Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd

Anf. 80 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Till att börja med vill jag peka på det som jag tycker är ett dubbelt förhållningssätt från de fyra borgerliga partierna.

Å ena sidan berömmer de den expeditionsregering som har lagt fram förslaget till budget för 2019. De berömmer den för att ha agerat ansvarsfullt och skapat en praxis för hur en budget kan arbetas fram i det ovanliga läge som Sverige just nu befinner sig i.

Den metod som regeringen har använt och den praxis som expeditionsregeringen har skapat är att räkna upp budgeten för 2018 med pris- och löneökningar, redan beslutade lagändringar, åtaganden här i riksdagen och åtaganden som följer av EU-beslut. Den skattesänkning som föreslås för pensionärer är förankrad hos riksdagens partier. Expeditionsbudgeten skapar ett gott utgångsläge för en nytillträdd regering att lägga fram en ändringsbudget som ger Sverige den politiska riktning som den regeringen vill föra vårt land i. Detta berömmer alltså de fyra borgerliga partierna å ena sidan.

Å andra sidan lägger vart och ett av de borgerliga partierna fram budgetmotioner i ett läge där vi borde samla all kraft för att ge Sverige en ny regering. Jag och alla socialdemokrater är naturligtvis ivriga att börja driva vår politik, och så är det naturligtvis även bland de borgerliga partierna. Det är inget konstigt med det. Men i det här läget borde de borgerliga partierna ha lagt band på sig och sin politiska iver och ställt upp på expeditionsregeringens budget och lagt allt kraft på att bidra till att Sverige får en ny regering. Att göra rätt saker i rätt ordning är alltid bra, även i politiken.

Fru talman! Nu är vi i den situation vi är. Moderaterna och Kristdemokraterna har med stöd av Sverigedemokraterna fått igenom sitt förslag till budgetramar.

När det gäller utgiftsområde 7, Internationellt bistånd, har Moderaterna tvingats att acceptera Kristdemokraternas krav på att Sveriges bistånd ska vara 1 procent av bni, alltså 50,7 miljarder kronor. Jag välkomnar den uppgörelsen mellan Moderaterna och Kristdemokraterna. Moderaterna har under en rad av år i sina budgetförslag velat ha en långsammare upptrappning till enprocentsmålet enligt den nya beräkningsmodell för bni och bnp som gäller från 2014.

Ärligt talat har jag aldrig trott något annat än att Moderaterna kommer att bli tvungna att återgå till att acceptera enprocentsmålet här och nu om de ska kunna göra några uppgörelser med Kristdemokraterna eller med något av de andra borgerliga partierna. Något mer förvånande är det att Sverigedemokraterna har ställt sig bakom ett budgetalternativ som går tvärtemot den sverigedemokratiska politiken med kraftigt sänkt internationellt bistånd.

Den utgiftsram som Moderaterna och Kristdemokraterna föreslår är alltså densamma som den expeditionsregeringen har föreslagit. En förändring görs dock: 75 miljoner kronor förs från anslaget 1.1 Biståndsverksamhet till anslag 1.2. Detta är ingen stor förändring i sammanhanget och framför allt ingen förändring som inte en nytillträdd regering skulle kunna göra i sin ändringsbudget om den ansåg det motiverat.

Fru talman! Biståndsramen ligger fast. Förändringen inom den är förhållandevis liten. Vi socialdemokrater deltar inte i beslutet, då det samlade förslaget till budgetramar i expeditionsregeringens budget röstades ned i förra veckan. Det har varit bråda tider i riksdagens utskott sedan dess med att forma utgiftsområdesbudgetar, så även i utrikesutskottet. Även om jag inte stöder Moderaternas och Kristdemokraternas föreslagna förändringar vill jag tacka för den öppenhet och lyhördhet ni uppvisat i diskussionerna i utrikesutskottet och att ni har tagit till er av de synpunkter som har förts fram där.

Anf. 81 Ludvig Aspling (SD)

Fru talman! Sveriges största mottagare av bistånd just nu är Tanzania. Biståndet till Tanzania har bland annat som syfte att stärka arbetet för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Samtidigt, mitt under samarbetsperioden, upprättade Tanzania en specialstyrka för att bokstavligen jaga hbtq-personer. Den slutsats som vi drar av detta är att den tanzaniska regeringen inte är intresserad av mänskliga rättigheter eller av att samarbeta i någon egentlig mening utan endast är intresserad av pengar. Vi menar att detta så kallade samarbete bör avslutas eller skäras ned väsentligt.

Jag är lite sugen på att få höra vilka slutsatser som Socialdemokraterna drar av den här historien och framför allt varför det här samarbetet fortgår. Varför har ni inte beslutat att avsluta det?

Anf. 82 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Det är alldeles riktigt att Tanzania är ett mycket stort mottagarland när det gäller svenskt bistånd. Det är också ett land där Sverige har varit engagerat under lång tid, i med- och motgång, och också ska fortsätta vara engagerat.

Det är viktigt att komma ihåg att det bistånd till Tanzania som vi ger i dag inte är budgetstöd till den tanzaniska regeringen. Det som nu sker, där man bokstavligen jagar hbtqi-personer, är rent förfärligt och har också lett till att både EU och Sverige har tagit kontakt med regimen och påtalat det fullkomligt vidriga och ohållbara i detta. En av de effekter som det svenska biståndet har i ett land som Tanzania är att vi också har kanaler rakt in i ledningen där vi också kan föra fram kritik, vilket är viktigt att komma ihåg.

Om detta trots allt ska ha någon påverkan på det svenska biståndet till Tanzania i framtiden återstår att se. Men det viktigaste just nu är att försöka föra dialogen med regimen där om den fullkomligt ohållbara och oacceptabla politik som de för i det här fallet.

Anf. 83 Ludvig Aspling (SD)

Fru talman! Jag vill inte vara oartig, men jag måste påpeka att det som Kenneth G Forslund säger inte stämmer. Vår biståndsstrategi för Tanzania just nu innehåller 200 miljoner kronor per år i sektorsbudgetstöd för att stärka det landets finansdepartement. Vi håller alltså på med budgetstöd.

Vad gäller den kontakt som man har undrar jag lite hur den dialog vi för med Tanzania egentligen ser ut. Kände de inte till vår position i frågan när de fattade beslutet och upprättade anti-hbtq-specialstyrkan? Visste de inte att vi tycker att detta är fel? Det låter nästan så när Kenneth G Forslund förklarar situationen med att en dialog förs och att det har påtalats. Men detta är ju något som de måste ha vetat långt innan vi påtalade det och som de uppenbarligen struntar i.

Anf. 84 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Till att börja med vill jag naturligtvis gärna tro att svenska ståndpunkter i exempelvis hbtq- och rättighetsfrågor är väl kända världen över och även i Tanzania. Jag tror i varje fall att de är ganska kända av den tanzaniska regimen.

När det gäller vad vi egentligen har för stöd måste jag rätta dig, Ludvig Aspling. Det är inte budgetstöd vi har, utan precis som du sa är det sektorsbudgetstöd. Det är en väsentlig teknisk skillnad. Sektorsbudgetstöd innebär att man som givarland går in i en sektor som man tror är en del i den offentliga förvaltningen som fungerar på ett mindre dåligt sätt eller rent av på ett bra eller bättre sätt än helheten. Att ge budgetstöd, alltså att ge pengar generellt till landet att självt förfoga över, är något som vi inte gör. Så är det faktiskt.

Det andra är att gå in i en sektor där vi tror att det kan ha en positiv påverkan, och det är vad vi har gjort i Tanzania.

Anf. 85 Ludvig Aspling (SD)

Fru talman! När Sverige står inför stora utmaningar inom välfärdens kärna är det inte mer än rimligt att detta påverkar även biståndet. Trots enorma behov av investeringar inom rättsväsendet, vården, omsorgen och försvaret föreslår Sverigedemokraterna att Sverige fortsatt ska ställa upp med EU:s näst största biståndsbudget. Med vårt förslag skulle endast Luxemburg ha en större biståndsram. Vår budget ligger långt över den nivå som FN rekommenderar, och anslaget för biståndsverksamhet ligger dessutom högt rent historiskt och överskrider utfallet för svenskt bistånd så sent som 2015.

Anledningen till att vi föreslår en lägre biståndsram för 2019 är att procent av bni är ett trubbigt instrument som inte tar hänsyn till det faktum att en lågkonjunktur antagligen står för dörren. Med utgångspunkt i enprocentsmålet ökar utgifterna på detta område med ca 10 miljarder över en fyraårsperiod. Det är en ökning som antagligen saknar motstycke i svensk historia och som måste bromsas in, inte bara därför att behoven inom andra områden är skriande utan också för att bibehålla kontroll och kvalitet. Det finns nämligen en uppenbar risk för att en så stor kostnadsökning, i kombination med det faktum att biståndet utsätts för alldeles för lite kontroll och granskning, riskerar att leda till att stora mängder skattepengar spenderas på ett icke kvalitetssäkert sätt. Tyvärr finns det gott om exempel på detta redan i dag.

Fru talman! Våra största biståndsmottagare är i dag Tanzania, Somalia och Afghanistan. Låt oss börja med några exempel från dessa länder.

Resultatstrategin för Tanzania har bland annat som syfte att öka jordbruksproduktionen och ge det civila samhället verktyg för att övervaka mänskliga rättigheter. En stor del av biståndet går till så kallat sektorsbudgetstöd för att stärka den offentliga förvaltningen.

På jordbrukssidan beslutade Sida under samarbetsperioden exempelvis om ett stöd på 140 miljoner kronor till ett företag som planerade att odla sockerrör. Men efter ett par år och efter att svenska skattebetalare investerat ca 54 miljoner kronor i projektet gick företaget i konkurs och försvann, utan att ha planterat en enda planta på någon av de 20 000 hektar mark som de hade arrenderat. Förutom det groteska slöseriet med skattepengar har projektet fått allvarliga konsekvenser också för lokala småskaliga jord- och lantbrukare, som har tvingats leva i ovisshet om huruvida de kommer att kunna stanna kvar på marken. Detta är ett typexempel på en så kallad lose-lose-situation.

Stödet för mänskliga rättigheter verkar inte heller riktigt bära frukt. Sidas egna rapporter talar om ett tydligt och kontinuerligt krympande demokratiskt utrymme. Särskilt intressant är att resultatstrategin pekar ut sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter som ett område för svenska insatser. Sverige betalade ut 1,2 miljarder kronor i bistånd till Tanzania år 2017, fru talman, bland annat för att stärka just sexuella rättigheter. När Tanzania då samtidigt upprättar en specialstyrka för att bokstavligen jaga hbtq-personer borde detta rimligen vara ett ganska starkt tecken på att den tanzaniska regeringen struntar fullständigt i Sveriges anmodan om mänskliga rättigheter och ser Sverige som en kravlös bankomat. Det borde också stå klart att denna typ av bidragsdiplomati inte fungerar och bör avvecklas eller skäras ned rejält.

I Afghanistan går den största delen av biståndet via ett instrument som heter Afghan Reconstruction Trust Fund och som finansierar återuppbyggnad av Afghanistan och vissa av den afghanska statens löpande utgifter. Förvaltningen av instrumentet utsattes för fullständigt förödande kritik i en rapport från en oberoende amerikansk granskare tidigare i år. Enligt rapporten har Världsbanken systematiskt underlåtit att kontrollera vem fonden betalat ut medel till, samtidigt som de afghanska myndigheterna inte har klarat att rapportera om vem som tar emot pengar. Fonden betalar exempelvis rutinmässigt ut löner till lärare utan att kontrollera att dessa finns på riktigt. Fenomenet med så kallade spöklärare, alltså lärare som får pengar från en biståndsgivare men som inte existerar, är väldokumenterat i Afghanistan.

Givarkollektivet har heller inte klarat att ge ordentligt riktlinjer om vart pengarna ska förmedlas rent geografiskt, vilket har lett till utbetalningar i områden som kontrolleras av talibaner och andra rebellgrupper. Den ansvarige utredaren John Sopko påpekar också att givarkollektivet dels medvetet har sett mellan fingrarna på förskingringen och det faktum att fonden finansierat regelrätta krigsherrar, dels har underblåst korruption genom att skjuta till för mycket pengar, för snabbt och med alldeles för lite kontroll och dessutom har förvärrat den militära konflikten i Afghanistan genom att undergräva allmänhetens förtroende för den afghanska regeringen och bryta ned moralen hos dess väpnade styrkor. Fru talman! Det är svårt att tänka sig ett värre omdöme om ett biståndsprojekt.

I Somalia går den absolut största delen av det svenska biståndet via ett instrument som kallas UN Multi-Partner Trust Fund, vilket har ett liknande uppdrag och struktur som den afghanska fonden och som föga förvånande dras med liknande problem.

Redan 2009 varnade den väl kände och betrodde visselblåsaren och regeringstjänstemannen Abdirazak Faartag för att enorma summor bistånd flödade in och ut ur Somalias statskassa utan att lämna ett spår. Mellan 2000 och 2008 fanns dessutom bokföring för statens utgifter för endast två av åtta år.

Faartag påpekade också att den somaliska staten skulle vara betydligt mindre biståndsberoende om inte nästan alla tullintäkter från hamnen i Mogadishu försvann spårlöst och om inte givarländer finansierade projekt i områden som kontrolleras av al-Shabab, vilket naturligtvis, som alla förstår, är en ren affärsverksamhet för terrororganisationen.

När Världsbanken öppnade UN Multi-Partner Trust Fund var det i full vetskap om förutsättningarna. FN:s särskilda rapportör för Somalia och Eritrea varnade samtidigt för att korruption, förskingring och bedrägeri i praktiken har blivit ett management-system. Trots detta bestämde sig Sverige för att investera 95 miljoner kronor i fonden 2015 och ytterligare 105 miljoner 2017. År 2017 släpptes också en ny lägesrapport av den särskilda rapportören som slog fast att

de federala somaliska myndigheterna är oförmögna att åtgärda den utbredda korruptionen

myndigheterna fortsätter att undvika bokföring av intäkter genom att inte använda statens officiella bankkonton

mekanismen för att granska avtal inom offentlig upphandling inte fungerar

bristen på offentlighet i fråga om vem som faktiskt äger företag gör att all offentlig upphandling riskerar drabbas av nepotism.

Men Sverige låter sig inte avskräckas. Miljonerna kommer, såvitt jag förstår, att fortsätta att rulla.

Ett område inom samarbetet med Somalia och Afghanistan som däremot inte har misslyckats är arbetet med att stärka hbtq-personers grundläggande mänskliga rättigheter, detta eftersom något sådant arbete över huvud taget inte ingår i resultatstrategierna. Det leder till misstanken om att den så kallade feministiska regeringens så kallade värdegrund tillämpas något elastiskt visavi länder som hämtar sin hbtq-lagstiftning direkt ur Koranen, någonting som vi ser som mycket svårt att försvara.

Fru talman! Jag vill också att vi särskilt beaktar att detta bara är våra tre största biståndsmottagare och att jag skulle kunna fortsätta på detta tema ett bra tag till om vi inte hade kommit överens om en tidsbegränsning i denna debatt.

Exemplen på slöseri, bedrägeri, kontraproduktivitet och misslyckade satsningar inom biståndet är lika många som de är hårresande. Dessa erfarenheter borde ge vid handen att det är ett utgiftsområde i starkt behov av reform och bantning. Att vi är det enda partiet i denna kammare som verkar inse detta är minst sagt oroande. Det enda vi kan göra för att förbättra situationen är att yrka bifall till vår reservation.

I detta anförande instämde Lars Andersson, Sara Seppälä, Björn Söder och Markus Wiechel (alla SD).

Anf. 86 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Det är inte precis någon kärleksförklaring till biståndet som Ludvig Aspling och Sverigedemokraterna levererar här i kammaren, men det hade vi inte heller förväntat oss. Lösningen är reform och bantning enligt Ludvig Asplings slutsats. Reform kan jag hålla med om. Biståndet och det globala utvecklingssamarbetet är under närmast ständig reform, och det behövs. Men när det gäller bantning, Ludvig Aspling, uppgår det totala globala biståndet till 150 miljarder amerikanska dollar varje år. Man beräknar att behoven uppgår till 2,5 biljoner amerikanska dollar. Ludvig Asplings slutsats är att det behövs en bantning. Jag tror att Ludvig Aspling möjligen inte är ensam om den uppfattningen i Sverigedemokraterna. Men globalt sett är han nog ganska ensam.

Min fråga till Ludvig Aspling, mot bakgrund av allt det som vi nu har fått höra, är: Vad är tanken, och hur är känslan i Sverigedemokraterna, när ni har ställt er bakom Moderaternas och Kristdemokraternas budgetramar som på detta område går tvärtemot er politik? De föreslår ingen minskning av biståndet utan ett bibehållet enprocentsmål, och ni vill ha 0,75 procent. Hur känns det?

Anf. 87 Ludvig Aspling (SD)

Fru talman! Jag försöker, Kenneth G Forslund, undvika att tala om känslor i dessa sammanhang. Men vi kommer naturligtvis att följa upp vår reservation. Vi föreslår en minskning. Det innebär att vi kan reservera oss till fördel för vår egen budget på detta utgiftsområde. Vad gäller budgetarna i sig låter jag dem vara till en annan gång. Det är ingenting som vi behöver diskutera här.

Anf. 88 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Jag kan möjligen förstå att Ludvig Aspling inte vill diskutera det faktum att Sverigedemokraterna här i riksdagen har röstat för budgetramar som ger 1 procent i bistånd. Jag är i och för sig glad för det. Men hur är tanken och resonemanget? Det är en mycket central del i Sverigedemokraternas politik att minska det svenska internationella biståndet från 1 procent till 0,75 procent. Ni har röstat för budgetramar som innebär 1 procent.

Anf. 89 Ludvig Aspling (SD)

Fru talman! Det stämmer att vi har gjort det. Men samtidigt har vi reserverat oss till förmån för vår egen budget på detta utgiftsområde, och där har vi en lägre biståndsram. Därför förstår jag inte riktigt oklarheterna i fråga om detta.

Anf. 90 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! För oss är biståndet ett centralt verktyg i arbetet för en inkluderande och hållbar utveckling. Det är en katalysator för att nå målen också i Agenda 2030. Jag är glad över att vi i denna kammare i dag har en bred samsyn om att upprätthålla målet om 1 procent av vår bni till bistånd. Samtliga partier har faktiskt röstat för detta.

Det är inte många länder som ens når upp till 0,7 procent, som faktiskt är den internationella överenskommelsen. Det är en viktig signal från denna kammare att Sverige inte följer efter de allt fler länder som kliver ur sina åtaganden och lämnar internationella överenskommelser.

Klimatmötet som nyss avslutades i Katowice visade återigen hur signalerna från oss och andra rikare länder bygger misstro och rädsla för att vi ställer krav på dem men inte på oss själva. Det har hela tiden varit en av de stora jobsposterna när man försöker nå gemensamma överenskommelser, oavsett om det är fråga om Agenda 2030 eller Parisavtalet. Man ser att vi har släppt ut mycket av klimatgaserna och att vissa länder lämnar Parisavtalet och dessutom devalverar biståndslöften. Det är klart att det får effekter för trovärdigheten i våra överenskommelser.

Fru talman! Vi har haft att pröva en övergångsbudget, vilket har framgått av tidigare talare, från en övergångsregering. Den som läser Centerpartiets motion om utgiftsområde 7 kommer att finna att vi i stort också har väckt en övergångsmotion. Vi ger några signaler men inte så utförligt som vi brukar göra i vanliga fall.

Vi har i en minimalistisk motion markerat att biståndet är viktigt att upprätthålla på enprocentsnivån. Vi markerar de värden som bör gälla för biståndet. Vi ska möta klimatutmaningen, stärka demokratin och jämställdheten samt respektera mänskliga rättigheter. Sverige ska stödja frihetskämpar, stärka yttrandefriheten, förbättra tillgången till utbildning, inte minst för flickor, och förbättra hälsovården. Vi ska ge ett ambitiöst stöd vid kriser, krig och konflikter för att förebygga, bygga upp och skapa fungerande samhällen.

I dag när Sverige firar 100-årsdagen för demokratins genomförande finns det partier här i riksdagens kammare som faktiskt säger att vi inte ska satsa på demokrati och mänskliga rättigheter och som vill dra ned kraftigt på biståndet, inte minst på detta område.

Fru talman! För 100 år sedan fanns det också här i Sverige partier som tyckte att det var onödigt att satsa på demokrati och mänskliga rättigheter. Men det är klart att ett parti som hyllar auktoritära ledare som Viktor Orbán och andra, vilka inskränker demokrati och mänskliga rättigheter alltmer, ett sådant parti kanske man inte ska vara förvånad över att det inte ser värdet av demokrati och mänskliga rättigheter i andra delar av världen och som gav oss möjligheter att förändra och bygga ett Sverige av i dag. Det är naturligtvis också en viktig väg för att förändra för de fattigaste människorna i andra delar av världen.

Jag vill varna dem som lyssnar på budskapen för 100 år sedan i Sverige för att följa i dessa spår. Det är en riktning som leder bakåt och inte framåt, fru talman.

Vi har från Centerpartiets sida ett särskilt yttrande. Vi kommer inte att delta i beslutet, och vi noterar att det är en minoritet i utskottet som står bakom det här.

Anf. 91 Ludvig Aspling (SD)

Fru talman! Jag får väl utgå från att en del av anförandet var riktad mot mitt parti.

Det stämmer att vi gör vissa nedskärningar på demokratibiståndet. Men det är inte för att demokrati inte har ett värde i sig - det värdet är ju en självklarhet - utan för att den delen av biståndet fungerar väldigt illa.

Jag skulle önska att Kerstin Lundgren tog till sig en rapport från Världsbanken som heter Does Foreign Aid Promote Democracy? och är författad av en man som heter Stephen Knack. Han finner att sambandet mellan demokratisering och bistånd är "svagt".

Två andra forskare på området är Paul Collier och den zambiska ekonomen och biståndsexperten Dambisa Moyo. Båda varnar för att en för snabb och oplanerad demokratisering riskerar att destabilisera länderna. Moyo understryker särskilt att demokratisering av stater som inte har de rätta förutsättningarna leder till större problem än det löser.

Jag skulle också rekommendera Kerstin Lundgren att faktiskt läsa den proposition som vi debatterar i dag. Där står att tre av fyra av strategimålen inom demokrati och jämställdhet inte går i rätt riktning och att en ökad andel går i fel riktning.

Anledningen till att vi skär ned här är att resultaten är dåliga och att de pengarna kan användas till bättre saker i Sverige men också inom andra delar av biståndet, till exempel de humanitära delarna.

Anf. 92 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Demokrati är ingenting som händer över en natt. Det är ett långsiktigt arbete. Det var många kvinnor som kämpade länge för att svenska kvinnor skulle få den rösträtt som har gjort att jag kan finnas här i dag. Det var många som stod upp och slet på många sätt för detta under lång tid.

Det är klart att om man bara har en kortsiktig bild att demokrati ska hända här och nu, då kanske man drar ned. Men om man ser värdet av ett långsiktigt arbete inser man att det kräver att vi håller i och håller ut om vi ska klara att nå målen om demokrati och mänskliga rättigheter. Det var 70 år sedan vi fick FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Det är ganska kort tid i mänsklighetens historia, så vi har anledning att inte ge upp utan fortsätta.

Men det är märkligt, fru talman. Jag har minsann hört - och jag avslöjar nu en hemlighet, men jag är lite nyfiken - att Ludvig Aspling talat om att det är bättre att inte satsa på bistånd till fattiga människor över en viss nivå, för då börjar de röra på sig. Utbildning, kunskap och drömmar om en bättre framtid gör att människor rör på sig. Det vill inte Sverigedemokraterna se, så jag förstår att man vill dra ned - inte lite, som Ludvig Aspling sa, utan 13,1 miljarder. Det är inte fy skam. Det är mycket, fru talman, och det kommer att drabba de fattigaste människorna, drabba klimatet, drabba jämställdheten, drabba hbtq-personer. Där Sveriges bistånd gör skillnad, där kommer Sverigedemokraterna att skära ned.

(Applåder)

Anf. 93 Ludvig Aspling (SD)

Fru talman! Kerstin Lundgren borde vara lite mer försiktig med att sprida grova lögner från talarstolen. Jag har aldrig sagt så. Jag har aldrig hört någon från mitt parti säga så. Jag tycker att man ska hålla en viss ton och visa viss respekt när man för dessa debatter.

Vad gäller att inte ge upp finns det ett problem: Vissa människor vägrar att ge upp projekt som inte fungerar. De fortsätter plöja ned miljon efter miljon i saker som inte gör någon nytta. Det är det vi har problem med, för dessa pengar växer inte på träd. Varje krona som vi satsar på biståndsprojekt är en krona som skulle kunna satsas på andra biståndsprojekt eller andra delar av budgeten. När man känner till att ett visst projekt eller ett visst område inte fungerar är det därför inte fel att ge upp, avsluta det och försöka med någonting annat i stället.

(Applåder)

Anf. 94 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Det här är ett parti som säger sig vilja ta fajten mot den liberala demokratin, som drar ned på biståndet till demokrati och mänskliga rättigheter, som är tydligt med att det har en nationalistisk, värdekonservativ grundsyn. På den basen förstår jag att man landar i ungefär samma tonläge som kunde höras för drygt hundra år sedan här i riksdagen.

Fru talman! Den vägen ska vi inte gå. Jag varnar alla som tittat för djupt i de sverigedemokratiska motionerna för att följa den vägen, för den leder inte framåt utan bakåt.

Anf. 95 Yasmine Posio (V)

Fru talman! Den här hösten har präglats av en minst sagt rörig och osjyst process. Först avsatte högerpartierna statsministern utan att ha ett hållbart alternativ. Trots att 144 rödgröna ledamöter är fler än 143 alliansledamöter avsatte det mindre blocket regeringen, dessutom med stöd av Sverigedemokraterna.

Därför har vi fortfarande, 99 dagar efter valet, en övergångsregering. Denna övergångsregering har följt spelreglerna och lagt fram en övergångsbudget enligt de anvisningar som mejslats fram. Den ska inte innehålla reformer, vare sig sådana som gynnar de rika eller sådana som gynnar folkflertalet.

Då väljer vissa partier att lägga fram egna motioner, som alla visar sig gynna dem som redan har och lämna småsmulor eller ingenting alls till dem som redan lever på knappa resurser. Eller vad sägs om det senaste jobbskatteavdraget, som ihop med höjd brytpunkt för statlig skatt ger högavlönade ännu mer i plånboken? Vad sägs om hemarbetsbidraget, som gynnar dem med flådiga boenden? Vad sägs om alla som kommer att bli av med jobbet när myndigheter ska bantas eller till och med läggas ned? En undrar ju vad Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har emot lågavlönade, sjuka och arbetslösa när de ska piskas att arbeta medan rika ska ges en ännu större del av kakan.

Sedan budgetramarna antogs har vi sett folk delta i stora manifestationer mot försämringarna av den svenska välfärden och fjäskandet för de rika. Det har även skrivits namnlistor mot bland annat nedläggningen av Jämställdhetsmyndigheten. Jag såg inte samma reaktioner mot gratis mediciner till barn, ökat underhållsstöd eller införandet av en jämställdhetsmyndighet.

När det gäller biståndet lyckades Kristdemokraterna få med Moderaterna på att behålla enprocentsmålet, men hur blir det de kommande åren? Och vad hände med Sverigedemokraternas fagra ord om att hjälpa på plats? Nu verkar de ha ändrat sig och kommit fram till att om man hjälper människor på plats kommer de människorna att fly hit. Därför skär de ned på biståndet med 25 procent. Det skulle innebära att fler kommer att tvingas leva i extrem fattigdom, att fler kvinnor kommer att dö i barnsäng och att fler barn kommer att dö under sina första levnadsår. Det visar tydligt vilken människosyn Sverigedemokraterna har.

När det gäller utgiftsområde 7 som vi debatterar i dag har vi haft många turer i utrikesutskottet. Jag kan som exempel nämna bemyndiganderamen, som finns till för att vi ska kunna ha långsiktighet och effektivitet i biståndet. Ju kortare utbetalningsperioder, desto dyrare administration och sämre förhållanden för mottagarna. I det första förslaget som lades fram av Moderaterna och Kristdemokraterna skulle bemyndiganderamen minskas med 13 miljarder. Men efter att budgetchefen på UD förklarat vilka oerhörda effekter det skulle få lade sig Moderaterna och Kristdemokraterna på övergångsbudgetens nivå. Så går det när man lägger fram en servettskiss.

Fru talman! Den extrema fattigdomen i världen har minskat dramatiskt de senaste decennierna. Åtta av tio barn får i dag vaccin mot mässling. Medellivslängden i världen har ökat till 70 år, och barnadödligheten har sjunkit till under 5 procent. Detta visar att det går att förändra om viljan finns.

Men vår värld har avgrundsdjupa orättvisor. Klyftorna är stora mellan fattiga och rika länder, mellan fattiga och rika människor i varje land samt mellan kvinnor och män. Den rikaste procenten äger redan lika mycket som de övriga 99 procenten, och klyftorna bara ökar hela tiden.

Oxfams rapport Reward Work, Not Wealth visar att 82 procent av förmögenhetstillväxten under 2017 gick till den rikaste delen - till och med den rikaste procenten - av världens befolkning. Den fattigaste halvan, 3,7 miljarder människor, fick ingen ökning alls.

Förra året ökade antalet dollarmiljardärer snabbare än något tidigare år. Och vet ni - 90 procent av dem är män! Deras förmögenhetsökning mellan mars 2016 och mars 2017 hade kunnat utrota den extrema fattigdomen sju gånger om. Sju gånger om!

Fattigdomen, ojämlikheten och ojämställdheten får konsekvenser. De senaste två åren har svälten ökat. Över 650 miljoner människor saknar i dag tillgång till rent vatten. Var 90:e sekund dör en kvinna till följd av komplikationer vid förlossning.

Samtidigt ser vi hur demokratin är på tillbakagång runt om i världen. Reaktionära, patriarkala och rasistiska strömningar, ofta med stöd av en ekonomisk elit, skördar framgångar genom att rikta udden mot de redan mest utsatta och genom att förstöra miljön och klimatet. I denna tid behövs en kraftfull politik för jämlikhet, rättvisa och hållbar global utveckling.

Fru talman! Vi i Vänsterpartiet har valt att ta ansvar trots att det inte är vårt fel att vi i Sverige i dag har en övergångsregering som är bakbunden från att göra nödvändiga reformer för att skapa ett jämlikt, jämställt och tryggt samhälle. Därför kommer vi i år inte att lämna några reservationer utan väljer att avstå från att delta i beslutet, med hänvisning till det särskilda yttrande som vi har tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Jag vill ändå tydliggöra vad vi i Vänsterpartiet anser krävs för att få biståndet att bli träffsäkrare och bidra till att skillnaderna mellan fattiga och rika kan minska och så småningom utrotas.

Biståndspolitiken är en del av utvecklingspolitiken. Den är en väldigt viktig komponent för att nå utvecklingsmålen och utrota fattigdomen, men den är långt ifrån den enda vägen. För varje biståndskrona som går från den rika delen av världen till den fattiga går över tio kronor tillbaka i motsatt riktning genom skatte- och kapitalflykt. Utifrån det samlade biståndets relativt sett små summor är det extra viktigt att värna biståndet.

Tyvärr måste vi konstatera att utvecklingen på flera håll går i rakt motsatt riktning. Givarländernas avräkningar för kostnader för flyktingmottagande har ökat kraftigt de senaste åren. EU driver på för att använda bistånd till militär verksamhet för att stoppa människor på flykt och har i allt större utsträckning börjat använda biståndet för att pressa fattiga länder att stoppa människor på flykt. Samtidigt driver flera EU-länder på för en bredare definition av privatsektorbistånd som riskerar att leda till att biståndspengar går till företag i rika länder i stället för till fattiga människor i fattiga länder. Det är skamligt.

Fru talman! Utöver det jag redan har nämnt vill vi i Vänsterpartiet, bland mycket annat, att enprocentsmålet ska vara ett minimum. Vi vill säkerställa att minst hälften av biståndet går till flickor och kvinnor och att minst 10 procent går till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Vi vill också införa ett utökat klimatbistånd utöver det vi redan ger i samband med enprocentsmålet. Det är en jämlik, feministisk biståndspolitik på en ekonomisk grund som gynnar många - inte bara några få.

(Applåder)

Anf. 96 Fredrik Malm (L)

Fru talman! Jag lyssnade med intresse på anförandet och inser att jag har hört det några gånger förut. För Vänsterpartiet är det första maj varje dag, så att säga, även här i kammaren.

Jag har en konkret fråga.

Jag har läst Vänsterpartiets motioner; de är ambitiösa. Det finns till exempel en ambitiös motion för utrikes- och biståndsfrågor och en motion om det krympande utrymmet för civilsamhällets organisationer. Där står bland annat att demokrati och mänskliga rättigheter inte är förhandlingsbara, vilket är något jag verkligen kan skriva under på.

Till skillnad från många andra partier fäster Vänsterpartiet väldigt stor vikt vid frågan om fackliga rättigheter och strejkrätt. Detta är väldigt viktigt och ska också vara en del av det svenska biståndet.

Min fråga är då varför det är så väldigt tyst när det handlar om just strejkrätten och rätten till facklig organisering vad gäller diktaturen Kuba. Där är strejkrätten och rätten att bilda fria fackföreningar bannlysta i grundlagen. Människor sitter fängslade på Kuba för att de vill strejka. Människor sitter fängslade på Kuba för att de vill ansluta sin organisation och kräva kollektivavtal.

Till Vänsterpartiets senaste kongress skrev en av partiets lokalavdelningar att Sverige skulle fördjupa samarbetet med kommunistdiktaturen Kuba. Det yrkade partistyrelsen glädjande nog avslag på - man kunde ju inte vara hundra procent säker på att det skulle gå så, men det gjorde de.

Men en del av deras motivering gör mig aningen fundersam. De säger att de ser Kubas stora sociala framsteg och att landet inspirerar människor världen över i deras kamp för social rättvisa.

Min fråga är: Hur rimmar detta med det faktum att strejkrätten och fria fackföreningar är bannlysta på Kuba?

Anf. 97 Yasmine Posio (V)

Fru talman! Tack, Fredrik Malm, för frågan, även om det förvånar mig något att denna och liknande frågor ställs om och om igen trots att vi gång på gång ger samma svar.

Anledningen till att motionen inte gick igenom är att detta inte är partiets linje. Om vi, vilket vi skriver både i våra motioner och i vårt partiprogram, menar att demokrati och mänskliga rättigheter inte är förhandlingsbara är de inte det. Därför har vi sagt ifrån, såväl i artiklar som när vi har varit ute och talat med människor eller tagit emot besök från människor som försöker säga att det som händer på Kuba väl ändå inte är så allvarligt. Det stämmer förvisso att läskunnigheten har ökat, att alla får den sjukvård de har rätt till och så vidare, men vi säger fortfarande ifrån. Om inte alla mänskliga rättigheter uppfylls kan inte vi stå bakom det.

Det är dags att börja ändra på frågorna. Det är dags att börja ändra fokusområde och gå på det som faktiskt går att kritisera i stället för att lyfta fram det som några få medlemmar tycker och uttrycker men som inte är partiets linje och som vi gång på gång har påvisat inte är vår politik.

Anf. 98 Fredrik Malm (L)

Fru talman! Det är jättebra att alla människor kan läsa på Kuba. Problemet är att om de skulle läsa Fredrik Malms blogg skulle de kunna bli satta i fängelse för detta.

Moral är jättebra, men dubbelmoral är inte dubbelt så bra. Faktum är att Vänsterpartiet i de motioner där man talar om rätten att organisera sig fackligt och rätten att strejka nämner Bangladesh, Indien och Kina. Det kan man göra, men man nämner aldrig de vänsterdiktaturer i Latinamerika där dessa rättigheter också inskränks.

Det är klart att Vänsterpartiet då någonstans blir svaret skyldigt. Det var inte så länge sedan - det var faktiskt till och med i år - som Vänsterpartiets banderoll hängde på väggen i samband med ett hyllningsmöte för vänsterdiktaturer i Latinamerika. Det är klart att vi då återkommer till dessa frågor, eftersom de fortfarande är relevanta och väldigt viktiga.

Anf. 99 Yasmine Posio (V)

Fru talman! Det skulle kunna ses som dubbelmoral om det sas i vårt partiprogram att vi tycker att det ska vara som på Kuba. Det skulle vara dubbelmoral. Men så är inte fallet, och det vet även Fredrik Malm. Att enskilda medlemmar sedan tyvärr gör och säger på det viset håller inte partiledningen - där jag inte sitter - med om. Det är inte heller vår etik.

Anf. 100 Magdalena Schröder (M)

Fru talman! Jag måste säga att jag uppskattar Kenneth G Forslunds konstruktiva och goda ton i debatten.

Det var en lite annan ton i Yasmine Posios inlägg. Jag skulle vilja förtydliga lite när det gäller ramen för beställningsbemyndiganden. Det handlar helt enkel om att det finns två olika metoder för att hantera frågan. Det ena sättet är att man parkerar pengarna här, och det andra sättet är att man parkerar pengarna där. När vi fick garantier för att pengarna just skulle parkeras och inte spenderas hade vi inte heller några problem med att ändra oss. Lite hederlighet, tack!

Anf. 101 Yasmine Posio (V)

Fru talman! Då får jag väl säga tack för förklaringen, Magdalena Schröder! Samtidigt går det inte att komma ifrån att det är sådant som man hade kunnat ta reda på tidigare, innan man lade fram förslagen. Det visar trots allt vilken servettskiss den här budgeten är.

Anf. 102 Magdalena Schröder (M)

Fru talman! Det stämmer inte. Det låter på Yasmine Posio som att vi ursprungligen har gjort en neddragning på beställningsbemyndigandet i motionen. Men det var en förlängning från den ram som finns i dag och som vi föreslog skulle gälla nästa år. När vi fick reda på att man egentligen behövde 103 miljarder och att regeringen hade räknat upp detta och när vi fick garantier för att pengarna skulle parkeras såg vi inte heller några problem med att ändra oss.

Jag hörde något som lät lite annorlunda än i inlägget. Jag skulle vilja upplysa dig, Yasmine, om att vi politiker inte har pengar. Vi tar pengar från människor som arbetar. Jag skulle vilja fråga dig: Vad vill Vänsterpartiet göra för att säkerställa att svenska skattebetalare får se resultat av sitt givande i biståndspolitiken?

Anf. 103 Yasmine Posio (V)

Fru talman! Återigen: Dessa 103 miljarder kom inte som en överraskning för er. De stod med redan tidigare i övergångsregeringens budget. Om ni hade tagit er tid att verkligen grotta ned er och tagit reda på vad det får för konsekvenser när ni lägger fram er servettskissbudget hade ni redan från allra första början kunnat se till att detta inte hade hänt.

Vi ser till att säkerställa detta genom att vi följer de utvärderingar som görs dels av olika myndigheter, dels - och till väldigt stor del - av civila organisationer. Det är tack vare att vi ser till att civila organisationer får bistånd och stöd som vi kan få ett ordentligt ansvarsutkrävande. Det gäller inte bara dem som redan har mycket utan också det folk som drabbas av att man inte följer de regler som gäller.

Anf. 105 Fredrik Malm (L)

Fru talman! Vi har nu att debattera utgiftsområde 7 i statsbudgeten. Det är det som rör bistånd eller utvecklingssamarbete, som det mer korrekt heter.

Det binds även ihop en del med utrikespolitik och en del andra frågor, och det är ett stort område i statens budget. Vi ger i Sverige 1 procent av vår bruttonationalinkomst till bistånd. Den ambitionen har Liberalerna, precis som övergångsbudgeten och även den överenskommelse mellan Moderaterna och Kristdemokraterna som nu ser ut att gå igenom i Sverige. Det är glädjande.

Men det finns rätt stora orosmoln på himlen. Det går en våg av antiliberala idéer över världen. Populistiska och auktoritära strömningar vinner anhängare både i regeringskanslier och på Twitter, om man säger så. Centrala liberala värden som öppenhet, demokrati, frihandel och jämställdhet hotas i dag från flera olika håll. Det är därför nödvändigt, men ingalunda okontroversiellt, att svensk utrikespolitik och biståndspolitik har demokratifrämjande som det övergripande målet.

Vi i Liberalerna vill stärka världens demokratier och öka engagemanget för de mänskliga rättigheterna. Globalisering, frihandel och internationellt samarbete skapar fantastiska möjligheter att stärka demokratin och öka friheten för enskilda individer.

Världen behöver ett mer transparent, handlingskraftigt och trovärdigt FN. Europa behöver ett EU som står upp mot populism och som värnar demokratin och dess olika grundpelare. Det är därför viktigt att Sverige inte vacklar på den internationella scenen. Sverige ska tvärtom gå i täten för demokrati och stå emot extremism och populism.

Demokrati behöver vara vägledande i Sveriges arbete internationellt, inte minst inom biståndet. Liberalerna anser att demokratiska reformer långsiktigt löser - eller i alla fall bidrar till att lösa - rätt många de problem som problem. Om vi får mer yttrandefrihet och pressfrihet kommer fler människor att granska korruption och maktmissbruk. Om vi får fungerande fria val kan invånarna rösta bort ansvarslösa politiker. Demokratiska stater världen över satsar mer på forskning och välfärd än vad icke-demokratiska länder gör. Länder som väljer demokratiska reformer tar en större del av globaliseringens framgångar och en växande ekonomi.

När freden nu på flera håll och många platser hotas är det särskilt viktigt att Sverige och Europeiska unionen i vår utrikes- och biståndspolitik intensifierar just detta arbete och även stöder enskilda individer som vågar stå upp för frihet och som trotsar auktoritära och diktatoriska regimer.

Vi vill från Liberalernas sida arbeta för att det svenska biståndet används mer effektivt och att det gör skillnad för de människor som verkligen behöver det. Det finns en hel del att säga om svensk biståndspolitik - både positivt och negativt. Ofta hör man det negativa, men det finns också mycket positivt, där Sverige på olika sätt bidrar till att människor kan få ett bättre liv och en bättre tillvaro. Det är viktigt att lyfta fram vårt ambitiösa stöd till humanitära hjälporgan. Det bidrar till att människor som tvingas att leva i tält nära ett konfliktområde eller människor som på olika sätt tvingas på flykt eller drabbas av epidemier, jordbävningar och andra naturkatastrofer kan få hjälp.

Det finns dock också en del som är negativt. Dit hör inte minst det svenska biståndet till Tanzania i Östafrika. I årtionden har Sverige varit en av de mest generösa givarna till Tanzania, men nu tycks vårt utvecklingssamarbete mest handla om nostalgi. Det går på tomgång.

Samtidigt utvecklas Tanzania i en mycket destruktiv riktning med hets mot minoriteter som ett av dess kännetecken. Det är rena häxjakten man bedriver på hbtqi-personer i Tanzania. Det är dags att Sveriges stöd till landets myndigheter avbryts. Tanzania är fortfarande en av Sveriges största biståndsmottagare. Enligt vår biståndsmyndighet Sida gav Sverige 1,1 miljarder kronor i bistånd till Tanzania förra året. Hundratals miljoner av detta stöd går till landets statsadministration och myndigheter, som kontrolleras av samma regim som begår övergreppen. Genom denna typ av kravlöst bistånd bidrar Sverige till att stärka auktoritära regimer. Det kan inte vara rimligt.

Vårt bistånd ska gå till dem som vill stärka demokratin, genomföra reformer och öka friheten för sina invånare men som av olika anledningar inte har kommit ända dit och behöver svensk hjälp för att göra dessa förbättringar.

Det är dock orimligt att Sverige ska pumpa in sina medborgares och invånares skattemedel i regimer och statsadministrationer som motarbetar reformer och mänskliga rättigheter och i länder där utvecklingen går bakåt. Inte på några andra områden tillämpar vi principen att ju värre det blir, desto mer får du - förutom uppenbarligen i vissa sammanhang i biståndet.

Fru talman! Fallet Tanzania är inte unikt. Hbtq-personers rättigheter hotas och är närmast obefintliga i många länder i världen, och det är en följd av diktatur, dålig respekt för individens frihet och urgamla normer som stämplar ut sexuella minoriteter. I 85 länder, alltså i nästan vartannat land i världen, klassas homosexualitet som ett brott. Samtidigt är en rad av dessa länders myndigheter mottagare av bistånd från Sverige, så vi delfinansierar detta förtryck.

Liberalerna vill därför att Sverige inte ska fortsätta att betala ut utvecklingsbistånd till länder som inte utvecklas i demokratisk riktning.

Det är förvånande att den rödgröna regeringen inte har vidtagit åtgärder vad gäller Tanzania. Givetvis måste det få konsekvenser om en regering agerar på det sätt som just Tanzanias gör.

Fru talman! Det finns flera andra exempel på detta. Inte minst gäller det undfallenheten inför de övergrepp som pågår i Palestina, där Sverige fortsätter att plöja in kravlöst bistånd. Detsamma gäller den överdrivna tron på att den totalitära kommunistregimen på Kuba skulle ha något som helst intresse av en dialog för demokratiska reformer. Den har inte visat tillstymmelse till intresse för detta på nästan 60 år, och inget tyder på att det är någon som helst förändring i sikte.

Fru talman! Liberalerna hade både en egen budgetmotion och en egen motion för detta utgiftsområde. Men våra budgetramar föll i en tidigare votering i riksdagen, så jag hänvisar till vårt särskilda yttrande.

Anf. 106 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Det är absolut inget fel på Fredrik Malms värderingar och engagemang, men ibland kan Fredrik Malm bli lite väl kategorisk och uppfylld av sitt eget engagemang.

Precis som jag förklarade för Ludvig Aspling tidigare handlar biståndet till Tanzania inte om ett generellt budgetstöd som den tanzaniska regeringen får göra vad den vill med. Det är ett sektorsstöd till en sektor i statsförvaltningen som vi åtminstone tidigare har trott kan vara en positiv kraft i utvecklingen av landet. Stödet går till finansdepartementet för att utveckla dess verksamhet.

På vilket sätt menar Fredrik Malm att ett indraget bistånd till det tanzaniska finansdepartementet skulle förbättra situationen för hbtqi-personer i Tanzania?

Jag vill dock inte utesluta att detta i slutänden kan bli en av Sveriges reaktioner på det vi nu upplever, som är fruktansvärt. Men jag tycker att Fredrik Malm, precis som Ludvig Aspling, far fram väldigt fort och kanske också något ogenomtänkt.

Det är inte så att det svenska biståndet till något land är kravlöst. Det går in utifrån strategier och noggrann programmering och det följs upp hela tiden, och i de fall det inte fungerar och man inte följer de regler och värderingar vi sätter upp dras biståndet in.

Anf. 107 Fredrik Malm (L)

Fru talman! Det är inte så att regimen, skolan och sjukvården i Tanzania är helt åtskilda, utan det är regimen och regeringen i Tanzania som ansvarar för sina myndigheter.

Det finns tre problem med det resonemang Kenneth G Forslund för. Det första är det man kallar fungibilitet, det vill säga att man säger att man inte ger pengar till regimen utan till sjukvården. Regeringen kan ju låta dessa pengar gå dit och sedan använda motsvarande medel till andra sektorer. Det kan handla om att köpa vapen, trycka propaganda mot minoriteter eller vad nu regimen anser vara viktigt att göra. Man kan alltså inte säga att man stöder just en specifik del, för det innebär stora möjligheter för regimen i landet att omdisponera sina egna resurser.

Det andra problemet är att detta stärker regeringen i landet rent allmänt. Jag vet inte om man behöver stärka regeringen i Tanzania så mycket mer, för den har redan styrt i 40 år. Det verkar vara svårt för oppositionen i Tanzania, även om den är enad, att kunna vinna ett val i landet. Det är delvis på grund av att landets styrande elit, som har monopol på makten och har haft så i årtionden, med hjälp av dessa biståndskontakter och den legitimitet det skapar kan visa att man är garanten för olika insatser runt om i landet.

Det tredje och mycket viktiga problemet är att Sverige genom detta bistånd sänder en mycket konstig signal. Sverige säger att det inte spelar någon roll vad en regering, i detta fall regeringen i Tanzania, gör, för man får pengar i alla fall. Det kan inte vara rimligt att Sverige som är en sådan stor och ambitiös biståndsgivare tar så lätt på denna typ av övergrepp.

Anf. 108 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Nej, Sverige tar inte lätt på dessa övergrepp. Tvärtom har Sverige fört fram hård kritik, och det gör också EU. Det är i den änden vi ska börja, genom att använda de kontaktytor vi har för att föra fram våra synpunkter och vår kritik. Men vi ska inte utesluta att det i långa loppet också kan få andra konsekvenser, möjligen i form av neddraget bistånd. Men jag tycker att Fredrik Malm far fram för fort.

Kvar är frågan som jag ställde till Fredrik Malm: På vilket sätt kan indraget bistånd till det tanzaniska finansdepartementet förbättra situationen för hbtqi-personer? Det finns de i Tanzania som är oroliga för att ett sådant agerande till och med skulle öka pressen på hbtqi-personer och att de skulle få skulden.

När det gäller diskussionen om överflyttning mellan olika budgetområden är detta omdiskuterat i forskningen.

Anf. 109 Fredrik Malm (L)

Fru talman! Jag blir lite bekymrad när Kenneth G Forslund säger att jag far fram för fort. Jaha, låt oss ta det lite långsammare då och fråga oss hur många fler sådana här miliser som ska startas för att jaga minoriteter i Tanzania. Hur mycket ska korruptionen och maktmissbruket öka i landet innan Kenneth G Forslund tycker att det är dags för Sverige att vidta åtgärder?

Sanningen är att Sverige ger ett antal hundra miljoner till myndigheterna i Tanzania varje år. Det utgör dock mindre än 1 procent av den samlade statsbudgeten i Tanzania. Det betyder att om Sverige visar en starkare lojalitet med svenska skattebetalare och säger att vi inte vill att våra medel går till ett land där utvecklingen går bakåt och där man begår dessa övergrepp utan att vi i stället kanaliserar våra resurser i andra biståndsmottagarländer får nog Tanzania faktiskt klara av att allokera om resurser till dessa sektorer om man anser dem viktiga.

Anf. 110 Annica Hjerling (MP)

Fru talman! Det är med blandade känslor jag står i kammaren och debatterat biståndsbudgeten för 2019. Utifrån det rådande politiska läget hade jag hoppats stå här och tala väl om en avskalad övergångbudget, en budget byggd på ett fåtal principer för att värna ordning och reda i den situation vi befinner oss i, efter ett val och innan en regering tillträder.

Övergångsbudgeten var ingen progressiv budget; politiska ambitioner fick stå åt sidan. Men den stod för ordning och reda i styret av ett land med en övergångsregering.

Fru talman! Jag är stolt över Sveriges utrikes- och utvecklingspolitik och över den röst vi har i världen. Jag är stolt över det svenska biståndet, som är rankat som bäst i världen. Jag är självklart också stolt över Sveriges minister för klimat, utvecklingsarbete och bistånd, som är miljöpartist.

Det är väldigt bra att vi här i kammaren i stort sett har samsyn kring enprocentsmålet. Men allt tal om långsiktighet och förutsägbarhet i biståndspolitiken ekar ganska tomt när Moderaterna och Kristdemokraterna i det parlamentariska läge vi nu befinner oss i utan att blinka lägger fram en gemensam budgetmotion som vinner stöd i kammaren med hjälp av SD.

Fru talman! Vi är i ett läge där världen håller på att transformeras i grunden. Ojämlikheten skenar och den auktoritära högerpopulismen växer. På många håll utmanas de mest grundläggande värderingarna och mänskliga rättigheter av konservativa krafter. Antalet människor, vuxna och barn, som drabbas av katastrofer växer för varje år. Vi ser också bakslag för kvinnorättsaktivister, inte minst i och med det krympande demokratiska utrymmet.

Vi måste fortsätta att stå upp för yttrandefrihet, för dem som försvarar mänskliga rättigheter, för oliktänkande och för pluralism i det civila samhället. Kvinnors rätt och möjlighet att delta i de rum där besluten fattas är av högsta prioritet.

Det handlar såklart också om klimatförändringarna. Klimatförändringarna är en realitet som varenda människa med politiskt ansvar borde göra allt för att bromsa.

Fru talman! År 2018 går till historien som året då utsläppen globalt ökat mest någonsin. Det är alarmerande bråttom nu, och världen behöver samla kraft och öka takten för att vi ska kunna vända utvecklingen de närmaste tio åren.

Jag måste erkänna att jag först blev positivt överraskad av M:s och KD:s klimatfokus inom biståndet. Men vid närmare genomläsning hittar jag ingen ny skarpare styrning. I varenda relevant strategi - bilateral, multilateral eller global - har regeringen den förra mandatperioden fört in miljö, klimat och hållbart nyttjande av naturresurser som en viktig prioritering.

Det kanske mest väsentliga är att M och KD tar 1 miljard av fattiga, döper om det till klimatbistånd och sen ger tillbaka det. Detta kan knappast ses som en ökning av klimatbiståndet, då det inte är additionellt. Ni har inte ökat biståndsramen. Tvärtom ville ju ni i Moderaterna till att börja med sänka den lite, innan ni skrev ihop er med Kristdemokraterna.

Fru talman! Vi kan inte fly vårt klimatansvar och låta de fattiga länderna göra hela jobbet. Det står i strid med Parisavtalet, där alla länder åtagit sig att minska utsläppen inom landets gränser. M:s och KD:s omprioritering i biståndsbudgeten ska ställas mot de miljarder av nedskärningar som nu kommer att göras på klimatarbetet här i Sverige.

Sverige är ett litet land med stort inflytande. Långsiktiga strategier och förutsägbarhet i den svenska biståndspolitiken har avgörande effekt på resultaten till exempel i internationella klimatförhandlingar. Brist på detsamma skapar osäkerhet och riskerar att resultera i onödiga låsningar.

Isabella Lövin kom precis hem från Katowice och klimatförhandlingarna där. Vad vi gör här hemma spelar en oerhört stor roll för den trovärdighet vi har byggt upp de senaste fyra åren. Vi kan inte kräva av andra länder att de ska dra ned sina utsläpp om vi inte gör detsamma här. Världen behöver fortsatt svenskt klimatledarskap.

Därför måste jag säga att jag är bedrövad över den M-KD-budget som röstats fram här i kammaren med stöd av SD, det enda parti i kammaren som inte står bakom enprocentsmålet. I sin egen budgetmotion skär SD ned biståndet med hela 11 miljarder. Det gäller särskilt satsningar som rör demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet.

Detta är en väldigt oroande utveckling även inför nästa års budgetdebatt. Vad kommer vi att ha att ta ställning till då om det högerkonservativa blocket i svensk politik tillåts att bli regeringsbärande med stöd av SD?

Fru talman! Målet för svenskt internationellt bistånd, som det är fastlagt av riksdagen, är att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck.

I dag ser vi att fattigdom koncentreras till sviktande och konfliktfyllda länder. Konflikterna är också mer utdragna än tidigare. Arbetet för fred handlar om att lösa de konflikter som pågår men också om långsiktiga och förebyggande insatser för att konflikterna inte ska kunna få fäste. Detta präglade regeringens fredsarbete under föregående mandatperiod, och den inriktningen behöver fortsätta. Vi måste finnas närvarande i just de länder som har det allra svårast. I detta sammanhang är det också nödvändigt att bekämpa klimatförändringarna och de resursbrister ett förändrat klimat ger.

Överlag kräver de globala utmaningarna ännu mer och närmare samarbete mellan länder, multilaterala organisationer, civilsamhälle, företag och forskning. Vårt engagemang för Agenda 2030 är bara ett exempel. Jag kan inte nog betona vikten av att fortsätta hålla i det holistiska arbetet och synsättet.

Vi har elva år på oss att uppnå de globala målen. Det är väldigt kort tid. Vi har framför oss ett gigantiskt arbete som inte ska eller kan vara avhängigt av biståndet. Hela det ekonomiska systemet, civilsamhället, lokalsamhällen, företag och politik måste leverera för att vi ska ha möjlighet att lyckas. Och vi måste lyckas.

Därför ska vi med all kraft hålla i de viktigaste prioriteringarna i vår biståndspolitik: att stärka demokrati och jämställdhet, möta klimatutmaningarna och öka respekten för mänskliga rättigheter. Det här är grundläggande värden och byggstenar för en hållbar utveckling och en fredlig värld.

MP deltar inte i beslutet utan har lämnat ett särskilt yttrande tillsammans med Socialdemokraterna och Vänstern.

(Applåder)

Anf. 111 Magdalena Schröder (M)

Fru talman! Klimatet kan inte vänta, stod det på Miljöpartiets valaffischer under valrörelsen. Jag håller verkligen med. Men återigen skulle jag vilja påminna kammaren om att politiker inte har pengar, utan tar pengar. Därför måste varje krona som investeras investeras där den gör som mest nytta för klimatet. Klimatet kan som sagt inte vänta.

Vi i Moderaterna och Kristdemokraterna föreslår i vår budget att 1 miljard extra ska gå till internationellt klimatbistånd. Vi föreslår också att 10 procent av satsningarna på bilaterala samarbeten ska gå till att minska utsläppen. Jag skulle vilja fråga Miljöpartiet, fru talman, om Miljöpartiet tycker att 1 miljard extra till internationellt klimatbistånd är en dålig prioritering.

Anf. 112 Annica Hjerling (MP)

Fru talman! Vi kan inte fly vårt klimatansvar och begära att andra länder ska göra det vi inte gör här hemma. Ni har inte redovisat varifrån ni tar den extramiljard som ni lägger på biståndsbudgeten. Klimatkonventionen uttrycker explicit att klimatfinansiering måste vara additionell. Jag uppfattar inte att ni har ökat biståndsramen. Alltså tar ni från någonting för att lägga på någonting annat. Jag vet inte om det är att göra mest nytta för pengarna. Det måste också ställas mot de miljarder i nedskärningar som ni gör på hemmaplan.

Det handlar inte om att göra antingen eller. Det handlar i det här läget om att göra både och.

Anf. 113 Magdalena Schröder (M)

Fru talman! Självklart ska vi inte fly vårt ansvar. Men vi måste också göra allt vi kan för att minska utsläppen. Det gör vi dels här hemma, dels och framför allt i världen. Varje krona måste investeras där den gör som mest nytta.

Fru talman! Det har kommit stark kritik från talarstolen mot att vi i Moderaterna har gått fram med vår politik, att vi för den politik vi lovade väljarna att driva och att vi också lägger fram den för kammaren att debattera och besluta om. Jag måste fråga Miljöpartiet om ni tycker att det är fel att partier efter ett val gör vad de kan för att få genomslag för den politik de lovade väljarna att driva.

Anf. 114 Annica Hjerling (MP)

Fru talman! Jag tackar för ytterligare en fråga. Ja, jag tycker att det är fel att man tar chansen att ta en genväg till att få igenom sin politik när vi har en övergångsregering. Det skapar en ryckighet och en oförutsägbarhet för till exempel myndigheter. Det var även märkbart under det klimattoppmöte som ägde rum i helgen. Det är svårt att följa vad den här regeringen som övergångsregering kan göra och inte göra. Jag tycker alltså att det är fel.

Anf. 115 Magdalena Schröder (M)

Fru talman! Det känns väldigt stort och speciellt att få hålla mitt jungfrutal i riksdagen just i dag när vi firar 100 år av demokrati i Sverige. Det känns stort och fint.

När det kommer till biståndspolitiken finns det mycket att vara stolt över som svensk. Vi har tagit ett enormt ansvar för världens nödställda. Sverige är ett av få länder som når upp till FN:s rekommendation om att 0,7 procent av bni ska gå till bistånd. Enprocentsmålet ligger fast. Det innebär att vi i budgeten för 2019 lägger drygt 50 miljarder på biståndet. Det kan jämföras med resurserna vi lägger på det militära försvaret, rättsväsendet, föräldraförsäkringen eller universitet och högskolor.

Biståndets uppgift är bidra till att skapa förutsättningar för människor att lyfta sig ur fattigdom och förtryck. De övergripande målen för Sveriges utvecklingssamarbete måste vara att hävda människovärdet, höja de fattigaste människornas levnadsnivå och främja mänskliga rättigheter och demokrati.

Även om det finns mycket att vara stolt över finns också en hel del förbättringspotential. För många av regeringens strategier de senaste åren har utvecklingen gått i oönskad riktning. Bara två av tio biståndsprojekt lever vidare när Sida slutat finansiera dem. Det är alltså åtta av tio som inte har varit hållbara.

Transparensen i biståndet är långt ifrån tillfredställande. Openaid, där insatser ska redovisas och kunna följas upp, lämnar fortfarande mycket att önska. Detta måste en ny regering ta tag i.

Vi moderater kräver en ansvarsfull hantering av biståndet. Det innebär högt ställda krav på ekonomisk styrning och rapportering, kamp mot korruption i både biståndsorganisationer och samarbetsländer och en beredskap att agera mot missförhållanden. Sveriges bistånd ska komma med krav, och om kraven inte möts måste det få konsekvenser, exempelvis genom frysta utbetalningar.

Effektiviteten i biståndet behöver öka, och vi behöver skärpa prioriteringarna. Biståndet ska fokuseras där det behövs som mest och till de mest utsatta. Därför bör biståndet fokuseras till färre länder. Genom att fokusera på färre saker och säkerställa att de verkligen ger optimala resultat är vi övertygade om att vi kan göra mer gott och få mer resultat för våra insatser.

Jag tänkte nu redogöra för ett antal av de prioriteringar som vi vill se inom biståndspolitiken.

Vi vill stärka det humanitära stödet vid kriser och katastrofer och stärka det multilaterala kärnstödet. Det multilaterala stöd som Sverige ger till en rad olika FN-organ bör fokuseras och i större utsträckning än tidigare samlas hos de organ som har störst verksamhet bland flyktingar och som arbetar med barns säkerhet och rättigheter. För att i större utsträckning möjliggöra detta höjer också Moderaterna och Kristdemokraterna ramen för beställningsbemyndiganden från 90 till 103 miljarder.

Vi vill se en förbättrad miljö- klimatpåverkan.

Vi vill arbeta för jämställdhet och SRHR.

Vi vill bekämpa förtryck mot minoriteter och oliktänkande.

På alltför många håll förföljs människor i dag för sin tro och drivs på flykt från sina hem under de mest vedervärdiga hot. Religions- och övertygelsefriheten är en viktig fråga att ta hänsyn till i utformningen av svenskt utvecklingssamarbete. Det handlar om frihet från tvång, om frihet att uttrycka sig och om icke-diskriminering. Därför bör nya landstrategier som tas fram alltid innehålla en analys av situationen för religions- och övertygelsefriheten.

Vi vill stärka det civila samhället. Enskilda organisationer är inte bara oersättliga som genomförare av offentligt bistånd utan också mycket betydelsefulla då de ger oss enskilda människor en möjlighet att ge ur egen ficka och vara med och ta ansvar för utvecklingen i världen. I stora delar av världen begränsas i allt större utsträckning människors möjlighet att organisera sig. Sverige måste sätta hårdare press på partnerländer där det civila samhällets utrymme krymper.

Sist men inte minst handlar det om jobb och frihandel. Forskning visar att den ekonomiska tillväxten i mottagarländer till ytterst liten del är biståndets förtjänst. I stället beror tillväxten alltmer på breda ekonomier där jordbrukets roll krymper och andra samhällssektorer växer. Jobb, vilket är vad fattiga mest av allt önskar sig, skapas till 90 procent inom den privata sektorn. Det är en oerhört viktig insikt att ha med sig i biståndspolitiken. Vägen ur fattigdom går via ekonomisk tillväxt och handel. För att vinna kampen mot fattigdomen krävs mer frihandel. Fler entreprenörer och en bred samverkan med privata aktörer är en förutsättning för positiv utveckling i samarbetsländerna.

Fru talman! Jag kan inte låta bli att återigen nämna målet med biståndet, att lyfta människor ur fattigdom och förtryck. Ytterst borde målsättningen vara att helt och hållet kunna avskaffa utvecklingsbiståndet och att det inte längre ska behövas. Vägen dit är såklart oerhört lång, möjligtvis oändlig. Men ett bistånd med resultat i fokus borde rimligtvis också gå hand i hand med en nollvision. För att ta steg i den riktningen måste vi ärligt granska vad som fungerar och varför, vad som inte fungerar och varför samt hur digitaliseringens möjligheter kan användas.

Det är viktigt att aldrig luta sig tillbaka och vara nöjd enbart för att man är en stor givare. Det viktigaste är inte summan på våra utbetalningar utan resultaten av våra insatser. Här har svenska skattebetalare rätt att ställa krav på att biståndet gör skillnad.

Det är ju så - det blir tredje gången jag säger det här i dag - att politiker inte har pengar, utan politiker tar pengar ifrån människor som arbetar. I en värld där behoven är oändliga är det viktigt att vi säkerställer att svenska skattebetalares pengar går till de biståndsinsatser där de gör som mest nytta. Det ställer krav på resultatuppföljning, transparens och förmågan att våga prioritera. Svenskt bistånd kan inte göra allt. Men där svenskt bistånd verkar ska skattebetalarna se resultat av sitt givande.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Anf. 116 Yasmine Posio (V)

Fru talman! Magdalena Schröder talade i sitt anförande varmt om att bistånd ska träffa rätt och vara väldigt effektivt. Som Magdalena Schröder själv poängterade har det tre gånger sagts att politiker inte har pengar utan tar pengar.

Men skatter är något som vi demokratiskt beslutar om och som vi politiker fått förtroende att förvalta. Låt mig poängtera att kapitalister inte heller bara plötsligt har fått pengar utan har tagit dem från arbetares mervärdesbildande arbete. Det är något som inte beslutas om gemensamt.

Jag skulle vilja veta hur Magdalena Schröder ser på enprocentsmålet. Moderaterna vill inte uppnå det förrän år 2022. Tack vare Kristdemokraterna lyckades det ses till att den sänkningen inte skedde redan i år. Men hur ser det ut kommande år? Kommer Moderaterna att driva igenom sin politik och minska biståndet för att långsamt uppnå målet först 2022?

Trots allt skulle era minskningar om de gick igenom försämra långsiktigheten i biståndet. Samtidigt skulle det krävas större administration när biståndet ändras över tid mot vad mottagarna hade förväntat sig, och det skulle minska effektiviteten.

Min andra fråga gäller privatsektorbiståndet. Det har många gånger visat sig att det har gått till företag i rika länder i stället för till fattiga människor i fattiga länder. Vi i Vänsterpartiet har inga som helst problem med att stärka länders infrastruktur och governance så att befolkningen i respektive land kan starta egna företag och i dessa betala ut löner som går att leva på. Men att som i dag låta bistånd gå till företag i rika länder kan väl ändå inte Magdalena Schröder se som att biståndet träffar rätt.

Anf. 117 Magdalena Schröder (M)

Fru talman! Som Yasmine säkert känner till ändrade man för ett antal år sedan sättet att räkna på enprocentsmålet. Moderaterna står bakom enprocentsmålet, och vi hade en trappa för hur man skulle nå upp till målet med det nya sättet att räkna.

Det är inte helt oproblematiskt att i väldigt hög takt öka biståndsramen. Moderaterna hade trots detta i sin budgetmotion en ökning av biståndsramen, dock inte lika hög som den regeringen hade i övergångsbudgeten.

Vad gäller biståndet sa jag i mitt anförande att vi vill ha en tydlig granskning av vad som fungerar och inte fungerar. Det som fungerar ska vi göra mer av, och det som inte fungerar ska vi göra mindre av.

Anf. 118 Yasmine Posio (V)

Fru talman! Tack, Magdalena Schröder, för försöken till svar! Men jag fick fortfarande inget tydligt svar när det gäller privatsektorbiståndet. När ni nu ändå vill se att det träffar rätt, hur träffar det rätt när det går till rika företagare i rika länder?

Magdalena Schröder nämner ofta att skattebetalarna måste få veta vart biståndspengarna går. Dels dokumenteras det noga redan när de fördelas vart de går någonstans, dels görs det utvärderingar av ackrediterade utvärderare och civila organisationer.

Min fråga till Magdalena Schröder är: Finns det någon gräns för hur mycket skattemedel som ska gå till kontroll av bistånd?

Anf. 119 Magdalena Schröder (M)

Fru talman! Jag måste säga emot Yasmine. Jag tycker inte att det är tillräcklig transparens och granskning. Som jag sa i mitt anförande lämnar Openaid fortfarande mycket att önska. Där är det många insatser där det inte går att se vad pengarna går till.

Om det finns någon gräns för hur mycket pengar man kan lägga på granskning vet jag inte, men det ska läggas så mycket pengar att man kan säkerställa att pengarna som går till insatser ger resultat. Det krävs en ärlig och transparent granskning av vad som fungerar och varför, och det ska vi göra mer av, och vad som inte fungerar och varför, och det ska vi sluta med.

Anf. 120 Ludvig Aspling (SD)

Fru talman! Det finns ju också ett europeiskt biståndssamarbete som jag vet att Moderaterna står bakom. Det behov som Europeiska unionen utgår från är att 0,7 procent av EU:s samlade medel ska fördelas senast år 2030. Om Moderaternas målsättning i den bredare kontexten är att avsätta just 0,7 procent av bni senast om elva år, varför duger det inte även för Sverige? Varför vill ni chockhöja kravet på just svenska skattebetalare i förhållande till vad ni förväntar er av våra europeiska grannar?

Anf. 121 Magdalena Schröder (M)

Fru talman! Till att börja med vill jag instämma i att Moderaterna står bakom och tycker att det är positivt att EU samordnar biståndet. Det är såklart väldigt mycket som kan göras bättre, men samarbetet är bra.

FN:s rekommendation är att minst 0,7 procent av bni ska gå till bistånd. Det finns en bred uppslutning kring att det ska vara 1 procent i Sverige. Det står Moderaterna bakom, och i den här budgeten ligger enprocentsmålet fast.

Anf. 122 Ludvig Aspling (SD)

Fru talman! Jag får väl tacka för svaret, men jag känner fortfarande att frågan hänger i luften.

Det som jag är intresserad av att veta är varför Magdalena Schröder tycker att det är okej att kräva 1 procent av svenska skattebetalare samtidigt som hon inte är beredd att kräva 1 procent av de europeiska grannarna inom det europeiska biståndssamarbetet. Varför ska svenska skattebetalare betala mer? Det är det som jag är intresserad av att veta.

Anf. 123 Magdalena Schröder (M)

Fru talman! Som jag sa i mitt anförande är det inte summan av våra utbetalningar som är det absolut viktigaste, utan det absolut viktigaste är resultatet av våra insatser. Om insatserna går rätt kan vi få mer resultat med den här budgeten.

FN:s rekommendation är 0,7 procent av bni, men det finns ett brett stöd i Sverige för 1 procent av bni.

Anf. 124 Lars Adaktusson (KD)

Fru talman! I den rika delen av världen har vi ett moraliskt och medmänskligt ansvar att bidra till att utrota fattigdom och förtryck. Omsorgen om vår nästa och idén om att varje människa är unik och har ett okränkbart värde är grundbultar i kristdemokratins ideologi. Den människosynen, den solidariteten, stannar inte vid Sveriges gränser.

Att EU:s bistånd nu minskar för första gången sedan 2012 understryker vikten av att riksdagen även under det kommande budgetåret står fast vid enprocentsmålet.

Övergripande för Sveriges utvecklingssamarbete måste vara att hävda människovärdet, att höja levnadsnivån för de fattigaste och att främja mänskliga rättigheter och demokrati.

Kopplat till detta är också klimatpolitiken. Klimatförändringarna hotar främst den fattiga delen av världen. Därför är det ett viktigt steg som vi tar att öka det multilaterala biståndet i syfte att sänka utsläppen av växthusgaser globalt. I Kristdemokraternas och Moderaternas gemensamma budgetförslag fördubblar vi det internationella klimatbiståndet till 2 miljarder kronor.

Fru talman! Sveriges biståndsbudget är större än någon gång tidigare. Det ger oss utrymme att hjälpa fler i en värld med skriande behov, men det ger oss också en skyldighet att granska och höja kvaliteten på biståndet.

Det multilaterala stöd som Sverige ger till olika FN-organ bör i högre grad fokusera på de stora behoven. Det handlar exempelvis om insatser för världens flyktingar, och det handlar om arbetet för barns säkerhet och rättigheter. Ökat stöd till organisationer som exempelvis UNHCR, WFP och Unicef är en nödvändighet.

Sverige bör också verka för att i ökad utsträckning kanalisera det humanitära stödet genom civilsamhällets olika organisationer. Ofta är det frivilligorganisationer och religiösa samfund som arbetar i den direkta frontlinjen i katastrofområden. Ofta är det kyrkorna som genom lokala kontakter och erfarenheter har de bästa förutsättningarna att arbeta effektivt och långsiktigt i utvecklingsarbetet.

Insatser för att bekämpa förtryck mot minoriteter eller oliktänkande är ett annat område som jag vill lyfta fram och som vi vill prioritera.

Religionsfriheten är i dag hotad runt om i världen, inte minst i Mellanöstern. Rätten att fritt få utöva sin religion är och förblir en grundbult i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Det måste det även vara i utformningen av svenskt utvecklingssamarbete. Därför bör nya landstrategier som tas fram alltid innehålla en analys av situationen när det gäller religions- och övertygelsefrihet. Den rödgröna regeringens ointresse och förutfattade meningar när det gäller religionsförföljelse, i synnerhet mot kristna, måste nu ersättas av nya slutsatser och politisk handling.

För Kristdemokraterna är några områden, några uppdrag, särskilt angelägna när det gäller biståndspolitiken.

För det första: Fattigdomsbekämpningen måste intensifieras. Enligt Världsbankens statistik från 2018 sker nu en inbromsning i arbetet med fattigdomsbekämpning. Världsbanken beräknar att målet att utrota den extrema fattigdomen till 2030 inte kan nås med nuvarande takt. För att den extrema fattigdomen ska utrotas måste fattigdomsbekämpningen både bli effektivare och öka i omfattning.

För det andra måste Sverige tillsammans med andra länder i större utsträckning bidra till att hjälpa människor på flykt. I många fall är förhållandena i flyktingläger och tillfälliga boenden miserabla. Vatten, mat, utbildning och hälsovård måste finnas på plats när det internationella samfundet tar på sig ansvaret för människor i akut behov av hjälp.

För det tredje måste demokratin utvecklas och värnas. Runt om i världen hotas i dag demokratiska värderingar. Politisk opposition, civilsamhälle, medier och jurister är under hårt tryck. Stödet till dessa institutioner och grupper måste stärkas.

Fru talman! I en tid när miljontals människor tvingas fly från diktaturer och förtryck måste tydliga krav ställas på mottagarländer och politiskt ansvariga. För att biståndet ska ha effekt och möjliggöra ett bättre liv för människor krävs respekt för mänskliga rättigheter men också en vilja att ta itu med grundläggande problem som korruption och maktmissbruk. Tyvärr saknas detta i alltför hög utsträckning.

Tanzania har nämnts. Kuba har nämnts. Men även i exempelvis palestinska områden ser vi i dag hur utvecklingen går i helt fel riktning. Uppvigling till våld, spridning av antisemitism och hat mot Israel i medier och skolundervisning blir allt vanligare. Som viktig biståndspartner måste Sverige därför bilateralt och tillsammans med andra länder ställa hårdare krav på den palestinska ledningen. Upphör inte regimens allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter och stoppas inte avlöningen av terrordömda och deras familjer måste Sverige göra som flera andra länder och frysa biståndet till palestinska områden.

Fru talman! Det är ingen tvekan om att det överlag behövs omtag i svensk biståndspolitik. Att sitta fast i gamla strukturer är inte att arbeta effektivt. Att reflexmässigt pumpa in miljardbelopp i ett trögt FN-system är inte att ta ansvar där behoven är som störst. Biståndsarbete handlar om långsiktighet. Resultatet av fattigdomsbekämpning, flyktingstöd och demokratiutveckling följer inte i en handvändning. Ändå är det resultaten som är avgörande för de mest utsatta, för skattebetalarna och inte minst för legitimiteten i Sveriges biståndspolitik.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Anf. 125 Annica Hjerling (MP)

Fru talman! Jag är lite nyfiken på det som Lars Adaktusson benämner som en höjd klimatambition med 1 miljard i biståndsbudgeten. Jag såg att ni skriver i budgetmotionen att ni noterar att det bilaterala biståndet har ökat kraftigt de senaste åren men att det inte har avspeglats i en ökad satsning på klimatåtgärder inom strategierna. Det bilaterala klimatbiståndet bör alltså också öka, skriver ni, och utskottet vill säkerställa att minst 10 procent av det ska ha som huvudsyfte att minska växthusgasutsläppen senast 2022.

Det här stämmer inte. Som jag lyfte upp i mitt anförande har den rödgröna regeringen i varje relevant strategi lyft in den här prioriteringen kring miljö, klimat och hållbart nyttjande av naturresurser i bilaterala, multilaterala och globala avtal.

Min fråga är: På vilket sätt är det här en höjd klimatambition? Jag skulle också vilja veta var ni tar de här pengarna från.

Anf. 126 Lars Adaktusson (KD)

Fru talman! Pengarna tas från den biståndsram som ökar med ungefär 2 miljarder per år inom ramen för att vi satsar på att leva upp till enprocentsmålet. Det är ingen tvekan om att det här är en ökning. Det är en fördubbling från 1 miljard till 2 miljarder. Det är också en tydlig viljeinriktning och en tydlig signal om hur vi ser på behovet av att stärka klimatarbetet inom ramen för biståndet. Vi ser sambandet och vi ser att många av de insatser som görs när det gäller miljöpolitiken är av symbolkaraktär. Här handlar det om konkret, riktigt stöd för att minska utsläppen i de länder som är svårt drabbade av klimatförändringarna.

Med all respekt vill jag säga att Miljöpartiet inte alltid vet bäst när det gäller miljöpolitiken. Vi har sett under den senaste mandatperioden att utsläppen inte har minskat. Tvärtom har de legat kvar eller till och med kanske ökat något under den tid som ni har haft ansvar för politiken i Sverige och inte minst för klimatfrågorna.

Miljöpartiet är viktigt för att driva på i klimatfrågorna, men återigen, med all respekt, vill jag säga att vi andra partier också kan ha goda idéer om hur miljöarbetet ska drivas och hur klimatförändringarna ska bekämpas.

Anf. 127 Annica Hjerling (MP)

Fru talman! Jag vill ändå stanna kvar lite vid frågan om hur det här kan ses som en ökning. Det är alltså inte en ökning i jämförelse med det förslag som övergångsbudgeten hade, utan det är en ökning i ert perspektiv. Vi ligger fortfarande inom samma biståndsram. I avtalen som jag nämnde har det här funnits som en prioritering under hela förra mandatperioden.

Anf. 128 Lars Adaktusson (KD)

Fru talman! Vi kan fördjupa oss i teknikaliteter och ägna oss åt sådant, men jag tycker att det viktigaste är, som jag sa, att vi satsar dubbelt så mycket och höjer från 1 miljard till 2 miljarder. Det ska ses som ett uttryck för en medveten satsning på det här området. Vi vet att det är viktigt, och vi kommer att fortsätta att satsa på att höja anslagen när det gäller klimatfrågan kopplad till biståndspolitiken.

Låt oss förenas i detta, och låt oss ta vara på att vi tycker att detta är en god och riktig insats i stället för att söka fel och diskutera detaljer.

Anf. 129 Yasmine Posio (V)

Fru talman! I sitt anförande lyfter Lars Adaktusson fram Israel och Palestina. Vi i Vänsterpartiet lyssnar dock inte till NGO Monitor vars finansiering kan ifrågasättas. Däremot välkomnar vi rapporten från Human Rights Watch om oegentligheter i Palestina och i Israel. Den har delvis tillkommit tack vare svenskt bistånd. Kritiken är allvarlig, och Sverige måste i alla relationer med både den palestinska myndigheten och Israels regering framföra kritik mot de övergrepp som har begåtts.

Därför har även vi i Vänsterpartiet när vi har besökt Israel och Palestina och träffat både palestinska och israeliska politiker lyft fram detta. Samtidigt får vi inte glömma proportionaliteten i denna konflikt. Det är inte jämbördiga parter. Palestina är antingen ockuperat eller kringskuret.

När, Lars Adaktusson, kommer vi att höra dig kritisera Israel? I rapporten riktas även stark kritik mot deras ockupation av Västbanken och isolering av Gaza. När får vi höra Lars Adaktusson nämna Israels kränkningar av mänskliga rättigheter? Exempel på sådana är när militären använder prickskyttar mot personer som inte utgör ett militärt hot eller när bosättningarna tar vatten i början av källan så att de kan producera sitt vin till export medan palestinierna blir utan vatten och inte kan odla mat eller utfodra sina djur.

Human Rights Watchs rekommendationer är bland annat att inte handla med bosättningar eller israeliska företag som är verksamma i bosättningar. Hur ställer sig Lars Adaktusson till dessa rekommendationer?

Anf. 130 Lars Adaktusson (KD)

Fru talman! Tack för frågan, Yasmine Posio!

Det här är ett viktigt område. Det är bra att Human Rights Watchs rapporter nämns. Det är bra att Vänsterpartiet tar larmrapporterna om tortyr, fängslanden och allvarliga brott mot mänskligheten på allvar. Men jag har aldrig hört er från Vänsterpartiet säga att "vi ska ta konsekvenserna av vad de allvarliga brotten mot mänskliga rättigheter innebär". Ni säger att ni tar upp det och att ni diskuterar det. Men det händer ingenting.

I Vänsterpartiets värld kan uppenbarligen en genomkorrumperad politisk ledning förfölja sin egen befolkning, bryta mot mänskliga rättigheter, fängsla människor, tortera människor som har en annan uppfattning och systematiskt sprida antisemitism och hat mot Israel. Ni vill ändå inte göra någonting när det gäller det svenska biståndet.

Det räcker inte att säga att ni talar med palestinierna. Den här ledningen fortsätter hela tiden med sin destruktiva politik. Uppenbarligen har varken ni eller den rödgröna regeringen något inflytande i frågan.

När kritiserar jag Israel? Det gör jag ofta. Det finns anledning att kritisera den israeliska regeringen, till exempel för bosättningspolitiken, vilket jag har gjort vid ett flertal tillfällen.

Att kritisera Israel är inget som helst problem. Israel är en demokrati. Om man vill lyssna på kritik mot Israels politik ska man besöka det israeliska parlamentet. Där är det tuffa tongångar. Där får regeringen kritik.

Anf. 131 Yasmine Posio (V)

Fru talman! Den kritik mot Israel som Lars Adaktusson säger sig framföra har jag ännu inte hört, vare sig i utskottet eller här i kammaren. Men det kanske kommer så småningom. Däremot har man hört oss lyfta upp kritiken mot Palestina här i kammaren.

Det är ändå lite fascinerande; all kritik som lyfts fram är nämligen inte sprungen ur Human Rights Watchs rapporter. Den kommer även från NGO Monitor. Där går det faktiskt att ifrågasätta riktigheten i kritiken.

Samtidigt är proportionaliteten trots allt inte densamma, eller hur? De är inte jämbördiga parter i en konflikt. Israel ockuperar och isolerar Palestina på ett sätt som inte följer de mänskliga rättigheterna.

Anf. 132 Lars Adaktusson (KD)

Fru talman! I fråga om proportionaliteten har Israel sedan det grundades för 70 år sedan varit omgivet av diktaturstater och terroristorganisationer med ett enda mål: att utplåna staten Israel. Runt Israel lever i dag en halv miljard människor i diktaturstater. Alla världens stora terrororganisationer finns vid Israels gränser. Om inte det är en utsatthet lika stor som den palestinska vet jag inte vad.

Den bristen på insikt säger möjligen mer om Vänsterpartiets verklighetsuppfattning än om hur verkligheten egentligen ser ut. Israels utsatthet har varit ett faktum från dag ett, sedan Israel grundades.

När det gäller biståndet är det en sak att ta avstånd. Men vad gör ni, Yasmine Posio? Vilka är slutsatserna av er kritik? Inga alls än så länge, tyvärr.

(Applåder)

Anf. 133 Björn Söder (SD)

Fru talman! Ansvaret för de allra flesta flyktingar i världen vilar på FN:s flyktingorgan UNHCR. Flyktingarna definieras enligt 1951 års Genèvekonvention. Det finns dock en grupp som skiljer sig från alla övriga. Det är 5,4 miljoner palestinier i Jordanien, Libanon, Syrien, Gaza, Judeen och Samarien. Dessa är registrerade som flyktingar enligt Unrwa.

Unrwa är en FN-organisation som många gånger har kritiserats starkt för korruption och för sitt antiisraeliska och antisemitiska utbildningssystem. Förra året avslöjade den icke-statliga organisationen UN Watch Unrwa-anställdas antisemitism och våldsbejakande extremism. Det föranledde mig att ställa en fråga till biståndsministern angående Sveriges stöd till organisationen, vilket då uppgick till hela 370 miljoner svenska kronor.

Svaret från Isabella Lövin var: "Regeringen har därmed fullt förtroende för att UNRWA och dess personal kan utföra sitt viktiga mandat, och ser ingen grund för att ifrågasätta UNRWA:s opartiskhet." Detta svarade hon trots att 41 namngivna anställda på Unrwa hyllade Hitler, spred antisemitism och gav stöd till terrorism på sina Facebooksidor.

Låt mig ge ett annat exempel. På Unrwaskolan Tiras Facebooksida kan man hitta bilder på våldsbejakande och antisemitiska teckningar som hänger i ett av skolans klassrum. På en av teckningarna föreställande ett barn med vapen förklaras det på arabiska att skolans elever ska befria landet med sina vapen och med sitt blod. Detta inbegriper enligt den ideologi som lärs ut i skolorna att erövra allt land mellan i öster Jordanfloden och i väster Medelhavet. Israel finns helt enkelt inte på Unrwaskolornas kartor.

De våldsbejakande budskapen upprepas gång på gång i Unrwas skolor. I stället för att lära sig att sluta fred med den judiska staten lär sig eleverna i Unrwas skolor att hålla konflikten med Israel vid liv.

Annan viktig kritik som förs fram av kritikerna av Unrwa är att oberoende medier, civilsamhällsorganisationer och de stater som finansierar FN-organet Unrwa inte har möjlighet att fritt granska organisationen. All granskning görs i stället internt av FN. Att det finns så dålig transparens och möjlighet för Sverige att själv oberoende granska Unrwas verksamhet är ett allvarligt problem.

Unrwa bildades för att ta hand om de palestinska flyktingarna efter att arabländerna förlorade sitt anfallskrig mot Israel 1948. De judiska flyktingar i arabländerna som i samband med kriget fick sina hem konfiskerade och tvingades fly gavs ingen större hjälp från omvärlden, medan man skapade Unrwa för palestinierna.

Unrwa understöder palestinier som lever som fullständiga medborgare i bland annat Jordanien men som också styrs av de palestinska myndigheterna. Flyktingstatusen går i arv. Har ni hört? Flyktingstatusen går i arv. Vi är nu inne på fjärde generationen som fortsätter att erhålla flyktingstöd från FN-organet. Ingen annanstans kan någon grupp ärva flyktingstatus. Det är sannerligen mycket märkligt då många av dessa palestinier har etablerat sig i andra länder, där de till och med har erhållit medborgarskap. Men enligt Unrwa är de fortfarande flyktingar och erhåller därmed stöd.

Man kan med fog anta, vilket också flera bedömare i Israel och västvärlden gör, att arabvärlden och världssamfundet håller den palestinska flyktingsituationen vid liv för att den ska användas som ett politiskt vapen.

I detta spel deltar Sverige, genom sina stora bidrag av skattemedel. Den nu före detta utrikesministern Margot Wallström utlovade nyligen nya miljarder till Unrwa. Dagen efter att hennes chef, statsminister Löfven, avsattes av riksdagen tog hon regeringsplanet till New York för att samla in pengar till organisationen. Det skedde tillsammans med bland andra Jordaniens utrikesminister och i närvaro av Islamiska konferensen och Arabförbundet, vilket tidningen Inblick avslöjat.

Redan strax före valet lovade hon att skänka 2 miljarder svenska skattekronor till Unrwa under fyra år. Sverige ska alltså fortsätta skänka pengar till en organisation som gång efter gång kritiserats för korruption, antisemitism och hyllningar av terrorism. Det får vara slut nu.

Socialdemokraterna kampanjar för att stå på rätt sida av historien. Det har ni alla hört. Men den sida de anser är rätt är det nog ingen mer än de själva som vill stå på. Den sida som de har valt att stå på har allt som oftast genom historien varit samma sida som blodbesudlade diktaturer runt om i världen stått på. På den sidan får de stå själva.

Fru talman! Jag vill yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation.

(Applåder)

I detta anförande instämde Lars Andersson, Ludvig Aspling, Sara Seppälä och Markus Wiechel (alla SD).

Anf. 134 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Judeen och Samarien - varför detta användande av gammaltestamentliga geografiska ortsbenämningar? Det skulle jag vilja att du förklarade.

Du riktade kritik mot Unrwa. Ja, det finns säkert saker i deras verksamhet som med rätta kan kritiseras. Men därifrån till att generalisera och säga att hela verksamheten är fel, nej, det håller jag inte med om. Tyvärr finns det ytterligheter på båda sidor i den konflikt som pågår mellan Israel och Palestina. Det finns extrema människor på båda sidor, och de har påfallande lika arbetsmetoder.

Skolelever får använda kartböcker där det andra området inte finns utritat och omnämnt. Det finns propaganda som uppviglar till våld mot motparten och som till och med uppviglar till mord på den andra partens president.

Men ska vi döma alla utifrån en generalisering av de extrema krafterna på bägge sidor? Jag tror inte att det för oss närmare lösningen på konflikten mellan Israel och Palestina.

Åter till min inledande fråga. Judeen och Samarien, varför detta användande av ett gammaltestamentligt språkbruk?

Anf. 135 Björn Söder (SD)

Fru talman! Sedan jag kom in i riksdagen har jag gång efter annan motionerat i det här ämnet. Jag har försökt att göra övriga ledamöter lite mer kunniga och framför allt lite mer insatta i vad som händer i Mellanöstern.

Jag har visat på exempel efter exempel där det handlar om spridande av antisemitism och om finansiering av terrorister och deras familjer. En som skjuter ihjäl en israel får per automatik pengar från den palestinska myndigheten.

Den här handlar om hur en myndighet agerar. På institutioner och skolor sprider man med myndighetens vetskap och godkännande antisemitism. Man uppfostrar elever till att känna hat mot Israel och det judiska folket. Det finns givetvis rötägg också på den andra sidan. Precis som Lars Adaktusson sa tidigare förtjänar också Israel ibland att bli kritiserat.

Men jag har inte sett den israeliska myndigheten välsigna det hat som man välsignar på den andra sidan. Trots att jag gång på gång påminner om detta och ställer frågor till den svenska regeringen om varför man inte gör någonting och om varför man fortsätter att pumpa in miljoner efter miljoner, miljarder efter miljarder till den palestinska myndigheten, säger man bara att man för dialog och påtalar detta.

Men någonstans får man ju sätta ned foten. De svenska myndigheterna och de svenska skattebetalarna är i dag med och finansierar terrorism och antisemitism. Det är inget som vi kan ställa upp på.

När det gäller begreppen Judeen och Samarien så är det vad dessa områden heter. Därför använder jag de begreppen.

(Applåder)

Anf. 136 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Den israeliska regeringen gör ju sitt till för att underblåsa extremism från det hållet, tyvärr. Det gör man bland annat genom sitt stöd till NGO Monitor. Det är en organisation som med sina starkt vinklade analyser ofta torgförs här i riksdagen av Sverigedemokrater och andra. Det är en organisation som också får stöd från de mest extrema delarna av bosättarrörelsen och som ständigt för fram en högernationalistisk propaganda som ligger ganska väl i linje med den politiska linje som den nuvarande israeliska regeringen har.

Björn Söder säger att det heter Judeen och Samarien. Ja, det heter så i Gamla testamentet, men det är väl inte dagens språkbruk, Björn Söder.

Jag ser fram emot att få höra Björn Söder kritisera övergrepp och annat från den israeliska sidan.

Anf. 137 Björn Söder (SD)

Fru talman! Det talades tidigare här om proportionalitet. Kenneth G Forslund kan inte på allvar mena att proportionerna står i paritet med varandra när det gäller den palestinska myndighetens och den israeliska myndighetens agerande. Det är klart att det finns kritik att rikta mot Israel, och det framförs också. Men det är inte alls på samma nivå.

Det är ju inte så att Israel hyllar terrorism och terroristdåd som dödar oskyldiga barn, kvinnor och män. Det gör den palestinska myndigheten. Den finansierar och hjälper människor som begår dessa övergrepp. Den kallar dem för martyrer. Det är en stor skillnad.

Israels myndighet uppviglar inte till hat mot araber. De araber som bor i Israel har samma rättigheter och skyldigheter som israelerna, judarna. Det har de inte på andra sidan. Det är till och med så att judar inte får åka in i Palestinakontrollerade områden eftersom det är med fara för sina liv.

Proportionaliteten är inte densamma. Här handlar det om stora skillnader.

(Applåder)

Anf. 138 Joar Forssell (L)

Fru talman! Tack för en bra debatt! Det är klart att vi människor har ett inneboende ansvar att hjälpa andra människor i hela världen, inte som svenskar och inte som européer - man kan kalla sig för vad man vill. Vi har som människor ett ansvar att hjälpa andra människor i hela världen.

Sverige är tyvärr ett litet land med begränsade resurser även om vi har och ska ha en ambitiös politik. När det kommer till bistånd krävs det att vi också vågar prioritera och lägga pengar där de gör skillnad. Vi ska använda pengarna till sådant som är bra och inte till sådant som är dåligt.

I Liberalernas budgetförslag väljer vi att stärka de fria journalisternas utbildning samtidigt som vi minskar på den informationskampanj som Sida driver mot våra egna svenskar.

Det finns skarpa skiljelinjer i svensk politik när det kommer till demokrati. Jag och Liberalerna tror att man behöver stärka demokratiarbetet i hela världen. Biståndet bör gå till att stärka och säkra demokratin. Demokrati är det som säkerställer en utveckling på det ekonomiska området, att lyfta människor ur svält, att stoppa krig, att stärka internationella relationer och att säkerställa en bättre klimatpolitik för framtiden.

Det är mot den bakgrunden sorgligt att se att den tidigare regeringen har fortsatt att ge pengar till Tanzania där det begås hetsjakt på homosexuella. Samma parti har varit vid makten i 40 år. Det är nästan bara Socialdemokraterna i Sverige som har haft en så lång regeringsperiod. Då kan man undra om Tanzania är en demokrati - naturligtvis inte.

Man har fortsatt att ge pengar till Rwanda där det finns förtryck och icke-demokrati.

Man har fortsatt att ge pengar till Palestina. Man har pumpat in pengar i palestinska områden.

Fru talman! Jag och Liberalerna är kritiska till detta. Det är klart att det ekar falskt när Socialdemokraterna och Vänsterpartiet gång på gång säger att man vill se en lösning på konflikten mellan Israel och Palestina. Samtidigt pumpar man in pengar i de palestinska områdena. Vi vet att den palestinska myndigheten understöder förtryck av hbtq-personer och hbtq-rättigheter. Den palestinska myndigheten drar in på demokrati. Det finns ingen positiv demokratiutveckling. Vi vet att man sanktionerar terrorism av olika slag mot israeler.

Samtidigt som man gör detta har man bränt alla sina relationer till den israeliska staten. Man erkände Palestina trots att man inte har pekat ut ett område, ett folk och ett våldsmonopol så som folkrätten föreskriver. Man har gång på gång gjort saker som har bränt de diplomatiska broarna med Israel.

Fru talman! Jag undrar hur seriös man är med ambitionen att nå ett slut på konflikten när man samtidigt som man bränner sina diplomatiska kontakter pumpar in pengar som går till bland annat terrorism, våldspropaganda, kränkning av hbtq-rättigheter och att se till att demokrati inte införs.

Fru talman! Det är uppenbart att ett demokratibistånd värt namnet behövs. Det är också uppenbart att den regering vi nyss har haft har misslyckats på punkt efter punkt. Den har inte bara misslyckats med att stärka demokratin utan har dessutom gett pengar till en icke-demokrati och har finansierat det som leder till terrorism och våld mot demokratier.

Fru talman! Jag hoppas att vi kommer att kunna nå konsensus i denna sal framöver med att använda skattepengar och biståndspengar som vi rätteligen lägger. Men vi måste använda dem till sådant som är bra och inte sådant som är dåligt. Vi måste använda dem till att stärka demokrati och inte till att finansiera till exempel den palestinska myndigheten och dess propagandamaskineri för terrorism.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 10.)