Fru talman! Svensk polis har i dag stora utmaningar jämfört med bara för några år sedan. Den nedmonterade sammanhållningen och den alltmer tydliga segregationen leder till en ökad otrygghet, vilket givetvis ger direkta konsekvenser för polisen.
Sverige har många mycket kompetenta och hårt arbetande poliser, men vissa problem och tillkortakommanden är uppenbara. Polismyndigheten har i dag inga större problem med att hantera sitt förvaltningsuppdrag, men desto större problem med att hantera polisuppdraget. Om vi vill att Polismyndigheten ska bedriva en bra och effektiv polisverksamhet behöver polisiär kompetens vara ett krav för de personer som ska leda myndigheten.
De senaste åren har vi kunnat se en ökad polarisering i samhället, och tilltron till samhället i allmänhet och polisen i synnerhet i många utanförskapsområden är på tillbakagång. I takt med att dessa områden blir fler till antalet och trångboddheten ökar underlättas för grovt kriminella att flytta fram sina positioner.
Var och varannan dag rapporteras det om skottlossning med skottskador som följd, många gånger med dödlig utgång, våldtäkter, rån, även av barn, och annan grov brottslighet. Många av dessa brott kommer till sjukvårdens och rättssamhällets kännedom, men under ytan finns en ocean av beskyddarverksamhet, droghandel och social misär, som utgör grogrunden för brottslighet i framtiden.
Grovt våld, ökande våldtäkter och gärningsmän som inte kan lagföras är akuta polisiära frågor som inte kan anstå. För att komma till rätta med dessa utmaningar behöver vi politiker enas över blockgränserna om en långsiktig polispolitik.
Polisarbetet är ett unikt arbete som skiljer sig mycket från i stort sett alla andra arbeten. Det ställs unika krav, och yrket omgärdas av ett unikt ansvar och är förknippat med unika befogenheter. Det kräver såväl juridisk kunskap som utbildning inom en mängd områden, praktiska färdigheter och fysisk förmåga. Polisarbete kräver en blandning av teoretisk utbildning och praktiskt hantverksarbete. Både teoretiskt kunnande och inte minst erfarenhet krävs för att behärska och förstå det fullt ut.
Man skulle kunna jämföra det med arbete inom sjukvården eller skolan. I kärnverksamheten i skolan är det utbildade behöriga lärare som utbildar. Visst finns det duktiga outbildade lärare, men vi förutsätter ändå att det bästa är att ha utbildade behöriga lärare och att erfarenhet gör dem bättre.
Vem skulle vilja opereras av en obehörig läkare? Inte ens om man varit med om flera förlossningar får man börja jobba som barnmorska om man saknar utbildning. Det finns tydliga utbildningskrav när det gäller vad ett sjukvårdsbiträde, en undersköterska, en sköterska och en läkare får göra. Det borde inte vara någon skillnad för polisen.
Kärnverksamheten i polisarbete är att förebygga, ingripa mot och utreda brott. Detta arbete görs och leds bäst av utbildade och erfarna poliser. Det är därför viktigt att behålla yrkesprofessionalismen för poliser, precis som det är viktigt att behålla professionella lärare och läkare.
För att bli polis finns en lägsta grund, och innan en polis anses vara grundutbildad krävs en utbildning på två och ett halvt år. Sverige har nog världens bäst utbildade polis, och vi behöver dessa poliser som kan ta sig an de krävande och många gånger farliga arbetsuppgifter som de möts av.
Kunskap och färdighet kan aldrig kompenseras av en snabb ökning av numerären civilt anställda. Man anställer civila polisanställda utan att ha några lägsta grundkrav och utan att kräva annan relevant polisiär utbildning än en kort introduktion eller några veckors kurs och förväntar sig att de ska ersätta riktiga poliser. Detta är en mycket oroande och farlig utveckling. På kort sikt kan det leda till enskilda misstag. På längre sikt riskerar det att undergräva tilltron till hela rättsväsendet.
Även om många av dessa civilanställda har andra utbildningar och erfarenheter, är trevliga och gör ett bra jobb utifrån de förutsättningar de har är detta en mycket oroande trend som går stick i stäv med utvecklingen inom de flesta andra yrken, där man förväntas ha en längre relevant utbildning och som polis även en särskild legitimation.
Det finns även ett riskmoment med att ha många civila inom polisen. De utsätts för allvarliga risker då de saknar utbildning, utrustning och förmåga att hantera farliga och våldsamma situationer som kan uppstå då de utför polisiärt arbete.
Alltmer av makten och besluten inom polisen har kommit att styras av icke-poliser, medier och populistiska drev, kortsiktiga och oftast inte speciellt välgrundade politiska beslut och inte minst HR-avdelningar som har vuxit och fått alltmer makt.
Alla organisationer behöver influenser utifrån, och det är även viktigt för Polismyndigheten att rekrytera personer utanför den egna myndigheten för chefs- och specialistfunktioner. Men själva kärnverksamheten och ledningen inom polisen måste skötas av utbildade och erfarna poliser. Det är förödande för verksamheten när alltmer polisarbete utförs och allt fler ledningsbeslut fattas av personer som inte har polisutbildning och relevant kunskap om polisarbete.
Polisverksamheten är unik och kan inte utföras på samma sätt som ett arbete på Försäkringskassan eller något privat företag. Därför måste poliser ledas av riktiga poliser med polisexamen. Polisiär examen och erfarenhet av Polismyndighetens verksamhet och organisation ska vara grundkrav vid chefstillsättningar som har direkt koppling till den polisiära verksamheten.
Som dagens samhälle ser ut är det viktigare än någonsin att Polismyndigheten rekryterar chefer som har examen från Polishögskolan och erfarenhet av polisiärt arbete. Jag har svårt att förstå varför det gång efter annan rekryteras chefer antingen externt eller internt som inte har polisiär bakgrund. Jag är helt övertygad om att det bland Sveriges ca 20 000 poliser finns gott om bra chefsämnen. Att leda och styra polisarbete ska vara förbehållet dem som har den utbildningen och den erfarenheten.
Med detta sagt finns det ett behov av civilanställda och andra som hanterar uppgifter som i onödan belastar polisen. Polisen har väldigt många uppgifter som inte handlar om att bekämpa brott. En rad av dessa borde polisen slippa för att i stället kunna fokusera på just brottsbekämpning.
Polisen tar bland annat hand om 60 000 berusade människor varje år. De har inte begått något brott, men välutbildade poliser skjutsar dem, låser in dem i en cell för tillnyktring och håller sedan koll på dem. En betydande del av verksamheten går åt till att ta hand om berusade och personer med psykisk ohälsa. Är dessa personer inte våldsamma borde detta vara en uppgift för sjukvården eller någon annan lämplig enhet.
Andra exempel är att polisen tar hand om hundar och katter och transporterar frihetsberövade personer långa sträckor genom landet. När socialtjänst och andra gått hem är det bara polisen kvar. Polisen tar hand om samhället när många andra inte är närvarande. Polisen finns där året runt, dygnet runt och gör en massa saker som inte syns eftersom dessa uppgifter inte mäts.
Om vi vill ha högre polisnärvaro och bättre brottsbekämpning behöver vi som politiker se över hur vi fördelar resurserna i samhället och vem som ska ansvara för vilka arbetsuppgifter, och vi behöver fler chefer och polisanställda med polisexamen och erfarenhet av polisiärt arbete.
Polisen är trygghetens väktare. De är den sista utposten för dem som just då behöver hjälp allra mest. Det är viktigt att vi ser detta. Svensk polis är för viktig för att förvandlas till någon form av post i en budget. Vi måste i alla lägen och alla situationer stå upp för de lagar vi beslutar om och för dem vi är satta att försvara. De ska känna att vi backar och stöder och att vi tar deras oro på allvar. Sverigedemokraterna kommer inte att vika en tum i sitt stöd till den svenska polisen.
Jag yrkar bifall till reservation 28.
