Säkerhetspolitik

Anf. 118 Morgan Johansson (S)

Fru talman! Jag ska inleda med att säga att detta betänkande behandlar säkerhetspolitiken. Det avsevärt försämrade säkerhetsläget är vad som har kommit att prägla den här mandatperioden och de senaste åren.

Först kom Rysslands anfall på Ukraina i februari för fyra år sedan. Det är ett fruktansvärt krig, som fortfarande pågår.

Sedan kom Hamas attack mot Israel med mord och gisslantagande i augusti 2023, som utlöste kriget i Gaza. Det är ett krig som har resulterat i över 70 000 döda palestinier – de flesta kvinnor och barn – en fullständig förstörelse av palestinska områden, etnisk rensning, återockupation och en totalt traumatiserad palestinsk befolkning. Gaza förvandlades till ett månlandskap och en barnkyrkogård.

Sedan kom 2025, och Trump var tillbaka i Vita huset. Vi fick se en amerikansk administration som omedelbart inledde med att undergräva internationell rättsordning, lamslå FN, lägga sanktioner mot Internationella brottmålsdomstolen, hota allierade och kräva att både Kanada och Grönland skulle uppgå i USA, för att bara nämna något.

När väl det hade lagt sig fick vi Irankriget, som nu utöver det ofantliga mänskliga lidandet riskerar att leda hela världen in i en ny recession. I det sammanhanget passade också Israel på att anfalla Libanon.

Lägg till detta det hemska inbördeskriget i Sudan, som lett till världens värsta humanitära kris med miljontals människor, varav många barn, på svältgränsen och i akut behov av humanitär hjälp.

I det här läget är det extremt viktigt att ett land som Sverige klarar av att fortsätta att hålla en stabil och principfast linje. Att stå upp för folkrätten och internationell lag är ju, som Sveriges tyngsta folkrättsexperter påpekar i en artikel i Dagens Nyheter i dag, ingen diffus seminarieövning för ett litet eller mellanstort land som Sverige. För oss är det en existentiell nödvändighet, därför att vi vet att om folkrätten undergrävs är det de små och mellanstora länderna som drabbas värst.

Stormakterna kan alltid hävda sina intressen, men om folkrätten byts ut mot djungelns lag, där den starke bestämmer, ligger vi illa till allihop. Det är därför statsministerns svajande i den här frågan, som folkrättsexperterna kritiserar i dagens artikel, är djupt bekymmersamt.

Bekymmersamt är också vad som kan komma efter valet. Det är mindre än fem månader kvar. Jag skulle tro att väljarna nu intresserar sig alltmer för vad det kan betyda, även på det utrikespolitiska området.

För fyra år sedan var Ulf Kristersson tydlig med att Sverigedemokraterna inte skulle få något som helst inflytande över utrikespolitiken. Det upprepades gång på gång inför valet. Men det var bara ett av alla vallöften som statsministern bröt direkt efter valet. Moderaterna förhandlade omedelbart bort alla de tunga posterna i riksdagen i utrikes- och säkerhetspolitiken till Sverigedemokraterna. Det handlade om posterna som ordförande i utrikesutskottet, vice ordförande i försvarsutskottet, ordförande i OSSE-delegationen och ordförande i Europarådsdelegationen.

När Tobias Billström ringde mig efter valet gällde en av frågorna jag ställde det de sagt om att Sverigedemokraterna inte skulle ha inflytande över utrikespolitiken. Han svarade lite förläget: Ja, jo, nu blev det ju så ändå. Moderaterna bröt helt enkelt sitt löfte till väljarna från dag ett, utan att blinka. Nu har man gått ännu längre.

Inför det här valet har Kristersson slagit upp dörren på vid gavel och i praktiken lovat bort alla tunga ministerposter till Sverigedemokraterna. Vi får väl se vilka det då blir. Men det kan bli utrikesministerposten. Det kan bli försvarsministerposten. Det kan bli justitieministerposten. Det kan bli finansministerposten, som Oscar Sjöstedt gjorde anspråk på häromdagen. Det kan bli vice statsministerposten. Den enda som sägs vara skyddad är statsministern själv, för det har han sett till.

Kristersson har lyckats förhandla till sig att åtminstone kan få bli statsminister i Åkessons regering, som en sidekick – den här gången, ska väl tilläggas. Frågan är om vi kan lita ens på det. Kristersson har som sagt brutit löften förr. Röda linjer finns ju inte längre. Då väcks förstås frågan vilken utrikes- och säkerhetspolitik en sådan regering kommer att föra.

Vad är utmärkande för Sverigedemokraterna i den här politiken? Den här mandatperioden förskräcker. Till att börja med tar man oerhört lätt på säkerhetsfrågorna. Ta bara krisen runt koranbränningarna 2023. Det är säkert många som minns den. Då, sommaren 2023, var Natoprocessen i ett extremt känsligt läge. Under några mycket dramatiska månader åkte ett par provokatörer runt i landet och brände koraner i en uppenbar påverkansoperation för att störa Natoprocessen och skada Sverige. Det ledde till protester både i Sverige och utomlands. Bland annat brändes den svenska ambassaden i Irak ned.

Då, vid absolut sämsta tillfälle, gick justitieutskottets ordförande Richard Jomshof ut och sa att om det nu retade muslimerna så mycket kunde man väl bränna hundra koraner till. Det var uppenbart hotdrivande och helt omdömeslöst i ett läge då vi snarare hade behövt lugna ned situationen. Uttalandet väckte förstås uppmärksamhet i hela världen. En enig opposition krävde då att Richard Jomshof skulle avgå som ordförande i justitieutskottet. Han hade inte visat det omdöme som man behöver ha för det uppdraget. Hans uttalande skadade Sverige och utsatte också svenskar i utlandet för fara. Vi ska komma ihåg att bara någon månad senare dödades två svenskar i ett islamistiskt terrorattentat i Bryssel.

Vid det tillfället skyddade regeringspartierna och Sverigedemokraterna Jomshof, trots hans omdömeslöshet. Det var en uppvisning i handlingsförlamning och svaghet. Och det var bara ett exempel. Ser man till den stora bilden har Sverigedemokraterna en historia av att ständigt dras till auktoritära krafter och rörelser i världen. Oavsett var på jordklotet som det har dykt upp en auktoritär, högerextrem, främlingsfientlig, chauvinistisk ledare – alltid en man – har Sverigedemokraterna dragits till honom som flugor till en sockerbit.

Det började med Putin i Ryssland. Två av SD:s försvarspolitiska talespersoner, Mikael Jansson och Roger Richthoff, stod länge nära Ryssland. De spred ryska narrativ. Det ligger inte långt tillbaka i tiden. Så sent som hösten 2021, det vill säga bara några månader innan Rysslands anfall på Ukraina, var Roger Richthoff med sina ryska kontakter försvarspolitisk talesperson för SD. Det försöker man nu få oss att glömma, men internet glömmer inte.

Så sent som en vecka före Rysslands invasion av Ukraina, i februari 2022, fick Jimmie Åkesson en fråga om han kunde välja mellan USA:s president Joe Biden och Rysslands president Vladimir Putin. Det kunde han inte, trots att alla då kunde se att Putin stod i beredskap att anfalla ett demokratiskt grannland. Häpnadsväckande! Så långt Putin.

Så har vi då Orbán i Ungern. Banden mellan Orbán och Sverigedemokraterna går långt tillbaka. Richard Jomshof – igen – är känd för ett citat där han lyfter fram Orbáns Ungern som ett föredöme. Jag minns mycket väl åren som justitieminister när man var på EU-nämnden och föredrog något ärende som skulle upp på ministerrådet. Det slog aldrig fel. Varje gång man beskrev Ungern i negativa ordalag – hur de monterade ned rättsstaten, inskränkte oppositionens och civilsamhällets möjligheter att verka, tog alltmer kontroll över medierna och så vidare – begärde Sverigedemokraternas ledamot ordet för att ta Ungern i försvar. Pavel Gamov var det väl på den tiden. Han var också en av dem som sedan syltade in sig med Moskva. Nu får vi höra Sverigedemokraterna säga att de aldrig har stött Orbán.

Kring Trump och Maga har det också varit åratal av svansande. Tobias Andersson och Josef Fransson har åkt på Magakonferenser och rapporterat entusiastiskt från dem. Sverigedemokraterna har nominerat Donald J Trump till Nobels fredspris – två gånger. Den senaste gången var motiveringen: ”Ingen ärlig bedömare kan förneka den enorma insats som han har gjort för en fredligare värld.” Det sa den förre ordföranden i utrikesutskottet, Mattias Karlsson. Det uttalandet har inte åldrats väl, får man väl säga.

När JD Vance talade i München förra året, attackerade Europa och EU och valde att träffa Alternative für Deutschland, ett högerextremt och Rysslandvänligt parti, i stället för den tyska regeringen, hyllades han av Jimmie Åkesson som tyckte att talet var otroligt befriande. Därför var det kanske inte så konstigt när samma Jimmie Åkesson för en tid sedan satt i tv och sa att han skulle välkomna Trumps stöd i det kommande svenska valet.

Det där är tyvärr inget skämt, för vi vet hur Trump kan lägga sig i europeiska val. Det gjorde han i Tyskland och också i Ungern för bara någon vecka. JD Vance åkte dit för att backa upp Orbán. Det hjälpte i och för sig inte. Men när Åkesson sitter i tv och tigger om stöd av Trump kan man inte bara skämta bort det.

Samma sak upprepar sig hela tiden. Sverigedemokraterna låter sig gång på gång tjusas av dessa auktoritära rörelser. Först var det Putin och ryska nationalister. Sedan händer Ukraina, och då skyndar man sig för att ta avstånd och försöka sopa igen spåren. Sedan var det Trump och Maga, och då hände Grönland. Då får man fort som attan ta avstånd igen och försöka sopa igen spåren.

Sedan var det Orbán i Ungern, som man hänger med i åratal och beskriver som sin förebild, men så faller han. Det blir uppenbart för alla vilken skada han gjort både i Ungern och i EU. Då får man återigen ta avstånd och försöka sopa igen spåren.

Därför blev man inte överraskad när det för några veckor sedan avslöjades att Sverigedemokraternas biståndsorganisation Hepatica hade slussat svenska biståndspengar rakt in i en organisation i Brasilien som kontrolleras av expresidenten Bolsonaro, som nu är dömd till 27 års fängelse för försök till statskupp. Det är så samröret ser ut.

Allt det här sammantaget inger enligt min uppfattning ingen större respekt. Det är inte det här som Sverige behöver när det säkerhetspolitiska läget är så svårt som det är. Då kan man inte ha en regering med tunga statsråd – utrikesminister, försvarsminister, justitieminister och vice statsminister – som så enkelt låter sig imponeras av auktoritära krafter på det sätt som Sverigedemokraterna har gjort och gör. Hur ska till exempel en SD-regering kunna hävda sig mot Trump om Trump har hjälpt SD till makten?

I det här läget, herr talman, krävs en annan integritet och stabila grundläggande värderingar. Det tror jag att väljarna har sett vid det här laget. Jag vill yrka bifall till reservation 1.

Rasmus Giertz (SD)

Anf. 119 Rasmus Giertz (SD)

Herr talman! Det var mycket om Sverigedemokraterna i Morgan Johanssons anförande. Jag tror att i stort sett hela anförandet handlade om Sverigedemokraterna.

Jag kan kort bara nämna att Stefan Löfven, Morgan Johanssons egen statsminister i den regering som han själv var minister i, inte kunde välja mellan Trump och Putin, alltså en demokratiskt vald president och allierad och den ryska diktatorn.

Det var dock inte detta mitt replikskifte skulle handla om utan om faktisk säkerhetspolitik, som det här betänkandet handlar om.

I dagsläget finns bara två europeiska kärnvapenmakter. Det är Frankrike och Storbritannien. Därför är det både rimligt och välkommet att Sverige har inlett en dialog med Frankrike om ett kärnvapensamarbete. Vi vet ännu inte vad samtalen leder till, men ansvarstagande säkerhetspolitik handlar om att vara förberedd innan läget försämras ytterligare, inte efteråt.

Just därför visar Socialdemokraterna återigen upp en säkerhetspolitisk naivitet som Europa inte längre har råd med. Morgan Johansson och Socialdemokraterna accepterar utan problem Natos kärnvapenavskräckning. Det är en avskräckning som i huvudsak bygger på amerikanska kärnvapen. Det är tydligen fullt acceptabelt, men så fort Sverige för samtal med Frankrike om Europas egen säkerhet kommer plötsligt de upprörda invändningarna.

Det här är inte en seriös säkerhetspolitik, utan det är ett politiskt kappvänderi i en av vår tids allvarligaste frågor.

Min fråga till Morgan Johansson är därför: Varför är Socialdemokraterna så bekväma med att lägga Europas yttersta säkerhet i händerna på Trumpadministrationen men så obekväma att ens diskutera en starkare europeisk pelare tillsammans med Frankrike?

Anf. 120 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Till att börja vet jag inte varifrån Rasmus Giertz har fått det där med Löfven.

Mitt anförande handlade om hur Sverigedemokraterna gång på gång låter sig tjusas och imponeras av starka, auktoritära män. Oavsett om det är Putin, Orbán eller Trump är ni där hela tiden och svansar för dem, imponeras av dem och försöker bygga kontakter med dem. När det sedan visar sig att det går åt pipsvängen försöker ni snabbt som attan ta avstånd ifrån dem, sopa igen spåren och låtsas som att det aldrig har hänt.

Det är det här jag sätter fingret på. Om ni skulle vinna valet kan vi mycket väl få en regering med åtta tio sverigedemokrater som statsråd. De kanske får de tunga posterna som utrikesminister, försvarsminister, vice statsminister och kanske till och med statsminister; det vet vi ju inte. Det finns som sagt inga röda linjer längre.

Det är det som är min fråga: Vilken politik kommer en sådan regering att föra? Kommer den att vara undfallande mot de auktoritära krafterna? Kommer den att ställa sig på den sidan i den internationella debatten, precis på det sätt som Sverigedemokraterna har gjort under många år?

När det gäller kärnvapenfrågan är det snart tvärtom. Det är Sverigedemokraterna som är naiva. Ni har öppnat för att ta in kärnvapen i Sverige på svensk mark. Det är er nya position, som ni lanserade i den utrikespolitiska debatten.

Om vi skulle få en situation med mer och mer kärnvapen i Norden och i Sverige, vad tror vi kommer att hända med icke-spridningsavtalet, som förbjuder spridning av kärnvapen? Det undermineras. Ett tu tre har vi kanske inte nio kärnvapenstater i världen längre, utan vi har kanske 15, 20 eller 30 kärnvapenstater. Var hamnar vi då, Rasmus Giertz, i säkerhetspolitiken? Hur lång tid kommer det då att ta innan vi har ett stort kärnvapenkrig över oss?

Det är Sverigedemokraterna som är naiva i säkerhetspolitiken när ni öppnar upp för mer kärnvapen. Det är inte vi som står fast vid den position som vi har haft från början.

Rasmus Giertz (SD)

Anf. 121 Rasmus Giertz (SD)

Herr talman! Som Morgan Johansson själv sa i sitt anförande: Internet glömmer aldrig. Vem som helst kan googla och få fram det citatet när Stefan Löfven inte kunde välja mellan Trump och Putin.

Dessutom har Magdalena Andersson sagt att Europa kan bomba Ryssland sönder och samman. Ryssland har en kärnvapenarsenal som är mångdubbelt större än både Frankrikes och Storbritanniens tillsammans. Att då tala om att Europa redan utan vidare kan bomba Ryssland sönder och samman är antingen djupt okunnigt eller oärligt.

Om detta är den socialdemokratiska analysen måste Socialdemokraterna också mena att Frankrike och Storbritannien redan i dag utgör en fullt tillräcklig kärnvapenavskräckning mot Ryssland. Men om de inte menar det var det bara ett stort okunnigt utspel utan täckning i verkligheten.

Det är det som gör Socialdemokraternas kritik så ihålig. Först låter de tvärsäkra om Europas säkerhet och förmåga, men så fort Sverige för samtal med Frankrike om Europas avskräckning och hur den kan stärkas i praktiken blir de plötsligt upprörda. Det här går inte ihop i praktiken.

Anf. 122 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Rasmus Giertz svarar inte på den fråga som jag hade. Hur förhåller han sig till de starka, auktoritära ledarna som hans parti har dragits till år efter år nu för tiden? Har han ingen som helst reflektion över det hela?

Först trasslar ni in er med Putin och rysknationalistiska krafter och låter Roger Richthoff sitta kvar som försvarspolitisk talesperson ända till hösten 2021. Sedan trasslar ni in er med Orbán. År efter år odlar ni kontakter med Orbáns Ungern. Varenda gång man i olika sammanhang i riksdagen tar upp det som håller på att hända i Ungern rycker Sverigedemokraterna ut och försvarar Orbán. Nu ska vi förmå oss att tro att ni aldrig har stött Orbán; ni försöker ta avstånd från detta.

Och sedan har vi Trump ovanpå det. Ni hyllade Magarörelsen och JD Vance, och sedan hände detta med Grönland – och plötsligt får ni tänka om.

Väljarna får väl helt enkelt fundera lite över vem som står för den säkerhetspolitiska stabiliteten i Sverige. Är det vi socialdemokrater, som har haft de här linjerna sedan decennier tillbaka, bland annat folkrätten och grundläggande principer kring den? Eller är det Sverigedemokraterna, som svajar fram och tillbaka i säkerhetspolitiken?

Kärnvapenfrågan är ytterligare en fråga där ni har svajat. Ni var tidigare överens med oss andra om att vi inte ska ha kärnvapen på svensk mark, och sedan plötsligt, för bara någon månad sedan, ville ni ändra också den linjen.

Det är en farlig politik, Rasmus Giertz, att underminera icke-spridningsavtalet och öppna för att fler och fler länder skaffar kärnvapen eller låter placera ut kärnvapen i andra delar av världen. Då är risken överhängande att vi inom en inte alltför snar framtid har ett kärnvapenkrig över oss. Det är därför vi socialdemokrater är så tydliga med att vi inte ska gå den väg som Sverigedemokraterna och Rasmus Giertz nu anför.

Anf. 123 Fredrik Ahlstedt (M)

Herr talman! Sverige befinner sig i ett nytt säkerhetspolitiskt läge, kan man ganska lugnt konstatera. Under lång tid tog vi fred och stabilitet i Europa för givet, men den tiden är förbi; den ena krisen avlöser den andra. I dag krävs av just den anledningen en säkerhetspolitik som utgår från verkligheten och inte från förhoppningar.

För oss moderater är utgångspunkten tydlig. Vår viktigaste uppgift är att försöka skydda svenska medborgare och intressen. Det kräver styrka, ansvarstagande och ett tydligt fokus på Sveriges nationella intressen.

Herr talman! Rysslands anfallskrig mot Ukraina är ett angrepp på hela den europeiska säkerhetsordningen, som vi flera gånger har konstaterat i denna kammare. Det är också en viktig påminnelse om att det är mycket som står på spel när det gäller Ukraina: frihet, självbestämmande och rätten att leva i fred.

Därför är det, tycker vi moderater, viktigt att understryka att vårt stöd till Ukraina ska vara långsiktigt och robust. Det handlar inte om välvilja, utan det handlar om vår egen säkerhet. Om Ryssland tillåts vinna ökar hotet mot hela Europa. Därför är det så viktigt att Sverige fortsätter att leverera militärt och civilt stöd som kan stärka Ukrainas försvarsförmåga och infrastruktur, för att pressa tillbaka den ryska aggressionen.

Herr talman! Moderaterna hade länge drivit frågan om ett svenskt Natomedlemskap. Nu är vi där. Det innebär att vi har lämnat en politik som inte tjänade oss väl och i stället valt trygghet genom gemenskap.

Men naturligtvis är medlemskapet inte slutpunkten. Det är början på en möjlighet att ta ett större ansvar. Sverige ska därför vara en aktiv medlem i Natosamarbetet. Vi ska vara en stark allierad som investerar i försvaret och uppfyller och kanske överträffar tvåprocentsmålet samt bidrar konkret till alliansens kollektiva försvarsambitioner. Trygghet kräver trovärdighet, och trovärdighet kräver styrka.

Herr talman! I det här sammanhanget vill jag också ta upp DCA-avtalet, som ibland debatteras flitigt. DCA-avtalet är ett viktigt steg för att stärka Sveriges säkerhet. Det är ett viktigt samarbete med USA, och vi välkomnar det. Avtalet förbättrar möjligheterna till militärt samarbete, ökar vår beredskap och stärker vår avskräckningsförmåga. Det är en konkret investering i Sveriges säkerhet och ett uttryck för att vi tar ansvar i en osäker tid. Ett nära samarbete med USA är avgörande för Europas och också Sveriges säkerhet.

Herr talman! Jag vill också i det här sammanhanget nämna och tydliggöra att Moderaterna står bakom målet om kärnvapennedrustning. Men vi ser också verkligheten som den är. Så länge det finns stater som Ryssland, som använder kärnvapenhot som politiskt verktyg, kan vi inte basera vår säkerhet på ensidiga åtaganden. Avskräckning är i dag en nödvändig del av säkerhetspolitiken. Sverige ska därför föra en ansvarsfull linje, där vi kombinerar stöd för nedrustning med ett starkt deltagande i Natos gemensamma säkerhetsstrategi.

Herr talman! Moderaterna ser också det nordiska och baltiska samarbetet som en hörnsten i svensk säkerhetspolitik. Den geografi vi befinner oss i gör att dessa grannar och dessa länder är en väldigt viktig del i att skapa säkerhet i Sverige och Östersjöområdet. Vi behöver fördjupa det samarbetet ytterligare, stärka vår militära närvaro och säkerställa att vi snabbt kan agera tillsammans i kris. Ett starkt närområde avskräcker och skapar stabilitet. Här är det viktigt att Sverige fortsätter att ha en ledande roll.

Moderaternas utrikes- och säkerhetspolitik utgår från en tydlig princip: Sverige ska stå stadigt på en västlig grund och vara en del i försvarsalliansen Nato. Vi ska vara en aktiv del av det transatlantiska samarbetet, försvara den regelbaserade världsordningen och tydligt stå upp mot auktoritära krafter.

Men vi ska också vara realistiska. Internationellt inflytande byggs inte genom ord utan genom styrka, trovärdighet och förmåga att bidra. Ett starkare Sverige gör oss också till en starkare röst i världen.

Moderaternas budskap är tydligt: Säkerhet kräver mer än ambitioner – det kräver handling. Vi behöver stärka försvaret, fördjupa samarbetet inom alliansen och driva en politik som sätter Sveriges säkerhet först. Det är så vi bygger trygghet, i dag och för framtiden.

(Applåder)

I detta anförande instämde Gustaf Göthberg (M).

Anf. 124 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Statsminister Ulf Kristersson har ju tackat ja till Frankrikes president Emmanuel Macrons inbjudan till samtal om de franska kärnvapnen. De franska kärnvapnen är väldigt tydligt just franska och inte en del av Natos kärnvapenavskräckning eller det som kallas Nato Nuclear Planning Group.

Jag undrar helt enkelt om ledamoten Ahlstedt kan redogöra för vad samarbetet med Frankrike egentligen innebär. Vad är det Frankrike vill ha av Sverige? Är det placering av kärnvapen i Sverige? Är det pengar för de franska kärnvapnen? Eller är det provsprängningar på svenskt territorium som Frankrike vill ha?

Anf. 125 Fredrik Ahlstedt (M)

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Jag skulle inledningsvis vilja beskriva det på det här sättet – jag berörde detta även i mitt anförande: För svensk del är medlemskapet i Nato, i alliansen, vår huvudstrategi. Natos gemensamma avskräckningsförmåga är det som Sveriges säkerhet ska baseras på. Detta gäller särskilt när det handlar om kärnvapen.

Sverige har fått en inbjudan och tackat ja till den. Det har varit förutsättningslöst. Enligt den information jag har kommer både konventionella styrkor och kärnvapen att diskuteras. Sveriges strategi är naturligtvis att fortsätta jobba med Natos hela avskräckning. Men det finns ju en viktig funktion i att fortsätta föra en dialog med Frankrike om de här sakerna. Därför är det naturligt för Sverige att tacka ja till en sådan diskussion.

Anf. 126 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Det var ett marginellt klargörande från ledamoten.

Sverige för inom ramen för Nato en kontinuerlig dialog med Frankrike, precis som alla andra stater i Nato. Man har också under många år haft ett militärt samarbete specifikt med Frankrike, E2I. Man har pratat om militära styrkor. Det kan ha varit någon övningsverksamhet. Även forskning och utveckling vet jag har berörts i det samarbetet. Det nya här är egentligen inte pratet om konventionella styrkor utan att man de facto ska diskutera de franska kärnvapnen.

Då blir ändå frågan: Vad är det man ska diskutera gällande de franska kärnvapnen, om de ändå ska vara franska och om det ändå ska vara en fransk president som ansvarar för om de används eller inte? Ska Frankrike kunna använda kärnvapen i Sveriges namn? Är det detta man ska diskutera?

Anf. 127 Fredrik Ahlstedt (M)

Herr talman! Precis som jag sa tidigare finns det egentligen inget annat underlag än det som vi har fått information om och haft diskussion om tidigare, det vill säga att Sverige har fått en inbjudan. Vi har tackat ja till inbjudan – vi tycker att det är en viktig signal till Frankrike. Vi är naturligtvis beredda att lyssna på och diskutera med Frankrike. Vi har inte gjort några utfästelser över huvud taget, utan vi kommer till det här mötet för att lyssna på vad Frankrike vill säga.

Anf. 128 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Det här kommer att bli ett kort replikskifte. Jag lyssnade på Fredrik Ahlstedt och hörde något som gjorde mig förvånad. Han talade om vårt medlemskap i Nato, som vi är överens om, och sa att vi till och med skulle kunna toppa 2 procent.

Herr talman! Vi har ju alla varit överens om att vi ska nå 5 procent. Det vill jag göra tydligt. Genom att begära replik på Fredrik Ahlstedt vill jag ge honom möjlighet att förtydliga sitt uttalande. Jag försökte lyssna på riksdagens utsändning för att höra om det verkligen var så han sa, och jag uppfattade att detta var det budskap som gavs. Jag tycker att det finns skäl att göra tydligt att Sverige står bakom 5 procent och ska nå 5 procent för totalförsvaret.

Anf. 129 Fredrik Ahlstedt (M)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Lundgren för att jag får möjlighet att förtydliga detta. Det är naturligtvis så att det är 5 procent som gäller. Mitt inlägg gällde egentligen den historiska beskrivningen – vi är på väg mot de här 5 procenten. Jag ser nu i mina papper att jag kanske var lite otydlig när jag sa det, men det är 5 procent som gäller.

Anf. 130 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Jag tackar för det svaret. Mitt syfte var just att få tydlighet om detta, som vi är överens om.

Anf. 131 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Vi debatterar svensk säkerhetspolitik i en tid då orolighetens vindar blåser allt kyligare runt omkring oss. Tre stormakter, Ryssland, USA och Kina, har alla visat att de är beredda att använda militära medel för att uppnå sina politiska mål. Detta tillsammans med att andra stater, såsom Israel och Iran, också agerar mer hotfullt mot sina grannländer visar att fred och internationell ordning nu på allvar utmanas. Jag har flera gånger benämnt denna utveckling med ett uttryck som låter som hämtat ur Star Wars: imperialisternas återkomst.

Denna debatt är ett så kallad AMT-betänkande, där vi behandlar förslag från partierna från den allmänna motionstiden och inte ett specifikt förslag från regeringen. Ändå behandlar denna debatt flera viktiga ämnen och frågor som det är av stort värde att debattera och diskutera. Det är frågor där de ställningstaganden som skrivs av utskottet visar vart Sveriges utrikespolitik är på väg. Vänsterpartiet har i flera delar reserverat sig mot Tidöpartiernas politik, då det inte är en politik som stärker Sveriges säkerhet. För mig, som är vald av svenska folket till att vara politiker i Sveriges riksdag, är min viktigaste roll att stärka Sveriges säkerhet och hålla svenska folket i fred.

För att göra Sverige säkrare behöver nästa rödgröna regering föra en feministisk utrikes- och säkerhetspolitik. Målet måste vara tydligt: att förebygga och förhindra att krig och konflikter över huvud taget bryter ut. Det arbetet måste man alltid börja med. Sverige bör därför i betydligt större utsträckning prioritera det förebyggande arbetet mot väpnade konflikter innan våldet eskalerar och människor far illa.

Vi vet att krig och väpnade konflikter inte drabbar alla lika. De påverkar kvinnor och män på olika sätt och i olika omfattning. En fredsprocess som får ett lyckat slut på våldet mot män innebär inte automatiskt att våldet mot kvinnor upphör. Tvärtom riskerar kvinnor att fortsätta att utsättas även när striderna har tystnat.

Kvinnor och barn är de som drabbas allra hårdast i konflikter. De utsätts för våld och övergrepp och förlorar ofta både trygghet och försörjning. Därför måste betydande resurser avsättas för deras behov av skydd och stöd, inte bara under pågående konflikter utan också efteråt – vid återuppbyggnaden och i arbetet för att upprätthålla en hållbar och rättvis fred.

En verklig och varaktig fred kan aldrig uppnås utan att kvinnors säkerhet, rättigheter och behov tas på allvar. Det är därför en feministisk utrikes- och säkerhetspolitik inte bara är nödvändig utan är avgörande.

Herr talman! För att göra Sverige säkrare borde Sverige säga upp DCA-avtalet med USA. Våra argument mot DCA-avtalet är många.

För det första är vårt motstånd principiellt. Vi vill inte ha ett avtal med USA på försvarsområdet där amerikanerna ges långtgående rättigheter och möjligheter på svensk mark och svenskt territorium.

För det andra innehåller DCA-avtalet långtgående skattefrihet både för amerikanska soldater och deras anhöriga och för alla anställda i företag som har koppling till den amerikanska militären. Sådant gillar vi inte heller i Vänsterpartiet. Människor ska betala skatt.

För det tredje är det en fråga om jurisdiktion. Vilket lands lagstiftning ska man tillämpa om ett brott begås? Här är det extra viktigt att svenska brottsoffer alltid har möjlighet att delta och följa rättegångarna, vilket blir svårare när man som i avtalet låter det vara amerikansk lagstiftning som gäller och tillåter att rättegångar sker i amerikanska militärdomstolar. Jag tror att många utan större problem kan tänka sig vilka situationer som kan uppstå. Vad talar för att Trump ska följa något slags god rättsordning? Jag vill påminna om fallet med Asap Rocky för ett antal år sedan. Trump skickade hit sin chefsförhandlare för kidnappningssituationer och gjorde allt möjligt för att pressa Sverige.

För det fjärde vill vi inte att USA får tillgång till svenska garnisoner och övningsområden. DCA-avtalet ger USA stora möjligheter att inte bara vistas på utan också bestämma över platser inne på svenska garnisoner, regementen och flottiljer. Så ska vi inte ha det. Den svenska militärens garnisoner ska det vara den svenska Försvarsmakten som bestämmer över, har kontroll över och kan spärra av när det behövs.

För det femte ger DCA-avtalet Sverige liten möjlighet att veta vad amerikanerna tar med sig och förvarar i Sverige. Det bör alltid vara Sverige som slutligen stänger dörren till ett lager och håller i nyckeln. Inte heller kontroll av amerikanska fordon och fartyg bedöms vara möjlig utan amerikanskt godkännande.

För det sjätte handlar det om kärnvapen. Vi i Vänsterpartiet hör hur både regeringen och partier utanför regeringen säger att det inte är aktuellt med kärnvapen. Men då borde vi också kunna stifta en lag mot kärnvapen så snart som möjligt. Det blir tydligt att vi behöver en lagstiftning mot kärnvapen på svenskt territorium, för nu börjar partier glida och kunna tänka sig att använda kärnvapen både i vårt namn och på vårt territorium.

DCA-avtalet är ungefär 30 sidor långt. Det har förhandlats under en mycket lång tid. Man har lagt tid på att skriva in regler om bilbesiktning, körkort och till och med frimärken. Samtidigt har man behandlat en massa skattefrågor. Men något så viktigt som frågan om kärnvapen på svensk mark har det inte skrivits någonting om. När det gäller hur allvarliga brott ska hanteras är avtalets skrivningar otydliga. De ger utrymme för olika tolkningar. Jag tycker att detta är att sila mygg och svälja kameler.

Trump har varit väldigt tydlig i olika konflikter. Han tycker att USA ska ha rätt till allt möjligt. Nu senast utsattes Spanien för tryck när landet framförde att USA inte får använda de amerikanska baserna i Spanien för att attackera Iran i Mellanöstern.

Genom DCA-avtalet ges USA tillgång till svenska militära baser och områden där amerikanska styrkor ska kunna verka med mycket begränsad svensk insyn. Det handlar i praktiken om områden där USA får ett avgörande inflytande samtidigt som lagstiftning sätts ur spel. Jag tycker att det är allvarligt, herr talman, att vi ger upp 17 svenska baser på det sättet.

Dessutom saknas det tydliga garantier mot kärnvapen. Regeringen har inte valt att skriva in ett uttryckligt förbud mot kärnvapen. Vår långa tradition av att stå upp för nedrustning och icke-spridning av kärnvapen bryts med DCA-avtalet. Därigenom ökar spänningarna i vårt närområde.

Säkerhet byggs genom diplomati, genom förtroendeskapande åtgärder och genom ett starkt internationellt arbete för fred och nedrustning. Svensk säkerhet byggs inte genom att vi ger upp kontrollen över vårt land eller genom att vi knyter oss tätare till en imperialistisk stormakt.

Med Donald Trump i Vita huset har säkerhetsläget i Europa redan försämrats ytterligare. Han är en auktoritär president som struntar i internationell rätt. Kidnappningen av Venezuelas president, stödet till Israels folkmord i Gaza och kriget i Iran är alla exempel på tydliga överträdelser av folkrätten. De militära hoten mot Grönland innebär dessutom ett direkt hot mot Europa och EU:s medlemsländer. Kriget mot Iran är också ett exempel på hur Trumps nyckfullheter riskerar att leda till stora globala konsekvenser.

Vänsterpartiet menar att DCA-avtalet gör Sverige mindre – inte mer – säkert. Det ökar risken för att vårt land dras in i konflikter vi själva inte råder över och gör Sverige till en tydligare militär måltavla.

Vänsterpartiet protesterade mot DCA-avtalet när det skulle godkännas. Men sedan ett och ett halvt år gäller det, och det gäller i tio år. Mycket är oklart utifrån hur avtalet är skrivet, och det är ett stort hemlighetsmakeri kring dess genomförande. Jag anser att Sverige bör säga upp DCA-avtalet med USA och att Sverige ska vara ett land som värnar sin suveränitet, sin demokrati och sin roll som en röst för fred och inte bli en bricka i ett stormaktsspel.

Herr talman! Kärnvapen är ett massförstörelsevapen som, om det skulle användas, skulle kunna döda oss alla. Nedrustning och icke-spridning av kärnvapen är därför en av de allra viktigaste frågorna inom vår säkerhets- och utrikespolitik.

I dag ser vi hur kärnvapenhotet återigen växer. Stormakter rustar upp, moderniserar sina arsenaler och använder kärnvapen som politiska påtryckningsmedel. Det är en farlig utveckling, som Vänsterpartiet kraftfullt motsätter sig. Normen mot användning och innehav av kärnvapen måste stärkas; den ska inte urholkas.

Icke-spridningsfördraget, NPT, har spelat en avgörande roll för att begränsa spridningen av kärnvapen och minska de globala arsenalerna. Men fördraget är hotat. Kärnvapenmakterna lever inte upp till sina åtaganden om nedrustning. Det är helt oacceptabelt. NPT behöver stärkas, och pressen på kärnvapenstaterna att faktiskt rusta ned måste öka.

Om några veckor börjar avtalets översynskonferens, som sker vart femte år i enlighet med vad avtalet stipulerar. I slutet av varje konferens ska ett gemensamt slutdokument, som alla stater ställer sig bakom, tas fram. Tyvärr har världens stormakter agerat på ett sådant sätt att den senaste gången man lyckades komma överens var vid konferensen 2010. Vid konferenserna 2015 och 2021 var länderna för osams för att uppnå enighet. Ryssland och USA var de tydligaste aktörerna till att det blev så. År 2015 var det USA. År 2022 var det tydligt Ryssland. Det är alltså mer än 15 år sedan världens stater senast lyckades enas om ett slutdokument inom ramen för icke-spridningsavtalet NPT.

Sverige ska inte vara en del av den globala kärnvapenkapprustningen. Det ska inte råda några oklarheter om Sveriges ställningstaganden när det gäller kärnvapen. Men tyvärr är det inte längre så. Sedan två år är Sverige medlem i Nato, en militär allians vars yttersta avskräckning bygger på kärnvapen, särskilt USA:s omfattande kärnvapen.

Inför det svenska medlemskapet lyfte Vänsterpartiet frågan om Sveriges inställning till kärnvapen om och om igen. Vår skarpa kritik ledde till att de sex partier som var för Natomedlemskapet i praktiken gjorde ett handslag där man tydliggjorde att kärnvapen på svenskt territorium inte var aktuellt – i samband med att riksdagen godkände Sveriges Natomedlemskap.

Vi i Vänsterpartiet var dock väldigt tydliga med att detta handslag var långtifrån tillräckligt. Ett handslag kan ändras snabbt, och hur länge det består är alltid oklart. En betydligt bättre väg hade varit att Sverige hade infört en nationell lagstiftning som förbjöd införsel, lagring och transitering av kärnvapen på svenskt territorium i både freds- och krigstid. Det skulle göra det svårare för andra länder att sätta press på Sverige och för politiker att ändra uppfattning utan en omfattande publik politisk debatt och diskussion inför ett nytt beslut.

Det sorgliga är att vi ser detta handslag falla samman i realtid. Det måste särskilt vara det för Socialdemokraterna, som valde att gå med i Nato utan några undantag. Nu ser vi glidning efter glidning från högerparti efter högerparti. Det är otydligt och löst i kanterna, men det är ändå en tydlig andemening om att stärka tilltron till kärnvapens avskräckande förmåga. Det talas om kärnvapen i Sveriges intresse, men det ska tydligen inte tolkas som att det är på svenskt territorium.

Vad har då regeringen och specifikt statsministern gjort? Han har tackat ja till en fransk inbjudan om kärnvapensamarbete. Det är en mycket otydlig inbjudan. Det ser man när man börjar granska vad president Macron verkligen vill. Det ska fortfarande vara franska kärnvapen under fransk kontroll, men deras användning ska ändå kunna utökas. Det ska inte vara en del av Natos Nuclear Planning Group, som Frankrike en gång i tiden lämnade just för att man ville ha egna kärnvapen. Utåt sägs det att det inte handlar om att man ska betala för franska kärnvapen. Dessa garantier ska alltså vara gratis att få av Frankrike. Men samtidigt visar det sig att kostnaderna för de franska kärnvapnen har ökat från 4,4 miljarder dollar 2018 till 6,9 miljarder dollar 2024. Det är alltså en ökning med 57 procent på bara sex år.

Om fransoserna inte vill ha betalt, vill de då ha mark för provsprängningar? Frankrike har i alla fall inte ett särskilt bra track record. På 90-talets mitt provsprängde kolonialmakten Frankrike hej vilt sex gånger på Mururoaatollen och Fangataufaatollen i Franska Polynesien, vilket ledde till en omfattande global kritik och en global bojkott av franskt vin innan Frankrike gav vika och skrev under provstoppsavtalet.

Jag kan sammanfatta vad Frankrike vill utifrån kabinettssekreterarens dragning för oss. Det finns en inbjudan till samtal. Det finns inget datum, ingen agenda och ingen klarhet om Frankrike tänker träffa varje land var för sig eller i grupp. Så ser samtalen med Frankrike ut i dag.

Herr talman! För Vänsterpartiet räcker det inte att tala varmt om nedrustning i ord. Sverige måste också visa det i handling. Därför menar vi att Sverige omgående måste signera FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. Förbudskonventionen är ett avgörande verktyg för att stärka den internationella normen mot kärnvapen och för att sätta press på kärnvapenstaterna.

Sverige ska vara en tydlig röst mot kärnvapen. Vi ska inte anpassa oss efter militärallianser eller försvarspolitiska hänsyn som försvagar vårt nedrustningsarbete. Vänsterpartiet står fast vid att verklig säkerhet aldrig kan byggas på hot om massförstörelse utan på fred, solidaritet och internationellt ansvar.

En kärnvapenfri värld är inte bara möjlig. Det är också nödvändig. Vänsterpartiet kommer att fortsätta kämpa för att Sverige ska vara en aktiv kraft för fred och nedrustning i hela världen.

Med det vill jag yrka bifall till reservation 5 och reservation 8.

Anf. 132 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Jag funderade över om Håkan Svenneling möjligen använde ett tal som han ska hålla på Vänsterpartiets kongress, för det var närmast det som jag uppfattade var budskapet när jag hörde Håkan Svenneling i den här debatten.

Han startade med att tala om att han ska stå upp för svenskars och Sveriges säkerhet och att det är det viktigaste. Sedan hörde jag hur han vill lämna fältet fritt i flera sammanhang för att ryska kärnvapen ska kunna hota och utpressa inte bara Sverige utan också våra grannar.

Vi känner igen Vänsterpartiet. Jag kan tänka mig att jag skulle kunna höra någonting liknande om jag skulle följa kongressen. Det blir märkligt.

Om man läser DCA-avtalet – som jag skulle tro är Håkan Svennelings kvällslitteratur, herr talman – måste man se vad som står: All verksamhet som omfattas av detta avtal ska bedrivas med full respekt för Sveriges suveränitet, lagstiftning och internationella förpliktelser, inklusive vad gäller lagring av vissa typer av vapen på svenskt territorium.

Herr talman! Detta är för mig tydligt. Det är någonting som jag utgår från att varje regering kommer att säkra, om man nu står upp för Sveriges intressen. Det perspektivet saknades helt när Håkan Svenneling försökte att måla upp alla möjliga hotfulla framtider.

Anf. 133 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Kerstin Lundgren har helt rätt. Det var inte hon som var målgruppen, utan möjligtvis hennes generationskamrater i 68-generationen. Många av dem är starka anhängare av en kärnvapenfri värld. De tycker ofta att Vänsterpartiet inte tillräckligt mycket lyfter fram kärnvapenfrågan, DCA eller vårt Natomotstånd.

Jag tänkte att jag tar tiden i kammaren och talar länge och väl om vad Vänsterpartiet faktiskt vill. På kongressen är det tyvärr bara två minuters talartid. Jag skulle inte ens vara i närheten av att hinna ta med alla de punkter som jag tar upp i mitt anförande. Men jag ska hinna med att även tala på kongressen i morgon. Det går att följa i SVT Forum om man vill.

Det ryska kärnvapenhotet har funnits över oss länge och väl, utan att vi var medlemmar av Nato och utan vi själva slog in på kärnvapenavskräckningens väg. Sverige klarade att hålla sig ur kalla kriget och också många andra typer av typer av oroligheter som drabbade många andra länder under det kalla krigets dagar.

Nu ser vi tre stormakter som på nytt ökar temperaturen i världen både sinsemellan och också gentemot andra stater. Det är min principiella uppfattning att det hade varit bättre som Sverige inte hade varit medlem i Nato. Nu är vi det, och vi kommer att vara det för lång tid framöver.

Min uppfattning är fortfarande att vi bygger bäst svensk säkerhet genom en stark svensk konventionell förmåga – som du och Fredrik Ahlstedt konstaterade i ett tidigare replikskifte – på 5 procent omfattande 3,5 procent till det militära försvaret och 1,5 procent till det civila försvaret, det vi kallar det svenska totalförsvaret. Jag hade kunnat tänka mig någon annan siffra än 5 procent, men det är vad man har kommit överens om mellan partierna här i Sverige.

När det gäller DCA-avtalet är det inte min kvällslitteratur. Men jag inte heller att det är Donald Trumps kvällslitteratur. Det oroar mig i den tid vi lever i nu.

Anf. 134 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Då förstår jag att inlägget är någonting som kommer att refereras till, på samma sätt Håkan Svenneling alldeles nyss refererade till SVT Forum. Han kommer att referera till att man på Sveriges riksdags hemsida kan se ett anförande som var avsett för kongressen. På det sättet klarar han de två minuternas talartid.

Det som är bekymmersamt med Håkan Svennelings och Vänsterpartiets argumentation är att när vi bygger säkerhet så bygger vi säkerhet tillsammans. Vi kommer att behöva bygga säkerhet tillsammans med Norden, med våra baltiska grannar och inom EU. Vi gör det, och vi har gjort det länge.

Länge har vår säkerhet baserats på det amerikanska kärnvapenparaplyet. Även om vi inte har talat om det har det de facto gällt. Det påverkar naturligtvis våra grannar om vi skulle säga att vi kliver av, att vi inte är intresserade av något kärnvapenparaply.

Putin analyseras inte på samma sätt som Trump analyseras. Jag tycker att man behöver göra det, herr talman. Putin har också tydligt visat det. Den personen har faktiskt hotat med att använda kärnvapen. Han har visat att man absolut inte från den ryska ledningens sida tar hänsyn till några överenskommelser som har gjorts.

Det som vi står inför, och som våra grannar så tydligt oroar sig för, är att vi inte klarar att avskräcka Putin från att göra det han har gjort med Ukraina. Då måste vi vara beredda.

DCA-avtalet handlar om beredskap för oss och för våra grannar. Det är inte bara Sverige utan också våra grannar som Håkan Svenneling vill försvaga med sitt förslag.

Anf. 135 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag vill inte alls försvaga försvaret av våra grannar. I stället är jag för Sveriges insats i Finland, det som heter FLF Finland, och jag är för FLF Lettland. Det är jag just för att jag är orolig för Sveriges närområden och för våra grannar.

Jag delar Kerstin Lundgrens syn att vi bygger säkerhet tillsammans med andra länder. Jag är dock inte så intresserad av att bygga denna säkerhet tillsammans med Donald Trump. Det är en president som har visat sig bryta mot folkrätten om och om igen.

Jag vill verkligen med emfas säga att jag tycker det är en felaktig historieskrivning att säga att vi har varit en del av ett kärnvapenparaply. Det beslutet fattade vi när vi beslutade om det svenska Natomedlemskapet här i riksdagen för lite drygt två år sedan. Det var vi inte tidigare, men det är vi numera. Avskräckning är ett nytt fenomen i svensk säkerhetspolitik. Det fanns inte tidigare.

Det är fortfarande Trump, Macron, Starmer, Putin och ett antal andra som leder de länder som sitter med kärnvapenknappen och bestämmer om de ska använda sina länders kärnvapen. Vissa av de kärnvapnen omfattas Natos kärnvapenparaply. De länderna är en del av Natos Nuclear Planning Group.

Sverige är numera med och övar i kärnvapenövningarna. Det är ett helt nytt steg för Sverige. Vi har aldrig tidigare gjort det. Men vi gjorde det för första gången i september förra året.

Jag tycker att det är en felaktig utveckling som inte leder till en säkrare värld. Det fortsätter att driva upp tilltron till kärnvapen och leder att vi kommer allt längre bort från NPT-avtalets mål om en global nedrustning där världen lyckas avveckla kärnvapen och inte använda sig av dem. Den bilden måste vi bära med oss i framtiden för fred.

Anf. 136 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Det framkom ganska bra i det förra replikskiftet vad DCA-avtalet handlar om. Det handlar om lagring av konventionella vapen och ingenting annat. Det handlar om att vi ska vara förberedda. Om det är så att vi blir angripna ska vi kunna få hjälp utifrån och få det ganska snabbt. Man ska veta att i ett skarpt läge har dagar och veckor en enorm betydelse. Det visar inte minst kriget i Ukraina att man kan få hjälp utifrån snabbt.

Det är bara att konstatera att i vårt närområde har alla länder har DCA-avtal med USA. Finland har det, Norge har det, Danmark har det, Estland har det, Lettland har det, Litauen har det, Polen har det, Bulgarien har det, Tjeckien har det och Ungern har det. Alla länder har därför att de har sett att det är en fördel för dem, helt enkelt. Om de skulle bli angripna kan de få hjälp utifrån.

Om vi skulle gå på Håkan Svennelings linje här och Sverige skulle lämna DCA-avtalet skulle det vara en signal till amerikanerna om: Om vi blir anfallna av ryssarna är ni inte välkomna att hjälpa oss. Det är den signalen vi skulle skicka.

Är det verkligen en signal vi ska skicka i det här läget? Jag tycker inte det. Vem skulle jubla då? Det finns en person, och han sitter i Kreml. Han skulle applådera om Sverige lämnar DCA-avtalet.

Vi kan mycket väl hamna i ett läge, men vi är inte där nu. Om det blir fred i Ukraina och Ryssland får möjlighet att omdirigera sina styrkor och bygga upp dem igen kan vi få ett reellt hot mot Natos närområde och mot våra gränser.

Därför kan vi inte ta sådana kliv och sätta vårt eget land i den fara som det skulle betyda att skicka en sådan signal. Sedan är jag den första att skriva under på att Trump är ett problem. Självklart är det så. Men vi måste utgå ifrån att USA håller de åtaganden som det står för.

Jag tror att problemet snarare är tvärtom. Vi skulle riskera att inte får den hjälp som vi skulle behöva. Men DCA-avtalet är inte problemet. Det är snarare en tillgång för oss.

Anf. 137 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag ställer mig nog frågan hur det är med telegrafen över Atlanten. Morgan Johansson säger att vi måste utgå från att USA kommer att hålla vad det lovar.

Om vi skulle säga att vi inte vill ha amerikansk närvaro inom ramen för DCA-avtalet finns en risk att artikel 5 inte gäller. Men DCA-avtalet hade ingenting att göra med Nato och artikel 5. Men DCA-avtalet har ingenting med artikel 5 och Nato att göra. Det är ett fristående bilateralt avtal med USA, och inte med Nato.

Det är det som är så knöligt här; Morgan Johanssons parti och andra partier har blandat ihop det svenska Natomedlemskapet med en massa andra typer av säkerhetssamarbeten utan att reda ut vad som är vad. Man säger att man är orolig över Trump och att han bryter mot folkrätten. Men man är samtidigt orolig för att Trump kanske slutar följa det avtal som man har kommit överens om ifall vi skulle signalera att vi inte vill ha hjälp, men vi ska ändå utgå från att han håller det.

Jag tycker att det här är ett cirkelresonemang som inte håller, och det är därför jag är så kritisk till DCA-avtalet. Avtalet har kommit på plats, men det har ännu inte implementerats. Min poäng har varit – och detta har jag har fört fram i debatten sedan vi under de senaste månaderna har sett hur galna olika beslut från Trumps sida har varit – att vi inte ska låta amerikanska soldater tillträda svenskt territorium. Det vore att skydda vår säkerhet och vår befolkning från amerikanska soldater, oavsett om det handlar om våldtäkter på Stadshotellet i Kristinehamn eller om att Trump de facto hotar Grönland och Danmark. Det är därför jag tycker att vi måste byta säkerhetspolitik i förhållande till USA.

Jag vet att Morgan Johansson delvis håller med mig om detta, för han sitter också i Försvarsberedningen, som diskuterar det här just nu. Det är därför det är så otroligt viktigt att lyfta på locket, prata om detta och debattera det här i riksdagen. Vi är inte helt oöverens, men jag vet att ni är för DCA-avtalet, och jag är emot det. Där finns en viktig principiell skillnad, men jag tror att vi måste prata om Trump och vad han gör och hur vi hanterar det.

Anf. 138 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Sverige har haft ett försvarssamarbete med USA i decennier. Jag blir därför lite förvånad när Håkan Svenneling säger att vi inte ska ha amerikanska soldater på svensk mark.

Herregud – om ett par veckor startar den stora övningen Aurora, och USA förväntas delta i den! Vi får se med hur många man de kommer; de brukar faktiskt ha ganska bra uppställning. Jag tycker att det är bra. Det är bra när USA deltar i de här övningarna, för det gör att samarbetet och försvaret i ett skarpt läge, om vi verkligen skulle bli anfallna, kommer att gå så mycket lättare och smidigare.

Man kanske ibland ska skilja den amerikanska administrationen från det amerikanska försvaret. Samarbetet när det gäller militär till militär fortsätter, vad jag förstår, att fungera på ett väldigt bra sätt. Det är viktigt för Sverige, så man ska inte blanda ihop det här. Det stämmer att vi inledde förhandlingarna om DCA-avtalet innan Sverige blev medlem i Nato, och det var faktiskt den socialdemokratiska regeringen som började med detta.

Jag reagerar på den mytbildning som Håkan Svenneling tyvärr ägnar sig åt när han säger att det nu kan komma kärnvapen på svensk mark och att vi inte har kontroll över någonting. Jo, det har vi faktiskt! Vi har kontroll över det som förs in i Sverige och det som lagras här. Det finns ingen anledning för USA – och det är dessutom helt omöjligt – att i lönndom försöka ta in kärnvapen på svensk mark. Sverige har inte heller ens rätt att ta emot det. I den delen har vi både hängslen och livrem.

Låt mig återgå till min huvudpoäng. Om vi nu skulle skicka signalen att vi inte längre vill ha hjälp av amerikanerna i ett skarpt läge är Putin i Kreml den enda som kommer att jubla. Sverige skulle dessutom sticka av i förhållande till alla andra länder i försvarssamarbetet utmed gränsen mot Ryssland och i dess närområde.

Anf. 139 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! USA:s president är också USA:s överbefälhavare. Det är en skillnad mot hur det funkar i Sverige, där ÖB och inte Ulf Kristersson är Sveriges överbefälhavare.

USA:s krig i Iran visar hur nära politiken är sin militär när det kommer till Pete Hegseth, Donald Trump och andra företrädare för Trumpadministrationen. Det går inte att göra den särskiljning som Morgan Johansson och andra debattörer gör i den svenska debatten.

När Sverige gick med i Nato gjorde Sverige det utan undantag, men Socialdemokraterna sa tydligt två saker: inga utländska baser på svenskt territorium och inga kärnvapen på svenskt territorium. Man såg till att prata ihop sig med Moderaterna och de andra partierna och fick med sig Sverigedemokraterna, alla sex partier, på att det här skulle vara fallet.

Det vi nu ser är att man sedan undertecknade DCA-avtalet, som ger den amerikanska militären tillträde till svenskt territorium på 17 platser i Sverige. Man har absolut ett avtal som kräver samtycke och en massa saker, men i praktiken tillåter man ändå utländsk militär under långa permanenta förhållanden på svensk mark.

Det andra man gjorde var handslaget om kärnvapen. Det är det handslag som vi i denna debatt ser falla samman i realtid. De högerpartier som Morgan Johansson tog i hand och som sa att vi inte skulle ha kärnvapen på svenskt territorium börjar steg för steg flytta positionen när det gäller vart man är på väg.

Längst har Sverigedemokraterna flyttat sin position, och partiet säger öppet: När det är en gråzon kan vi tänka oss att ha kärnvapen på svenskt territorium. Men vi ser också andra högerpartier signalera samma typ av budskap, det vill säga att handslaget inte gäller.

Det höll inte ens i två år, Morgan Johansson. Det är tyvärr resultatet av ditt handslag kring det svenska Natomedlemskapet. Jag tycker att du borde byta politik och i stället inse att det är dags med en lagstiftning mot kärnvapen och att vi måste hitta en ny politik när det kommer till vår relation med USA.

Magnus Berntsson (KD)

Anf. 140 Magnus Berntsson (KD)

Herr talman! Vi debatterar i dag utrikesutskottets betänkande om säkerhetspolitik. Det handlar i grunden om Sveriges frihet och säkerhet i en allt farligare värld. Kristdemokraterna står bakom betänkandet i sin helhet.

Vi lever i ett säkerhetspolitiskt läge som är allvarligare än på mycket länge. Det är inte en tillfällig kris utan ett långsiktigt försämrat omvärldsläge. Man kan faktiskt med fog säga att vi befinner oss i ett permanent läge av kris, även om kriserna vid varje enskilt tillfälle varierar. Rysslands invasion av Ukraina har förändrat Europa i grunden.

Samtidigt ser vi hur auktoritära regimer samarbetar, hur hybridattacker ökar och hur hoten blir mer komplexa. Det handlar om cyberangrepp, sabotage och påverkan mot våra öppna samhällen. Det är mot denna bakgrund som svensk säkerhetspolitik måste formas.

Herr talman! En central slutsats i betänkandet är att Sveriges säkerhet bygger på samarbete. Vårt medlemskap i Nato är därför en nödvändig anpassning till verkligheten. Det finns de som vill gå tillbaka till en annan ordning, men den tiden finns inte längre. Sverige är i dag en del av det kollektiva försvaret, och det innebär både rättigheter och skyldigheter. Vi ska vara en trovärdig, solidarisk och kapabel allierad.

Det är också därför utskottet avvisar förslag som skapar osäkerhet kring Sveriges linje. Säkerhetspolitik kräver stabilitet och förutsägbarhet. Riksdagen ska inte föregripa det pågående arbetet i Försvarsberedningen eller genom nyckfulla beslut rycka i den långsiktiga inriktningen. Det är en viktig princip i detta betänkande.

Stödet till Ukraina är en annan helt avgörande fråga. Det finns en bred enighet i denna kammare om det, och det är viktigt. Men stödet handlar inte bara om solidaritet; det handlar också om vår egen säkerhet. Om Ryssland lyckas med sin aggression riskerar hela den europeiska säkerhetsordningen att undermineras. Därför måste stödet vara långsiktigt, uthålligt och kraftfullt.

Jag vill också här passa på att gratulera partivännen Péter Magyar och hans parti Tisza i Ungern för deras tydliga seger i valet i söndags. Valresultatet markerar ett historiskt skifte efter många år av en utveckling där rättsstatens principer satts under press, och denna förändring skapar nya möjligheter att föra Ungern närmare det europeiska samarbetets kärna igen. Men framför allt skapar det förutsättningar för ett mer enat och långsiktigt europeiskt stöd till Ukraina.

Herr talman! Betänkandet handlar också om kärnvapen och nedrustning. Kristdemokraterna står bakom utskottets linje. Vi vill givetvis också se en värld helt utan kärnvapen. Men vi måste också förhålla oss till den verklighet som vi lever i. Avskräckning spelar en roll för att bevara fred och stabilitet, särskilt inom ramen för Nato.

Det som är avsevärt mycket värre än en värld med kärnvapen är en värld där det endast är auktoritära stater som har tillgång till kärnvapen medan demokratier står utan.

Det är också viktigt att Europa tar ett större ansvar för sin egen säkerhet. I detta sammanhang är det därför välkommet att Frankrike har tagit initiativ till att föra en dialog med allierade, däribland Sverige, om sin kärnvapendoktrin och Europas säkerhet. Det är ett uttryck för ett ökat europeiskt ansvarstagande och för behovet av fördjupade samtal inom alliansen om avskräckningens roll i vår del av världen.

Vi måste också vara tydliga i en annan fråga: Vi kan aldrig acceptera att Iran utvecklar kärnvapen. Den iranska regimen agerar destabiliserande i sin region, stöder våldsbejakande grupper och bidrar till ökad osäkerhet. Ett kärnvapenbestyckat Iran skulle kraftigt förvärra situationen och riskera att driva på en farlig spridning av kärnvapen. Därför måste det internationella samfundet stå fast vid att Irans kärnvapenambitioner ska stoppas.

Vi påmindes om detta i måndags, då jag tillsammans med några kollegor hade glädjen att bjuda in kronprins Reza Pahlavi hit till Riksdagshuset. Det iranska folket betalar fortsatt ett högt pris för sin längtan efter frihet. I över fyra decennier har Iran styrts av en teokratisk diktatur. Kvinnor förnekas sina rättigheter, och oliktänkande möts av förtryck och våld. Ändå har vi sett ett folk som gång på gång visar mod och kräver förändring. Regimen svarar med repression men saknar numera legitimitet.

Vi måste vara tydliga med att den iranska regimen i dag är den största statliga sponsorn av terrorism i Mellanöstern genom sin finansiering och beväpning av grupper som Hamas, Hizbollah och huthirörelsen. Världen kommer att bli säkrare den dag mullornas regim faller och det iranska folket själva får forma sin framtid i frihet och demokrati.

Herr talman! Detta betänkande präglas av ansvarstagande. Det bekräftar Sveriges säkerhetspolitiska linje och värnar stabilitet i en orolig tid. Säkerhet byggs tillsammans med andra genom starka allianser och ett tydligt ansvarstagande. I en farligare värld måste Sverige vara starkt, tydligt och pålitligt.

Kristdemokraterna står bakom betänkandet, och jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Jacob Risberg (MP)

Anf. 141 Jacob Risberg (MP)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Berntsson för anförandet.

Jag hade inte tänkt ta replik, och jag lovar att inte prata om Pahlavi. Jag vill dock ta upp kärnvapenavskräckningen, som ledamoten Berntsson omfamnade. Jag skulle vilja be honom förklara hur kärnvapenavskräckningen fungerar.

Magnus Berntsson (KD)

Anf. 142 Magnus Berntsson (KD)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Risberg för frågan.

Det överraskar mig något att denna fråga kommer nu. Det här var ju en ganska avgörande fråga under diskussionen om Natomedlemskap. Det är en ny sak för oss i Sverige att avskräckning är en tydlig del av det som faktiskt hjälper oss att undvika att hamna i nya konflikter. Om man från demokratiers sida helt lämnar ifrån sig möjligheten att svara på ett angrepp visar man definitivt inte den styrka som man behöver visa i ett sådant läge. Det uppmuntrar dessutom alla möjliga auktoritära regimer att ta steg framåt.

Jag tycker att vi har förklarat avskräckningens dynamik ganska tydligt i det här betänkandet och framför allt i tidigare beskrivningar, inte minst i Natomedlemskapsbetänkandet.

Frågan går tillbaka till ledamoten Risberg. Hur skulle han tänka om en värld där demokratier tar ett steg tillbaka och lämnar ifrån sig det yttersta vapnet medan auktoritära regimer står kvar ensamma? Vi har bevisligen inte kunnat lita på någonting som exempelvis Ryssland har lovat vid andra tillfällen.

Jacob Risberg (MP)

Anf. 143 Jacob Risberg (MP)

Herr talman! Det här var intressant. Jag tror inte att jag fick någon förklaring när det gäller hur själva kärnvapenavskräckningen fungerar, vilket var vad jag undrade.

Jag tror att vi kan vara överens om vissa saker. Jag tror att vi båda skulle vilja se en ömsesidig kärnvapennedrustning. Jag tror också att vi båda kan se att begreppet demokrati är en gråskala. En del stater blir demokratiska, medan andra går bakåt. Det senaste året har USA tagit stora kliv bakåt och kan kanske inte längre betraktas som en öppen och fri demokrati. USA är dock den stat i världen som har allra flest kärnvapen.

Jag kan förstå att det kan vara problematiskt när auktoritära stater har kärnvapen och icke-auktoritära stater inte har det. Men de här skiftningarna kan ju ske hela tiden. Nu sitter en stat som kanske inte är demokratisk på flest kärnvapen av alla.

Jag vill återgå till Mellanöstern. Oavsett om det handlar om en demokratisk stat eller inte finns det alltid hot mot staten. Oavsett om jag är en auktoritär ledare eller en demokratisk ledare måste jag försvara mitt land mot omvärlden. Vi har ju ett land i Mellanöstern som har kärnvapen, nämligen Israel. Jag ska inte på något vis försvara mullorna i Iran, men jag kan samtidigt förstå att det – just på grund av det här med kärnvapenavskräckning – kanske finns en vilja att skaffa sig kärnvapen. De känner sig väldigt hotade av Israels kärnvapen.

Jag tror att det bästa sättet att få iranierna att sluta anskaffa kärnvapen och anrika uran skulle vara att arbeta för att få Israel att nedrusta sina kärnvapen. Israel har ju inte något kärnvapenhot mot sig i dagsläget, så de skulle ensidigt kunna nedrusta sina kärnvapen.

Jag undrar om ledamoten Berntsson är villig att arbeta för att Israel ska nedrusta sina kärnvapen.

Magnus Berntsson (KD)

Anf. 144 Magnus Berntsson (KD)

Herr talman! I den första delen av Risbergs andra fråga nämndes anledningen till att Sverige har tackat ja till Frankrikes inbjudan att vara med i diskussioner om deras framtida kärnvapendoktrin och deras sätt att utveckla den. Europa ska ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Risken är annars att vi endast är i händerna på en amerikansk president.

Detta är ju någonting som Miljöpartiet väldigt tydligt har sagt nej till. Jag vet att Miljöpartiet är emot Natomedlemskapet, men jag har ändå svårt att förstå varför man i detta läge inte uppskattar att Europa tar större ansvar för sin egen säkerhet.

Vad gäller Iran har det ju gjorts ett långsiktigt försök med det så kallade JCPOA-avtalet. Man har från europeisk sida – och inte minst från brittisk och fransk sida – verkligen försökt att gå vidare även efter att USA lämnat samarbetet. Fokus skulle vara på civil kärnkraft. Detta har dock lett till en enorm anrikning av uran i Iran. Anrikningen har nått nivåer som inte går att använda till någonting annat än kärnvapen. Alltså är detta inte en regim som går att lita på.

Anf. 145 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Detta betänkande samlar motioner från de senaste två allmänna motionstiderna. Det gör att debatten spretar. Men säkerhetspolitiken behöver tydlighet. Den säkerhetspolitiska analys som nu pågår i Försvarsberedningen påverkar också samtliga partiers diskussioner här i kammaren i dag. Jag ser fram emot denna analys och hoppas att man också kan hitta en samsyn i den översyn som pågår.

Det är uppenbart att säkerhetspolitiken befinner sig i en brytningstid. Orostider gäller. Om inte förr så stod det klart för alla när Ryssland gick till fullskaligt, folkrättsvidrigt angrepp på Ukraina. Som redan sagts är Sveriges säkerhet avhängig av en hållbar fred för Ukraina. Ryssland får inte sluta som vinnare av kriget, för då skulle vår verklighet allvarligt försvåras och riskerna kraftigt förvärras.

I detta läge är det viktigt att Sverige och våra likasinnade är tydliga och inte böjer sig för någon när det gäller centrala frågor för vår världsordning. När man inte vet vem man måste hålla sig väl med riskerar man att tystna och inte vara tydlig när brutala övergrepp på folkrätten sker. Därför måste vi stå upp för världsordningens grunder, hävda de folkrättsliga reglerna krigets lagar och inte tveka när övergrepp sker, oavsett vem det är som begår dem. Detta gäller oavsett om det är Netanyahu eller Trump, som angrep Iran i strid med folkrätten, eller Iran, som bryter mot folkrätten när man angriper sina grannar i Gulfstaterna – eller om det är någon annan som begår övergrepp. Vi har ju varit tydliga när det gäller folkrättsbrottet som Ryssland begår mot Ukraina.

Det har tidigare refererats till DN Debatt, och jag tycker också att det är en välskriven artikel. Det är trist och stärker inte svensk position och säkerhet om vi skapar osäkerhet om huruvida vi står upp för folkrätten, inte vet vad folkrätten egentligen står för eller säger att det kan vara ett seminarium om folkrätt. Då ger vi inte en tydlig signal till andra om var vi står. Jag är därför allvarligt bekymrad över de glidningar som nu sker.

Herr talman! Jag har noterat något jag inte var uppmärksam på när utskottets ställningstagande skrevs. Regeringen skriver i sin utrikesdeklaration: ”Vi ser allvarliga brott mot folkrätten.” Det var en viktig markering, men den saknas i betänkandet, vilket jag beklagar. Detta får ses som en ingång till den diskussion som pågår.

DCA-avtalet har redan berörts. Vi är tydliga med att vi ser DCA-avtalet som en viktig del av vår säkerhet. Det är en viktig del av Nato, och våra grannländer har samma avtal. Vi pratar själva om i vad mån vi behöver agera för att vara stöttepelare åt Finland eller andra, och vi måste vara beredda på att orostider kan övergå i krigstider. Natomedlemskapet är då helt centralt för vår och våra grannars säkerhet, och vi grannar måste arbeta tillsammans.

Det är centralt att vi har en avskräckningspolitik. Ryssland ska inte tro att vi är spelbara och kan utmanas eller hotas till att göra som Ryssland vill. Finland har känt på den modellen, och vi ska inte gå den vägen. Finland är tydligt, och vi ska också vara tydliga. Därför ska 5 procent av bnp gå till totalförsvaret. Det handlar om avskräckning och eskaleringstrappor.

Vi vet att det finns de som undergräver Nato. Putin har länge försökt säga att artikel 5 inte gäller, och vi noterar givetvis att Trump gör sitt för att ifrågasätta Nato. Det är givetvis allvarligt, och vi ska inte bidra till att ifrågasätta eller undergräva trovärdigheten.

Det är mot denna bakgrund Centerpartiet ser samtalen om de franska kärnvapnen. Vi går med på att dessa samtal förs utan att Sverige förbinder sig till något. Vi vill inte att dessa samtal landar i något som undergräver Natos och USA:s kärnvapenparaply eller Natos samlade hållning. Det återstår att se var dessa samtal landar.

Som tidigare har sagts står Sverige upp för kärnvapennedrustning; det är självklart. En värld utan kärnvapen är vad vi önskar. Men vi är inte där, och vi får inte vara naiva. När andra länder rustar måste även vi inse att kärnvapen tyvärr existerar och att verkligheten ju ser ut som den gör.

Centerpartiet står upp för icke-spridningsfördraget, NPT, och jag yrkar bifall till reservation 11 under punkt 5 som handlar om att höja trösklarna och om en balanserad nedrustning. Jag vet att den nya NPT-översynen kommer nu i vår. Jag har varit med på flera av dessa översyner tidigare, och en given fråga har varit Mellanöstern. Det handlar om kärnvapen, men inte bara om kärnvapen utan också om massförstörelsevapen. Det finns ju fler vapen, och det är balansfrågorna som är så oerhört viktiga att resonera om när det gäller Mellanöstern. Tyvärr har man inte lyckats nå en enad hållning på översynskonferenserna. Jag hoppas att NPT inte kommer att fastna där denna gång, men jag befarar det värsta. Vi vet ju att Iran till och med är berett att dra sig ur NPT i detta skede. Det återstår att se.

När det gäller det så kallade förbudsavtalet är vi också tydliga. Vi kan tänka oss att vara med på en översyn, och vi säger inte nej till att göra en kontroll av vad det arbetet egentligen handlar om. Men vi är också tydliga med att vi inte ska ansluta oss till eller ratificera avtalet. Men avtalet finns, och det är klart att vi tillsammans med likasinnade i Nato skulle kunna vara med och undersöka hur tongångarna går.

Anf. 146 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Att Sverige ska vara en tydlig röst löpte som en röd tråd genom Kerstin Lundgrens anförande. På slutet kom hon in på sin reservation nummer 13, där det står: ”Sverige bör dock tillsammans med likasinnade pröva om en tillfällig närvaro från tid till annan kan gynna nedrustningsarbetet via NPT.”

Herr talman! ”Bör dock” och ”tillfällig närvaro från tid till annan” är inte riktigt de tydligaste orden, i alla fall inte i min ordbok. Det är snarare bristen på tydlighet som slår en när man försöker förstå Centerpartiets nedrustningspolitik. De vill se en översyn, men de vill inte ansluta eller ratificera.

När FN:s kärnvapenkonvention fick fler än 50 undertecknande länder trädde den i kraft 2021. Efter beslut av dåvarande Sregering reste Sverige till Wien på det första statspartsmötet för konventionen 2022. Hösten 2022 meddelade den nuvarande högerregeringen att de inte skulle delta i det andra respektive det tredje mötet om konventionen.

Ska Sverige, med Centerpartiets nedrustningspolitik, åka på det fjärde statspartsmötet för FN:s kärnvapenkonvention och pröva om en tillfällig närvaro gynnar nedrustningsarbetet när det blir en konferens i december senare i år? Och om vi reser iväg på den fjärde konferensen, ska vi då från tid till annan resa till det femte statspartsmötet?

Jag var med på det första statspartsmötet. Att vara observatör innebar att Sverige satt längst bak i salen med två tjänstemän tillsammans med en handfull andra länder och observatörer, medan mer än 60 länder, undertecknare av konventionen, satt längst fram. Det var lite som att vara ledamot här i riksdagen jämfört med att sitta som åhörare uppe på läktaren.

Herr talman! Med Centerpartiets politik kommer Sverige att vara en åhörare som står utanför riksdagens kammare och funderar på om man kan gynna nedrustningsarbetet om man från tid till annan kliver in i salen och lyssnar på vad som sägs under sin tillfälliga närvaro eller om det är bättre att stanna ute vid toaletterna.

Jag tycker att Sverige ska sitta längst fram i arbetet för global kärnvapennedrustning, genom att underteckna FN:s kärnvapenkonvention.

Anf. 147 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Det är spännande att lyssna till Håkan Svenneling i dag, för han är verkligen på hugget. Han visar tydligt att han vill stå vid sidan av på de flesta ställen där det verkligen handlar om att bygga säkerhet. Att lämna och att inte vara med är lite av det budskap som vi har hört från Håkan Svenneling tidigare.

Det här är väldigt tydligt. Jag yrkade bifall till reservation 11, som är tydlig. Det handlar om att stå upp för och jobba via NPT, som är den enda globala nedrustningsstruktur vi har. Den är oerhört viktig för att upprätthålla IAEA och det arbete man gör där, och det hoppas jag att vi kommer att klara. Även verifikationsfrågorna är oerhört viktiga i nedrustningsarbetet, inte minst i en värld där tilltron mellan stater eroderas och kanske försvinner helt. Det finns många punkter som är oerhört viktiga.

Vi tycker att man ska höja trösklarna och försöka jobba för det här och även hantera en del av de utmaningar som NPT i sig har. Det är alldeles uppenbart att det är huvudvägen till nedrustning. Sedan finns det andra förbudsavtalet. Vi från vår sida säger att Sverige inte ska ratificera förbudsavtalet och heller inte ge någon bilden att Sverige vill vara permanent observatör eller något annat.

Däremot kan det finnas skäl att föra samtal eller lyssna in för att se att man inte använder det här som en väg att undergräva NPT. Det är en av de saker som oroar, utöver flera saker som vi var oerhört kritiska till i avtalet. Det vill vi inte se.

Det här är vårt centrala huvudmål för nedrustning, inklusive nedrustning av kärnvapen.

Anf. 148 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag tycker att även ledamoten Kerstin Lundgren är på hugget i kväll. Det visar inte minst den här debatten.

Något som också är tydligt är att vi är överens om att det är otroligt viktigt att stå upp för NPT. Problemet är att vi har lite olika verklighetsbild eller beskrivning av i vilket landskap NPT-arbetet bedrivs. I Kerstin Lundgrens reservationer står att vi ska bedriva det ihop med likasinnade Natoländer som också vill se nedrustning. Då ska man ha klart för sig att de Natoländer som vi pratar om är Storbritannien, Frankrike och USA, som har kärnvapen.

Storbritannien har meddelat att man höjer taket för sitt antal kärnvapenspetsar. Frankrike har meddelat att man bjuder in till samtal och höjer ambitionerna i det franska kärnvapenprogrammet. USA har pratat om att börja provspränga igen och bryta mot provstoppsavtalet, CTBT. Därtill har vi Ryssland och Kina, två länder som är tydliga med att de satsar på kärnvapen just nu. Dessa länder utgör P5.

I det här läget börjar man prata om att NPT är huvudvägen. Jag har blivit anklagad för att sprida lögner, desinformation och allt möjligt här. Samtidigt sprider man en bild av att det finns en motsättning mellan FN:s kärnvapenkonvention och NPT, vilket det inte gör. Forskare efter forskare har slagit fast att den motsättningen inte finns.

Det finns gott om länder, som börjar bli allt fler, som skriver under konventionen, som står upp för kärnvapennedrustning och som ser att man kan jobba med både förbudskonventionen och icke-spridningsfördraget, som två parallella vägar som hänger samman. Det är ju det som är vägen framåt för kärnvapennedrustning och för att stärka NPT: att jobba med de stater som faktiskt vill ha reell kärnvapennedrustning.

Då landar Centerpartiet i stället i att man absolut inte vill vara permanent observatör, utan man vill från tid till annan eventuellt sitta längst bak i salen och observera vad som sker på ett möte.