Fru talman! Allan Widman ställde en ganska relevant fråga när vi debatterade det förra betänkandet om varför vi ställer oss positiva till det svenska deltagandet i Irak medan vi är negativa till det svenska deltagandet i Afghanistan.
För vän av ordning är det en helt relevant fråga. Både dessa deltaganden vilar på det folkrättsliga mandatet, där den egna regimen har sökt stöd från det internationella samfundet.
Sverigedemokraternas grundläggande princip är att vi egentligen inte ska delta i utländska insatser såvida det inte sker genom FN:s försorg. Men ingen regel finns utan att det också finns ett undantag.
Situationen i Irak berör oss alla i högsta grad. Islamiska staten är inte bara något abstrakt och avlägset långt härifrån. De finns bland oss här och nu. Händelserna runt om i Europa den senaste tiden har påmint oss om detta, och här i Sverige finns hundratals som deltagit i strider för IS och kanske tusentals som sympatiserar med terrororganisationen. Den senaste tidens ökade invandringsvåg till Sverige har förmodligen också medfört nya terrorister, förklädda till flyktingar.
Därför är det angeläget att också Sverige deltar i kampen mot terrorismen, detta på alla olika plan, såväl här hemma i Sverige som internationellt.
I Irak har Islamiska statens härjningar orsakat ett närmast ofattbart lidande för det irakiska folket i allmänhet och dess etniska och religiösa minoriteter i synnerhet. Från att det 2003 fanns ca 1,2 miljoner kristna bara i Irak har många tvingats fly, och antalet uppskattas ha sjunkit så lågt som till 180 000. Besläktad med de kristnas situation är situationen för övriga minoriteter, exempelvis yazidier, mandéer, turkmener, judar, romer och shabaker.
Under augusti 2014 tvingades tusentals yazidier att fly upp i Sinjarbergen, där de riskerade att svälta ihjäl i brist på vatten och mat. IS lyckades också ta sitt barbariska terrorvälde till en helt ny nivå genom att institutionalisera sexuellt slaveri bland sina soldater under premissen att våldtäkterna skulle föra icke-muslimer närmare Gud.
I kölvattnet av den irakiska militärens offensiv våren 2015 har det även rapporterats om grova övergrepp begångna mot den sunnitiska befolkningen. Kriget har skapat en på vissa platser mycket allvarlig humanitär situation, och det krävs stora resurser för att hantera de humanitära behoven.
Därför menar vi att det är en felprioritering av historiska mått att finansiera en hopplöst ineffektiv invandringspolitik genom att bland annat öka avräkningarna från biståndsanslaget i stället för att prioritera hjälp i dessa områden. Vi menar att Sverige bör använda sina begränsade resurser där de gör mest nytta, kraftigt öka stödet till humanitära insatser och arbeta för upprättandet av en säkerhetszon för landets minoriteter.
Fru talman! Sverigedemokraterna ser positivt på den svenska insatsen i Irak men också med oro på dess tillkortakommande. För att bli en effektiv isbrytare behövs ett mycket bredare spektrum av åtgärder, både i Irak och här hemma i Sverige.
Irak är en i många avseenden problematisk statsbildning. Landets gränser speglar inte någon naturlig avgränsning av folkgrupper utan är snarare en godtycklig indelning gjord av europeiska kolonialmakter. Eftersom Irak är ett lapptäcke av folkgrupper som visar uppenbara svårigheter att samexistera fredligt behöver landet en konstitutionell lösning som tar hänsyn till dess minoriteters legitima krav på utökat oberoende.
Eftersom politiken i Irak är starkt etniskt betonad är det varken rättvist eller ändamålsenligt att en grupp ska behöva luta sig mot en annan för sitt militära försvar. När IS invaderade norra Irak och Nineveslätten 2014 flydde de kurdiska styrkorna och den nationella irakiska armén. Den kristna och yazidiska befolkningen lämnades åt sitt öde, vilket fick horribla konsekvenser, närmast att likna vid ett folkmord.
Händelserna under 2014 visar tydligt att den kristna och yazidiska befolkningen, även om de fått ett viktigt stöd av den kurdiska milisen under konfliktens gång, inte har några garantier om stöd från utomstående styrkor. Av denna anledning har man lagt grunden för en egen försvarsstyrka som kallas NPU. Styrkan är liten, ungefär 600 man, tränas av ett privat säkerhetsföretag och får sin finansiering av privata donationer.
Vi ser det som ytterst angeläget att även de svagaste minoriteterna i Irak har möjlighet att försvara sig själva och säkra sin överlevnad. Vi vill därför att regeringen arbetar för att koalitionen mot IS också inkluderar NPU i sina stödinsatser, om så inte redan görs.
Kristna och yazidier är bland de numerärt minsta och svagaste minoriteterna i landet, och deras möjlighet till självförsvar är en förutsättning för skapandet av den autonoma provins som Iraks regering utlovat.
Utbildningsinsatsen är i sig viktig men inte tillräcklig för att på ett ändamålsenligt sätt kunna stödja de kurdiska, irakiska och eventuellt de kristna och yazidiska styrkorna.
Vi vill därför bredda insatsen genom att regeringen utreder behov av och möjligheter till materiellt stöd. Vi avser då inte krigsmateriel för strid utan annat specialiserat, materiellt stöd. Sådant stöd skulle kunna handla om kommunikations- och sjukvårdsutrustning, mobila internetanslutningar och datorer och små förarlösa övervakningsplan liknande dem som använts i insatsen i Afghanistan, för att nämna några exempel.
Nineveslätten i norra Irak var en del av det historiska assyriska kungariket och har under en längre tid befolkats av i huvudsak assyrier/syrianer och kaldéer. Även kurderna har under lång tid haft ett stort mått av självstyre och har visat prov på demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter, även om vissa inbördes våldsamheter mellan kurdiska grupper rapporterats under året.
Vi anser därför att regeringen bör använda sitt inflytande och komplettera den militära insatsen med en politisk process för att påverka den irakiska regeringen i riktning mot utökat självstyre för de kristna på Nineveslätten och de kurdiska delarna av Irak. Vi anser detta vara enda lösningen för att få till en långsiktigt stabil och trygg situation i Irak.
Avslutningsvis, fru talman: Att delta i internationella insatser belastar försvarsbudgeten. I en situation där Sverige inte har ett existensförsvar att tala om, samtidigt som det säkerhetspolitiska läget i Europa ser fortsatt osäkert ut, anser vi det inte lämpligt att ytterligare belasta försvarsbudgeten.
Vi anser därför att regeringen ska tillskjuta ökade resurser till försvaret genom lån och sedan justera detta i kommande vårbudget. Vi vill generellt se kraftigt ökade resurser till försvaret, men vi anser att regeringen åtminstone ska tillskjuta additionella medel i syfte att kompensera för de ekonomiska påfrestningar som det innebär för Försvarsmakten att genomföra insatsen i Irak.
Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservationer 4, 6 och 7.
