En ny sexualbrottslagstiftning byggd på frivillighet

Anf. 1 Adam Marttinen (SD)

Herr talman! Vi debatterar justitieutskottets betänkande om en ny sexualbrottslagstiftning byggd på frivillighet och de reservationer som delar av oppositionen inkommit med. Det finns även ett par tillkännagivanden på initiativ av oppositionen som delger att miniminivån för våldtäkt av normalgraden ska höjas från två till tre års fängelse samt att straffskalan för sexköp av barn ska höjas från böter till ett minimistraff om sex månader.

Det ska väl i sammanhanget sägas att nivåerna på straffskalorna i tillkännagivandena inte helt och hållet har fått dikteras av Sverigedemokraterna. De är ett resultat av den borgerliga oppositionens närmanden till Sverigedemokraternas föreslagna straffskärpning för vålds- och sexualbrott som vi har efterfrågat sedan vi kom in i riksdagen. Vi har å vår sida valt att ansluta oss till det som vi har kunnat enas om, för att åtminstone få till högre straffminimum än vad den rödgröna regeringen annars har velat se för våldtäktsbrottet och sexköp av barn.

Att vi är av en avvikande mening till de straffnivåer som regeringen föreslår och till de begränsade förändringar som tillkännagivandena delger har vi formulerat i en reservation i betänkandet. Vi föreslår i den att hela 6 kap. brottsbalken ska ses över med utgångspunkt att höja såväl ministraffen som maxnivåerna för flera olika brott. Vi menar nämligen att strafftiden för ett brott har betydelse, inte bara när det handlar om upprättelse eller för den delen möjlighet till rehabilitering för de som blir intagna. Straffvärden har också betydelse för anmälningsbenägenheten.

I dag väljer väldigt många som utsätts för sexualbrott att inte vända sig till rättsväsendet för att få hjälp. Dels beror det såklart på ett välkänt faktum: att regeringens underfinansiering av Polismyndigheten lett till att många sexbrottsanmälningar läggs på hög eller läggs ned av olika skäl kopplade till resursbrister. Dels väljer många också att inte anmäla brott mot en identifierbar gärningsman för att de upplever att straffet kanske ändå bara blir några månaders fängelse efter olika straffrabatter och villkorlig frigivning. Bara det faktum att de värsta sexförbrytarna i svensk kriminalpolitisk historia, serievåldtäktsmän med hög återfallsrisk, i dag är fria män trots att de dömts till livstidsstraff på 2000-talet säger en hel del om den politik som formats under såväl alliansregeringar som rödgröna regeringar.

Herr talman! Regeringen kan låtsas att den nya lagen, byggd på frivillighet, är vad som kommer att göra den stora skillnaden, men så blir det inte. Det vittnar inte minst väldigt många tunga remissinstanser om. På sin höjd blir det en normerande del av lagstiftningen, och det är möjligen just det som vi sätter vår förhoppning till. Väl i rättegång kommer det dock fortsatt att vara samma bevissvårigheter för att nå fällande domar.

Det som på riktigt kan göra större skillnad är det som Sverigedemokraterna efterfrågat under alldeles för lång tid nu: en utökad polisiär kapacitet som förmår att göra omedelbara insatser när sexualbrott anmäls. Tiden mellan anmälan, förhör med målsägande och förhör med tilltalad och vittnen liksom tiden till rättegång påverkar brottsoffrens vilja och ork att delta i rättsprocessen.

Den här tiden måste bli så kort som möjligt, för det stärker målsäganden och det stärker också olika bevisvärden. Får vi till betydligt kortare handläggningstider kombinerat med kännbara straff som garanterar mer inlåst tid för sexförbrytare kan både anmälningsbenägenheten och uppklaringsprocenten öka. Och det, herr talman, är något som kan uppnås med Sverigedemokraternas samlade kriminalpolitik. Jag yrkar avslutningsvis därför bifall till reservation 2.

(Applåder)

Anf. 2 Johan Hedin (C)

Herr talman! År 2017 anmäldes 22 000 sexualbrott. Av dessa rubricerades 7 370 som våldtäkt. Av de som anmäls för sexualbrott är 98 procent män. 15 procent av sexualbrotten sker i hemmet, och bara 11 procent av våldtäkterna klaras upp. Den första siffran är alldeles för hög, och den sista är uppåt väggarna för låg.

Den långsiktiga trygghetsutvecklingen har länge varit positiv. De flesta brottskategorier minskar över de senaste 20 åren, men det finns några oroande undantag. Det är säkert även så att vi, genom att polisen inte i dagsläget förmår att fullt ut lösa sin uppgift i landets alla delar, håller på att bygga upp en skuld som kommer att utväxlas i statistiken framöver.

Just sexualbrotten är ett av de oroande undantagen. Det är en av de kategorier som faktiskt ökar. En del av ökningen kan enligt Brottsförebyggande rådet förklaras med att fler handlingar faktiskt är kriminaliserade. Det rör sig främst om lagändringar 2004 och 2005. Det finns vidare en ökad medvetenhet kring dessa frågor, vilket har ökat anmälningsbenägenheten. Det går heller inte att bortse från det faktum att hela metoo-rörelsen rimligen har bidragit till att göra det något mindre jobbigt att våga berätta om saker som har skett och att våga anmäla, när nu allt fler berättar om sina erfarenheter: Du är inte ensam om att ha blivit utsatt. Det finns också - i denna vår upplysta tid - en skam kring detta som den som utsatts för sådana brott känner, fastän all skam utan tvivel och undantag ligger på gärningsmannen.

Herr talman! Effektiv brottsbekämpning är inte rocket science, men det är science. Vi vet genom forskningen ganska väl vad som fungerar. Det är bland annat därför Centerpartiet vill se ett ökat akademiskt inslag i polisutbildningen.

Alla är överens om att vi måste jobba hårt med dessa frågor, men vi måste också jobba smart. Då duger det inte att försöka kapa vare sig denna eller andra viktiga rättsfrågor till att handla om något annat. Det är tvärtom direkt oansvarigt och kommer inte att bidra till någon förbättring.

Ett exempel på när politiken är som sämst var när statsministern tidigare i år föreslog att man skulle sätta in militärer i förorten för att bekämpa gängvåldet. Alla som vet någonting om brottsbekämpning skakade bara på huvudet. Statsministern backade sedan från detta galna förslag, vilket väl är bra. Men det sätter ljuset på hur viktigt det är att vi inom politiken visar ledarskap och tar långsiktigt ansvar för samhällsproblemen och föreslår lösningar som vi genom fakta vet har stor sannolikhet att lyckas.

Som ett svar på statsministerns förslag om att starta krig mot sin egen befolkning skrev jag och min partiledare, Annie Lööf, en debattartikel i Dagens Nyheter. I den föreslog vi ett antal åtgärder som, tvärtemot statsministerns förslag, enligt forskningen faktiskt har goda möjligheter att fungera och ge resultat.

De åtgärder vi föreslog är delar av det man kallar New York-modellen, och den del som jag vill trycka särskilt på är vikten av tydlig resultatuppföljning. I New York använder man ett system som heter Compstat. Jag är inte säker på att det är just det vi ska använda i Sverige, men exemplet visar kraften i goda uppföljningsverktyg. Resultaten har nämligen varit mycket goda, inte minst när det gäller sexualbrotten. Sedan 1990 har antalet våldtäkter i New York halverats.

Detta måste naturligtvis ske tillsammans med många andra åtgärder. Utan polisiära muskler ute i lokalsamhället kan vi vara hur smarta som helst och ändå inte få någon fälld för brott. Det är ett grundläggande problem att vi har för få tillgängliga och trygghetsskapande arbetade polistimmar runt om i landet.

Därför gör Centerpartiet en historisk satsning på polisen. Under ramperioden satsar vi 9 miljarder för att poliserna ska kunna bli fler och för att Polismyndigheten ska ha möjlighet att höja lönerna och förbättra polisernas arbetsvillkor. Vi satsar även på landets tjej- och kvinnojourer som måste få rejäla tillskott, och vi föreslår en fördubbling av anslagen till Nationellt centrum för kvinnofrid.

När vi gör detta måste vi också stärka andra delar av rättskedjan, annars riskerar vi bara att flytta flaskhalsarna. Centerpartiet föreslår därför ytterligare en satsning med nästan 1 miljard på att stärka åklagarverksamheten och polisens personskyddsverksamhet, vittnesskyddet, som är oerhört viktig när det gäller brott i nära relationer, och, kanske viktigast av allt, Nationellt forensiskt centrum, NFC.

DNA-bevisning och annan teknisk bevisning är ofta avgörande för att få till fällande domar vid detta slags brott. Utredningarna får inte bli liggande. Spår hinner kallna, vittnen hinner glömma, färre kan dömas för brott och brottsoffret får då inte sin förtjänade upprättelse.

Herr talman! Det är olyckligt att regeringen vaknade så pass sent vad gäller detta. Underlåtenheten att agera har försvårat arbetet och försämrat förutsättningarna. Från Centerpartiets sida såg vi behoven redan i början av denna mandatperiod, och i Annies jultal 2015 aviserade vi en rejäl budgetsatsning på polisen. Den satsningen har tvingats växa för varje gång vi väckt en budgetmotion. För varje dag som går utan att något görs blir problemen svårare och dyrare att lösa.

Nu, sent omsider, efter tre år av försök att framtvinga effektiviseringar genom att svälta ut polisen, har regeringen dock bytt strategi då man äntligen insett att den egna inte fungerade. Detta är naturligtvis positivt, men det var tre förlorade år då problemen hann växa, gängvåldet eskalera och sexualbrotten drabba många fler än vad som annars hade varit fallet.

Det betänkande vi nu ska fatta beslut om är en sen leverans, men det är i alla fall en leverans, vilket naturligtvis är välkommet. Jag tror att det är 13 år sedan Centerpartiet för första gången motionerade om att införa en samtyckeslagstiftning. Detta måste ses som en del i ett större paket där även oaktsamhetsbrottet ingår som en mycket viktig del.

Herr talman! Det ska ses som en framgång att det nu råder bred politisk enighet om dessa viktiga frågor. Det är också mycket positivt att de förstärkningar och förbättringar som Alliansen har föreslagit får gehör.

Det är inte alls oviktiga delar som vi nu tillkännager att regeringen ska agera på. Dels handlar det om att höja minimistraffen för våldtäkter från två till tre år, dels handlar det om att skärpa straffen för köp av sexuell tjänst av barn.

Med detta har jag egentligen bara att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande under dessa punkter.

Jag har även inför detta betänkande arbetat en hel del med det växande och allvarliga problemet med sexualbrott som begås över nätet. Jag har därför reserverat mig till förmån för vår motion om detta. Jag står givetvis bakom både den och andra centerreservationer men avstår för tids vinnande från att yrka bifall till dem.

(Applåder)

Anf. 3 Andreas Carlson (KD)

Herr talman! Det är positivt att regeringen äntligen har lagt fram ett förslag till en ny sexualbrottslagstiftning byggd på frivillighet. Kristdemokraterna har länge drivit att det behöver införas en samtyckeslagstiftning, så att sex alltid bygger på frivillighet. Vi är positiva till att det också införs ett oaktsamhetsansvar. Man ska inte kunna komma undan med att säga att man inte fattade, när det är uppenbart att den andra inte ville.

Vi står också bakom att minimistraffet för grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn skärps till fängelse i fem år. Det är viktigt att samhällets och rättsväsendets attityd gentemot våldtäktsoffer förändras genom ökad kunskap och att rättsprocessen granskar förövarens och inte brottsoffrets beteende i samband med en våldtäkt.

För att få till fler fällande domar krävs först och främst att förundersökningarna håller god kvalitet och att de har bedrivits noggrant och systematiskt. Det måste finnas särskilda grupper som är specialiserade på sexualbrott i alla polisens sju regioner, och det behövs sannerligen fler poliser. Åklagarna behöver också komma in tidigt i utredningarna, liksom målsägandebiträden.

Herr talman! Det finns flera positiva straffskärpningar i regeringens förslag som KD står bakom. Vi vill se hårdare straff för sexualbrott. Det är få brott, tror jag, som så allvarligt kränker brottsoffret och hennes integritet som sexualbrott. Straffet måste stå i proportion till vilket grovt brott det handlar om.

När det gäller våldtäkt av normalgraden föreslår regeringen däremot ingen ändring i straffskalan. Därmed missar regeringen att skärpa straffen för det allra vanligaste sexualbrottet. Åtta av tio sexualbrott är just våldtäkt av normalgraden. En skärpning av straffskalan för våldtäkt av normalgraden skulle innebära att brottet värderades på ett mer likvärdigt sätt i förhållande till andra grova våldsbrott, som det genomförts straffskärpningar för i lagstiftningen under senare år, och borde kunna medföra en möjlighet att döma till strängare straff i en majoritet av våldtäktsmålen. Då skulle också straffen stå i bättre proportion till de brott som begåtts. Men jag är glad att hela justitieutskottet har ställt sig bakom Alliansens krav att skärpa minimistraffet från två till tre års fängelse.

En annan viktig del där utskottet går längre än regeringens förslag är att straffen för köp av sexuell handling av barn skärps. Jag är glad att ett enigt utskott ställer sig bakom det som bland annat föreslås i en KD-motion: att böter tas bort ur straffskalan och att minimistraffet höjs från böter till fängelse i lägst sex månader. Maximistraffet höjs också från fängelse i två år till fängelse i fyra år. Det är en kraftfull och mycket välkommen straffskärpning, herr talman. Ett köp av en sexuell handling innebär alltid en allvarlig kränkning av barnet, som är i en mycket utsatt situation.

Utöver detta anser jag att utvisning oftare bör komma i fråga för personer som söker asyl eller har uppehållstillstånd och som begår sexualbrott. Vi tycker att regeringen ska återkomma till riksdagen med förslag som tillgodoser det. Men jag avstår för tids vinnande från att yrka bifall till den reservation som Kristdemokraterna har i betänkandet.

De straffskärpningar som finns här är viktiga steg för att ta krafttag mot sexualbrotten, men för att lyckas krävs det mer. Hårdare straff och fler poliser är väldigt viktigt, men det krävs också att vi får ett värderingsskifte, så att man bemöter varandra med respekt och värdighet och tidigt lär sig skillnaden på vad som är ens rätt och vad som är ett felaktigt agerande. Därför vill vi se ett ökat fokus på detta i ett långsiktigt arbete, givetvis i skolan men också i civilsamhället och framför allt kanske i familjer. Föräldrarna ska få stöd att vara just förebilder och föräldrar. Det ska finnas positiva förebilder i civilsamhället. Man ska få detta med sig tidigt i skolan. Vi måste jobba med det värderingsskifte som måste till utöver hårdare straff och fler poliser.

(Applåder)

Anf. 4 Sanne Lennström (S)

Herr talman! I dag debatterar justitieutskottet betänkande JuU29, En ny sexualbrottslagstiftning byggd på frivillighet.

Att skrika på hjälp, sparka och försöka komma loss medan du trycks mot marken - det är inte så de flesta reagerar när de blir utsatta för en våldtäkt. Det är inte så det oftast går till. Runt 70 procent av alla kvinnor drabbas av ett tillstånd som kallas "frozen fright". Det är ett tillstånd där kroppen kan bli som förlamad. Det går inte att prata eller skrika. Ibland förstår man inte vad som händer, och kroppen kan börja skaka. Ett sådant tillstånd innebär inte samtycke. Det är inte frivillighet. Att vara så rädd att ens kropp inte klarar av att göra motstånd betyder inte att man har uttryckt en frivillighet. Det betyder inte att man har sagt ja. Detta måste bli tydligt även i lag, och därför har vi den här debatten i dag.

New York Times rapporterar den 5 oktober om att en mängd kvinnor anklagar filmproducenten Harvey Weinstein för sexuella trakasserier och våldtäkt. Skådespelare som Gwyneth Paltrow, Angelina Jolie och Rose McGowan kliver fram och berättar om sina upplevelser av filmproducentens trakasserier. Harvey Weinstein utesluts från filmakademin, och hans advokat vill inte längre företräda honom. Skådespelerskan Alyssa Milano skriver på Twitter den 15 oktober: Om alla kvinnor som har blivit sexuellt trakasserade skriver "jag också" - me too - som status kanske människor kan börja förstå omfattningen av problemet. På bara något dygn får metoo global och viral spridning. I Sverige börjar stora grupper människor inom olika branscher dela med sig av sina upplevelser om trakasserier och övergrepp på arbetsplatser.

Under 2017 anmäldes i Sverige strax under 22 000 sexualbrott, varav 7 370 rubricerades som våldtäkt. I 92 procent av fallen är brottsoffret en kvinna, och oftast är hon mellan 16 och 24 år.

Grunden för de här övergreppen har ofta lagts när män varit pojkar. Därför är det så viktigt att samverka för en stark och likvärdig sex- och samlevnadsundervisning som kan samverka med skolans arbete för trygghet och mot kränkningar. Vi måste förebygga. Vi måste se till att våldtäkten aldrig sker.

I vårändringsbudgeten föreslår regeringen att över 100 miljoner kronor tillförs till förebyggande och kompetenshöjande arbete med koppling till metoo, varav 50 miljoner tillförs skolan.

Satsningar på jämställdhet och utbildning kan förhindra att kommande generationer får uppleva detta. Men vi behöver också en lagstiftning som skapar tilltro till samhället och visar att det inte ska krävas hot, våld eller en särskilt utsatt situation för att ett övergrepp ska räknas som en våldtäkt.

En lagstiftning som bidrar till exakt detta är det vi debatterar här i kammaren i dag. Riksdagens alla partier har tillsammans i en parlamentarisk kommitté arbetat fram en mängd förslag för att bygga upp en lag om frivillighet vid sex. Detta har lett fram till att Sveriges första feministiska regering nu föreslår att gränsen för straffbar gärning ska gå vid om deltagandet i en sexuell aktivitet är frivilligt eller inte.

Det ska inte längre krävas att gärningsmannen har använt sig av våld eller hot, eller har utnyttjat offrets särskilt utsatta situation, för att gärningsmannen ska kunna dömas för till exempel våldtäkt. Det införs ett särskilt oaktsamhetsansvar för vissa allvarliga sexualbrott. Minimistraffet för grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn höjs från fängelse i fyra år till fängelse i fem år.

Vid bedömningen av bland annat om ett våldtäktsbrott är grovt ska det särskilt beaktas om gärningsmannen med hänsyn till offrets låga ålder har visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Det straffrättsliga skyddet vid sexualbrott mot barn stärks vid oaktsamhet hos gärningspersonen i fråga om barnets ålder.

När en förundersökning avseende ett sexualbrott har inletts eller återupptagits ska anmälan om målsägandebiträde göras omedelbart om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av ett sådant biträde. Utskottet föreslår också straffskärpningar gällande minimistraff för både köp av sexuell tjänst av barn och våldtäkt av normalgraden. Lagändringarna i propositionen föreslås träda i kraft den 1 juli i sommar.

Dessa lagändringar innebär konkret att sex ska vara frivilligt. Det betyder att straffen höjs för att återspegla allvarligheten i att begå ett sexualbrott mot en annan människa och särskilt mot en ung människa. Blir du utsatt ska stöd i form av ett målsägandebiträde finnas där snabbt, gärna samma kväll. Den här lagstiftningen handlar kort sagt om två delar: att se till att ett samlag är frivilligt mellan parterna, och att se till att du inte beter dig oaktsamt mot någon som du har sex med.

Herr talman! För runt ett år sen fick jag ett telefonsamtal där en man ville förklara för mig att han utformat en app. I den appen skulle man kunna föra in personuppgifter som sedan skulle visa att man hade samtyckt till att ha sex. Det skulle bevisa att det var ett frivilligt samlag.

Teknik kan lösa många problem, men det här är inte ett av dem. Ett samlag måste handla om kontinuerlig och ömsesidig respekt och kommunikation, inte alltid i ord och definitivt inte via en app eller någon form av kontrakt. Men man måste vara lyhörd.

Den andra personen kan till exempel bli medvetslös, vara redlöst påverkad, sova eller somna. Det finns då inte någon kommunikation att tala om, och då bör du inte ha sex med den personen. En bra regel är helt enkelt att om du ska ha sex ska du kunna kommunicera med personen på något sätt, och ni ska vara lyhörda för varandra så att ingen kommer till skada. Oaktsamhet handlar alltså om när du borde ha förstått att en person inte kan visa eller inte har visat frivillighet till att delta i ett samlag, och det behöver man ingen app för.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis passa på att rikta ett stort tack till alla som kämpat för att knapptrycket om en frivillighetsbaserad sexualbrottslagstiftning äger rum i morgon i kammaren vid voteringen. Det handlar om privatpersoner som burit fram smärtsamma minnen offentligt för att kasta ljus över brister i lagen, organisationer som bidragit med sin kunskap och alla andra som har kämpat.

Det handlar om organisationer som Fatta, vars representanter sitter här på vår läktare i dag och lyssnar på debatten. Den skriver på sin webbplats att arbetet mot sexuellt våld inte slutar här. Det slutar den dagen vi har en samtyckeskultur och en skola som inte bara undervisar om det biologiska med sex. Det är ett samhälle som genomsyras av frivillighet, ömsesidighet och respekt.

Det är ett samhälle där längden på någons kjol eller om det flörtats lite inte har relevans för om frivillighet finns. Det är ett samhälle där man inte lägger skulden på brottsoffret. En samtyckeskultur är ett samhälle där den som har sex alltid tar ansvaret att kolla av så att alla inblandade är med på allt som händer.

Herr talman! Med anledning av det jag nu anfört vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)

Anf. 5 Anti Avsan (M)

Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till utskottets förslag. Det är positivt att utskottet har kommit fram till två tillkännagivanden. Det är att straffminimum för våldtäkt av normalgraden bör höjas från fängelse i två år till fängelse i tre år och att straffskalan för köp av sexuell handling av barn bör skärpas. Det ska göras dels genom att minimistraffet höjs från böter till fängelse i lägst sex månader, dels genom att maximistraffet höjs från fängelse i två år till fängelse i fyra år.

Jag ska också nämna det positiva i att utskottet i sin motivering bedömer att det förslag som Moderaterna ursprungligen framställde om grova sexuella ofredanden inte anses vara slutbehandlat i och med att vissa delar av den nya lagstiftningen kommer att täcka in sådant som tidigare bedömdes som sexuellt ofredande. Det finns delar som inte kommer att täckas in. Där anser ett enigt utskott att regeringen inte har slutbehandlat det tidigare tillkännagivandet om grovt sexuellt ofredande. Det är positivt.

Rent allmänt finns det i ett sådant här sammanhang skäl att säga när sexualbrottslagstiftningen har genomgått en stor genomarbetning att den har varit föremål för ett stort antal ändringar, utvidgningar av det straffbara området och skärpningar av straffen. Den tidigare bestämmelsen om våldtäkt har inte bara kommit att omfatta sådant som är våld, hot och tvång, alltså medel, utan också sådant som hjälplöst tillstånd och särskilt utsatt situation. Det fanns inte med i en ursprunglig bestämmelse om våldtäkt. Men med tiden har man blivit varse att det finns situationer där brottsoffer inte förmår att göra motstånd.

Sexualbrotten och sexualbrottslagstiftningen har genom åren diskuterats ofta och ofta högljutt i samband med medialt uppmärksammade avgöranden där åtal mot tilltalade har ogillats. Jag vill nog påstå att diskussionen stundtals har varit onyanserad och reaktiv. De lösningar som har presenterats på den upplevda problematiken med frikännande domar har många gånger i praktiken innefattat krav på utbildning av domare och andra aktörer inom rättsväsendet. Detta har i sin tur syftat till någon form av allmän kunskap som i förekommande fall ska ersätta bristen på bevisning. Något sådant är förstås inte möjligt i en rättsstat.

De grundläggande principerna innebär att man ska bevisa att någon har gjort sig skyldig till brott. Samma beviskrav - ställt utom rimligt tvivel, eller med andra ord styrkt - ska gälla i alla brottmål. Samtidigt är det som är orsaken till att det är svårt att i vissa fall få fällande domar i sexualbrottsmål att sexualbrotten tillhör den kategori brott som är mest svårutredda och därmed svårbevisade. Ofta saknas direkta vittnesiakttagelser. I den mån det finns vittnen kan de i allmänhet bara berätta om hur målsäganden har uppträtt i anslutning till en påstådd händelse, vad som har sagts efter händelsen och andra indirekta iakttagelser.

Till detta kommer viss teknisk bevisning som naturligtvis är betydelsefull och därutöver målsägandens egna uppgifter. Det måste ske en prövning av målsägandens trovärdighet och de lämnade uppgifternas tillförlitlighet i sådana situationer när åtalet i huvudsak bygger på målsägandens egen berättelse. Domstolen måste då i princip gå igenom en checklista för att se om det av någon anledning finns skäl att inte fästa avseende vid målsägandens uppgifter.

En av de absolut viktigaste framgångsfaktorerna för att en åklagare ska kunna uppnå en fällande dom är att det finns en förundersökning av hög kvalitet, gärna i förening med teknisk bevisning som har säkrats så nära inpå ett påstått brott som möjligt. Här finns en förbättringspotential, och det har också Sexualbrottskommittén tydligt pekat på.

Förundersökningar som präglas av kvalitet, noggrannhet och tydlig dokumentation av målsägandens uppgifter från det första förhöret och av annan bevisning är därmed av största betydelse. Den nya lagstiftningen kommer inte att förändra bevisproblematiken på annat sätt än att ökat fokus kan komma att sättas på målsäganden i sådana situationer där frågan är om det faktiskt inte finns ett frivilligt deltagande.

I de andra situationerna, där man har använt sig av medel, kan den tidigare lagstiftningen sägas gälla på samma sätt som förut. Om man talar om överfallsvåldtäkter och situationer med tydligare inslag av våld, hot eller tvång men också om situationer som motsvarar dagens bestämmelse om särskilt utsatt situation aktualiseras inte frågan om frivilligt deltagande. Även om ett frivilligt deltagande skulle ha kommit till uttryck gäller inte detta. Frågan om frivillighet saknar alltså betydelse i dessa situationer. Bevisproblemen i den typen av mål, framför allt om vi talar om överfallsvåldtäkter, handlar i stället typiskt sett om att försöka binda en från början okänd gärningsman till brottet eller i övrigt bevisa sådant som redan i dag står i fokus i våldtäktsmål. Frågan om en lagstiftning baserad på frivillighet saknar därmed betydelse i dessa sammanhang.

Vad som tillförs genom en lagstiftning som är baserad på frivillighet är den typ av situationer som tidigare inte omfattades av våldtäktsbestämmelsen, när den bara handlade om medel. Det kan också finnas andra situationer som inte omfattas av bestämmelser om särskilt utsatt situation eller tidigare hjälplöst tillstånd.

Dagens tvångsreglering innefattar en fullständig acceptans av människors sexuella självbestämmande. Utgångspunkten redan för dagens sexualbrottslagstiftning är att varje människas önskan att inte ha sex ovillkorligen ska respekteras. Därmed är samtycke centralt även i den nuvarande sexualbrottslagstiftningen, men det har kanske inte alltid uppmärksammats på det sätt som det borde.

Slutsatsen av detta är att den föreslagna lagstiftningen när det gäller frivillighet inte i sig kommer att leda till fler fällande domar. Det fordras bra förundersökningar och att polisen satsar mer på detta, till exempel genom att man inför sexualbrottsenheter i samtliga sju polisregioner. När det däremot gäller frågan om de två nya brottsrubriceringar om oaktsamhetsbrott som införs kan man förvänta sig fler materiellt riktiga och fällande domar där uppsåt inte har kunnat bevisas fram till nu.

Det är nämligen många gånger så att personer som har uppmärksammats i den mediala debatten efter ett mål inte har kunnat fällas därför att de säger sig inte ha förstått att den andra inte accepterade den sexuella handling som de har begått eller gjort sig skyldiga till. I dessa fall, där vi talar om grov oaktsamhet, kan man säga att om en normalt funtad människa i motsvarande situation skulle ha förstått att det hela inte var frivilligt är det oaktsamt att inte förstå det. Då döms man för oaktsamhetsbrott. Det är bra att detta införs.

Slutligen och återigen: Den huvudsakliga anledningen till att relativt få anmälda brott leder till fällande dom i dag är bevisproblematiken. Den kommer alltid att vara förknippad med framför allt de allvarligare formerna av sexualbrott. Lösningen är förundersökningar som bedrivs noggrant och systematiskt.

Det är också viktigt att åklagarna kommer in tidigt i utredningarna och vidtar relevanta åtgärder och att ett målsägandebiträde förordnas så snart det finns skäl för det och så fort förundersökning har inletts. Ett målsägandebiträde kan inte kompensera för tidigare brister under förundersökningen men kan däremot vara ett betydelsefullt stöd för att målsäganden i första hand ska orka ta sig igenom hela förundersökningen och rättegången.

Förslagen måste ses i ett helhetsperspektiv. I många delar kommer förslagen att innebära förtydliganden, i vissa fall av sådant som gäller redan i dag, och i vissa andra avseenden innebär förslagen också reella och påtagliga förtydliganden och förbättringar i förhållande till den nu gällande sexualbrottslagstiftningen.

Trots att vi hyser vissa farhågor om att målsäganden kan utsättas för högre press i vissa situationer och att fokuseringen på målsäganden därmed kan öka tycker vi sammantaget - inte minst med anledning av att tidigare rättspraxis fortfarande kan användas - att det har blivit en acceptabel och bra helhetslösning.

(Applåder)

Anf. 6 Annika Hirvonen Falk (MP)

Herr talman! I dag skriver vi historia. En flera decennier lång kamp för att sätta varje kvinnas, varje människas, rätt till självbestämmande och sexuell integritet i centrum går i mål.

År 1962 krävdes att våldet skulle ha brutit ett till det yttersta gjort motstånd - först då var ett sexuellt övergrepp kriminaliserat som våldtäkt. Först då kunde det begås inom ett äktenskap. År 1984 togs den förmildrande omständighet bort som gjorde att brott mellan personer som var gifta inte ansågs lika allvarliga. Då förändrade man också så att även hot som framstått som farliga, men som faktiskt inte var det, gör att en våldtäkt är en våldtäkt. På 90-talet inkluderas handlingar som är samlagsliknande men inte samlag. År 2005 kunde ha blivit det år då man slutligen gjorde upp med idén om att en kvinnas kropp är tillgänglig till dess att motsatsen är bevisad. Men riksdagen valde den gången att inte införa en samtyckeslag.

Herr talman! Vi ser alltså en stegvis förskjutning där fokus mer och mer ligger på den kränkning som brottsoffret utsätts för. Mer och mer blir det den sexuella integriteten som står i centrum.

Men motståndet mot att ta bort kraven på våld, hot eller utnyttjande av en särskilt utsatt situation har ändå varit mycket starkt. År 2005 trodde vi som sagt att en ändring skulle komma till. När det ändå inte blev så tillsatte Miljöpartiet en egen skuggutredning för att ta fram ett förslag på en samtyckeslag. Madeleine Leijonhufvud anlitades och skrev fram ett sådant. Samtidigt fortsatte debatten i samhället, och regeringen tillsatte en egen utredning. Även regeringens utredning föreslog en samtyckeslag, men regeringen valde att inte gå vidare med detta. Riksdagen röstade den gången nej till en samtyckeslag.

Det gick inte ens en månad 2013 innan det blev uppenbart att inte heller de små steg som togs räckte. Parti efter parti har därefter anslutit sig till den rimliga hållningen att sex som sker utan frivillighet är våld, våldtäkt. I dag debatterar vi ett lagförslag på riksdagens bord som innebär att lagen säger just det.

Utöver lagen om samtycke införs nu också ett oaktsamhetsansvar. Vi höjer kraven på den som har sex med en annan person att ta reda på att den andra personen också deltar frivilligt. Vi ser på modellen i Norge att det fungerar, och vi ser att det behövs. Idén att alla borde förstå vad som händer i en så intim situation har varit ett hinder. För faktum är att i domarna kommer domstolarna fram till att trots att brottsoffren har skrikit nej tills de blivit hesa kanske gärningsmännen inte fattade. Men med oaktsamhetsrekvisitet ser vi till att människor inte kan vara hur korkade som helst och komma undan med våldtäkt.

Herr talman! Fler förövare ska ställas till ansvar. Ett av de viktigaste sätten att uppnå det är att ge tidigt stöd till brottsoffret. Ett målsägandebiträde med hög kompetens ska finnas med direkt när brottsutredningen öppnar för att kunna sitta med vid förhören och stödja och förklara varför de där otroligt kränkande, jobbiga och intima frågorna behöver ställas och uppmana polis och åklagare att vidta ytterligare åtgärder. Alla undersökningar pekar på att detta kommer att få effekt. I betänkandet skärper vi också straffen för grova våldtäkter, och vi stärker framför allt skyddet för barn. Sammantaget ska vi se till att fler skyldiga döms.

Regeringen arbetar parallellt också med att höja kunskapen hos jurister, för det behövs. Vi ser nu till att kunskap om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer ska vara ett krav på juristprogrammet.

Herr talman! Det är många som har arbetat för den här förändringen, och det är många som kommer att fira när klubban faller i morgon. Jag vill tacka alla medmänniskor och medsystrar som har drivit det här kravet genom Fatta och andra organisationer och genom deltagande på manifestationer - alla ni som har gett en röst åt det här behovet och alla ni som har delat era berättelser. Ett särskilt tack vill jag rikta till Madeleine Leijonhufvud: Du ingöt mod i oss alla när vi fick höra att det som var rätt inte var möjligt. Tack!

Tack också till alla kollegor här i riksdagen som i era respektive partier har drivit de här frågorna oförtröttligt. Anti Avsan är alldeles uppenbart inte så entusiastisk över samtyckeslagen, men jag är glad att Anna Kinberg Batra tog med Moderaterna på tåget.

Herr talman! Samtyckeslagen innebär inte slutet på mäns våld mot kvinnor eller på sexuella övergrepp, men den innebär början på en tid där kvinnors kroppar aldrig är tillgängliga tills motsatsen är bevisad.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Anf. 7 Anti Avsan (M)

Herr talman! Jag måste säga någonting när Annika Hirvonen Falk säger att jag inte är så entusiastisk. Man kan vara översvallande lycklig över många olika saker i livet, men när det gäller allvarlig brottslighet är det svårt att känna lycka även om man talar om förbättringar av ett system och om man själv tycker att det här systemet inte har fungerat.

Det är svårt att få någonting perfekt när det gäller lagstiftning. Jag tycker att det är på sin plats att vara lite ödmjuk och också förstå att det kan innebära vissa problem om man till exempel hamnar i en situation där målsäganden inledningsvis frivilligt har deltagit i sexuella aktiviteter men sedan någon gång, med full respekt för sitt eget sexuella självbestämmande, försökt uttrycka att det räcker. Livet är komplicerat, och det är också alla de här situationerna.

Jag tycker att det är på sin plats att faktiskt lyfta ett varningens finger för att målsäganden i vissa situationer kan bli mer utsatt än tidigare. De två alliansregeringarna genomförde också vissa förändringar i sexualbrottslagstiftningen. Det handlade bland annat om frozen fright-situationerna. Vad vi känner till är att det här med otillbörliga frågor upplevs som väldigt kränkande. Men då är frågan: Vad är tillbörligt när åklagaren har bevisbördan? Jag tycker att man ska ha den inriktning som de två alliansregeringarna hade, nämligen att försöka minska pressen på målsäganden så långt det är möjligt. Det är illa nog att ha blivit utsatt för allvarlig brottslighet om det kan bevisas.

Anf. 8 Annika Hirvonen Falk (MP)

Herr talman! Även om jag såklart hoppas att vi har nått i mål är jag också ödmjuk och inser att andra i framtiden kanske hittar ännu bättre lösningar och kanske hittar problem som vi inte har kunnat förutse med dagens lagstiftning. Men med det sagt är det här en stor feministisk seger, och det firar jag.

Det som Alliansen framför allt inte genomförde var en samtyckeslag. Man gjorde små justeringar och tog små steg som gjorde att vi närmade oss den här lagstiftningen ytterligare. Men det är i dag som vi helt vänder perspektivet och säger att sex utan frivillighet är våldtäkt.

Det är mycket riktigt så att det fortsatt kommer att finnas mycket svåra bevissituationer. Vi talar om brott som ofta begås utan vittnen och där skammen många gånger är väldigt stor och ett hinder för att anmäla direkt. Men genom att vi nu förändrar lagstiftningen och gör tydligt var gränsen mellan brott och icke-brott går tror jag att vi kan göra det tydligt för alla dem som i framtiden blir utsatta att det som de har utsatts för faktiskt är en våldtäkt och att det är på deras sida som lagen står. Med ett bra stöd för målsägandebiträden kan vi också motverka otillbörliga, kränkande frågor i rättssalen. Men att vi nu får en samtyckeslag kommer tyvärr varken att öka eller minska den risken i sig.

Anf. 9 Anti Avsan (M)

Herr talman! Vad som är viktigt att framhålla när vi talar om samtyckeslag är att tidigare förslag till samtyckeslagstiftning inte har antagits av riksdagen, precis som Annika Hirvonen Falk sa. Skälet till det är att det har varit en annan utformning på de lagförslagen än det här förslaget som vi debatterar nu. Det här förslaget bygger på frivilligt deltagande, och det är utformat på ett mer begåvat sätt. En av de viktigaste sakerna i det här sammanhanget är att man kan behålla all tidigare rättspraxis.

En av de bärande invändningar som jag och mitt parti har haft mot tidigare förslag har nämligen varit just att man skulle behöva bilda en ny rättspraxis. Det skulle helt klart leda till färre fällande domar, i alla fall inledningsvis. Och det är inte vad någon vill uppnå när vi talar om sexualbrott eller någon brottslighet över huvud taget. Det är alltså viktigt att hålla i minnet.

Därför är den här lösningen, jämfört med alla tidigare förslag - om vi tar det breda greppet, baserat på samtycke - bättre och utformad på ett mer begåvat sätt.

Det finns en mängd olika saker som måste göras på ett samvetsgrant och noggrant sätt. Jag har träffat många brottsoffer som har utsatts för sexualbrott. Jag har inte bara träffat dem som riksdagsledamot, utan jag har dömt i många sådana mål. Det som är väldigt obehagligt och kränkande är att inte tas på allvar. Bemötandefrågor är otroligt viktiga. Det inbegriper också att det ska hållas ett riktigt förhör med målsäganden om något sådant här påstås. Man ska inte hålla på och värdera själv. Det ska domstolen göra sedan.

Jag har sett exempel på personer med språksvårigheter som inte har fått en tolk, och ingen vet vad de har sagt första gången, kanske inte andra gången heller. Det finns en förbättringspotential, och det gäller förundersökningarna.

Anf. 10 Annika Hirvonen Falk (MP)

Herr talman! Anti Avsan och jag är helt eniga om både att det går att förbättra brottsutredningarna och att det måste göras. Det är bland annat därför vi tillför en rekordstor ökning till polisen. Och vi ser nu till att målsägandebiträden förordnas från första början. Men vi uppmanar också polisen och andra myndigheter att förbättra sig på de punkter där de själva har sett möjligheter till det.

Herr talman! Låt oss dock inte låtsas att vi alltid var överens om samtyckeslagen eller att argumenten bara var att lagstiftningen inte höll. Faktum är att det vanligaste argument som motståndare mot samtyckeslagen fortfarande anför är att den inte skulle behövas. Här tror jag att det finns en viktig skillnad mellan oss som är feminister och som vill ha varje människas egen sexuella integritet i centrum och de som tycker att det är helt okej att nästan i alla fall omfattas av lagen.

Anf. 11 Linda Snecker (V)

Herr talman! Patriarkatet faller inom min livstid. Patriarkatet faller inom min livstid. Patriarkatet faller inom min livstid.

Systrar, feminister och aktivister! Vi gjorde det. Vi gjorde det. Vi har återigen pressat patriarkatets makt över våra kroppar, över våra systrars liv och krävt frihet. Vi har krävt frihet att kunna leva våra liv utan en ständig rädsla för att mannen ska komma och ta allt som är vårt. Vi har krävt frihet som innebär att det inte är vårt fel när vi utsätts för ett brott. Vi har svängt debatten till att handla om det verkliga problemet, om att kvinnors kroppar ses som något som vem som helst kan utnyttja.

Men varje steg mot kvinnors frihet tar vansinnigt lång tid. Det hånskrattas. Den angrips. Frihet för kvinnor är provocerande. Vår vilja att leva med samma frihet som en man är något som andra skrattar åt. Men de kommer inte att skratta igen, systrar. Vi kräver vår rätt. Vi har pressat patriarkatet. Vi har skrikit oss hesa. Och nu står vi här. Jag vill tacka er alla.

Herr talman! Sexualbrott är numera ett brott oavsett om mannen har förstått eller insett det eller inte. Och ja, jag säger att det är mannen som är brottslingen eftersom 98 procent av alla sexualbrott begås av män. Killen kan inte säga "Jag fattade inte. Jag förstod inte vad du gjorde, eller vad jag gjorde för den delen", och sedan - poff - är det inget brott längre. Det är ett så vansinnigt förlegat synsätt att jag blir helt matt.

Jag blir också ganska glad över att vi nu tar ett stort steg bort från synsättet att det är så himla synd om mannen som varken kan förstå eller göra rätt. Men det gäller ju bara när det kommer till sexuella aktiviteter, speciellt med kvinnor. I alla andra fall har vi nämligen inga problem med att ge mannen såväl makten och lönen som hela kompetenskapitalet.

Med den här lagstiftningen kommer det inte att falla någon skugga på den som inte tydligt sa nej, som inte skrek, sparkade, viftade och sprang därifrån. Skuggan och domen kommer att falla på den som inte frågade och som inte såg att den andra personen inte ville.

Med ett oaktsamhetsbrott kan vi, utan att sänka beviskraven, få fler fällande domar. En sådan här lagkonstruktion fångar in fall där gärningsmannen borde ha förstått att han handlade på ett oförsvarligt sätt. För många andra brottsliga gärningar är det en självklarhet att kombinera kravet på uppsåt med ett oaktsamhetsbrott. Det går mycket väl att applicera också på våldtäkter.

En person skulle därmed bli skyldig till brott om omständigheterna varit sådana att gärningsmannen borde ha förstått att den utsatta inte ville ha sex. Det här är en bra grej. Den här lagstiftningen tar sikte på det faktiska handlandet och inte på personens inre inställning till sitt eget beteende och handlande.

Den som motsätter sig detta måste på något sätt anse att det är enbart vid sexuella aktiviteter som människor blir helt inkapabla att kommunicera och förstå varandra. Självklart är det inte på det sättet. Människor kan fortfarande prata. Däremot har man gärna velat tolka det som att framför allt kvinnor inte kan kommunicera när vi har sex. Den myten har man utnyttjat till sin egen fördel. Det är slut med det nu.

Herr talman! Vi måste prata om mannen. Flera undersökningar visar att flickor och kvinnor medvetet eller omedvetet anpassar sina liv på olika sätt på grund av rädsla för våld och kränkningar. I vardagen agerar kvinnor utifrån en förståelse av våldsnärvaro, det vill säga ett underliggande hot om våld mot vår integritet och våra kroppar. Vi förhåller oss till att det alltid finns en potentiell risk för att råka ut för våld.

På det sättet påverkar och begränsar våldet alla kvinnors liv i olika utsträckning. Det skapar en otrygghet som inskränker kvinnors frihet och handlingsutrymme. Det får även konsekvensen att alla män upplevs som potentiella förövare, då det i varje given situation är omöjligt för en kvinna att i förväg avgöra vem som är farlig och inte.

Det handlar inte om att kollektivt skuldbelägga alla män. Det handlar om att våga se den verklighet som råder och förstå kvinnors kollektiva rädsla. Det är mot den bakgrunden vi måste prata om mansrollen, om de förväntningar, strukturer och föreställningar om maskulinitet som dagens män omgärdas av och som kommande generationer fostras in i.

Det räcker inte att bara ändra lagstiftningen för att bättre kunna lagföra dem som hotar, hatar och våldtar. Vi måste också se hur maskulinitetsnormer, maskulinitet, makt och våld hänger ihop. Vi måste se att de stereotypa könsrollerna påverkar mäns beteenden och syn på kvinnor och hbtq-personer för att sedan vidta åtgärder för förändring och slutligen kanske någon gång uppnå ett samhälle som är fritt från sexualiserat våld.

Vänsterpartiet vet att det inte är hårda straff som kommer att leda till fler fällande våldtäktsdomar. Det kanske inte heller den lag vi nu debatterar kommer att göra. Men samtyckeslagen har förändrat hela den politiska och samhälleliga debatten. Nu vet alla vad samtycke är och att det numera är samtycke vi förhåller oss till.

Det finns dock ett stort arbete att göra. Det handlar om polisens kompetens när det gäller sexualbrott, hur spårningen ska göras och hur bevisningen ska säkras. Och det är fortfarande ett brott även om tjejen gör anmälan först en vecka eller ett halvår efter att brottet har begåtts.

Det är i våldtäktsdomar som stödbevisningen har allra störst vikt. Det krävs snabbare handläggning hos Nationellt forensiskt centrum, så att åklagare har all bevisning på plats och kan gå till domstol. Domstolen måste ha kunskap och vilja att gräva ur sin stundtals kanske sunkiga inställning till hur en våldtäkt bör vara. Tjejen behöver inte vara det perfekta brottsoffret - inte ha varit full, inte ha haft tidigare sexuella kontakter och inte ha varit fel klädd. Sexualbrott kan faktiskt begås även om tjejen har kort kjol.

Allt detta har Vänsterpartiet tagit upp år efter år. Vissa saker har vi fått igenom, som den stora metoo-satsningen i årets budgetförhandlingar med regeringen. Det är vi väldigt glada över.

Men detta sker inte utan blod, svett och tårar. Det är en kamp för frihet och rättigheter. Det är en av grundpelarna i mitt och många andras politiska engagemang. Därför vill jag återigen tacka alla er. Framför allt vill jag tacka alla er som sitter på läktaren i dag. Det är ni som har sett till att stora delar av de politiska partierna har ändrat ståndpunkt.

Det har varit en lång och gedigen kamp. Det har framför allt varit en feministisk kamp. Kampen om kvinnors frihet gör alltid ont och tar alltid lång tid. Vi kommer aldrig att ge upp. Tack!

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Anf. 12 Maria Arnholm (L)

Herr talman! År 1978 var jag 20 år gammal. Jag var en ung feminist från Kungälv som hade flyttat till Stockholm och börjat läsa på Juridicum. Det var inte feminismens högborg. Där fanns en extraordinarie docent i straffrätt som hette Madeleine Löfmarck. Hon hade då den aktningsvärda åldern 36 år och var en viktig förebild för oss unga feminister som läste juridik i Stockholm på 1970- och 1980-talen. Madeleine var gäst på Juridiska föreningens pubar och pratade om vikten av kvinnor i juridiken och vikten av ett feministiskt perspektiv på juridik.

Det känns fantastiskt stort att i dag få vara med och debattera och i morgon rösta igenom det nu aktuella lagförslaget. Jag vill gärna använda Annika Hirvonen Falks ord: Vi skriver historia.

Madeleine Löfmarck, som så småningom blev Madeleine Leijonhufvud, är kanske den enskilt viktigaste individen när det har gällt att se till att detta blev möjligt. Det är hon och civilsamhället, inte minst det unga civilsamhället med Fatta-rörelsen och andra organisationer, som har varit pådrivande.

Jag vill gärna framhålla Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som tidigt har sett och drivit de här frågorna. Men ni får ursäkta: Madeleine Leijonhufvud, som hon heter numera, och civilsamhället har ändå haft en avgörande roll. Det känns viktigt för mig att få inleda mitt anförande med att tacka Madeleine och alla er andra som finns representerade på åhörarläktaren i dag.

Herr talman! Vi är många som på olika sätt har bidragit till detta. Min lilla fjäder i hatten är att jag var jämställdhetsminister i den regering som skrev direktiven. Men när vi nu är här tillsammans har vi baxat det så långt att vi alla är överens. Det tycker jag är viktigt.

Att vi nu får en modernare sexualbrottslagstiftning, en lagstiftning som är tydligt baserad på frivillighet, är ett mycket viktigt steg. Flera av er har understrukit detta. Men det är bara ett steg av många som vi måste ta för att nå målet: ett samhälle där varje människas sexuella integritet respekteras fullt ut och där ingen flicka, tjej eller kvinna utsätts för några kränkningar på grund av sitt kön. Här känns det självklart att säga flickor, tjejer och kvinnor, för precis som Linda Snecker och Annika Hirvonen Falk underströk är det i 19 våldtäkter av 20 kvinnan som är offret. Sexuellt våld mot kvinnor är det extrema uttrycket för den maktordning som systematiskt håller tillbaka kvinnor och flickor och hindrar dem från att ha samma frihet som pojkar och män.

Ända sedan de där åren på 70-talet när jag blev feminist har jag ägnat min tid i och utanför politiken åt att jobba medvetet med dessa frågor. Det ger perspektiv som jag gärna vill återkomma lite till.

Inte bara vid det här beslutet utan också tidigare har det varit civilsamhället som har legat bakom när de stora stenarna har börjat rulla. På 1970-talet frigjordes faktiskt denna kraft av en beryktad sexualbrottsutredning. Det var en statlig utredning bestående av sju män och en kvinna som 1976 föreslog att straffen för våldtäkt skulle sänkas för att avdramatisera frågan. Kommittén ville också att det skulle betraktas som en förmildrande omständighet om den våldtagna kvinnan hade gjort sexuella inviter före övergreppet. Skuldbeläggande av offer är alltså inget nytt, men genom ett sådant provocerande utredningsförslag kom civilsamhället och kvinnorörelsen på fötter. Reaktionerna på den utredningen ledde till den utveckling som vi nu tillsammans är en del av. Till exempel bestämde man att det inte skulle vara en förmildrande omständighet om övergreppet skedde inom äktenskapets ram. Våldtäktsbestämmelserna blev också könsneutrala.

På 1990-talet togs nya steg. Det var min dåvarande chef, Bengt Westerberg, som tog initiativ till en kvinnovåldskommission, vilket sedan bland annat ledde till att fridskränkning och kvinnofridskränkning blev särskilda brott.

I dag, mina vänner, eller rättare sagt i morgon, gör vi ett antal viktiga förändringar till. Dem har mina kollegor här utvecklat väl. Det handlar om frivillighet. Jag vill tillägga att det självklart är en grannlaga uppgift i varje sådant mål. Det är individer vars rättssäkerhet vi måste garantera. Anti Avsan, Johan Hedin och Andreas Carlson har på ett föredömligt sätt pekat på vad detta kräver i form av polisinsatser, utbildade poliser och noggranna förundersökningar. En av de viktigaste sakerna vi lyfte fram i den utredning där jag var med är detta med målsägandebiträdets roll.

När det gäller detta med oaktsamhetsansvaret tänker jag att vi kanske om några år kommer att säga att det var det riktigt viktiga steg som vi tog i och med det här lagförslaget.

Jag skulle också vilja anknyta till den metoo-debatt som vi hade här i kammaren för några månader sedan. Det här är ju en diskussion som har pågått i decennier och som inte utlöstes av den, men det är ändå en del i samma rörelse. Det handlar om samma behov av att lyfta dessa frågor.

Drivkraften bakom varje historisk förändring i riktning mot jämställdhet har handlat om just sådana uppseendeväckande och upprörande händelser. Det har lett till att vi går från ord till handling. Nu sätter vi lagstiftningen. Det räcker inte med den. Det här är en viktig del av svaret på de handlingar som krävs i metoo-upprorens spår. När vi går från ord till handling måste vi ge ökad kraft åt allt jämställdhetsarbete.

Det handlar om den nya sexualbrottslagstiftningen, men det handlar också om så mycket mer. Det handlar om att göra förskolan och skolan till en trygg plats för både flickor och pojkar där de kan utvecklas till fria individer utan begränsande könsroller. Det handlar om att ge integrationen av nyanlända ett jämställdhetsfokus. Det handlar om halva makten och hela lönen och om det som är det grundläggande jämställdhetsarbetet.

Jag vill för Liberalernas räkning yrka bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Annika Hirvonen Falk (MP).

Anf. 13 Linda Snecker (V)

Herr talman! Vad jag har saknat den liberala feminismens röst i justitieutskottet, Maria Arnholm. Du är ett varmt och fantastiskt trevligt inslag i det debattklimat som vi har i justitieutskottet. Det handlar om kompetens i fråga om feminism, om strukturella hierarkier och faktiskt om det patriarkala samhälle som vi lever i och vad det gör med mer än 50 procent av befolkningen. Jag vill tacka dig för ett jättehärligt anförande. Du är varmt välkommen tillbaka.

Det finns två tillkännagivanden i detta betänkande. Jag är lite nyfiken på att höra hur alla borgerliga tänker om dem. Det finns ett tillkännagivande om att höja miniminivån från två till tre år för våldtäkt av normalgraden. Jag är lite orolig över att det inte kommer att bli så bra som många hoppas på. Jag är orolig för att det inte kommer att bli så att fler kommer att dömas för våldtäkter när vi höjer miniminivån. Jag tänker på förundersökningen, stämningsansökan och hur det är i rätten.

Kraven är högt ställda i dag, och det är ett så pass långt straff när vi börjar redan från tre år. Det kommer att bli väldigt svårt att hitta all bevisning och att ställa de höga och bra krav som vi vill ha i rättsprocessen. Jag är rädd att det, när vi har puttat upp gränsen ännu lite högre, kommer att vara alldeles för många som inte kommer upp i våldtäkt av normalgraden. Det är en oro jag har. Jag hoppas att det inte blir så, men jag tror tyvärr att det kommer att visa sig att detta biter oss i rumpan. Hur tänker du om det?

Anf. 14 Maria Arnholm (L)

Herr talman! Mina studier vid Juridicum kom aldrig till ett slut men jag kom rätt långt, och jag har läst både straffrätt och processrätt och är väldigt engagerad i dessa frågor politiskt. Jag tillhör inte heller dem som tror på hårdare straff i alla lägen.

Men jag vänder mig mot tanken att det skulle vara lite lättare med beviskraven om det bara är två års fängelsestraff. Så minns jag det inte, utan rättssäkerheten är absolut. De hårda kraven behöver ställas när man ska döma någon till en fängelsedom oavsett om det är två eller tre år.

När det gäller straffet för våldtäkt är också jag, som är lite av en kriminalvårdsflummare, beredd att säga: När det gäller detta mycket allvarliga brott tror jag och vi från Liberalernas sida, väl företrädda av Roger Haddad i justitieutskottet, att detta är ett rimligt och viktigt steg att ta.

Anf. 15 Linda Snecker (V)

Herr talman! Tack, Maria Arnholm, för ditt svar! När det gäller mina studier i juridik får jag säga: Vi har nog samma erfarenhet i den världen.

Nej, det är självklart inte så att vi på något sätt ser att det är lägre bevisbörda om det är två år än om det är tre år, och det är det vi är ute efter. Min farhåga gäller just att vi konsekvent och hela tiden höjer alla straff, vilket görs i justitieutskottet. Vi höjer exakt alla straff man kan komma på, exakt hela tiden, eftersom vi är inne i en politisk debatt där höjda straff visar på handlingskraft från politiken. Vi är inne i en valrörelse just nu.

Jag tror inte alltid att det leder till den bästa form av lagstiftning som vi kan göra i denna kammare. Man drivs med i att hårdare straff verkar bra. Då kommer opinionssiffrorna att öka. Men just när det kommer till våldtäkt, där dömandegraden är så pass låg, ska man nog tänka både en och två gånger innan man höjer straffen, speciellt när det gäller miniminivån. Maxstraffet tror jag inte har samma påverkan som minimistraffet. Det kommer att fortsätta att vara mycket brottslighet. Och när vi konsekvent höjer minimistraffet kommer det att vara många som inte kommer att åtalas.

Jag hoppas att det inte blir så. Jag hoppas att denna samtyckeslagstiftning - och detta med oaktsamheten - kommer att leda till en samhällelig förändring av attityder och att pojkar och män slutar bete sig som om kvinnors kroppar är deras rättigheter. Jag hoppas också att man från rättsväsendets sida kan åtala och döma på ett mer professionellt sätt än vad som stundtals sker. Men jag är lite orolig över miniminivån på straffen. Jag hoppas att jag har fel.

Anf. 16 Maria Arnholm (L)

Herr talman! Jag hoppas också, Linda Snecker, att patriarkatet ska falla under min livstid, även om det får gå ännu lite fortare då. Jag tror att det viktigaste vi kan göra för att få stopp på mäns våld mot kvinnor handlar om förebyggande arbete, om maskulinitetsnormen och en massa andra saker.

Jag tror att vi kommer att åtala och fälla fler, inte i första hand på grund av frivilligheten utan på grund av att vi också straffbelägger oaktsamhet. Vi är alltså överens rätt långt. Men jag blir ändå förvånad över hur det är just på denna punkt. När det handlar om hur ett av lagens vidrigaste brott ska bestraffas blir Vänsterpartiet och Linda Snecker enormt oroliga för att det ska vara ett år för mycket. Jag tycker att det bara är en konsekvent uppföljning av den skärpning och det perspektivskifte vi nu gör. Jag hoppas verkligen att Linda Sneckers oro ska komma på skam.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 23 maj.)