Stärkta insatser för äldre och för de som vårdar eller stöder närstående
Betänkande 2025/26:SoU25
Var är betänkandet nu?
Betänkandet är redo för beslut
- Debatt
- 2026-05-07
- Beslut
- 2026-05-20
Hela betänkandet
Utskottets förslag i korthet
Stärkta insatser för äldre och deras närstående (SoU25)
Socialutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag som innebär att den som bor i särskilt boende för äldre ska erbjudas en fast omsorgskontakt. Den som utses till fast omsorgskontakt ska vara undersköterska.
Genom äldreomsorgslyftet har över 7 000 anställda vidareutbildats till undersköterskor och specialistsköterskor under 2023. Utskottet delar regeringens bedömning att fler undersköterskor är nödvändigt för att ge äldre en sammanhållen, kontinuerlig och individanpassad omsorg.
Regeringens förslag innebär också att socialnämnden ska erbjuda en stödkontakt till den som vårdar eller stöder en närstående. Det innebär att den enskilde kan få vägledning till, eller information om hälso- och sjukvården, eller om diagnoser. Utskottet delar regeringens uppfattning att samarbetet mellan den enskilde, socialnämnden och andra aktörer därmed blir tydligare.
Vidare tydliggörs socialnämndens, vårdgivarens och hälso- och sjukvårdspersonalens ansvar att stödja barn när en förälder eller annan vuxen i hushållet blir allvarligt sjuk eller oväntat avlider. Samma ansvar ska gälla om ett barns syskon blir allvarligt sjukt.
Lagändringarna föreslås börja gälla den 1 juli 2026.
- Utskottets förslag till beslut
- Bifall till propositionen. Avslag på samtliga motionsyrkanden.
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Förslaget avser 1 proposition och 1 motion.
Beredning, Genomförd
Senaste beredningar i utskottet
Stärkta insatser för äldre och deras närstående (SoU25)
Socialutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag som innebär att den som bor i särskilt boende för äldre ska erbjudas en fast omsorgskontakt. Den som utses till fast omsorgskontakt ska vara undersköterska.
Genom äldreomsorgslyftet har över 7 000 anställda vidareutbildats till undersköterskor och specialistsköterskor under 2023. Utskottet delar regeringens bedömning att fler undersköterskor är nödvändigt för att ge äldre en sammanhållen, kontinuerlig och individanpassad omsorg.
Regeringens förslag innebär också att socialnämnden ska erbjuda en stödkontakt till den som vårdar eller stöder en närstående. Det innebär att den enskilde kan få vägledning till, eller information om hälso- och sjukvården, eller om diagnoser. Utskottet delar regeringens uppfattning att samarbetet mellan den enskilde, socialnämnden och andra aktörer därmed blir tydligare.
Vidare tydliggörs socialnämndens, vårdgivarens och hälso- och sjukvårdspersonalens ansvar att stödja barn när en förälder eller annan vuxen i hushållet blir allvarligt sjuk eller oväntat avlider. Samma ansvar ska gälla om ett barns syskon blir allvarligt sjukt.
Lagändringarna föreslås börja gälla den 1 juli 2026.
Förslagspunkter
1. Regeringens lagförslag
Utskottets förslag:
1. lag om ändring i socialtjänstlagen (2025:400),
2. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30),
3. lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659),
4. lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.Därmed bifaller riksdagen proposition 2025/26:60 punkterna 1-4.
2. Kompetensförsörjning
Utskottets förslag:
2025/26:3860 av Nadja Awad m.fl. (V) yrkande 1.
Reservationer:
- Reservation 1 (S, V)
3. Stödkontakt
Utskottets förslag:
2025/26:3860 av Nadja Awad m.fl. (V) yrkande 2.
Reservationer:
- Reservation 2 (V)
4. Moderniserat språkbruk
Utskottets förslag:
2025/26:3860 av Nadja Awad m.fl. (V) yrkande 3.
Reservationer:
- Reservation 3 (V, MP)
Debatt, Genomförd
Betänkandet bordlades 6 maj 2026 och debatterades i kammaren 7 maj 2026.
Debatt om förslag 2025/26:SoU25
Webb-tv: Stärkta insatser för äldre och för de som vårdar eller stöder närstående
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 20 Mona Olin (SD)
Fru talman! Vi debatterar i dag SoU25 Stärkta insatser för äldre och för de som vårdar eller stöder närstående. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.
Fru talman! Vi ska prata om viktiga förändringar i socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen, patientsäkerhetslagen och LSS. Det handlar om reformer som kanske inte är de största när man läser om dem. Men det är goda och rimliga förbättringar som kan göra stor skillnad i människors vardag, och ibland tänker jag att det är just där politiken ska vara.
Sverigedemokraterna står bakom dessa förslag eftersom de stärker tre grundläggande saker i välfärden. Det handlar om trygghet, kontinuitet och stöd till dem som bär ett stort ansvar.
Låt oss börja med förslaget om en fast omsorgskontakt för dem som bor i särskilt boende. Många äldre har under åratal känt sig anonyma och övergivna i systemet. Jag tänker på Ola. Han bor i ett särskilt boende. Varje dag möter han nya ansikten. Han vet inte riktigt vem han ska vända sig till. Information går förlorad. Små saker faller mellan stolarna. Med en fast omsorgskontakt förändras det. Då finns det en person som Ola vet att han kan vända sig till. Det är en person som känner Ola, som vet hur han vill ha sin vardag och som inte minst ser när något förändras. En fast omsorgskontakt skapar trygghet, kontinuitet och mänsklig närvaro. Det skapar något så enkelt och viktigt som igenkänning i vardagen.
Jag vill också tala om de anhöriga. Jag har den största respekt för det ansvar som många anhöriga tar för att vårda och stödja sina närstående. Vi talar ofta om välfärden som något som det offentliga ansvarar för, men i verkligheten är det i dag tusentals svenskar som vårdar sina närstående till priset av stora personliga uppoffringar.
Vi har till exempel Ingrid, som vårdar sin man hemma. Hon håller koll på mediciner som hennes man behöver ta, på vård- och läkarbesök som ska göras, på skötsel som han behöver och utöver det – förhoppningsvis – på sin egen vardag.
Hon vet inte vilka insatser som finns. Hon vet inte vart hon ska vända sig för stöd. Med de nya reglerna ska socialnämnden erbjuda henne information och vägledning. Dessutom ska Ingrid erbjudas en stödkontakt som utöver information och vägledning ska ge henne stöd när det gäller planering av åtgärder och när det gäller beslut som eventuellt kan behöva tas.
Detta kan vara skillnaden mellan att orka och att gå sönder. Om vi inte stöttar de anhöriga sviker vi också dem som vårdas.
Fru talman! Särskilt glädjande är de nya förtydligandena kring barnens behov. När en förälder eller ett syskon blir sjukt eller dör ska både socialtjänst och hälso- och sjukvård ha ett tydligt ansvar att stötta barnet.
Låt oss ta ett exempel. Det handlar om en pojke som heter Daniel och som är sju år. Hans mamma är svårt sjuk. Hemma är allt annorlunda. Det är oroligt, och det är ovisst. Men ingen frågar Daniel hur han mår. Ingen förklarar vad som händer. Den här lagändringen tydliggör att vården har ett ansvar att stödja det barn som har en sjuk förälder eller ett sjukt syskon. Socialtjänsten ska agera, och stöd ska erbjudas.
Det handlar om att ingen ska behöva vara det osynliga barnet i en svår situation. Barn ska inte behöva hamna i skymundan bara för att de inte själva skriker högt. Här sätter vi barnets bästa främst.
Vi ser också positivt på förändringen i LSS, där insatsen avlösarservice inte längre behöver ske i hemmet. Det kan låta som en liten förändring, men för många familjer är det avgörande. Om man tar en familj med ett barn med omfattande behov som exempel fungerar inte alltid avlösning i hemmet. Barnet kanske behöver komma ut, byta miljö och göra något annat. Detta ger en ökad flexibilitet och kan underlätta för både barnets behov och familjens situation.
Praktiska lösningar i stället för stelbent byråkrati är något sverigedemokrater alltid eftersträvar. Det är precis så välfärden ska fungera.
Fru talman! Den röda tråden i alla dessa förslag är tydlig: mer mänsklighet i systemen och mer anpassning efter verkligheten. Sverigedemokraterna menar att välfärden ska bygga på trygghet, värdighet och ansvar. De här förändringarna är tydliga steg i den riktningen. Det är reformer som inte syns i stora rubriker. Det är vardagens politik. Men för alla dem som vårdar sina anhöriga och som möter sin omsorgskontakt varje dag eller är barn i en svår livssituation kan det här vara ett avgörande stöd. Det är just därför det är så viktigt.
Sverigedemokraterna ställer sig bakom förslagen. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
(Applåder)
Anf. 21 Mikael Dahlqvist (S)
Fru talman! Vi debatterar i dag ett betänkande som handlar om att stärka insatser för äldre och för dem som stöder och vårdar närstående. Debatten handlar också om trygghet och värdighet och vilket ansvar vi som samhälle är beredda att ta genom hela livet.
Betänkandet handlar inte bara om äldreomsorgens kvalitet utan också om att se och stötta alla de människor som bär upp omsorgen i vardagen. Det gäller anhöriga och närstående – inte minst barn och syskon – som lever med svårt sjuka i sin närhet.
För oss socialdemokrater är det tydligt att välfärden ska vara stark, gemensamt finansierad och finnas där för alla när den behövs. Men då krävs mer än ord. Då krävs politisk vilja och större investeringar.
Fru talman! Vi socialdemokrater står bakom betänkandet eftersom det är helt nödvändigt att förstärka stödet till anhöriga. Vi tog också under förra mandatperioden initiativ till steg ett, genom att vi införde fast omsorgskontakt inom hemtjänsten. Det är viktigt att bygga vidare på. Men vi anser samtidigt att grundutmaningen äldreomsorgen står inför i dag måste lösas parallellt. Vi har därför valt att ställa oss bakom en reservation eller följdmotion från Vänsterpartiet som är kopplad till kompetensförsörjningen.
Det är klart att undersköterskebristen i äldreomsorgen är ett problem, men det är även den generella personalbristen. Ett viktigt skäl är att man upplever att villkoren är för dåliga för att vara kvar, och många söker sig därför från yrket. Vi ser det problemet i alla 290 kommuner i Sverige men framför allt kanske i glesbygd och mindre kommuner.
Samtidigt vet vi att behoven ökar. Vi blir allt äldre i vårt land. Medellivslängden ökar, och det är glädjande. Samtidigt blir det också mer behov av stöd och service när man blir riktigt gammal. Då räcker det inte med att hoppas att problemen löser sig, som Tidöregeringen gör. Det krävs mer aktiva, långsiktiga lösningar för att göra bland annat äldreomsorgen till en attraktiv arbetsplats.
Regeringens förslag att fasta omsorgskontakter ska vara undersköterskor är bra i grunden. Men problemet är att personal som har den kompetensen är svår att få tag på i tillräcklig utsträckning. Man kan inte lagstifta fram fler undersköterskor. Man måste göra yrket attraktivare. Där måste vi som politiker kliva fram. Det är det klassiska som behövs: bättre arbetsvillkor, rimliga scheman och en arbetsmiljö som gör att personalen orkar. Heltidsanställningar måste vara norm, löneutvecklingen måste spegla ansvaret och så vidare. Vi måste också stärka utbildningsvägarna in i yrket och se till att fler väljer att jobba inom äldreomsorgen. Det handlar om både status och kvalitet.
När äldreomsorgen inte räcker till, fru talman, drabbas inte bara de äldre och personalen, utan även anhöriga får sämre förutsättningar. De tvingas ta ett alltför stort ansvar med ökad stress och svårigheter att få ihop livspusslet som följd.
Om vi inte agerar nu riskerar vi att få en situation där äldre inte får den omsorg de har rätt till samtidigt som personalen pressas till bristningsgränsen och anhöriga får bära en allt tyngre börda. Det är inte värdigt ett samhälle som vill ta ansvar för sina äldre. Det är därför vi står bakom betänkandet och även ställer oss bakom reservationen.
Fru talman! Vi socialdemokrater har varit tydliga hela den här mandatperioden och även i regeringsställning med att vi vill se kraftiga förstärkningar av äldreomsorgen. Vi har i våra budgetförslag kommit med stora ökningar till kommuner och regioner, och vi har också en särskilt riktad satsning för att öka bemanningen i äldreomsorgen.
Vi vill också se till att statsbidragen är värdesäkrade så att man inte hamnar i ytterligare en sådan kostnadschock som drabbade sjukvården och kommunerna för något år sedan. Det handlar om att ge människor tid att utföra sitt yrke och därmed bra kvalitet för äldre. Det handlar om tid för att personalen ska se varje individ, tid att ge omsorg med kvalitet och tid att skapa trygghet. För lite personal leder till stress, hög sjukfrånvaro och att många lämnar yrket. Det blir en ond cirkel som måste brytas.
Fru talman! Betänkandet påminner oss också om något mer, nämligen att omsorg inte bara handlar om äldre utan även om dem som står bredvid. Anhöriga tar i dag ett stort ansvar. Många gör det av kärlek, men alltför många gör det utan tillräckligt stöd från samhället. Det gäller också barn som lever tillsammans med svårt sjuka föräldrar eller andra närstående. Det är barn som tar ansvar som inget barn ska behöva bära ensamt. Det är barn som oroar sig. Det är barn som anpassar sig och som ofta blir osynliga. Det gäller även syskon, som påverkas djupt av att en bror eller syster är svårt sjuk eller att deras föräldrar är det.
Det finns ett enormt behov av stöd, information och framför allt avlastning. Här måste samhället kliva fram ytterligare. Ingen ska behöva vara ensam i en sådan situation, varken barn eller vuxen.
Fru talman! När vi pratar om stöd till äldre och anhöriga måste vi se helheten. Det räcker inte med enskilda reformer. Det krävs en sammanhållen politik. Det krävs fler anställda i äldreomsorgen. Det krävs bättre villkor för personalen. Det krävs högre kvalitet i omsorgen i allt från bemötande till mat, ett stärkt stöd till anhöriga – som vi debatterar i dag – och ett samhälle som tar ansvar också för barn och syskon som lever nära detta.
Socialdemokraterna står för en välfärd som byggs ut, inte monteras ned. Vi vet att investeringar i äldreomsorg egentligen inte är kostnader utan en förutsättning för ett tryggt samhälle. Det handlar om hur vi behandlar dem som har byggt vårt land och hur vi tar hand om varandra när livet är som mest sårbart.
Jag yrkar bifall till reservation 1 under punkt 2 om kompetensförsörjning.
(Applåder)
Anf. 22 Malin Höglund (M)
Fru talman! I dag debatterar vi propositionen Stärkta insatser för äldre och för de som vårdar eller stöder närstående. Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets förslag.
Fru talman! De lagändringar vi diskuterar i dag rör socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen, patientsäkerhetslagen samt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Jag vill vara tydlig: Detta är genomarbetade och nödvändiga reformer för att stärka tryggheten i svensk välfärd.
I grunden handlar det om något mycket enkelt men samtidigt avgörande. Det handlar om tillit – tillit att samhället finns där när livet sviktar, när åldern tar ut sin rätt, när sjukdom slår till och när familjer pressas till sin yttersta gräns.
Fru talman! Vi vet att verkligheten i många särskilda boenden inte alltid motsvarar den trygghet som vi vill att den ska erbjuda. Många äldre möter en vardag där personalen varierar, där kontinuiteten brister och där relationer inte hinner byggas upp. Det är mot denna bakgrund vi nu inför rätten till en fast omsorgskontakt, när behoven finns.
Detta är en reform som sätter människan i centrum. En fast omsorgskontakt innebär inte bara en namngiven person, utan det innebär också ett ansvar, kontinuitet och kvalitet. Det innebär att någon ser hela individen, inte bara enstaka behov. Det innebär att anhöriga också vet vem de ska vända sig till. Det innebär dessutom bättre förutsättningar för personalen att arbeta professionellt och långsiktigt.
Men, fru talman, vi ska inte blunda för verkligheten. Att fatta beslut här i kammaren är en sak. Att få det att fungera ute i verksamheten är en annan. Det finns ett ansvar också där. Därför är det avgörande att reformen följs med rätt förutsättningar. Vi behöver fortsätta stärka kompetensförsörjningen i äldreomsorgen, och vi behöver ledarskap där kvalitet och kontinuitet sätts främst.
Fru talman! En annan bärande del i förslaget handlar om anhöriga, de som ofta står för en tyst och ibland osynlig del i välfärden. Varje dag finns det människor som vårdar en partner, ett barn eller en förälder. De planerar sina liv kring någon annans behov. De tar ansvar, ofta utan att själva efterfråga stöd.
Regeringen tydliggör nu socialnämndens ansvar att erbjuda just information, vägledning och en stödkontakt. Det är en viktig förstärkning. En stödkontakt ska inte vara en formalitet. Det ska vara verkligt stöd i vardagen. Det kan handla om att förstå vilka rättigheter man har, att få hjälp att planera insatserna eller att få någon att tala med när situationen känns övermäktig. För oss moderater är det här en självklar prioritet. När anhöriga får bättre stöd stärks hela omsorgen. Det är både mänskligt och samhällsekonomiskt klokt.
Fru talman! I betänkandet är barnperspektivet särskilt viktigt. När en förälder blir allvarligt sjuk, när ett syskon kämpar med en svår diagnos eller när någon i familjen plötsligt går bort förändras barnens värld. Barn har inte alltid orden för att uttrycka sin oro, men de känner den och bär den.
Därför tydliggör vi nu ansvaret både för socialnämnden och för hälso- och sjukvården att uppmärksamma och stödja dessa barn. Det handlar om att agera i tid, att samverka och att inte låta barn falla mellan stolarna. Det är mer än en lagändring. Det är också ett ställningstagande för barns behov att aldrig hamna i skymundan.
Fru talman! Vi föreslår också en förändring när det gäller avlösarservice. Att insatsen inte längre behöver utföras i hemmet ger en ökad flexibilitet. För vissa familjer kan det innebära bättre avlastning. För andra kan det öppna upp för mer än anpassade lösningar. Det är viktigt att stödet utformas efter individens behov, inte efter systemets begränsningar.
Det är så här vi moderater och vi som regeringsparti vill utveckla välfärden, med fokus på kvalitet, flexibilitet och individens bästa.
Fru talman! Lagändringarna föreslås träda i kraft redan den 1 juli 2026, men vi vet att ett datum i en lagtext inte i sig förändrar verkligheten. Det är först när reformerna genomförs fullt ut som de gör skillnad. Därför är uppföljning avgörande. Vi behöver säkerställa intentionen i lagstiftningen också så att den blir verklighet i hela landet, även i Dalarna. Att kvaliteten håller och att stödet når fram är vi moderater beredda att ta ansvar för i kommunerna och här i riksdagen, men kommunerna måste också göra sitt jobb för alla sina invånare.
Fru talman! Vi moderater tror på en stark välfärd men också på en välfärd som fungerar, en välfärd där resurser används klokt, där kvalitet följs upp och där individens behov alltid står i centrum. Med dessa reformer tar vi ett viktigt steg framåt för de äldre som behöver tryggheten i sin vardag, för de anhöriga som bär ett tungt ansvar och för de barn som behöver stöd i livets svåraste stunder. Det är ansvarsfull politik, det är en medmänsklig politik och det är reformer som kommer att göra skillnad.
(Applåder)
Anf. 23 Nadja Awad (V)
Fru talman! Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Ebba Busch har sänkt skatten för sig själva och för de 51 miljardärer och 575 000 miljonärer som vi har i Sverige. De rikaste kommer ju inte att vara beroende av att anhöriga vårdar dem och ger dem stöd eller att vara beroende av skattefinansierad äldreomsorg, för de har alltid kunnat köpa den vård och omsorg de behöver.
På samma gång har regeringen och Sverigedemokraterna genomfört nedskärningar i svensk äldreomsorg, som minst 130 kommuner blöder pengar till. Resultatet av det är mindre personal, som stressar mer för att hinna med. De har jämt samvetskval men belönas inte direkt med en bra lön. Äldre väntar olagligt länge för att få äldreomsorg. De får sämre kost och känner att de behöver be om ursäkt om toalettbesöket tar längre tid än vad minutstyrningen tillåter.
Samtidigt tillåter regeringen och Sverigedemokraterna att våra skattepengar försvinner som löner till vård- och omsorgsbolagens vd:ar och utdelningar till aktieägare, trots att det larmas om mycket allvarliga problem med vinstjakt inom äldreomsorgen. Det rör sig om fusk, kriminalitet, vanvård och sämre arbetsvillkor.
I det läget ska anhöriga utföra obetald vård och omsorg när välfärdens äldreomsorg är nedskuren, bortprioriterad och marknadiserad. Oftast är det kvinnor som får dra det tyngsta lasset. Det är en fru, en dotter eller en syster. Det här är en kvinnofälla.
Vänsterpartiet kräver att en haverikommission tillsätts för att granska hela äldreomsorgen, alltifrån finansieringen och arbetsvillkoren till vinstjakten. Det ska inte gå att blunda längre för en kris i välfärden som Tidöregeringen har fördjupat.
Nu ger dock regeringen och Sverigedemokraterna sken av att prioritera äldreomsorgen i och med dagens proposition som vi i riksdagen ska debattera och rösta om. Regeringen presenterar förslag för att stärka stödet till äldre och anhöriga.
Vänsterpartiet har grundsynen att vården och omsorgen liksom anhörigstödet behöver utvecklas. Men vi i Vänsterpartiet är helt övertygade om att det bästa stödet som anhöriga kan få är en välfärd som har god kvalitet och finns i hela landet. Det finns nog inget som gläder och underlättar för de anhöriga mer än när äldre får vård och omsorg i tid och utifrån behov, av välfärdspersonal som mår bra på jobbet och har råd att jobba kvar.
Ett av regeringens förslag är att det ska erbjudas en fast omsorgskontakt för den som bor i särskilt boende för äldre personer. Detta stöder vi i Vänsterpartiet, för vi tror att den fasta omsorgskontakten kan tillgodose den enskildes behov av trygghet, kontinuitet, individanpassad vård och omsorg och samordning. Den fasta omsorgskontakten kan också ha en viktig roll för anhöriga och bidra till deras trygghet.
Regeringen föreslår att endast undersköterskor ska kunna utses till fast omsorgskontakt i särskilt boende för äldre. Vänsterpartiet instämmer i detta. Men verkligheten i landets olika kommuner är att undersköterskebristen är akut och långvarig. Det finns i dag, om ingenting görs, en uppenbar risk att undersköterskor tvingas ta ansvar för orimligt många omsorgstagare, vilket direkt motverkar propositionens mål om kontinuitet och trygghet. Den fasta omsorgskontakten i hemtjänsten har redan visat att det är svårt att säkerställa en jämlik tillgång till omsorgskontakt över hela landet eftersom det saknas utbildad personal. Det ställs mer och mer krav på dem som redan är verksamma, vilket gör att de till slut går sönder av arbetsbelastningen och i värsta fall lämnar äldreomsorgen.
Om regeringens förslag ska bli lyckosamt måste fler vilja utbilda sig till undersköterskor samtidigt som dagens undersköterskor måste vilja stanna kvar i yrket. För att detta ska vara möjligt behöver regeringen och Sverigedemokraterna agera för att öka attraktiviteten i att utbilda sig till och jobba som undersköterska.
I stället har regeringen och Sverigedemokraterna under den här mandatperioden bara ökat kraven på undersköterskorna och annan personal i äldreomsorgen. Arbetare går sönder av arbetsbelastningen eftersom de saknar kollegor. Arbetare ruineras ekonomiskt eftersom lönerna i svensk äldreomsorg är sämst i hela EU, enligt nya siffror. De styrs av minutjakt och jobbar längre tid än vad som är fallet i många andra EU-länder. Om de blir sjuka tvingas de betala en straffavgift på tusentals kronor. Om de blir långvarigt sjukskrivna blir de utförsäkrade. Mitt i en personal- och kompetensförsörjningskris utvisas också undersköterskor och vårdbiträden på löpande band.
Varför har inte regeringen och Sverigedemokraterna presenterat förslag om mer resurser till kommunerna så att de är välfinansierade, så att äldreomsorgen får mer personal, har råd att vidareutbilda personal och kan satsa på att höja lönerna för arbetare och på arbetstidsförkortning? Och varför har man inte avskaffat karensavdraget, infört nationella bemanningsriktlinjer som heltid och tillsvidareanställning och stoppat minutstyrning och delade turer?
Sedan en annan fråga: Varför tillåter regeringen och Sverigedemokraterna att våra skattepengar försvinner till vd:ars löner och aktieägares utdelningar i stället för att låta dem stanna i äldreomsorgen så att vård och omsorg med hög kvalitet kan ges över hela landet, av personal som mår bra på jobbet och har råd att jobba kvar? Det är dessa insatser som avlastar de anhöriga.
Vi kan ta bara ett exempel. Mark Jensen, vd för ett av Sveriges största vård- och omsorgsbolag Ambea, tjänar 550 000 kronor varje månad. Vi snackar om över en halv miljon kronor. Det är lika mycket som 22 vårdbiträdens löner tillsammans. Samtidigt vet vi att det är sämre löner, sämre pensioner och mindre personal inom just vinstjagande vård- och omsorgsbolag.
Detta är resultatet av att våra skattepengar inte stannar i äldreomsorgen utan tillåts försvinna. I stället för att gå till personalens löner och de äldres rätt till plats på särskilda boenden blir de till vinster för vd:ar och utdelningar till aktieägare. Dessutom kommer dessa företag och bolag undan med fusk och vanvård och tillåts fortsätta att etablera sig. Därför måste vinstjakten i svensk välfärd avslutas.
Jag förstår därför inte hur regeringen och Sverigedemokraterna ska kunna trolla fram 50 000 nya anställda inom äldreomsorgen till 2030 utan de här satsningarna. Ekvationen är enkel: Om inte politiken lyckas göra så att personal inte blir sjuk och fattig av att arbeta i svensk äldreomsorg kommer anhöriga, varav majoriteten är kvinnor, tvingas ge obetald vård och omsorg. De tar ledigt från jobbet för att gå på läkarbesök med mamma. De hjälper pappa med duschningen om han inte har velat duscha när den minutstyrda hemtjänsten har bestämt att han ska duscha eller lagar mat åt systern för att hon inte vill ha mikromat varje dag.
Därför, fru talman, yrkar vi i Vänsterpartiet bifall till vår reservation 1. Vi måste lösa personal- och kompetensförsörjningskrisen för att säkra kvaliteten i nutidens och framtidens äldreomsorg.
Avslutningsvis vill jag också säga att det är positivt att avlösarservice enligt LSS föreslås bli mer flexibel och även ska kunna utföras utanför hemmet. Samtidigt är det anmärkningsvärt att regeringen väljer att bara plocka ut en minimal del av LSS-utredningen från 2018 utan att också förhålla sig till hur rätten till assistans, ledsagning och avlösning hänger samman systematiskt. När enskilda delar förändras utan helhetsgrepp riskerar personer med funktionsnedsättning att drabbas av otydlighet, ojämlikhet och rättsosäkerhet. En reform av LSS måste bygga på systemförståelse och kan inte göras på lösryckta grunder.
Vi anser att regeringen bör återkomma med ett samlat förslag, där avlösarservice, ledsagning och personlig assistans behandlas i sitt systematiska sammanhang enligt LSS-lagstiftningens intentioner. En sådan reform bör även syfta till att stärka förutsättningarna för anhöriga genom att säkerställa att insatserna blir tillgängliga, rättssäkra och tillräckliga för att förebygga att anhöriga tvingas kompensera med eget stöd och därmed riskera försämrad livskvalitet och ohälsa.
Jag vill tillägga att LSS har en övre åldersgräns, i dag 66 år, över vilken det inte längre går att söka personlig assistans. Den åldersgränsen är diskriminerande och bör tas bort. Åldersgränsen gör att många som skulle ha nytta av insatsen får söka annat stöd eller blir utan stöd. Eftersom jag inte fick tillåtelse att yrka bifall till en sådan reservation, eftersom detta inte ansågs hänga ihop med propositionen, vill jag ändå lyfta det för protokollet.
Anf. 24 Christofer Bergenblock (C)
Fru talman! I Sverige räknar vi med att det finns omkring 1,3 miljoner anhöriga som på något sätt vårdar eller tar hand om en förälder, en partner, ett barn, ett syskon eller en nära släkting. Det arbete som dessa personer utför är inte bara en djupt medmänsklig gärning utan innebär också en stor avlastning för samhället. Just därför är det så viktigt att samhället finns där och avlastar den anhöriga när det behövs.
För de allra flesta av oss är det en självklarhet att hjälpa till när en anhörig blir sjuk. Det ingår liksom i själva uppdraget att vara människa. Oavsett om det handlar om en partner som blir sjuk, en förälder som blir dement eller ett barn som skadas i en olycka finns man där som anhörig. Man hjälper, lotsar, stöttar och tröstar. Man ordnar, donar och fixar. Man kontaktar sjukvård, omsorg och myndigheter. Men samtidigt finns det en gräns för vad man orkar som anhörig. Det är därför samhället måste finnas där och täcka upp när det behövs.
Som anhörig kan man redan i dag få hjälp och stöd på många sätt, till exempel genom avlösarservice, växelvård, dagverksamhet och hemtjänst. Många kommuner erbjuder stöd via anhörigkonsulent eller anhöriggrupper. Viss möjlighet kan också finnas till ekonomisk ersättning, såsom närståendepenning eller omvårdnadsbidrag.
Med dagens betänkande tar vi ytterligare några steg i stödet till den som är anhörig. Det är inga enorma förändringar, men de är likväl viktiga.
I socialtjänstlagen förtydligas nu att socialtjänsten ska erbjuda en stödkontakt till den som vårdar eller stöder en närstående som är äldre eller allvarligt sjuk och till den som stöder en närstående med funktionsnedsättning. Stödkontaktens uppgift ska vara att ge information och vägledning till den anhöriga samt ge stöd vid planering av åtgärder som kan behövas. Det låter kanske inte så dramatiskt, fru talman, men det är en viktig åtgärd för att den anhöriga inte ska känna att allt vilar på de egna axlarna, utan att det finns någon som stöder och vägleder då det kan vara svårt att själv se klart i en väldigt utsatt situation.
Fru talman! En grupp anhöriga som tyvärr har fått alltför lite stöd tidigare och som liksom har tillåtits att glida under radarn är barn och ungdomar. Som barn ska man aldrig behöva ta vuxenansvar för sina föräldrar eller syskon. Likväl är det många barn i Sverige som har fått göra det under hela sin uppväxt.
Alltför många barn växer upp med en förälder med psykisk sjukdom eller missbruk, och de behöver synliggöras. Jag ska citera ett av alla barn som gjort sin röst hörd genom organisationen Maskrosbarn: Jag önskar att någon hade sagt: ”Du är inte ensam.” För det var precis så det kändes. Ensamt. Hade jag vetat att det fanns andra barn i liknande situationer kanske jag hade vågat prata tidigare, vågat be om hjälp, vågat andas lite lättare.
Nu, fru talman, tydliggör vi i lagstiftningen att socialtjänsten ska erbjuda de insatser som behövs när ett barn är i behov av stöd på grund av en närståendes sjukdom, funktionsnedsättning eller i värsta fall dödsfall. Även i hälso- och sjukvårdslagen tydliggör vi vårdgivarens ansvar för att erbjuda stöd till barn, inte bara när det handlar om en förälder utan även när det handlar om ett syskon eller ett styvsyskon.
Nu är förstås det viktigaste hur förändringarna i lagen kommer att hanteras efteråt. I riksdagen slår vi fast ramarna, men utförandet sker i våra kommuner och regioner. Det är där man måste identifiera de barn som är i behov av stöd. Det är där det måste finnas rutiner och metoder att tillämpa. Det är där stödet ska ges på riktigt.
Fru talman! De flesta av oss kommer någon gång i livet att vara anhörig till en närstående som råkar ut för en allvarlig sjukdom, blir funktionsnedsatt eller kanske hamnar i missbruk. Samhällets uppgift måste vara att hjälpa, stötta och avlasta de anhöriga så mycket det går. Från Centerpartiets sida är vi därför positiva till de extra steg som tas i dag, med tydliga krav på information, vägledning och annat stöd som man kan behöva som anhörig, men mycket mer behöver göras framöver.
(forts. § 9)
Anf. 104 Nils Seye Larsen (MP)
Herr talman! Miljöpartiet välkomnar propositionen Stärkta insatser för äldre och för de som vårdar eller stöder närstående. Det är angelägna förslag som riksdagen nu har att ta ställning till.
Förslaget om fast omsorgskontakt i särskilt boende är viktigt. De som bor på ett särskilt boende har ofta omfattande behov av vård, omsorg, trygghet och kontinuitet. Många lever med demenssjukdom eller andra sjukdomar som gör det svårt att själv hålla ihop information, kontakter och insatser.
Trygghet handlar om att känna igen personen som hjälper en upp på morgonen. Det handlar om att möta personal som känner till ens behov, ser förändringar över tid och kan bidra till samordning kring den enskildes situation. Därför spelar kontinuiteten en stor roll.
Det är också positivt att stödet till anhöriga förtydligas. Många människor i Sverige vårdar, hjälper eller stöder regelbundet en närstående. Det kan handla om en partner, en förälder, ett vuxet barn, ett syskon eller någon annan nära person. Anhörigas insatser är ofta avgörande, men de får aldrig tas för givna. De ska bygga på frivillighet, och samhällets ansvar får inte vältras över på anhöriga därför att vården eller omsorgen inte räcker till.
Därför är det bra att socialnämndens ansvar för information, vägledning och annat stöd förtydligas. Det är också bra att barn som anhöriga tydligare lyfts fram, både i socialtjänsten och i hälso- och sjukvården.
Barn som växer upp nära allvarlig sjukdom, funktionsnedsättning, beroendeproblematik, våld eller dödsfall behöver bli sedda. De behöver få information – och stöd – som är anpassad efter deras ålder och situation. Det är ett viktigt förebyggande arbete.
Miljöpartiet ser också positivt på att avlösarservice enligt LSS görs mer flexibel. Det är en viktig insats för många, och det är rimligt att stödet inte låses fast vid att alltid behöva utföras i hemmet.
Men här behöver vi också lyfta fram något mer. LSS är en rättighetslagstiftning som har haft avgörande betydelse för många människor med funktionsnedsättning och deras familjer. Samtidigt har lagen urholkats över tid. Vi skulle helst av allt se att man gör ett samlat omtag kring LSS.
Riksrevisionen har nyligen riktat kritik, och Justitieombudsmannen har också lyft fram allvarliga situationer. Det hade alltså varit bra om det hade gjorts ett omtag i arbetet för hela LSS.
Sammantaget är propositionens inriktning bra. Den stärker kontinuiteten, den stärker anhörigperspektivet och den tydliggör viktiga ansvarsområden. Men, herr talman, en bra lagstiftning måste också kunna genomföras i praktiken. Och det är här vi ser svagheten i regeringens politik.
Regeringen lägger fram fler krav och fler uppgifter för kommuner och regioner, men den ger inte välfärden de långsiktiga ekonomiska förutsättningar som krävs. Det gäller inte bara den här propositionen, och det gäller inte bara äldreomsorgen, socialtjänsten eller hälso- och sjukvården i stort.
Kommuner och regioner befinner sig redan i ett mycket pressat läge. Kostnaderna har ökat. Behoven växer. Personalen går ofta på knäna. Samtidigt har regeringen medvetet valt att prioritera stora skattesänkningar framför att stärka välfärdens grundfinansiering genom till exempel höjda generella statsbidrag. Det får konsekvenser.
Kommunerna ska göra mer, men utan att få de resurser som krävs. Då blir det svårare att förbättra arbetsmiljön i äldreomsorgen, svårare att behålla personal och svårare att skapa den kontinuitet som propositionen syftar till att stärka. Det blir också svårare att möta nya skärpta lagkrav. Kommunerna ska klara att erbjuda fast omsorgskontakt i särskilt boende. De ska stärka stödet till anhöriga. De ska hantera de ökade krav kopplat till språk i äldreomsorgen som riksdagen nyligen beslutat om. Och allt detta ska ske i en verklighet där många verksamheter redan saknar såväl personal som resurser.
Miljöpartiet menar att det behövs en annan prioritering. Staten behöver ta ett större ansvar för välfärdens finansiering genom generella statsbidrag till kommuner och regioner. Det är centralt för att kunna ge den långsiktighet och möjlighet att planera som krävs.
Den andra stora akilleshälen och utmaningen för att denna reform ska få effekt är kompetensförsörjningen. Förslaget om fast omsorgskontakt bygger på att det finns utbildade undersköterskor. Det är i grunden rimligt. Undersköterskor har en central roll i äldreomsorgen, och deras kompetens är avgörande för kvalitet, trygghet och patientsäkerhet.
Vi måste dock vara ärliga med att Sverige har stor brist på utbildade undersköterskor. Den bristen är särskilt kännbar i mindre kommuner och i norra Sverige, där jag bor. Där är avstånden stora, rekryteringsunderlaget mindre och konkurrensen om personalen ofta hård. Det är inte en tillfällig utmaning utan en långsiktig strukturfråga.
Om staten inför krav på att fler uppgifter ska bäras av undersköterskor men inte samtidigt ser till att ta ett mer samlat grepp, så att fler kan utbilda sig, vidareutbilda sig och vilja stanna kvar i yrket, riskerar reformen att inte få den effekt som är tänkt. Då kan samma personal få ännu fler uppgifter, och fast omsorgskontakt kan bli ett ansvar på papperet men utan att det finns tillräckliga förutsättningar i vardagen.
Herr talman! Miljöpartiet står som sagt bakom förslaget i propositionen. Men vi har en reservation tillsammans med Vänsterpartiet om moderniserat språkbruk i lagstiftningen. Vi ser i förslaget att begrepp som psykisk störning och missbruk fortfarande används. Det anser vi är lite beklämmande, och vi menar att det är dags att modernisera språket. Lagstiftningen ska vara saklig och korrekt och bygga på dagens kunskap. Den ska inte använda ord som riskerar att stigmatisera människor eller befästa gamla synsätt.
Jag vill avslutningsvis yrka bifall till reservation 3.
Anf. 105 Dan Hovskär (KD)
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet.
Ett samhälle prövas inte i sina starkaste stunder utan när det möter människor då livet är som mest sårbart. För oss kristdemokrater är det en självklar utgångspunkt. Värdigheten i välfärden avgörs i mötet med den äldre som behöver omsorg, med barnet som lever i utsatthet och med den anhörige som bär ett tungt ansvar i det tysta. Därför är det mycket välkommet att vi i dag diskuterar åtgärder för att stärka kontinuiteten i äldreomsorgen och stödet till anhöriga.
Herr talman! Att den som bor i särskilt boende för äldre ska erbjudas en fast omsorgskontakt har stor betydelse. Kontinuitet och trygghet är inte en detalj utan själva grunden för livskvalitet. Den äldre personen ska inte behöva mötas av en ständig ström av nya ansikten. Det skapar otrygghet, särskilt för den som kanske redan är skör eller sjuk eller lever med kognitiv svikt. I stället behöver det finnas en tydlig kontakt – en person som känner individens behov, vanor och önskemål, någon som ser hela människan och inte bara behoven. Det är ett viktigt steg mot en mer värdig äldreomsorg.
Herr talman! Samtidigt vet vi att en stor del av vården och omsorgen i Sverige bärs upp av just anhöriga. Varje dag gör de ovärderliga insatser, ofta utan att synas och under stor press. De stöttar, vårdar, samordnar och finns där när samhället inte alltid räcker till. Därför är det positivt att stödet till anhöriga nu stärks och att socialnämndens ansvar för att erbjuda information, vägledning och stödkontakt tydliggörs. Det är ett viktigt steg.
Just därför måste också regelverket vara tydligt, rättssäkert och hållbart över tid. När hjälpen behövs som mest ska människor mötas av trygghet, inte av oklarheter, osäkra tillämpningar eller oro för att bli ifrågasatta i efterhand.
Herr talman! Särskilt angeläget är det att förstärka barnperspektivet. Barn som lever med en allvarligt sjuk förälder eller ett svårt sjukt syskon eller som drabbas av en plötslig förlust befinner sig i en mycket utsatt situation. De här barnen behöver bli sedda. De behöver fångas upp i tid. Och de behöver få stöd som är anpassat efter deras situation. Därför är det viktigt att både socialnämndens och hälso- och sjukvårdens ansvar tydliggörs. Ingen ska falla mellan stolarna, allra minst ett barn.
Herr talman! I budgetpropositionen för 2026 satsar regeringen 300 miljoner kronor på att stärka anhörigstödet och lika mycket årligen från 2027. Det är en viktig och efterlängtad satsning. Men det är bara en början. Nu behöver arbetet fortsätta. Fler av förslagen måste bli verklighet i människors vardag.
För oss kristdemokrater är det tydligt att man behöver gå längre. Vi vill bland annat utreda möjligheten att införa ett nytt stöd: vård av förälder, vaf. Precis som att man i dag kan ta ledigt för att ta hand om ett sjukt barn borde man som vuxen få ett antal dagar per år för att kunna hjälpa sina äldre föräldrar vid vårdbesök, plötslig sjukdom eller andra situationer i livets mer krävande skeden. Det är en naturlig och nödvändig anpassning av socialförsäkringssystemet till dagens verklighet.
De anhöriga ger av sin tid, sin omsorg och sin kärlek. De skapar trygghet och värdighet i vardagen för dem som behöver det allra mest. Det är värdefullt, och det är viktigt på riktigt, tycker vi kristdemokrater. Där skulle detta nya stöd, vård av förälder, göra stor nytta.
Herr talman! Vi vill också stärka informationen, så att fler känner till sina rättigheter. Vi vill förbättra samordningen mellan vården, kommunen och Försäkringskassan. Och vi vill utveckla anhörigstödet bortom den ekonomiska ersättningen, genom avlastning, stödinsatser och bättre möjligheter att kombinera ansvar för närstående med arbetsliv. Sanningen är nämligen enkel: Ekonomisk ersättning är viktig, men den är inte hela svaret.
Herr talman! Anhöriga bär redan i dag ett mycket tungt ansvar i vård och omsorg. Det ska samhället möta med respekt men också med ordning och reda, med tydliga regler, med fungerande stöd och med en politik som ser hela människan, inte bara systemet.
Sverige är mer än välfärdsstaten. Det är familjer. Det är relationer. Det är ansvarstagande. Och det är kärlek. Det är människor som ställer upp för varandra varje dag. Nu är det dags att låta politiken spegla detta, att visa att familjen inte bara är en självklarhet i människors liv utan också en självklar utgångspunkt i politiken.
Herr talman! För oss kristdemokrater är riktningen tydlig. Vi vill stärka kontinuiteten i äldreomsorgen. Vi vill stärka stödet till de anhöriga. Vi ser barnen i utsatta situationer. Vi gör det med grund i medmänsklighet, ansvar och respekt för varje människas okränkbara värde. Ingen människa ska behöva bära livets tyngsta stunder ensam.
Anf. 106 Malin Danielsson (L)
Herr talman! Nästan var femte person ger i dag någon form av omsorg, hjälp eller regelbundet stöd till en närstående. Det kan vara en äldre anhörig, ett barn med funktionsnedsättning eller någon med en långvarig sjukdom. På olika sätt stöttar och hjälper man den närstående med det som andra tar för givet att de klarar av själva.
Gruppen anhöriga som vårdar eller stöttar är stor och varierad och har olika behov av stöd. Den omfattar människor i alla åldrar, från barn till äldre. Anhörigas insatser är otroligt värdefulla. En grundläggande och viktig princip är att deras engagemang och delaktighet alltid ska bygga på frivillighet, inte på att samhällets insatser för deras anhöriga brister.
För ett tag sedan träffade jag en av alla de här anhöriga som vårdar, och hennes berättelse har jag inte kunnat släppa sedan dess. Hennes make bodde på ett äldreboende. Hon berättade ganska förtvivlat om hur hennes energi gick åt till att sitta i telefonköer, passa telefontider och jaga olika personer för att han skulle få den vård och omsorg som han behövde, trots att han faktiskt bodde på ett äldreboende. Rollen att vara spindeln i nätet lades på henne mot hennes vilja.
När vi träffades berättade hon med tårar i ögonen att hon skulle ha varit hos honom den dagen. Vi träffades senare på dagen, och hon skulle ha varit där på förmiddagen, den tid på dygnet då han har ork att ta emot besök. Men i stället hade hon fått sitta i telefonkö till kommunens handläggare hela förmiddagen. Detta gjorde att hon ännu en gång missade ett tillfälle att bara få vara med sin make under det som kanske är den sista tiden i livet för honom. Jag vill bara få vara anhörig, inte samordnare i hans liv, sa hon till mig.
Den här berättelsen är tyvärr inte unik. Tyvärr är detta vanligt förekommande bland äkta makar, partner och barn. Det är många som varje dag ofrivilligt behöver agera just spindeln i nätet. Därför är det så viktigt att vi nu går vidare med fast omsorgskontakt även på särskilda boenden. Det är någonting som Coronakommissionen lade fram ett förslag om redan 2020 och som sedan ett par år tillbaka är infört inom hemtjänsten.
En fast omsorgskontakt kommer att göra livet enklare. Man vet vem det är man ska vända sig till, både som boende och som anhörig. Vi har inte utvärderingarna klara än när det gäller förändringen inom hemtjänsten, men de jag träffar på som har fått fast omsorgskontakt i hemtjänsten upplever förändringen som mycket positiv. Den har lett till bättre kontinuitet och uppföljning på de ställen där man får det här att funka. Det är viktigt att vi får det att funka i hela landet.
Herr talman! Häromdagen släppte Bräcke diakoni en rapport om hur det är att vara förälder till vuxna barn med funktionsnedsättning. Titeln på rapporten är: Min ömmaste punkt och största oro – vad händer sen? Mer än två tredjedelar av de föräldrar som intervjuats i rapporten upplever att de inte fått det stöd de behöver som anhöriga. Den stora oro som titeln refererar till är vad som händer sedan med de vuxna barnen, när man själv kanske inte längre finns eller inte längre orkar.
En mamma uttrycker det så här: ”Vi är för trötta för att orka planera framåt. Det gäller bara att överleva för stunden. Detta behövs verkligen men det måste vara lätt att ta sig till. Orken finns inte att planera framåt fast det är av största vikt!” Rapporten visar förvånansvärt nog också att väldigt många, mer än en fjärdedel, inte ens vet vart man kan vända sig för att få stöd.
I och med det beslut vi fattar i dag tydliggörs att kommunernas socialnämnder ska erbjuda information och vägledning samt en stödkontakt till den som vårdar eller stöder den närstående. Stödkontakten ska tillgodose den enskildes behov av information och vägledning men också vara ett stöd i planeringen av de åtgärder som behöver vidtas – spindeln i nätet helt enkelt. Det här kommer att vara ett stort steg i rätt riktning när det är fullt ut genomfört.
Herr talman! Det är inte bara den som stöder eller vårdar en anhörig som behöver stöd. Det kan ofta vara så att barn inte får det stöd de behöver när deras föräldrar är allvarligt sjuka. De glöms bort i den stora processen kring sjukdomen. Detsamma kan gälla barn med syskon som är allvarligt sjuka.
Föreningen Maskrosbarn har i ett projekt som de nu genomför tack vare Allmänna arvsfonden uppmärksammat behovet av stöd och information till barn vars föräldrar har psykisk sjukdom. Projektet går under namnet: Varför sover pappa hela dagarna? Det syftar till en webbutbildning för vårdpersonal.
I projektet har man intervjuat barn och unga. Här är ett uttalande som säger ganska mycket om barns situation när de råkar ut för att en förälder drabbas av sjukdom: Jag hade velat att någon sa ”det är inte ditt fel”, för jag trodde länge att jag gjorde något fel och att jag borde ha varit snällare, tystare eller mer hjälpsam. Jag bar på en skuld som aldrig borde ha varit min.
Det här är ett typiskt exempel på att man inte har fångat upp personerna runt omkring, som också drabbas men inte får det stöd de behöver när någon får en allvarlig sjukdom eller går bort. Hälso- och sjukvården, vårdgivare och socialnämnderna kommer nu att få ett tydligare uppdrag att fånga upp barn och syskon och ge dem stöd i det som de genomgår. Det är mycket efterlängtat.
Herr talman! Ytterligare en förbättring som sker i och med betänkandet gäller avlösarservice. Avlösarservice är en viktig insats inom LSS som innebär att föräldrar till barn som har funktionsnedsättning och ett väldigt stort omsorgsbehov kan få avlastning. Det kan handla om att få tid att ge syskon lite mer uppmärksamhet, att återhämta sig och vila eller att göra saker man behövt lägga åt sidan på grund av barnets omsorgsbehov, som fyllt alla dygnets timmar. I dagsläget tillåter man bara avlösarservice i hemmet. Men nu kommer man att ta bort den här begränsningen och göra det möjligt att använda avlösarservice även utanför hemmet.
Det här öppnar nya möjligheter. Om ett barn med omfattande funktionsnedsättning kan få använda avlösarservice även på en fritidsaktivitet kan föräldern vara kvar hemma och få tid för barnets syskon för att läsa läxor, titta på en film ihop eller göra vad man vill – eller bara få lite återhämtning i hemmet och vara för sig själv hemma. Det är väldigt efterlängtat för många av de här föräldrarna, som drar ett otroligt stort lass för sina barns skull och som vill fortsätta kunna vara stödet för sina barn men som inte alltid mäktar med det på grund av den situation de är i.
Herr talman! Jag vet att jag har dragit över min talartid, men jag måste ändå säga någonting om en sak som Nadja Awad sa här tidigare. Hon kopplade ihop de skandaler som skett inom äldreomsorgen med vd:ars löner i privata bolag. Då vill jag bara påminna om vilka som burit ansvaret vid de stora skandalerna. I Uppsala handlade det om en kommunal förvaltnings äldreomsorg, och det var en vänsterpartist som ledde nämnden och som fick avgå. I Göteborg gällde det en vänsterpartist som var ”vice vd” – inte för ett bolag utan för den kommunala nämnden. Den sammankoppling som Nadja Awad gjorde tycker jag är ett exempel på lite ohederlig debatteknik. Tyvärr hann vi inte med något replikskifte före frågestunden, men jag tycker att detta bör vara sagt.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 20 maj.)
Beslut
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.