överens, stå upp för tvåstatslösningen, vara tydliga med vart vi reser och vilka vi träffar och arbeta för att förhållandena på marken ska bli bättre.

Det som pågår nu är fruktansvärt, men det betyder också att det på ett sätt finns en bättre möjlighet att ändra förhållandena på marken. Men då kan man inte hålla på och gulla med Netanyahus regering och understödja bosättarrörelsen på det sätt som vi ser högerpartierna göra.

Anf. 13 Stefan Olsson (M)

Fru talman! Det finns en sak Svenneling säger i sin replik som faktiskt är väldigt intressant. Moderaterna och Vänsterpartiet är överens om vad det slutliga målet måste vara, nämligen en tvåstatslösning. Man kan tro att debatten i kammaren i de här frågorna skulle vara av sådan karaktär att vi var varandras fiender, vilket vi är till exempel när det gäller skattepolitik. Men så är faktiskt inte fallet, utan här har vi samma mål.

Men återigen: Moderaterna är inte ett parti som förbjuder sina riksdagsledamöter att resa utomlands. Vi har inte en policy som säger att vi bara arrangerar resor i partiets regi. Vi är inte en kollektiv grupp på det sättet, utan det karakteristiska för Moderaterna är att det är en grupp av individer som väldigt ofta fattar egna beslut. I det här fallet har två ledamöter valt att åka på en resa till Israel som jag inte har någon särskild information om. Därför kan jag inte ge de svar som Svenneling önskar att jag skulle kunna ge honom.

Anf. 14 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Det kan tänkas att resor skulle kunna gå till hela området, så att man ser både den palestinska och den israeliska agendan. Det tror jag är lärorikt. Åtminstone har jag sett det som väldigt värdefullt. Det är ett tips. Men jag begärde inte ordet för en replik om just detta, utan jag har ett par andra frågor.

Den första frågan gäller stödet till den palestinska myndigheten och palestinska organisationer. Vi var från Centerpartiets sida okej med att man gjorde en granskning efter den 7 oktober. När den granskningen i det första skedet var klar tyckte vi att man skulle se till att betala ut biståndet. Men nu har faktiskt tre månader gått utan att bistånd betalats ut. Regeringen har tvingat Sida att bryta avtal med organisationer som bedrivit verksamhet i den palestinska miljön. Det är konstigt att en regering som tycker att det är viktigt att hävda rätt och ordning tvingar en myndighet att bryta avtal. Jag undrar hur Moderaterna ser på detta avtalsbrott.

Det andra som jag undrar gäller de granskningar som man har gjort i den senare delen. Av totalt 148 granskade organisationer har man funnit att inte en enda förekommit på EU:s sanktionslista. Varför har det tagit sådan tid att komma fram till att biståndet ska återupptas?

Fråga tre är: Vad har Moderaterna för uppfattning när det gäller UNRWA - ska det upphöra eller fortsätta?

Anf. 15 Stefan Olsson (M)

Fru talman! Avtalsbrott är aldrig bra. I det fall detta har hänt förutsätter jag att regeringen via Sida kompenserar de organisationer där avtalsbrott skett.

Kerstin Lundgren frågar varför granskningen tog så lång tid. Om Sida hade gjort en ordentlig granskning redan från första början, när regeringen beställde detta, hade det naturligtvis inte behövt dra ut på tiden. Men på grund av att den första granskningen inte höll rätt kvalitet var regeringen tvungen att ge Sida ett nytt uppdrag och begära att myndigheten skulle inkomma med det den borde ha inkommit med från första början. Det är förklaringen till fördröjningen.

Den sista frågan var hur vi ska göra med UNRWA. Här är regeringens uppfattning, som jag delar till fullo, att detta egentligen är en organisation som bör avvecklas och inordnas i FN:s övriga myndigheter. FN har skapat en flyktingorganisation för en enda befolkningsgrupp. Det skedde för väldigt länge sedan, men det är ingen bra konstruktion i botten.

Nu kommer Sverige att betala ut pengar till UNRWA på grund av att det behövs för det humanitära stödet i Gaza. Men på längre sikt är det nödvändigt att organisationen på ett eller annat sätt avvecklas.

Anf. 16 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Det låter ju bra om regeringen skulle vara beredd att göra en kompensation för avtalsbrott om Sida har tvingats att begå avtalsbrott mot sina partner. Det får vi följa upp.

Fru talman! Frågan om UNRWA är mer komplicerad än vad regeringen och Moderaterna uppenbarligen anser. En grund till varför UNRWA bildades var faktiskt Folke Bernadottes arbete för att hitta lösningar på konflikten.

Skälet till att organisationen finns är att vi inte har åstadkommit en tvåstatslösning under de 76 år som gått sedan Israel bildades. Flyktingfrågan har inte lösts. Det är en del av hela den konfliktmiljö vi talar om.

Att då från det internationella samfundet säga att vi vill ha en tvåstatslösning och samtidigt kanske med ett penndrag dra ett streck över den organisation som är en del av lösningen vore märkligt.

UNRWA behövs inte den dag vi har en tvåstatslösning på plats. Låt oss fokusera på en tvåstatslösning och inte dra undan ännu en del av det pussel som måste läggas för att konflikten ska få en lösning som vi länge önskat.

(Applåder)

Anf. 17 Stefan Olsson (M)

Fru talman! Jag vill bara påpeka att jag inte talar för regeringen. Frågan om hur vi ska göra med avtalsbrotten måste ledamoten ställa direkt till regeringen för att få korrekt information.

När det gäller UNRWA:s framtid ska UNRWA avvecklas i samma stund som det finns en tvåstatslösning. Faktum är att UNRWA:s existens i sig fördröjer framväxten av en tvåstatslösning eftersom själva myndigheten fungerar som palestiniernas offentliga sektor i flyktingläger i de länder där organisationen finns.

De stater som har palestinska flyktingläger på sina territorier tar inte ansvar för de människor som befinner sig inom statens territorium. Det är ett ganska märkligt undantag som vi har gått med på att stater som Libanon, Syrien och Jordanien ska få ha.

Det är inte det normala. Det normala är att en stat alltid tar ansvar för alla människor på sitt territorium. Vi skulle aldrig kunna ha ett flyktingläger i Sverige som en FN-organisation skötte om med pengar från utlandet. Vi skulle själva aldrig acceptera det, och det internationella samfundet skulle inte heller acceptera det.

UNRWA är en konstruktion som var tänkt som ett provisorium, men den har blivit ett evigt provisorium. Därför är det i grunden ingen bra organisation.

Anf. 18 Aron Emilsson (SD)

Fru talman! Mellanöstern och Främre Orienten - här uppstod de allra tidigaste mänskliga civilisationerna. Området har spelat en central roll i världshistorien, och mycket av mänsklighetens tidigaste kulturarv vilar här. Minst tre världsreligioner har grundats här, och deras viktigaste platser återfinns ännu här. Jerusalem är en av Mellanösterns viktigaste religiösa platser med historiska miljöer som Tempelberget, Västra muren och Heliga gravens kyrka, Klippdomen och al-Aqsamoskén.

Mellanöstern och Nordafrika domineras av auktoritära styren och låg politisk frihet. Enligt The Economists demokratiindex kan man konstatera att Israel är den enda demokratin i området, bättre rankad än flera européiska länder. Det gör också att omvärldens förväntningar på landet är höga när det kommer till att bedriva det nu pågående försvarskriget i Gaza i enlighet med folkrätten och den internationella humanitära rätten och att få till stånd en humanitär vapenvila och tillträde för humanitärt bistånd, samtidigt som Hamas omedelbart måste släppa gisslan och oskadliggöras som organisation. Kriget står mellan en demokratisk stat och en terrororganisation som måste bekämpas med all kraft.

Utskottet behandlar i detta betänkande Mellanöstern och Nordafrika. Utskottets bedömningar och ställningstaganden i betänkandet baseras på den information som var tillgänglig vid tiden för justering av betänkandet, vilket tål att sägas då utvecklingen är rörlig och kokande i många delar.

I betänkandet finns 13 reservationer och 4 särskilda yttranden. I ett särskilt yttrande förklarar vi sverigedemokrater att vi kommer att rösta för godkännande av utskottets motivering i punkt 7 gällande bistånd till Palestina om kammaren skulle avslå vårt förslag till tillkännagivande i samma punkt. Med det sagt yrkar jag bifall till Sverigedemokraternas reservation 8 och i övrigt bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på övriga reservationer.

Fru talman! Eftersom den allmänna motionstiden för riksmötet avslutades den 6 oktober 2023, det vill säga före Hamas attack den 7 oktober, har utskottet inte haft några motioner att bereda som specifikt rör kriget i Gaza men redogör ändå för väldigt tydliga ställningstaganden i frågan.

Under beredningens gång har vi haft informationstillfällen med utrikesministern och kabinettssekreteraren. Vi har också tagit emot biträdande chef för World Food Programme för att få information om den humanitära situationen i Gaza.

Utrikesministern och försvarsministern har båda informerat om regeringens överväganden om eventuella svenska militära insatser i Röda havet. Det kan även i sammanhanget tilläggas att utskottet under förra våren hade flera föredragningar av sakkunniga om FN:s folkmordskonvention.

Sverigedemokraterna har varit ett av de tydligaste partierna i riksdagen bakom vårt långsiktiga och grundmurade stöd för Israel och dess rätt att försvara sig, inte minst sedan terrorattacken den 7 oktober. Vi fördömer i likhet med regeringen reservationslöst terroristgruppen Hamas och dess attack på Israel som inledde det pågående kriget.

Jag välkomnar, utöver antagandet av den nya sanktionsregim mot Hamas som antogs i januari i år, förslag om ytterligare sanktioner mot Hamas. Sveriges krav på att alla kvarvarande personer i gisslan omedelbart och förbehållslöst ska släppas kan inte nog understrykas.

Vi ser alla ett enormt mänskligt lidande i både Gaza och Israel och att oron växer över de stora förlusterna av människoliv, varav många är barn, och den sanitära situationen liksom hungersnöd. De internationella förhandlingarna behöver uppnå en humanitär vapenvila och ett omedelbart och säkert tillträde till Gaza. Det är av yttersta vikt att vatten, mediciner och andra livsnödvändiga varor skyndsamt och säkert når civila.

För detta behöver man föra en konstruktiv dialog med Israel. Sverigedemokraterna stöder diplomatiska ansträngningar av regionala parter, FN och USA för att inleda en fredsprocess som på sikt kan leda till en tvåstatslösning och som också syftar till att undvika en regional eskalering.

I samma andetag är det viktigt att fastslå att det kräver en trovärdig motpart för Israel, där Hamas inte ingår, och som på allvar erkänner Israels existens och rätt till frihet och territoriell integritet. Antisemitismen och Israelhatet är utbrett i hela regionen, och historiens pogromer upprepas ständigt mot det israeliska folket på den begränsade yta vi kallar Israel. Jag tror inte att vi kan föreställa oss det tillstånd som format det kollektiva medvetandet genom historien och efter Förintelsen.

Tidöpartierna eftersträvar en god bilateral relation med Israel där de båda länderna kan ha en dialog om fördjupat samarbete och framföra kritik i svåra frågor. Sverige har ett långsiktigt intresse av att fördjupa relationen med Israel inom till exempel frågor som forskning, grön omställning, smart industri och inte minst arbetet mot antisemitism. Jag välkomnar också att utrikesministern i regeringens utrikespolitiska deklaration tidigare i år sa att svenskt engagemang i Israel ska öka ytterligare över tid.

Fru talman! Utskottet konstaterar att Sverige i flera år har varit en stor givare till UNRWA och anser att organisationen behöver diversifiera sin finansiering. Flera utredningar om UNRWA:s kopplingar till Hamas och terrorverksamhet pågår, och det är tydligt att en kraftfull reformering behöver ske.

Det viktigaste beskedet för oss som länge varit kritiska till FN-organet är att utskottet i det här betänkandet välkomnar att Sveriges linje är att UNRWA:s uppdrag långsiktigt ska upphöra och införlivas i UNHCR eller annat lämpligt FN-organ. Det svarar mot vårt yrkande om att avveckla UNRWA, som sedan länge brottats med korruption, antisemitism och ineffektivitet och i dag alltmer graverande uppgifter om terrorkopplingar.

Ett av biståndspolitikens viktigaste syften är att lindra nöd och hindra död, och mot bakgrund av det är det angeläget att skapa förutsättningar för att andra biståndsorgan ges förutsättningar för en infrastruktur och distribution som kan möta UNRWA:s för att det humanitära biståndet inte ska vackla även om UNRWA fasas ut.

Jag vill i sammanhanget också beröra Sverigedemokraternas reservation om bistånd till den palestinska myndigheten. För oss är det vitalt att avveckla biståndet, om inte annat till dess att man har åtgärdat återkommande problem med korruption och bristande rättssäkerhet. Sverige måste ställa krav på att den palestinska myndigheten bättre uppfyller demokratiska principer och respekterar mänskliga rättigheter för att få bilateralt svenskt bistånd.

Fru talman! Vi rör oss till Iran. Sverigedemokraternas stöd till frihetsrörelsen i landet är långvarigt och tydligt här i kammaren. Utskottet var enigt i det tillkännagivande som kammaren förra riksmötet ställde sig bakom om att Sverige ska verka för en terrorlistning av det iranska revolutionsgardet, inte minst mot bakgrund av Sverigedemokraternas yrkande i frågan.

Den senaste tidens händelser i Iran och förtrycket och hotet mot exiliranier visar återigen hur viktigt det är med rörelse framåt. Regeringen måste vidta åtgärder för att sätta press på Iran. Förtrycket mot den egna befolkningen är cementerat och hårdnar. Iran utgör tillsammans med Ryssland och Kina det största hotet mot Sverige, och man bedriver allvarlig underrättelseverksamhet och säkerhetshotande verksamhet i vårt eget land.

Vi inväntar regeringens besked om vilka åtgärder man har vidtagit med anledning av riksdagens tillkännagivande och kommer noga att bevaka att Sverige är pådrivande i det internationella samfundet för åtgärder mot Irans regim för att våldet, mördandet och hoten mot iranier i och utanför landet ska upphöra.

Fru talman! Situationen i Mellanöstern och Nordafrika är mångfasetterad och komplex, och en överflygning av alla aktuella frågor på närmare åtta minuter är inte möjlig. Men vi ser fram emot en fortsatt dynamisk debatt.

Avslutningsvis ska jag säga något om Röda havet. Det är en pulsåder för den civila sjöfarten i världshandeln som behöver fredas, och jag är glad över att Sverige bidrar i det arbetet. Vid eventuella ytterligare styrkebidrag kommer Sverigedemokraterna att vara en konstruktiv part i diskussionerna om behov som får ställas mot kapacitet och svenska intressen. Det kan då bli en fråga som får ställas under riksdagens avgörande och som vi då får ta ställning till. Klart är att terrorn och sjöröveriet aldrig får segra.

Anf. 19 Johan Büser (S)

Fru talman! En tydlig hållning som är officiell från Israels sida är att man undviker kontakter med Sverigedemokraterna med anledning av partiets historia och uttalanden som dess företrädare har gjort i modern tid, till exempel att judar inte kan vara riktiga svenskar.

Ledamoten Emilssons partiledare Jimmie Åkesson reste trots detta till Israel och lyckades få till ett möte med Amichai Chikli. Han är som bekant diasporaminister i Israel. Det har uppmärksammats att stora delar av hans egen diaspora inte vill ha med honom att göra på grund av extrema uttalanden som han har gjort. Han har dessutom uttryckt sig nedsättande om homosexuella, och han har nära band till bosättarrörelsen, som agerar illegalt.

Jag skulle vilja fråga utrikesutskottets ordförande Aron Emilsson hur ledamoten ser på att Jimmie Åkesson träffade denne Chikli. Anser ledamoten Emilsson att SD har åsiktsgemenskap med denne företrädare, eller är han beredd att här och nu ta avstånd från Chiklis uttalanden?

Anf. 20 Aron Emilsson (SD)

Fru talman! Tack, Johan Büser, för frågan! Jag var själv med på resan tillsammans med flera ur partiledningen. Det var viktigt att träffa företrädare för den israeliska regeringen men också anhöriga till de gisslantagna och andra organisationer som kunde ge oss en ögonblicksbild av hur det nationella traumat i Israel ser ut efter vad som har hänt.

Det finns ingen större politisk rörelse i Sverige som är helt fri från historisk skuld när det kommer till antisemitism. Men i den mån de samtida antijudiska attityderna har en tydlig politisk hemvist på höger-vänster-skalan finns det mycket som visar att den till övervägande del har legat till vänster. I de fall då åsikter går till handling och svenska skattemedel under de senaste decennierna har gått till att stötta antisemitiska organisationer i Palestina som utövar våld mot civila judar har även stödet till detta i huvudsak kommit från vänster.

Studier har också visat att vid sidan av islamister är personer med starka vänsteråsikter den grupp som i störst utsträckning utsätter den svenska judiska minoriteten för trakasserier och hatbrott. Det sker alltså också i vårt land. Jag tror att man ska titta närmare också på den byk som den svenska vänstern inklusive Socialdemokraterna har i detta avseende.

När det kommer till de enskilda uttalanden som minister Chikli har gjort har jag svårt att recensera enskilda uttalanden som inte gjordes när vi var på plats. Jag vet inte heller i vilken kontext detta har uttalats. Men utifrån vad som har anförts här har jag svårt att se att de ligger särskilt nära Sverigedemokraternas politik, utan tvärtom. Det är inget märkligt; även Johan Büser och hans kollegor har i många fall träffat företrädare i andra länder vars alla uttalanden och kommentarer de inte instämmer i.

Anf. 21 Johan Büser (S)

Fru talman! Jag tycker ändå att pudelns kärna i de resor som ni genomför, de uttalanden ni gör och så vidare är att Sverigedemokraterna som parti har en otroligt ensidig syn i konflikten mellan Israel och Palestina.

Tyvärr riskerar det största partiet i regeringsunderlaget och ert agerande i frågan att leda till ökad polarisering. Jag är rädd att också grupper här hemma riskerar att ställas mot varandra. Det hänger ihop med er som parti, er affärsidé och ert existensberättigande i viss mån.

Nu har ändå den svenska högerregeringen ändrat positioner efter att vi socialdemokrater har drivit på. Vi ser en förändrad position när det kommer till den omedelbara vapenvilan och kravet på återupptaget stöd till UNRWA. Tydliga fördömanden finns numera också i regeringens text om illegal ockupation och de illegala bosättarna.

Jag vill ge utrikesutskottets ordförande Aron Emilsson möjligheten att tydligt ta avstånd från illegala bosättningar och att ge en kommentar till att regeringen har återupptagit stödet till UNRWA. Jag tror att det skulle vara intressant för allmänheten att höra vad utrikesutskottets ordförande i Sveriges riksdag anser om regeringens syn på den svenska Israel- och Palestinapolitiken.

Anf. 22 Aron Emilsson (SD)

Fru talman! Från Sverigedemokraternas sida har vi varit tydliga med att vi inte har varit överens med regeringen om att återuppta utbetalningarna till UNRWA. Det handlar också om att vi sedan lång tid tillbaka har riktat kritik mot att Sverige stöder UNRWA ekonomiskt. Vi menar att organisationen också organisatoriskt sett är en främmande fågel i FN-systemet som snarare är en del av låsningen i Israel-Palestina-konflikten än lösningen. Det tycker jag är viktigt att ta fasta på.

Socialdemokraterna har påpekat att biståndet till UNRWA ska återupptas och att det var fel att ta en paus och utvärdera de allvarliga uppgifter som har framkommit om kopplingar till terror som har inkluderat UNRWA-anställda. Anställda ska ha deltagit i terrororganisationer, inte bara Hamas, och terrorinfrastruktur finns och har funnits under UNRWA:s anläggningar.

Jag har därför en fråga till Johan Büser, som nu får bli en retorisk fråga eftersom vi inte har några ytterligare repliker. I någon mån behöver Socialdemokraterna visa vad som gäller. Ska man tolka kritiken mot att pausa den här formen av bistånd när sådana här allvarliga uppgifter framkommer som att det finns en ny praxis gällande socialdemokratisk biståndspolitik? Är det här helt okej? Spelar det inte så stor roll om svenska skattemedel och svenskt bistånd går till organisationer som hyser anställda som har terrorsympatier och som har varit direkt delaktiga?

Det finns en lång lista på de anställda som nu har anklagats. Där står vilken position de har inom både UNRWA och Hamas. Det finns ytterligare uppgifter om hur man varken historiskt eller i dag har kommit till rätta med den smutsiga byk av kopplingar som finns. Det är kopplingar till både antisemitiska organisationer, terrorism under Hamas paraply och annan infrastruktur, där detta är tätt sammantvinnat. Vi ser den militanta delen i Hamas och hur medarbetare i UNRWA verkar civilt och i relation till FN-systemet men inte klarar av att ta avstånd.

Jag förstår faktiskt inte varför Socialdemokraterna är så måna om att försvara den typ av organisation som hyser de här genomgående och djupgående problemen.

Anf. 23 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Fru talman! I ett inlägg på Facebook skriver Jimmie Åkesson att partiet är mycket bekymrat över regeringens besked om UNRWA-biståndet. Återupptaget bistånd via UNRWA riskerar att få motsatt effekt, skriver Åkesson.

Vad menar Sverigedemokraternas partiledare? Ser inte Åkesson och Sverigedemokraterna vad som sker framför våra ögon i Gaza? Ser ni inte att barn svälter ihjäl och att 2 miljoner människor lider av hungersnöd? Ser ni inte hur människor blir alltmer desperata och till och med tvingas äta gräs och djurfoder för att överleva? Ser ni inte hur hela sjukvårdssystemet har slagits ut och hur gravida kvinnor tvingas göra kejsarsnitt utan bedövning?

Ord räcker inte för att beskriva djupet av den humanitära katastrofen och det mänskliga lidande som pågår i Gaza.

När nu regeringen äntligen väljer att återuppta biståndet till UNRWA, ett bistånd som aldrig borde ha stoppats, motsätter sig Sverigedemokraterna detta. Det är helt obegripligt att Sverigedemokraterna inte vill bidra till att rädda livet på palestinska kvinnor och barn. Varför?

Anf. 24 Aron Emilsson (SD)

Fru talman! Det är anmärkningsvärt att Vänsterpartiet tar till så här höga brösttoner i att anklaga regeringsunderlaget och regeringen för att ha varit ansvarslösa när vi frös biståndet till UNRWA, liksom när det gäller att Sida enligt sina rutiner stoppade utbetalningarna av utvecklingsbiståndet till Palestina mot bakgrund av alla de uppgifter som framkommit sedan den 7 oktober förra året.

Naturligtvis ser vi alla, och det framkommer också i det betänkande som vi berett i utskottet och som vi i dag debatterar, den oerhörda humanitära nöden. Vi ser lidandet, svälten och den sanitära situationen. Det framkommer också i de ställningstagandetexter som även Sverigedemokraterna står bakom.

Sedan har vi helt olika uppfattningar om UNRWA som organisation och huruvida man ska fortsätta den inslagna vägen med ett långsiktigt utvecklingsbistånd till Palestina i det här läget. Sedan 1994 har man betalat ut åtminstone 50 miljarder, i storleksordning som hela den årliga svenska biståndsbudgeten, till projekt som inte har lyckats skapa en fungerande konstitution eller en demokratisk stat. Inte heller har de lyckats skapa bättre villkor för kvinnor eller uppnå de jämställdhetsmål som Vänsterpartiet brukar tala sig varmt för. De har inte skapat en bättre situation för mänskliga rättigheter eller bekämpat korruptionen.

Någonstans måste man ta sig tid och utrymme att utvärdera: Hur går det? Var går det snett? Vad behöver vi göra rätt? Utifrån alla de uppgifter som framkommit om UNRWA:s infrastruktur och medarbetare som haft kopplingar till Hamas och terrorrörelsen är det uppenbart, menar jag, att det inte går att skicka ett enda öre till en organisation som inte klarar av att hålla den demokratiska rågången. Det borde inte vara kontroversiellt att säga det i Sveriges riksdag.

Anf. 25 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Fru talman! Självklart kan man utreda saker. Men att frysa och stoppa bistånd i detta katastrofala läge är fruktansvärt, för det riskerar liv. Vi ser redan att väldigt många människor har dött. Israels militära ockupation i Gaza har lett till att fler barn, fler journalister, mer medicinsk personal och mer FN-personal har dödats än någon annanstans i världen under en konflikt sedan andra världskriget.

Regeringens besked att Sverige återupptar stödet till FN-organet UNRWA var naturligtvis välkommet, men stödet borde aldrig ha frysts. Att i det svåra läge som Gaza befinner sig i, när så många oskyldiga civila drabbas så groteskt hårt, strypa stödet till den enda hjälporganisation som är stor nog och har tillräckligt med personal på marken för att göra skillnad riskerar människoliv. UNRWA är den enda organisation som har möjlighet att nå ut.

Man kan inte heller anklaga hela organisationen för vad möjligtvis ett antal personer skulle ha gjort. Det måste naturligtvis utredas, men hela organisationen kan man inte anklaga. Den bär inte ansvaret. De anklagelser som ledamoten här framställer mot UNRWA är också i stort sett helt felaktiga.

Det är helt obegripligt att Sverigedemokraterna motsätter sig att svältande barn och havande kvinnor ska få mat, vatten och hjälp av FN för att överleva. Hur många barn ska egentligen behöva dö innan Sverigedemokraterna ändrar sin uppfattning om stödet till UNRWA?

Anf. 26 Aron Emilsson (SD)

Fru talman! Jag vet inte om Lotta Johnsson inte var uppmärksam under mitt anförande. Jag var då väldigt tydlig med att den humanitära situationen i Gaza är fruktansvärd och behöver adresseras och förbättras akut. Jag nämnde omedelbart tillträde för humanitärt bistånd. Jag nämnde humanitär vapenvila i detta nu. Öppnande av fler gränsövergångar, inte minst i norr, är helt avgörande. Det är bättre att fokusera på att använda befintlig hamninfrastruktur för att få in humanitärt bistånd sjövägen än att fokusera på nya, långsiktiga infrastrukturlösningar med nya hamnbyggen och annat. Allt sådant har vi adresserat vid olika möten med biståndsorganisationer, FN-organ och andra som vi träffat här i Stockholm.

Jag håller med om att det finns oerhört mycket att göra här och nu. Men det gäller också att vara källkritisk. Vi vet i dag att Hamasmedlemmar är dominerande på flera platser i UNRWA:s utbildningssystem. Vi har genom åren sett hur mycket antisemitiskt läromaterial som förmedlas genom program som har finansierats genom UNRWA. Vi ser rektorer, skolmedarbetare och andra som har haft och har Hamaskopplingar. Vi ser hur UNRWA-faciliteter och UNRWA-infrastruktur har använts av Hamas.

Detta har naturligtvis inte skett utan UNRWA:s vetskap. Självklart är de väl medvetna om det. Det här måste man gå till botten med. Det har varit en del i att man nu ska granska detta ordentligt och göra en total genomlysning.

Vi har också ett ansvar för att det humanitära biståndet och allt bistånd som vi ger når rätt mottagare. Att bara fortsätta som tidigare enligt något slags låtgåprincip är att faktiskt beröva de människor som behöver nås av biståndet möjligheten att få del av detta.

Sveriges bidrag till UNRWA har inte heller varit avgörande. Det hjälper inte hur stort UNRWA är som organisation när varken UNRWA, World Food Programme eller andra biståndsorganisationer har kunnat få det tillträde som krävts i Gaza.

Anf. 27 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! Jag fick två funderingar när jag hörde Aron Emilssons anförande.

Den ena handlar om detta som vi ofta hör högerföreträdare säga, nämligen att Israel är den enda demokratin i Mellanöstern. Det är ju sant i den meningen att man håller val och så vidare. Men demokrati handlar också om mycket mer - att man har fri press, tillåtelse till demonstrationer och ett rättsväsen som fungerar samt att man behandlar alla människor inom sin stat lika.

Israel är också ockupationsmakt i Mellanöstern. Det gör i grunden att man behandlar palestinier och israeler på ockuperad mark helt olika. Israeler döms i civila domstolar och palestinier i militära domstolar. Israel har också många palestinier som är israeliska medborgare och har rätt att rösta i Israel. Detta är något som ofta inte kommer fram, men 20-25 procent av Israels befolkning är en arabisk-palestinsk minoritet.

Hur ser då förhållandena ut? Många människorättsorganisationer har tittat på detta och kommit fram till att Israel har ett system som i princip blir apartheid. Man delar upp människor utifrån etnisk tillhörighet. Man har också under den nuvarande regeringen haft en omfattande process för att skära i domstolsväsendet på ett sådant sätt att man skulle tillsätta politiska domstolar.

Min fundering är hur detta rimmar med att Aron Emilsson hävdar att Israel är en demokrati. Det finns organisationer som säger att detta är tydliga tecken på att man är en apartheidstat.

Min andra fundering gäller sanktioner. Aron Emilsson var väldigt tydlig med att han ville ha sanktioner mot Hamas. Men vill han se sanktioner mot de israeliska bosättare som utövar våld mot och bedriver fördrivning av palestinier på Västbanken, som dödar och skadar palestinier och som är understödda av de bosättarorganisationer som vi har pekat på att högerregeringen har kontakter med och träffar? Det undrar jag.

Anf. 28 Aron Emilsson (SD)

Fru talman! Tack för frågan, Håkan Svenneling!

Mycket riktigt har demokrati, det demokratiska begreppet, många betydelser - inte bara att hålla allmänna val och ha en konstitutionell förvaltning som fungerar.

Sedan är det inte, som Håkan Svenneling påstod, enbart jag som hävdar att Israel är den enda fungerande demokratin i Mellanöstern. Jag hänvisade till The Economists demokratiindex i mitt anförande, och de brukar vara en trovärdig röst i detta. I deras årliga förteckning är det tydligt, även i år, att Israel ligger högre i rankningen än vad många europeiska länder gör, länder som vi dagligen samarbetar med inom EU och andra organisationer i det internationella samfundet. I många avseenden ligger Israel bättre till rent demokratiskt.

Sedan finns det naturligtvis problem, och jag är inte främmande för att adressera dem - till exempel att Israel nu tittar på reformer av domstolsväsendet, något som har varit aktuellt de senaste åren, eller andra konstitutionella reformer som har väckt internationell genklang. Jag nämnde också i mitt anförande att gentemot stater som man har en nära relation till och förståelse för måste det också gå att framföra kritiska frågor och ställa dem mot väggen. Det anser jag naturligtvis att man ska kunna också gentemot Israel. Men det får aldrig gå till en argumentation som på något sätt underkänner, hotar eller ifrågasätter Israels existens eller rätt till frihet och liv på denna plats på jorden.

I utskottets betänkande, som vi nu debatterar, är det mycket tydligt att även vi sverigedemokrater ställer oss bakom att se närmare på sanktioner mot militanta extrema bosättare, i enlighet med vad till exempel USA har uttryckt. Det är tydligt i betänkandet, och det står jag står fast vid att man kan behöva göra. Sedan får man titta på vilka instrument som är mest träffsäkra och vad som är mest framgångsrikt av det som andra länder nu har prövat. Att regeringen håller ögonen på detta hoppas jag verkligen.

Anf. 29 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! Det är väldigt intressant att höra Sverigedemokraterna resonera om demokrati och konstatera att Israel har ett bättre demokratiindex än stater i Europa. Det är då länder som Ungern, Polen, delvis Slovenien och Slovakien, där det finns partier som Sverigedemokraterna samarbetar med. Inom till exempel Europaparlamentet sitter man i samma partigrupper som flera från dessa länder. Det är det ena som slår en när man hör Aron Emilsson tala om demokrati.

Det andra är att i det här sammanhanget blir det ett sätt att legitimera Israel och allt vad Israel gör genom att säga: Men Israel är en demokrati. Därför kan vi inte kritisera Israel.

Man hör väldigt sällan högerpolitiker ta upp problemen med demokratin i Israel. Det finns tydliga bevis för och anklagelser mot Israel för att vara en apartheidstat, där man delar upp människor utifrån etnisk bakgrund.

Jag har inga problem med att kritisera demokratin i både Ungern och Polen och även i många av diktaturerna i Mellanöstern. Det gör också Vänsterpartiet i betänkandet och i den motion som vi har skrivit i dagens betänkande.

Problemet är också att Israel trycker tillbaka behovet av palestinsk demokrati. Något som vi ofta hör från högerföreträdare är att i Palestina har man inte haft val på jättelänge. Det är i grunden jätteproblematiskt och också något som jag ofta har lyft fram. Men det är Israel som ockupationsmakt som hindrar att man håller val i östra Jerusalem. Det är väldigt viktigt att komma ihåg.

Skulle palestinierna hålla val utan att östra Jerusalem ingick skulle det vara ett erkännande av Israel som ockupationsmakt. Man skulle ge upp palestinska områden genom att säga att där har man inte rösträtt. De personer som lever där har inte rösträtt i israeliska val.

Det är väldigt viktigt att Sverige inte beskriver Israel som en fullfjädrad demokrati utan ser de problematiska bristerna i den israeliska staten. Framför allt är det viktigt att jobba för en tvåstatslösning, så att två demokratier kan leva sida vid sida och folk har frihet och demokrati.

Anf. 30 Aron Emilsson (SD)

Fru talman! En tvåstatslösning kräver till att börja med att båda parter erkänner den andres rätt att existera, och det är inte situationen i dag.

Vi ser dessutom en utveckling på Västbanken, där allt fler inom Fatah inte klarar av att ta avstånd från Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober. Vi ser rörelser och organisationer i undervegetationen under både Fatah och Hamas som stärker sina positioner också på Västbanken, men som tidigare ändå har kunnat fungera någorlunda ställt i relation till Hamas styre på Gazaremsan.

Det finns naturligtvis skäl att kritiskt belysa och diskutera också de mörka delarna av den svenska vänsterns idéhistoria, attityd och handlande i relation till Israel och Palestina och inte minst i relation till Hamas, Fatah och andra politiska aktörer i regionen. Det blir ett märkligt skuldbeläggande här, eftersom jag precis sa att vi är rätt samstämmiga i utrikesutskottet om att vi behöver adressera frågan om militanta och extremistiska bosättare. Det gör vi också tillsammans med USA i den transatlantiska dialogen med andra likasinnade stater. Det finns en samstämmighet där om att också ta upp kritiska frågor gentemot Israel och att ställa dem till svars om det krävs. Men det krävs också att man gör upp med den snårskog av antisemitism och det Israelhat som finns i vegetationen både på Gazaremsan och på Västbanken.

Jag nämnde ett antal exempel där vi fortfarande kan se stora problem, till exempel organisationen UNRWA och deras relation till Hamas. Jag skulle vilja höra Håkan Svenneling utveckla hur man ser på det, vilket vi inte har berört nu. Men det tror jag att det finns anledning att återkomma till.

Jacob Risberg (MP)

Anf. 31 Jacob Risberg (MP)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.

Det var ett par saker som jag hakade upp mig på under anförandet och som jag skulle vilja ha lite klargöranden kring.

Det ena handlar om er vilja att lägga ned UNRWA och ersätta det med UNHCR. Alla som vet någonting om flyktinghistoria och vad som styr flyktingars rätt ser genast på flyktingkonventionen från 1951. Den första artikeln i flyktingkonventionen handlar om flyktingars rätt till återvändande.

Återvändande flyktingar är någonting som man ofta hör Sverigedemokraterna tala om liksom rätten att återvända till de länder och de territorier som de kommer ifrån. Det är någonting som man driver aktivt även här i Sverige.

Därför är mina första frågor till ledamoten Aron Emilsson: Gäller det i så fall även palestinska flyktingar? Ska de ha samma rättigheter som resten av världens flyktingar? Ska de ha rätt att återvända? Det är väl egentligen den rättighet som vi alla kämpar för att flyktingar ska ha.

Flyktingar tvingades att fly under det palestinska mandatet 1947, nakba 1948 och kriget 1967. Människor lever i dag i flyktingläger som UNRWA driver i Gaza, i flyktingläger på Västbanken, i Egypten, Libanon, Syrien, Jordanien och runt om i världen. Ni talar alltid om rätten till återvändande. Vad anser Sverigedemokraterna om palestiniernas rätt till återvändande?

Anf. 32 Aron Emilsson (SD)

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag är glad att Jacob Risberg ändå hakar upp sig på något, för det är viktigt att belysa de politiska skiljelinjerna här i kammaren.

Naturligtvis tillkom UNRWA i en annan tid, i en annan historisk kontext och utifrån flyktingkonventionen. Universellt sett behöver naturligtvis alla människor ha en möjlighet att återvända till sina hem. Det är jätteviktigt. Men det kräver också något slags förståelse för terrängen, de politiska låsningarna, vad som faktiskt försiggår och vad det finns för förutsättningar för detta i verkligheten. Det är ju en sak med utopiska visioner och en annan hur det faktiskt ser ut på marken.

UNRWA är som organisation, som också Stefan Olsson nämnde i ett tidigare replikskifte, en del av låsningen i Israel-Palestina-konflikten. Man har låst fast många palestinska flyktingar i ett evigt flyktingskap, vilket inte är en långsiktig lösning. Det är väldigt många knutar som behöver lösas upp i regionen och i Israel-Palestina-konflikten. Det håller jag helt med om, och naturligtvis behöver det adresseras.

Som jag sagt tidigare ska vi inte dra oss för att ställa kritiska frågor och i de internationella organisationer och samfund som vi verkar i försöka uppnå det långsiktiga målet om en tvåstatslösning enligt Osloavtalet 1993. Men det är ett faktum just nu att det är allt färre som tror på det som en praktisk lösning här och nu, medan man fortfarande håller det varmt som en teoretisk idé. Vi behöver också adressera frågan om hur vi kan bidra till att detta kan få bättre realpolitiska förutsättningar.

Jacob Risberg (MP)

Anf. 33 Jacob Risberg (MP)

Fru talman! Jag tackar ledamoten Emilsson för svaret.

Det är intressant detta att man måste se till terrängen, de lokala förutsättningarna och så vidare vad gäller rätten till återvändande. Det ska vi definitivt ta med oss till andra frågor. Det ska bli spännande.

Det är också en annan sak som jag hakade upp mig på. Ni har en motion som handlar om att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad. Det tycker jag också är en väldigt intressant fråga, och ni är inte är det enda partiet som driver den. Jag tycker att man lite grann föregriper den tvåstatslösning som Sverigedemokraterna själva påstår sig vilja värna om.

Enligt FN:s delningsplan skulle Jerusalem vara en internationellt styrd stad som inte skulle tillhöra något land. Men Sverigedemokraterna vill att den ska tillhöra Israel. Då undrar jag: Om man föregriper tvåstatslösningen, vilken har Sverigedemokraterna i så fall tänkt sig ska vara palestiniernas huvudstad? Ni är ju så villiga att redan gå före vad gäller den ena sidans rätt till en annan huvudstad än den som vi i dag erkänner. Vilken stad har ni tänkt ska vara palestiniernas huvudstad?

Anf. 34 Aron Emilsson (SD)

Fru talman! Till skillnad från Jacob Risberg är ju jag ideologiskt socialkonservativ och har en nationalistisk grundsyn. Det innebär också att jag har en utgångspunkt som gäller universellt som säger att varje folk själva bör vara främst delaktiga i vad som är deras sätt att styra och organisera sitt land. Det gäller även valet av huvudstad. Jag tänker alltså inte fördjupa mig i den diskussionen här och nu. Jag tycker att det är viktigt att den förs på plats, regionalt, inte minst för palestiniernas del och i deras politiska dialog med närliggande aktörer.

Det är naturligtvis så att vi är för en tvåstatslösning. Jag har däremot tyvärr av många skäl väldigt svårt att se att det finns realistiska förutsättningar för en sådan just nu och över tid på grund av låsningarna i regionen. Det vet vi ju alla, men det hindrar inte att vi strävar efter det. Det är bra att vi har aktivitet i alla våra internationella organisationer och kan samverka genom Europeiska unionen och inom FN-systemet och försöka få fler svenskar på tyngre poster även i dessa sammanhang. Att driva svenska intressen är naturligtvis jätteviktigt.

Återigen: Jag ser inte att det råder någon egentlig konflikt mellan Miljöpartiet och Sverigedemokraterna i frågan om att uppnå en tvåstatslösning. Men jag ser också hur terrängen ser ut och de realpolitiska förutsättningarna. Jag tycker att det är viktigt att gräva där man står och se vad man kan göra här och nu för att försöka förstärka de förutsättningarna snarare än att enbart uppehålla oss vid utopiska dimensioner av den här frågan som just nu av beklagliga skäl inte har förutsättningar att nå en lösning.

Anf. 35 Yusuf Aydin (KD)

Fru talman! Dagens debatt berör Mellanöstern och Nordafrika i en historisk kontext men också i nutid. Det är en både viktig och komplex region. Jag ska inledningsvis prata om den allvarliga konflikten i Israel och Palestina och senare beröra andra länder och konflikter i regionen.

Den 7 oktober utsattes Israel och dess civilbefolkning för en avskyvärd attack av terrororganisationen Hamas, där över 1 200 människor mördades. Det fördömer vi starkt. Vi står därför också bakom Israels rätt att försvara sig i enlighet med folkrätten och den internationella humanitära rätten.

Vår uppfattning om att Israel har rätt att försvara sig innebär inte att vi oreserverat stöder allt som Israel gör. Terrorgruppen Hamas måste avväpnas och dess styre avvecklas för både israelernas och palestiniernas skull. De visar nämligen ingen respekt för något människoliv, inte heller för palestinska liv när dessa används som mänskliga sköldar. Hamas måste även släppa samtliga kvarvarande personer i gisslan omedelbart och förbehållslöst.

Samtidigt behöver Israel göra mer för att skydda civila. Den humanitära katastrofen i Gaza pågår och fortsätter att förvärras med ett ofattbart mänskligt lidande och akut brist på mat och andra förnödenheter som följd. Barn och andra utsatta grupper i framför allt norra Gaza lider av svält. Ett tungt ansvar för folkets lidande vilar på Hamas, som startade kriget den 7 oktober.

Sedan en tid tillbaka är det uppenbart att de civila skadorna, lidandet och antalet dödade civila i Gaza är mycket stort. Israel behöver agera genast för att släppa in nödhjälp i mycket större omfattning än i dag och på andra sätt agera för att skydda civila från effekterna av krigföringen mot Hamas. Kristdemokraterna vill se en omedelbar humanitär vapenvila.

Fru talman! Sverige är en stor kärnstödsgivare till flera humanitära aktörer som verkar på plats. Vi har sedan krigsutbrottet bidragit med cirka 290 miljoner kronor i ytterligare humanitärt stöd till civila i Gaza. FN-organet UNRWA har accepterat åtaganden om skärpta krav på kontroll, vilket gör det möjligt för Sverige att återuppta utbetalningarna dit.

Kristdemokraternas långsiktiga mål är att så snart det är praktiskt möjligt överföra ansvaret från UNRWA till UNHCR, som hanterar alla övriga flyktingsituationer i världen, och därmed börja avveckla UNRWA. I detta akuta läge, när nöden är stor och civilbefolkningen lider, gäller det dock först och främst att rädda liv. Regeringen verkar också tillsammans med EU och likasinnade länder för att Israel ska möjliggöra snabbare, säkrare och mer omfattande humanitära leveranser.

Kristdemokraterna anser vidare att Israel på allvar måste ta itu med det oacceptabla bosättarvåldet på Västbanken och upphöra med expansionen av bosättningar. Bosättningarna strider mot folkrätten och undergräver möjligheterna att nå en tvåstatslösning. En förhandlad tvåstatslösning, där Israel och Palestina samexisterar, är och förblir den enda hållbara vägen mot fred. Det är också viktigt med gemensamma diplomatiska ansträngningar, inklusive av regionala aktörer, EU, USA och FN, för att undvika ytterligare upptrappning med risk för ett fullskaligt regionalt krig och andra spridningseffekter i regionen.

Fru talman! I regionen finns också Egypten, ett stort och strategiskt viktigt land, som kan spela en viktig roll för utvecklingen och för arbetet med att skapa fred och stabilitet. I veckan tecknades ett avtal mellan EU och Egypten om strategiskt och övergripande partnerskap inom ett antal områden.

I Egypten finns en stor kristen minoritet, kopter, som utgör cirka 10 procent av landets befolkning och som regelbundet utsätts för attacker från Daish eller andra islamistiska extremister. Egypten spelar också en viktig roll tillsammans med USA, Qatar och andra aktörer för att förhandla fram ett eldupphör.

Fru talman! Irak och Syrien är två andra länder i regionen som drabbats hårt av krig och konflikter de senaste decennierna. Iraks etniska och religiösa minoriteter har drabbats särskilt hårt under konflikten med Daish, och deras traditionella hemtrakter i Irak har utsatts för stor förstörelse.

Syrienkrisen, som är inne på sitt 13:e år, är den största flyktingkrisen i världen. Över 12 miljoner syrier har tvingats lämna sina hemorter. Merparten av de syriska flyktingarna är internflyktingar eller befinner sig i Syriens grannländer såsom Turkiet och Libanon, där påfrestningarna på lokalsamhällena har varit stora. Där råder också väldigt svåra ekonomiska förhållanden. Pandemins påverkan, sanktioner, inflationen och den kraftiga jordbävningen för drygt ett år sedan har försvårat den humanitära situationen ytterligare för Syriens hårt drabbade civilbefolkning, både i Syrien och i dess närområden.

Fru talman! Förföljelsen av kristna minoriteter globalt men också i regionen är omfattande. Kristna bedöms vara världens mest förföljda religiösa grupp. Open Doors senaste rapport pekar på 365 miljoner kristna i världen som är utsatta för någon form av religiöst förtryck. I flera länder i Mellanöstern ser vi en mycket allvarlig situation där den kristna befolkningen riskerar att successivt utplånas från sina historiska ursprungsområden. Förtrycket tar sig även etnoreligiösa uttryck, och grundläggande mänskliga och medborgerliga rättigheter inskränks alltmer för minoriteter som syrianer, assyrier och kaldéer. Det gäller även yazidier. Regionen har under århundraden varit hem för en mångfald av religiösa och etniska folkgrupper. Flera av länderna i Mellanöstern har varit drabbade av krig och konflikter.

De kristna minoriteterna har levt och lever i särskild utsatthet och har under historiens gång utsatts för förföljelse, förtryck och folkmord. Det har lett till en alarmerande minskning av Mellanösterns kristna befolkning. I Syrien och Irak ser vi en närmast 80-procentig minskning bara de senaste 20 åren. När Daish ryckte fram 2014 tömdes Mosul och övriga Nineveslätten på kort tid på sin kristna befolkning, och kyrkklockorna tystnade för första gången på 1 600 år.

Trots all denna religionsförföljelse har religionsfrihet tidigare haft en nästan obefintlig roll i svensk utrikespolitik och svenskt utvecklingssamarbete. Men vi kristdemokrater har sedan länge arbetat för att religionsfriheten ska prioriteras i svensk utrikes- och biståndspolitik. Mot denna bakgrund är vi stolta och glada att regeringen nu inriktar biståndet för att minska utsattheten för kristna och andra religiösa minoriteter i regionen.

I regeringens utrikesdeklaration liksom i reformagendan för biståndet och tillhörande strategier har religionsfrihet prioriterats med tydliga formuleringar för religionsfrihet och för religiösa minoriteters rättigheter. I denna region som präglas av många konflikter bör och ska Sverige agera aktivt och beslutsamt inom EU och FN för att bekämpa fattigdom, förtryck och förföljelse och för att främja fred och stabilitet, mänskliga rättigheter och demokrati samt skydd och säkerhet för regionens etnoreligiösa minoriteter.

Anf. 36 Johan Büser (S)

Fru talman! I augusti reste ett stort antal riksdagsledamöter från Kristdemokraterna till Israel. Resan arrangerades av KKL, en organisation som anklagas för finansiering av illegala bosättningar på palestinsk mark. Under resan träffade KD-delegationen heller ingen representant från den palestinska sidan, ungefär som är brukligt när högerpartierna reser i regionen.

I början av mars, det vill säga för några veckor sedan, bjöd IAF in till en konferens i Israel där bland annat ledamoten Aydins kollega i utrikesutskottet Magnus Berntsson närvarade. IAF stöder för övrigt den nuvarande israeliska så kallade närvaron på Västbanken, och båda resorna har blivit medialt uppmärksammade.

Kristdemokraternas resor möter med rätta omfattande kritik. Helena Lindholm, professor i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet och expert på Palestinakonflikten, tillhör dem som är kritiska. Hon är särskilt tydlig med det internationellrättsliga perspektivet om att Västbanken är ockuperat av Israel och att Kristdemokraterna som parti har en lång tradition av att inte förhålla sig särskilt kritiskt till bosättarrörelsen och den israeliska högern.

Därför vill jag fråga ledamoten Yusuf Aydin om hur ledamoten ser på partikollegan i utrikesutskottet Magnus Berntssons besök. Kan ledamoten även säga något om Kristdemokraternas förhållningssätt till bosättningar och den israeliska högern?

Anf. 37 Yusuf Aydin (KD)

Fru talman! Jag anser att min kollega Berntsson på ett bra och sakligt sätt har bemött frågor om den senaste resan. Han träffade bland annat representanter från regering och opposition, och han besökte även en kibbutz - som senare attackerades den 7 oktober.

Vår ledamot tog till orda och uttalade tydligt att vi inte står bakom bosättarpolitiken. Inte heller skrev han på det uttalande som hade förberetts. På så sätt tydliggjorde han partiets ställningstagande, som också är i linje med vad vi har sagt tidigare. Vi ser bosättningarna som ett hinder för fred i regionen, och vi har också sagt att vi stöder EU-sanktionerna mot extremistiska bosättare på Västbanken. Bosättningarna utgör ett hinder för fred och den tvåstatslösning vi vill se i framtiden.

Anf. 38 Johan Büser (S)

Fru talman! Jag tackar ledamot Aydin för svaret. Jag välkomnar naturligtvis positionsförflyttningar, om det är vad du ger uttryck för här. Som jag nämnde i mitt anförande har KD historiskt inte offentligt uttryckt sig särskilt kritiskt mot bosättningarna eller för den delen den israeliska högern.

Vi har under det fruktansvärda krigets utveckling ändå sett en positionsförflyttning, delvis därför att vi har drivit regeringen framför oss när det kommer till kraven om den omedelbara vapenvilan och vidare kraven att regeringen åtminstone i skrift tydligare ska uttrycka att man fördömer bosättningarna. Nu hör jag det också från ledamot Aydin i kammaren. I så fall välkomnar jag det.

Jag noterade också i går vid ett möte med Palestinas ambassadör att två ledamöter från Kristdemokraterna medverkade. Det var första gången under mina snart tio år i riksdagen som något av de fyra högerpartierna deltog i ett sådant sammanhang. Jag skulle välkomna att fler partier från Tidöpartierna skulle göra något liknande för att få ett bredare perspektiv på konflikten, om man menar allvar med orden om en verklig tvåstatslösning.

Fru talman! Jag välkomnar Aydins ord. Jag är dock bekymrad över dessa resor och hur det ser ut för Sveriges anseende när ledamöter deltar i resor arrangerade av tvivelaktiga organisationer. Jag vill därför ställa en avslutande fråga till ledamoten Aydin: Kommer du att ta initiativ i ditt parti för att ni i framtiden inte ska genomföra liknande tvivelaktiga resor, som också kritiseras högljutt av forskare och experter inom internationell rätt?

Anf. 39 Yusuf Aydin (KD)

Fru talman! Många av mina kollegor har tillsammans med mig haft ett stort intresse för regionen, och vi har tidigare gjort resor där besök har skett till både Israel och platser på Västbanken i syfte att få bättre kunskap om komplexiteten och regionen. Det är bra.

Jag kan inte gå in på enskilda ledamöters resor. Men de resor som har genomförts, och min kollegas senaste resa, har bemötts och klargjorts i medierna. Vi gör resor i syfte att etablera kontakter och för att ta del av det som händer där. Vi kommer även i fortsättningen att få förhålla oss till utvecklingen. Det måste alla partier göra.

Den förflyttningen och det tydligare ställningstagandet har skett utifrån den utveckling som har pågått där och som på många sätt är oroväckande. Det gäller speciellt den humanitära situationen, det stöd som betalas ut och de aktiva insatser som regeringen gör för att öka tillträdet.

Den stora bristen har varit att tillträdet till Gaza har varit för begränsat. Regeringen jobbar med dessa frågor i större omfattning.

Anf. 40 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Fru talman! Jag tackar Yusuf Aydin för anförandet.

Jag hörde redan i anförandet att ledamoten tog avstånd från de illegala israeliska bosättningarna. Det gläder mig, och det förtydligades också i replikskiftet.

Jag har samma funderingar och frågor som Johan Büser hade om besöken som ändå har ägt rum av representanter för Kristdemokraterna. Det var en stor grupp riksdagsledamöter som i augusti 2023 reste till Israel och träffade representanter för den illegala verksamheten, det vill säga de illegala bosättningarna. Man besökte bland annat Simcha Rothman, representant för det extremnationalistiska partiet Religious Zionist Party där Bezalel Smotrich är partiledare. Det är en av de mest högerprofilerade politikerna i bosättarrörelsen.

Om man säger sig vara emot bosättarrörelsen, varför besöker man dem och på det sättet legitimerar dem? Det är ett erkännande när man besöker dem. Jag får inte riktigt ihop detta. Jag skulle vilja ha ett förtydligande om varför man gör dessa besök. Det är märkligt.

Skulle det vara okej att besöka det ockuperade Krim och ha kontakt med representanter för ockupationsmakten där? Jag tror inte att ledamoten skulle tycka det, men det är lite samma sak.

Jag tror att ni har ett jobb att göra i Kristdemokraterna när det gäller de här besöken för att förtydliga att ni verkligen står upp mot de illegala bosättningarna.

Man besökte ju också organisationen Elad, som också är en bosättarorganisation som jobbar med att vräka palestinier och ta över bostäder i palestinska områden.

Anf. 41 Yusuf Aydin (KD)

Fru talman! Nu var jag inte med på den här resan, så jag kommer inte att kunna ge detaljer om exakt vilka organisationer de träffade. Det får ledamoten gärna fråga någon av dem som var med på besöket.

Däremot är det, som jag sa tidigare, många i Kristdemokraterna som är varma anhängare av Israel men också väldigt intresserade av regionen och har varit på liknande besök där. Under många resor har de också besökt olika palestinska områden och platser på Västbanken. Det ingår, skulle jag säga, i det uppdrag och det intresse som finns att göra en del resor dit. Sedan kan jag inte svara på frågor om enskilda träffar eller besök.

Vårt ställningstagande, som vår utrikespolitiske talesperson nyligen redogjorde för i medierna, är att vi inte på något sätt stöder bosättarpolitiken. Vi ser den som ett hinder för regionen och för den tvåstatslösning som vi ser som den långsiktigt hållbara lösningen på konflikten.

Anf. 42 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Fru talman! Jag är glad för att ledamoten på ett tydligt sätt tar avstånd från de illegala israeliska bosättningarna. Det tycker jag är ett steg åt rätt håll. Men jag tycker fortfarande att det är ett jättestort problem att man besöker de här illegala verksamheterna.

Det är ju en sak att resa till området och besöka representanter för det officiella Israel, för Palestina och så vidare. Det har jag också gjort. Men att besöka de här illegala bosättningarna är att ge dem legitimitet. Bosättningarna är ju ett brott mot fjärde Genèvekonventionen. De anses också vara ett krigsbrott av Internationella brottmålsdomstolen, så det är viktigt att man är tydlig här. Västbanken är ju ockuperad av Israel. Det anser hela det internationella samfundet, även USA och Sverige.

Jag tror att ni får ta en fördjupad diskussion inom partiet om hur ni ska jobba med den här frågan framöver.

Anf. 43 Yusuf Aydin (KD)

Fru talman! Återigen: Jag var inte med på besöket. Jag kan inte svara på frågor om detaljer. Däremot vill jag betona att ett besök någonstans inte betyder ett godkännande eller ett stöd på något sätt för en viss sak.

Det kan ibland finnas delar av programmet som vi kanske inte hade gjort själva. Det sätt vi gjorde det på nu, när min kollega tydligt redogjorde för partiets ställningstagande och till exempel inte skrev på uttalandet som hade förberetts, var i linje med Kristdemokraternas syn på bosättningarna som ett hinder. Därmed skulle jag säga att det har varit i linje med partiets hållning i övrigt.

Men det sker resor. Det har det gjort länge, och det är något som både utifrån intresse och utifrån mycket av den politik som vi har drivit för regionen är helt naturligt.

Anf. 44 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Nästa vecka kommer World Food Programmes verkställande direktör till Sverige. Det är naturligtvis ett viktigt besök.

World Food Programmes bild är att i storleksordningen 677 000 nu är i katastrofläge med risk för svält. Om det här fortsätter till juli kommer den siffran att fördubblas, och då har man inte tagit med den aktion i Rafah som Netanyahu ser framför sig.

Skälet till den katastrofala humanitära situationen på Gaza är naturligtvis att man inte får till stånd ett eldupphör. Ett humanitärt eldupphör är nödvändigt, och jag utgår från att detta är något som Kristdemokraterna är beredda att driva. Ett humanitärt eldupphör är ju förutsättningen för att organisationer ska komma in, oavsett vilken organisation vi pratar om. Vi kan anslå mer medel, men pengarna kommer inte fram om man inte kommer in och kan distribuera på grund av pågående krigföring.

Sedan har vi frågan om UNRWA som en av de centrala aktörerna för att kunna distribuera bistånd. Det är märkligt att höra att också Kristdemokraterna trots att de förespråkar en tvåstatslösning vill föregripa den och säger att UNRWA bör upphöra.

Rätten att återvända ska alltså redan avgöras av att man stryper UNRWA. Eller anser Kristdemokraterna att UNHCR ska omvandlas till att ta också det uppdraget så att man inte ändrar spelreglerna?

Anf. 45 Yusuf Aydin (KD)

Fru talman! När det gäller den humanitära situationen i Gaza tror jag att vi är överens om att läget är akut. Det är fruktansvärt, det är omfattande och det är på gränsen till svält. Därför har regeringen och Kristdemokraterna stöttat ökade humanitära insatser, och vi driver på för en omedelbar humanitär vapenvila.

Det jag nämnde i den förra repliken som jag tror inte alltid kommer fram är att det främsta, initiala problemet inte har varit pengarna utan tillträdet. Det kommer inte in tillräckligt med leveranser. Det är bland annat därför som USA och en del andra har försökt att genom flyg eller sjöfart eller på andra sätt få fram mer mat och andra förnödenheter.

Som jag nämnde i mitt anförande jobbar Sverige tillsammans med EU och andra likasinnade för att få Israel att släppa in fler leveranser i Gaza. Det är inte tillräckligt; det håller jag med om.

Vad gäller UNRWA är det något som vi har kritiserat länge, jag och mina kollegor. Det är en ganska udda konstruktion. Vi menar att UNHCR eller andra organisationer inom FN och för den delen World Food Programme skulle kunna komplettera och i ett senare skede ersätta UNRWA.

Det är inte unikt på det sättet att vi har en specifik organisation som tar hand om alla flyktingar från en viss befolkning. Utifrån de brister som finns och de påpekanden vi gjort tidigare är det den långsiktiga lösning vi vill se.

Anf. 46 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! I grunden ger man med den ena handen och tar med den andra. Att ge bistånd till organisationer och säga att man stöttar humanitärt när det humanitära biståndet inte når fram, när det inte finns någon som kan leverera det därför att man ströp biståndet till UNRWA och blockerade på det sättet, är inte att fullt ut göra det man kan för att åstadkomma ett slut på det humanitära lidandet, som är så förskräckligt på Gaza.

Man anser att UNRWA inte är en bra organisation, att den har funnits för länge. Men det är ju i 76 år som man har väntat på en tvåstatslösning. Med en tvåstatslösning på plats upplöses UNRWA, för då har den frågan lösts.

Min fråga blir naturligtvis: Anser inte Kristdemokraterna att rätten att återvända och UNRWA:s uppdrag är frågor som behöver lösas i samband med en slutlig lösning av denna konflikt? Det har tidigare varit en hållning att rätten att återvända är en del i en förhandlad lösning. Men detta är uppenbarligen inte längre en fråga som Kristdemokraterna anser behöver hanteras, utan den kan helt enkelt upplösas från det internationella samfundets sida.

Anf. 47 Yusuf Aydin (KD)

Fru talman! När det kommer rapporter om eventuella terrorkopplingar eller om att anställda till och med har deltagit i terrorattacken tror jag att det är helt rimligt, naturligt och även nödvändigt att pausa utbetalningarna, vilket både Sida, regeringen och många andra länder gjorde. Sedan har det gjorts utredningar, och vi har fått skriftliga utfästelser från UNRWA om ökad transparens och ökade kontroller. Betalningarna har därmed återupptagits, vilket vi stöttar.

Men återigen: Det kortsiktiga problemet med den humanitära situationen är inte främst pengar. När andra organisationer har fått pengar på olika sätt har tillträde alltid varit det svåraste problemet. Kortsiktigt menar vi att UNRWA behövs, och vi är därför beredda att släppa på utbetalningarna, vilket också gjorts.

Men på sikt behöver det uppdrag UNRWA har på olika sätt tas över av andra organisationer inom FN. Det är inte rimligt att en enda organisation på detta sätt är dominerande, och det skapar också en sårbarhet när det, som i det här fallet, inte fungerar. Jag tror att det även för det palestinska folkets bästa är rimligt att man på sikt försöker bredda basen för att hjälpa de palestinska flyktingarna på plats.

Även vår linje är som sagt att en förhandlad tvåstatslösning är den långsiktigt hållbara vägen mot fred.

Anf. 48 Johan Büser (S)

Fru talman! Yousef, som är tolv år, äter ett halvt bröd om dagen. Det kunde vi läsa i Expressen i går. Han är en av alla de människor i Gaza som på grund av den fruktansvärda situationen med anledning av kriget lider brist på mat, rent vatten och annat som behövs för att tillgodose de grundläggande behoven.

Vi ser hur situationen förvärras dag för dag. Sedan några veckor har barn börjat svälta ihjäl, och nästan vart tredje barn under två år lider nu av undernäring, enligt Unicef. Sedan Israel inledde den militära operationen efter den 7 oktober beräknas 13 000 barn ha dött, och den officiella siffran över antalet döda är en bra bit över 30 000. Unicef varnar kraftigt för att vi snart når en situation med massvält i Gaza.

Samtidigt hör vi hur Israels ledare Benjamin Netanyahu säger att det ska genomföras en markinvasion i Rafah och att han aldrig kommer att acceptera någon form av tvåstatslösning. Vi ser också att Hamas fortsätter hålla gisslan - alla dem som togs till fånga efter den vidriga terrorattacken den 7 oktober. Man kan fråga sig: När är det nog?

Fru talman! Socialdemokraternas partiordförande Magdalena Andersson satte i veckan ord på det som många av oss nu känner. Hon sa: Att den situation som råder i Gaza över huvud taget har kunnat uppstå är en skamfläck i historien.

Vår internationella rätt, med rättigheter och skyldigheter, måste gälla alla. Vi som kan måste nu höja våra röster för detta. Det gäller oavsett om du lever i Ukraina, Iran, Israel eller Palestina. Många, även i vårt land, upplever att den regelbaserade världsordningen visade sig bara gälla vissa länder. Illusionen av en världsordning värd namnet brister i många människors ögon. Men Sverige ska inte och får inte bidra till den tyngd av tystnad som vi ser från vissa håll när det gäller situationen i Gaza.

Fru talman! Vi socialdemokrater har ända sedan den 7 oktober vid upprepade tillfällen träffat representanter för såväl Israel som Palestina. För några veckor sedan besökte jag för egen del regionen, tillsammans med generalsekreteraren för Olof Palmes internationella center. Vi besökte Jerusalem, Ramallah och Tel Aviv. På plats träffade vi organisationer från det civila samhället som Palmecentret arbetar med. Vi träffade politiker från våra systerpartier på båda sidor. Vi träffade den svenska representationen på plats. Vi träffade också anhöriga till dem som tagits som gisslan av Hamas, och vi träffade företrädare för UNRWA.

Det är så vi socialdemokrater gör när vi besöker regionen. Vi ser till att besöka och ta kontakt med båda sidor, för att markera närvaro och för att undvika ensidighet.

Resan gav naturligtvis många intryck som är omöjliga att sammanfatta här i riksdagens talarstol i dag. Men läget är fortsatt mycket dystert. I skuggan av tragedin med de gisslantagna och den humanitära katastrofen i Gaza ökar bosättarvåldet och repressionen på Västbanken. Palmecentrets partnerorganisationer från det civila samhället kunde genom egna upplevelser vittna om rädslan, hopplösheten och obehaget i att dagligen lida av ockupationen på Västbanken, en ockupation som fortskrider med nya illegala israeliska bosättningar.

Vi träffade som sagt även representanter för FN-organet UNRWA, som sedan 1949 är aktivt med att hjälpa palestinier att få mat, utbildning och samhällsutveckling. Nu är behoven större än någonsin i Gaza. UNRWA berättade om en mycket tuff ekonomisk situation, efter att flera länder beslutat att frysa sina utbetalningar.

Vi socialdemokrater har som bekant drivit på hårt för att den svenska högerregeringen ska återuppta biståndet till UNRWA, vilket nu också nyligen har skett enligt ett besked från biståndsministern. Precis som utrikesminister Tobias Billström sa här i kammaren i riksdagens utrikespolitiska debatt nyligen är UNRWA den enda organisation som har kapaciteten att förse Gazas invånare med förnödenheter.

Fru talman! Det är som sagt bra att stödet till UNRWA har återupptagits, efter att vi socialdemokrater tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet drivit regeringen framför oss i detta. Nu återstår det för regeringen att också återuppta det svenska utvecklingsbiståndet till Palestina, ett bistånd som går till det civila samhället - till organisationer som bland annat jobbar med att organisera kvinnor och unga och med att bidra till samhällsutveckling och demokrati och till att stoppa Hamas. Vi förväntar oss därför att det besked regeringen ska komma med är att också det svenska utvecklingsbiståndet ska återupptas. Förnödenheterna måste omedelbart in i Gaza, och det är oacceptabelt att Israel fördröjer och stoppar transporterna på det sätt som sker i dag.

Fru talman! Som framgår av mitt anförande är våra socialdemokratiska krav mycket tydliga när det gäller situationen i Israel och Palestina. Vi kräver en omedelbar vapenvila. Vi kräver att de som tagits som gisslan av Hamas släpps omgående, att det svenska stödet till UNRWA snabbt utbetalas och att utvecklingsbiståndet återupprättas. Vi välkomnar beskedet att EU tar fram sanktioner mot bosättare.

Svensk socialdemokrati har sedan länge ett starkt engagemang för att en tvåstatslösning ska uppnås, med målet att såväl Israel som Palestina och deras befolkningar ska kunna leva i fred, frihet och demokrati. För första gången på mycket länge talar fler länder om det verkliga behovet av en tvåstatslösning värd namnet. Om vi menar allvar med vårt arbete för alla folks frihet och hela världens fred har vi en skyldighet att i vårt internationella arbete fortsätta verka för ett fritt Israel och ett fritt Palestina.

Fru talman! Vi måste också med alla medel stoppa riskerna för en regional eskalering av kriget. Vi ser situationen i Röda havet, och vi ser hur Iran understöder destruktiva krafter och farliga rörelser som Huthirebellerna, Hizbollah och Hamas, och det slutar inte där. Det har också rapporterats att Iran tros ha haft långt framskridna planer på att mörda svenska judar. En terrorlistning av det iranska Islamiska revolutionsgardet, IRGC, är det enda rätta, eftersom de uppenbart är ett säkerhetshot också utanför Irans gränser.

Avslutningsvis yrkar jag bifall till våra motivreservationer under punkt 7 och punkt 8 om utvecklingsbiståndet och biståndet till UNRWA samt till reservationen under punkt 10 om Iran. Det handlar alltså om reservationerna 9, 10 och 12.

(Applåder)

(forts. § 9)

Anf. 121 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Fru talman! Ord räcker inte till för att beskriva djupet av den humanitära katastrof och det mänskliga lidande som pågår mitt framför våra ögon i Gaza. Det måste få ett stopp, och det kan få ett stopp om den politiska viljan finns.

Israels militära operation i Gaza har lett till att fler barn, fler journalister, mer medicinsk personal och mer FN-personal har dödats än någon annanstans i världen under en konflikt sedan andra världskriget. Samtidigt beräknas omkring 50 000 kvinnor vara gravida i Gaza, och de tvingas föda under fruktansvärda sanitära förhållanden och utan bedövning. Många av dem förblöder.

Ingen plats i Gaza är säker, och det finns ingenstans att ta vägen. Över 75 procent av befolkningen har tvingats lämna sina hem. De är i desperat behov av mat, vatten, skydd och medicinsk vård. Många har flera gånger tvingats flytta och söka nytt skydd. Enligt flera hjälporganisationer lider över 2 miljoner människor av hungersnöd. Hittills har minst 30 barn dött av svält på de två sjukhus som fortfarande fungerar hjälpligt, och betydligt fler riskerar att dö om inte hjälpen kommer fram.

Människor tvingas mala djurfoder för att göra bröd på grund av bristen på vetemjöl. En del äter gräs i brist på annat. De humanitära behoven i Gaza är akuta.

Efter påtryckningar från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centern har regeringen nu återupptagit stödet till FN-organet UNRWA. Det är naturligtvis välkommet, men stödet borde aldrig ha frysts. EU-kommissionen har dragit samma slutsats liksom Kanada, Spanien och flera andra länder.

Det pågår ett krig i Gaza - ett krig som drabbar oskyldiga civila groteskt hårt. Att i det läget strypa stödet till den enda hjälporganisation som är stor nog och har tillräckligt med personal på marken för att göra skillnad var inte bara oansvarigt; det riskerade människoliv.

Att straffa hela UNRWA med 30 000 anställda för vad möjligen ett fåtal personer har gjort sig skyldiga till är självklart felaktigt. Utredningen runt dessa personer kunde ha fortgått utan att biståndet ströps. EU:s högsta biståndschef Janez Lenarcic säger dessutom i ett uttalande att han inte sett några som helst bevis för Israels anklagelser mot FN-organet UNRWA.

Det är minst sagt anmärkningsvärt att regeringsunderlaget Sverigedemokraterna protesterade mot det återupprättade biståndet till UNRWA. Det är helt obegripligt hur Sverigedemokraterna kan motsätta sig att svältande barn och kvinnor ska få mat, vatten och hjälp av FN för att överleva.

Det svenska biståndet till Palestina är i det nuvarande katastrofläge som råder långt ifrån tillräckligt. Biståndet behöver stärkas betydligt. Regeringen återupptog dock inte utvecklingsbiståndet till Palestina, som den stoppade i samband med Hamas brutala angrepp den 7 oktober. Det är ett angrepp som självklart måste fördömas med kraft, och de ansvariga måste ställas till svars. Men det rättfärdigar inte att hela den palestinska befolkningen nu straffas urskillningslöst i något som kan liknas vid ett folkmord.

Utvecklingsbiståndet går till organisationer i Gaza och på Västbanken som arbetar emot radikalisering och för mänskliga rättigheter och jämställdhet. Det går till kvinnorättsorganisationer som utmanar patriarkala system och till grupper som dokumenterar information om Hamas övergrepp. Det går alltså till arbete som står i direkt motsats till Hamas intressen. Sida har gjort två granskningar som båda visar att inga pengar går till Hamas och att biståndet går till rätt saker. Ändå dröjer regeringen med att släppa på biståndet igen. Det visar på en nonchalans inför människors lidande.

Samtidigt fortsätter Israels bombningar och markoffensiver att döda civila i Gaza i en utsträckning som saknar motstycke. Sedan oktober har cirka 30 000 palestinier dödats och över 60 000 skadats. Många har fått bestående men. Tusentals barn som har överlevt är svårt traumatiserade. Sjukhus, skolor, FN-byggnader, bostadshus och även kyrkor har bombats till grus. Tusentals människor ligger dessutom begravda under rasmassorna.

I januari beordrade den internationella domstolen ICJ Israel att genomföra sex provisoriska åtgärder för att skydda palestinier i Gaza mot en verklig risk för folkmord. Israel ålades bland annat att förhindra och direkt straffa alla offentliga uppmaningar till folkmord samt att vidta omedelbara och effektiva åtgärder för att säkerställa tillhandahållandet av humanitär hjälp till civila i Gaza.

Alla stater, inklusive Sverige, har en skyldighet att se till att dessa åtgärder genomförs. Det är uppenbart att Israel inte har följt domstolens beslut utan medvetet orsakat en svältkatastrof.

Jag förväntar mig nu att den svenska regeringen utövar starkast möjliga påtryckningar för att Israel ska öppna gränsen till Gaza så att förnödenheter kan komma in för att rädda liv. Att Israels medvetna svältpolitik varken lett till fördömanden eller konsekvenser från Sverige är både upprörande och obegripligt. Jag har träffat en rad humanitära organisationer, och samtliga är helt ense om att det enda sättet att bromsa den kraftigt växande svältkatastrofen är en permanent och varaktig vapenvila.

Den svenska regeringen har länge kritiserats för att vara alltför tyst i frågan. Först i december röstade man för en humanitär vapenvila, men även därefter har statsministern och utrikesministern varit påfallande tysta. Jag förväntar mig att regeringen vaknar och agerar för att få stopp på kriget. Den svenska regeringen måste stå upp för folkrätten fullt ut och kraftigt protestera mot alla brott som begås mot krigets lagar och humanitär rätt.

Sveriges regering måste agera för ett omedelbart och varaktigt permanent eldupphör i Gaza. Det är inte möjligt att nå fram med livsavgörande hjälp till människor så länge belägringen, markstriderna och de urskillningslösa bombningarna fortsätter. Det är inte heller möjligt att bygga upp sjukvårdssystemet, som i dagsläget har kollapsat helt. Tillfälliga humanitära pauser räcker inte för att nå ut till hela befolkningen.

I skymundan av kriget i Gaza har situationen på Västbanken förvärrats betydligt. Våldet och fattigdomen breder ut sig i skuggan av kriget i Gaza, och situationen blir alltmer explosiv. FN rapporterar att över 600 attacker har ägt rum av israeliska bosättare sedan den 7 oktober, och totalt 19 hela byar har tvingats flytta. Över 400 palestinier har dödats på Västbanken av israelisk militär eller bosättare. Ett stort antal nya illegala bosättningar har godkänts av Israels regering.

Bosättningarna utgör ett brott mot fjärde Genèvekonventionen och anses av Internationella brottmålsdomstolen vara ett krigsbrott. Trots detta får bosättningarna fortgå. Det är hög tid att genomföra sanktioner mot bosättarna. Dessutom har bistånd för miljontals kronor förstörts av Israel både i Gaza och på Västbanken. Det kan gälla sjukhus, skolor och andra biståndsprojekt. Hur mycket bistånd som förstörts måste utredas ordentligt.

Nyckeln till en varaktig fred är att Israels ockupation av palestinsk mark upphör och att Israel respekterar palestiniernas grundläggande mänskliga rättigheter. Självklart måste gisslan som Hamas fortfarande håller friges, men vi får inte glömma bort de tusentals palestinska politiska fångar som sitter inspärrade, varav många är barn, och som aldrig ställts inför rätta.

Israels ockupation av Palestina skulle inte vara möjlig utan EU:s förmånliga handelsavtal med Israel och USA:s militära bistånd till landet. Samarbetet mellan EU och Israel är omfattande och ger EU en möjlighet att sätta press på Israel att respektera folkrätten. Sverige bör motsätta sig att EU fördjupar sitt samarbete med Israel på något område och verka för att EU suspenderar associeringsavtalet så länge Israel inte avvecklar bosättningarna och vägspärrarna på ockuperat område, avbryter blockaden av Gaza och upphör med byggandet av muren på Västbanken. Sverige kan spela en avgörande roll både för en framtida freds- och försoningsprocess och för en tvåstatslösning.

Men det som är allra mest akut i nuläget är ett omedelbart permanent eldupphör.

Jag yrkar bifall till reservationerna 6, 9 och 10. Jag ber också om ursäkt för att jag drog över min talartid.

(Applåder)

Anf. 122 Yusuf Aydin (KD)

Fru talman! Vänsterpartiet och ledamoten Lotta Johnsson Fornarve kritiserar oss för att ha pausat utbetalningarna till UNRWA efter allvarliga anklagelser. Som jag sa i mitt anförande: När det kommer sådana allvarliga anklagelser som att anställda vid ett FN-organ aktivt deltagit i terrorattacken mot Israel och dess civilbefolkning är det fullt rimligt, och också rutin, att man agerar på det viset, vilket också flera andra länder och EU-kommissionen gjorde. FN:s generalsekreterare Guterres har själv tillsatt en oberoende utredning för att noggrant utreda dessa anklagelser.

Jag har en annan fråga till ledamoten. Det framkom i höstas att Vänsterpartiets biståndsorganisation hade finansierat en organisation som varit delaktig i, och också själv bekräftat det, terrorattacken mot de civila israelerna med drygt 2 miljoner i biståndspengar från svenska skattemedel. Då är min fråga: Hur jobbar man för att säkerställa att svenska pengar inte går till sådana organisationer? Det är väldigt allvarligt att vi genom Vänsterns biståndsorganisation har gett pengar till en organisation som aktivt medverkade i terrorattacken och som själv också bekräftat detta.

Anf. 123 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Fru talman! Tack för frågan, ledamoten!

Först vill jag säga att anklagelserna mot UNRWA inte har bekräftats. Detta var anklagelser som kom från Israel i samband med att Internationella brottmålsdomstolen kom med sitt uttalande. När det kommer anklagelser ska de naturligtvis utredas, men vi menar att denna utredning hade kunnat pågå samtidigt som man fortsatte med biståndet. Det fanns ingenting som sa att man var tvungen att stoppa biståndet för att göra denna utredning. Hittills har det inte heller framkommit några tydliga bevis för att dessa medarbetare verkligen hade deltagit i attacken.

Sedan ställdes en fråga om ett projekt som Vänsterns Internationella Forum, Vänsterpartiets biståndsorganisation, hade i Palestina. Tillsammans med Enhedslisten i Danmark stödde vi en ungdomsplattform där ungdomar skulle kunna träffas, diskutera, samarbeta, mötas och så vidare. Det kom till vår kännedom att en av organisationerna som fick stöd, DFLP, stödde Hamas attack. När det kom till vår kännedom beslutade vi oss för att gå på djupet med det och verkligen granska hur biståndet hade använts. Det visade sig att inget av våra medel hade använts till att stödja terrorism på något sätt. Sida har också granskat detta och kommit fram till samma sak: Inget av våra medel har använts på ett felaktigt sätt. Det var också ett tag sedan det här projektet avslutades.

Anf. 124 Yusuf Aydin (KD)

Fru talman! Projektet pågick ju under ett flertal år. Som ledamoten redogjorde för har DFLP själva bekräftat att de både stött och deltagit i terrorattacken mot Israel. Att man ens hade ett samarbete med och gav svenska biståndspengar till den typen av organisation - även om det nu sägs att just den verksamhet man stödde inte var direkt kopplad till terrorfinansieringen - skapar en del frågetecken om vilka partner Vänsterpartiet samarbetar med, speciellt vad gäller bistånd och demokratiutveckling.

Vänsterpartiet förordar här tillvägagångssättet att inte pausa när det kommer sådana här anklagelser och ser inga problem med att fortsätta betala ut biståndspengar, i det här fallet till UNRWA. Det skapar också en del frågetecken när det gäller hur man säkerställer att biståndspengar inte går till fel saker. Hur ser Vänsterpartiet och ledamoten på att, trots att det i detta fall inte gick pengar till sådan verksamhet, ha samröre med en organisation som aktivt medverkat i en terrorattack?

Anf. 125 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Vi ser naturligtvis allvarligt på dessa anklagelser som har framkommit i efterhand. Nu hade detta projekt avslutats långt före Hamas angrepp den 7 oktober, men vi har som sagt verkligen gått till botten med detta och sett att inga biståndsmedel har gått till fel saker. De har gått till en plattform där ungdomar ska kunna träffas, mötas och diskutera tillsammans. Vi är helt säkra på att pengarna inte har gått till fel saker, och det har också Sida i sin granskning kollat. Båda dessa granskningar har alltså gjorts.

Framöver måste vi naturligtvis bli ännu tydligare och ännu mer noggranna när vi väljer våra samarbetspartner.

Anf. 126 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Mellanöstern är en region med en väldigt lång historia. Här finns vaggan till tre världsreligioner, dessutom med undergrupperingar. Här har imperier uppkommit och släckts. Här finns källor till många konflikter, en del med regional och en del med global räckvidd. Proxykrig pågår, och den geopolitiska närvaron är synlig. Konflikter har inte lösts utan blivit en källa till nya konflikter, förtryck och övergrepp genom århundraden, kanske årtusenden.

Sverige behöver som vi ser det utveckla en samlad strategi för Mellanöstern. Vi har i dag en strategi för biståndet, men enligt oss måste biståndet vara en del som är kopplad till en samlad strategi. Detta är viktigt för att möta regionens utmaningar och för att vi ska kunna vara en aktiv röst och bistå till lösningar, inte bara bistå med pengar.

Jag vill här yrka bifall till reservation 2 under punkt 1.

Fru talman! Kammaren beslutade i fjol att göra ett tillkännagivande till regeringen om terrorklassning av Islamiska revolutionsgardet. Frågan berörs i betänkandet, men Centerpartiet kommer inte att rösta på liknande motionsyrkanden vid omröstningen. Det beror på att förutsättningarna för att nå framgång är att EU:s rättsliga grund uppgraderas. Det är ett krav som Centerpartiet framfört och som vi kommer att få behandla i ett betänkande senare i vår. Av det skälet hänvisar jag till mitt särskilda yttrande.

Fru talman! Den förskräckliga terrorattack som Hamas med flera utförde mot Israel den 7 oktober i fjol måste otvetydigt fördömas. De ansvariga borde ha gripits och ställts inför rätta för detta brutala terrorbrott. Självklart har Israel rätt att försvara sig mot terrorattacker, och självklart kräver vi att gisslan friges.

Kriget mot Hamas måste dock föras inom ramen för internationell och humanitär rätt. Det som händer som en följd av kriget är ännu ett förskräckande kapitel i den sedan 1948 olösta konflikten. Det är 76 år sedan beslutet om en tvåstatslösning togs i FN. Men Israel har ännu inte av alla fått säkra och erkända gränser, och palestinierna har aldrig fått se sin stat bildas. Många tvistar om orsakerna, men följderna är återkommande krig. Barn som borde ha rätt att få växa upp med drömmar om vad de vill göra i livet och om möjligheter till utbildning och ett gott liv matas i stället med martyrdöd som en väg till framgång. Barn växer upp med rädsla och med bilder av död som huvudkudde.

Fru talman! Nu ligger fokus på Gaza. Men se också det som händer på Västbanken och i östra Jerusalem! Där pågår en kamp om makten över det område som vissa vill göra till Israel och andra till Palestina men som av det internationella samfundet ses som ockuperat område, det som kan bli Palestina efter en fredlig lösning. Här måste de illegala utposterna och de nya bosättningarna upphöra. Här måste bosättarvåldet upphöra och palestinierna få hopp om att det finns en annan väg än våldet. Det är viktigt, fru talman, även för israelernas framtidsdrömmar om en region utan våld.

Att bistå den palestinska myndigheten är att bistå människor som drömmer om en alternativ framtid. Det handlar om att ge människor hopp och mänskliga rättigheter genom bistånd till olika organisationer som vill bygga ett rättsväsen som skipar rättvisa, stärker kvinnors och flickors livschanser och faktiskt ger människor - barn - hopp.

Regeringens beslut att stoppa biståndet tvingar Sida till avtalsbrott mot många organisationer, vilket är direkt kontraproduktivt. Det är okej att man pausade biståndet för att se över det. Men efter den fördjupade analysen borde biståndet ha återupptagits.

Israel håller inne palestiniernas skattepengar som inte betalas ut till den palestinska myndigheten, och Sverige och andra länder stoppar bistånd. Då måste vi ställa oss frågan: På vilket sätt bidrar vi då till lösningar av konflikten, till att ge hopp om en annan väg än Hamas väg, som är våldet och terrorn?

Regeringen bör omedelbart fatta beslut om att biståndet till Palestina ska utbetalas och då inte en mindre del. Man ska vara tydlig med att vi fullföljer de åtaganden som utlovats.

Fru talman! I den här debatten har också UNRWA berörts. Som jag nämnde tidigare är UNRWA en organisation som formades av Folke Bernadottes försök att hitta en fredlig lösning i området. Man kan säga att det är en svensk insats för att skapa förutsättningar för en lösning. Men fredslösningen har uteblivit under 76 år. Därför finns organisationen kvar. Den gör insatser i Gaza, på Västbanken, i Libanon, i Jordanien och i Syrien, visst. Den har på det sättet funktionen att den håller tillbaka en annan hopplös utveckling, där människor känner att när det inte blir någon lösning får de använda de andra metoderna.

Vi vill inte bejaka att man stryper en organisation som ändå har hållit våldet nere. Många tror nu att det inte finns någon annan lösning än terrorn. Men en tvåstatslösning löser också upp UNRWA, för när den finns försvinner UNRWA.

I dag har vi berört att barnen i Gaza dör av svält. Det länge uttalade kravet från FN på humanitärt tillträde har ännu inte uppfyllts. 2 ½ miljon människor hotas av hungersnöd. Vanligen ser vi hungersnöd till följd av naturkatastrofer. Men som har sagts är det människors beslut som skapar denna hungersnöd, människors beslut att öppna och stänga gränser och agera som man gör.

World Food Programme bedömer att upp till 1,1 miljoner människor kommer att ha uttömt all mattillgång och vara i ett akut svältläge när vi går in i sommaren. Det måste vi naturligtvis agera för att förhindra. Det handlar om humanitärt stöd, ett omedelbart eldupphör och att säkra att de strukturer som finns kan distribuera hjälp till människorna i Gaza. Det är en utmaning. Flera i utskottet har fått höra om de brister som finns när man inte har någon organisation på plats. Vi kan inte hamna i ett läge där IDF ska distribuera stödet, för det kommer inte att lösa problemen.

(Applåder)

Anf. 127 Stefan Olsson (M)

Fru talman! Ledamoten Lundgren talade mycket om vikten av UNRWA:s existens och hur viktig organisationen är.

Sverige är en av UNRWA:s främsta finansiärer, inte i total volym men utifrån befolkningsstorlek. Jag skulle därför vilja fråga ledamoten hur hon ser på UNRWA:s verksamhet, inte i Gaza men i till exempel Jordanien där det finns drygt 2 miljoner registrerade flyktingar hos UNRWA. I flyktinglägren där bedriver UNRWA sophämtning. Är det rimligt att svenska skattebetalare finansierar sophämtningen för 2 miljoner palestinska flyktingar i Jordanien?

Anf. 128 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Jordanien är ett land som egentligen inte skulle kunna existera. Ekonomin är beroende av bistånd från olika håll. Men Jordanien gör ett otroligt arbete. När det gäller flyktingsituationen har Jordanien varit en del av varje konflikt i regionen under lång tid - också palestinska krig. Det handlar inte bara om kriget som pågår just nu mellan Hamas och Israel utan även om tidigare krig. Det är klart att UNRWA har en balanserande roll här.

Jordanien är dessutom skyddsmakt för al-Aqsamoskén och ingår i det mycket känsliga pussel som man skapat för att försöka hålla någon form av balans mellan hopp och förtvivlan och skapa en framtid i området med fred och säkerhet för både israeler och palestinier. UNRWA är en viktig aktör i hela regionen i den balansakten. Skulle man rycka undan eller slänga den pusselbiten gör man i princip ett ingrepp i det som ska lösas i fredliga förhandlingar. Den vägen vill vi inte gå.

Anf. 129 Stefan Olsson (M)

Fru talman! Jag förstår det som att svensk finansiering av sophämtning i Jordanien är avgörande för stabiliteten i Mellanöstern.

Jag skulle vilja ställa ytterligare en fråga när det gäller UNRWA, för ledamoten nämnde att organisationen har hållit våldet nere. Men har inte UNRWA varit hårt kritiserat för att det förekommit antisemitism i deras undervisningsmaterial, särskilt i Gaza? Kan man inte då i stället säga att UNRWA kanske har bidragit till att det har spridits extremistiska värderingar i Gaza, som sedan slagit över i terrorattentatet som utspelade sig den 7 oktober? Är inte det också en möjlig förklaring till vad som har hänt?

Anf. 130 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Att specifikt ta upp frågan om sophanteringen är att välja en del. Men UNRWA fungerar ju i princip som leverantör av samhällsservice. Det handlar om skola, sjukvård och så vidare i flyktinglägren. Det är UNRWA:s uppgift att hantera.

Det är klart att om man börjar plocka över den ena biten efter den andra från UNRWA till exempelvis Jordanien att sköta säger man att UNRWA inte längre behövs. Det är i detta som ställningskriget finns. UNRWA är en del av pusslet. Med en tvåstatslösning upphör UNRWA:s mandat, men tvåstatslösningen har av olika skäl uteblivit under 76 år. Därför är den här situationen så angelägen att lösa. Man måste bidra till lösningar nu.

Antisemitism fördöms, tveklöst. Problemet är, och jag känner att det är ett stort bekymmer, att det som nu händer kommer att göra att ännu fler känner att det inte finns något hopp och att världen inte bryr sig om dem. De har inget hopp. Den hopplösheten göder nog mer fanatism och extremism än en UNRWA-lärobok.

Vi har haft diskussioner om UNRWA:s läromedel, och vi ska ställa krav på att man tittar på dem och ser till att det inte sprids den typen av budskap. Det är viktigt. Men där har vi i alla fall en möjlighet! Hade Hamas skött detta vet vi vilket budskap som skulle ha spridits, och det är inte bättre; det kan jag lova.