Fortsatt svenskt deltagande i den militära utbildningsinsatsen i norra Irak

Herr talman! Låt mig inledningsvis slå fast en sak: Det här är en angelägen uppgift som behandlas i betänkandet. Vi väljer att utöka med upp till 120 personer i norra Irak till utgången av december 2016. Det är ett uppskattat bidrag.

Vi är en del av en internationell koalition som deltar i kampen mot Isil/Daish. Vi tillhör en inre kärna av 20 länder. Inte minst i ljuset av detta ska den begäran ses som USA riktat till ett antal länder och vänner, däribland Sverige, om ökat stöd och engagemang. Vi bidrar, men vi har också, tror jag, möjlighet att göra mer.

Den så kallade islamiska staten i Irak och Levanten, Isil, utropade i juni 2014 ett kalifat i de områden som hålls av organisationen i Irak och Syrien. Isil/Daish har på relativt kort tid etablerat sig som den största och mest aggressiva kraften i Mellanöstern och Nordafrika. Framväxten kan ses som ett resultat av ett politiskt sönderfall i regionen och att dessa mörkrets krafter med sina dödsskvadroner tagit sig allt större plats.

Finansieringssätten är inte precis okända. Det handlar om rent illegal verksamhet med stöld och plundring men också om att erövra värdefulla resurser som jordbruksmark och oljekällor. I de områden där man har dragit fram och där man ockuperar har strikta sharialagar införts. Folket lider svårt. Oliktänkande och människor som har en annan tro och uppfattning utrensas bokstavligen. Kvinnor och barn är särskilt utsatta.

Herr talman! Irak står inför svåra utmaningar. Våldsnivån i landet är hög. Man har en pågående humanitär kris. Miljontals människor har flytt från sina hem som en följd av den väpnade konflikten. Till detta kommer de många flyktingar från Syrien som tagit sig in till Irak – till inte ringa del sökande skydd undan Syriens president Assad.

Behovet av stöd till Irak är alltså uppenbart. Och vi stöder förslaget om att Sverige fortsatt ska delta i den här insatsen. Till detta kommer att vi fortsatt ska bidra med humanitärt stöd och utvecklingssamarbete med fokus på främjande av demokratisk utveckling, mänskliga rättigheter, kvinnors situation, jämställdhet, antikorruption och stöd till det civila samhället. Det handlar om institutionsuppbyggande, ett till synes kanske tråkigt och omständligt ord men som betyder rättsstat, likhet inför lagen och ordning.

Herr talman! Situationen i Irak och hela regionen är i dag mer komplex än när beslutet togs om insatsen i våras. Det finns en rad grupperingar som strider mot Isil/Daish men som också bekämpar varandra sinsemellan. Dessutom har läget i regionen komplicerats av Rysslands militära inblandning i Syrienkriget och uppenbara stöd till president Assad. Turkiet har också valt att spela en mer aktiv roll, samtidigt som det pågår en intern maktkamp inom Kurdistans regionala regering. Och vi har de mörka dåden i Paris den 13 november och Frankrikes begäran om hjälp enligt Lissabonfördraget samt ett önskemål från USA om mer åtgärder mot Daish att ta hänsyn till.

Herr talman! För första gången har ett land, Frankrike, begärt stöd enligt Lissabonfördragets artikel 42.7. Det är viktigt att vi svarar upp på denna begäran på ett tydligt sätt och med substans. Vi är med och sätter en norm och en standard. Som vi nu behandlar ett annat medlemsland inom EU vill vi rimligtvis själva bli behandlade den gång vi är i behov av hjälp och stöd i samband med kris eller krig. Därför är det viktigt att vi nu gör rätt.

När det gäller den franska begäran och USA-brevet förs nu samtal mellan regeringen och oppositionen. Det är väl bra, även om de tycks fortgå längre än vad jag hade tänkt mig. Det hade varit utmärkt ifall regeringen hade valt att agera lika proaktivt när den nu aktuella propositionen skulle beredas, därav vår reservation. Tala gärna med oss före, allra helst som vi begär mycket av de kvinnor och män som vi sänder ut på viktiga och betydelsefulla militära utlandsuppdrag. Det handlar varken om att se oss som rundningsmärken eller som gummistämplar.

Herr talman! Utbildningsinsatsen, som koordineras av en stab i Erbil, syftar till att ge rådgivning och till och träna de irakiska försvarsstyrkorna i bland annat vapenhantering, sjukvård, försvarsstrid, strid i bebyggelse samt detektering av improviserade sprängladdningar.

Herr talman! I en motion från Moderaterna och Centerpartiet har vi tagit upp några viktiga frågeställningar när det gäller den här insatsen.

För det första handlar det om förankringen: att regeringen inför kommande förslag om fredsfrämjande insatser ska återgå till den ordningen att man säkerställer en bred samsyn i kammaren.

För det andra handlar det om behovet av att utvärdera de insatser som Sverige har genomfört i Irak sedan insatsen inleddes.

För det tredje handlar det om behovet av att göra en helhetsbedömning av säkerhetsläget i Irak och dess påverkan på den svenska insatsen.

För det fjärde handlar det om personalens rättsliga status och behovet av tydliga bilaterala avtal med Irak.

Det är viktigt att det finns ett brett politiskt stöd för att sända ut svenska män och kvinnor i farliga militära insatser och att det finns en samsyn kring de utmaningar som insatserna innebär och vad målsättningen är på lång sikt. Vi har exempelvis inte fått klarhet när det gäller våra tidigare ställda frågor kring just personalens säkerhet och juridiska status. Det här är viktigt.

Herr talman! Till detta kommer att vi med detta beslut nu i praktiken tömmer kontot för internationella insatser. Ska vi göra mer i Irak eller någon annanstans – 2016 har alla möjligheter att bli ett händelserikt år – förutsätter det resurstillskott. Då vill jag vara tydlig med att det inte går att ta pengar från det nationella försvaret för att betala detta. För mig ligger försvarsuppgörelsen fast och därmed också försvarsbeslutet.

Herr talman! När vi fattar den här typen av beslut är det angeläget att vi tänker på de svenska kvinnor och män som ska genomföra själva insatsen. Det är inte utan risker. Det innebär personliga uppoffringar. Jag vill därför passa på, å kammarens vägnar, att tacka alla de svenskar som genomför insatser i fredens tjänst.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reservation nr 1 från Moderaterna och Centern.

(Applåder)

(forts.)

Fru talman! Allan Widman ställde en ganska relevant fråga när vi debatterade det förra betänkandet om varför vi ställer oss positiva till det svenska deltagandet i Irak medan vi är negativa till det svenska deltagandet i Afghanistan.

För vän av ordning är det en helt relevant fråga. Både dessa deltaganden vilar på det folkrättsliga mandatet, där den egna regimen har sökt stöd från det internationella samfundet.

Sverigedemokraternas grundläggande princip är att vi egentligen inte ska delta i utländska insatser såvida det inte sker genom FN:s försorg. Men ingen regel finns utan att det också finns ett undantag.

Situationen i Irak berör oss alla i högsta grad. Islamiska staten är inte bara något abstrakt och avlägset långt härifrån. De finns bland oss här och nu. Händelserna runt om i Europa den senaste tiden har påmint oss om detta, och här i Sverige finns hundratals som deltagit i strider för IS och kanske tusentals som sympatiserar med terrororganisationen. Den senaste tidens ökade invandringsvåg till Sverige har förmodligen också medfört nya terrorister, förklädda till flyktingar.

Därför är det angeläget att också Sverige deltar i kampen mot terrorismen, detta på alla olika plan, såväl här hemma i Sverige som internationellt.

I Irak har Islamiska statens härjningar orsakat ett närmast ofattbart lidande för det irakiska folket i allmänhet och dess etniska och religiösa minoriteter i synnerhet. Från att det 2003 fanns ca 1,2 miljoner kristna bara i Irak har många tvingats fly, och antalet uppskattas ha sjunkit så lågt som till 180 000. Besläktad med de kristnas situation är situationen för övriga minoriteter, exempelvis yazidier, mandéer, turkmener, judar, romer och shabaker.

Under augusti 2014 tvingades tusentals yazidier att fly upp i Sinjarbergen, där de riskerade att svälta ihjäl i brist på vatten och mat. IS lyckades också ta sitt barbariska terrorvälde till en helt ny nivå genom att institutionalisera sexuellt slaveri bland sina soldater under premissen att våldtäkterna skulle föra icke-muslimer närmare Gud.

I kölvattnet av den irakiska militärens offensiv våren 2015 har det även rapporterats om grova övergrepp begångna mot den sunnitiska befolkningen. Kriget har skapat en på vissa platser mycket allvarlig humanitär situation, och det krävs stora resurser för att hantera de humanitära behoven.

Därför menar vi att det är en felprioritering av historiska mått att finansiera en hopplöst ineffektiv invandringspolitik genom att bland annat öka avräkningarna från biståndsanslaget i stället för att prioritera hjälp i dessa områden. Vi menar att Sverige bör använda sina begränsade resurser där de gör mest nytta, kraftigt öka stödet till humanitära insatser och arbeta för upprättandet av en säkerhetszon för landets minoriteter.

Fru talman! Sverigedemokraterna ser positivt på den svenska insatsen i Irak men också med oro på dess tillkortakommande. För att bli en effektiv isbrytare behövs ett mycket bredare spektrum av åtgärder, både i Irak och här hemma i Sverige.

Irak är en i många avseenden problematisk statsbildning. Landets gränser speglar inte någon naturlig avgränsning av folkgrupper utan är snarare en godtycklig indelning gjord av europeiska kolonialmakter. Eftersom Irak är ett lapptäcke av folkgrupper som visar uppenbara svårigheter att samexistera fredligt behöver landet en konstitutionell lösning som tar hänsyn till dess minoriteters legitima krav på utökat oberoende.

Eftersom politiken i Irak är starkt etniskt betonad är det varken rättvist eller ändamålsenligt att en grupp ska behöva luta sig mot en annan för sitt militära försvar. När IS invaderade norra Irak och Nineveslätten 2014 flydde de kurdiska styrkorna och den nationella irakiska armén. Den kristna och yazidiska befolkningen lämnades åt sitt öde, vilket fick horribla konsekvenser, närmast att likna vid ett folkmord.

Händelserna under 2014 visar tydligt att den kristna och yazidiska befolkningen, även om de fått ett viktigt stöd av den kurdiska milisen under konfliktens gång, inte har några garantier om stöd från utomstående styrkor. Av denna anledning har man lagt grunden för en egen försvarsstyrka som kallas NPU. Styrkan är liten, ungefär 600 man, tränas av ett privat säkerhetsföretag och får sin finansiering av privata donationer.

Vi ser det som ytterst angeläget att även de svagaste minoriteterna i Irak har möjlighet att försvara sig själva och säkra sin överlevnad. Vi vill därför att regeringen arbetar för att koalitionen mot IS också inkluderar NPU i sina stödinsatser, om så inte redan görs.

Kristna och yazidier är bland de numerärt minsta och svagaste minoriteterna i landet, och deras möjlighet till självförsvar är en förutsättning för skapandet av den autonoma provins som Iraks regering utlovat.

Utbildningsinsatsen är i sig viktig men inte tillräcklig för att på ett ändamålsenligt sätt kunna stödja de kurdiska, irakiska och eventuellt de kristna och yazidiska styrkorna.

Vi vill därför bredda insatsen genom att regeringen utreder behov av och möjligheter till materiellt stöd. Vi avser då inte krigsmateriel för strid utan annat specialiserat, materiellt stöd. Sådant stöd skulle kunna handla om kommunikations- och sjukvårdsutrustning, mobila internetanslutningar och datorer och små förarlösa övervakningsplan liknande dem som använts i insatsen i Afghanistan, för att nämna några exempel.

Nineveslätten i norra Irak var en del av det historiska assyriska kungariket och har under en längre tid befolkats av i huvudsak assyrier/syrianer och kaldéer. Även kurderna har under lång tid haft ett stort mått av självstyre och har visat prov på demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter, även om vissa inbördes våldsamheter mellan kurdiska grupper rapporterats under året.

Vi anser därför att regeringen bör använda sitt inflytande och komplettera den militära insatsen med en politisk process för att påverka den irakiska regeringen i riktning mot utökat självstyre för de kristna på Nineveslätten och de kurdiska delarna av Irak. Vi anser detta vara enda lösningen för att få till en långsiktigt stabil och trygg situation i Irak.

Avslutningsvis, fru talman: Att delta i internationella insatser belastar försvarsbudgeten. I en situation där Sverige inte har ett existensförsvar att tala om, samtidigt som det säkerhetspolitiska läget i Europa ser fortsatt osäkert ut, anser vi det inte lämpligt att ytterligare belasta försvarsbudgeten.

Vi anser därför att regeringen ska tillskjuta ökade resurser till försvaret genom lån och sedan justera detta i kommande vårbudget. Vi vill generellt se kraftigt ökade resurser till försvaret, men vi anser att regeringen åtminstone ska tillskjuta additionella medel i syfte att kompensera för de ekonomiska påfrestningar som det innebär för Försvarsmakten att genomföra insatsen i Irak.

Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservationer 4, 6 och 7.

Fru talman! De senaste veckornas händelser visar att det är en orolig tid med många hot och pågående konflikter. Det händer stora och små saker som påverkar oss. Det händer nära, och det händer i fjärran. Inte minst i Mellanöstern känns situationen alltmer oöverblickbar, och händelseförloppen blir alltmer komplicerade och komplexa. Konfliktytorna berör många.

Jag tycker att vi kan vara mycket stolta över att Sverige, liksom övriga EU, ingår i den breda koalitionen mot Daish. Den internationella koalitionens insatser är av central betydelse för att nå fred och arbeta för säkerhet i främst Irak och i Syrien.

Insatserna för att kunna besegra Daish är viktiga även för säkerheten här i Europa och i Sverige. Vi måste fortsätta samverka med andra länder och organisationer för att förhindra och bekämpa denna terroristverksamhet, med respekt för och utgångspunkt i internationell rätt.

I Irak har mördandet av yazidier, assyrier/syrianer och andra kristna grupper, kurder och shiamuslimer antagit groteska former. Dödandet och striderna måste få ett slut, och FN måste lägga mer resurser för att möta de behov som uppstår med stora flyktingströmmar, speciellt till grannländerna. Samtidigt måste de människor som begår dessa avskyvärda handlingar ställas inför rätta.

Vi är bekymrade över att motsättningarna mellan olika kurdiska partier i den irakiska autonoma regionen Kurdistan har ökat på senare tid. Låt oss nu hoppas att irakiska Kurdistan inte hamnar i en ny inbördeskonflikt, för det vore förödande.

Fru talman! Det är angeläget att säkerställa att den svenska militära utbildningsinsatsen förblir relevant och genomförbar även i en föränderlig politisk miljö. För att nå framgång med att bekämpa Daish och stabilisera Irak är det viktigt för säkerheten att landets etniska och religiösa grupper kan värnas. Den internationella koalitionens militära plan för Irak syftar till att hindra Daishs framryckningar och till att besegra organisationen. Den militära planen utgör en bredare strategi som även inkluderar diplomati och humanitära åtgärder. Därför behöver en politisk lösning nås.

Jag vill understryka betydelsen av att riksdagen genom de berörda utskotten eller i kammaren får löpande information vid en eventuell anpassning av det svenska bidraget.

Nuvarande situation i Irak gör att landet är ett mycket komplicerat område att göra insatser i, och det påverkar säkerheten för Sverige och våra svenska styrkor. Därför blir det extra viktigt med en grundlig analys, att ha god helhetssyn och att sträva efter långsiktighet i hur Sverige kan och ska bidra. Det här är också en insats som behöver en god och bred politisk process grundad i dialog och bred förankring.

Det är viktigt inför eventuella andra kommande nya insatser att den breda förankringen eftersträvas mellan regeringen och övriga riksdagspartier i de diskussionerna. Ett brett stöd kräver en bred dialog. Fredsfrämjande insatser kräver ett gemensamt brett ansvarstagande och beslut som berör så många partier som möjligt i kammaren. Den tjänar också svenska säkerhetsintressen på. Det är bra för våra medborgares liv och hälsa.

Insatsen beräknas under 2016 kosta upp till 115 miljoner kronor. Det innebär i praktiken att det inte kommer att finnas några ytterligare medel att disponera under nästa år inom anslaget 1:2 för internationella insatser. Om det uppstår ytterligare behov av förstärkta insatser utgår vi i Centerpartiet från att det kommer att tillföras mer pengar till det anslaget och att det i sig inte ska påverka övriga anslag för det militära försvaret för att i sin tur påverka den svenska försvarsförmågan negativt.

Fru talman! Vår försvarspolitiska uppgörelse för perioden 2016–2020 innebär att om fler internationella insatser ska göras får det inte urholka Sveriges försvarsförmåga. Vi måste ha fokus på det nationella försvaret, att bidra med internationella insatser och att hantera nya situationer som kommer att möta oss inför kommande år.

Det råder turbulenta och oroväckande tider. För en del är det kanske naturligt att i första hand sluta sig och se om sitt eget hus. Men för Centerpartiet kan inte det försämrade säkerhetspolitiska läget i Europa innebära att vi inte är redo att agera i internationella insatser.

För oss är det självklart att Sverige måste fortsätta att orka ge stöd till människor som ibland med livet som insats verkar för politiska och fredliga lösningar. Detta gäller i Irak och i Afghanistan, och det gäller också på andra håll i världen.

Centerpartiet vill fortsätta att vara en kraft för människors frihet, verka för en säker, trygg och fredlig värld och vara en garant för att Sverige tar ett stort internationellt ansvar såväl i utvecklingsarbete som genom internationella insatser.

Jag vill avsluta med att tacka alla de kvinnor och män som för Sveriges räkning nu genomför insatser i fredens tjänst. Tack till de direkt berörda, och tack till alla anhöriga som gör det möjligt att genomföra de beslut riksdagen har fattat.

(Applåder)

Fru talman! I kväll debatterar vi alltså det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande som handlar om fortsatt svenskt deltagande i den militära utbildningsinsatsen i norra Irak. Jag ska kommentera betänkandet om en liten stund, men låt mig först beskriva lite av verkligheten i norra Irak och Syrien.

Efter tio år av systematisk förföljelse har antalet kristna i Irak minskat från 1,5 miljoner människor till ungefär en tredjedel. Resten har tvingats fly utomlands eller dödats i ständigt tilltagande trakasserier och övergrepp.

I Syrien råder en liknande situation. Minst en tredjedel av landets 600 000 kristna har tvingats fly på grund av sin tro. På motsvarande sätt har också yazidierna drabbats. Det är en situation där vi som beslutsfattare i både Sveriges riksdag och Europaparlamentet måste ta till oss fakta och se att det Isis/Daish utsätter de kristna och yazidierna för, minoriteterna i Irak och Syrien, är inget annat än ett folkmord. Därför krävs tydliga insatser.

Det vi nu diskuterar är Sveriges insats. Det handlar om ett fortsatt svenskt deltagande i norra Irak. En svensk väpnad styrka ställer sig till förfogande fram till utgången av 2016 för den militära utbildningsinsatsen. Insatsen genomförs mot Daish/IS på inbjudan av den irakiska regeringen. Sveriges bidrag består av 35 personer, och styrkan kan vid behov utökas med 85 personer och totalt uppgå till 120 personer.

När insatsen först beslutades var slutdatumet satt till december 2015. Situationen är i dag långt mer komplex och svårbedömd än när det senaste beslutet fattades i början av 2015. Komplicerande faktorer har tillkommit, till exempel att Ryssland beslutat att sända trupper till Syrien, att en rad grupperingar som strider mot Daish/IS också bedriver en konflikt sinsemellan samt att Turkiet har valt att ta en mer aktiv roll i situationen.

En utbildningsinsats i ett land som befinner sig i krig måste ha ett långsiktigt mandat för att alla inblandade parter ska kunna upprätta en långsiktig strategi. Att nu regeringen har för avsikt att besluta på årsbasis är bättre än i förra beslutet. Men att försöka få till en långsiktighet i insatsen i Irak är av största vikt. Därför bör regeringen tillse att Försvarsmakten har full insyn i regeringens strategiska överväganden likaväl som i de utrikespolitiska överväganden som har gjorts i detta ärende.

I Sveriges kamp mot terrorismen är vårt bidrag till den internationella koalitionen mot Daish/IS betydelsefullt. Därför är Kristdemokraternas mening att insatsens omfattning över tid behöver trappas upp. Sverige behöver därför förbereda sig på att utveckla insatsen och tillföra ytterligare hjälp till koalitionen eller till andra länder som drabbas i sviterna av konflikten i Irak och Syrien. Om koalitionen så efterfrågar bör Sverige se över möjligheten att skicka JAS 39 Gripen-plan i kampen mot Daish/IS. Vilka uppgifter svenskt stridsflyg skulle kunna ha på plats måste Försvarsmakten bistå med att bedöma, men vi från riksdagens håll ska signalera att vi är beredda att bistå med stridsflyg om frågan så kommer.

Kurdistans regionala regering, KRG, behöver omvärldens stöd och har själv efterfrågat ett stöd i form av militär materiel. Sverige bör hörsamma denna vädjan, liksom exempelvis Tyskland har gjort. Vilken typ av materiel Sverige har möjlighet att bidra med inom ramen för vår nuvarande lagstiftning bör beredas på regeringsnivå. Viljeinriktningen från svensk sida bör emellertid vara att stödja KRG med materiel – om så är möjligt.

Med dessa ord vill jag för tids vinnande yrka bifall till reservation 2, men självklart står jag bakom alla våra reservationer.

(Applåder)

Fru talman! Sverige är sedan en tid aktivt i norra Irak och i Kurdistanregionen med att utbilda kurdiska peshmergasoldater som strider mot Daish. Vi har för den här utbildningsinsatsen svensk personal stationerad både hos den irakiska försvarsledningen i Bagdad och i Kurdistanregionen, där peshmergatrupperna finns. Peshmerga är alltså en kurdisk militärgren som ingår i den irakiska försvarsorganisationen.

Normalt sett brukar vi sända personal på väpnade uppdrag baserat på säkerhetsrådsresolutioner i FN, men detta är ett av de undantag vi har. Här finns svensk personal på plats utifrån en annan folkrättslig grund – dels utifrån det beslut i FN:s säkerhetsråd som uppmanar alla medlemsstater i FN att sluta upp i kampen mot Daish, dels utifrån att den irakiska nationen och regeringen har bjudit in Sverige och ett antal länder att delta i den här utbildningsinsatsen för att stödja de irakiska försvarsgrenarnas kamp mot Daish.

Den region vi befinner oss och primärt verkar i, alltså Kurdistanregionen, är en komplicerad region sett till den interna politiska situationen. Det har blivit allt tydligare den senaste tiden. Vi följer detta noga från den svenska riksdagen och den svenska regeringen, och det är även någonting som har diskuterats under arbetets gång med detta betänkande. Utifrån de meningsskiljaktigheter och komplikationer vi vet finns mellan olika kurdiska partier och grupperingar i Kurdistanregionen vill jag dock, fru talman, särskilt peka på att det är av största vikt att alla folkvalda och alla partier i Irak och i Kurdistanregionen respekterar landets demokratiskt instiftade institutioner.

Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande nr 2.

Fru talman! Jag tycker att utrikesutskottets ordförande gör en utmärkt exposé över den legala grunden för vårt agerande i Irak, och jag har inget att invända.

Vi är dock några som har motionerat om och haft reservationer i detta. Till exempel finns det en motion från Centerpartiet och Moderaterna där vi lyfter fram några saker. Bland annat säger vi att det är viktigt att vi tillvaratar de erfarenheter vi får med den här typen av insatser, och jag skulle gärna vilja höra lite grann om hur Socialdemokraternas främsta företrädare i den här debatten ser på det.

Vi har också varit mycket kritiska till att propositionsskrivandet har föregåtts av en brist på förankring. När det gäller så stora saker som internationella insatser med kvinnor och män som vi skickar utomlands på farliga uppdrag – och jag vill understryka att detta är ett farligt uppdrag – tycker jag att det är viktigt att man just har en bred förankring. Det brukar vi ha rent historiskt. Vi hade det under alliansregeringen, och jag utgår ifrån att även Socialdemokraterna vill ha det på det sättet.

Jag kan bara konstatera att propositionsskrivandet tyvärr inte har föregåtts av den typen av informella samtal. Det hade varit intressant att höra utrikesutskottets ordförande kommentera även den delen. Nu finns det nämligen en stor och bred uppslutning i Sveriges riksdags kammare bakom detta, men jag tycker ändå att det när vi är beredda att sända signalen att behålla eller skicka trupp utomlands är bra om det föregås av breda konsultationer och att alla sidor har möjligheter att påverka dokumenten och deras utformning – just för att ingen oppositionsföreträdare ska betraktas som vare sig ett rundningsmärke eller en gummistämpel.

Till detta kommer också den ekonomiska dimensionen. Med den här insatsen kommer vi i praktiken att tömma kontot för internationella insatser inom försvarsbudgetens ram, och det är besvärande inför 2016. Vi kan nämligen få fler propåer eftersom det finns oroliga områden runt Europa.

Fru talman! Jag tackar Hans Wallmark för frågorna.

Ja, det är viktigt att vi alltid tar till vara erfarenheter, både på kort och på lång sikt, under pågående och efter avslutade internationella insatser. Vi har i arbetet med att förlänga den här insatsen tagit del av information och haft möjlighet att ställa frågor, och det har också ställts en hel del frågor om hur erfarenheterna så här långt har varit. Hur har det fungerat? Har situationen i den region vi befinner oss i förändrats på ett avgörande sätt, så att vi kanske ska överväga hur insatsen ska ske och i vilken omfattning den ska ske?

Vi har ändå kommit till slutsatsen – och jag har uppfattat det som att den även har stöd av Hans Wallmark och Moderaterna – att det är viktigt att vi fortsätter, trots att lägessituationen i den här regionen inte ser ut som när vi började insatsen.

När det gäller förankringen har det varit samtal och information med oppositionspartier. Jag har förstått att man hade velat ha mer kontakt och en mer omfattande sådan process. Det är alldeles riktigt, som Hans Wallmark pekar på, att det finns en lång tradition av det. Inte minst den tidigare moderatledda regeringen var mycket noga med att förankra den här typen av beslut hos oppositionen, kan jag vittna om, och även ge oppositionen en reell möjlighet att påverka innehåll och inriktning.

Jag tycker att det är viktigt att upprätthålla den traditionen, och jag är alldeles övertygad om att regeringen också tycker att det är viktigt. Det faktum att man inte upplever det så den här gången är någonting vi måste ta till oss. Vi får ta chansen att prestera bättre i framtiden när vi tar nya, liknande beslut.

Fru talman! Jag uppskattar utrikesutskottets ordförandes ord. Utan att föregå de samtal som nu pågår vill jag också säga att regeringen har varit mycket mer tillmötesgående i samtal när det gäller hanterandet av både Frankrikes begäran om stöd i enlighet med Lissabonfördraget och det brev som nu har kommit från USA om ytterligare åtgärder i kampen mot Isil/Daish. Det vill jag kvittera och visa uppskattning för. Det är klart att det som hände i samband med det här propositionsskrivandet och det som händer nu möjligtvis kan ha ett samband med varandra, men det finns en helt annan beredvillighet till diskussion. Det vill jag kvittera att det uppskattas från oppositionen.

Jag delar också bedömningen att lägessituationen har försämrats jämfört med när vi tog de första besluten. Det är därför jag menar att det är viktigt att vi diskuterar och också utvärderar detta brett.

Vidare tror jag att vi ska vara väldigt stolta över den insats vi gör. Den är nämligen uppskattad, den är behövd och den är efterfrågad. Folk ser den dessutom – andra i Alliansen och andra i koalitionen ser det Sverige bidrar med, och det är uppskattat. Det ska vi också säga till dem som är där, och det tycker jag att alla har gjort.

Avslutningsvis har vi det här med pengarna, fru talman. När vi i kammaren i morgon fattar beslutet om denna insats kommer vi i praktiken att ha 4 miljoner kronor kvar på kontot för internationella insatser under 2016. Jag tror att det finns skäl att tro att det kan komma att behövas mer pengar under 2016.

För all klarhets skull vill jag därför säga att Socialdemokraterna och Moderaterna är två av partierna som står bakom den försvarsuppgörelse som ledde till det försvarsbeslut vi har och där tanken är att vi flyttar pengar från internationella insatser till det nationella försvaret. Då vill jag bara vara tydlig med att vi under 2016 inte kan flytta pengar från det nationella försvaret till den internationella verksamheten, för nu ska vi ta hem det försvarsbeslut vi har fattat.

Fru talman! Det är bra och glädjande att man upplever det som att man får mer information om och bättre möjligheter att vara delaktig i processen när det gäller det som just nu förbereds kring den begäran som har kommit från Frankrike och det brev som har kommit från USA. Vad som är orsak och verkan till det tänker jag dock inte spekulera i, men det kan vara så att Hans Wallmark har rätt.

När det gäller pengarna är det alldeles riktigt att det under 2016 finns ytterst lite utrymme kvar. Det är alldeles riktigt att det finns en försvarsöverenskommelse mellan fem partier, och vi har alla fem anledning att hålla i den överenskommelsen. Det överenskommelsen syftar till – det vill säga att stärka det svenska försvaret, utrusta det bättre, personalförsörja det bättre och över huvud taget prestera bättre – är nämligen oerhört avgörande med tanke på hur vår omedelbara omvärld och närhet ser ut.

Det gör att det är svårt att hitta mer pengar under 2016. Jag noterar att det i vart fall i medierna finns uppgifter om förslag och idéer från olika partier i oppositionen om saker och ting som skulle kosta pengar på det internationella kontot. Jag förutsätter att man då också har idéer om hur man ska finansiera det, och jag utgår från att den finansieringen ligger utom den försvarsbudget som vi har enats om i fempartiöverenskommelsen.

Fru talman! Det är ingen underdrift att säga att USA:s invasion i Irak år 2003 inte ledde till det resultat som man hoppats. Sett i backspegeln är nog de flesta är överens om att kriget blev ett militärt, säkerhetspolitiskt, humanitärt, ekonomiskt och moraliskt misslyckande. Tyvärr fungerade också kriget som en katalysator för jihadister från hela Mellanöstern och Europa, som reste till Irak för att slåss mot USA.

Även om USA:s invasion kan sägas utgöra en del av grunden till våldet i Irak finns det också andra viktiga orsaker till den situation vi ser i dag. Inte minst har inbördeskriget i Syrien spillt över till Irak. IS har sett möjligheten att nå sitt politiska mål, att bilda en gemensam islamistisk stat av de områden man kontrollerar i Syrien och Irak.

En förutsättning för att framgångsrikt bekämpa IS och stabilisera Irak är att landets bakomliggande och olösta problem om politiskt inflytande för landets många minoriteter och etniska grupper adresseras. Att IS har kunnat ta över en tredjedel av Iraks territorium är i mångt och mycket en konsekvens av dessa olösta problem.

Fru talman! IS framryckning och övergrepp på den irakiska befolkningen har lett till omfattande åtgärder av det internationella samfundet. FN har spelat en central roll, både genom säkerhetsrådet och genom FN-missionen på plats i Irak. Miljöpartiet anser det är rätt att Sverige hörsammar inbjudan från den irakiska regeringen om att vi ska fortsätta delta i den militära utbildningsinsats som genomförs av koalitionen mot IS i norra Irak. FN:s säkerhetsråd har fördömt IS agerande och konstaterat att IS och andra grupper utgör ett hot mot internationell global fred och säkerhet. Med detta som grund finns det folkrättslig grund för insatsen, och då tycker Miljöpartiet att det är en plikt att ställa upp och kämpa för freden och säkerheten i världen.

Fru talman! Med detta sagt är det viktigt att understryka att det inte finns någon militär lösning på krisen. Det är därför viktigt att vi ser till den totala insatsen Sverige gör förutom det rent militära som vi behandlar här i dag. Det spelar roll att Sverige är det land i Europa som tar emot flest asylsökande, och det spelar roll att vi samtidigt värnar biståndet och fortsätter att vara den största givaren per capita.

Därför är det också viktigt att regeringen skjuter till ytterligare pengar till det humanitära biståndet i en tid där människors, inte minst flickors och kvinnors, liv står på spel i underfinansierade flyktingläger och att vi satsar 1,5 miljarder på bistånd till Syrienkrisen, där vi på ett nytt sätt gifter samman det humanitära biståndet med det långsiktiga. Det är ett bistånd som kommer såväl Syrien som kringliggande länder till del. Det är också viktigt med det diplomatiska stöd som Sverige ger fredsprocessen i Syrien genom Birgitta Holst Alani, som på FN:s generalsekreterares förfrågan ska hjälpa FN:s sändebud Staffan de Mistura att mäkla fred i Syrien.

För att för att bekämpa IS måste vi också ingjuta framtidstro hos dem som ska bygga upp regionen efter kriget – hos dem som söker sin tillflykt till IS för att de inte ser någon annan framtid.

Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag om fortsatt svenskt deltagande i den militära utbildningsinsatsen i norra Irak.

Fru talman! I mitt förra replikskifte, med utrikesutskottets ordförande, glömde jag en nog så viktig detalj som också fanns med i vår motion. Det handlar om den legala statusen för dem från svenska Försvarsmakten som finns i norra Irak. Jag vill verkligen understryka för regeringen hur viktigt det är att vi försöker få till stånd ett bilateralt avtal med Irak när det gäller statusen på våra medarbetare. Jag vill bara påminna regeringssidan om detta.

Fru talman! Till detta kommer att USA:s president i september 2014 tillkännagav att man avsåg att bilda en internationell koalition mot terroristorganisationen Isil, och kort därefter anslöt sig Sverige till koalitionen, och den 20 september 2014 välkomnade Irak militärt stöd i kampen mot Isil i ett brev till FN:s säkerhetsråds ordförande. Det var detta Pernilla Stålhammar redogjorde för.

Vi ingår i en koalition med lite drygt 60 länder, och vi tillhör den inre kärnan med ungefär 20 länder. Nu finns det också önskemål från en del om att göra mer. Det har till exempel framkommit i brev från USA till Sveriges försvarsdepartement och Utrikesdepartementet. Jag vill bara fråga Pernilla Stålhammar hur hon ställer sig till detta. Vi fattar ju det här beslutet nu, men vi kan också tänka oss att göra mer inom ramen för den koalition som vi är en del av.

Jag har också en kontrollfråga: Om vi skulle behöva göra mer i norra Irak eller någon annanstans i vår internationella kamp mot Isil/Daish, har i så fall Pernilla Stålhammar någon idé om hur vi skulle kunna finansiera det? Med det beslut som vi fattar i morgon kommer vi ju att nolla kontot för internationella insatser. Kan Pernilla Stålhammar vara öppen för att till exempel flytta pengar från det nationella försvaret till internationella insatser?

Fru talman! Tack, Hans Wallmark! Självklart är det viktigt med den legala statusen på de soldater som vi skickar ut. De riskerar sina liv, och det är viktigt att vi har allting på plats. Där instämmer jag.

Alla måste ställa upp och hjälpa till att bekämpa den vedervärdiga rörelse som IS är. Vi har ett smörgåsbord av olika insatser. Ser man till solidaritetsklausulen inom EU behöver det inte nödvändigtvis innefatta militära insatser, men man ska bidra solidariskt på det sätt som är lämpligt och som man är bäst på.

Jag vill understryka det jag nämnde i mitt anförande om Birgitta Holst Alanis medverkan, med Staffan de Mistura i Syrien och det stora humanitära stöd vi ger, där vi också har tillskjutit 2 miljoner svenska kronor under innevarande år till ett extra humanitärt stöd i regionen, liksom det stora bistånd till Syrien med 1,5 miljarder som vi kommer att presentera på torsdag.

Sedan får vi titta på andra insatser. Dem känner jag inte att jag kan uttala mig om här och nu, för det pågår diskussioner, helt enkelt.

Fru talman! Jag tror att vi alla här i kammaren kan enas om att Isil/Daish är vår samtids dödsskvadroner. Därför är det rätt och riktigt – moraliskt, politiskt och av hänsyn till de människor som drabbas av deras framfart i Syrien, Irak, Beirut, Istanbul eller Paris – att vi deltar på alla sätt i kampen mot dem. Jag tror också att det är viktigt att det arbetet innehåller flera komponenter, men den militära komponenten måste finnas med.

Jag uppskattar att Pernilla Stålhammar som företrädare för regeringssidan understryker vikten av den legala statusen för dem som tjänstgör i norra Irak.

Jag hoppas att regeringen kan göra mer där, för vi behöver den typen av legal struktur på plats. Det är viktigt för dem som tjänstgör, och det är viktigt för Försvarsmakten.

Jag tror som sagt att vi under 2016 med stor sannolikhet kommer att få fler och andra propåer om internationella insatser även med militär komponent. Som antyds av Pernilla Stålhammar kan det hända saker och ting i Syrien som kan vara hoppingivande men som också gör att det kan behövas politisk och även militär personal på plats för att övervaka en eventuell vapenvila och någon form av stabil fred. Det är i alla fall en förhoppning man kan ha.

Jag vill bara ställa den kontrollfråga som jag hade: Skulle Pernilla Stålhammar som företrädare för Miljöpartiet kunna tänka sig att just den typ av internationell verksamhet som innehåller en militär komponent finansieras genom att man tog pengar från det nationella försvaret?

Fru talman! Tack, Hans Wallmark, för den frågan igen! När man får en förfrågan och gör en bedömning måste man såklart titta på varifrån pengarna ska tas. Men det är ingenting som jag här i kammaren i dag kan föregå, för det kommer i så fall att ske en omfördelning av pengarna i budgeten.

Jag skulle vilja returnera frågan – men det kan jag tyvärr inte göra nu – om vad Hans Wallmark hade velat se att pengarna hade tagits ifrån.

Fru talman! Jag håller med om mycket av Pernilla Stålhammars inledande analys av ansvaret för Iraks sönderfall. Det är lätt att glömma bort det när man står mitt uppe i någonting. Man måste ändå lära sig något av historien och bakgrunden till Isis/Daish framväxt.

Vänsterpartiet stöder regeringens förslag att till utgången av december månad 2016 ska en svensk väpnad styrka delta i den militära utbildningsinsatsen, framför allt för att utbilda kurdiska peshmergastyrkor. Det är en utbildningsinsats som genomförs av koalitionen mot Isil/Daish i norra Irak på inbjudan av den irakiska regeringen. Det svenska bidraget är som sagt inte så stort numerärt. Det är högst 35 man i normalfallet, och det kan bli 120 om så skulle krävas. Men vad jag har förstått gör man god nytta där man arbetar, så det är helt klart substantiellt.

Denna insats har folkrättsligt stöd i och med begäran från Iraks erkända regering. I ett brev från Iraks dåvarande utrikesminister till FN:s generalsekreterare den 25 juni 2014 efterfrågade Irak hjälp med att bekämpa Isil/Daish genom bland annat utbildningsstöd och materiellt stöd för det irakiska försvaret. Ett folkrättsligt stöd är alltid ett nödvändigt villkor för att Vänsterpartiet ska stödja den här typen av insatser.

Det efterlyses här att man ska göra mer. Om vi nu ska gå utanför den diskussion som betänkandet egentligen handlar om tycker jag att vi naturligtvis alltid bör kunna överväga att göra mer. Jag är dock förvånad vid att ”göra mer” är så extremt fixerat just vid militära insatser. Det som Pernilla Stålhammar också pekade på – många humanitära insatser, hjälp att bygga upp civila strukturer etcetera – är ändå på sikt väl så viktigt som att stötta militärt.

Vidare vad gäller folkrätten: Den 15 augusti 2014 antog FN:s säkerhetsråd resolution 2170 om kollektiva och nationella åtgärder mot Isil, Nusrafronten och andra grupper med kopplingar till al-Qaida och de brott som grupperna begår i Irak och Syrien. Dessa brott är fasansfulla och otaliga.

Engagemanget torde vara långsiktigt; det är helt rätt. Men med tanke på det ganska volatila läget i området finner vi det klokt att, så att säga, ta ett år i taget. Det är bra om riksdagen får ta ställning vartefter. Det är trots allt svenska mäns och kvinnors liv vi beslutar om när vi fattar sådana här beslut.

Låt mig avsluta med att tillägga en personlig reflektion. Jag tycker att det finns mycket positivt att säga om beredningen av detta förslag. Vi har haft goda möjligheter att ställa frågor och att diskutera med representanter för både regeringen och Försvarsmakten. Det tackar jag särskilt för.

Jag yrkar således bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Det är till följd av brister i svensk nationell infrastruktur som jag i dag inte har möjlighet att yrka bifall till en reservation från Liberalerna i det sammansatta utskottet. Jag får nöja mig med att yrka bifall till motion 2015/16:3276 av undertecknad med flera.

Många talare har varit uppe i talarstolen och talat om läget och om den breda koalitionen mot Daish. Det finns kanske inte så mycket att tillägga just i dessa delar. Koalitionen är otroligt bred och består av drygt 60 länder. Till dags dato har koalitionen utfört drygt 8 000 flygattacker mot IS i området.

Organisationen Daish har lidit, inte minst de senaste månaderna, under det oerhörda tryck som de har behövt utstå. Man kan ändå konstatera att flygattackerna så här långt inte har gjort någon avgörande skillnad. Ju längre tiden går, fru talman, och som situationen har utvecklat sig i Syrien och Irak, desto mer uppenbart blir det för en utomstående betraktare att det är kampen på marken mot Daish som kommer att bli avgörande.

När man frågar sig vad Sverige kan göra i termer av stöd till i första hand peshmerga på marken kan man konstatera att det som regeringen nu föreslår och som utskottet i sin helhet ställer sig bakom – en fortsatt utbildningsinsats i Irak i ytterligare tolv månader – är ett utmärkt bidrag.

Det är dock viktigt att konstatera att många länder också i Europa även bistår peshmerga materiellt i detta område. Jag tror att det var Hans Wallmark som talade om det som i trängre kretsar nu benämns Amerikabrevet. Brevet innehåller en begäran från USA så som ledande i koalitionen till andra länder om ett utökat stöd. Dokumentet är i likhet med många andra dokument numera i Regeringskansliet föremål för sekretess. Jag kan inte hänföra mig till det.

Jag kan dock konstatera, fru talman, genom de kontakter jag har haft med en lång rad beskickningar i Sverige under de senaste veckorna, genom att följa vad amerikanska tankesmedjor definierar när det gäller behov för peshmergan och när jag lyssnar på KRG, den regionala kurdiska regeringen, att bilden är att materielbehoven bekräftas gång på gång.

Det handlar om en större rörlighet. Rörlighet på ett slagfält är ett av de taktiska grundelementen. Genom hög rörelse kan man överraska. Man kan förvirra en motståndare och skaffa sig ett lokalt övertag. Det är ställt utom allt tvivel att peshmerga saknar de transportmedel och den logistik som man behöver för att på ett framgångsrikt sätt kunna föra kampen mot Daish.

Det är också uppenbart att det finns ett behov av CBRN-utrustning, det vill säga skydd mot massförstörelsevapen. Inte minst Margot Wallström och Peter Hultqvist har själva efter sin resa konstaterat att peshmerga utsätts för attacker med både senapsgas och klorgas. Sådan utrustning saknas i stora stycken, liksom naturligtvis sjukvårdsmateriel. Det finns också tydliga indikationer på att man saknar understödsvapen och ammunition till dessa.

Det är för en stor majoritet av Sveriges riksdag så här långt omöjligt att bistå peshmerga och kampen på marken mot IS med den här typen av stöd. De flesta partier säger nej. Men, fru talman, det gör inte Liberalerna. Vi vet att om den här markoperationen ska bli framgångsrik – och så här långt är det bara peshmergan som vill stödja den – måste vi också stödja dem som finns där.

Man kan fråga sig: Vad är den moraliska klokskapen i att skicka soldater till ett annat land för att stödja en militär kamp men samtidigt inte anse det möjligt att skicka materiell utrustning till stöd för samma kamp? Och varför är det för Sverige möjligt att leverera pansarbandsrobotar till exempel till Saudiarabien men samtidigt omöjligt att leverera understödsvapen till dem som är i kamp med en av de värsta företeelser som vår tid har sett?

Fru talman! Just nu befinner sig USA:s utrikesminister i Moskva. Han har i dag haft samtal med utrikesminister Sergej Lavrov och kommer att möta, eller kanske möter just nu, Vladimir Putin. Det som de nu planerar för är en bit ovanför den svenska politiska debatten. Vad ska komma när kampen mot IS har förts framgångsrikt?

Jag vill gärna understryka, fru talman, att Daish aldrig kan vara en del av den politiska lösningen. De måste förintas. Därefter kan den politiska, konstruktiva diskussionen om Syriens och även Iraks framtid påbörjas.

Vi har fått en hjälpbegäran inte bara från USA utan även från Frankrike efter attentaten i Paris förra månaden. Jag vill understryka att den signal som Sverige nu skickar inte bara har betydelse när det gäller kampen mot Daish i Syrien och Irak, utan den har också en viktig prejudicerande betydelse för umgänget mellan EU:s olika medlemsstater. Som vi behandlar det land som nu anser sig vara utsatt för väpnat angrepp kommer vi att bli behandlade av våra kollegor inom EU i en eventuell framtid.

Jag är också av uppfattningen att en finansiering av det extra bidrag som jag föreställer mig att Sverige kommer att erbjuda med anledning av den franska hjälpbegäran inte får drabba det svenska försvaret. Liberalerna är förvisso ingen del av försvarsöverenskommelsen och behöver därför kanske inte i första hand värna den, men, fru talman, vi värnar det militära försvaret. Just nu är det viktigt att de fattiga medel som Sverige har lyckats avstå för återuppbyggnaden av en nationell dimension inte rörs.

Jag har hört flera talare använda olika epitet här i talarstolen för det som nu händer i Syrien och Irak och de fruktansvärda saker som Daish företar sig. Men jag tror att det är först när man blir väldigt konkret som man till fullo kan beskriva det som nu sker.

I dag läste jag en debattartikel i Svenska Dagbladet. Det handlade om en signal som gått ut från Mosul om att Daish nu systematiskt mördar barn som lider av Downs syndrom. I går kväll kunde vi på nyheterna, jag tror att det var Aktuellt, lyssna till lagmannen Ralf G Larsson från Göteborg. Han hade varit med och dömt två personer som gjort sig skyldiga till mord i det här området. Jag tyckte, fru talman, att det var tämligen rörande när denne äldre jurist sa: Jag har dömt i många mordrättegångar, men jag har aldrig fått se ett mord begås. Det var inte svårt att uppfatta hur skakad han och förmodligen också hans kollegor i rätten var av detta.

I detta anförande instämde Fredrik Malm (L).

Fru talman! Jag har bara två enkla frågor till Allan Widman. Jag läser i Liberalernas motion, vilken Allan Widman refererar och yrkar bifall till, om att man ska erbjuda peshmergan militärt stöd inklusive vapen.

Vilka vapen tänker man sig att man ska tillföra kurderna – transportfordon nämns, men också understödsvapen till exempel med ammunition – och vilken analys har man gjort av var dessa vapen så småningom kan hamna?

Fru talman! Jag tycker att Björn Söders frågor är relevanta. Jag vill också, innan jag besvarar dem, säga att jag tycker att det var bra att Björn Söder gjorde ett klarläggande när det gäller Sverigedemokraternas medverkan till svenska insatser under respektive icke under FN-flagg.

Jag tillhör dem, fru talman, som tror att Sverige så småningom kommer att finna det möjligt att medverka till att materiellt stödja peshmergan. Man kan titta på olika typer av understödsvapen. Jag refererade tidigare till mina kontakter med olika beskickningar här i Sverige, och jag refererade till det så kallade Amerikabrevet. Det finns många olika förslag, men jag är inte beredd att här och nu utbyta materielnummer med Björn Söder när det gäller exakt vilka understödsvapen som vi har tänkt oss.

Fru talman! Jag uppfattade inte att jag fick svar på min andra fråga om vilken analys man har gjort av var dessa vapen kan hamna framgent. Allan Widman får gärna återkomma till det.

Man ska komma ihåg att även om den irakiska armén enligt lag är förbjuden att verka i irakiska Kurdistan och peshmergan lyder under det regionala styret kan man inte komma ifrån att peshmergan är en sorts milisförband som är partipolitiskt knutet till Demokratiska partiet, Patriotiska unionen och vad de nu kallar sig.

Vi har andra, dåliga, exempel på när man har understött olika former av milisgrupper eller andra militära förband som sedermera har bytt sida och vapen har hamnat hos fienden. Fria syriska armén är ett aktuellt exempel på det. Man har från västmakterna tillsett att de har vapen, och när de sedan har bytt sida har vapnen hamnat i al-Qaidas händer.

Vi har gjort analysen att man bör vara försiktig med att bistå med militär materiel i form av vapen, därför att man inte vet var de så småningom hamnar. Det är kanske en annan sak när det är statliga, reguljära förband som man bistår med vapen. Även om vapnen även då kan hamna i fel händer är det kanske ännu större risk för det när det rör sig om den här sortens milisgrupper.

Därför föreslår vi att det inte ska vara vapen som Sverige bistår med utan till exempel sjukvårds- och kommunikationsutrustning.

Jag skulle ändå vilja höra från Allan Widman vilken analys man har gjort av att de här vapnen inte kan hamna i fel händer med tanke på att det är milisgrupper vi pratar om och de faktiskt också slåss inbördes nu. Det har ju varit en del konflikter internt hos kurderna.

Fru talman! Det äger sin riktighet att när Sverige, oavsett situation, har valt att exportera vapen till andra länder i världen har det tämligen frekvent hänt att de har kommit på avvägar. Det finns naturligtvis stora risker även i det här fallet.

Vi betonar i den här motionen att när man överlämnar militär utrustning, såväl krigsmateriel för strid som sådan för icke strid, ska det ske under överinseende av svensk personal för att, om möjligt, minska risken att vapnen hamnar på fel ställen.

Björn Söder säger att när det handlar om icke reguljära arméer blir riskerna större. Tyvärr får man nog säga att just i det här området och i den här konflikten har även reguljära, statliga militära förband visat sig mycket snabbt kunna bli avväpnade, bland anat av Daish.

Det finns inga garantier i de här sammanhangen. Det bästa man kan göra är att vidta alla de åtgärder som man kan för att motverka att vapnen sprids till fel händer.

Till syvende och sist, fru talman, är det nog ändå så att politik är det möjligas konst. I det läge som nu råder med de fasligheter som Daish gör sig skyldigt till handlar det om att välja det kanske minst onda av flera onda ting.

Jag förstår att Sverigedemokraterna och Björn Söder tänker i ungefär samma banor som vi. Men mitt svar får bli att av onda ting måste vi välja det minst onda. Och Liberalerna uppfattar det som att det just nu handlar om att förse dem som utför den mest effektiva kampen mot Daish på marken med vapen och utrustning.

Fru talman! Vänsterpartiet och Miljöpartiet har beskrivit historien på ett bra sätt här. Det visar hur lätt det är att det inte blir riktigt som man har tänkt sig. Man gick in i Libyen, och resultatet av det ser vi nu. IS har etableringar där nu. Vi kan även se det i Irakkrigets del två, så att säga. Där går man in igen. Vad blir verkan av det hela? Man var på väg in i Syrien. Där kom Ryssland in. Och nu tvingas man samarbeta. Hur det ska sluta är det ingen av oss som vet. Men jag tror definitivt inte att det kommer att bli sämre än i Libyen eller i Irak.

Vi stöder uppfattningen att vi ska stödja de kurdiska peshmergastyrkorna. Liberalerna och andra här har alla haft kloka synpunkter om detta. Vi skiljer oss lite åt på materielsidan. Men vi är eniga om det här. Jag tänker inte försöka hitta några skiljaktigheter. Det är bra att vi kan enas om det här.

När det gäller utbildningen är faran för att soldaterna ska råka i strid uppenbar, eftersom de ska vara rådgivare, även långt fram. Det innebär att de mycket väl kan hamna i strid och ska därför vara väl förberedda för detta. Det tror jag att de svenska männen och kvinnorna är. Men vi ska vara fullständigt på det klara med att det är ett oerhört farligt arbete. Förhoppningsvis kommer vi inte att drabbas av några allvarliga olyckor eller dödsfall. Det hoppas vi allihop.

IS är något speciellt för oss alla. Det är en slaktarorganisation. De korsfäster barn. Vi har hört allt beskrivas här. Nu senast har vi fått uppgifter om att de ger sig på barn med Downs syndrom, vilket säkert stämmer. Det finns inga begränsningar. Slavhandeln blomstrar. Det är en riktig terrororganisation som ska utplånas, förintas. Så är det.

Jag kan inte låta bli att göra en liten reflektion om IS i Sverige. IS finns i Sverige. Det vet vi alla. Vi vet också att det var en ren tillfällighet att man fick tag i två av dem. Man hittade ett usb-minne – om den uppgiften nu stämmer. Om de inte hade filmat det hela själva hade de inte blivit dömda. Utan att fördjupa mig i det borde vi försöka hitta en enad front för hur vi ska göra även med detta. Enligt Säkerhetspolisens analyser befinner sig kanske upp till 1 500 krigsförbrytare i Sverige i dag.

I fråga om att stödja kampen mot IS kan vi inte längre tillåta att man hänger ut flaggor med IS-symbolen i Göteborg, eller hur? Låt oss titta på det här gemensamt och enas om vad vi ska göra. Jag vet att det snart kommer att komma en del förslag. Men det kan inte vara fel att bredda underlaget så att vi också kan vara med. Här har vi en gemensam uppfattning i allt väsentligt.

Vi tycker att kostnaden för det här ska tas utanför Försvarsmaktens budget. Någon frågade om långsiktighet. Här får det bli långsiktigt. Det går inte att säga att vi ska ha det på ett år. Vi kan inte stå här igen om ett år och säga att detta ska avbrytas. Så länge den organisationen verkar ska vi också göra det.

Jag tycker också att vi ska diskutera med vilka fordon och vilken hjälp – kanske UAV – vi kan underlätta för styrkorna, om vi får en bättre bild av vad de saknar.

Vi har sagt att det ska finnas en försiktighet när det gäller vapenleveranser.

Vi tycker att vi bör öka de humanitära insatserna, vilket vi har motionerat om. Det är väl ingen som säger emot det egentligen.

Vi vill också att man ska försöka verka för autonomi för de kristna, på Nineveslätten. Det är oerhört svårt i detta läge, men icke förty kan man verka för den.

Jag tycker som sagt att allt väsentligt är sagt. Och jag gläds åt att vi är enade i den här uppgiften, i kampen mot IS.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Det är oerhört viktigt att vi fortsätter stödja Irak och det irakiska folket. Många av oss har följt de uppslitande och nu mångåriga humanitära utmaningarna i Irak i modern tid. Det handlar om det mångåriga och brutala förtrycket under diktatorn Saddam Hussein, som kom att utmanas av framför allt USA och Storbritannien. De ansåg att hans skräckvälde utgjorde en fara också utanför landets gränser.

Vi minns också svensken Hans Blix, som fick FN:s mandat att försöka finna de påstådda massförstörelsevapnen. De skulle aldrig komma att upptäckas och fanns inte heller. Ändå tror jag inte att det är många som vill ha tillbaka diktatorn Saddam Hussein.

Irakkriget inleddes med koalitionen Operation Iraqi Freedom den 20 mars 2003. Kriget förklarades officiellt avslutat den 1 maj 2003. Just då befann jag mig på torget i centrala Bagdad, precis intill Palestine Hotel. Jag hade åkt genom öknen, efter stridsvagnarna, från Kuwait till Bagdad, på uppdrag för Unicef. När nyheten att kriget skulle vara över nådde oss kunde vi knappt tro vad vi hörde. Skottlossning hördes i alla väderstreck, och emellanåt hördes större bombexplosioner. Som så ofta dränktes rapporteringen om den humanitära situationen i landet av rapporteringen om de militära framgångarna eller bakslagen.

Jag besökte under dessa för befolkningen så plågsamma dagar, som krig alltid utgör, barnhem och familjer som levde under svårast tänkbara omständigheter. Jag reste genom sönderslagen infrastruktur och såg hur plundring och laglöshet spreds i kaoset i krigets dammvirvel.

Trots att Irakkriget officiellt förklarades avslutat pågick det i praktiken med olika grader av intensitet ända fram till augusti 2010, då de sista stridande soldaterna lämnade Irak. Under den perioden fortsatte människor att lämna Irak i stora mängder. Kanske kan det vara värt att i dessa dagar minnas att den dåvarande borgmästaren i Södertälje, Anders Lago, fick åka till USA år 2008 för att vittna i kongressen. Jag vill minnas att han sa: Hur kan det komma sig att min stad, Södertälje, tar emot fler flyktingar än hela USA?

De senaste åren har en ny utveckling eskalerat i detta av diktatur och krig härjade land. I spillrorna av diktatur och senare krig uppstod svaga institutioner, korruption, humanitär nöd, svaga rättsvårdande instanser, politiska slitningar och stor politisk misstro hos folket. Detta har exploaterats och utnyttjats av separatistiska grupper och terroristorganisationer som bland annat Daish, eller Isil om man så vill.

I dag och under de senaste åren ser vi hur förföljelsen tar sig närmast ofattbara proportioner. Vi ser våldet och övergreppen på människor som yazidier, kaldéer, kristna, syrianer, judar men också övergreppen på det stora flertalet muslimer som flyr från denna terroristorganisation. De anser att deras extrema tolkning av sin trosinriktning ger dem rätt att begå vilka övergrepp som helst på andra människor.

Jag har här i vårt eget land träffat många människor som har flytt från kriget. Jag tror att det är svårt att prata om massinvandring när man har sett vad människorna flyr ifrån och när man möter människor som har blivit utsatta för dessa enorma övergrepp.

När det gäller det betänkande som vi diskuterar i dag känns det självklart och ansvarsfullt att Sverige bör fortsätta med sin insats att utbilda och rusta människor med kunskap för att de ska kunna bekämpa Daish. Men Sverige bör vara noggrant och klokt i sina vägval av hur och i vilken omfattning som Sverige bör bidra i Irak.

Nu när det har gjorts en utvärdering av insatsen i Afghanistan är det viktigt att vi även där går tillbaka och reflekterar över om vi gjorde rätt eller fel.

Vi får inte vara rädda för att göra de stora reflektionerna. I vissa sammanhang kan det vara rätt att vi, som i Afghanistan, fortsätter att vara en humanitär stormakt och göra ännu mer på det området. På andra håll kan det vara rätt med mer militära insatser. Vad vi lärde oss i Afghanistan var att vi till en början gick in med alldeles för lite insatser. Det var en alldeles för liten insats för att vi skulle kunna få en bra uteffekt. Det var också någonting som vi måste reflektera över. När vi väl går in i ett land kanske vi måste fundera på i vilken storlek och att vi också ska ha uthållighet.

Krig tar inte slut för att vårt budgetår tar slut eller för att vår planering utifrån ett svenskt perspektiv tar slut. Vi måste ha den uthålligheten. Det är bland annat därför som det är rätt att vi nu när vi har gett oss in i Irak och Mali måste ha förmåga att hålla ihop, vara långsiktiga och inte vika av från vägen. Däremot kan man reflektera tillbaka och se vilka lärdomar som vi har dragit av de insatser som vi har gjort.

Jag vill avsluta med att säga att det här har folkrättsligt stöd. Vi har fått en inbjudan av Irak. Den insats som vi gör där är efterfrågad. Jag tycker att vi kan vara stolta över de insatser som vi gör och som vi fortsatt kommer att göra i Irak.

Fru talman! Få frågor var så centrala för mig när det gällde varför jag blev politiskt engagerad som motståndet mot den amerikanska invasionen av Irak.

Den stora demonstration som ägde rum i Stockholm 2003 var min första stora demonstration. Den typen av frågor om fred och konflikt har funnits med mig genom hela mitt politiska engagemang. För mig är just det amerikanska kriget i Irak verkligen ett av de stora tecknen på svårigheter med att göra den typen av ingripanden.

Föga hade jag då trott när jag gick med i demonstration att jag i dag, 2015, skulle stå här i riksdagens talarstol och delta i arbetet med att försöka att städa upp efter det monumentala misslyckande som den invasionen var.

Likväl står jag bakom denna insats, för jag tror att den är väl avvägd och har ett gott syfte. Utvecklingen i Irak under 2015 fortsätter att vara mycket allvarlig. De politiska, militära och humanitära utmaningarna är stora. Även om det görs begränsade framsteg här och där i delar av regionen kvarstår fortfarande flertalet av de politiska grundutmaningar som var skälet till att man har det läget som man har i dag. Det bäddade för Isis maktövertagande av nära en tredjedel av landets territorium.

Under de första nio månaderna av 2015 har omkring 10 000 människor förlorat livet. Rapporter vittnar om fortsatt brutalitet från Isis. De grova, systematiska övergreppen mot mänskliga rättigheter och kränkningarna av internationell humanitär rätt är omfattande.

Liksom tidigare är det främst etniska och religiösa minoriteter som drabbas. En av de drabbade, Mohammad Abbas, mötte jag på Lesbos i september då han flydde från Irak. Han hade tidigare arbetat som tolk åt den amerikanska armén. Men han och hans familj fick motta dödshot på grund av samröret med amerikanska armén. Nu befinner han sig i Mora och söker asyl här i Sverige.

Fru talman! Kommissionens militära plan för Irak syftar till att hindra Isis framryckningar genom att utbilda och träna försvarsstyrkor i Irak. Den militära planen utgör en del i en bredare strategi där det finns andra instrument som diplomati och humanitära åtgärder.

Även om det krävs militära insatser för det akuta läget nu är det omöjligt att lösa den nuvarande situationen med enbart militära medel. Det krävs bredare insatser än så.

Utbildningsinsatsen i norra Irak koordineras av en stab som är placerad i Erbil. Den syftar till att ge rådgivning till och träna de irakiska försvarsstyrkorna i bland annat vapenhantering, sjukvård, försvarsstrid, strid i bebyggelse samt detektering av improviserade sprängladdningar.

Utbildningen och rådgivningen har tagits mycket väl emot av de förband som Sverige stöder i norra Irak. Utöver de tidigare nämnda insatserna har Sverige även bidragit med utbildning inom sjukvård, folkrätt och mänskliga rättigheter som en integrerad del av planeringen och genomförandet av insatsen.

Bidraget föreslås fortsatt uppgå till 35 personer på plats i norra Irak. Givet koalitionens lösa sammansättning och det föränderliga läget på marken i Irak kan det svenska bidraget komma att behöva anpassas under 2016.

Utgångspunkten är att det svenska bidragets kompetens ska nyttjas på bästa sätt utifrån de behov som finns hos de irakiska säkerhetsstyrkorna och i relation till andra internationella utbildningsbidrag. Det svenska styrkebidraget kommer fortsatt att stå under svensk nationell ledning och under svensk kontroll.

Sammantaget visar regeringens förslag att förlänga denna insats på ett starkt engagemang för fred, säkerhet och mänskliga rättigheter.

Fru talman! Sverige kan inte passivt stå vid sidan av och blott betrakta denna mänskliga katastrof. De människor som tvingas att fly från sina hem och som utsätts för övergrepp och terror kan inte lämnas därhän. De förtjänar hjälp från omvärlden och måste, precis som vi här i Sverige, ges möjlighet att leva i trygghet, fred och stabilitet.

Situationen i Irak är oerhört allvarlig, och världen kan inte ignorera den katastrof som pågår. Därför är det viktigt att Sverige agerar, främst genom politiska och humanitära insatser, men också genom att förlänga denna insats för att värna utsatta människors liv och säkerhet. Därför yrkar jag bifall till förslagen i propositionen.

Fru talman! Egentligen skulle jag naturligtvis inte ha begärt replik. Väldigt mycket av det som Jakop Dalunde säger är sådant som jag kan skriva under på. Men det gäller mer inledningen när Jakop Dalunde berättade om sina tidigare politiska upplevelser och den stora demonstrationen mot the coalition of the willing i mars 2003 i Irak. Jakop Dalunde kallar detta för ett monumentalt misslyckande.

När man säger så, fru talman, tror jag att man måste försöka tänka i termer av alternativa världspolitiska utvecklingar. Den fråga jag ställer mig är hur världen hade sett ut om Saddam Hussein hade fått sitta kvar i tolv år till, om han hade fått fortsätta att attackera sina grannar, som Kuwait, och rikta gasattacker mot den egna befolkningen. Hur hade Afghanistan sett ut om talibanerna hade fått sitta i 15 år till och sprida sitt inflytande i regionen? Hade det varit bättre eller sämre? Jag skulle till och med, fru talman, våga drista mig att säga att jag är osäker på om det hade varit bättre för världen om Muammar Gaddafi hade fått sitta kvar ett antal år till med allt vad hans regim förde med sig i form av otrygghet för människor och lidande.

Vid tiden för demonstrationen på Sergels torg mot koalitionens intåg i Irak i mars 2003 lånade Sverige ändå ut militär utrustning för strid till bland annat Storbritannien. Det gjorde vi samtidigt som det satt en sakkunnig från Miljöpartiet i Försvarsdepartementet. Jag säger bara detta för att konstatera att inte alla behöver tänka på samma sätt även om vi ingår i samma partier.

Fru talman! Miljöpartiet stod bakom den ursprungliga intentionen i den svenska insatsen i Afghanistan. Vi tyckte att det var bra att man hade en ambition att verka fredsfrämjande. Däremot hade vi en hel del synpunkter på hur insatsen kom att utvecklas och alltmer bli en del av den breda amerikanska ansträngningen i kriget mot terrorismen. Likväl stod Miljöpartiet bakom insatsen i Libyen.

När det gäller Irak utesluter jag inte på något sätt att detta parallella scenario hade innefattat någon form av militär komponent eller intervention. Däremot råder det väl ganska lite tvivel om att utfallet av den väg som USA valde är ett monumentalt misslyckande. Sedan är det inte så att jag sitter på någon mirakellösning, att jag här och nu skulle kunna ställa mig och säga att det borde ha gått till exakt si och så. Men om det hade funnits en något bredare ansats än det amerikanska agerandet tror jag att utgången blivit en annan.

Om de enorma summor pengar som har använts i den amerikanska invasionen – kriget, ockupationen – av Irak i stället hade investerats i humanitära insatser och stöd till oppositionella i olika typer av demokratifrämjande åtgärder är det väl inte helt osannolikt att det hade gått att bidra till demokrati och mänskliga rättigheter i Irak utan den storskaliga invasion och ockupation som USA genomförde.

Fru talman! Jag tycker mig ändå någonstans spåra att Jakop Dalunde inte känner sig helt övertygad om att världen blev sämre än vad den annars hade varit i och med att USA och koalitionen ingrep i Irak. Det var väl egentligen bara det som var syftet med mina frågor. Det handlar om att förstå att det nog är intellektuellt hederligt att skapa osäkerhet kring vilka olika scenarier som uppstår eller inte uppstår.

En sak som jag också tycker är viktig att komma ihåg är att det inte bara handlar om hurdan utvecklingen blev eller hade blivit i de här länderna beroende på om det blivit en insats eller inte. 90-talet och det som gått av 2000-talet har så här långt varit en tid då de insatser som gjorts till exempel i Irak och Afghanistan fått vad man kan kalla allmänpreventiva effekter. Det finns naturligtvis en lång rad skurkar runt om i världen som ser vad som händer – att Saddam Hussein, Muammar Gaddafi och talibanerna störtas – och förstår att man inte kan tillåta sig vad som helst. Denna allmänpreventiva betydelse har givetvis också funnits.

Sedan kan man också, fru talman, fundera på vilka möjligheter man har att med enkom civila insatser utveckla välfärden, tryggheten, sjukvården och skolan i ett land som styrs av talibaner, vilket var fallet i Afghanistan på den här tiden. Var det ens möjligt att komma in med de verktygen och hjälpa det afghanska folket under detta auktoritära styre?

Fru talman! Jag lever inte under några illusioner om att de tänkbara parallella scenarier som bygger på förutsättningen att USA inte hade gjort den intervention man gjorde skulle vara något slags grön utopi där alla håller händer och sjunger Kumbaya. Så är inte fallet.

Däremot har jag svårt att tänka mig något värre scenario än det som faktiskt utspelade sig. Ledamoten Widman är nog ganska ensam i sin bild att detta var ett av de bättre tänkbara scenarierna. Jag tror att de flesta inom den militäranalytiska sfären är tämligen överens om att detta var ett ganska stort misslyckande, inte minst hur man efter invasionen upplöste Bathpartiet och gjorde stora delar av militären arbetslös, vilket sedan kom att bli en ganska stor del av grogrunden till det vi ser just nu. Det gjordes många misstag under den amerikanska insatsen i Irak. Det gäller inte bara själva interventionen som sådan, utan både hur den gjordes och hur den uppföljdes.

Fru talman! Sommaren 2014, när Islamiska staten gick in och tog över Mosul, blev det alldeles uppenbart för mig och väldigt många andra, om det inte varit det dessförinnan, att det är en absolut nödvändighet att de frontlinjer som sträcker sig hela vägen från Khanaqin i östra Irak bort till Kobane i norra Syrien, en sträcka på ungefär 140 mil, skyddas från Islamiska statens attacker. Bakom de frontlinjerna, i de kurdiskdominerade områdena, befinner sig nämligen i stort sett alla flyktingar som har rensats ut av shiamuslimska och sunnimuslimska extremister, olika etniska extremgrupper och annat under de här krigen. Där bakom trängs flyktingarna: assyrier, syrianer, kaldéer, turkmener, araber, kurder, sunniter, shiiter, shabaker, yazidier och så vidare. Det är det enkla skälet till att dessa frontlinjer måste skyddas. De små skärvor som återstår av mångfalden och mosaiken av etniska och religiösa befolkningsgrupper i Mellanöstern, de som ännu inte har dödats, emigrerat eller tvångsassimilerats, sitter och trycker i dessa flyktingläger, fullständigt livrädda.

Kurderna har försvarat dessa frontlinjer med i huvudsak lätta vapen mot Islamiska staten, som på sina ställen har attackerat med tunga vapen som man tagit från Iraks armé. Att militärt skydda dessa frontlinjer från luften genom koalitionens flygattacker är mycket viktigt. Det var det som räddade Makhmur och i förlängningen Erbil från att attackeras i augusti 2014. Men man måste också vara beredd att ge ett större militärt stöd för att de styrkor som finns på marken ska kunna skydda dessa fronter och nu också skära av området runt Mosul.

Varför är detta viktigt? Jo, dels för att Islamiska staten annars skulle begå ett folkmord mot de människor som har flytt, dels för att vi måste lära oss av vad som hände när Islamiska staten ryckte fram. På de platser där man kunde försvara befolkningen militärt skedde inget folkmord. På de platser där man inte kunde försvara befolkningen militärt blev människor fördrivna, halshuggna eller hängda. Där såldes flickor som slavar. Där plågades människor. Där hivar man i dag ut homosexuella med ögonbindlar från femte våningen i hus ned på gatan. Där har man nu börjat döda barn som har Downs syndrom. Om inte detta fullständiga monstervälde kan stoppas från att breda ut sig och om vi inte kan stoppa denna ideologi och denna systematiska hjärntvätt, som pågår även i våra förorter, från att breda ut sig, då kommer den här världen att bli en betydligt farligare plats.

Vi har redan sett vad som har hänt i våra länder, i Paris, i Köpenhamn och på andra håll. Det är klart att det är en civilisatorisk kamp att besegra Islamiska staten i Syrien, i Irak och i Kurdistan.

Jag noterar, fru talman, att när jag i augusti 2014 sa exakt det jag säger nu var jag alldeles ensam i det här huset. Sedan blev det helt plötsligt regeringens politik att ställa upp lite grann.

Nu har det kommit förfrågningar från USA och Frankrike, och nu har det kommit FN-uppmaningar att göra mer. Och snart hoppas jag att Sverige kan ge ett större militärt stöd som också innefattar ammunition och vapen till de här styrkorna som försvarar miljoner civila, varav många är flyktingar, från detta barbariska hot mot vår civilisation som vi nu ser.

I detta anförande instämde Allan Widman (L).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 16 december.)