Sveriges politik för ett fritt Palestina och fred i Mellanöstern

Herr talman! Hans Linde, Hans Wallmark och Karin Enström har ställt frågor till mig som alla rör Palestina. Jag väljer att besvara interpellationerna i ett sammanhang.

Låt mig först understryka den tonvikt som Sverige och EU lägger vid att finna en slutstatusöverenskommelse. Målet är att Israel och Palestina ska kunna leva sida vid sida inom ömsesidigt erkända gränser, med 1967 års gränser som utgångspunkt och med Jerusalem som huvudstad för två stater och där eventuella markbyten accepteras endast om parterna framförhandlar dem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Hans Linde har frågat mig när regeringen avser att erkänna Palestina.

Fredsförhandlingarna har gått i stå. Läget på marken är så allvarligt att möjligheten att uppnå en tvåstatslösning håller på att förgås. Alla bör vid det här laget veta att det inte finns någon militär lösning på konflikten. Det är mot denna bakgrund som Sverige har valt att erkänna Palestina.

För det första innebär erkännandet en energiinjektion i den avstannade fredsprocessen. Det stärker de konstruktiva krafterna på båda sidor.

För det andra betyder erkännandet att obalansen mellan parterna minskar. Mindre ojämlika parter är nödvändigt för att nå resultat.

För det tredje inger erkännandet hopp. 20-åriga palestinier har upplevt hur det mesta har blivit sämre. På den andra sidan har israeliska ungdomars liv präglats av rädsla och oro för terrorattentat. I båda länderna ökar uppgivenheten och radikaliseringen. Ungdomarna måste ges en strimma hopp.

För det fjärde är de folkrättsliga kriterierna för ett erkännande uppfyllda. Det finns ett territorium, om än med icke fastställda gränser, och samma situation gäller även för Israel. Det finns en permanent befolkning. Och det finns en regering med möjlighet att uppvisa inre och yttre kontroll.

Den palestinska myndigheten har förvisso inte full kontroll över det palestinska territoriet. I Gaza finns, efter den palestinska enhetsregeringens inrättande och försoningsöverenskommelsen mellan Hamas och Fatah, bättre förutsättningar att påvisa sammanhållen inre kontroll. Att inte erkänna Palestina med hänvisning till den israeliska ockupationen kan anses stå i strid med den folkrättsliga principen om "ingen rätt ur en orätt".

Därutöver har världssamfundet erkänt Palestinas statsduglighet, det vill säga förmåga att åta sig de förpliktelser som åligger en stat.

Sverige har tidigare erkänt stater - Kroatien 1992 och Kosovo 2008 - trots att dessa saknade faktisk kontroll över delar av sitt territorium. Palestina är, liksom dessa, ett speciellt fall.

Hans Linde har också frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att kalla hem försvarsattachén vid ambassaden i Tel Aviv samt avser att ta för att Sverige ska avbryta sin vapenhandel med Israel.

I regionen pågår komplicerade konflikter. Försvarsattachéns uppgift är att bidra med säkerhets- och försvarspolitisk analys som är av betydelse för Sveriges förståelse av dessa regionala frågor. Sverige avser inte att nu kalla hem försvarsattachén, som Hans Linde föreslår.

Sverige har inget försvarssamarbete med Israel, och vi exporterar inte krigsmateriel till landet. Sverige har inte något generellt förbud mot import av krigsmateriel. Det följer av Sveriges folkrättsliga förpliktelser att vi inte köper materiel eller tjänster från länder som är föremål för internationella sanktioner på området. Israel står i dagsläget inte under några sådana sanktioner. Regeringen avser inte att nu vidta några åtgärder på området.

Hans Linde har även frågat vilka initiativ jag avser att ta för att Sverige ska införa en tydlig ursprungsmärkning av israeliska bosättarprodukter.

Bosättningarna strider mot folkrätten. Regeringen stöder därför frivillig ursprungsmärkning av produkter från ockuperad mark i Palestina. Det mest effektiva skulle vara om detta kunde genomföras på EU-nivå eller på basis av EU-rekommendationer. Om det inte visar sig möjligt kommer Sverige emellertid, i likhet med andra EU-länder, att ta fram motsvarande rekommendationer på nationell nivå.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Hans Wallmark har frågat mig hur ett erkännande av Palestina kommer att påverka Sveriges roll som pådrivande i de förhandlingar och den politiska process som nu pågår i EU-kretsen och den roll som Sverige haft i dessa under lång tid.

I diskussionen i EU-kretsen tillhör Sverige de medlemsstater som driver på för en aktiv och tydlig EU-politik för fredsprocessen. Sveriges röst är väl respekterad. Erkännandet av Palestina har gett ytterligare tyngd åt Sveriges röst i dessa frågor. Samtidigt som vi självfallet står upp för den politik som är överenskommen inom EU, kommer vi att arbeta aktivt för att EU än tydligare ska stå upp för denna politik gentemot parterna. Jag vill understryka att EU sedan 2009 står redo att erkänna Palestina "när så är lämpligt". Den svenska regeringen bedömer att det är nu. Ett erkännande av en stat sker av regeringar på nationell nivå, inte på EU-nivå.

Karin Enström har frågat mig om det är regeringens mening att ändra på den praxis som länge gällt som grund för att Sverige ska erkänna en stat.

Sverige har inte för avsikt att ändra denna praxis. Som jag har redogjort för finns det stöd i folkrätten för ett erkännande.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka utrikesministern för det utförliga svaret.

Min interpellation skrevs innan regeringen hade fattat beslut om att erkänna Palestina. Från Vänsterpartiets sida delar vi regeringens syn att de folkrättsliga kriterierna är uppfyllda, och vi välkomnar starkt regeringens beslut att erkänna Palestina.

Vi vill se fred i Mellanöstern, och vi ser att det förutsätter en tvåstatslösning, ett fritt och demokratiskt Palestina sida vid sida med ett fritt och demokratiskt Israel.

Men vi ser också att förutsättningarna för en tvåstatslösning steg för steg slås sönder. På Västbanken och i östra Jerusalem pågår en närmast daglig kamp om kvadratmeter, en kamp som det palestinska folket alldeles för ofta går förlorande ur. Bosättningarna expanderar. Den illegala muren fortsätter att byggas. Det pågår i det närmaste en lågintensivt etnisk rensning på palestinier där de fördrivs från hem efter hem. På Gazaremsan har Israels blockad och godtyckliga beskjutningar slagit sönder alla förutsättningar för att de 1,8 miljonerna invånare ska kunna leva värdiga liv.

Menar man allvar med att man stöder en tvåstatslösning krävs det mer än högtidliga deklarationer. Det krävs också att man är beredd att agera för ett fritt Palestina, att man visar handling.

Jag instämmer i utrikesministerns tidigare uttalanden: Risken i dag är inte att ett svenskt erkännande kommer för tidigt, utan risken är i stället att det kommer alldeles för sent.

Men jag säger att detta är en viktig signal. Det är en viktig signal av hopp till det palestinska folket, som är i desperat behov av något att kunna hoppas på. Det skickar en tydlig signal av hopp till de palestinier som lever i skuggan av muren, som får sina liv sönderslagna av blockaden av Gaza och som dagligen trakasseras vid någon checkpoint.

Vi vill att alla de här palestinierna - män och kvinnor, ungdomar och äldre - ska kunna tro på att det är möjligt att få en tvåstatslösning. De måste kunna tro på freden. De måste kunna tro på förhandlingarna. Då måste vi i omvärlden agera för att de ska ha någon anledning att känna framtidstro.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det här beslutet skickar även en tydlig signal till Israel i ett läge där också freden förutsätter att man börjar skicka tydliga signaler till ockupationsmakten Israel.

Ett av de mest grundläggande problemen i dag i Mellanöstern, som vi i Vänsterpartiet ser det, är att det råder en i det närmaste total straffrihet när det gäller Israels folkrättsbrott. Den israeliska regeringen vet mycket väl att man kan fortsätta med sin blockad mot Gazaremsan, kan riva palestiniers hem godtyckligt och kan borda Ship to Gazas humanitära fartyg på internationellt vatten utan att det får några som helst konsekvenser. Om vi vill att Israels regering ska välja fred och förhandlingar måste priset för att bryta mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna bli mycket högre.

Herr talman! Ett erkännande av Palestina är ett viktigt steg - det har jag försökt understryka här. Men vill den nya regeringen vara en röst för en kraftfull fred i Mellanöstern krävs det faktiskt mer. Därför har jag frågat utrikesministern om regeringen är beredd att ta hem militärattachén från Tel Aviv, om man är beredd att avbryta vapenhandel med Israel och om man är beredd att införa en tydlig märkning av bosättarprodukter.

På inget av de områdena är regeringen tyvärr beredd att gå vidare i dagsläget. Jag måste säga, utrikesministern, att jag på den här punkten är ganska förvånad. Alla de tre krav som jag reser är ju krav som Socialdemokraterna och Miljöpartiet vart och ett som enskilda partier men också tillsammans har drivit tidigare. Är det så att Socialdemokraterna och Miljöpartiet nu har bytt ståndpunkt i dessa tre frågor?

Det är också ett uttalande som rimmar ganska illa med det starka stödet till en tvåstatslösning. Det är svårt att å ena sidan säga att man vill se en tvåstatslösning och å andra sidan säga att det är helt okej att svenska skattemedel går in i den israeliska försvarsindustrin eller att säga att svenska konsumenter inte ska ha möjlighet att i sin livsmedelsbutik välja bort bosättarprodukter.

Herr talman! Ett problem med det samlade svar som utrikesministern ger till Karin Enström, Hans Linde och Hans Wallmark illustreras av att Hans och Hans inte tycker lika. Jag tycker ungefär tvärtom när det gäller det som Hans Linde säger, och sannolikt gäller detsamma för Hans Linde när han har lyssnat till vad jag säger.

Jag tror dock att det finns en sak som förenar, och det är att målet för de allra flesta ändå är en fungerande tvåstatslösning. Där är vi överens. Jag tror också att vi är överens om att det är viktigt att etablera frihet och demokrati i den här delen av världen där ingen ska jagas, förtryckas och dödas för sin bakgrunds eller sin religiösa hemvists skull. Där tror jag att vi i grunden är rätt överens. Men sedan finns det saker och ting som skiljer oss åt.

För att en stat ska erkännas ska tre kriterier vara uppfyllda: Man ska ha kontroll över territoriet, man ska ha en befolkning och det ska finnas en regering.

Då är min fråga: Har man kontroll över territoriet? Har regeringen kontroll över territoriet?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är inte så att det inte finns problem i Israel, för det gör det. Min fråga gäller om regeringen i Ramallah har full kontroll över sitt territorium i Gaza. På vilken grund kan i så fall utrikesministern bekräfta det?

Man kan erkänna en stat bara en gång. Sedan är det gjort. Och nu är det gjort i detta fall. Jag uppfattar att alliansregeringen försökte övertyga, påverka och föra en dialog med resten av EU-kretsen och de länder som inte hade erkänt därför att de tidigare var Sovjetrepubliker och försöka få någon form av samlat steg. Då var vårt erkännande kopplat till att också andra skulle kunna göra detta erkännande. Så kan inte ske nu. Sverige kan inte spela den ledande rollen eftersom vi nu har erkänt. Därmed kan vi inte säga: Om vi erkänner tillsammans med er kan vi ta detta steg.

Jag förstår ändå att utrikesministern har försökt förankra sitt besked och sitt beslut i EU-kretsen.

Utrikesministern säger att man ska erkänna Palestina när så är lämpligt och att den svenska regeringen nu har funnit att den tidpunkten är lämplig.

Herr talman! Då är det viktigt att man som politiker kan utvärdera det steg som har tagits. Då undrar jag vilka kriterier utrikesministern tycker att vi från oppositionens sida ska fundera kring när det gäller att om något år utvärdera det beslut som man nu har tagit och som man fann lämpligt, nämligen ett erkännande. Kommer vi om två år att kunna se att det har blivit färre attacker från Gazas sida in mot Israel? Kommer det att handla om att det har blivit ett mindre antal dödade där nere? Eller kommer vi att se att det har blivit ett minskat antal brott mot de mänskliga fri- och rättigheter som palestinier har utövat mot andra palestinier?

När detta erkännande nu görs måste vi kunna säga, som utrikesministern säger, att detta ska vara en energiinjektion för fredsprocessen, att obalansen mellan parterna ska minska och att det ska inge hopp. Om detta nu har varit de bakomliggande faktorerna till erkännandet måste vi om något år kunna säga att det har blivit bättre och att vi påtagligt har kunnat se hoppet, energiinjektionen eller den minskade obalansen.

Herr talman! För mig kan detta mätas enbart om det har blivit mindre våld, färre terroristangrepp och mindre utövande av kränkningar mot de mänskliga rättigheterna från palestinier mot palestinier.

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret. Det innehöll svar på många frågor, men jag är ändå inte nöjd med svaret.

Jag ska börja med själva beslutet som regeringen nu har fattat, och det är upp till regeringen att fatta sådana beslut. Men det är ändå ett beslut som inte tas särskilt ofta. Att ta ett beslut om att erkänna nya stater är någonting som ska vara mycket genomtänkt och noga övervägt. Det är nämligen viktigt att följa de principer som vi har i Sverige sedan många år. Man kan kalla det för en doktrin kring vilka principer ett erkännande sker. Man kan säga att vi har haft, i alla fall fram tills nu, en strikt erkännandedoktrin. Där har det angetts vilka kriterier som vi ska följa. Dessa kriterier är att det ska vara ett folk, ett territorium och en regering som har möjlighet att uppvisa effektiv kontroll över territoriet.

Jag skulle vilja höra ett utförligare svar från utrikesministern när det gäller bedömningen av kontroll över territoriet. Utrikesministern har nämligen i sitt svar och i andra sammanhang hänvisat till beslutet att erkänna Kroatien och sedermera Kosovo som inte till fullo hade kontroll över territoriet. Men jag och Moderaterna anser att detta inte är tillämpligt på Palestina, inte minst med tanke på att man just kring Gaza inte har full kontroll över territoriet. Man har inte ens tillnärmelsevis full kontroll över territoriet. Därför vore det mycket intressant och angeläget att få höra hur regeringen har gjort bedömningen av den kontroll som den uppenbarligen anser finns även över Gaza.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det som jag är orolig för är att den praxis som Sverige har, alltså den strikta erkännandedoktrinen, urvattnas genom detta beslut. Men det finns även en annan risk, och det är att EU ytterligare splittras i denna fråga när EU har kunnat samla sig kring en någorlunda samordnad Mellanösternpolitik. Det finns en färdplan, och man har också kunnat enas om skrivningar. När Sverige då går före utan att ha gjort det genom att samordna sig med andra EU-länder är det naturligtvis en uppenbar risk att man splittras ännu mer. Detta tycker jag att utrikesministern sveper förbi både i interpellationssvaret och i den övriga debatten.

Detta är, som sagt, inte en folkrättslig debatt utan en interpellationsdebatt. Men jag skulle vilja återkomma till denna fråga. Utrikesministern kommer att ha många frågor att svara på eftersom det är många som deltar i debatten förutom interpellanterna. Men hur har regeringen på djupet resonerat kring kontrollen av territoriet, och hur resonerar regeringen kring att detta inte är resultatet av en samordnad EU-politik?

För mig och Moderaterna är det mycket viktigt att Sverige är en aktiv deltagare i EU:s gemensamma utrikespolitik. Det är vår viktigaste plattform för fred och försoning även när det gäller fredsprocessen i Mellanöstern.

Vi är också för en tvåstatslösning. Det har, precis som utrikesministern säger, gått väldigt lång tid. Men jag är ändå orolig för att detta inte gynnar det syfte som regeringen förhoppningsvis har, nämligen att det ska gynna fredsprocessen.

Herr talman! Jag vill gärna lyfta fram problematiken med att regeringen säger sig vilja stärka de moderata krafterna bland palestinierna när Hamas ingår i styret. Detta är ett faktum och en aspekt som jag anser att utrikesminister Margot Wallström inte berör tillräckligt.

Den 25 september enades Hamas och Fatah om att återuppta planen att gemensamt styra Gaza. Redan när statsminister Stefan Löfven läste upp regeringsförklaringen visste man alltså att de mer moderata krafterna är beredda att styra ihop med terrorister. Hur går detta ihop, att med ena handen hålla Hamas utanför och att man med den andra handen erkänna terrororganisationen som statsbärande makt?

Herr talman! Med anledning av detta önskar jag ett förtydligande från utrikesminister Margot Wallström. Har den svenska regeringens syn på Hamas förändrats, eller delar Sverige fortsatt EU:s syn att det är en terrororganisation? Är det villkorslösa erkännandet endast en symbolhandling, eller finns det en strategi för att uppnå reell förändring? Hur kan Sverige i så fall mer konkret stödja de moderata krafterna och samtidigt förhålla sig till Hamas?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Målet är att nå en tvåstatslösning och att israeler och palestinier ska kunna leva i fred och säkerhet. Jag hoppas innerligt att vi genom erkännandet nu inte har stängt dörren till förhandlingsrummet. Det vore djupt olyckligt. Jag hoppas innerligt att en klok svensk strategi inte är lika frånvarande som Israels ambassadör på svensk mark.

Herr talman! Ja, om det ska vara en enstats- eller tvåstatslösning har ju varit en fråga som gällt rätt länge. Vi är många som väljer två stater. De israeliska och palestinska folken har samma rätt att leva i sin stat, med gränser som är säkra och erkända av grannarna och omvärlden.

Utvecklingen i dag är mycket osäker, herr talman. I Jerusalem har vi den senaste veckan sett kampen om al-Aqsamoskén och Tempelberget, där nya bosättningar sten för sten och hus för hus släcker hoppet om att få fred och två stater - släcker hoppet om att detta ska kunna bli verklighet.

Vi har ingen fredsprocess i dag, herr talman. Även om vi kunde se en träff mellan utrikesminister Kerry och palestinska förhandlare i Washington i måndags finns det inget hopp där. Snarare har det som har hänt under den senaste veckan talat ett annat språk. Representanter för den jordanska regeringen har uttalat varningar för att det som händer i Jerusalem och runt al-Aqsa kan medföra hot mot det fredsavtal som faktiskt finns mellan Israel och Jordanien.

Herr talman! Det finns en folkrättslig grund för erkännandet av Palestina. När det gäller detta är Centerpartiet tydligt. Det ligger också i linje med den tidigare alliansregeringens beslut att uppgradera representationen för palestinierna här i Stockholm, och det ligger i linje med alliansregeringens beslut att uppgradera den palestinska representationen i generalförsamlingen. Den tidigare alliansregeringen har också klart och tydligt stöttat tillkomsten av en enhetsregering för det palestinska folket.

FN, EU och Sverige har markerat rätten till en palestinsk stat, och man har markerat territoriet - 1967 års gränser, Jerusalem som huvudstad för två stater och markbyten enligt överenskommelser, bland annat. Erkännandet av Palestina som stat är i grunden rätt, herr talman, men det är viktigt att det sker noggrant och enligt konstens alla regler utifrån den svenska traditionen. Där har vi från Centerpartiets sida kritiserat regeringen. Det är inte det som är föremål för debatten här i dag, men jag vill vara tydlig.

Det är viktigt att det finns en bredare strategi för det fortsatta agerandet efter erkännandet, herr talman. Det gäller då inte enbart bistånd. Biståndet är en viktig del, men det finns också andra frågor. En av interpellanterna lyfte till exempel fram frågan om produkter från bosättningar.

Där har vi från Centerpartiets sida varit tydliga med att det inte kan vara så att ockupationsmakten njuter frukter från ockuperad mark genom att kunna använda det israeliska frihandelsavtalet och de möjligheter det ger att sälja dessa produkter, utan att man som konsument får kunskap om detta enligt vad som är uttalat i EU:s regelverk. Det är alltså viktigt att man på de områdena är tydlig och har en strategi, precis som när man agerar i frågan om nya bosättningar och annat. Man ska inte bara nöja sig med ett erkännande och ett bistånd och sedan backa. Det är viktigt att det finns en bredare och mer samlad strategi från regeringens sida i den delen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tycker att beslutet att erkänna Palestina är glädjande, och jag är faktiskt förvånad över att debatten handlar om att det skulle vara för tidigt. Frågan är ju snarare om det inte är för sent. Det finns nämligen väldigt lite kvar av Palestina i dag, även om man räknar med 1967 års gränser. Det finns tidigare fastslagna gränser, från 1948, som har kränkts av Israel. Men även om vi alltså utgår från 1967 års gränser - som är de som gäller enligt FN-resolutionerna - finns det inte mycket kvar, och det blir mindre och mindre hela tiden.

Samtidigt som vi har den här debatten om ett erkännande kommer det nämligen nya beslut om bosättningar, och bosättningarna symboliserar stöld av palestiniernas mark. Det är stöld i strid med FN:s resolutioner och internationell rätt. Tittar man på en karta över hur FN har dragit upp gränserna för Palestina i förhållande till Israel och jämför den med hur det ser ut i dag ser man att det bara är minimala skärvor kvar av det land palestinierna en gång hade. Med tanke på detta är det verkligen hög tid att erkänna Palestina, alltså medan det finns någonting kvar över huvud taget.

Vi kan också se att beslutet har gett många palestinier här i Sverige hopp. Många är förtvivlade över situationen i hemlandet, där de har kvar sina släktningar. Det har varit så mycket negativt som har hänt, inte minst bombningarna av Gaza och alla oskyldiga människor som har dött där, att man verkligen behöver hopp i den situationen.

Vad gäller de formella kriterierna har vi erkänt till exempel Kosovo. Det finns ett territorium, det finns en befolkning och det finns en regering. Jag tycker alltså att det är en märklig diskussion. Jag tycker också att det är konstigt att det är så självklart att erkänna Israel, alltså ockupationsmakten, medan palestinierna ska få vänta och vänta. Man undrar ju vad de ska vänta på - nya bosättningar, så att det inte finns något land kvar?

Att vi över huvud taget har diskussionen om bosättarprodukter visar att någonting är väldigt fel. Bosättarprodukterna är tillverkade på palestinsk mark, som är stulen av bosättare i Israel. Marken är stulen, och människor har tvingats lämna sina hem. Den representerar dock även naturtillgångar som enligt internationell rätt tillhör palestinierna.

Dessa bosättarprodukter säljs över hela världen, inte minst här i EU. En undersökning 2012 visade att vi i EU köper 15 gånger så mycket från bosättare jämfört med vad vi köper från palestinier, som dessutom har svårt att exportera eftersom Gaza har en blockad lagd över sig. Människorna där har alltså svårt att försörja sig, och ett försök att exportera slutade i att man brände upp den båt som skulle användas till export.

Vi kan alltså se förhållandena här: Många gånger fler bosättarprodukter, som egentligen är illegala, kommer hit och köps av oss. Däremot köper vi inte av palestinierna. Det är en självklarhet att vi ska ha en märkning av bosättarprodukter så att man som konsument kan avgöra om man vill köpa dem eller inte. Man måste åtminstone få den informationen.

Sedan är det så att större delen av världen har erkänt Palestina, och det är fantastiskt att vi nu är föregångare i Europa. Jag hoppas att många fler kommer efter oss.

Herr talman! Utrikesministern talade om att regeringen och Sverige har erkänt Palestina som stat för fredens skull. Men en fred kan väl inte byggas där den ena parten vill utplåna den andra, herr talman. Hamas, som regerar i Gaza och är utpekad som terroristorganisation, har i sina stadgar att utplåna staten Israel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Min fråga är alltså hur fred kan byggas när den ena parten - Hamas - vill utplåna staten Israel.

Herr talman! Jag tackar alla som har kommenterat. Vi kan börja med den sista frågan.

Regeringen anser att ett erkännande stärker de moderata demokratiska krafterna i Palestina. Regeringen och EU står fast vid att inte tala direkt med Hamas så länge man inte tar avstånd från våld, erkänner Israels existens och respekterar ingångna avtal. Ett erkännande syftar i stället till att stärka enhetsregeringen, Palestinska myndigheten, i dess strävan efter en fungerande statsbildning och demokrati. Det är ju detta det handlar om.

Det finns stöd i folkrätten för ett erkännande. Det här är ju ingen strikt doktrin, Karin Enström. Och jag vill inte genera någon med att läsa upp också vad tidigare moderata utrikesministrar har uttalat när det gäller detta med erkännandefrågor.

Det är förstås en sammanvägd bedömning av folkrättsliga kriterier, men det är också en politisk fråga. Och precis det medgav också Carl Bildt när det gällde Kosovo. Det var långt ifrån någon enighet i EU. Jag var EU-kommissionär vid den tiden och minns hur uppslitande debatten var kring Kosovo, och fortfarande har inte alla EU-medlemsstater erkänt Kosovo. Men Kosovo erkändes som stat trots att man inte hade full kontroll av territoriet, till exempel.

I september träffades en överenskommelse mellan Fatah och Hamas om att den palestinska myndigheten ska ta över det fulla ansvaret i Gaza, där man inte haft något myndighetsansvar sedan 2007. Regeringen anser därför att den palestinska myndigheten har bättre förutsättningar att påvisa inre kontroll, åtminstone delvis, precis som i tidigare fall.

Sverige har tidigare erkänt stater som vi redan har nämnt här, både Kroatien och Kosovo, trots att de saknade faktisk kontroll över delar av sina territorier. Att inte erkänna Palestina med hänvisning till ockupationen anses stå i strid med principen om no fruits of aggression, alltså ingen rätt ur en orätt, eftersom Israel hindrar Palestina att utöva inre kontroll på både Västbanken och i Gaza.

Palestina har ingått internationella förpliktelser och kan påvisa sin självständighet utåt. De finns med i Unesco, de har observatörsstatus i FN och de har erkänts som statsdugliga. Palestina har tidigare erkänts av 134 länder - vi är det 135:e landet - där det tillsammans bor 5,5 miljarder människor, 80 procent av jordens befolkning. Dit räknas också Brasilien, Indien och Island. Det är alltså inte, som somliga försöker göra gällande, bara några före detta kommunistdiktaturer, som vi har hört, utan det är 135 länder.

Hans Wallmark, det är en bra fråga vad det är vi kan hoppas på med ett erkännande. Vad innebär det? Ska vi tro att vi ska kunna bocka av ett antal effekter omedelbart eller om ett år? Oppositionen skulle säkert vilja ha en sådan checklista, men det finns ingen sådan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Efter vad som har hänt på sistone finns det strån att hålla oss fast vid när det gäller hela tanken på en tvåstatslösning, för snart orkar man inte ens höra ordet tvåstatslösning. Hur ska vi förflytta oss i den riktningen? Då har vi att hålla oss till de tecken som vi faktiskt kan se på en organiserad demokratisk utveckling. Det är utifrån det som vi får göra en bedömning.

Herr talman! De upprörda borgerliga företrädarna här får ursäkta lite. Nu har ju Sverige erkänt Palestina, och som Hans Wallmark sade tidigare avser tydligen inte Moderaterna att riva upp beslutet. Då är den intressanta frågan nu: Hur går vi vidare? Vad är nästa steg i Sveriges engagemang? Vad kommer man nu att göra från den nya regeringens sida för att vara en kraft för fred och för ett fritt Palestina?

Beslutet från den svenska regeringens sida föder hopp, men det föder också förväntningar, förväntningar på en regering i Sverige som på ett tydligare sätt än tidigare regering ska engagera sig i fredsprocessen. Men jag tror också att det föder en förväntan om att Sverige ska vara mycket tydligare med att folkrättsbrott alltid måste få konsekvenser, att folkrättsbrott aldrig kan passera obestraffat.

Jag har lyft fram några förslag i min interpellation. Det är inte en slump att jag lyfter fram just dessa förslag, för det är förslag som vi många gånger har drivit gemensamt i riksdagen, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det handlar om märkning av bosättarprodukter. Anledningen till att till exempel Socialdemokraterna har haft en egen kampanj med krav på märkning av bosättarprodukter var att man såg att det inte var möjligt att komma fram inom EU på denna punkt, att Sverige behövde gå före, precis som man redan har gjort i Storbritannien. Samma sak är det när det gäller vapenhandeln.

Nu säger utrikesministern att det inte finns något försvarspolitiskt samarbete med Israel i dag. Det är ett besked som jag välkomnar. Det är i så fall ett tydligt skifte i Sveriges relationer till Israel, för vi vet att den svenska försvarsmakten tidigare haft ett intensivt besöksutbyte med den israeliska försvarsmakten. Vi vet att Israel haft möjlighet att testa vapensystem på svenskt territorium. Det är därför som försvarsattachén i Tel Aviv varit så omdiskuterad. Hen har ju inte bara ägnat sig åt säkerhetspolitiska analyser.

Jag uppfattar det ändå som att man ska tolka utrikesministerns ord som att inga besöksutbyten i dag pågår mellan Israels armé och den svenska försvarsmakten och att det inte är aktuellt att Israel igen ska få testa några vapensystem på svenskt territorium.

Utrikesministern får ursäkta att jag måste kommentera lite av det som sagts från den borgerliga sidan här. När jag lyssnar på flera av de borgerliga representanterna är det inte utan att jag tänker lite på Groucho Marx när han sade: Gillar ni inte mina principer har jag andra.

Så är det: Alla principer man hänvisar till i sina argumentationer och inlägg är ju principer som borgerliga regeringar tidigare själva har brutit mot. Man hävdar att för ett erkännande krävs full kontroll av ett territorium. Men vi kan påminna om att den borgerliga regeringen kunde erkänna Kosovo utan att den kosovanska regeringen hade full kontroll över sitt territorium.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När vi tittar ut över världen i dag kan vi konstatera att en lång rad regeringar saknar kontroll av sina territorier. Det gäller Somalia, Afghanistan, Centralafrikanska republiken. Är det någonting som Moderaterna och Kristdemokraterna vill dra tillbaka erkännandena av?

Karin Enström hävdar att EU borde agera enat. Här kan vi igen påminna om när den borgerliga regeringen erkände Kosovo. Då var EU i högsta grad splittrat. En lång rad EU-länder har tyvärr fortfarande inte erkänt Kosovo. Vi kan också påminna de borgerliga företrädarna om att den borgerliga regeringen röstade nej till palestinskt medlemskap i Unesco den 31 oktober 2011. Då röstade den stora majoriteten av EU-länderna ja eller avstod. Men det var 14 länder i världen som röstade nej. Det var bland annat Israel, USA och atollöar i Stilla Havet, och så var det Sverige. Enighet var uppenbarligen inte så viktigt när utrikesministern hette Carl Bildt.

Sofia Damm och Magnus Oscarsson hänvisar till Hamas kränkningar av folkrätten. Men låt mig vara glasklar: Hamas kränkningar förtjänar fördömanden, men ett erkännande av en stat är ett erkännande av en stat, inte en recension av en viss rörelses politik. Annars skulle ju inte Sverige ha kunnat erkänna Saudiarabien, Iran, Burma eller Nordkorea. Eller är det regimer som vi också ska dra tillbaka våra erkännanden av?

Uppenbarligen finns en helt ny syn på erkännandepolitik från Kristdemokraternas sida.

Herr talman! Först vill jag vända mig till Sofia Damm och gratulera henne till hennes första inlägg från riksdagens talarstol. Det är bra med duktiga politiska företrädare för vårt gemensamma Skåne, och det tror jag att Sofia kommer att visa härifrån riksdagens talarstol.

Herr talman! Sedan vill jag vända mig till Hans Linde. När jag lyssnar på Hans Linde brukar jag inte så ofta tänka på Groucho Marx. Jag tänker på en helt annan Marx.

Han försökte göra distinktionen mellan ett erkännande och en stat som redan är erkänd. Afghanistan, Somalia och andra är ju stater som redan är erkända. Det vi nu har sett och bevittnat är att regeringen själv gör detta erkännande. Då är det intressant att reflektera över detta om man har kontroll över sitt territorium.

Det vi har talat om är inte att man har trupp från annat land - ockupation som utrikesministern är inne på - utan det är huruvida regeringen själv har kontroll över sitt lands territorium. Det är den stora frågan. Då är min fråga: Anser utrikesministern att regeringen i Ramallah har full kontroll över sitt territorium i Gaza?

För mig är det viktigt att vi använder oss av EU-familjen. Därför tycker jag att det är sorgligt att man nu har valt att använda det verktyg som vi hade kunnat använda för att påverka och föra resonemang inom EU-familjen.

Sedan vill jag upplysa om att jag tycker att både Island och Brasilien är bra länder, men de är inte delar av EU-familjen.

Det som är problemet med ett erkännande är bara att det går att göra en gång. Nu har regeringen gjort det, och därmed kan vi inte använda det som ett verktyg i koordineringen och frammejslandet av en gemensam position inom EU-familjen. Det är det jag vill beklaga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Från socialdemokratiskt och även från vänsterpartistiskt håll säger man att frågan inte är huruvida det är för tidigt, utan frågan är huruvida det är för sent. Utrikesministern nämner själv att det är drygt 130 länder som har erkänt Palestina som stat. Därför är den grundläggande frågeställningen, som utrikesministern själv lyfter fram i sitt svar, "när så är lämpligt".

Herr talman! Med all respekt vill jag komma tillbaka till hur vi ska kunna utvärdera regeringen så att vi vet att detta var vid tidpunkten när det var lämpligt. Jag är därför intresserad av de kriterier som utrikesministern själv kan tänka sig.

Jag har föreslagit några: Vi kan se att det var lämpligt för att det har blivit hopp, lugn och stabilitet så att antalet terrorattacker från Gaza mot Israel har minskat, att antalet döda har minskat eller att antalet övergrepp mot de mänskliga fri- och rättigheterna av palestinier mot palestinier har minskat. Det är några förslag på kriterier som vi kan använda för att kunna utvärdera att regeringen gjorde detta vid lämplig tidpunkt.

Herr talman! Regeringen säger sig vara en samförståndsregering. Det är bra, och vi ska på många sätt visa att vi också tar den utsträckta handen.

Men åtta anmälda debattörer utöver utrikesministern i denna interpellationsdebatt tyder på att frågan har en laddning och en komplexitet. Min avslutande fråga blir därför: Har regeringen verkligen visat prov på den samförståndsanda som man säger sig vilja ha då regeringen ser att detta föder så många frågor och invändningar som vi har fått prov på här i kammaren?

Herr talman! I min interpellation ställer jag frågan om den doktrin som finns i Sverige för att erkänna stater. Det är riktigt som utrikesministern säger att det självklart alltid är en del politik i erkännandet av en stat. Det är dock viktigt att säga att det inte är fråga om vad man just då råkar tycka om en statsbildning eller att det vore allmänt lämpligt, utan vi har de tre viktiga kriterierna.

Om vi går tillbaka i historien till de två senaste erkännanden, Kroatien och Kosovo, hävdar jag att den brist på kontroll av territorier som fanns då inte alls var lika stor som den är i Palestina. Det är ett faktum. Även om inte alla EU-länder tyckte exakt samma sak var båda dessa erkännanden en del i ett samordnat EU-agerande. Det var lite olika länder i de två fallen med Kroatien och Kosovo som valde att gå en annan väg, men det var en del i en process.

En av de poänger jag försökt göra är att det är viktigt att vi så långt det är möjligt agerar tillsammans i en gemensam utrikespolitik inom EU. Det hoppas jag att även denna regering tycker är en viktig fråga.

I de principer vi har talat om finns ett tungt argument om att det gärna ska finnas en nationell samsyn för ett erkännande. Regeringen äger frågan, men i frågor av större vikt är det bra att eftersträva en nationell samsyn.

I detta har regeringen brustit, och det har jag också varit kritisk till tidigare, herr talman. Man samrådde inte med eller informerade oppositionen innan man gick ut med sin avsikt. Man kallade inte heller skyndsamt till sammanträde i utrikesnämnden, som är det formella forumet för att informera om ärenden av större betydelse i utrikespolitiken. Det handlade om att informera om avsikt och skäl, det vill säga hur regeringen kom fram till detta beslut.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag har som sagt varit kritisk och är fortfarande kritisk till det sätt som beslutet fattats. Jag är också kritisk till de delar som handlar om kriterierna. Det går inte att dra exakta paralleller vare sig till erkännandet av Kroatien 1992 eller erkännandet av Kosovo.

Utrikesministern gav till svar att regeringens bedömning är att kontrollen är fullt tillräcklig. Här gör vi uppenbart helt olika bedömningar.

Jag kan dessutom garantera utrikesministern att om man börjar nagga erkännandedoktrinen i kanten kommer det att komma ett pärlband av erkännandefrågor. Det gäller Västsahara och flera andra områden där det finns krav på Sverige att erkänna dem som stater.

Det vore intressant att höra hur regeringen avser att agera då. Är det den dagen den sorgen? Eller är det svårare när man har börjat nagga i kanten att hålla emot om man inte har den uppfattningen?

Herr talman! Utrikesminister Margot Wallström anser att Sverige varit för sent ute med att erkänna Palestina som stat. Men låt oss slå fast: Att utropa en stat är ingen genväg förbi komplexa och tuffa förhandlingar.

Herr talman! Hans Linde vill att vi ska blicka framåt. Det är klart att vi ska blicka framåt. Just därför ställde jag frågan om hur Sveriges regering kommer att förhålla sig till Hamas framöver.

En fredsprocess kräver förtroende. Israel måste också känna förtroende för det som ska bli en palestinsk stat. Israel har nu kallat hem sin ambassadör. För Israel handlar det om den egna nationens existens, och det är en viktigare fråga än symbolutspel. När Israel känner att omvärlden inte ställer krav på till exempel Hamas är det enda man har att förlita sig på den egna förmågan att försvara sig.

Herr talman! Vad har utrikesministern att säga om den fortsatta relationen till Israel?

Herr talman! Erkännandet av stater är verkligen ingen lösning på komplexa problem. Där har Sofia Damm alldeles rätt. Erkännandet av stater ska följa vissa former. Karin Enström har helt rätt i sitt uttalande. Vikten av att hålla sig till dessa former är entydig.

Ett erkännande är unikt och ska prövas noga. Jag har hittat och vill dela med mig av ett svar i riksdagen från den 11 februari 1992 där Margareta af Ugglas konstaterar: "Kravet på territorium innebär inte att territoriet måste vara i detalj fixerat genom en gränsdragning - Israel invaldes i FN 1949 trots att gränserna var omstridda. Kravet på kontroll skall sammanvägas med andra folkrättsliga hänsyn - en rätt till självbestämmande kan sålunda kompensera viss brist på kontroll som är en följd av yttre påverkan."

Jag tycker att det var ett intressant svar att ta fasta på även i detta fall.

Det finns ett folk, och det finns ett territorium. Det är tveklöst när det gäller Palestina. När det gäller kontroll över territoriet är det en ockupation. Inom det utpekade palestinska området, den palestinska staten, är det givetvis också ett kontrollproblem. Den enhetsregering som finns måste klara det uppdraget.

Herr talman! Sverige erkänner stater, inte regeringar och organisationer. Det är viktigt att vi är tydliga med det. Regeringar kan skifta, men vi brukar inte skifta vårt erkännande med detta. Det är viktigt att ställa krav på regeringar oavsett färg. Den palestinska och israeliska sidan måste få tydliga krav på sig vad gäller demokrati och den fortsatta utvecklingen. Här hoppas jag att regeringens röst är tydlig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Det finns kritik även på den israeliska sidan. Det finns en fredsrörelse i Israel som är mycket kritisk till ockupationen och de övergrepp som pågår mot palestinierna. Avraham Burg, tidigare talman i det israeliska parlamentet Knesset, redogjorde nyligen för varför han tycker att det var rätt beslut att erkänna Palestina. Det finns alltså tunga aktörer även på den israeliska sidan som tycker att det är ett positivt beslut.

Det är inte i första hand ett krig, vilket man ofta talar om, utan det är en ockupation. Vi har en ockupationsmakt som förtrycker det palestinska folket, tar mer och mer av deras land och fördriver människor.

Det förtrycket kan också liknas vid ett apartheidsystem där man har en uppdelning av människor och där den israeliska befolkningen behandlas på ett sätt och den palestinska befolkningen på ett helt annat sätt. Tyvärr finns det också en diskriminering även bland dem som bor i Israel och inte bara dem som bor i Palestina, men värst är det naturligtvis för palestinierna.

Med tanke på detta är det uppenbart var huvudansvaret ligger i den så kallade konflikten. Det handlar om en ockupation i strid med FN:s resolutioner. Det handlar inte bara om fördrivning av människor från deras hem. Man hindrar också människor från att ta sig till arbetet, skola och till och med ta sig till sjukhus.

De brutala bombningarna är det som väcker mest medial uppmärksamhet. Men det är ett förtryck som pågår dagligen. Dessa människor behöver hopp. Det har de nu fått. Arbetet går vidare för ett fritt Palestina och en tvåstatslösning.

Fru talman! Tack, utrikesministern! Hur kan ministern vara säker på att de moderata krafterna, som ministern uttrycker sig, ska vara de som kommer att regera i en palestinsk stat i framtiden? Min fråga är: Skulle inte Sverige ha väntat med att erkänna staten Palestina så att Sverige innan hade fått garantier för att Israel inte förhandlar med ett land som vill utplåna staten Israel? Hur kan då freden byggas?

Fru talman! Folkpartiet stöder en tvåstatslösning. Vi var för länge sedan första parti i Europa att stödja det. Palestinierna har rätt att leva i en egen stat och i en demokratisk stat precis som alla andra människor på denna jord.

Detta har varit en ganska formell diskussion. Var det formellt rätt? Har vi uppfyllt kriterierna och så vidare? Den diskussionen är intressant och relevant. Jag är dock mer intresserad av annat än: Var det för tidigt? Var det sent? Var det formellt rätt, och så vidare? Frågan är: Var det rätt eller fel av Sverige? Gynnar det fredsprocessen eller inte? Jag tycker att det är fel. Det är det inte på formella grunder, men det kan det också vara. Det är fel för fredsprocessen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Precis som utrikesministern säger är det ett politiskt beslut. Det är också en signal. Ni tror att det ger positiva effekter. Jag tror att det också ger en hel del negativa effekter och signaler, bland annat att Hamas är någon form av legitim partner i detta.

Man brukar ofta benämna Hamas som bara en terroristorganisation. Det är den naturligtvis. Men det kan vara värt att tänka på: Vad står den för? Är det en terroristorganisation som bara är emot staten Israel? Nej, den är mot staten Israel, men inte bara. Den har i sina stadgar att staten Israel ska utplånas. Men det räcker inte. Dess vision är densamma som Isis vision. De ska i första steget ha ett stort Palestina, en islamistisk stat, men sedan en stat som är större än Palestina som sträcker sig utanför detta med samma typ av islamistisk politik som Isis.

I dess grundande stadgar står bland annat att läsa: Domedagen kommer inte förrän muslimerna bekämpar judarna, när juden kommer att gömma sig bakom stenar och träd. Stenarna och träden kommer att säga: O, muslimer, det finns en jude bakom mig. Kom och döda honom. Detta är ur artikel 7 i de stadgar som de skrev när de grundade organisationen. Detta är inte på något sätt representativt för alla muslimer eller islam. Det är representativt för vad Hamas står för. Att då skicka en signal att de på något sätt är en legitim partner i detta är fullständigt fel.

Jag tror att en tvåstatslösning måste förhandlas fram. Det är också vad Israel vill. Israel har tidigare visat att de är beredda att byta fred mot land i till exempel avtalet med Egypten där de lämnade tillbaka Sinai mot ett avtal om fred med en partner de kunde lita på så att våldet inte skulle fortsätta.

Man ska i detta också komma ihåg vad det skickar för signal. Man vill på något sätt belöna en positiv utveckling i Palestina. Jag har svårt att se den positiva utvecklingen. Tre gånger under historien har palestinierna tackat nej till en egen stat i en förhandlingslösning där de hade fått väldigt mycket. Senast under 2000-talet har de två gånger tackat nej till en palestinsk stat. De går nu samman med Hamas. Våldet från Gaza fortsätter. Det sköts en raket så sent som i helgen in mot Israel från detta av palestinierna starkt kontrollerade territorium.

Det är helt fel signal mot vad lösningen i denna konflikt är. Jag tycker att man ska stödja de demokratiska krafterna hos palestinierna. Det gäller inte bara de moderata krafterna som är lite mindre auktoritära utan de demokratiska krafterna. Palestinierna förtjänar att leva i demokrati. Om vi får ett demokratiskt fungerande Palestina kan vi också få en varaktig fred.

Fru talman! Här gäller det att tala snabbt, har jag förstått, om jag ska hinna svara på alla kommentarer. Jag talade alldeles för långsamt förra gången.

Som vi redan har konstaterat är beslutet att erkänna en stat ett regeringsbeslut, och dessförinnan sker överläggningar med Utrikesnämnden. Det har också skett. Allting har gått helt i enlighet med regeringsformens bestämmelser. Det är väldigt viktigt att tala om. Vi har överlagt med Utrikesnämnden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det verkar ibland som att oppositionen försöker att sitta på två stolar samtidigt. Man säger: Regeringen borde konsultera EU eller förankra det i EU. Samtidigt ville EU-nämnden lägga munkavle på mig. Jag skulle inte ens när jag åkte till mina kolleger få upplysa sakligt om vad som fanns i regeringsförklaringen.

Regeringsförklaringen ger inriktningen för svensk politik. Att konsultera med oppositionen före regeringsförklaringen var inte möjligt, för då hade vi inte ens tillträtt som regering. Det är en något underlig poäng här. Däremot var det välkänt att vi hade för avsikt att göra detta. Det har återfunnits både i kongressbeslut och i valmanifest. Avsikten var alldeles tydlig.

Det senaste inlägget är ett exempel på vad som är problemet i frågan. Om vi hela tiden ska använda den här typen av citat eller titta tillbaka i historien kan man fråga sig: Vad är det vi ska vänta på? Vad har vi väntat på i 20 år sedan Osloavtalet där man kom överens om att tvåstatslösningen var det som vi skulle ha som mål?

Jag har redan förklarat vår syn på Hamas. Vi har ingen annan syn på Hamas, och den delar vi förstås med EU. Det finns en gemensam plan som heter Middle East Peace Plan. Den ställer vi upp på, och den jobbar vi tillsammans med övriga EU-länder på. Men ett erkännande av en stat är upp till varje regering att göra.

Vi tycker att tiden är nu. Situationen är så allvarlig på marken som den är med nya bosättningsbeslut, en mur som har byggts, införande av id-kort för palestinier där man nekar besök i Jerusalem och så vidare. Med denna situation och en ämbetsmannaregering på plats med den palestinska myndigheten som har visat sig statsduglig är det rätt tid att säga att de krafterna ger vi stöd. I själva verket ser vi en radikalisering av inte minst unga människor som nu börjar ge upp hoppet. Vi vill visa att här finns ett alternativ till våldsanvändningen och hopplösheten. Här finns faktiskt en procedur för detta.

Vi kan inte annat än säga att vi erkänner Palestina som stat. I övrigt fortsätter vi med våra diplomatiska förbindelser, med våra fredsplaner genom EU och våra kontakter med båda länderna. Vi fortsätter att ställa krav på dem. Nu kan vi ställa exakt samma krav på Palestina som vi ställer på staten Israel. Det är vad det går ut på.

Ingen kan garantera någonting. Vi kan bara fortsätta våra ansträngningar att leta efter fred. Tids nog blir det dags att ta itu med alla de övriga frågorna som har att göra med till exempel märkning och annat. Nu har vi fattat det här beslutet och tagit det här paketet. Det är viktigt som en signal från Sveriges sida. Vi tror fortfarande att det är möjligt. Vi ger på det sättet vårt lilla bidrag och hoppas att inspirera andra.

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för debatten. Detta är egentligen inte första gången som Sverige går före när det gäller att erkänna stater. Vi gick före när det gällde att erkänna Angola, Algeriet, Vietnam och en lång rad andra stater. Det har aldrig utvärderats, men om vi blickar tillbaka tror jag att de allra flesta i dag känner stolthet över att Sverige gick före och vågade vara kontroversiellt. Vi kanske till och med ibland skaffade oss en och annan fiende för att vi stod upp för människors längtan efter frihet medan andra länder valde att stå på krigets, kolonialismens och ockupationens sida.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är alldeles tydligt när man lyssnar på diskussionen att de borgerliga företrädarna, möjligtvis med undantag för Kerstin Lundgren, har en uppsättning principer för jordens stater och en helt annan uppsättning principer för Palestina. Det blir tydligt i Mathias Sundins inlägg; när det gäller alla andra stater erkänner man stater, men när det gäller Palestina ska man plötsligt erkänna Hamas partiprogram. Det är en i grunden helt annan inställning till erkännandefrågor.

Detta får mig att dra konsekvensen att motståndet här inte handlar om principer. Det handlar om politik. Därför blir det helt logiskt att ställa frågan: Är ni verkligen för en tvåstatslösning? Den frågan blir relevant att ställa i detta rum.

Jag tror att vi är många i Sverige i dag som välkomnar regeringens beslut på detta område. Det finns ett oerhört starkt folkligt engagemang för fred i Mellanöstern, men också en stark solidaritet för Palestina. Det visar sig inte minst gång på gång ute på svenska gator och torg.

Jag tror att beslutet föder en förväntan i Palestina. Men det föder också en förväntan i Sverige, bland människor i vårt land, om att detta blir en nystart för Sveriges Mellanösternengagemang.

Därför vill jag avsluta med att ge ett löfte till åhörarna och till utrikesministern. Om regeringen fortsätter att driva på för fred och för ett fritt Palestina kommer den att ha Vänsterpartiets stöd. Men om man bara gör detta till en parentes kommer Margot Wallström att möta mig snart igen i denna talarstol, och då kommer mitt beröm kanske inte att vara lika översvallande som i dag.

Fru talman! Utmaningen ligger i om man vill vara en samförståndsregering eller om man vill luta sig mot Vänsterpartiet.

Det israeliska parlamentet Knesset togs upp här som ett exempel där det fanns röster som talade emot den israeliska regeringens politik och välkomnade detta beslut och besked. Det är det som är det fina med Israels parlament; det är ett av de få demokratiska parlament som finns i området. Det är därför detta är centralt för att förstå konfliktens komplexitet.

Fru talman! Hans Linde nämnde Marx tidigare i debatten. Jag råkade också tänka på Marx efter Hans Lindes inlägg. Han var stolt över att Sverige går före. Tidigare har utrikesministern sagt att Sverige var det 135:e landet. Nu får man bestämma sig om man ska vara det 135:e landet eller gå före. Det är inte riktigt kongruent.

Fru talman! Jag är helt övertygad om att utrikesministern och regeringen har ett mycket ärligt uppsåt. Det är därför vi verkligen måste fundera på när det är rätt tidpunkt. Regeringen hävdar att detta är rätt tidpunkt. Regeringen har i sin makt att erkänna, och nu har det skett. Men jag kommer som företrädare för oppositionen tillbaka och säger: Därför blir det så viktigt för att kunna utvärdera regeringen och dess utrikespolitik att veta vilka kriterier vi ska ha för att kunna utvärdera det.

Jag kan bara se att Sverige på det här sättet har gått sig egen väg. Vi har inte varit en drivande kraft inom EU-familjen, för nu har vi använt erkännandet, och det går bara att använda en gång.

Fru talman! Kommer murarna att minska? Kommer morden att minska? Kommer mörkret att minska? Min bestämda uppfattning är att jag tyvärr inte tror det. Jag tror inte att vi kommer att se detta när vi står här om två år och har en interpellationsdebatt och ska försöka utvärdera regeringens politik på området. Det är det här jag tycker ska vara kriterierna när vi utvärderar huruvida regeringen har gjort rätt eller fel i frågan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Vi har i interpellationen prövat och presenterat argument och bedömningar när det gäller att man kan se på denna fråga på olika sätt. Den fråga som jag ställde till utrikesministern, och som kom med allra sist i interpellationssvaret, handlade om huruvida det var regeringens mening att ändra på den praxis som så länge har gällt som grund för att Sverige ska erkänna en stat. Utrikesministern säger: Nej, vi har inte ändrat praxis. Men av det jag ser i aktiv handling är jag inte övertygad på denna punkt. Jag hoppas att det inte är så, men jag tror att detta kommer att öppna upp också för andra erkännandefrågor som kan vara minst lika problematiska.

Vi moderater är för en palestinsk stat. Vi har inom ramen för alliansregeringen också visat det genom ett politiskt och konkret stöd under lång tid. Men utan en framförhandlad lösning på konflikten är en varaktig fred, och därigenom en självständig demokratisk palestinsk stat, inte möjlig. Därför håller vi inte med regeringen om att det är rätt läge att i dag erkänna staten Palestina.

Vi vill se tvåstatslösningen, och vi vill absolut se två jämbördiga stater. Det är naturligtvis det som är vägen framåt. Vi delar regeringens förhoppning om att så kommer att ske i framtiden. Men vi delar inte bedömningen som regeringen gjorde för en knapp vecka sedan när den fattade beslutet eftersom vi inte anser att kriterierna för kontroll av territoriet är uppfyllda. Vi anser inte heller att detta är en del av en samordnad gemensam EU-politik.

Fru talman! Vi har väntat på en tvåstatslösning länge, i alla fall under de senaste 20 åren sedan Osloavtalet, sade utrikesministern. Hon glömde ett viktigt ord i detta: en förhandlad tvåstatslösning. Det gällde inte bara att det skulle bildas två stater - ett Israel och ett Palestina - utan det skulle vara en förhandlad tvåstatslösning.

Det som Sverige gör nu är inte att gå den förhandlade vägen. Man erkänner staten Palestina utan någon förhandling. Man ska inte titta bakåt i historien. Jag håller med om att man lätt kan hamna flera tusen år tillbaka när man diskuterar dessa frågor, vem som gjorde rätt och fel från början och så vidare. Men vi måste väl i alla fall titta på de principer som man har kommit överens om och om de följs. Sedan Oslo har Israel två gånger sagt ja till ett förhandlingsbud om en palestinsk stat, och palestinierna har sagt nej till denna lösning.

Det är klart att man ska titta framåt från detta: Vart går vi nu? Men det ska inte vara en principlös framtid där en part tackar nej till att bilda en stat och fortsätter med våldet. Det ska inte löna sig, utan man ska hålla sig till en framförhandlad lösning.

Hans Linde undrar om vi egentligen är för en tvåstatslösning. Med risk för att jag gissar fel på din ålder, Hans, kan jag säga att Folkpartiet har varit för en tvåstatslösning sedan innan du föddes. Och vi är det fortfarande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Först och främst: Vi vill förstås stödja en framförhandlad tvåstatslösning. Det finns ingenting som talar emot just den ståndpunkten, utan vi fortsätter att uppmana parterna att gå tillbaka till förhandlingar.

Efter att ha talat med palestinska företrädare kan jag också försäkra er att de vet att det inte finns några genvägar. Det vet de efter alla dessa år. Det finns inga genvägar, utan man måste försöka sitta ned vid förhandlingsbordet och resonera om en väg framåt. Det här är ett sätt att just göra parterna lite mindre ojämlika, och precis som jag sade förut är det är ett sätt att kunna ställa samma krav på staten Palestina som man kan ställa på staten Israel.

Jag vet inte direkt om alliansregeringen var en samförståndsregering. Vi har hört Centerns ståndpunkter här, där de i sak håller med oss. Redan för två år sedan uttryckte de både genom stämmobeslut och i en artikel i en av de stora dagstidningarna att det då var hög tid att erkänna staten Israel. Jag uppskattar det stöd och de goda argument som Kerstin Lundgren har presenterat här i dag. Jag hoppas att vi ska kunna fortsätta arbeta i sakfrågan.

Resten anser jag att jag har svarat på. Det gäller vår hållning i fråga om Hamas eftersom det här inte handlar om det. Och, Hans Wallmark, dessvärre är detta ett erkännande enligt de folkrättsliga principer som vi har med politisk bedömning av läget där vi fortsatt bara kan engagera oss i processen. Ingen kan lova någonting eller kontrollera någonting annat än det som vi själva bidrar till.

Vi anser att tiden för detta är just nu, inte om ytterligare 20 år.

Överläggningen var härmed avslutad.