Vargpolitiken

Fru talman! Daniel Bäckström uttrycker en oro för rovdjursförvaltningen i Sverige. Regeringen anser att Sverige ska ha en långsiktigt livskraftig vargstam. Det övergripande målet för rovdjurspolitiken är att varg och andra rovdjur ska ha gynnsam bevarandestatus samtidigt som tamdjurshållning inte påtagligt försvåras och socioekonomisk hänsyn tas. Rovdjurspolitik är en samhällsfråga. Det är en balansakt där flera olika intressen står mot varandra. Människor och rovdjur ska kunna leva tillsammans, och därför är det viktigt att vi gör vad vi kan på alla plan för att det ska fungera så bra som möjligt. Vi måste ha en politik som värnar både människa och djur.

Vi kan göra mer när det gäller förvaltningen av den svenska vargstammen. I Sverige har vi en god bild av hur många vargar som finns. Men vargpopulationen är under ständig förändring, och förutsättningarna för vargens fortlevnad påverkas kontinuerligt av många olika faktorer. För en framgångsrik förvaltning av varg är det nödvändigt med en väl genomarbetad bild av vargens bevarandestatus som uppdateras allteftersom förutsättningarna för vargens fortlevnad förändras.

Beslutsgången när det gäller licensjakt bör ses över för att säkerställa att den är transparent och rättssäker samt förenlig med EU-rätten. Beslut om licensjakt efter varg tagna av länsstyrelsen kan enligt jaktförordningen inte överklagas till domstol, vilket är en beslutsgång som kritiserats. För närvarande pågår en prövning av denna fråga i Högsta förvaltningsdomstolen. Vi följer utvecklingen noga.

Hur det blir med licensjakten efter varg vintern 2016 återstår att se. Vi har en regionaliserad vargförvaltning. Naturvårdsverket har delegerat rätten att besluta om licensjakt efter varg till länsstyrelserna i det mellersta förvaltningsområdet. Denna delegation har tidsbegränsats till den 15 februari 2017.

Fru talman, ärade riksdagsledamöter och ministern! Jag får tacka för svaret på denna interpellation.

Vargpolitiken har vi diskuterat tidigare i kammaren. Det är en fråga som berör stora intressen på Sveriges landsbygd, och det borde vara en viktig fråga för vårt landsbygdsdepartement och för ansvariga politiker.

Det är mars månad, och det är vårens tid. Tiden går fort. Just nu föds lammungar och andra ungar till djuren ute i bygderna. Bland annat kommer det att födas ett antal nya vargvalpar i år. Det vet vi eftersom det finns många grupperingar som den här tiden på året förbereder för nya valpkullar.

Den nya generationen kommer att förändra kartan ytterligare. Vi kan följa de senaste årens utveckling, framför allt i de län som är hårt drabbade med en stor population av vargar. Vi pratar om Värmland, Örebro och Dalarna. Där kan vi se att reviren har blivit fler och geografiskt mindre. Det har ökat trycket i sociala frågor och i djurhållningen av både den tama och den vilda boskapen.

I vinter har det bedrivits förvaltningsjakt i utvalda revir, och den har varit framgångsrik. Det gick relativt lätt att fälla de djur man på förhand hade planerat för. Bland annat har man i Värmland konstaterat att förekomsten av varg i reviren var betydligt större än man på förhand hade räknat med. Man upptäckte också att fler revir hade bildats i dessa områden, och att man avlivade djur som hörde till andra revir än de planerade.

Vilken helhetsbild har vi egentligen av antalet vargar i våra bygder? Hur många finns i dag i skogen, och hur många kommer att finnas nästa gång vi debatterar frågan i kammaren? Jag tror att helhetsbilden är betydligt mer annorlunda än vad myndigheterna redovisar. Det finns fler vargar, och det påverkar trycket i de bygder som berörs i dag.

Jag lyfter fram interpellationen i dag utifrån artikeln som ministrarna Romson och Bucht presenterade i Svenska Dagbladet torsdagen den 5 februari. Det var fem punkter med åtgärder för att få en långsiktigt hållbar vargstamsförvaltning som presenterades.

Man skriver: "I dag är vargen här för att stanna. Det är ett tecken på att djurlivet i våra skogar blir rikare . Det innebär att vi måste jobba vidare för att få en politik som värnar både människan och djuret."

Man skriver också att "tamdjurshållning inte påtagligt försvåras". Den formuleringen kan man fundera på: att tamdjurshållning inte påtagligt försvåras. Ja, vill man ha en balanserad rovdjurspolitik är det där fokus ligger, för jag kan dra slutsatsen att det är helt okej för ministrarna att tamdjursförhållningen försvåras - dock inte "påtagligt". Det är en oerhört viktig markering för alla de eldsjälar och djurhållare runt om i landet som dagligen möter utmaningarna med en väldigt stor vargstam.

Man berör i svaret som vi har fått presenterat i dag inte mycket av de socioekonomiska konsekvenserna. Jag upplever heller inte att ministern berör vilka ambitioner som finns för att utveckla landsbygden i de här områdena. Jag hade mycket hellre hört om en strategi från ministern för att utveckla djurhållningen i stället för att lägga fokus på en starkare vargstam.

Fru talman! När vi diskuterar varg har det en tendens att bli mycket svart eller vitt, men frågan ser faktiskt inte ut på det sättet.

Det som föranleder den här viktiga interpellationen är precis det som Daniel Bäckström sa: att regeringen återigen vill utreda bevarandestatus och licensjakt. Vad man kan fråga då tycker jag inte besvaras särskilt väl av dagens svar: Vad är det som konkret har ändrats som föranleder ett sådant beslut? Jag har alltid uppfattat det som att Socialdemokraterna och Alliansen har varit relativt överens i den här frågan - även Folkpartiet i det sammanhanget.

Landsbygdsministern skriver att Sverige ska ha en långsiktigt livskraftig vargstam. För mig och Folkpartiet betyder en livskraftig vargstam per definition att den är jaktbar. Det kan vi nog vara överens om.

Jag skulle ändå vilja ta fasta på det som det mycket handlar om, det som också Daniel Bäckström tar upp: oron hos de berörda människorna, de som bor i trakter med mycket varg.

Signalerna att man återigen ska utreda tror jag får människor att känna - visa av skadan, skulle jag vilja påstå, och oberoende av vem som har styrt och ställt: Ska vi återigen inte få vara med och påverka?

Det är bristen på dialog och på förståelse för svårigheten att leva tillsammans med varg som har skapat egentligen helt onödiga motsättningar. Människor måste i alla sammanhang känna att de kan vara med och påverka sin situation. Det är väl bristen på det som har skapat tonläget i debatten som har varit.

För att se tillbaka på vinterns licensjakt tror jag att landsbygdsministern får tillstå att det kom dubbla budskap från regeringen. Det var nästan så att vi fick dem samtidigt i samma direktsändning i tv: Först sa landsbygdsminister Bucht att han i princip välkomnade vargjakten. Strax efteråt sa miljöministern att hon tyckte att det var olyckligt. Det är klart att sådana typer av dubbla budskap från regeringen förvirrar de människor som berörs.

Vi talar nu om att vi ska ha en långsiktigt hållbar vargpolitik. Det är vi nog alla besjälade av att vi faktiskt ska ha. Samtidigt måste vi naturligtvis rätta in oss efter EU-reglerna.

Det är en självklarhet att EU:s art- och habitatdirektiv ska gälla även i Sverige. Men det finns många andra punkter där vi de facto nationellt styr och ställer om hur man ska uppfylla de kraven. Det är ju inte så att vi exakt föreskriver hur man ska göra det eller på vilken nivå besluten ska tas.

Vi tycker från Folkpartiets och min sida att vi har kommit långt i den diskussionen och fått känslan att vi nu har möjlighet att fatta regionala och lokala beslut, naturligtvis utifrån en ständig uppföljning av bevarandestatus.

Man kan nästan få intrycket att regeringen säger att man ska utreda bevarandestatus igen för att kunna ha en licensjakt som är relevant. Men varje års beslut om licensjakt bygger ju på att man har gått igenom detta. Det är en kontinuerlig process. Man måste inte ta jättestora omtag hela tiden.

Återigen vill jag lyfta fram att vi måste ta de människor det berör och deras oro på allvar och låta dem vara med väldigt centralt i dialogen.

Fru talman! Vi har hört interpellanter efterfråga dialog i vargpolitiken och säga: Varför gör man det här nu när vi äntligen har kommit fram? Men det handlar ju om att vi tidigare har haft en avsaknad av dialog.

Vi har haft ett beslut på hur många vargar vi ska ha i Sverige - ett politiskt grundat beslut. Forskarna som har tagit fram underlaget har till och med gått ut i väl ansedda tidningar som Nature och sagt: De har missbrukat mitt underlag. Det här är inte rätt.

Vad regeringen har gjort är att komma fram till en överenskommelse om hur vi ska gå vidare som bygger på just dialog och samsyn. Vi vill ge mer pengar till förebyggande åtgärder och till att utreda detta i Jordbruksverket så att vi kan få förebyggande åtgärder för tam- och husdjur, mer pengar till rovdjursstängsel och observationsåtgärder och bättre regler för skyddsjakt så att det blir lättare att ta bort de individer som är det största problemet i stället för att man går ut och tar "random" vargar.

Vi vill också bredda dialogen om att återuppta Vargkommittén, där miljörörelsen och jägarorganisationerna har samtalat om hur man går vidare i den här frågan. Den var väldigt uppskattad men skrotades när det blev en sådan polariserad fråga.

Just de saker som har efterfrågats här är alltså precis det som regeringen har tagit fram. Det vi nu kan undra över är när allt det här kommer till. Det kan jag ju fråga landsbygdsministern nu. Vi hade ju med pengar till de här förebyggande åtgärderna i vår budget, som tyvärr röstades ned. Frågan är hur det ser ut framöver.

Anledningen till överenskommelsen om vargpolitiken var just samverkan mellan varg och människor, att vi ska leva tillsammans och ha en livskraftig vargstam. Det är precis det som efterfrågas som vi försöker besvara.

Fru talman! Jag tänkte kommentera lite av vad Emma Nohrén sa om att det har varit bristande dialog. Jag höll på att säga: Finns det någon fråga där det har varit så mycket dialog genom åren som i just denna fråga?

Man har haft Vargkommittén, som nämndes, där både bevarandesidan och jägarsidan och även andra intressenter har suttit. Man har hela tiden haft lite olika uppfattningar. När man har lämnat sammanträdesrummen har bevarandesidan i regel överklagat alla beslut, och man har fortsatt att skapa en konflikt som jag tycker var på väg att lösas.

Vi har, som vännerna i Alliansen Daniel Bäckström och Lars Tysklind sa, haft en väldigt framgångsrik jakt, en jakt som jag tycker bedrevs på ett korrekt sätt. De första vargjakterna tyckte jag hade en felaktig inriktning, då man sköt vargar i olika revir och inte hade något utpekat revir. Att peka ut revir där det finns skäl och har varit mycket störningar tycker jag är rätt väg.

Det finns skäl att påminna om det som har sagts: Jakten visade att det fanns fler vargar i reviren. I Dalarna var det jakt i två revir, efter lite om och men och överklaganden. Det visade sig att det i reviret söder om Siljansnäs utanför Leksand blev kvar vargar, sedan man hade skjutit de vargar som var tilldelade av länsstyrelsen. Det visar med all önskvärd tydlighet att länsstyrelsen inte har en aning om hur många vargar det finns. Det är ganska klassiskt.

När man började med DNA-prov på avföring från björn visade det sig att det var dubbelt så många björnar jämfört med vad man hade trott från början. Jag är också ganska säker på att det är liknande när det gäller varg. Det har man konstaterat från jakten i bland annat Värmland och Dalarna.

Det nya beslut som regeringen kommer att fatta, om att börja om från början i den här frågan, anser jag är djupt olyckligt. När vi har börjat få en någorlunda dräglig situation, där jag uppfattar att båda parter har börjat prata lite mer hovsamt och det har blivit mer nyanserat, då vill regeringen börja om från början, trots tre utredningar och att vi aldrig har haft så mycket varg i Sverige sedan kanske 150 år tillbaka i tiden. Ändå vill man starta detta jobb.

Vilka är det man ska ha dialog med? Det verkar vara fel forskare. Det har i varje fall Åsa Romson hävdat tidigare, att forskarna gick i jägarnas spår, vilket är ett förödande dumt uttalande.

Detta behöver absolut inte göras om igen. Att Miljöpartiet driver den här politiken är jag inte det minsta förvånad över, för det är väl ett parti som har övergett landsbygden för länge sedan. Men att landsbygdsministern, Sven-Erik Bucht, låter sätta sitt namn på samma papper i den insändare som vi fick se på Brännpunkt i Svenska Dagbladet är jag väldigt förvånad över. Jag har alltid uppfattat att landsbygdsministern har stått upp för landsbygden, men tyvärr tvingades jag revidera den uppfattningen.

Jag hoppas att vi får lite klargöranden under debatten.

Fru talman! Jag ska be att få göra några reflexioner när det gäller de socioekonomiska effekterna av riksdagens rovdjursbeslut från 2013. Rovdjuren och framför allt vargen har lett till allt starkare reaktioner, inte bara från djurägare utan också från människor som drabbas, en bred allmänhet.

Uppgifterna från länsstyrelsen anger att det finns strax under 100 vargar i mitt hemlän. I princip är hela Dalarna täckt med vargrevir. Så har det varit under lång tid. Uppskattningsvis finns 350 björnar efter årets björnjakt, då 65 björnar fick skjutas. Därmed är Dalarna ett av de län som har allra störst koncentration av rovdjur, vilket starkt påverkar villkoren för många människor.

Det finns en betydande politisk uppslutning bakom synsättet att rovdjur har ett berättigande i den svenska faunan och ger ett mervärde i många avseenden. Men det visar sig också gång på gång att en stark koncentration av rovdjur till ett begränsat geografiskt område ger betydande problem. Det påverkar starkt människors vardag.

De så kallade socioekonomiska effekterna måste vägas in. Dessa effekter är inte alltid lika vetenskapligt underbyggda utan innebär tolkningar av människors upplevelser. Ingen kan väl ha undgått de oerhört starka känslor som rovdjuren väcker hos befolkningen.

De olika delarna i det goda livet på landsbygden påverkas, och viljan att skapa utkomst och framtid avtar. Det rörliga friluftslivet lockar inte på samma sätt som tidigare. Nöjet att röra sig i skog och mark byts till en känsla av att alltid behöva vara på sin vakt.

Den starka koncentrationen av björn har resulterat i flera otäcka angrepp på människor: skidåkare, skogsarbetare och jägare. Många vågar inte längre plocka bär och svamp eller ha sällskapshunden med sig på skogspromenader.

Allvarlig är också känslan hos många djurägare att inte längre kunna garantera sina tamdjur skydd och trygghet. Detta är ofta djurägarens starkaste känsla och drivkraft i sitt företagande. I en tid när vi behöver fler och yngre människor som vill hålla betesdjur har vargen fått många att i stället avyttra eller avstå.

De attacker som har skett, trots att det har gjorts förebyggande insatser, ger känslomässiga signaler i breda kretsar av djurägare. Det berör själva själen i att vara bonde.

I Dalarna finns ett 90-tal fäbodar som fortfarande brukas. Alla dessa ligger i områden med starkt rovdjurstryck. Traditionellt fäbodbruk bygger på att djuren har stora områden att röra sig fritt inom. Instängning med rovdjursstängsel låter sig svårligen göras, vilket innebär att det kan vara svårt att upprätthålla ett rimligt djurskydd enligt stolta svenska lagar. Fäbodbruket blir därmed starkt hotat. En ersättning i pengar kompenserar inte för detta.

Fru talman! Riksdagens beslut om svensk rovdjurspolitik är väl avvägt. Vi antog politiken i relativt stor politisk enighet. Ingen är helt nöjd, men vi klarar att upprätthålla stammar, och det skapas möjligheter att snabbt ingripa när konflikterna blir orimliga. Ytterligheterna kommer däremot knappast att mötas i denna fråga.

För Centerpartiet är det är viktigt att vi har en rovdjurspolitik som vinner acceptans i breda lager och i alla delar av vårt land. Därför kan rovdjurspolitiken inte ses som en enskild fråga utan måste sättas i sitt sammanhang. Vi kan inte ha så stora koncentrationer av rovdjur att människor som lever i dessa områden känner sig så osäkra att det förändrar deras vardag.

Jag skulle vilja avsluta med att ställa några frågor till landsbygdsministern. Hur kan en framtida rovdjurspolitik ta hänsyn till de socioekonomiska effekterna? Hur tänker ministern om en koncentration av vargarna till i huvudsak Värmland, Dalarna och Örebro län? Hur kommer koncentrationen att påverka regeringens rovdjurspolitik?

Fru talman! Det är en oerhört viktig och känslomässig fråga som vi diskuterar just nu. Det är en fråga som har beröring på de människor som lever i, bor i och brukar de områden där vi har varg i Sverige i dag. Vi ser att vi har en vargstam som kommer tillbaka. Den blir mer livskraftig, större och starkare, och det tycker jag är positivt.

Men precis som för alla andra djurslag som vi har i landet behöver man förvalta också vargstammen. Vi ser nu med regeringens nya inriktning i besluten att den förvaltning som äntligen börjar komma på plats nu rivs upp i grundvalarna. Det är ytterst oroväckande och mycket tråkigt.

Regeringen talar mycket om en ökad dialog. Då undrar jag lite hur man ser på den dialogen. Vi har nu under åtta år haft lokala viltförvaltningsdelegationer som i de län som är mest rovdjurstäta har fungerat mycket bra. Man har tagit besluten närmare de människor som berörs, och man känner att man har börjat få ett grepp om närmiljön i respektive län.

Jag har blivit ganska nedringd de senaste veckorna av rätt upprörda och känslosamma medborgare från mitt hemlän Västmanland som känner att regeringen nu rycker undan mattan för dem. De har börjat hitta ett sätt att leva tillsammans med varg, björn och lo, som vi har mycket av, men det fungerar inte längre. Det är väldigt oroväckande.

Regeringen vill utreda frågan ytterligare en gång. Men det finns nog ingen fråga som har varit så väl utredd som rovdjursfrågan just beträffande varg. Det har varit särskilda utredare, forskare, länsstyrelser, myndigheter, departement och universitet som har varit involverade. Om inte annat har vi diskuterat frågan oerhört mycket här i kammaren under i alla fall de år som jag har varit med.

Frågan är: Hur mycket får vargen kosta samhället? Hur mycket ska man behöva slita upp känslor för människor som redan lever i de här områdena och har det tufft? Det leder inte till något att börja om igen. Då är det bättre att regeringen talar klarspråk och säger att man inte vill ha någon skyddsjakt på varg, inte vill ha någon förvaltning av varg, utan vill att vargen ska få leva fritt - i stället för att riva upp alla dessa öppna sår för människor igen.

Jag undrar hur de socioekonomiska värderingarna ska räknas ut och vem som ska göra bedömningen av vad som får kosta vad och vem som ska betala ut pengarna till alla som är berörda av vargens framfart. Vem ska kunna ersätta alla markägare, fastighetsägare och djurhållare runt om i våra varglän?

Lite senare ska vi här i kammaren diskutera livsmedelsstrategin. Det är intressant när regeringen nu har en ambition att öka den svenska matproduktionen. Men man slår undan benen för dem som faktiskt har djurhållning i landet. Vem ska hålla våra marker öppna, och vem ska producera den mat som ska ingå i den framtida livsmedelsstrategin?

I mitt län har vi dessutom många Natura 2000-områden. Vem är det som ska hålla dessa marker öppna med tanke på allemansrätten och de naturvärden som finns där om vi inte har djur som betar längre?

Fru talman! Nu står vi här igen, och den borgerliga oppositionen säger att vi river upp allting. Men det är faktiskt inte riktigt så.

Vi har varit mycket tydliga med att det i regeringen sitter två partier med lite olika ingångsvärden i denna fråga. Man har gjort en överenskommelse för att faktiskt kunna ta hänsyn till riksdagens beslut. Vi har art- och habitatdirektivet, och vi är med i EU och ska rapportera in rödlistade arter och tala om hur vi ska förvalta dem.

Landsbygdsfrågan är en övergripande ödesfråga som man gärna lyfter fram. Tyvärr har vargen fått stå modell för en misslyckad landsbygdspolitik under mycket lång tid.

Man lyfter även fram socioekonomisk hänsyn. Givetvis är det så att om människors traditioner blir rubbade måste man hålla extra koll på detta.

Om den borgerliga regeringen hade suttit kvar skulle den också ha rapporterat in gynnsam bevarandestatus för våra rovdjur 2019. När man ska göra det bör man göra det med så stor trovärdighet som möjligt. Precis som Ulf Berg med flera har lyft fram här har det visat sig att det i bland annat de revir där man har jagat fanns betydligt mer varg än man trodde från början. Man är också tämligen oense om hur många vargar det finns. Då finns det ännu större anledning att man lägger manken till och långsiktigt följer frågan så att man kan rapportera in rätt värden.

Skyddsjaktsbesluten ska följas. De angrepp på tamdjur som görs ska kunna generera ett skyddsjaktsbeslut när som helst. Det får också konsekvenser. Det var därför som regeringen lade fram förslag om ökade skyddsåtgärder. Tyvärr föll den budgeten. Nu kanske vi får möjlighet att återkomma till den frågan i och med vårpropositionen.

En fråga som jag brukar lyfta fram och som gör mig lite konfunderad är att vi gärna står här och diskuterar vargen åtminstone ett par tre gånger per år. Samtidigt försvinner i mitt hemlän ungefär 70 000 renar på grund av rovdjursangrepp. Det diskuteras väldigt lite. Det är i huvudsak björn, lo och kungsörn som orsakar dessa skador, och det diskuterar vi rätt lite. Det är bara en liten aspekt på frågan varför just vargen har fått stå modell för hela rovdjursdiskussionen. Det har inte jag något svar på. Men det är någonting som jag tror att man bör ha med sig.

Vi socialdemokrater tyckte inte att politiken skulle slå fast en gynnsam bevarandestatus. Det var egentligen den enda del som skilde vår motion från den proposition som riksdagen fattade beslut om. Vi var helt överens med den tidigare borgerliga regeringen om ökad delegering ut till de län och länsstyrelser som skulle fatta beslut.

Vi tror också att kontinuerliga kontrollstationer är mycket viktiga. Vi tror på de regionala besluten. Men vi tror också att den rovdjurskommitté som finns - man har nu valt att kalla den vargkommitté - kan undanröja vissa hinder när två sidor står på barrikaderna och kastar skit på varandra, vilket inte kommer att föra frågan framåt. Men jag tycker att regeringen har gjort en ansats till en arbetsplan för att man faktiskt ska kunna ha en hållbar rovdjursstam som ska förvaltas.

Fru talman! Jag tyckte att vargfrågan hade hamnat så rätt under den förra mandatperioden. Vi såg att vi fick en tolerans i de områden där det finns mycket varg. Vi såg faktiskt ljuset i tunneln. Nu hade någon äntligen tagit tag i denna problematiska fråga, där man har haft en mycket stor tolerans i lokalbefolkningen när det gäller de problem som faktiskt uppstår när man har mycket varg.

Vi ser fårägare som trots att de använder tredubbla stängsel och verkligen jobbar för att kunna ha får i de områden där det finns vargrevir inte lyckas hålla rovdjuren utanför.

Vargarna finns i fem län i landet. Det är i Örebro, Värmland, Västmanland, Dalarna och Gävleborg. I övriga landet finns det knappt någon vargpopulation.

Det finns inget djur, och framför allt inget rovdjur, som man har forskat så mycket på som vargen. Det finns inte heller något utrotningshot mot vargen. Vargen finns spridd över i stort sett hela världen. Det är människan, råttan och vargen som finns nästan överallt.

Att vi nu ska behöva gå ifrån en politik där vi äntligen hade kommit på spåret för att lösa denna fråga tycker jag är mycket tragiskt.

Det är också ett stort resursslöseri att man lägger ned så mycket forskning på just varg eftersom vi till och med på individnivå i dag har forskning. Vi vet var alla våra vargar i Sverige kommer ifrån, och det finns mycket bra metoder för hur man ska kunna härleda alla. Dessa pengar skulle behövas till mycket annan forskning för att vi ska få en levande landsbygd och en bra flora och fauna framöver. Jag tycker därför att det är konstigt att landsbygdsministern har gått på detta spår och sviker vår landsbygd så totalt och går på en helt annan linje än vi hade tidigare.

De lokala besluten i detta sammanhang är enormt viktiga. Det är nämligen bara lokalt som man kan se när man faktiskt behöver ta bort en hel population, ett helt revir, och inte bara skjuta enstaka vargar, vilket gör att man varken får en bra stam eller en bra utveckling av populationen.

Fru talman! Först ska jag säga till Daniel Bäckström att Landsbygdsdepartementet inte finns. Det är Näringsdepartementet som hanterar dessa frågor.

Jag håller med Daniel Bäckström om att detta är en fråga som berör. Jag ser att det är åtta ledamöter på talarlistan för att delta i debatten, och det är klart att detta också berör riksdagsledamöter. Jag ska försöka svara på era frågor och funderingar, även om jag inte hinner med allt i detta inlägg.

Daniel Bäckström uttrycker en osäkerhet när det gäller hur det egentligen förhåller sig med vargbeståndet. I nästa stund säger han att han inte vill se det. Men vi vill titta på vargbeståndet och göra en vetenskaplig undersökning av hur det ser ut. Bilden förändras nämligen. Jag tror inte att man kan säga att det nu är på ett visst sätt och att det kommer att vara så över tid.

Sedan tar Daniel Bäckström upp tamdjurshållningen och att den försvåras. Det är flera här, även från Alliansen, som talar varmt om tamdjur. Det gör jag också.

Då blir min fråga till er: Varför avslår ni förslag om ekonomiska medel för att kunna skydda tamdjuren? Alliansen tillsammans med Sverigedemokraterna avslog förslag om 20 miljoner för att skydda tamdjur som ni talar varmt för.

Lars Tysklind säger att detta berör människor. Jag tycker att vi ska ha respekt för såväl rovdjur som människor. Det är väldigt viktigt. Det behövs en respekt också för människan. Förvaltningen är regionaliserad, men samtidigt har vi en skyldighet att rätta oss efter vissa EU-regelverk. Här finns ett överträdelseärende som vi har svarat på, men vi har inte fått något svar tillbaka om hur det hanteras. Jag utgår ifrån att man avvaktar Högsta förvaltningsdomstolens utslag, vilket är en annan rättsprocess som är i gång.

Emma Nohrén frågade när arbetet kring det här startar. Vi har startat arbetet, så det är igång. Tyvärr har vi inte de 20 miljonerna för att skydda de tamdjur som också jag värnar. Det är även andra ledamöter som värnar dem, men de är inte beredda att göra något konkret utan använder bara ord. Tyvärr är det ju på det sättet.

Ulf Berg talade om att börja om och att det är djupt olyckligt. Det sker ju en förändring hela tiden, och om vi tittar på rättsprocessen över tid ser vi att den under flera år har varit väldigt osäker. Det har varit överklaganden, och det har varit år då det över huvud taget inte har blivit någon licensjakt på grund av osäkerhet kring rättsprocesser. Sedan är årets jakt i Högsta förvaltningsdomstolen, så även om den var lyckosam och man snabbt sköt av 44 vargar är den inte avgjord den rättsliga vägen. Det är klart att man måste klara upp detta, för det skapar oro hos människor ute i bygden.

Jag är själv landsbygdsbo; jag kan de här frågorna. Jag vet att det finns människor som känner otrygghet kring detta, och det är någonting vi måste ha mycket stor respekt för. I hanteringen kommer givetvis också de socioekonomiska delarna att belysas och tas hänsyn till. Det är en nödvändighet.

När det gäller Åsa Coenraads inlägg kommer ju livsmedelsstrategin att behandlas i en interpellationsdebatt efter denna. Vi kan väl ta den frågan då.

Fru talman! När jag tar del av svaret från ministern kan jag dra åtminstone en slutsats, och det är att det tydligaste beskedet om frågeställningen är att det är svårt att besvara frågan om licensjaktens framtid inför 2016. Ministern svarar att det återstår att se. Går det att göra frågan tydligare är det ju önskvärt, men i stället väljer ministern att skapa väldigt mycket osäkerhet hos dem som berörs.

Man pratar om 20 miljoner för att öka anslagen, vilket var uppe i budgetförslaget. Jag kan berätta att det just nu är många som håller på att sätta upp fårstängsel och rovdjursstängsel. De får 50 kronor per meter i bistånd för att kunna sätta upp stängslen, och det handlar om åtskilliga kilometer för att kunna skydda fåren inför den här säsongen. Områden som tidigare inte har haft vargrevir får det nu, och där behöver stängslen sättas upp. Pengarna finns sedan den tidigare regeringen, men det är klart att det kan behövas ytterligare med tanke på den ökningstakt vargen faktiskt har just nu.

Isak From tar upp den tidigare regeringens landsbygdspolitik och raljerar en del kring den. Det kanske är dags att ni presenterar vad ni ska konkret ska göra för att utveckla landsbygden, Isak From. Jag har fortfarande inte hört några konkreta förslag från er sida om vad ni faktiskt gör för att lyfta upp landsbygdens förutsättningar.

Jag är väl medveten om att det inte längre är ett landsbygdsdepartement, och jag tackar för korrigeringen. I sammanhanget kan man dock koppla ihop det med vilken betydelse vargens effekter har för näringsutvecklingen på landsbygden i Värmland, Dalarna och Örebro. Jag välkomnar landsbygdsministern till de här bygderna nästa gång en farmare utsätts för ett rovdjursangrepp och får ta vara på sina får. Näringskopplingen är oerhört viktig.

Tyvärr begraver man nu oenigheten mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna i flera utredningar. Det är så man hanterar frågan, och det kommer inte att öka tydligheten. Det skapar bara fler motsättningar och ökar osäkerheten bland de människor som faktiskt berörs.

I en interpellationsdebatt den 6 november i höstas betonade landsbygdsministern att regeringens hållning bygger på det beslut om målen för rovdjurspolitiken som togs i kammaren 2013, då man sa att det som ett referensvärde när det gäller varg skulle finnas 170-270 individer. Jag minns att landsbygdsministern sa: "Jag har fullt förtroende för Naturvårdsverkets bedömningar, och jag tänker inte ifrågasätta att Naturvårdsverket har gjort en felaktig bedömning av detta. Jag har också fullt förtroende för de länsstyrelser som har delegerats att hantera detta."

Nu, några månader senare, aviserar regeringen ett uppdrag till Naturvårdsverket att i samråd med Jordbruksverket utreda en gynnsam bevarandestatus för varg. Vad är det vi inte redan vet? Vad är det ni hoppas få reda på?

Än en gång kan jag bara konstatera att Socialdemokraterna har lagt sig för Miljöpartiet i den här frågan. Jag tycker att det är oerhört olyckligt, för vi lever med problembilden dagligen i de län som har ett högt rovdjurstryck. Jag hoppas verkligen att regeringen nu gör allt som krävs för att få en balanserad situation.

Fru talman! För att det nu inte ska finnas några tveksamheter: Folkpartiets mål när det gäller rovdjurspolitiken är att vi ska ha en gynnsam bevarandestatus på alla våra rovdjur, inklusive vargen. Det kan vi nog vara överens om allihop, och jag tror inte att någon egentligen förfäktar en annan åsikt.

Precis som föregående talare tog upp i slutet av sitt inlägg kan jag dock undra vad det är som har förändrats i sak, alltså konkret i sak, som gör att man nu återigen vill utreda frågan. Det är det detta handlar om. Det handlar nämligen mycket om tydlighet och signalverkan ut till människor. Man kan inte tala om hur det blir nästa år, och allting blir osäkert igen.

Ute bland människor har det ändå byggts upp en form av trygghet i att de kan vara med och påverka. Det har naturligtvis i sin tur ökat acceptansen för att vargen finns, vilket är oerhört viktigt och grundläggande om vi nu vill ha en livskraftig och genetiskt frisk vargstam i landet. De människor som bor i närheten måste acceptera det, annars finns kanske risk för både det ena och det andra ur jaktsynpunkt.

Jag pratade om dialog, och jag noterade som sagt att det första som tas upp är vad forskarna tycker och tänker. Det är väl oerhört bra att de är med, men återigen är det de människor som bor på ställen där man får sina tamdjur rivna som måste känna att de är med. Jag har pratat med människor som gjort allt i sin makt för att hindra vargen att komma in, och ändå har de råkat ut för väldiga angrepp och fått sina får rivna. Det är klart att det måste kännas tungt.

Jag vill också säga att det inte finns något motsatsförhållande mellan en kontrollerad jakt och de förebyggande åtgärder vi talar om. Det är naturligtvis i stället ett samspel i det här sammanhanget.

Fru talman! Jag får väl börja som Lars Tysklind gjorde och korrigera, så att alla vet vad vi menar.

Det är inte så att vi, som Åsa Coenraads säger, menar att alla vargar ska leva fritt. Det vi säger är att det väl i första hand är de vargar som skapar problem man bör ta bort. Det är det vi måste se till att få till, och det är också det vi har sagt att vi ska se till i reglerna för skyddsjakt. Vi måste även ha en rättssäker situation när det kommer till licensjakt. Har vi en gynnsam bevarandestatus som tål jakt är det ju en jakt som ska bedrivas.

Det mål om 270 vargar som gäller nu sattes dock under förutsättning att det invandrar vargar med ett visst intervall, och det har ju inte hänt. Alla våra vargar i Sverige härstammar från fem individer. Det har kommit två till från Tiveden. Där försvann de. Sedan såg vi att det fanns en unge kvar.

Vi har en skakig genetisk situation, och därför behöver vi ha en gynnsam bevarandestatus på vetenskaplig grund utifrån det läge vi har i dag.

Ulf Berg säger att vi inte vet antalet. Där jag jagar, i Sångenreviret, försvann vargarna. Där hade vi koll på att det var sex stycken. Det var licensjakt på fyra, så vi har en tik och en unge kvar. Vi har aldrig haft problem med dem, men nu när vi har en sprättungvarg och en tik kvar vet vi inte vad som händer. Men vi hade ett stabilt bestånd, och där är det något konstigt.

Vi fick höra att fäbodar inte funkar. Mitt i Sångenreviret hade vi ett fäbodbruk vid min stuga. Vi hyrde ut till fäbodbrukare och hade inga problem. Det är alltså inte svart och vitt, utan det finns och fungerar om man har rätt förutsättningar.

Vi måste självklart ha förståelse för hur det ser ut där ute, och då kan vi inte sätta upp regler som om allt vore svartvitt.

Fru talman! Acceptans är ett viktigt ord när vi talar om varg. Det råder ingen tvekan om det. Det är nog också ett svar till Isak From när han funderar över lo, björn och kungsörn. När det gäller björn och lo har vi både jakt och förvaltning av stammen, och då får vi på ett annat sätt en acceptans.

Redan efter årets vargjakt har vi kommit en bra bit på väg vad gäller acceptansen. Tyvärr kan jag inte tolka insändaren på Brännpunkt på annat sätt än att allt ska göras om från början.

Vi talar om gynnsam bevarandestatus, men vi borde tala om minsta livskraftiga population. Det tycker jag att forskarna ska ta fram. Den siffra man använder sig av, med både hängslen och livrem, är 100 vargar. Till detta har politiken lagt ytterligare 170, som en säkerhetsbuffert. 170-270 sa politiken. Det slutade med att det blev 270 i Naturvårdsverket. Här finns alltså en stor säkerhetsmarginal.

Många av de domslut som kom gällde tidigare lagstiftning. Nu vore det intressant att få ett avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen i överklagandedelen. Kan vi sedan också reda ut med Bryssel att den förvaltning vi bedriver i Sverige är förenlig med EU-lagstiftningen kan vi ta frågan därifrån.

Jag hoppas att Sven-Erik Bucht tänker om på denna punkt och får med sig MP på en ny syn.

Fru talman! Även ett statsråd kan ha en dålig dag. Det har jag förstått efter att ha läst svaret vi fick. Jag läste det flera gånger, men jag blev inte riktigt klok på vad det är regeringen vill göra. Först när Emma Nohrén klev fram förstod jag vad regeringen vill göra i den kommande utredningen. Då blev det också solklart vem det är som styr rovdjurspolitiken i den rödgröna regeringen. Det är Miljöpartiet. Det blev alldeles tydligt i dag för min del.

Låt mig citera: "Rovdjurspolitik är en samhällsfråga. Det är en balansakt där flera olika intressen står mot varandra. Människor och rovdjur ska kunna leva tillsammans, och därför är det viktigt att vi gör vad vi kan på alla plan för att det ska fungera så bra som möjligt. Vi måste ha en politik som värnar både människa och djur."

Oavsett vad en utredning kommer fram till ser koncentrationen av våra vargar ut på samma sätt. Jag frågar ministern igen: Hur kommer ni att hantera koncentrationen av vargar i Dalarna, Värmland och Örebro? Där finns tyngdpunkten i hela vargstammen. Hur kommer detta att påverka den kommande utredningen?

Fru talman! Jag tackar landsbygdsministern för svaret. Jag är dock inte helt övertygad om att det landsbygdsministern säger alla gånger överensstämmer med verkligheten. Landsbygdsministerns svar är välskrivet, men det låter annorlunda i talarstolen.

Låt oss gå ifrån tanken på livsmedelsstrategi och tala livsmedelsproduktion i stället. Var kommer maten från? Vem tillverkar maten? Hur blir maten till i detta land? Det är frågor som har nära samband med de rovdjur som rör sig i Mellansverige när det inte längre är någon som kan producera maten som sedan ska bli en exportsuccé för Sverige.

Jag hör det samordnade svaret från regeringen, och jag hör Emma Nohrén tala om att när vi har kontroll över hur många individer som finns i den svenska vargstammen ska det till någon form av skydds- eller licensjakt. Det är intressant, för Emma Nohréns partikamrat Åsa Romson, som också är miljöminister, har uttryckt sig på ett helt annat sätt medialt.

Har regeringen över huvud taget för avsikt att minska den totala vargstammen? Eller är det Miljöpartiet som bestämmer hur många vargar det ska finnas i Sverige? I så fall sitter den svenska regeringen i knät på ett parti.

En tidigare statsminister sa att har man inte förberett sig innan man går in i regeringsställning är man oförberedd, och det är den typen av vargpolitik vi nu ser.

Fru talman! Man kan göra det lätt för sig och hänvisa till rovdjurspropositionen. I den står uttryckligen det som både Socialdemokraterna och de borgerliga partierna röstat för, nämligen att det ska utvärderas kontinuerligt. Myndigheterna ska fortsätta att följa frågan.

Att Socialdemokraterna och Miljöpartiet har kommit överens om att blanda in Jordbruksverket i detta ger ökat stöd för att få fram bra siffror utifrån landsbygdens perspektiv, såsom fäbodbruk och andra former av bruk.

Debatten svängde över i en allmän landsbygdspolitisk debatt, och Daniel Bäckström frågade vad vi vill. Vi hade gärna sett att Centerpartiet hade jobbat mer med landsbygdsprogrammet. Då hade det kanske varit på plats. Vi tyckte att Eskil hade en god ambition. Men någon bromsade det, så tyvärr har vi inget landsbygdsprogram på plats.

Socialdemokraterna har sagt att vi måste få fram servicepunkter på landsbygden. Vi måste ha samhällsservice i alla kommuner för att få dit företag och för att människor ska kunna bo och verka där. Det är en del av det vi måste göra.

Vi har också startat en översyn av det statliga riskkapitalet så att det ska gå att driva företag på landsbygden. Det kan inte vara så att en skiduthyrare, en hotellägare eller en snickeriföretagare inte får låna pengar för att verksamheten befinner sig i inlandet i Jämtland, Dalarna eller Värmland, för då tycker finanskapitalet att det inte är värt att satsa på.

Vi socialdemokrater vill satsa i hela landet, och vi vill styra politiken så att det ska gå att bo och verka i hela landet. Det innefattar bland annat att man ska kunna driva företag i hela landet och att man ska kunna ha skydd för sina djur i hela landet.

Fru talman! Om du är för varg är du emot landsbygd, och om du är emot varg är du för landsbygd. Det hör jag när jag lyssnar på Alliansen. Förenklar ni inte frågeställningen om landsbygdsutveckling eller vargen ganska mycket när ni sätter in det på det sättet? Jag tycker faktiskt att ni gör det. Såväl vargens som landsbygdens status är betydligt mer komplex. Så enkelt kan man inte göra det för sig.

Jag ser ett samhälle där både varg och en levande landsbygd finns. Vargen är här för att stanna. Det är inte frågan om att ha varg eller inte. Vi måste hitta en balans, och vi fortsätter därför att titta på detta.

Jag respekterar det beslut som fattades här i riksdagen om 170-270 vargar. Naturvårdsverket fastställde det till 270. Så länge inget annat beslut har fattats är detta beslut vägledande.

När det gäller om det ska bli licensjakt 2016 har Naturvårdsverket delegerat detta till länsstyrelserna i mellanområdena. Det är de som fattar beslut i dessa frågor.

Jag kommer att ha respekt för de beslut som fattas på regional nivå. Vi har fört ned medbeslutandet på regional nivå, men vi vet inte vad rättsprocesserna kommer att leda till. Det får vi ha respekt för. Som statsråd har jag över huvud taget ingen anledning att gå in i de rättsprocesserna. Jag tänker inte göra det.

Lars Tysklind! När det gäller vad som har förändrats i sak tycker jag inte att du har lyssnat på dina allianskamrater. De sa att det finns mycket, mycket mer varg. De sa i alla fall att de tror det. Men är det inte dags att vi tittar på hur det egentligen är? Det är viktigt att vi får belägg för det så att vi kan hantera den här frågan på ett korrekt och riktigt sätt.

Fru talman! Jag tackar för möjligheten att ha den här debatten och det här samtalet.

Återigen: Det här är en oerhört viktig fråga, och jag tror att den kommer att bli ännu större ju längre ökningstakten fortsätter i många bygder som har en stor vargstam i dag.

Vi kommer att behöva fler perspektiv. Det är kanske dags att börja ta sig an detaljerna. Även om man ibland hänvisar till att beslut delegerats till olika instanser har vi ett helhetsansvar. Vi har också ett ansvar att följa upp hur det ser ut på lokalplanet ute i bygderna i Sverige.

Jag vet utifrån erfarenheterna från mitt hemlän Värmland att det här är en fråga som det senaste året har ökat i omfattning både i debattforum och bland människors samtalsfrågor. Man berörs på olika sätt. Vardagen är inte densamma längre. Förutsättningarna att bedriva jordbruk och djurhållning på landsbygden i stora delar av Värmland är absolut inte desamma som före vargens utbredning.

I takt med att vargen breder ut sig ännu mer och det förtätas påverkas förutsättningarna för djurhållning och näringsverksamhet oerhört mycket också framöver.

Vi har inte talat så mycket om jakt i dag, och vi har inte talat om älgstammens fortsatta utveckling. Men jag vet att älgstammen har minskat dramatiskt i områden i Värmland där vi haft varg under lång tid. Man diskuterar nu i många områden om man över huvud taget kan bedriva jakt i höst. Detta är stora värden för landsbygden, och det är värden som vi måste våga lyfta fram här i kammaren.

Jag vill tacka landsbygdsministern och övriga som deltagit för inläggen och dialogen. Jag hoppas att vi kan följa upp detta med mycket konkreta strategier från regeringen som inbegriper att det blir en förvaltningsjakt nästa vinter.

Fru talman! Jag glömde kommentera Anders Ahlgrens fråga om koncentrationen. Det är klart att också koncentrationen av varg kommer att belysas. Hänsyn kommer givetvis att tas till områden som har en väldigt hög koncentration. Det tycker jag är ganska givet.

Däremot fattas besluten på regional nivå, och jag tycker att det är så vi ska ha det. Jag blir lite rädd när jag hör Daniel Bäckström tala om att vi ska ta oss an detaljerna här i kammaren. Nej, jag tror inte att vi ska ta oss an detaljerna och börja centralstyra. Jag tror på den regionala nivån och att den kan hantera dessa saker på ett klokt och korrekt sätt. Det blir inget centralstyre för mig i alla fall.

Det är en komplex fråga, och det är viktigt att man hanterar den på ett klokt och bra sätt. Som jag sa måste vi ha respekt för såväl rovdjuret som människan. Den här debatten har förts på en saklig och bra nivå, och jag vill tacka er alla för den.

Överläggningen var härmed avslutad.