Vattenvård

Herr talman! I dessa besvärliga coronatider har den svenska livsmedelsförsörjningen hamnat i fokus. Men det är sällan som vi tänker på det viktigaste livsmedlet, nämligen vatten. Som av en händelse kommer vi nu att ta upp det i den här debatten.

Vatten är vårt allra viktigaste livsmedel. Det är också en förutsättning för allt liv. Det är det förstås som vätska, men också för att det skapar syre. För visste du att vartannat andetag vi tar är beroende av det syre som växtplankton i havet alstrar? Därför är det så viktigt att vi både lokalt och internationellt lägger stort fokus på havens miljötillstånd.

Det är då kanske inte så konstigt att FN har proklamerat att det ska finnas en särskild dekad just för världshaven. Den ska löpa från och med nästa år fram till 2030 för att man ska fokusera på havsforskningen. Syftet är att höja hälsotillståndet i haven. Vad man verkligen vill är att få på plats ett erkännande av vetenskapens viktiga roll i de här sammanhangen. Jag ser framför mig en havens egen IPCC, som kommer att vara otroligt viktig forskning för Sverige att både bidra till och också noga följa.

Ökad satsning på forskning och internationellt samarbete är något som vi moderater ofta förespråkar. Det gör vi också i det här betänkandet och i vår budget. Det handlar bland annat om att vi vill lägga mer forskningspengar på havsmiljön och biologisk mångfald. Men vi tycker också att den situation som nu råder, där relevanta miljömyndigheter i Sverige inte ens kan dela forskningsdata med varandra, är helt ohanterbar och oacceptabel.

När det kommer till det internationella arbetet vill vi se en ökad samverkan med Helcom och Ospar. Det är etablerade samarbeten som finns mellan olika medlemsstater för att värna miljön runt Östersjön men också i Nordostatlanten. I den frågan har vi ett stöd från en majoritet i riksdagen. Det känns bra, för vi menar att den typen av samverkan är en förutsättning för att vi ska kunna motverka övergödning, giftiga utsläpp och nedskräpning av våra hav och sjöar. Dessvärre har regeringen ännu inte besvarat den frågan, och det är något av en besvikelse.

Att komma till rätta med övergödningen är oerhört centralt. Det handlar inte minst om Östersjön, som dras med oändligt stora ytor av syrefria bottnar. Häromdagen kom förvisso någorlunda positiva nyheter. Det handlade om att man hade hittat liv i de döda bottnarna på Östersjön. Men hur välkommet det än är att det har hittats nematoder på havsbotten behövs det mycket mer liv än så. Bland annat med tanke på alliansregeringens goda initiativ LOVA, som handlar om att vi ska uppmuntra lokala vattenvårdsåtgärder, är det väldigt positivt att regeringen fortsätter de satsningarna och också förstärker dem.

En annan problematik som framför allt är internationell handlar om plastskräpet som vi ser i havet. Ingen kan väl undgå att känna vämjelse när man ser bilderna eller läser om döda valar, havsfåglar eller andra djur som obduceras och då visar sig innehålla stora mängder plast. Det är oacceptabelt och oetiskt i allra högsta grad. Mer måste göras för att hantera den här situationen. Men det gäller också att vi vidtar effektiva åtgärder.

Det kan man knappast säga om plastpåseskatten som infördes i Sverige av januaripartierna. Med tanke på att 90 procent av plastskräpet i världshaven kommer från tio floder i Asien och någon enstaka i Afrika känns det långsökt att en plastpåseskatt i Sverige ska kunna påverka det. Det hade varit bättre om vi varit innovativa och bidragit med teknik, annan utrustning och möjlighet för att få bort plastskräpet direkt ur floderna. Då hade vi gjort större nytta. Det hoppas jag att vi kan ta ett omtag kring.

Huruvida kostsam rening av alla enskilda avlopp ska införas är också föremål för en diskussion om samhällsnytta. Det finns en förordning som säger att man naturligtvis inte får släppa ut avloppsvatten från vattenklosett om den inte har steg med lång slamavskiljning. Men samtidigt har Havs- och vattenmyndigheten på sin kant konstaterat att de enskilda avloppen, som inte är anslutna till kommunalt va, inte påverkar den totala fosforbelastningen i Sveriges vatten och sjöar i högre grad än 6 procent.

Tänker man då på kommuners hantering i den här frågan kan den uppfattas som smått oskälig. Många gånger tvångsansluter man hushåll till extremt höga kostnader för den enskilde fastighetsägaren. Det måste vara i paritet med huruvida vi får ett miljöbidrag.

Därför är det väldigt positivt att utskottet i år skriver: ”Kraven får inte vara hur hårda som helst utan måste vara rimliga i förhållande till nyttan för hälsan och miljön, och får inte heller leda till orimliga kostnader för den enskilde.” Det ställer jag upp på. Men det uttalandet förpliktar också och måste ses mot bakgrund av att regeringen så sent som i maj 2017 uttalade att den i stället vill öka på takten för att åtgärda och byta ut dåliga avlopp. Det är nog viktigt att man tydliggör vad som gäller så att kommuner och andra vet vad som försiggår.

En annan fråga som bör tydliggöras är vad som ska hända den dricksvattenutredning som alliansregeringen tillsatte 2013. Klimatförändringarna och de senaste årens problem med torka och vattenbrist visar på behovet av att långsiktigt arbeta med de frågorna och framför allt vikten av att säkerställa vattenkvalitet. Vi hoppas att regeringen när den får lite mer arbetsro i sinom tid återkommer till riksdagen för att visa på vilket sätt den har för avsikt att jobba vidare med de frågorna.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag rikta ett tack till talmanspresidiet för er anpassning till den svåra och besvärliga situation som vi nu upplever. Det gör att demokratin ändå kan få fortleva i vårt land. Jag riktar också ett tack till alla i vårt land som på olika sätt bidrar till att ta ett ansvar och avlasta vårdens personal, som gör ett fantastiskt arbete.

Slutningen yrkar jag bifall till vår reservation nr 13.

Herr talman! I den här debatten hade jag tänkt fokusera på en krisartad situation i våra hav. Men det känns lite överflödigt att tala om det i termer av kris när vi har något annat som är mycket mer nära inpå oss och mycket mer synligt och direkt.

Vi har trots allt problem i våra vatten och hav, och då kanske framför allt i Östersjön. Det är som föregående talare sa. Vatten är en förutsättning för liv, jobb och tillväxt och för rekreation i vårt land.

Vi har i dag en oerhört problematisk situation i Östersjön. Vi har ett ekosystem i fullständigt kaos. Vi har arter som håller på att försvinna. Vi har ett fiske som inte bär sig, och vi har fisk som inte är hälsosam att äta.

Det beror på många saker. Framför allt beror det på att vi är väldigt många som bor kring Östersjön, och det är väldigt lite vatten som flödar in. Det är väldigt många båtar som trafikerar dessa farleder.

Den stora frågan är: Hur löser man problemet? Det är komplext.

Vi har en miljömålsberedning som tittar på dessa saker. Jag känner inte att jag vet exakt vilka åtgärder man bör genomföra, men det behövs sannolikt många olika typer av åtgärder. Det behövs åtgärder i alla länder. Vi vet att det finns problem med regelverk. Det är många olika myndigheter. Vi har olika typer av mål som ibland står emot varandra. Vi vill att näringsidkare ska ha möjlighet att utnyttja våra vatten – där ställer regelverk till problem. Det finns väldigt mycket att göra. Jag hoppas att alla partier tillsammans kan komma fram till lösningar på detta område framöver.

Herr talman! Jag ska redogöra för ett par av de reservationer som vi har i betänkandet. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 3, som handlar om problemet med ej godkända avlopp. Det är en fråga som vi har drivit i många år. Det finns bra ingångar i utskottets majoritetstext när det gäller den, men vi skulle önska ännu mer tydlighet, så att det verkligen sker en förändring.

Kommuner och landsting har nämligen stor påverkan på enskilda hushåll, särskilt på landsbygden, som kanske inte kan låna stora pengar på sitt boende för att tillgodose de regler och krav som finns för vatten och avlopp. Kostnaden kan helt enkelt bli oproportionerligt stor för enskilda. Här måste man få till stånd en ordning där det finns mer flexibilitet och där varje åtgärd föregås av en kostnads- och nyttoanalys som visar att miljönyttan står i proportion till kostnaden.

Vi har, herr talman, också en reservation i detta betänkande om nanoplaster. Precis som många kommer att säga i dag är det ett allvarligt problem i världen med plaster i våra hav. Det handlar om stora plaster, som vi vet är väldigt dåliga. Det handlar om mikroplaster, som vi inte vet lika mycket om men där det finns hoppfull forskning och utlåtanden från WHO som tyder på att det kanske inte är så farligt, vilket är positivt. Men sedan har vi nanoplasterna, och dem vet vi ytterst lite om. Det är de allra minsta plastpartiklarna, som vi över huvud taget inte kan se. Vilken påverkan har de på djur och människor? Det vet vi inte, och vi tycker att det bör riktas in mer resurser just på att identifiera det vi vet allra minst om.

Med detta tänkte jag avsluta anförandet.

Herr talman! För att inte glömma det i stundens hetta vill jag redan i den absoluta inledningen av mitt anförande yrka bifall till reservation 15 under punkt 11.

Herr talman! Vi för denna debatt i en tid när de flesta av våra tankar handlar om akut krishantering, om den svåra situation som vårdpersonal runt om i landet möter, om tacksamheten vi känner inför det och om de åtgärder som vi i denna sal skulle kunna genomföra för att underlätta deras situation. Vi tänker nog snarare på utsatta personer och nära och kära som är i riskgrupperna än på vattenvård.

Men i enlighet med vår samlade ambition och talmannens uttalade vilja att vårt arbete så långt som möjligt ska kunna fortgå normalt och att vi ska klara av att hantera angelägna ärenden tänker jag inte ägna mer av mitt anförande åt detta, utan jag ska faktiskt fokusera på det som vi är här för att debattera, nämligen vattenvården och frågor som rör vattenhantering.

Herr talman! För Centerpartiet kretsar vattenfrågorna kring att värna natur och miljö, den natur som vi brukar och som vi förvaltar för kommande generationer. Det handlar om att värna förutsättningarna för en trygg och stabil samhällsbyggnad framöver, och det handlar om att kunna ha en krisberedskap i en tid när extremväder, extrema nederbördslägen och extrem torka kommer att ställa oss inför utmaningar som vi som samhälle inte är vana vid att hantera.

Det är precis dessa saker som jag skulle vilja ägna mig åt i mitt anförande – och de åtgärder som Centerpartiet i dagsläget ser att vi kan genomföra för att bättre hantera dessa utmaningar, nya såväl som gamla.

Jag börjar med krisberedskapen. Det är någonting som kanske känns lite mer avlägset i dessa dagar men som med tanke på de senaste årens händelseutveckling nog har legat oss ganska nära. Vi har under de senaste åren sett att vi inte på alla sätt är väl skickade att hantera perioder av extrem torka. Det blir oerhörda utmaningar för brandbekämpningen och för jordbruket. En del i att kunna bygga upp en bättre beredskap framöver handlar om att ha en annan vattenhantering. Det handlar om att jobba på ett mer aktivt sätt med vattenvård. Det handlar också om att faktiskt inse att vi kommer från ett läge där vi har byggt samhället och brukat landskapet för att kunna få bort vatten så snabbt som möjligt.

Sverige är historiskt sett ett vattensjukt land. Vi har dränerat. Vi har dikat. Vi har gjort allt vi kan för att få bort vattnet så fort som möjligt. Helt plötsligt är vi i ett läge när den logiken inte är lika självklar.

Vi är i ett läge där vi kanske vill att det ska finnas reservoarer av stående vatten även i inlandet för brandbekämpning, för jordbrukets behov men också för att man ska kunna bromsa den övergödning som vi vet är ett problem när vi ska klara av att vända situationen för Östersjön och Västerhavet.

Detta ställer krav på att vi ska kunna tänka på ett helt annat sätt i fråga om vattenhanteringen. Det gläder mig, herr talman, att vi har påbörjat ett arbete i det svenska samhället med att identifiera de platser där vi kan återskapa våtmarker och där vi kan hantera naturligt förekommande våtmarker på ett bättre sätt. Vi kanske också kan premiera de platser där vi har en möjlighet att justera vattnets flöden och skapa konstgjorda reservoarer och dammar. Det är inte helt självklart att vi ska riva gamla dämmen. Det kanske finns ett värde i att ha dem kvar samtidigt som vi kan hantera den påverkan som det har på natur- och djurliv.

Detta är ett ganska stort arbete som för de flesta, tror jag, pågår i det fördolda. Men det gläder mig mycket att vi i de budgetar som har lagts fram de senaste åren och i de budgetar som kommer att läggas fram under mandatperioden prioriterar de projekt som pågår för att stödja markägare som berikas av dessa insatser. Detta arbete behöver fortgå. Det behöver inte bara bli mer omfångsrikt utan också mer verklighetsnära, flexibelt och smart.

Herr talman! Det stärker inte bara djurliv och miljö när vi har naturligt förekommande våtmarker, utan det stärker också vår krisberedskap. Det innebär att samhället blir mer robust genom hanteringen av våra naturligt förekommande resurser.

Det här länkas samman med utmaningen vi har vad gäller samhällsbyggnaden. Vi har en investeringsskuld i landet vad gäller va-näten. Det handlar om hur samhället hanterar avfallsflöden, avfallsvatten och dricksvatten och om att se till att detta finns på plats. Det handlar om att vi har en god och säker tillgång men också om att vi kan hantera situationen när människor har brukat vattenresurser.

Vi är i ett läge där vi på många ställen i landet skulle behöva omfattande nyinvesteringar och reinvesteringar i befintliga nät. Dagens finansieringsmodeller klarar inte av att lösa den uppgiften. Det är i dag inte tillåtet att fondera medel i ett va-kollektiv till reinvesteringar. De medel vi kan lägga på hög i va-samfälligheterna och va-kollektiven kommer förmodligen inte att räcka till för att beta av investeringsskulden och dessutom rusta samhället för nya krav på grund av klimatförändringar, ändrade temperaturlägen och ändrade nederbördslägen.

Här behöver politiken bli lite mer aktiv när det gäller att ändra regelverk, tänka kring nya finansieringsformer och tänka kring samverkan på ett nytt sätt om vi ska kunna samla kompetensen och kapitalet för att klara denna omställning.

Sist men absolut inte minst står vi inför både gamla och nya utmaningar vad gäller miljöproblemen och de krav som klimatförändringarna ställer på oss. Det är ingen nyhet för någon i denna Statsrådet Ann Linde (S), hoppas jag, vilket oerhört ansträngt läge som våra hav befinner sig i. Jag behöver inte repetera den statistik vi ser över döda bottnar och över den ökande utbredningen av döda bottnar.

Men även här måste vattenvården klara av att hänga med. Även här behöver vi sikta lite högre, och även här är vi tyvärr i ett läge där vi skulle vilja att grannländer runt till exempel Östersjön kunde vara mer ambitiösa. Vi får dock inse att ska åtgärder göras kommer de förmodligen också att behöva göras ambitiöst i Sverige, både för att visa på ett exempel och ta fram lösningar som funkar och för att vi inte kan räkna med att det går tillräckligt fort på andra håll.

Det finns också rejäla utmaningar som vi inte har tänkt på tidigare i historien. Vi har nog inte riktigt tagit höjd för vilket bekymmer vi kommer att ha med läkemedelsreningen. Här har vi inte bara någonting som vi är vana vid att hantera utan faktiskt någonting som är en relativt ny utmaning: att kunna rena ut alla läkemedelsrester i takt med att vi ser vilken påverkan de har på djur och miljö.

Det här kommer vi också att behöva hantera med en höjd ambitionsnivå.

Min tid börjar rinna ut, herr talman, men jag skulle vilja landa in en sista sak i detta anförande. Det handlar om nedskräpning och mikroplaster.

Det är självklart så att Sverige både kan och borde göra insatser globalt för att minska nedskräpningen och minska den mängd plast som hamnar i världshaven. Vi kan göra mycket genom att jobba inom bistånds- och utvecklingssamarbetet för att sprida exempel på hur man tar hand om avfall så att det inte hamnar i hav och vattendrag. Det här hoppas jag att vi kommer att se mer av från svensk sida i takt med att vi också utvecklar en kompetens när det gäller hur vi sprider den typen av kunskap på ett bra sätt.

Herr talman! Det här står dock inte på något vis i motsatsförhållande till att vi också rensar och renar och ser till att vi inte har mikroplaster och nedskräpning i våra svenska vattendrag. Vi bidrar inte i någon större utsträckning till plastbergen i världshaven. Men det betyder inte att jag vill att svenska hav, vattendrag och sjöar ska vara nedskräpade när vi lämnar över dem till kommande generationer.

Trots att vi är i ett läge där mycket annat pockar på inser jag att jag har lyckats prata åtminstone en och en halv minut för länge om vattenvård. Jag ber om ursäkt för detta.

Herr talman! Kristdemokraterna står självfallet bakom alla våra reservationer, både de som behandlas i dag och de som ligger i förenklad behandling. För att vinna tid vid voteringen väljer jag dock att yrka bifall endast till reservation 1.

Miljömålsberedningen ska senast den 1 december i år föreslå en strategi för ”förstärkt åtgärdsarbete för bevarande och hållbart nyttjande av hav och marina resurser”.

Med anledning av detta var Miljömålsberedningen i början av året på studieresa till Finland för att se och lära av deras arbete. En av dagarna besökte vi John Nurminens Stiftelse och fick oss då serverat något som hemma i Värmland kategoriseras som kattmat men som man nu i Finland vill lyfta upp som en god resurs, nämligen mört.

Självklart var det en tanke bakom. Mörten kan indirekt öka mängden växtplankton i vattnet genom att den äter stora mängder djurplankton vars föda är växtplankton. På så sätt bidrar mörten till att upprätthålla det grumliga vatten som den själv gynnas av. Om man fiskar mört gör man alltså samtidigt Östersjön en tjänst.

Problemet är förstås att om det här ska göra någon större skillnad måste vi äta ofantliga mängder mört. Det ser jag inte komma, även om det här var en kul grej.

Tyvärr räcker det inte längre med roliga grejer för att rädda Östersjön, utan vi måste slå på stora trumman och göra åtgärder som gör skillnad på riktigt. Dock får vi inte slå blint med storsläggan bara för att göra något och därmed slå sönder tillvaron för oss själva i kampen. Då får vi ju börja om från ruta ett igen.

Vi måste börja på land och hitta funktionella lösningar där, även här utan att slå blint med storsläggan. Tyvärr har vi sett att det sker i en del fall, inte minst mot enskilda privata hushåll.

Herr talman! I dag är det verksamhetsutövaren som är skyldig att visa att miljöskyddskraven uppfylls. När det gäller ett enskilt privat hushåll vore det rimligt om det offentliga hade bevisbördan gällande om hushållet faktiskt orsakar en negativ miljöpåverkan, exempelvis genom utsläpp av fosfor.

I det dagliga livet tänker sig nog inte den vanliga medborgaren att den privata bostaden utgör en verksamhet. Kristdemokraterna anser därför att det ska införas ett skaderekvisit i va- och miljölagstiftningen, vilket innebär att kommuner och statliga myndigheter måste kunna påvisa att det sker en otillåten miljöpåverkan innan man kräver att den enskilda fastighetsägaren ska genomföra en dyr investering.

Dyra krav ställs i dag på enskilda avloppsägare, trots att det finns betydligt mer kostnadseffektiva åtgärder som kan göras. För staten är det ”gratis” att höja kraven på enskilda, eftersom dessa får stå för kostnaden själva. Men för att nå miljömålen vore det billigare om skattebetalarna i stad och på landet gemensamt finansierar kostnadseffektiva åtgärder, exempelvis strukturkalkning av åkermark.

Uppgradering av enskilda avlopp kostar någonstans mellan 10 000 och 25 000 kronor per kilo minskat fosforutsläpp. På många håll där kommunerna med stöd av Havs- och vattenmyndigheten kräver att nya avloppsanläggningar installeras är det tveksamt om det över huvud taget blir någon miljönytta. Fosforn stannar nämligen i marken innan den når vattendragen, så kallad retention.

Kostnadseffektiviteten för åtgärder i kommunala avloppsreningsverk ligger kring 2 000 kronor per kilo fosfor. Stor kostnadseffektivitet finns för investeringar som förebygger så kallade bräddningar, vilket innebär att reningsverket släpper förbi vatten utan att rena det.

Att investera i avlopp kostar ca 200 000 kronor för den enskilde. För Sverige som helhet styr reglerna om enskilda avlopp investeringar på tiotals miljarder kronor. Det är därför demokratiskt rimligt att dessa regler blir föremål för politisk prövning utifrån olika mål. I dag gör enskilda kommunala tjänstemän tolkningar av en allmänt hållen lag samt föreskrifter och allmänna råd på myndighetsnivå. Här kommer vi tyvärr också in på myndighetsaktivism, vilket skulle tarva en egen debatt.

Herr talman! Kristdemokraterna vill att Sverige går i täten för ett gemensamt ansvarstagande för Östersjöns miljö. Östersjön är ett unikt bräckvattenhav med ett särskilt ekosystem. Oregelbundna variationer i saltvatteninflödet medför därför instabila villkor för de arter som finns där. Den långsamma vattenomsättningen i Östersjön gör att gifter och kemikalier inte rinner ut ur innanhavet i någon större omfattning utan stannar kvar och anrikas. Dessa omständigheter gör att det är motiverat att ta särskilda hänsyn till Östersjöns miljö och djurliv.

För att hantera Östersjöns miljöutmaningar är det nödvändigt med ett nära samarbete mellan kuststaterna. Därför bör vi solidariskt finansiera sådana kostnadseffektiva miljöåtgärder som gynnar Östersjöns gemensamma miljö. Alla berörda länder bör även intensifiera arbetet med att identifiera och sanera källor till dioxin, kadmium och PCB. Dessa gifter skadar allvarligt Östersjöns djurliv.

På tidigare nämnda resa till Finland fick vi höra hur Nordiska investeringsbanken hade finansierat bland annat reningsverk i Sankt Petersburg. Då är vi inne på någonting som vi borde bli bättre på, vilket jag även tog upp i budgetdebatten i december.

Självklart ska vi göra förändringar och förbättringar på hemmaplan, men man visar att vi i många lägen får betydligt mer miljö- och klimatnytta för varje satsad krona om vi gör det utomlands eftersom vi i Sverige ändå ligger väldigt långt framme.

Då borde det vara en självklarhet att vi är med och bidrar till exempel i Polen, eftersom det förorenade vattnet från floderna där i stor utsträckning drabbar Östersjön och därmed även svenskt vatten. Den främsta orsaken är övergödning från avlopp och jordbruk, och den största delen av föroreningarna i Östersjön kommer via floderna. 90 miljoner människor lever inom Östersjöns avrinningsområde. Då är det viktigt att utvecklingen av jordbruket kring Östersjön sker med stor hänsyn till miljön.

Kristdemokraterna ser ekonomiska styrmedel som ett användbart instrument i miljöpolitiken. Vi föreslår därför att ett system med överlåtelsebara utsläppsrätter för kväve och fosfor ska prövas i Östersjön.

Trots att utsläppen av fosfor och kväve till Östersjön nådde sitt maximum omkring 1980 fortsätter innanhavet att plågas av övergödningsproblem. De återkommande algblomningarna som drabbar Östersjön sommartid är ett tecken på att Östersjön inte mår bra. 15 procent av Östersjöns botten betraktas som död i den bemärkelsen att det bara är bakterier som överlever där. Närmare 30 procent av havsbottnen i Östersjön lider av allvarlig syrebrist, och det är en yta som är större än Danmark.

Dock kom det positiva nyheter denna vecka, som vi hörde min kollega Betty Malmberg ta upp tidigare, nämligen att det finns liv i Östersjön som väntar på nytt syrerikt vatten. I skogen finns arter som väntar på en skogsbrand för att de ska blomma, och en sådan kan vi framkalla, men hur ska vi framkalla nytt syre till bottnarna i Östersjön? Det krävs inte minst mer forskning, herr talman.

Många miljöproblem är gränsöverskridande, däribland spridningen av skräp i haven. Plast i haven är ett mycket stort problem, som vi har hört tidigare, och EU är en lämplig nivå för att agera mot problemet. Sverige bör verka inom EU för att förhindra spridning av skräp i haven. Plast skadar havens djur och skräpar ned stränderna. Det mesta av det plastskräp som flyter i land i Sverige kommer dock från andra länder. I närliggande länder finns deponier som är undermåligt inhägnade, vilket medför att plastskräp blåser ut på havet vid storm.

Plastföremål kan röra sig över hela jordklotet, och arbetet med att sanera plaster behöver därför intensifieras. Här måste EU använda både piska och morot för att få med övriga länder eftersom vi ser att plasten i våra hav till övervägande del kommer från stora floder i tätbefolkade områden. Och endast tio floder är skyldiga till 90 procent av all plast i världshaven, enligt World Economic Forum. Åtta av floderna ligger i Asien, och de resterande två ligger i Afrika. Det visar återigen på värdet av att satsa i andra länder eftersom det ger mer miljö- och klimatnytta per satsad krona. Samtidigt måste vi sopa rent framför egen kust.

Herr talman! Det är tillåtet att ha flera tankar i huvudet samtidigt.

Avslutningsvis vill jag gärna instämma i den tacksamhet som kollegor tidigare har lyft fram i sina anföranden till alla våra vardagshjältar som i dag gör ett stort jobb i den situation som råder i Sverige. Tusen tack!

Herr talman! Jag tänkte också passa på att börja med att yrka bifall till reservation nr 9. Vi står såklart bakom båda våra reservationer, men för att voteringen ska gå lite smidigare väljer vi att yrka bifall till nr 9.

Jag tänkte även i det här anförandet börja med en glad nyhet. Det behövs. Jag läste precis innan jag gick in i kammaren i dag om att blåvalarna ökar i antal igen. Det är fantastiskt! Att ett djur som har varit på väg att utrotas ökar igen beror på att man från politiskt håll har sett till att det finns ett tufft regelverk som skyddar just blåvalarna. Det är i alla fall mycket glädjande. Därför tänkte jag börja med att nämna detta i debatten.

Denna nyhet är glädjande därför att när vattnet – haven – mår bra kan också vi människor må bra. Vi människor kan inte må bra om inte haven – vattnet – mår bra. Haven är jordens hjärta och lungor. Haven är allt viktigare för våra handelstransporter och som motorvägar över hela världen. De är viktiga som skafferi för oss människor. Och nu i coronatider är det viktigt att tvätta händerna – även om det ska vara varannan sprit.

Med detta sagt vill jag gå in på några saker vi behöver göra för att haven ska må ännu bättre. De är helt avgörande för vårt välbefinnande som människor, för jobb och för tillväxt. Men det finns också ett antal hot mot haven och hur vi hanterar vårt vatten i världen.

Herr talman! Det finns ett utbrett aggressivt fiske, en ohållbar fiskepolitik, som leder till att vissa hav i världen riskerar att fiskas ut och att vissa arter riskerar att försvinna. Jag vill i stället uppehålla mig vid det som vår reservation handlar om, nämligen mikroplaster och plaster i havet.

Det är läskigt när vattnet, den livsådra som allt levande liv på jorden livnär sig på, kontamineras av små plastbitar, som är så små att vi inte ser dem själva men som kan leda till oerhört stor skada för människan och för djuren. Det är plast som äter sig in i näringskedjan. När vi ägnar oss åt det viktiga fisket, när vi ägnar oss åt att använda havets resurser och när vi ägnar oss att använda vårt skafferi, utsätts havet för denna skada.

Det behövs mycket kraftfulla åtgärder för att få bukt med både mikroplaster och nanoplaster, som också har nämnts här tidigare. Liberalerna har under många år varit pådrivande för en kraftfull politik för haven, inte minst Östersjön, men jag tror att vi gemensamt i kammaren behöver ta tuffare tag för att få bukt med mikroplasterna.

Det handlar om bättre internationella regelverk, och där har vi i riksdagen tidigare gått före. Det arbetet behöver fortsätta.

Det handlar om att se till att man på alla politiska nivåer tar ansvar för att minska utsläppen av mikroplaster, till exempel på kommunal nivå. Där kan finnas konstgräsplaner som mikroplaster kan komma från. Det kan handla om riksdagsnivå, där vi stiftar lagar och bestämmer hur man får hantera olika plaster och vatten. Det måste finnas ett ansvar på alla politiska nivåer.

Precis som i all annan politik som handlar om utveckling behövs mer forskning. Vi har tidigare i debatten varit inne på att det behövs mer forskning på hur mikroplaster och nanoplaster påverkar oss människor, naturen och livet på jorden.

Låt mig även avsluta med ett positivt exempel. Det krävs att vi skapar incitament för och ser till att det finns marknadsdriven innovation, entreprenörskap, företagsamhet, som hjälper till att rena vatten, som hjälper till att göra vårt vattenanvändande effektivare och mindre farligt för miljön.

Det finns faktiskt ett exempel. Före debatten läste jag om ett litet företag som utgår från Göteborg. Företaget har alldeles nyligen lanserat en ny sorts tvättmaskin. Med mindre energi och mindre mängd vatten tvättar denna maskin rent stora tvättar – det kan handla om sjukhus, hotell eller andra verksamheter som använder stora mängder vatten och energi. Till råga på allt filtrerar den också bort mikroplaster.

Herr talman! Vi människor behöver vattnet. Vår framtid kan säkras om vi tillsammans, politik och företagande, politik och samhälle, ser till att det finns tuffa och bra regelverk, tuff och bra uppföljning, ser till att det finns internationella regelverk som följs, och samtidigt skapar ekonomiska incitament och möjligheter för företagare och entreprenörer att ta den forskning som finns och omsätta den i praktik och handling, så att vi med marknadens kraft och med politiskt dirigerade incitament och regler kan se till att rädda haven – rädda vår jords hjärta och lungor.

Herr talman! Vi är nu i Riksdagshuset, på ön Helgeandsholmen, mitt i Stockholm, vår kungliga huvudstad. Runt om oss flyter Norrström, som är Mälarens primära utlopp i Östersjön. Mälaren är Sveriges största vattentäkt. Mälaren är Sveriges tredje största sjö. Mälaren försörjer i dag ca 2 miljoner människor med dricksvatten.

Herr talman! Mälaren exemplifierar vad vi lägligt nog debatterar i dag. Sjöns tillrinningsområde är stort, ungefär en tjugondel av Sveriges yta. Vattnet är sårbart, särskilt när vi ska beakta urbanisering, befolkningstillväxt och ofta motstridiga krav.

Läckage av närsalter från åkermark och enskilda avlopp leder ibland till algblomning, som stör reningen i vattenreningsverken. Föroreningar från båttrafik och industrier, dagvattenutsläpp och renat avloppsvatten kan störa vattenkvaliteten.

Det är viktigt att vi värnar luft, mark och vatten som en helhet, för förr eller senare hamnar smutsen i vårt vatten.

Miljö- och jordbruksutskottets betänkande Vattenvård som vi avhandlar här i dag, herr talman, berör de flesta av de dimensioner som just nu flyter förbi här utanför Riksdagshuset. Det handlar om enskilda avlopp. Det handlar om övergödning. Det handlar om mikroplaster och marint skräp. Det handlar om konsekvenser för haven. Det handlar om behov av mellanstatligt samarbete, och det handlar om vattenförsörjning och naturligtvis vården av vårt vatten.

Våra hav, sjöar och vattendrag ger oss liv och näring. Därför blir läget kritiskt när delar av Sverige drabbas av vattenbrist och sjöar och hav förorenas och övergöds.

Riksdagen har beslutat om 16 miljökvalitetsmål. De flesta handlar om vatten, direkt eller indirekt, och det finns kopplingar till FN:s globala Agenda 2030-mål om rent vatten och sanitet.

Sverige är och vill vara en pådrivande och aktiv part på den internationella arenan, inom EU, genom samarbetet Helcom för Östersjöområdet och genom samarbetet Ospar för Nordostatlanten.

Bättre miljö, renare vatten och hav och en ambitiös klimatomställning som alla i hela landet kan vara med på är självklarheter för oss socialdemokrater. Detta visade sig tydligt här i kammaren i november, när vi fastställde budgetpropositionen.

Det är bra att regeringen förstärker det finansiella stödet till internationella projekt runt Östersjön mot övergödning och för förbättrad miljö. Jordbruksverket utvärderar även löpande hur EU:s gemensamma jordbrukspolitik påverkar miljön i Sverige.

Utvecklingen med övergödning går försiktigt åt rätt håll, bland annat i Östersjön. Men det finns fortfarande omfattande problem i sjöar, vid kuster och i hav. Då omkring en fjärdedel av Sveriges ursprungliga våtmarker har försvunnit genom utdikning och uppodling påverkar detta även övergödningen.

Övergödning uppstår som en följd av att överflödiga näringsämnen som kväve och fosfor sköljs ned i närliggande vatten. För att komma till rätta med övergödningen krävs en bred palett av lösningar. Åtgärder krävs vid källorna, på land och nedströms, lokalt, regionalt, nationellt och internationellt.

Det är därför bra att regeringen nu har skjutit till hundratals miljoner kronor för insatser mot övergödning.

Det är därför bra att regeringen även satsar på upprustning av våtmarker för att säkra dricksvattenförsörjningen, vilket även minskar övergödningen, och att länsstyrelserna arbetar med vattenförvaltning, kalkning, våtmarker och lokala vattenvårdsprojekt.

Odling av musslor och andra så kallade blå fånggrödor kan bidra till att vända utvecklingen med övergödning genom att dessa absorberar näringsämnen ur vattnet. Det är därför bra att regeringen nu stärker arbetet både med blå fånggrödor och med åtgärder mot gamla utsläpp av näringsämnen.

Herr talman! Längs Sveriges kust finns i dag 17 000 vrak. Av dem bedöms 30 utgöra en akut miljöfara. Det är därför bra att regeringen nu tillför resurser med målsättningen att sanera ett till tre vrak per år under tio år.

Herr talman! Om vi äter fet fisk som strömming och vildfångad lax från Östersjön riskerar vi att få i oss farliga ämnen som dioxiner, kvicksilver och PCB. Fram till 70-talet släpptes tyvärr processvatten från våra industrier ut orenat. Än i dag finns därför mängder av farliga ämnen lagrade i dessa bottnar. Därför förstärks insatserna för sanering.

Även våra läkemedel kan nå ut i vatten och hav vid felaktig hantering och där och då göra mer skada än nytta. Därför är det bra att regeringen nu satsar ytterligare resurser på att minska mängden läkemedel som hamnar i miljön.

Regeringen förstärker insatserna för att skydda tillgången till säkert dricksvatten i hela Sverige, vilket omfattar hela den komplexa dricksvattenkedjan från grundvatten till tappkran. Det är bra.

Miljöövervakning är avgörande för att följa och nå Sveriges miljömål för vårt vatten och våra hav, varför det tillskjuts stora resurser även till detta. Det är bra.

En till sak som är bra, herr talman, är att regeringen förra månaden gav Försvarsmakten i uppdrag att planera och genomföra sanering av marker där det kan finnas spår av militär övningsverksamhet. Jag tänker särskilt på perfluorerade alkylsyror, även kallade PFAS, som används som en effektiv men giftig tillsats i brandskum. Där man använt brandskum med PFAS kan marker och vatten vara kontaminerade. Detta kan senare skada djur, natur och troligen människor.

Herr talman! Från P, som är den kemiska beteckningen för fosfor, via PCB och PFAS till P som i plast.

Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet har en egen punkt om hur spridningen av mikroplaster ska förhindras. Det ska bland annat ske genom förbud mot mikroplaster i fler produkter och förbud mot onödiga plastartiklar. En utredning är tillsatt, och lagstiftning kommer. Sverige ska även driva på inom EU för utfasning av all engångsplast.

Januariavtalets punkt för stärkt utveckling av en cirkulär ekonomi kommer också att bidra gynnsamt till arbetet mot spridning av plast.

Forskning för framtiden pågår. Exempelvis har Naturvårdsverket tillsammans med Havs- och vattenmyndigheten utlyst medel för att stödja forskning om mikroplaster. Formas finansierar forskningsprojekt om mikroplaster och nanoplaster. Resultaten kommer att vara en viktig del i framtida åtgärder.

Herr talman! Vi har länge tagit friska vatten och rena hav för givna. Jag och vi socialdemokrater jobbar hårt för friska vatten och hav för våra barn och barnbarn. Vi vill se stabila kretslopp för vatten och en stabil dricksvattenkedja från grundvatten till tappkran även i framtiden.

Avslutningsvis vill jag yrka bifall till hela förslaget i bänkandet och avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)

I detta anförande instämde Isak From, Magnus Manhammar och Hanna Westerén (alla S).

Herr talman! Vi vet nu att de flesta hushåll i Sverige intresserar sig för livsmedelstrygghet. Dricksvattnet, sötvattnet, är onekligen vårt viktigaste livsmedel.

Sötvattnet kräver friska ekosystem, herr talman. Vi måste ha effektiva system för att skydda våra ekosystemtjänster, och en ekosystemtjänst är rent vatten.

Jag vill särskilt peka på det viktiga arbete som våra länsstyrelser och regioner just nu bedriver på landskapsnivå när det gäller grön infrastruktur. Det kritiseras emellanåt, men det är ett oerhört viktigt arbete för att vi ska klara planeringen i fråga om vårt dricksvatten.

Klimatförändringarna kan, har vi sett de senaste åren, leda till torka och vattenbrist. Men även översvämning och risker för vattenkvaliteten kan vara effekter av klimatförändringarna. Därför är vattenfrågorna också oerhört centrala i vårt klimatarbete och i arbetet med att stärka det civila försvaret.

Förorening av dricksvatten är en mycket allvarlig fråga. På senare år har de ämnen som kallas PFAS uppmärksammats. Jag hade kontakter med Uppsala vatten för bara några veckor sedan. De är för tillfället inne i en mycket komplicerad process eftersom Uppsalas vatten har förorenats av PFAS från försvarets anläggningar vid Ärna flygplats. Ansvarsfrågan håller just nu på att redas ut rättsligt.

Uppsala vatten renar vattnet från PFAS, så det är ingen hälsofara i dagsläget. Men fortfarande saknas helt åtgärder för att stoppa spridningen av PFAS från de områden där brandskum har använts och nu förs in i dricksvattentäkten Uppsalaåsen.

Uppsala vatten är lite av ett föredöme. De har egen forskning, och de har så sent som för några veckor sedan uppmärksammat att det koncentreras mer PFAS i skum på vatten, till exempel i reningsverken och utomhus i ån. Denna upptäckt kan komma att revolutionera och effektivisera reningsmetoderna i framtiden.

Jag vill lyfta fram att regeringen faktiskt har varit mycket aktiv när det gäller PFAS. Skulle jag läsa upp alla åtgärder, herr talman, skulle tiden inte räcka, så jag tar bara några stycken.

Det är väldigt viktigt att peka på att Kemikalieinspektionen 2016 presenterade en samlad strategi för att minska användningen av PFAS. Naturvårdsverket har genomfört screening av PFAS i Sverige, och det arbetet fortsätter med stor kraft. Regeringen bereder nu också Kemikalieinspektionens förslag till nationella restriktioner för brandskum med PFAS.

Sverige har också, inom EU och internationellt, arbetat kraftfullt med att ta fram begränsningar för PFAS-gruppen. Det rör hela 4 700 ämnen. Tillsammans med Tyskland har Sverige föreslagit en begränsning i EU under Reach, som gäller all användning för en PFAS-grupp som omfattar ungefär 200 ämnen.

Jag ska också nämna det som Markus Selin tog upp, nämligen att försvaret i regleringsbrevet i januari fick ett krav på sig att åtgärda PFAS-förekomsten, rena PFAS och vara aktiva i arbetet med de kostnader som uppstår för samhället till följd av PFAS-föroreningar.

Regeringen har i budgetpropositionen för 2020 ökat insatserna för att skydda tillgången till säkert vatten. Men jag vill också peka på en satsning som gjordes redan 2018 och gäller fram till 2021, nämligen att länsstyrelserna har fått i uppdrag att inrätta fler vattenskyddsområden. Jag tror att vi verkligen behöver stärka arbetet med att få fler skyddade vattentäkter i framtiden. Det är ett oerhört viktigt arbete långsiktigt; det tryggar vår dricksvattenförsörjning.

Jag vill också lyfta fram det viktiga arbete som Livsmedelsverket gör med att på ett mycket bra sätt samordna arbetet gällande vattenfrågorna. Livsmedelsverket betonade när de nyligen mötte oss i miljö- och jordbruksutskottet att det är extremt viktigt att förbättra och påskynda arbetet med säkerhetsfrågorna på dricksvattenområdet.

Herr talman! Betty Malmberg från Moderaterna lyfte fram att plast i haven är en viktig fråga att adressera. Men hon påstod samtidigt att plastpåseskatten skulle vara helt betydelselös när det gäller att åtgärda problemet.

Ungefär 70 procent av skräpet i Östersjön är plastskräp. Enligt de undersökningar som har gjorts bidrar Sverige i samma utsträckning som stora länder som exempelvis Ryssland till mängden plastpåsar och plastskräp i Östersjön. Bara häromåret visade Håll Sverige Rent att det ligger tre plastpåsar per 100 meter kuststrand i Sverige. Det är för många påsar, och de kommer att bli färre tack vare plastpåseskatten.

Behovet av åtgärder mot övergödning är fortsatt stort. I våra sjöar, kustvatten och vattendrag, framför allt i Götaland och Svealand, är övergödningen ett utbrett problem. Jordbrukets läckage av näringsämnen till haven har pekats ut som den viktigaste källan till övergödningen. Läckaget av näringsämnen från jordbruksproduktionen har flera orsaker. Inriktningen på jordbruksproduktionen på gårdsnivå är en viktig faktor.

WWF ger varje år pris till lantbruk som på olika sätt försöker bidra till att lösa utmaningarna kring framtidens matproduktion. Förra året gick priset till en bonde strax utanför Stockholm, Holger van der Woude på Yttereneby gård, ett lantbruk med betesdjur och ekologisk produktion. Gården är kretsloppsanpassad med nästan noll näringsläckage. Holger har arbetat hårt med skyddszoner, fånggrödor och våtmarker, och detta har lett till ett kraftigt minskat läckage av växtnäringsämnen.

När jag träffade Holger på hans gård för en tid sedan sa han: Jag ger inte mina kor kraftfoder utan enbart hö och ensilage som kommer från gården. Jag tror att det är på grund av att jag inte har fler kor än vad min mark klarar av som vi klarade torkan 2018.

Som vi ser är växtodlings- och djurgårdar nu koncentrerade till olika delar av landet. Stallgödseln finns inte där det odlas grödor, och fodret odlas inte där djuren finns. För att kompensera för detta köps det stora mängder mineralgödsel till växtodlingen, och detta är en orsak till att mer kväve och fosfor kommer in i kretsloppet, med övergödning som resultat. För många djur finns på för små ytor, och övergödningen skulle minska om lantbrukets djurhållning var mer utspridd och i större utsträckning fanns kvar i skogs- och mellanbygder.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet. Jag vill också naturligtvis rikta ett stort tack till alla de människor i Sverige som bidrar i den kris vi nu befinner oss i med pandemin.

Herr talman! I början av sitt inlägg hyllade Maria Gardfjell grön infrastruktur, och då kommer vi in på äganderätten. Vi har tidigare noterat att äganderätten inte alltid står högt i kurs hos Miljöpartiet, så därför skulle jag vilja fråga Maria Gardfjell: Hur ser regeringen och Miljöpartiet på grön infrastruktur och äganderätten? Är äganderätten och därmed brukanderätten förenlig med grön infrastruktur, eller ser Maria Gardfjell att det finns en konflikt däremellan?

Herr talman! Grön infrastruktur handlar om ett arbete som är EU-gemensamt, där man på landskapsnivå kan planera för att säkerställa den gröna infrastrukturen. Det handlar om värden som biologisk mångfald och allmänna nyttigheter, men också om skydd av vatten och sådana saker.

Det finns egentligen inte någon som helst konflikt mellan grön infrastruktur och äganderätt. Däremot finns det en viktig fråga att ta upp i detta sammanhang, och det är hur vi ser på våra gemensamma nyttigheter. När det gäller tillgången på dricksvatten är det ingen som äger vattnet, utan det flödar i sjöar, bäckar, åar och marker och renas i våtmarker. Det finns överallt, och till slut kommer det in i vattentäkterna där det blir dricksvatten för oss människor.

Var vattnet än befinner sig runt om i Sveriges marker måste alla markägare vara med och bidra till att vi i slutändan får ett rent dricksvatten. Det är därför vi har en miljöbalk, och det är därför vi måste planera för detta på ett bättre sätt. Arbetet med grön infrastruktur handlar om att hjälpa markägare och bidra till deras kunskap och möjlighet att vara med och bidra till att vi får rent dricksvatten.

Herr talman! Det är ingen tvekan om att det blir inskränkningar.

Maria Gardfjell har rätt i att ingen äger vattnet, men den plats där vattnet flyter fram ägs av någon. Maria Gardfjell nämnde att markägare måste bidra. Ja, men vem ska hålla i plånboken? För det kommer att innebära inskränkningar. Är regeringen beredd att gå in och bidra till att markägarna får den ersättning som de har rätt till när staten går in och pekar med hela handen på deras markinnehav?

Herr talman! Det är nästan en grundläggande diskussion som vi borde ha om miljöbalken. All lagstiftning är ju på ett eller annat sätt en inskränkning i äganderätten.

När det gäller våra allmänna egendomar, såsom vatten, ren luft och sådana saker, är det ingen som äger dem, utan de är vårt gemensamma ansvar. Då måste också markägare, företag och enskilda vara med och bidra till att vi även fortsättningsvis har rent vatten.

Herr talman! Jag blev apostroferad av Maria Gardfjell när det kommer till plastpåseskatten, och därför valde jag att ta replik.

Jag och Maria Gardfjell delar ett intresse för fakta och forskning. Maria Gardfjell läste upp en del om hur det ser ut i Östersjön. Jag har inte sett den typen av uppgifter tidigare, men uppgifter som verkligen florerar i medierna och som ska vara belagda handlar om att 90 procent av det plastskräp som vi hittar i haven emanerar från tio floder, varav merparten i Asien och någon enstaka i Afrika. Tio floder!

Något som också är intressant är att 80 procent av de svenska plastpåsarna, som nu är belagda med skatt, är gjorda av nedbrytbart material och framställda av förnybart material. Detta är något som vi har satsat forskningsmedel på. 20 procent av påsarna har alltså fossilt ursprung. Plastpåsarna minskade också med 20 procent när handeln började ställa frågan om man behöver en påse eller ej. Förbrukningen av plastpåsar har således sjunkit med 20 procent. Vad som är värre är att man får ta med sig 40 stycken fossilt framställda plastpåsar skattefritt över gränsen.

Detta är också fakta, Maria Gardfjell. Jag skulle gärna vilja få respons på detta och även på den undersökning som visar att en ekologisk bomullskasse måste användas 20 000 gånger för att motsvara plastpåsen.

Herr talman! Jag kan börja med att svara på det sista, att en bomullskasse skulle behöva användas 20 000 gånger. Dessa siffror har nyligen ifrågasatts starkt. Framför allt finns det inga hushåll i Sverige som behöver köpa några nya kassar, utan de allra flesta hushåll har alldeles tillräckligt många kassar, både plastkassar och andra kassar, som det är i dag och kan använda dem till exempel när de handlar. Om man använder det man redan har blir utsläppen noll.

Betty Malmberg tog upp frågan att det är tio floder i Asien och Afrika som står för en stor del av plastskräpet i oceanerna. Detta är helt sant, men när jag pratade om plastskräp förhöll jag mig till Östersjön. Det är intressant att se vad orsaken är till att Östersjön har så mycket plastskräp. Det är en mindre andel plastskräp i Östersjön än i andra hav generellt sett, men fortfarande är 70 procent av skräpet plastskräp. Sverige bidrar med lika stora mängder plast till haven som till exempel Ryssland.

Det är viktigt att fundera över hur handel med plast eventuellt påverkar. Det handlas mycket med sopor i världen. Här finns en ny konvention som heter Baselkonventionen. Jag välkomnar verkligen att den har kommit till, för den ska reglera möjligheten att handla med just plastskräp.

Herr talman! När vi får svar tillbaka ifrågasätter ledamoten Maria Gardfjell den utredning som gjordes angående bomullskassarnas användning. Det var alltså Danmarks motsvarighet till Naturvårdsverket som gjorde denna undersökning för två år sedan.

Maria Gardfjell svarade att vi inte behöver några kassar då vi har tillräckligt med kassar hemma. Jag förstår inte hur Maria Gardfjell får ihop den ekvationen och logiken. Jag måste säga att jag är noggrann med att plocka med mig de kassar jag har hemifrån, men de facto händer det ändå ibland att jag blir tvungen att handla i affären. Detta innebär att det blir ett problem.

Sedan undrar jag om de kassar vi tydligen hittar i Östersjön är gjorda av förnybart material. Här finns en okunskap hos inte minst svenska folket om att dessa kassar inte är nedbrytbara. De går inte att kompostera, utan det tar flera år innan de är borta ur kretsloppet. Detta tycker jag att man borde ha informerat om.

Sedan vill jag berätta att vi moderater självfallet står bakom de internationella överenskommelser som finns angående plastdirektiv på EU-nivå och Baselkonventionen om bland annat export av avfall, men vi menar att tullen har viktigare saker att ägna sig åt än att kontrollera huruvida man har fått med sig fler än 40 plastbärkassar. Det är droger och allt möjligt skräp som kommer över tullgränserna, och nu införs en regel om att man inte får ta med fler än 40 kassar. Jag tycker att det är en märklig balans.

Herr talman! När jag var kommunalråd i Uppsala var jag med och startade ett projekt som hette Jakten på plasten för att minska förbränningen av plastpåsar med fossilt material som ursprung i sopförbränningsanläggningar. Naturligtvis är återvunna plastpåsar att föredra när plastpåsar används. Jag vill samtidigt betona att det inte finns något som heter nedbrytbar plast. Detta visade också den stora plastutredning som gjordes förra året.

Det är fortfarande så att Håll Sverige Rent visar att plastpåsen är på tio-i-topplistan över plastskräp som slängs i naturen. Det är tre plastpåsar per 100 meter strand. Detta är naturligtvis ett problem, och det kommer att åtgärdas när vi börjar använda färre plastpåsar och kanske tar vara på de plastpåsar vi har på ett bättre sätt. Det är detta som plastpåseskatten syftar till.

Det är oerhört viktigt att komma ihåg att stora delar av problemen med plast i havet handlar om mikroplaster.

Här behövs det nu verkligen kraftfulla åtgärder för att minska mikroplasterna som används på olika sätt i olika produkter. Men det handlar också om att minska de lite större platspartiklarna som bryts ned och blir mikroplaster väldigt lätt. Jag tänker till exempel på plastgranulat i fotbollsplaner och så vidare.

Jag fick alldeles nyligen veta att Uppsala kommun nu har gjort en fotbollsanläggning med konstgräs men helt utan plastpartiklar. Det tycker jag är mycket välkommet.

Herr talman! Jag är bara här som en tillfällig gäst och vill lyfta fram reservation 7 i betänkande MJU10 som jag yrkar bifall till. Reservationen lyder:

”Vart fjärde år presenterar Naturvårdsverket en fördjupad utvärdering av miljömålen. I den utvärdering som presenterades 2019 konstateras att åtgärdstakten måste öka för att nå miljömålet Ingen övergödning. Bristen på fysiska landåtgärder är påtaglig, och åtgärder i havet är utredande och kunskapsuppbyggande men inte fysiska. Det saknas således fysiska åtgärder som förbättrar tillståndet när det gäller övergödning.

Regeringen bör därför se till att åtgärdsprogrammen inom vatten- och havsmiljöförvaltningen och det svenska landsbygdsprogrammet samordnas så att de innehåller de åtgärder som krävs för att minska näringsämnestillförseln till nivåer som möjliggör en vattenmiljö som är fri från övergödning.”

Fru talman! Jag vill tacka för att jag fick göra mitt lilla inspel här och önska alla en fortsatt bra dag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)