Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd

Fru talman! Låt mig först välkomna den nya biståndsministern, Matilda Ernkrans, till biståndsdebatten. Jag ser fram emot många spänstiga debatter och önskar ministern stort lycka till i sitt viktiga arbete.

Fru talman! Vi ska nu debattera utgiftsområde 7 Internationellt bistånd. Detta är ett område som väcker många starka känslor och som är väldigt stort och komplext.

Världen blir alltmer osäker, och i spåren av pandemin har utvecklingsländer tagit den största smällen. Konsekvenserna har varit förödande, och tyvärr är det inte över än. Men vi har också en klimatkris som bör tas på stort allvar. Återigen är det utvecklingsländerna som drabbas allra värst.

Biståndet är ett viktigt verktyg. Sverige ska som ett rikt land ta ansvar och göra det Sverige kan för att minska fattigdom och förtryck i världen. Med det sagt vill jag återkomma till den komplexitet som jag inledde med att tala om.

Jag tror att en viktig princip i politiken överlag är att våga ifrågasätta gamla sanningar, exempelvis enprocentsmålet. Sedan 60-talet har detta varit en orubblig del av svensk politik. Enprocentsmålet är inte bara orimligt till summan pengar – i dag lägger Sverige mer pengar på bistånd än vad Kanada, vars ekonomi är tre gånger så stor som Sveriges, gör – utan också direkt skadligt för hur biståndet faktiskt används i praktiken.

Att först sätta ett mål för hur mycket och sedan bestämma vad man ska göra är inte ett rimligt sätt att använda skattebetalarnas pengar på. I slutet av varje år ser vi hur enorma belopp betalas ut till multilaterala organisationer enbart för att komma upp i rätt belopp. Förstå mig rätt – kärnstödet till det multilaterala är viktigt. Vi tycker att man ska fokusera på färre FN-organ, men det är fortfarande väldigt viktigt. Men det kan inte bara vara jag som får ont i magen när skattebetalarnas pengar behandlas på detta sätt.

Vidare ser vi hur garantiinstrumentet bortprioriteras för att det är för kostnadseffektivt. Medarbetarna på Sida känner alltså en press att hellre generera stora utbetalningar än att använda ett kostnadseffektivt instrument. Det är inte rimligt.

Sveriges engagemang i världen har historiskt haft stor betydelse för många människor. Och jag tror att många står bakom principen att Sverige ska ta ansvar och göra vad vi kan för människor i nöd. Om det senaste året har lärt oss någonting är det att världen inte blir tryggare utan alltmer oförutsägbar och osäker. Samtidigt tror jag att många ställer sig frågan om vi faktiskt har koll på pengarna. Enligt Riksrevisionens rapport Svenskt bistånd till multilaterala organisationer, som kom för bara några veckor sedan, är svaret på frågan nej.

Svenskt så kallat kärnstöd till multilaterala organisationer uppgår till ungefär 16 miljarder kronor. Det var för hanteringen av just denna summa som regeringen kritiserades av Riksrevisionen. Och det är den summan som inte har tydliga mål och som inte följs upp på ett adekvat sätt – 16 miljarder kronor!

Vidare är det inte bistånd som driver utveckling. Det är ekonomisk tillväxt som utgör den viktigaste kraften för att skapa hållbart välstånd för människor. Enskilda människor med idéer som vågar sig på att förverkliga sina drömmar gör världen bättre. Vi kommer därför alltid att ha som mål att gå från bistånd till handel och en uttalad målsättning att det traditionella utvecklingsbiståndet ska präglas av att mottagarländerna ska stå på egna ben. Det handlar inte om någon form av orealistisk bild av att världens alla problem skulle upphöra över en natt utan om den obotliga tron på att länders egen bärkraft kan stärkas. Utan den målsättningen och utan den tron accepterar man det som har blivit verklighet i många utvecklingsländer: ett biståndsberoende som biter sig fast och är oerhört svårt att ta sig ur.

I kommande replikskiften kommer vi att få höra att Sverige är bäst i klassen på bistånd och att utvärderingarna visar att Sveriges insatser är i toppklass. Sverige får goda omdömen från bland andra OECD-Dac, som lyfter fram det svenska arbetet för att förebygga, upptäcka och åtgärda korruption. Detta stämmer. Samtidigt har forskning och medierapportering visat att personal på Sida känner en press på sig att få iväg pengar i slutet av året för att nå enprocentsmålet. Detta tillsammans med det faktum att en stor del av Sveriges bistånd går till mottagarländer som lider av en hög grad av korruption gör att vi måste värna om svenska skattebetalares pengar och fortsätta att ställa krav på ökad insyn och ansvar, inte minst med tanke på att biståndsinsatser får en negativ inverkan på utvecklingen om korruption förekommer. Här vill vi se en mer-för-mer-princip för att konkret belöna länder utifrån tidigare åtgärder i stället för att göra urval baserade på löften om att leva upp till olika antikorruptionsmekanismer.

Jag anser att biståndet får för lite utrymme i den politiska debatten, speciellt med tanke på vad det kostar skattebetalarna. Som jag sagt tidigare i detta anförande tror jag att många människor står bakom principen att vi i Sverige ska ta ansvar och göra vad vi kan för människor i nöd och i en orolig omvärld. Men jag tror också att många människor vill ha en ärlig debatt, en debatt som inte utgår från hur det alltid har varit utan som blickar framåt och ställer kritiska frågor kring hur vi kan bli bättre och vad som är rimligt. En sådan biståndsdebatt välkomnar Moderaterna.

Fru talman! Det budgetförslag som Moderaterna har lagt fram tillsammans med KD och SD visar att de inte har så stor koll på hur ekonomi fungerar. Vi riskerar ju exempelvis att gå miste om stora belopp från EU:s återuppbyggnadsfond nu när de helt emot vad som krävs för att få bukt med klimatkrisen har lagt fram helt andra förslag.

De minskade inte biståndet kraftigt i år. Men vi vet ju alla, och hörde det precis här, att det är Moderaternas politik att ta från de allra fattigaste i världen för att kunna fortsätta ge rika svenskar skattelättnader när deras toaletter i stugan behöver spolas eller när Gucciklänningen ska tvättas och strykas av någon annan än de själva.

En sak kom budgetkoalitionen överens om när det gäller biståndet, och det är att 1 miljard ska gå till återuppbyggnad av krigshärjade länder för att möjliggöra för människor att åter bo och leva i trygga samhällen och att bidra till deras tillväxt.

Frågan jag ställer mig är vad som inte är att bygga upp samhällen. Att få till bra hälso- och sjukvård borde ju ingå i det, att få till energiförsörjning likaså. Att alla barn får utbildning klassar i alla fall jag som samhällsbyggande. Och fler exempel finns.

Alltså läggs redan långt över 1 miljard på att bygga hållbara samhällen. Då blir det ju nästan lite pinsamt att bara lägga 1 miljard. Det visar på att det gick lite för snabbt när Moderaterna tillsammans med KD och SD försökte vinna nationalkonservativa poänger när det i stället visar att de inte har förmåga att styra landet.

Under Helena Storckenfeldts anförande fick vi höra att mer ska gå till att utvärdera och kontrollera biståndet, samtidigt som Moderaterna faktiskt vill minska det med 13 miljarder trots att Sverige klassas som top notch när det kommer till leverans.

Jag är faktiskt nyfiken på vad det är Helena Storckenfeldt anser att de fattigaste i världen kan vara utan.

Fru talman! Det var många frågor i en. Men jag börjar uppifrån och går nedåt, först om att vi vill dra ned på biståndet. Ja, det stämmer. Vi vill att man ska kunna ställa olika utgiftsområden mot varandra, som man gör i resten av svensk politik, och här har vi prioriterat annorlunda.

I just det här förslaget består enprocentsmålet, men det är absolut Moderaternas ambition att gå ifrån det på sikt.

Vad gäller den öronmärkta miljarden förstår jag väldigt tydligt att ledamoten Posio är intresserad av att det skulle vara någon form av återvandringsmiljard. Då vill jag upplysa ledamoten om att det absolut inte står någonting om det i texten, så det är helt taget ur sin kontext. Det handlar ju om att återuppbygga konflikt- och krigshärjade länder.

I samtal med UNDP förra veckan fick jag till mig att det ses väldigt positivt på detta förslag. Alltså ser UNDP någonting som ledamoten Yasmine Posio inte ser, eftersom man ser väldigt positivt på just den här miljarden och gärna vill se mer sådant, helt enkelt.

Fru talman! Tack för försöket att förklara att de fattigaste i världen inte kommer att drabbas när 13 miljarder dras bort från biståndsbudgeten! Jag vill också påpeka att jag inte tog upp miljarden som en återvändandemiljard. Det är andra politiker som har gjort det.

Helena Storckenfeldt försöker få det att låta som att vi som står upp för en procent av bni har ett enda mål, och det är att det ska vara just den procenten. Min motion om utvecklingspolitik är 54 sidor och fylld med mål i enlighet med Agenda 2030, och biståndsbudgeten för utgiftsområde 7 är på 58 sidor med både nya mål och utvärderingar av desamma. Vi får föredragningar om vad pengarna ska användas till och hur de har använts.

För mig är det fascinerande att Storckenfeldt har missat alla dessa mål. Eller är det så att Helena faktiskt vet att hon far med osanning för att få folk att tro att biståndet är sämre än vad det faktiskt är och kunna saluföra en sänkning av biståndet med 13 miljarder kronor?

Fru talman! Vi har ju sett väldigt tydligt, och det anförde jag också här i talarstolen, att det finns stora systemfel som vi måste ta tag i, och enprocentsmålet är ju ett av dem. Att vi drar ned på biståndet är för att åstadkomma någon form av rimlighet. Att Sverige ger mer än vad Kanada gör, med en ekonomi som är tre gånger så stor som Sveriges, är orimligt.

Det vi är ute efter är en mer ärlig debatt, där man faktiskt vågar ifrågasätta gamla sanningar som det inte har rörts vid sedan 60-talet. Bara det borde ju säga någonting – att ett politikområde är så heligt att man inte får lov att diskutera det.

Fru talman! Som kommentar till det förra replikskiftet kan jag säga att biståndspolitiken har uppdaterats sedan 60-talet, även om enprocentsmålet finns kvar.

Fru talman! Den som tittar på den här debatten utifrån – det kanske är någon väljare som följer vad vi gör här inne – blir nog lite förvirrad av Moderaternas anförande. Det avslutades med en önskan om att få debattera innehållet i biståndspolitiken, vilket jag också vill göra. Men före det fick vi höra ett långt brandtal som inte handlade om innehållet i biståndspolitiken utan i stället om varför vi ska lägga mindre pengar på biståndspolitik. Det var ett brandtal om att vi inte ska ha ett enprocentsmål. Men om vi hade varit överens om ett enprocentsmål hade vi faktiskt kunnat diskutera innehållet i politiken i stället för att tjafsa om kronorna.

Fru talman! Ledamoten från Moderaterna gör en jämförelse med Kanadas bistånd och konstaterar att vårt bistånd är högre. Ja, men Kanadas bistånd är ju för lågt. Det är det som är problemet. Ledamoten från Moderaterna pratar också om effektivitet och säger sig vara för det och mot korruption. Ja, men den ståndpunkten delar alla. Det är ett icke-argument. Det finns ingen ledamot här inne som har en annan ståndpunkt.

Sedan låter det lite som att det inte skulle finnas tillräckligt mycket bra saker att lägga biståndspengar på i världen. Men, fru talman, det finns ju hur mycket saker som helst som behöver stöd ute i världen. Det finns hur mycket problem med demokratin som helst. Det finns hur mycket humanitära problem som helst som vi kan använda ett effektivt bistånd för att möta.

Fru talman! Det låter också på Moderaterna som att det inte finns några procentmål på andra politikområden. Moderaterna är inte för ett enprocentsmål i kulturpolitiken i den lokala och regionala politiken. Men de är för 2 procent i försvarspolitiken eftersom de vill att Sverige ska vara med i Nato. Detta finns alltså på andra politikområden.

Därför undrar jag: Vad är det egentligen som gör att Moderaterna är emot enprocentsmålet? Är det helt enkelt så att man vill skära ned på biståndet?

Fru talman! Joar Forssell säger att Kanadas bistånd är för lågt. Vi hävdar att Sveriges bistånd är på tok för högt. Med tanke på den föregående debatten här i kammaren kan man konstatera att vi inte lägger tillräckligt mycket pengar på till exempel polisen. Det kanske är något som Kanada gör i stället.

Behoven i världen ökar, men det är också fallet här på hemmaplan. Vi ser att vi måste kunna ställa utgiftsområden mot varandra. Det gäller även biståndet. Det är grunden till att ha den här grundläggande ideologiska diskussionen om vad biståndet kan och inte kan åstadkomma. Jag tror att vi måste börja där någonstans innan vi går vidare.

Fru talman! Ledamoten lyfter fram problem i biståndet som har att göra med effektivitet och korruption. Sedan säger ledamoten att det här föranleder oss att skära ned på biståndet. För mig föranleder det att vi ska ta itu med problem som har att göra med effektivitet och korruption. Det är ju samma sak med sjukvården, rättsväsendet, som Moderaterna gärna själva lyfter fram, och försvaret. Det finns problem i svensk sjukvård. Det finns problem i svenskt rättsväsen. Det finns också problem i svensk försvarspolitik. Mitt svar är inte att vi därför ska skära ned på sjukvården, rättsväsendet och försvaret. Mitt svar är att vi ska leverera politik som löser problemen.

Jag tror att det finns stora problem i delar av vårt bistånd. Då ska vi lägga fram förslag som kan lösa de problemen, inte ha en debatt om huruvida vi behöver 1 procent eller inte, för det är uppenbart att vi behöver det. Varför är Moderaterna för 2 procent till försvaret och vill lösa Försvarsmaktens problem medan man samtidigt är kategoriskt emot 1 procent till biståndet? Det finns ingen rimlighet och ingen logik i detta.

Fru talman! Det vi ser i biståndet är att vi har flera systemfel som ligger till grund för väldigt många andra problem som tillkommer i biståndet. Det utgår från att vi betalar ut en viss summa pengar och inte från vad vi faktiskt vill göra. Detta orsakar problem på väldigt många olika sätt, och det är därför den här frågan är så grundläggande och så viktig för oss. Man måste helt enkelt börja om och se över hela systemet. Vad är det som behövs för att göra det bra? Vi tror att en fyraårig budgetram skulle kunna vara mycket bättre för flexibiliteten och långsiktigheten och stärka biståndet och dess påverkan i världen.

Fru talman! Jag vill börja med att skicka en eloge till den föregående repliktagaren, Joar Forssell. Jag tycker att ledamoten Forssell tog upp många bra perspektiv. Det gör att jag kan flytta fokus till lite annat i mina repliker. Men jag måste ändå börja i en liknande utgångspunkt. Det var väldigt mycket snack om förbättring under ledamoten Storckenfeldts anförande. Men det var väldigt lite moderata förslag på hur man faktiskt får de här förbättringarna.

Det radades upp ett antal problem, som att vi har en betalningsstress, att vi lägger för mycket kraft i det multilaterala systemet och att vi lägger för lite kraft på annat än biståndet som bygger tillväxt och minskar fattigdomen. Men det var väldigt lite förslag på hur vi ska komma till rätta med detta.

Jag måste också hålla med Yasmine Posio här. När jag lyssnar på anförandet låter det som att man letar efter alla möjligheter att snacka ned det svenska biståndet och rättfärdiga varför man om Moderaterna får bestämma ska dra ned på det kraftigt.

Fru talman! Jag tror att detta är helt fel väg att gå. Men jag vill också fästa uppmärksamheten på något annat som Helena Storckenfeldt säger. Hon säger att problemet är att man inte får diskutera politiken. Jo, det får man absolut göra. Det är därför vi är här. Vi har en hel debatt för att diskutera politiken. Låt oss då göra det!

Det går alldeles utmärkt att tala om att vi lägger för mycket kraft i det multilaterala systemet och att vi borde se till att vi lägger mer kraft bilateralt, där vi kan följa upp de svenska värderingarna. Detta finns i Centerpartiets budgetmotion. Det går absolut att tala om hur man får med sig andra krafter än det statliga biståndet i utvecklingssamarbetet. Detta finns också i Centerpartiets budgetmotion – och så vidare.

Vad är det som ledamoten Helena Storckenfeldt ser men som jag inte ser? Hon verkar tycka att det är omöjligt att effektivisera och utveckla det svenska biståndet om man inte samtidigt kapar det med en tredjedel eller mer.

Fru talman! Är det någonting vi inte ska göra när vi står i en av de största humanitära kriserna på årtionden är det att ensidigt kapa det svenska biståndet.

Fru talman! Magnus Ek hävdar att det visst går att reformera biståndet utan att tala om nedskärningar. Faktiskt inte, skulle jag vilja säga, eftersom grundproblemet just är utbetalningsmålet. Jag tog upp flera olika exempel i mitt anförande. Till exempel bortprioriteras garantiinstrumentet av medarbetarna på Sida. Organisationen kan säga hur mycket som helst att man prioriterar instrumentet, men den känslan finns inte bland medarbetarna. Alltså bortprioriterar man det för att det är för kostnadseffektivt. Det känns inte bra i min mage i alla fall. Sedan har vi också utbetalningarna i slutet av varje år. De görs för att nå rätt siffra. Det tycker inte jag är rimligt. Mitt svar är alltså: Faktiskt inte, eftersom enprocentsmålet är grunden till problemen.

Fru talman! Jag har svårt att tro att det största problem vi har är en eventuell betalningsstress på grund av enprocentsmålet. Men man ska inte snacka bort det. Vi vet att det kommer upp att man i vissa lägen upplever en stress när man ska hitta tillräckligt bra projekt att lägga pengarna som man har i budgeten på. Men då är frågan: Finns det andra sätt än att kapa pengarna man arbetar med? Skulle vi kunna jobba med att till exempel utöka bemyndiganderamen? Det finns i Centerpartiets motion. Skulle vi kunna kolla på hur man ändrar Sidas arbete för att uppvärdera de saker, till exempel garantiinstrumentet, där vi har lagt mer pengar och där vi vill lägga mer pengar? Jag tror absolut att det är möjligt. Detta står också i Centerpartiets motion.

Fru talman! Jag vill återkomma till det som Helena Storckenfeldt sa om Kanada. Det är jättespännande att kolla på Kanada. Men jag tror att det mer relevanta för oss inte är att kolla på ett av världens rikaste länder utan att kolla på världens fattigaste länder. Vad behövs där? Jo, där behövs det svenska biståndet. Det behövs som en katalysator för andra krafter som driver tillväxt, driver fattigdomsbekämpning och minskar ofriheten och förtrycket. Det går alldeles utmärkt att kombinera det med att vilja fortsätta ha en solidarisk biståndspolitik.

Fru talman! Utöver enprocentsmålet vill vi fokusera biståndet. Vi vill se till att vi fokuserar på rätt saker i rätt tid, att vi når fram till demokratikämparna och människorättsförsvararna i rätt situation och på rätt sätt.

Vi har flera problem. Precis som Magnus Ek säger är det inte bara det. Jag valde att fokusera på enprocentsmålet. Det ser jag som det grundläggande felet som orsakar väldigt många andra problem i hela biståndsvärlden. Men det finns såklart fler saker.

Vi vill fokusera och se till att det vi gör det gör vi riktigt bra, och givetvis ska vi kroka arm med flera aktörer.

Fru talman! Tack, Helena Storckenfeldt, för det varma välkomnandet till den här debatten och det här området!

Jag hatar verkligen orättvisor. Jag är övertygad om att Sverige och världen kan bättre för att lyfta människor ur fattigdom, hantera klimatförändringens effekter, stärka flickors och kvinnors rättigheter och demokratier. Jag ser verkligen fram emot att få ta mig an också biståndspolitiken.

Med det sagt står vi upp för enprocentsmålet. Vi lever i tider där det är viktigare än någonsin att Sverige står upp för enprocentsmålet och att fler länder följer med Sverige. Det är alldeles uppenbart att det inte är Moderaternas politik. Man vill plocka bort 13 miljarder från det svenska internationella biståndet. Samtidigt är i dag 82 miljoner på flykt. Pandemin, klimatförändringseffekter, krig och konflikter har förvärrat läget.

Jag har egentligen en ganska enkel fråga till Moderaternas företrädare här. Om vi gör som Moderaterna vill och gör miljardnedskärningar i biståndet, och dessutom som Moderaternas företrädare har sagt här i kammaren att inte försöka övertyga länder som Kanada att ge mer i bistånd utan snarare att alla andra länder i världen ska följa efter Moderaternas Sverige och ge mindre i bistånd: Kommer det att bli fler eller färre som tvingas på flykt undan krig och katastrofer, klimatförändringseffekter, hungersnöd eller fattigdom i världen? Kommer det att bli fler eller färre som tvingas på flykt i Moderaternas värld?

Fru talman! Jag uppskattar verkligen den här debatten. Jag kan vara lite extra provocerande i dag eftersom jag är rätt så ensam i det här ställningstagandet.

Jag tror att biståndet kan bli väldigt mycket bättre. Det är nog därför som jag efterfrågar en debatt som vågar ifrågasätta saker som har varit sanning sedan 60-talet. Man måste kunna erkänna brister i system för att kunna bli bättre. Det är min grundtanke.

Att vi i vår budget skär ned på biståndet har att göra med att Sverige under en väldigt lång tid har varit en av de absolut största givarna i världen. Någonstans måste vi kunna se våra skattebetalare i ögonen och känna att det känns okej.

Just nu gör det inte det när man ser vad som händer i Sverige. Vi har en stor trygghetskris, och vi har inte tillräckligt med resurser för att hantera den. Det har blivit tydligt när man blivit nästan van vid att få notiser i mobiltelefonen om skjutningar, sprängningar och blåljuspersonal som attackeras.

Biståndet måste få vara en del av den större politiska debatten. Det är det absolut viktigaste för mig när jag pratar så här mycket om enprocentsmålet.

Fru talman! Det är väl bra att vi ändå noterar att regeringen lägger 62 miljarder på utgiftsområdet 4, som är rättsväsendet. Vi lägger när det gäller biståndspolitiken efter avräkningar 52 miljarder på internationellt bistånd. Vi lägger alltså mer på rättsväsendet än på internationellt bistånd. Med det sagt är jag den första att intyga att vi behöver göra mer. Vi ska vända på varenda sten för att plocka bort segregationen och möta gängbrottsligheten.

Sverige är en del av världen. Internationellt bistånd är viktigare än någonsin. Redan i dag är 82 miljoner människor på flykt. Jag menar att ett internationellt bistånd tjänar Sverige väl. Det vore bra om Moderaterna kunde svara på frågan. Kommer det med era miljardnedskärningar att bli fler eller färre som tvingas på flykt över världen?

Fru talman! Jag tror någonstans att man ändå hamnar i den principiella frågan om man ska utgå från ett utbetalningsmål eller inte. Det är i varje fall inte summan pengar som är viktig för mig i den här debatten.

För mig är det absolut viktigaste att vi diskuterar: Vad kan biståndet åstadkomma, och vad kan det inte åstadkomma? Den frågan har inte lyfts fram. Det är dags att vi gör det.

Matilda Ernkrans säger att man ska vända på varenda sten. Jag undrar som många andra i landet: Vad har man då gjort under de senaste sju åren om man nu bestämmer att det är dags att vända på varenda sten?

Det jag säger riktar sig kanske också till Magnus Ek. Man kan stå för en stor och tung budget utan ett utbetalningsmål. Den diskussionen ser jag mycket fram emot.

Fru talman! Tack, Helena Storckenfeldt, för anförandena! De flesta frågor som jag hade har nu blivit besvarade.

Jag skulle vilja ställa två frågor. Nu har Helena Storckenfeldt väldigt tydligt sagt att enprocentsmålet är det största problemet med det här utgiftsområdet. Vi är många här i salen som ser väldigt många andra problem. Det är till exempel ett budgetområde som så uppenbart behöver betydligt mer resurser så som världen ser ut än mindre. Vi behöver mer samarbete och mer arbete mot alla de kriser som vi ser internationellt i dag.

Sveriges bistånd ger också Sverige en röst i världen och en möjlighet att tackla globala utmaningar som till exempel pandemin, klimatförändringarna och så vidare. Jag skulle gärna vilja ge Helena Storckenfeldt en möjlighet att prata mer om det.

Vi hör flera olika saker. Vi hör om 0,7 procent. Det är också en procentsats. Vi hör ibland om en fyraårig utgiftsram. Vi hör att Moderaterna vill fokusera och att göra rätt saker. Jag undrar helt enkelt: Vad är det i Moderaternas biståndspolitik som anses vara rätt saker? Vad vill man satsa på? Och framför allt: Var vill man skära ned?

Det är ändå uppenbart att det handlar om en minskning. Någonting annat har jag mycket svårt att tro. Samtidigt som man sänker biståndet rejält gör man skattesänkningar. Det är de facto att låta världens fattiga betala.

Fru talman! Statens budget är inte oändlig. Det tror jag har konstaterats vid det här laget. Man måste kunna ställa utgiftsområden mot varandra. Det handlar inte om att jag i den här kammaren ska stå och plocka därifrån, därifrån och därifrån och ge dit. Vi har såklart våra prioriteringar. Men det tänker inte jag göra här. Det är inte riktigt så det fungerar.

Sverige kan inte göra allt, och det är inte alltid biståndet är rätt verktyg. Det tror jag är någonting som vi behöver inse i biståndsdebatten, i utrikesutskottet och i alla forum där man hanterar biståndsfrågor över huvud taget.

Biståndet är inte alltid rätt verktyg. Jag tror att det kommer att vara ganska svårt för många att inse detta, men det har Moderaterna gjort. Vi skulle vilja se mer av det i praktiken och i politiken också. Vi tror att man behöver jobba lite mer strategiskt och fokuserat för att Sverige ska kunna göra nytta i världen. Återigen: Man måste kunna ställa sig frågan om vad biståndet kan åstadkomma och inte.

Om man nu ändå ska nämna något rent konkret som ska bort: Sådant som kastas iväg utan mål och uppföljning är väl en bra start, tänker jag.

Fru talman! Om Helena Storckenfeldt menar stöden till de stora internationella FN-organisationerna hoppas jag verkligen att jag hörde fel.

Innan den förra regeringen tillträdde och under alliansregeringen gjordes absolut ingenting för att få någon som helst styrsel på området. Nu finns strategier, mål och uppföljning, även om vi naturligtvis tar till oss Riksrevisionens kritik och ser att det kan finnas förbättringar när det gäller att få allt samlat på ett ställe.

Jag vill återigen komma tillbaka till frågan: Vad är Moderaternas prioriteringar i biståndet? Vad är det som det ska fokuseras på, och vad ska bort? Är det fred och konfliktförebyggande? Är det den feministiska utvecklings- och utrikespolitiken? Är det arbetet för mänskliga rättigheter? Eller vad är det? Någonting måste ju få stryka på foten.

Fru talman! Vi vill se en större andel som går till humanitärt bistånd. Det humanitära biståndet är biståndets kärna, och vi anser att den borde bli mycket större. Sverige sticker ut i och med att vi har väldigt mycket i utvecklingsbistånd och en egentligen väldigt liten andel i humanitärt bistånd jämfört med andra länder i världen. Där har vi historiskt varit bra från svenskt håll, så jag tror att det är jätteviktigt.

Demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer är alltid prioriterade områden för Moderaterna. Vi tycker att det ska prägla allt utrikespolitiskt engagemang över huvud taget på alla områden. Majoriteten av världens befolkningar lever i auktoritära länder, och siffran växer. Vi ser att det måste göras mer, och mer fokuserat.

Det handlar om mer-för-mer-principen och att OECD-Dac-systemet behöver reformeras. Det handlar också om miljö och klimat och hållbar utveckling. Där har vi några förslag.

Fru talman! Initialt i denna debatt vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet men också ringa in det särskilda yttrande som Sverigedemokraterna har avgett.

Under finansutskottets beredning av rambeslutet i budgetprocessen justerade vi från Sverigedemokraterna tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna våra yrkanden jämfört med våra respektive motioner och lade fram ett gemensamt förslag, som framgår av finansutskottets första betänkande. Riksdagen biföll förslaget, och det rambeslut för budgeten som kammaren har fattat bygger på ett gemensamt budgetförslag från våra tre partier.

Samtidigt är vi öppna med att vi inte föreslår någon gemensam inriktning för biståndspolitiken i själva budgetförslaget. Jag kommer därför att uppehålla mig vid min devis om att reformera för att bevara och då peka på huvudsakliga brister i behov av åtgärder för att skapa långsiktig legitimitet och acceptans för svenskt bistånd.

År 2021 har varit ett år där bristerna i biståndet blivit så tydliga och uppenbara att alla i denna kammare borde inse behovet av kraftfulla reformer och en minskad biståndsram. Det handlar inte längre om att det är en misshushållning med skattemedel, utan det handlar om att svenska biståndsmedel har motverkat sitt uttalande syfte.

Kontraproduktiviteten i biståndet blir tydlig när biståndet till den största destinationen för svenskt bistånd, Afghanistan, utvärderas. I en rapport om lärdomar från Sveriges utvecklingssamarbete med Afghanistan 2002–2020 från Expertgruppen för biståndsanalys går att läsa: ”Nivån på de finansiella flödena och bristande samordning och samstämmighet mellan insatser gör det inte orimligt att hävda att stora biståndsvolymer och kriget mot terrorn tillsammans snarare bidragit till än motverkat korruption och underminerat all potential till hållbarhet.”

Miljardrullningen av svenska folkets skattemedel till ett bistånd som så tydligt motverkar sina mål måste reformeras, inte minst med hänsyn till de fattigaste och mest utsatta, som drabbas när bistånd göder korrumperade regimer. Afghanistan är inte det enda exemplet som går att finna; tvärtom finns fler exempel på att biståndet inte används effektivt eller att det motverkar sitt syfte.

Sveriges stöd till den palestinska flyktingorganisationen UNRWA är ett annat sådant exempel där biståndet rullat på under år efter år trots att organisationens verksamhet har fått skarp kritik. Bland annat har man hittat belägg för att antisemitism förekommit i de läroböcker som används i den undervisning som organisationen finansierar.

Vi menar att biståndet till UNRWA och liknande organisationer behöver avvecklas. När svenskt bistånd används ska det gå till organisationer som gör nytta, och det finns sådana organisationer, bland annat UNHCR och World Food Programme i FN-systemet.

Fru talman! Kritiken mot biståndet gäller också hur uppföljningen görs av det så kallade kärnstödet som betalas till både bilaterala och multilaterala organisationer. Under året kom Riksrevisionen med en granskning som omfattar ungefär hälften av det svenska biståndet, 27 miljarder kronor, som går till dessa organisationer.

Kritiken som Riksrevisionen riktade gällde bristande uppföljning och att regeringen inte gör riskanalyser i den omfattning som bör ske innan beslut fattas. Det är också enligt Riksrevisionen oklart hur Sida landar i sina riskbedömningar och hur lärdomar från uppföljningar påverkar utformningen av nya insatser.

Kritiken behöver tas på största allvar, inte minst eftersom den omfattar de enorma summor som delas ut till organisationer där kontrollen brister. Det är tiotals miljarder som måste hanteras betydligt mer varsamt än vad som nu har framkommit. Detta understryker det som Sverigedemokraterna länge har hävdat om att det finns omfattande behov av att reformera biståndet. Reformera det i dag för att bevara det i morgon!

Fru talman! Slutligen har det under året kommit ytterligare en kritisk granskning från Expertgruppen för biståndsanalys, som riktar allvarlig kritik mot utvärderingen av biståndet. Denna gång handlar det om Sidas uppföljning av biståndet och hur de återrapporterar olika projekt. Granskningen kommer till den övergripande slutsatsen att ”Sidas decentraliserade utvärderingar förmodligen inte är tillförlitliga”. Kritiken är alltså allvarlig. En närmare läsning av rapporten ger vid handen att när Sida rapporterar resultat från biståndsinsatser kommer de ofta fram till att förväntade resultat så här långt i huvudsak är uppfyllda men att det har varit svårt att belägga dessa slutsatser eftersom det finns en otydlighet i målformuleringarna.

Det är oroande att utvärderingar av biståndet som genomförs av Sida på detta sätt inte är tillförlitliga. Det innebär att det kan finnas än fler misslyckade satsningar som inte har kommit fram eftersom utvärderingarna inte har varit just tillförlitliga.

Som vi har kunnat läsa i rapporterna som presenterats och även bevittnat i nyhetsrapporteringen efter det monumentala misslyckandet i Afghanistan uppvisar svenskt bistånd brister. Det är brister som inte har åtgärdats och som dessutom kvarstår samtidigt som nya brister identifieras och uppdagas. I det läget är det anmärkningsvärt att det inte finns en vilja från regeringens sida att tydligt ta tag i och åtgärda de omfattande bristerna, inte minst om man förespråkar stora utgifter till bistånd.

Fru talman! Vi menar också att det är dags att se över enprocentsmålet, som har berörts tidigare i debatten, och utreda om det verkligen är rimligt att 1 procent av bni går till bistånd varje år. Den första frågan som bör ställas är varifrån detta enprocentsmål egentligen kommer och hur det har kunnat vara så beständigt över tid med tanke på att behovet rimligtvis skiftar från tid till annan.

Därför har vi bett riksdagens utredningstjänst att ta fram underlag och svara på frågan varifrån detta mål kommer. Utredningstjänsten har då redovisat att målet formulerades först på 1950-talet och kan härledas från bland annat Världskyrkorådets möte 1958 och Socialistinternationalens rådsmöte 1956. Någon grundlig och mer objektiv anledning till att formulera just 1 procent har inte gått att finna. I stället skriver utredningstjänsten: Varför debatten fokuserade på just 1 procent har inte heller någon entydig förklaring. Utspelen föregicks inte av några grundliga utredningar.

Värnandet om enprocentsmålet saknar alltså en mer objektiv grund, och det är mycket svårt att se att subjektiva värderingar för över 50 år sedan ska spela en avgörande roll för miljardrullningar i dag.

År 2021 har visat biståndets kontraproduktivitet och ohållbarhet som det nu är utformat. Det måste vara tid för kraftiga reformer. Det borde vi kunna vara överens om över partigränserna och egentligen oavsett vilken ram man i grunden förespråkar.

Vi behöver effektivisera biståndet genom mer till mat, läkemedel och vaccinering som gynnar de mest utsatta och inte riskerar korruption. Vi behöver verka för en generös internationell flyktinghjälp i närområdet med såväl akuta som långsiktiga insatser. Andelen av svenskt bistånd som går till humanitärt bistånd och flyktinghjälp bör öka.

För alla som sätter sig in i de utvärderingar som har presenterats och studerar svenskt bistånds utveckling förefaller det besynnerligt att det inte förr har tagits krafttag för ett reformerat bistånd, som verkligen kan bistå där det behövs och som inte motverkar de egna målen. Vi menar att man inte längre kan bortse från alla brister som uppdagats. Det är dags för ett effektivt och mer ändamålsenligt bistånd.

Fru talman! Aron Emilsson är förvisso relativt ny ledamot i utrikesutskottet men har varit riksdagsledamot sedan 2014 och har en förhållandevis lång bakgrund i Sverigedemokraterna som förtroendevald i och för partiet. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 och har sedan konsekvent drivit uppfattningen att Sveriges anslag till utvecklingsbistånd ska minskas kraftigt. Numera är den sverigedemokratiska uppfattningen att biståndet borde halveras.

I eftermiddag kommer Aron Emilsson och de andra sverigedemokraterna att för första gången någonsin rösta för ett svenskt utvecklingsbistånd på 1 procent av bruttonationalinkomsten. Hur besviken är du, Aron Emilsson, över att inte i den gemensamma moderata, sverigedemokratiska och kristdemokratiska budgeten kunna sänka biståndet det allra minsta?

Fru talman! Tack, Kenneth G Forslund, för frågan!

Jag är väldigt stolt, glad och nöjd över att Sverigedemokraterna tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna för första gången i historien har kunnat förhandla fram ett gemensamt budgetalternativ som är fullskaligt på alla utgiftsområden. Jag vet att våra tre partier är helt överens om att vi behöver borra i det bistånd som är kontraproduktivt. Det behövs en annan typ av uppföljning, det behövs en annan typ av målstyrning, det behövs en annan typ av utvärdering och det behövs en översyn.

Helt klart har vi alla också identifierat Riksrevisionens kritik mot hur vissa saker är utformade i dag. Det kommer vi naturligtvis inte att lämna därhän, utan det är en fråga som fortgår och som kommer att få effekt både i kommande budgetförslag och i den politiska styrningen.

Sedan är det naturligtvis så – det tycker jag att man ska vara ärlig och öppen med – att vi hade och har olika ingångsvärden. Det är känt att Sverigedemokraterna vill se en gradvis nedtrappning, i första skedet till 0,7 procent, det FN-rekommenderade målet, Moderaterna likaså. Vi är dock också fullt införstådda med att en förhandling kräver givande och tagande. Inte minst debatten som föregick denna debatt, den om rättsväsendets utveckling, visar att vi på andra områden där det är högst angeläget kan prioritera ordentliga resurser för att knäcka den organiserade brottsligheten, komma till rätta med energikrisen och annat.

Detta är en del av många, och vi har fortsatta förhandlingar som väntar på detta område.

Fru talman! En statsbudget är ungefär en halvmeter på hyllan. Det budgetalternativ som Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna har presterat är ungefär fem A4-sidor. Att kalla det för ett heltäckande budgetförslag får jag väl säga – om jag ska vara generös, fru talman – är att ha gott självförtroende.

Jag betvivlar inte på något sätt att Sverigedemokraternas uppfattning fortsatt är att vi ska halvera det svenska utvecklingsbiståndet, precis som Aron Emilsson säger. Det beslut som nu tas i eftermiddag kommer inte på något sätt att säkra det långsiktiga svenska biståndets enprocentsnivå. Tvärtom tror jag att Kristdemokraterna har fått en tillfällig framgång i den här frågan i de budgetförhandlingar som ni har haft, där ju också Liberalerna var med men hoppade av i slutskedet.

Fru talman! Jag får väl då ställa ett slags retorisk slutfråga till Kenneth G Forslund. Han har inte möjlighet att svara på den, men jag tycker att det vore intressant att höra företrädare för regeringspartiet tala om vad man vill göra för att bemöta och hantera de omfattande brister som delar av det svenska biståndet har i dag. Vi hör återigen ett fokus på hur viktigt det är att bevara ett enprocentsmål, att det inte kan ifrågasättas och så vidare. Men varför anser man att just 1 procent ska gå till bistånd? Har man verkligen läst rapporterna och granskningarna, och vad drar man då för slutsatser?

Vad ska det få för följd att biståndet behöver reformeras? Det skulle jag gärna vilja höra Socialdemokraterna resonera om vid tillfälle.

Fru talman! Jag måste säga att det blir ganska surrealistiskt att höra Aron Emilsson inleda sitt anförande med att prata om att Sverigedemokraternas mål är att värna förtroendet för det svenska biståndet för att sedan i åtta minuter underminera förtroendet för det svenska biståndet. Men det var inte det jag hade tänkt ta detta replikskifte till.

Jag vill också bara snabbt säga att jag inte, gällande den EBA-rapport som ledamoten citerade, är helt säker på att ledamoten förstår vad han har läst. Stycket han citerade rör mig veterligen kopplingen mellan biståndsarbetet och den militära insatsen från Sverige och Nato, och senare den vidare militära insatsen. Det är allvarligt nog, och det förtjänar att läsas. Men jag tror att det syftar till någonting helt annat än vad ledamoten implicerade i sitt anförande.

Jag vill fokusera på två saker. Den första är det som ledamoten Emilsson säger om de skiftande behoven över tid. Visst måste Aron Emilsson ha rätt i att behoven i världen av det svenska biståndet och det svenska utvecklingssamarbetet, i samarbete med andra givarländer, skiftar över tid. Just nu är behovet historiskt stort. Men den stora poängen är ju inte att vi ger för mycket utan att vi vet att vi inte är i närheten av att mobilisera de ekonomiska resurser som behövs för att nå målen i Agenda 2030.

Det här vill jag gärna att Aron Emilsson svarar på. Hur ser man på den saken? Vi är inte i närheten av att mobilisera de finansiella resurser som behövs; vi behöver snarare skära ned biståndet och mobilisera andra. Samtidigt lägger Sverigedemokraterna fram förslag på att halvera. Hur går det här ihop?

Den andra saken rör den så kallade återvandringsmiljard som finns, eller inte finns. Vi har ju fått lite olika bud från de tre partier som har lyckats förhandla ihop ett budgetförslag. Här vill jag bara rakt ställa frågan till Aron Emilsson: Finns den här återvandringsmiljarden? Och om den inte finns, varför har då Sverigedemokraterna firat att man har fått igenom den?

Fru talman! Till att börja med tror jag att det är genuint viktigt att vi ser väljarna och Sveriges medborgare utanför denna kammare i ögonen och pekar på att ska vi ha ett långsiktigt förtroende och en stark legitimitet för ett högt svenskt bistånd krävs det reformer.

Det är inget gott betyg, inte ens för den som förespråkar enprocentsmålet eller ännu högre bistånd, att vi har stora brister i delar av biståndet. De EBA-rapporter jag hänvisade till och återgav direkta citat från rör delar av biståndet. Det här är relaterat direkt till biståndet och ryms inom det här betänkandet och inom den debatt som vi i dag för. Det är också påpekat och tydligt framställt av ett flertal experter och bedömare som är nogräknade med detta.

Magnus Ek hävdar att det är ett historiskt stort behov av bistånd i dag. Problemet med detta är att vi också har historiskt stora brister i det svenska samhället, inte minst när det gäller välfärdsmodellen, otryggheten, energikrisen och tillvaron för många av våra väljare som lever utanför storstäderna, vilket Magnus Ek själv naturligtvis är väl medveten om.

All politik handlar om prioriteringar. Vi kan inte ha ett område där vi sedan 1950-talet stadgar och fastslår att detta ska vara exakt 1 procent av statsbudgeten. Det måste vara förhandlingsbart. Det har inte varit ett historiskt stort behov hela vägen sedan 1950-talet, utan naturligtvis finns det reformutrymme.

Återvändandemiljarden är viktig. Det handlar om en politisk överenskommelse om att det ska vara möjligt med återvändande för att undvika brain drain och för att ge människor en chans att återuppbygga sargade länder i tidigare kris- och krigshärjade områden och skapa ett liv för dem själva och en tillväxt och utveckling för sina gamla hemländer. Det är en tydlig överenskommelse.

Fru talman! Jag har inga som helst problem med att se mina väljare i ögonen rörande den svenska biståndspolitiken och det svenska utvecklingssamarbetet och vårt bidrag till det. Jag har sagt förut i den här kammaren att jag tycker att detta är någonting som man som svensk medborgare kan vara ytterst stolt över – både vårt historiska bidrag och det bidrag vi ger i dag. Framför allt tycker jag att man ska kräva av sina företrädare att det här inte avvecklas utan utvecklas och att vi funderar på hur vi kan skärpa det och bidra med ett mer effektivt svenskt bidrag. Det är inte det man gör om man bara kapar av halva finansieringen. Det är inte att skärpa någonting, utan det är att dra ned på det. Kalla en spade för en spade!

Jag vidhåller att citatet som ledamoten läste upp inte handlar om det som ledamoten hävdade, utan det handlar just om kopplingen mellan biståndet och militära insatser. Det är bra att ha med sig, men det rör något helt annat än vad ledamoten antydde.

Till sist, när det gäller återvändandemiljarden: Är det inte precis det här vi gör med det svenska biståndet i dag, det som du vill kapa?

Fru talman! Jag tror att Magnus Ek och jag kan vara överens om att vi inte är överens, och det är gott nog ibland.

Det måste ställas på sin spets att det för Centerpartiet och andra partier av något skäl är omöjligt att resonera och förhandla om enprocentsmålet. Varför inte 1 procent av biståndet som Sverige gav 2020 eller 0,7 procent som Sverige gav 1999? Var det svenska biståndet osolidariskt 1999 för att det bara uppgick till 0,7 procent? Eller kunde det ligga på den nivån för att man hade en tydligare målstyrning och effektivitet i vissa projekt eller gjorde andra prioriteringar inrikespolitiskt som då var berättigade?

Det finns en rimlighet i detta. Vi behöver kunna ställa utgiftsområden mot varandra och göra prioriteringar. Det krävs emellanåt mod, vishet och kraft att vara lagstiftare, och i det här fallet behövs det.

Fru talman! Tack, Aron Emilsson, för anförandet om biståndet för Sverigedemokraternas del!

Jag måste börja med att konstatera att det är konstigt att Sverigedemokraterna säger att de vill hålla det svenska biståndet högt och har ett stort förtroende för det och samtidigt pratar ned det i stället för att tala om vad man faktiskt vill åstadkomma.

En kommentar gjordes om att kärnstödet i stort sett är pengar i sjön, och då undrar jag hur man ser på det internationella samarbetet och på hur vi ska kunna ha en förmåga att ha ett starkt internationellt system för att faktiskt kunna göra det som Sverigedemokraterna säger ändå behöver göras.

Jag skulle också vilja fråga Aron Emilsson vad han menar med att det svenska biståndet motverkar sina mål och sitt syfte. Målet och syftet är att lyfta människor ur fattigdom och förtryck, och mig veterligen har inga biståndspengar gått till motsatsen.

Aron Emilsson ägnar sig också åt att prata mycket om kontraproduktiviteten. Då skulle jag vilja fråga på vilket sätt som stöd för kvinnors rättigheter och ökad jämställdhet i världen är kontraproduktivt för ökad jämställdhet och hur arbetet mot klimatförändringar, när det gäller både utsläppsminskningar och anpassningar, kan vara någonting som bidrar till mer eller kan göra folk ännu mer utsatta. Jag skulle vilja veta hur Aron Emilsson och Sverigedemokraterna tänker kring den globala pandemibekämpningen om vi inte ska ha ett bistånd och om vi inte ska ha internationella organisationer och ett internationellt samarbete. Jag undrar också om utmaningarna när det gäller biologisk mångfald och avskogning. Jag skulle kunna fortsätta räkna upp frågor.

Är det inte så att vi behöver mer internationellt samarbete och mer bistånd i de här tiderna av multipla kriser?

Fru talman! Tack, Janine Alm Ericson, för frågorna! Det var många frågor, och jag ska försöka besvara dem i tur och ordning och se om jag hinner med allihop.

Även om Sverigedemokraterna skulle få sin vilja igenom och på sikt kunna sänka biståndsramen till 0,7 procent och därefter till 0,5 procent av bni är det internationellt sett och i relation till ett antal jämförbara länder fortsatt ett relativt högt bistånd. Jag tror framför allt att de flesta svenska skattebetalare och många röster i det internationella samfundet är intresserade av att se att biståndet träffar rätt och går till rätt saker. Man behöver också stärka andelen humanitärt bistånd av det totala biståndet.

Som svar på frågorna om hur det kan motverka mål och vad som är brister i kärnstödet tror jag att man behöver fokusera biståndet. Jag nämnde en FN-organisation, och det finns andra också, där biståndet inte fungerar utan är kontraproduktivt därför att det antingen indirekt göder antisemitism, våld och oro och då motverkar syftet att sträva efter demokrati och en fredlig utveckling och samexistens eller att det i andra fall råder brist på målstyrning, vilket gör att det inte går att kontrollera biståndet, till exempel i fallet Afghanistan och andra länder. Där rör sig en stor andel av befolkningen mot gränserna och till andra länder för att inte svälta ihjäl då biståndspengarna i stor utsträckning hamnar hos talibanerna. Då behöver man se över, frysa och styra om biståndet.

Redan 2017 konstaterade en statlig utredning just, angående minskning av fattigdom, att svenskt bistånd inte har lyckats bidra till en minskning. Det gällde Afghanistan. Det finns alltså tidigare fall där man har konstaterat samma sak i delar av det som Riksrevisionen och andra i dag pekar på i sina rapporter.

Jag nämnde att jag tror på att vi behöver en förstärkning av det humanitära biståndet. Vaccin och andra delar tror jag är viktiga för att bekämpa pandemin.

Fru talman! Det blir inte helt och hållet klart vad Sverigedemokraterna vill förutom det som gäller det humanitära biståndet. Om vi bara satsar på ett humanitärt bistånd kommer vi aldrig att kunna vända den utveckling som vi ser. Att fortsätta dela ut matpaket och ha tält som folk bor i ger inte en positiv utveckling på alla de mål som vi till exempel ser i Agenda 2030 och som vi alla har förbundit oss att försöka arbeta för att nå. Det ser tyvärr ganska mörkt ut för tillfället. Det är också en anledning till att vi behöver sätta in mer resurser. Vi behöver jobba mer och hårdare – naturligtvis med att hjälpa till i den humanitära kris som vi nu ser och som är större än på flera decennier, men att bara göra det och inte satsa på förebyggande arbete och mer utveckling blir direkt kontraproduktivt.

Jag ser fram emot att få veta mer om Sverigedemokraternas mer detaljerade biståndspolitik och hur den kan föra utvecklingen framåt.

Fru talman! Jag kan börja med att hänvisa just till vår kommittémotion i biståndsfrågor från tidigare i år. Där finns ganska detaljerade fingervisningar om hur vi skulle vilja att biståndsprioriteringarna ska se ut vid sidan av och som komplement till själva utgiftsområdesdebatten.

På en punkt vill jag instämma med Janine Alm Ericson. Vi tror också att det behövs resurser till exempelvis forskning och utveckling. Det gäller inte minst teknikbistånd. I många utvecklingsländer behövs stöd till ökad energiutvinning, där det finns stor potential för det. Sverige kan alltså bidra med kompetens på områden där vi är särskilt kompetenta. Det gäller inte minst just miljöforskning, energiforskning och energiutvinning. Det gäller även projekt som har gjorts historiskt, till exempel i fråga om att motverka avskogning eller att ta vara på råvaror och naturkrafter. Vi kan, om vi vill, göra rätt insatser på rätt plats.

Fru talman! Jag undrar verkligen vem som har lurat vem. Vem är det som har lurat vem i förhandlingarna mellan Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna? Det är uppenbart att både Sverigedemokraterna och Moderaterna vill sänka biståndet. Sverigedemokraterna har en väldigt tydlig siffra, 17 250 000 000 kronor. Man kan undra hur de har kommit fram till den exakta siffran. Kristdemokraterna vill inte sänka biståndet, och där har Sverigedemokraterna förlorat. Det är uppenbart för oss andra i kammaren.

Men vem har lurat vem när det gäller återvandringsmiljarden? Det undrar man. När man lyssnar på Sverigedemokraterna låter det nämligen som att det finns en återvandringsmiljard, som att det finns 1 miljard kronor som ska gå till att få människor att flytta tillbaka; jag antar att det är vad Sverigedemokraterna vill. Det låter så i medierna, och det låter så här i talarstolen. Men om man lyssnar på Kristdemokraterna och Moderaterna låter det som att det inte finns någon återvandringsmiljard.

Det verkar alltså som att någon har lurat någon. Och Sverigedemokraterna är det parti av de tre som har minst erfarenhet av politisk förhandling. Förmodligen är det alltså Sverigedemokraterna som har blivit lurade.

Fru talman! Det skulle dock kunna vara på det sättet att Sverigedemokraterna är medvetna om att det inte finns någon återvandringsmiljard, och i stället syftar det vanliga humanitära biståndet, vårt vanliga utvecklingsbistånd och vårt vanliga demokratibistånd till att göra så att människor i framtiden ska kunna bo på de platser som inte är drägliga att bo på i dag. På så vis handlar ju allt bistånd i någon mening om att människor ska kunna bo där de vill. Och Sverigedemokraterna vill bara lura sina väljare, som vill se en återvandring.

Fru talman! Har Sverigedemokraterna blivit lurade av Moderaterna och Kristdemokraterna? Eller försöker Sverigedemokraterna lura sina väljare?

Fru talman! Det är nog ingen som har lurat någon i den här förhandlingen.

Jag tror inte att jag själv har använt ordet återvandringsmiljard eller liknande. Det handlar om att en del av biståndet behöver öronmärkas för återuppbyggnad av tidigare sargade kris- och krigsområden. Jag har svårt att se hur det till att börja med skulle kunna vara negativt, vilket man kan läsa mellan raderna att det enligt antingen Liberalerna eller regeringspartiet skulle vara. Ett egenvärde måste väl vara att vi lyckas vända utvecklingen där det tidigare har varit krig, konflikt och kris och att vi kan bistå människor att med egna krafter och vårt stöd återuppbygga sina länder, regioner, hem och hus.

Det här är en tydlig politisk överenskommelse. Men det är inte vi i utskottet som detaljreglerar hur det ska administreras och vilket kostnadsställe det ska tas från. Men det är en del av förhandlingen. Det har också publicerats och tydliggjorts i de omgångar som varit om just budgetförhandlingarna.

När vi ändå har det här replikskiftet vill jag passa på och ställa en fråga till Joar Forssell. Varken Joar Forssell eller andra replikörer i debatten så här långt har på något sätt försökt ta sig an att besvara de ganska gedigna analyser och rapporter som har publicerats under året och som jag presenterade i mitt anförande. De pekar på att det behövs ett antal reformer för att biståndet ska fungera – jag utgår från att Joar Forssell anser det – det vill säga minska kontraproduktivitet där så råder. Det finns direkta hänvisningar till det. Det handlar också om att minska korruption, ineffektivitet och liknande. Vad är Joar Forssells inställning till de rapporterna?

Fru talman! Saken är den att alla partier här inne vill ha reformer på biståndsområdet. Alla vill bekämpa korruption. Alla vill bekämpa ineffektivitet. Men som vanligt slår Sverigedemokraterna in öppna dörrar eller slåss mot väderkvarnar. Det finns liksom ingen konfliktlinje.

Konfliktlinjen gäller om vi ska ha ett generöst bistånd eller inte. Ska vi se Sveriges ambition när det gäller att bygga demokrati, bygga skolor och skapa möjligheter för mänskliga rättigheter och bygga ekonomiskt välstånd i andra länder som ett sätt att få folk att flytta härifrån eller som ett sätt att ge människor egenmakt oavsett var man väljer att bo?

År 2018 var en återvandringsmiljard en av de saker som Sverigedemokraterna drev i valrörelsen. Jag får gratulera Sverigedemokraterna om det är så att de har fått igenom det i förhandlingen. Men om man lyssnar på Moderaterna och Kristdemokraterna verkar det som att någon ljuger. Antingen menar Sverigedemokraterna att deras nya kollegor ljuger, eller så ljuger de själva för sina väljare, eftersom det här biståndet redan ryms inom det vanliga biståndet som handlar om att bygga upp världens friheter.

Fru talman! Tack för frågan, Joar Forssell!

Jag förstår att det skaver och att det gnager att Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna har kunnat nå en uppgörelse och överenskommelse på ett antal utgiftsområden där det tidigare inte har varit möjligt. Jag förstår om man har svårigheter med det.

Jag tror att det är genuint viktigt och bra för Sverige att vi i dag har en konservativ opposition som vågar torgföra och marknadsföra förvaltarskapstanken, även inom biståndet.

Joar Forssell hävdar att det inte finns någon konfliktlinje när det gäller att man har tagit till sig och observerat de brister och ganska omfattande problem som i dag finns inom en del av det svenska biståndet, utan att man där har åtgärdsförslag. Men jag väntar fortfarande på Liberalernas och övriga partiers analys av vad man vill göra åt de omfattande bristerna. Man föreslår nämligen inga sänkningar.

Fru talman! Vänner! Min farmor brukar säga att en olycka sällan kommer ensam. Och världen är sannerligen olycksdrabbad. I spåren av pandemin ser vi att det följer en ekonomisk kris, en demokratisk kris, en kris för jämställdhet, en kris för utbildning och en kris för jämlikhet.

Vi får underrättelser om att sjukdomar som till exempel malaria breder ut sig och kräver fler liv, på grund av att hjälpsändningar, mediciner och myggnät inte når fram. Vi har sedan länge passerat punkten där fler människor världen över har dött av pandemins indirekta effekter än av coronaviruset i sig. Fattigdomen i världen som under de senaste decennierna har minskat, tack vare framsteg, ökad handel och ökad ekonomisk frihet, riskerar nu att öka. Och den breda välståndsutveckling som har lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom riskerar att helt raderas ut.

Fru talman! Det kommer att krävas rejäla insatser via humanitärt bistånd och utvecklingssamarbete för att vända de här trenderna. Men vi behöver också göra allt vi kan för att få världshandeln, globaliseringen och en återigen ökande ekonomisk frihet att bidra till att färre människor behöver leva i nöd, ofred, fattigdom och förtryck. Vi kommer att behöva göra allt vi kan för att få hjulen att snurra åt rätt håll igen. Just nu går vi bakåt.

Fru talman! I det här läget finns det krafter i den här kammaren som vill skära kraftigt i den svenska biståndsbudgeten; det har vi hört i dag. När världen upplever den värsta humanitära krisen i mannaminne tycker ledamöter i den här kammaren att det är hög tid att minska vårt stöd till dem som lider.

Låt mig vara tydlig, fru talman. För Centerpartiet är det självklart att Sverige, som är ett av världens rikaste, tryggaste och mest fria länder, har ett ansvar och ett klart intresse av att hjälpa människor att lyfta sig ur fattigdom och förtryck och bygga en friare, rikare och mer demokratisk värld.

Det finns också de som tycker eller åtminstone ger uttryck för att det svenska biståndet ska villkoras, till exempel mot migrationsinsatser, i stället för att ha som mål att minska lidandet, fattigdomen och förtrycket. Låt mig även vara tydlig med detta, fru talman. Detta är ingenting som Centerpartiet kommer att medverka till.

Samtidigt vill många av dem som står upp för vårt solidariska bidrag, till exempel för enprocentsmålet, alltför ofta vila på lagrarna. Visst tar Sverige ett stort ansvar, men vi kan göra bättre. Och visst är Sverige en av världens mest effektiva biståndsgivare, men vi kan slipa vårt bidrag ännu mer för att få ut mer nytta och mer utvecklingskraft av varje krona.

Det är jätteviktigt att staten ger sitt bidrag, men vi har också i civilsamhället och näringslivet enorma resurser, ett enormt kunnande och en stark vilja att bidra. Vi kan göra mer för att mobilisera dem. Vi måste både kunna stå upp för det ekonomiska bidrag som vi ger och samtidigt samla kraften och viljan att utveckla detta bidrag.

Detta, fru talman, är Centerpartiets vision för det svenska utvecklingssamarbetet. Vi vill fortsätta att investera 1 procent av Sveriges bni i den internationella utvecklingsagendan. Men bidraget ska ses som ett medel för att mobilisera betydligt större volymer från andra aktörer. Vi vill använda det internationella biståndet som en hävstång för att hjälpa till att mobilisera dessa krafter i näringsliv, andra stater, civilsamhälle, internationella system och akademin. Vi tror att en sådan hävstångseffekt skapas genom att det internationella biståndet mobiliserar inte bara kapital utan också engagemang, tid och innovationskraft. På så sätt kan värdet av varje skattekrona som vi investerar i arbetet för att nå de globala målen mångfaldigas.

Fru talman! Detta är nödvändigt för att vi inte är i närheten av volymen på de investeringar som krävs för att uppnå den hållbara utveckling som vi vill se och nå målen i Agenda 2030. Även om vi lägger ihop världens alla statliga biståndsbudgetar kommer vi inte att nå de volymer som krävs för att utrota fattigdomen och nå målen i Agenda 2030. Därtill vet vi att det finns stater som inte vill att vi inom ramen för Agenda 2030 jobbar klart och tydligt för exempelvis demokrati. Vi måste kunna samla också andra resursflöden om vi ska klara att nå dessa mål.

Jag tror att det är helt riktigt att svenskt bistånd behöver fokuseras. Detta är något som Centerpartiet fick in i januariavtalet. Det är också en av de saker som smärtar mig mest med att vi inte fick genomföra januariavtalet ända till slutet. Vi fick inte ta de första stegen för att fokusera det svenska biståndet på det vi gör bäst, dit där vi kan bidra mest eller dit där vi vet att andra krafter inte vill bidra, till exempel inom demokrati, jämställdhet och SRHR. Där behövs det svenska bidraget.

Vi tror att detta är nödvändigt för att vi ska klara av att få ut maximal effekt och kunna bibehålla den höga svenska biståndsviljan, där vi som ett svenskt samhälle går ut i världen för att göra nytta, radera ut fattigdomen, lindra nöden och lyfta bort förtrycket för enskilda människor.

Vi har sagt att vi för vår del vill att det svenska biståndet fokuserar tematiskt kring tre områden. Det gäller hållbara jobb, klimatomställning och grön energi samt demokrati och rättsstatens principer. I den här salen behöver jag nog inte förklara varför det är särskilt viktigt för det svenska utvecklingssamarbetet att fokusera på dessa områden.

Vi ser därtill att jämställdhet måste vara såväl en prioritering som ett mål och en värdering som genomsyrar hela det svenska utvecklingssamarbetet. Vi har tagit goda steg i denna riktning tidigare, men det här kan fortsätta skärpas.

Sist men inte minst måste vi helt riktigt klara av att se en värld bortom biståndet. Målet med biståndet är ju att det inte längre ska behövas. Målet är att vi ska klara av att etablera bredare relationer, uppnå våra mål och sedan avveckla biståndet så att vårt samarbete med de länder där vi i dag verkar genom biståndet ska gå över till relationer som bara rör sig om till exempel forskningsutbyte, handel, migration fram och tillbaka, arbetskraftsinvandring – nämn vad du vill. Dessa bredare relationer måste dock också finnas med från början.

Vi befinner oss inte längre i den situation som vi var i under 1950- och 1960-talen, då vi kom som en europeisk alla goda gåvors givare. Vi är en partner i ett globalt utvecklingssamarbete. Men, fru talman, om vi vill att detta utvecklingssamarbete ska nå sina mål måste det svenska bidraget inte bara bevaras utan också fortsätta utvecklas och vara större än staten. Det är Centerpartiets mål för den svenska biståndspolitiken.

Fru talman! Tack, Magnus Ek, för att du tar upp de oerhört viktiga frågor som behöver lyftas fram när vi talar om biståndet.

Magnus Ek nämnde att mycket mer resurser behöver kanaliseras om vi ska kunna nå målen med Agenda 2030 och en demokratisk värld. Samtidigt vet vi att detta egentligen inte är vad som behövs, utan det är andra grundläggande behov som man måste komma till rätta med. Det gäller rättvis handel och att skatter stannar kvar i länderna så att de själva kan byggas upp. Nu försvinner skatter till skatteparadis genom skatteflykt.

Jag undrar hur Centerpartiet och Magnus Ek ställer sig till human rights due diligence, som handlar om att få till rättvis handel, och land-för-land-rapportering, som skulle innebära att skatterna blir kvar. På så vis skulle länderna själva kunna ta tag i problemen och inte bara få bistånd när vi, som du sa, kommer som den stora givaren. De kan i stället själva generera lösningar.

Fru talman! Tack, Yasmine Posio, för frågan! Låt mig svara på den rakt av: Det ställer vi oss positiva till. Vi tycker att det behöver göras på europeisk nivå, och vi har givetvis tankar om hur man ska göra det. Vi har dock sagt att det är något som vi är med på och som vi vill se. Vi vill dessutom att det sker i samverkan så att svenska företag verkar på samma villkor som deras europeiska kollegor och grannar.

Detta kommer att vara viktigt. Precis som Yasmine Posio säger ska utvecklingen inte ske på bara ett sätt. Vi vet att den demokratiska utvecklingen förutsätter att det sker en välståndsutveckling. En välståndsutveckling och en demokratisk utveckling blir mycket lättare om vi lyckas minska korruptionen. Om man som ledare i något land kan plocka ut skattemedel, stjäla dem, stoppa dem i egen ficka, föra ut dem ur landet och gömma undan dem vet vi att det blir mycket svårare att göra framsteg inom andra hållbarhetsfaktorer och andra områden.

I någon mån är hela utvecklingsarbetet kommunicerande kärl. Det är inte omöjligt att nå framsteg på ett område samtidigt som det är svårt att ta sig fram på andra, men det blir mycket lättare om man lyckas ta kliv framåt på flera olika områden samtidigt. Det ger också en större uthållig kraft i arbetet för en hållbar, demokratisk och fri värld och en värld utan fattigdom.

Yasmine Posio vet dessutom att jag tycker att det är viktigt att inte fastna i att tro att vi bara löser det här genom att få bukt med skattesystemen. Utan vi måste se till att det finns en tillväxt som skjuter fart och som sprider sig brett i en befolkning. Detta vet vi från Sveriges egen resa från att ha varit ett fattigt land till att bli ett av världens rikaste. Det var först när vi fick en rättsstat i kombination med ökad ekonomisk frihet och vanliga människor kunde bidra till tillväxten som vi började ta riktiga kliv bort från att ha varit ett av världens fattigaste länder.

Jag tror att samma förhållanden gäller för de flesta länder som nu behöver göra samma resa. Detta måste vi komma ihåg och verka för.

Fru talman! Tack för svaret! När man tittar på tidigare rapporteringar från olika civilsamhällesorganisationer ser man att Centerpartiet inte har stått bakom land-för-land-rapportering och human rights due diligence rakt av. I stället har man velat justera det på olika sätt, bland annat via EU, vilket riskerar att försämra möjligheterna att få till en riktigt bra, stark, tydlig och rättvis handel som inte bara gynnar den rika delen av världen utan alla länder i världen. Det var intressant att höra resonemanget här. Det verkar som att Centerpartiet i så fall har flyttat sig något.

Vi ser nu att svenska företag trots klimatkrisen inte rapporterar sina utsläpp ordentligt. Det är därför jag tycker att det är viktigt att det finns en tydlig lagstiftning som innebär att företagen tvingas att rapportera vad som sker i verksamheten.

Fru talman! Jag tror inte att det handlar så mycket om att vi har ändrat oss. Vi kanske har förtydligat vår ställning, men det har vi också gjort för att vi har en god diskussion med svenska civilsamhällesorganisationer som verkar för det här. Jag råkar veta att några av dem tittar på just den här kammardebatten, så jag vill passa på att skicka ett varmt tack till civilsamhällets krafter, som vi har en tydlig dialog med och som hjälper oss att bli bättre. Det är jätteviktigt för att vi ska kunna skärpa den svenska biståndspolitiken.

Jag är inte säker på vad Yasmine Posio syftar på i den andra delen av sin replik, men man kan ju nämna att det där kommer att bli viktigt inte bara för företag utan också för stater. Vi vet att det här var en av knäckfrågorna som vi inte kom i mål med på COP 26 i Glasgow. Vi har inte transparens från vissa företag men inte heller från stater. Det gäller till exempel Kina, som inte vill rapportera vilka utsläpp eller vilken tillväxt man har. Det här är ett jätteproblem, för om vi ska kunna följa om vi har en positiv utveckling i världen måste vi också kunna lita på datapunkterna. Där har vi en bit kvar att gå.

Fru talman! Även jag vill passa på att välkomna statsrådet Matilda Ernkrans till det nya uppdraget i regeringen. Det ska bli roligt att få diskutera de här sakerna med henne.

Klyftan mellan fattiga och rika är avgrundsdjup. Det gäller mellan länder, inom länder och mellan kvinnor och män. Ett tag var det på väg att bli bättre, men på senare tid har vi sett hur ojämlikhetsklyftan fördjupats. Det kommer den att fortsätta göra om världens regeringar fortsätter med den orättvisa, nykoloniala ekonomiska politiken. Om inte vi ser till att människor har sjysta arbetsvillkor och löner, om inte skola, sjukvård och omsorg ges efter behov i stället för efter storlek på plånboken, om inte jämställdhet uppnås och kvinnor slipper bli våldsutsatta av män, om inte diskriminering och rasism motas – då spelar det ingen roll hur många millenniemål eller Agenda 2030 som upprättas. Ojämlikheten kommer att fortsätta att öka.

Det gäller inte bara alla andra regeringar utan även Sveriges, som nu ska regera med en nationalkonservativ budget som med några ändringar ändå till stora delar är regeringens ursprungsbudget.

I denna budget prioriteras skattelättnader för rika som inte ska behöva betala fullpris för att få Pradakostymen tvättad eller toaletten i stugan spolad, detta trots att förskolor, skolor och äldreomsorgen gör nedskärningar. Här prioriteras privata utförare i välfärden trots att den därmed utarmas och majoriteten av svenska folket vill ha bort vinster ur välfärden och vill bli av med den av nästan alla utdömda marknadsskolan.

Här är regeringen beredd att försämra arbetsvillkoren, trots att de allra flesta vill ha bättre arbetsvillkor. Det gäller inte minst våra ungdomar och nyanlända, som utnyttjas i en arbetsmarknad på timmar och i gigjobb med dålig arbetsmiljö.

Men det går att göra skillnad. Bland annat lyfter både FN och mängder av organisationer human rights due diligence för att företag ska tvingas följa de mänskliga rättigheterna och klimatavtal och erbjuda sjysta arbetsvillkor och löner. Även land-för-land-rapportering lyfts som ett verktyg mot skatteflykt, och med oss vänsterpartister vid rodret hade vi inte bara sett till att införa det i Sverige – vi hade vi hade även tryckt på för att EU skulle göra det. Ett jämlikt och jämställt samhälle gynnar nämligen oss alla.

Dessvärre står vi här med en ekonomisk ojämlikhet som är så stor i världen att de 62 mest förmögna personerna tillsammans äger lika mycket som hälften av jordens befolkning. Som om dessa 62 personers arbete motsvarat det arbete som hälften av världens befolkning genomför! Alltså behövs bistånd. Och, vet ni, bistånd har effekt. Tack vare bistånd har miljontals barn fått utbildning. Vaccineringar har kunnat utföras, och mödradödligheten har minskat. Med bistånd har brunnar grävts, civilsamhällesorganisationer har kunnat bildas och myndigheter har blivit mer transparenta.

Fru talman! Pandemin har skördat en massa liv. Lika många har dött av själva viruset som av de åtgärder samhället tagit till för att bekämpa pandemin. Exempelvis har nedstängningar av marknader inneburit att småbönder som fokuserat på enstaka grödor inte har kunnat sälja dem på marknaden och därmed inte kunnat köpa allsidig mat.

Därför har vi i vår utvecklingsmotion föreslagit att en större andel av det svenska biståndet ska ges till kvinnliga bönder för att de ska kunna bedriva hållbart jordbruk men också kunna bilda kooperativ inom vilka de kan stötta varandra ekonomiskt, kunskapsmässigt och socialt. På så vis kan biståndet i större utsträckning bidra till hållbara och jämställda samhällen som är bättre på att hantera kriser, helt i enlighet med Agenda 2030.

Pandemin har på ytterligare sätt uppmärksammat oss på den klimatkris som pågår. Exempelvis märks bristen på vatten extra tydligt när människor saknar möjligheten att följa basala råd om hygien och handtvätt.

Enligt en rapport från Oxfam släpper de allra rikaste ut 430 gånger mer än de fattigaste. Utifrån ett klimaträttviseperspektiv är det de rika länderna som har det historiska ansvaret för klimatförändringarna och som nu även har det största ansvaret för att minska sina utsläpp och ge stöd till de fattiga länder som drabbas. Behovet av ett klimatbistånd som i enlighet med Parisavtalet ligger utöver det vanliga biståndet är uppenbart, och vi i Vänsterpartiet har lagt fram förslag som utjämnar klyftor och som ger världen bättre förutsättningar att möta kommande kriser och katastrofer.

Fru talman! Tack vare svenskt kärnstöd till FN:s befolkningsfond och UN Women och bistånd till civilsamhällesorganisationer som arbetar med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter har fler kvinnor fått rätt att bestämma över sin egen kropp och uttrycka sin egen sexualitet. Men det är en rättighet som kränks och inskränks i många länder. Bristande tillgång till preventivmedel och sexualupplysning, bristande mödravård, starka begränsningar i aborträtten, mäns våld mot kvinnor och användandet av sexuellt våld mot kvinnor i konflikthärdar och krig är centrala hinder för utveckling och fattigdomsbekämpning.

Reaktionära och auktoritära ledare världen över har använt pandemin som anledning till att inskränka de mänskliga rättigheterna. Till exempel har den polska regeringen infört en mycket restriktiv abortlagstiftning, och Turkiet har dragit sig ur konventionen om mäns våld mot kvinnor. I utegångsförbudens spår ökade dessutom risken för att kvinnor och barn utsätts för våld i hemmet, och ökad fattigdom ihop med skolstängningar har resulterat i fler fall av könsstympning och ett ökat antal barn som gifts bort.

Därför bör andelen bistånd som avsätts för arbete med SRHR öka till minst 10 procent av den totala biståndsbudgeten.

Fru talman! Mycket av den svenska biståndspolitiken är riktigt bra. Sverige är bäst i klassen på många parametrar. Det svenska biståndet är oftast effektivt och pricksäkert, och sett till behoven i världen skulle det aldrig falla mig in att föreslå en sänkning av det svenska biståndet. Bistånd tillsammans med ett rättvist ekonomiskt system krävs för en jämlik, jämställd och klimaträttvis värld, där alla människor har samma möjligheter och frihet att leva det liv de själva valt med frihet att se sina barn växa upp i trygghet och få den kunskap och det stöd de behöver för att bli det bästa de kan bli, inte minst med frihet att bestämma över sin egen kropp, kärlek och sexualitet.

Fru talman! Eftersom Vänsterpartiets förslag till anslag inom utgiftsområdet ligger över den nivå som regeringen anvisar till utgiftsområde 7 kommer vi inte att delta i beslutet om själva budgetanslaget. Däremot har vi en reservation när det gäller OECD-Dacs regelverk, och jag vill härmed yrka bifall till den.

Fru talman! Världens rikaste person får plats på en stol. Visst är det fascinerande. Världens åtta rikaste får plats i en minibuss. Men det säger ingenting om huruvida det är rätt eller fel att personen är rik, huruvida någon annan är rik eller fattig eller huruvida det är ett problem eller inte. Det låter klatschigt. Visst låter det klatschigt när man från Vänstern hänvisar till ojämlikheter i världen genom att säga att si och så många äger si och så mycket av världens resurser.

Problemet med världen är inte att det finns rika människor utan att det finns fattigdom. Som vanligt vill Vänstern bekämpa rikedom snarare än fattigdom.

Det mest effektiva sättet att öka människors rikedom runt om i världen, se till att fler människor har råd att leva de liv de själva vill, att fler människor har råd att ha egenmakt, att följa sina drömmars mål, är såklart att sprida demokrati, marknadsekonomi och fri handel. Jag är enig med Vänsterpartiet om att det behövs lagstiftning som ser till att företag, oavsett varifrån företagen kommer och oavsett var de verkar, lever upp till krav på mänskliga och fackliga rättigheter. Vi ställer oss positiva till due diligence.

Fru talman! Jag saknar från Vänsterpartiets sida den andra delen av ekvationen, det vill säga förslag på hur vi kan öka handeln i världen, att genom frihandel lyfta människors förmåga att förbättra den egna livssituationen, genom egen förmåga höja sin ekonomiska status. Det spelar ingen roll om världens rikaste person får plats på en stol om vi lyfter andra människor ur fattigdom.

Fru talman! Joar Forssells resonemang säger mycket. Han påstår att rikedom inte är ett problem. Om resursfördelningen var sjyst och rikedomen inte så extremt ojämlikt fördelad skulle det kanske inte vara ett problem. Men det är ett problem i dag att så få människor har så extremt stora tillgångar, medan majoriteten av människor inte har någonting alls. Då spelar det ingen roll om man påstår att man är för frihandelsavtal om man inte ser till att avtal sluts på rättvisa villkor. Det är det stora problemet i samhället i dag.

En rättvis handelspolitik som sätter demokrati, mänskliga rättigheter och klimatet först är bra för omvärlden. Men den typ av handel som sker i dag när multinationella företag vill etablera sig i ett fattigare land kan innebära att människor tvingas fly från sina byar. Ibland blir det fråga om sexuellt våld för att stigmatisera kvinnorna, få dem att må dåligt och därmed tvingas fly. Där öppnas sedan en gruva för att få fram material till våra fantastiskt fina mobiler.

Att inte se att detta är problematiskt, att det är därigenom de extremrika har blivit rika, att blunda för att handelspolitiken inte är rättvis, är att inte vilja lyfta fattiga ur fattigdom. Det är vad vi kommer att stå upp för i dag, i morgon och i framtiden.

Fru talman! När industrialiseringen och marknadsekonomin lyfte människor i vårt land ur fattigdom, så att vi slutade leva i misär och i stället levde i rikedom, kunde bygga hus, klä oss och få mat, då stod socialisterna på barrikaderna och var emot. Då stod de som är förfäder till ledamoten Posio och var emot. I dag står Posio här och poserar för att förvägra människor i andra delar av världen den möjligheten.

Med Vänsterpartiets politik stängs vägar till fri handel i andra delar av världen, till att låta människor lyfta sig själva ur fattigdom. Ja! Liberalerna står också bakom att handeln ska vara rättvis, att vi ska respektera mänskliga rättigheter. Men nej, vi anser inte att vi kan lyfta människor genom att stänga dem ute från att handla eller att bygga sitt ekonomiska välstånd från grunden, så som vi själva har gjort.

Fru talman! Jag tycker att det är djupt oetiskt att förvägra människor marknadsekonomi, rätten till sin egen ekonomi och frihandel.

Fru talman! Vänsterpartiet är absolut inte emot handel, utan vi är för en rättvis och sjyst handel som utgår från de begränsningar som klimatet ger till vår jord.

En rättvis handelspolitik som sätter demokrati, mänskliga rättigheter och klimatet först är inte bara vi i Vänsterpartiet för. Där finns många stora organisationer, till exempel OECD, FN och massvis med civilsamhällesorganisationer, som är för den typen av handelspolitik.

Siffra efter siffra visar den orättvisa ekonomiska resursfördelningen i världen. Det finns massvis med forskare som lägger fram rapporter om hur fattigdomen i världen ökar i stället för att minska. Låt mig påminna om att utan fackföreningsrörelsen och utan satsningar i den offentliga sektorn hade den svenska industrin inte stått så stark som den står i dag.

Fru talman! I dagens debatt om Sveriges internationella bistånd har vi den speciella situationen att det budgetförslag vi kristdemokrater arbetade fram tillsammans med Moderaterna klubbades i riksdagen häromveckan.

Jag är stolt över att Kristdemokraterna återigen har fått igenom en budget med bibehållet enprocentsmål, precis som under Bildtregeringen, alliansregeringen och M-KD-budgeten 2018. Vi vill ha en ambitiös utvecklingspolitik, och vi värnar ett generöst och effektivt bistånd – för solidariteten med våra medmänniskor som har det sämre ställt än vi, för att läget i världen kräver det, med ökat antal personer som lever i stor fattigdom, för att antalet människor som hungrar och knappt har mat för dagen också har ökat och för att insatser för att lindra nöd, minska ojämlikhet och stärka demokratin främjar tryggheten och säkerheten både i närområdet och i förlängningen i hela världen.

Pandemin har enligt FN-bedömare kastat världen tillbaka 20 år i utveckling. Miljontals barn har gått miste om skolgång när skolor har stängts och har därigenom blivit utan den kanske enda lagade måltiden per dag. Vi har i medierna sett hjärtskärande berättelser om hur småflickor har gifts bort för att familjen ska få en mun mindre att mätta. Det kommer att behövas ett intensivt arbete för att minska fattigdom och hunger i världen. För att inte tala om det faktum att många fattiga länder i Afrika ännu inte har hunnit vaccinera mer än några enstaka procent av sina befolkningar. Till detta kommer alla krigshärdar och väpnade konflikter som finns runt om i vår värld, till exempel Jemen och Etiopien, och det allvarliga läget i Afghanistan efter talibanernas maktövertagande.

Därför finns all anledning att fortsätta att arbeta för att göra biståndet så effektivt och träffsäkert som möjligt så att det räcker till desto fler. Sverige behöver arbeta för att fler länder ska höja sina biståndsnivåer. Bara ett fåtal länder lever upp till EU:s mål om att 0,7 procent av bni avsätts till officiellt bistånd. Det är i sammanhanget värt att nämna att både Tyskland och Frankrike ökar sitt bistånd. Eftersom enprocentsmålet är kopplat till bnp, som i regel ökar år för år, är det särskilt viktigt att det växande biståndet används effektivt. Kristdemokraterna vill därför att Sida och Expertgruppen för biståndsanalys ska få i uppdrag att föreslå hur kvalitetsarbetet i myndigheter och organisationer kan stärkas i samband med att biståndsramen ökar. Vi vill också se en utredning som ger förslag om hur biståndet kan utvecklas framöver, i samarbete med civilsamhället och privata aktörer.

Kristdemokraterna anser att vi måste arbeta evidensbaserat och våga kvantifiera våra mål och ambitioner för att bättre kunna utvärdera hur effektivt biståndet är. Hur mycket har andelen vaccinerade ökat? Hur många fler flickor går i skolan? Hur många fler kvinnor har tillgång till säkra förlossningar?

När utvecklingen på många områden går i fel riktning är det viktigt att Sverige identifierar de områden där vi har ett tydligt mervärde. Detta tar OECD-Dac upp i sin utvärdering 2019. Man menar att det svenska biståndet präglas av spretiga strategier och tematiska prioriteringar som kan leda till att projekt får dubbla anslag. Dessutom saknas tydliga prioriteringar.

Fru talman! Kristdemokraterna menar att inriktningen måste styras av hur behoven i världen ser ut. Jag vill lyfta tre områden som är särskilt angelägna för oss kristdemokrater.

För det första behövs stöd och hjälp till världens allra fattigaste. Livsmedelsförsörjningen hotas av klimatförändringar. Som ett led i att bekämpa fattigdom och hunger vill Kristdemokraterna att en större andel av biståndet avsätts till att stärka kooperativ och småskaligt jordbruk i låginkomstländer.

En sådan satsning bör särskilt gynna kvinnliga bönder, som utgör en majoritet av världens fattiga och samtidigt är viktiga aktörer för att säkra allas rätt till mat. Därmed kan vi både främja livsmedelsförsörjningen i stort och direkt förbättra familjens förutsättningar för utbildning och utveckling. Det finns dessutom evidens för att när kvinnor disponerar inkomsten från det lilla familjejordbruket går pengarna till barnens skolgång, mer näringsrik mat och förbättringar av familjens boende. Det kan vara att bygga ett rejälare hus av cement och med plåttak, som bättre står emot skyfall och stormar jämfört med ett lerhus med palmbladstak.

För det andra behövs stöd till människor på flykt. Sverige och omvärlden måste i högre grad bidra till att hjälpa människor på flykt. Av världens runt 80 miljoner människor på flykt finns de flesta i andra delar av hemlandet eller i närområdet, ofta under mycket svåra förhållanden. I många fall förvandlas de tillfälliga flyktinglägren till långsiktiga boenden med stora humanitära behov.

Sverige måste bidra till nya sätt att möta människors nöd och utsatthet. Tillgång till vatten och mat måste säkras, och barn och unga i flyktingläger måste ha lika stor rätt till utbildning som landets egna barn. Flyktingläger ska inte permanentas i generation efter generation, utan de som lever där ska ha möjlighet att integreras i lokalsamhällena.

För det tredje måste demokrati och mänskliga rättigheter stärkas. Demokratin är på tillbakagång. Runt om i världen trycks det civila samhället, oppositionspolitiker, journalister och jurister tillbaka. Utrymmet för de mänskliga rättigheterna minskar, och det riskerar att resultera i en alltmer osäker värld.

Stödet till dessa grupper behöver stärkas. Det måste ställas tydligare krav på aktörer som tar emot svenskt bistånd. Det handlar om att frysa biståndet till statliga aktörer där den demokratiska utvecklingen går åt fel håll eller till organisationer som inte på ett trovärdigt sätt står upp för de demokratiska värderingarna. Vi behöver också följa upp hur svenska biståndspengar används av multilaterala organisationer eller där Sida är en avtalspart.

Regeringen behöver ta ansvar för hela den svenska biståndskedjan oavsett om stödet kanaliseras via EU, FN-organ eller civilsamhällesorganisationer. Om så inte sker – om exempelvis ett lands tjänstemän gör sig skyldiga till allvarliga människorättsbrott och ändå kan ta del av svenska biståndspengar genom att stödet gått genom en multilateral organisation – bidrar det till att underminera legitimiteten i biståndet, och det minskar befolkningens biståndsvilja. Därför måste Sverige på allvar sätta kraft bakom orden.

Fru talman! Kan vi genom vårt svenska bistånd följa dessa huvudlinjer i våra prioriteringar kommer vi att bidra till att minska spänningarna i världen och ge människor redskap till ett liv i större delaktighet, där de kan integreras och bidra till samhällets utveckling.

Fru talman! Jag vill inleda med att säga följande, så att det är sagt i den här kammaren: Det är klart att vi ska ha ett effektivt bistånd som används till det som det är till för.

Vi i de partier som står upp för att vi ska ha ett enprocentsmål – ett högt och ambitiöst bistånd – är väl de som i allra högsta grad behöver ta ansvar för att biståndet används till det som biståndet ska användas till. Vi vill ju ha förtroendet från väljarna att använda pengarna till ett internationellt bistånd, och då måste vi också veta att pengarna går dit de ska. Det vill jag verkligen understryka. Det är mitt engagemang, och det är regeringens engagemang. Vårt engagemang är högt, och det kommer det att fortsätta vara.

Med det sagt tycker jag kanske att Kristdemokraterna har större problem att fundera på. Jag kommer från Hallsberg i Örebro län, och jag har engagerat mig politiskt där i över 25 år. Jag har varit engagerad i många olika politiska projekt, inte minst med internationell koppling; jag har jobbat med kvinnogrupper i det som då kallades Burma, i dag Myanmar, och jag har jobbat gentemot Novgorod. Jag jobbar i dag med ett projekt med demokratiutveckling i Tunisien, bland annat. Jag har träffat många kristdemokrater i Örebro län som precis som vi socialdemokrater är engagerade för internationell solidaritet.

Nu har Kristdemokraterna lierat sig väldigt hårt med sverigedemokrater och moderater, inte minst moderater som inte tar ett steg utan att ha Sverigedemokraterna med sig. Dessa två partier vill göra miljardnedskärningar på biståndet. Jag undrar: Hur länge tror Gudrun Brunegård att de kristdemokratiska väljarna kommer att fortsätta lita på att partiet står upp för ett enprocentsmål för biståndet?

Fru talman! Välkommen i det här sammanhanget, statsrådet! Det är trevligt att träffas i ett nytt sammanhang.

Jag konstaterar faktum: Vi har ett starkt record när det gäller att hålla enprocentsmålet högt i de regeringar och budgetkonstellationer där vi har haft möjlighet att påverka. Vi lyckades inte bara i Bildtregeringen, när Alf Svensson var biståndsminister, utan även i alliansregeringen när det var en moderat som var biståndsminister. Vi bibehöll enprocentsmålet då, och det gjorde vi även i KD-M-budgeten 2018 – liksom i den budget som riksdagen klubbade för några veckor sedan.

Detta är en högt prioriterad fråga för Kristdemokraterna. I förhandlingar är det som någon sa här tidigare ett givande och ett tagande, och detta är en viktig fråga för oss som vi är beredda att fortsätta kämpa för. Jag vill alltså säga till alla kristdemokratiska väljare som tittar på den här debatten: Ni kan vara lugna! Vi kommer att fortsätta kämpa för den här frågan även i kommande budgetsamarbeten.

Fru talman! Ja, ibland kan det ju vara så att man behöver ta historien till hjälp. Men om vi lägger historien lite till rätta ska vi väl komma ihåg att Kristdemokraterna hade med sig Liberalerna och Centerpartiet i alliansregeringen. De stod också upp för enprocentsmålet.

Om vi nu ska titta på historien kan vi också komma ihåg att partiordföranden Ebba Busch för ett par år sedan sa att hon inte skulle samarbeta med Sverigedemokraterna på 20 år eller så – och nu sitter Kristdemokraterna, tillsammans med Moderaterna, och samarbetar med Sverigedemokraterna. Nu är Kristdemokraterna i ett samarbete där Moderaterna och Sverigedemokraterna, som är urstarka, vill göra miljardnedskärningar på biståndet. Kan man alltså verkligen lita på att Kristdemokraterna kommer att kunna stå upp för ett högt bistånd? Jag tror att man behöver söka sig någon annanstans.

Fru talman! Jag inser att statsrådet försöker så tvivel om våra ambitioner, men jag kan garantera att Kristdemokraterna i hela vårt land är väldigt fast beslutna; vi vill bibehålla detta. Det handlar om flera starka kristdemokratiska grundvärderingar. Biståndet knyter nämligen an till både människovärdet och den därmed följande solidariteten – varje människa är värd att få möjlighet att förverkliga sina drömmar och ambitioner. Det handlar också om förvaltarskap när det gäller vår miljö och så vidare.

I den kommande regering som vi har för avsikt att gå in i är det Moderaterna vi kommer att samarbeta med.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ledamoten Brunegård och Kristdemokraterna för det goda samarbete som vi och Centerpartiet har haft med Kristdemokraterna i just frågan om enprocentsmålet. Jag vill också tacka Brunegård själv för det uppenbart genuina engagemanget för biståndspolitiken. Det lyste verkligen igenom i anförandet nyss.

Men jag har ändå en fråga som handlar om det nya samarbetet mellan Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Moderaterna. Kristdemokratin vilar ju i grunden på kristen etik. En sak som jag lärde mig i skolan och som vi också pratade om i konfirmationsundervisningen är att man inte ska ljuga. Det är fel att ljuga; det är en synd.

Vi har här i talarstolen i dag och i medierna hört lite olika besked kring detta med återvandringsmiljarden. Jag undrar vem som syndar – vem som ljuger. Ljuger ni för varandra? Ljuger ni för väljarna? Vem är det ni försöker lura?

Från Sverigedemokraternas sida var återvandringsmiljarden ett vallöfte. De kallade det för en återvandringsmiljard i medierna, och vi har hört det även här i kammaren. Från Kristdemokraterna och Moderaterna låter det som att det inte är en återvandringsmiljard. Det måste innebära antingen att Sverigedemokraterna ljuger för sina väljare för att visa att man har uppfyllt ett vallöfte eller att Kristdemokraterna och Moderaterna har ljugit för Sverigedemokraterna i förhandlingarna.

Fru talman! Jag undrar om ledamoten Brunegård kan svara på frågan: Är det ett förtroligt samarbete med Sverigedemokraterna, eller är det någon som ljuger?

Fru talman! Tack, Joar Forssell, för både detta och tidigare inlägg på samma tema i tidigare replikskiften. Detta är en väldigt intressant fråga. Som Joar Forssell säkert förstår kan inte jag avslöja några interiörer från de budgetdiskussioner som har varit. Som jag sa är samarbetet med Moderaterna; det är tillsammans med dem vi har arbetat fram budgeten. Sedan kom Sverigedemokraterna in i ett senare skede. Dessvärre lämnade Liberalerna förhandlingsbordet i ett skede, och jag vet inte exakt när det inträffade när det gäller just den här aspekten – biståndet och den miljard som var på tal här.

Jag vill läsa upp: ”En miljard kronor av biståndsmedel öronmärks för återuppbyggnad av krigshärjade länder för att möjliggöra för människor att åter bo och leva i trygga samhällen och bidra till dess tillväxt.” Står det något om återvandring där? Nej, det är ett parti som gör den tolkningen. Men detta ska tolkas som det står.

Precis som jag sa i ett tidigare replikskifte är en förhandling ett givande och ett tagande. Vad som möjligen kan ha funnits med i potten från början finns där inte nu. Det som står här handlar om att människor åter ska kunna bo och leva i trygga samhällen och bidra till dessa samhällens tillväxt. Det gäller de människor som bor där i dag men kanske också dem som bor i närområdet och även dem som har flytt längre bort – att man frivilligt kan återvända när man ser att det finns fungerande infrastruktur, skolor, vägar, vatten och så vidare.

Fru talman! I juletider får vi vara glada för att vi inte har någon herodisk återvandringsmiljard och att Kristdemokraterna inte ljuger utan att det är Sverigedemokraterna som ljuger för sina väljare, helt enkelt.

Men, fru talman, detta får mig ändå att undra. Det som beskrivs av ledamoten och som är helt korrekt uppläst ur budgetförslaget är egentligen inte något konstigt. Vi har utvecklingsbistånd, och vi vill att länder ska vara fria och ha välstånd och att människor ska kunna bo och leva var de vill i världen, fria från både olika former av fattigdom, misär, brist på infrastruktur och allt vad ledamoten läste upp.

Men vad är det då, enligt Kristdemokraterna, som skiljer detta från det som vi normalt kallar för utvecklingsbistånd? Vad är det som gör att det här sticker ut jämfört med det vi kallar för utvecklingsbistånd? Varför menar Kristdemokraterna att detta inte ryms inom det befintliga?

Fru talman! Tack, Joar Forssell, för den fördjupade frågeställningen! Jag håller med. Detta är precis vad ett normalt, hederligt utvecklingsbistånd står för, som vi har jobbat med i många år. Vi har goda erfarenheter från till exempel Syrien, där Sverige har jobbat med just dessa typer av stöd för att säkra samhällets säkerhet för människor så att de kan bo och leva där. Det är så vi hoppas kunna jobba även i, låt säga, Afghanistan. Jag ser inte någon dramatik över huvud taget i detta.

Vad det kan ha varit innan förhandlingarna nådde sin slutpunkt kan jag inte tala om. Det är inte intressant, för det är det som kom ut av förhandlingarna som är intressant. Som vi hörde i utskottet är summan långt högre än så. Detta ser jag alltså som en miniminivå.

Fru talman! Detta är en lite märklig debatt att komma in i. Vi har en budgetmajoritet varav den största delen vill skära ned biståndet kraftigt. Samtidigt är det en budgetmajoritet där man inte själva är överens om vad man har röstat fram. Några tycker att det är en återvandringsmiljard, och några andra tycker inte det. Några är nöjda för att de har uppfyllt ett vallöfte, och några andra är nöjda för att de har försvarat att några andra inte ska uppfylla vallöftet att skära ned på biståndet. Det är lite förvirrat när det gäller vad man inom budgetmajoriteten själva anser att vi debatterar här i dag.

Med detta sagt tycker jag ändå att en biståndsdebatt egentligen borde börja i det mellanmänskliga ansvar som vilar på var och en av oss människor. För, fru talman, det är ändå i grunden detta som gör att vi har och ska ha ett generöst bistånd från ett land som Sverige – att vi människor, oavsett var vi bor och var vi lever, har ett ansvar att hjälpa andra människor. Vi har ett ansvar att sprida frihet, demokrati, mänskliga rättigheter och rätten att bestämma över sin egen kropp och sitt eget liv till alla människor i hela världen. Alla människor har ett sådant ansvar. Men har man större möjlighet och mer medel har man också ett större ansvar.

Detta är ett av skälen till att enprocentsmålet är så otroligt viktigt. Vi har, oavsett vilken regering som styr och vilken riksdagsmajoritet som finns, som ett rikt land i världen ett ansvar att sprida fred och frihet i hela världen.

Det finns såklart problem med biståndet ibland, som det finns på alla politikområden. Det finns problem i sjukvården, försvaret, polisen, skolan och så vidare. Där reagerar de flesta partier med att presentera förslag och reformer på hur man ska åtgärda dessa problem, inte med att vilja skära ned.

Det är det lustiga i denna debatt. De partier som pekar mest på problemen i biståndet har som lösning att skära ned på biståndet. Men det är ingen lösning. Det säger sig självt att om man vill lösa det får man presentera reformförslag för det.

Fru talman! Det är intressant hur det målas upp en konfliktlinje där vissa partier skulle vara för korruption och ineffektivitet medan andra är emot det. Sanningen är att alla såklart är emot ineffektivitet och korruption. Att lyfta upp det som ett argument mot bistånd är nästan löjeväckande, för det finns ingen konfliktlinje. Alla vill ha professionalitet, stärkt kompetens, minskad korruption och minskad ineffektivitet.

Jag tror att det finns tillräckligt många bra och viktiga biståndsprojekt som behöver vårt stöd för att vi ska kunna använda minst 1 procent av bnp till att finansiera dem, även utan någon som helst ineffektivitet.

Fru talman! Världen är mer sammanlänkad i dag än tidigare, och bistånd tar sin utgångspunkt i rätt och fel och i vad som är vårt ansvar.

Men biståndet är också nödvändigt ur ett rent egoistiskt perspektiv; det ska vi vara ärliga med. Vi behöver biståndet för att till exempel bekämpa pandemin i andra länder, för om vi inte gör det får vi nya mutationer och nya farsoter även här i Sverige. Vi behöver biståndet för att bekämpa fattigdom, för om vi inte gör det blir det en grogrund för konflikter och extremism som kan sprida sig. Vi behöver biståndet för att skapa förutsättningar för demokrati och ekonomiskt välstånd så att vi får fler handelspartner i världen och kan lyfta vårt eget välstånd.

Världen är sammanlänkad. När det går bra för andra delar av världen går det också bra för Sverige. När det går dåligt för andra delar av världen går det också dåligt för Sverige.

Även om utgångspunkten för biståndet alltid måste vara det helt oegoistiska och humanitära perspektivet att vi som människor har ansvar att hjälpa andra människor ska vi också vara medvetna om att biståndet i grunden är en plusaffär för hela världen. Detta borde Moderaterna och Sverigedemokraterna tänka på när de så hårt kritiserar ett generöst bistånd.

Fru talman! Liberalernas biståndspolitik vilar i utgångspunkten att demokrati ska vara det överordnade målet för all biståndspolitik. För oss är detta viktigt, och här skiljer vi ut oss från alla andra partier. Det är i demokratiska stater som välstånd skapas och som människor lyfts ur fattigdom på ett effektivt sätt. Det är i demokratiska stater som människors rättigheter respekteras. Det är demokratiska stater som bidrar till fred och frihet i världen.

Detta är inte så konstigt. Demokrati handlar ju bland annat om respekt för mänskliga rättigheter. Man kan inte vara en demokrati utan att respektera mänskliga rättigheter. Det finns egentligen inga exempel på länder som respekterar mänskliga rättigheter utan att vara en demokrati. Det ligger alltså i själva definitionen.

Om man respekterar rättigheter såsom yttrandefrihet och organisationsfrihet och respekterar minoriteter och hbtq-rättigheter och om man respekterar och vill stärka SRHR är man förmodligen demokrat. Historien visar att det med hundraprocentig sannolikhet är så.

När människor blir stärkta har de större möjlighet att stå upp för sig själva och bestämma över sitt eget liv. Det innebär i sin tur att de kommer att kunna kämpa för demokratin, och därför är diktaturer eller andra icke-demokrater inte för dessa rättigheter.

När man har alla dessa rättigheter kan man också delta i ekonomi och handel, vilket lyfter människor ur fattigdom.

Därför är detta extremt tydligt sammanlänkat.

Liberalerna tycker också att en feministisk utrikespolitik i grunden är något mycket bra, och här har regeringen tagit täten i världen. Vi skulle vilja se att detta kompletterades med ett perspektiv om en värderingsbaserad utrikespolitik och biståndspolitik. Det handlar om att sätta just demokrati som det överordnade målet.

Fru talman! Det finns mycket Liberalerna vill göra med biståndet, och det kan man läsa om i vår biståndspolitiska motion. Jag ska lyfta fram ett par saker utöver redan nämnda demokratifokus och mänskliga rättigheter.

Det är viktigt att ha ett utvecklingsbistånd, dels av de skäl som redan debatterats, dels för att kunna använda utrikespolitiken till att pressa länder att införa reformer för demokrati.

Det är viktigt att vi kan ge även rika länder bistånd till demokrati. Också i länder som Ryssland och Saudiarabien måste vi kunna rikta biståndspengar till dem som jobbar för demokrati.

Fru talman! Det kommer att bli ännu viktigare framöver att stärka klimatbiståndet. Vi har förslag för det på EU-nivå och på svensk nivå. Det är uppenbart att detta behov kommer att öka.

Fru talman! Det är en historisk dag i Sveriges riksdag. För första gången på elva år är samtliga partier här i riksdagen överens om enprocentsmålet för det svenska utvecklingsbiståndet, alltså att 1 procent av bni ska anslås till utvecklingsbistånd för de fattigaste i världen.

För mig som ser behoven i världen av både solidaritet och utveckling borde ju detta vara glädjande. Moderaterna, som länge velat skära ned biståndet med en tredjedel, går återigen med på enprocentsmålet. Sverigedemokraterna, som alltid velat skära ned biståndet och på senare år halvera det, går för första gången någonsin med på enprocentsmålet.

Hur kunde det bli så här? Vi får naturligtvis sända en tacksamhetens tanke till Kristdemokraterna – möjligen också till Liberalerna, som var med i förhandlingarna om högerbudgeten men hoppade av i ett sent skede. Naturligtvis hade inte den socialdemokratiskt ledda regeringens budgetförslag på biståndsområdet fått vara orört om inte Kristdemokraterna och möjligen också Liberalerna stått upp för enprocentsmålet.

Men har då Moderaterna och Sverigedemokraterna ändrat uppfattning om biståndet? Är enprocentsmålet nu återigen säkrat? Nej, fru talman, det är det inte, och det har vi också kunnat höra i dagens debatt.

Jag har ingen anledning att tro att attackerna och misstron mot solidaritet och utvecklingssamarbete kommer att upphöra från Moderaterna och Sverigedemokraterna. Skulle det vara så att Sverige om mindre än ett år har en högerregering kommer det högst troligt att bli en betydligt svårare förhandlingssits för Kristdemokraterna och Liberalerna.

Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna har här i riksdagen fått igenom sina budgetramar i det inledande budgetbeslutet – budgetramar som bara ändrar på knappt 2 procent av den totala statsbudgeten för 2022. Men det är ändringar i tydlig högerriktning. Den som har mycket pengar ska få mer, och den som har lite pengar ska få mindre.

En statsbudget är cirka en halv hyllmeter lång. Moderaternas, Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas budgetalternativ är cirka fem A4-sidor långt. Det förhandlades fram på övertid. I stort sett alla utskott här i riksdagen har fått ha extra möten för att kunna behandla deras förslag. Trots övertidsarbete blev de överens om ytterst lite, och när det gäller utvecklingsbiståndet skriver de alla tre i sina särskilda yttranden att ingen gemensam inriktning för biståndspolitiken föreslås i budgetförslaget från dessa partier.

Tydligare än så kan det inte uttryckas. De har ingen gemensam politik. Men de har en skärva till gemensam budget. Det duger inte för att regera ett land på. En regering måste ha politik och vara överens om politiken. Vilken politik det ska bli på utvecklingsområdet får vi och väljarna uppenbarligen vänta på att få se och veta.

En sak är de faktiskt överens om. De vill öronmärka 1 miljard kronor av utvecklingsbiståndet till återuppbyggnad av krigsdrabbade länder. Detta har förts in i beslutet, och vi socialdemokrater stöder det. I utrikesutskottets betänkande har Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet föreslagit och fått gehör för att dessutom tydliggöra att återuppbyggnad av krigshärjade länder är något som svenskt bistånd redan går till, att det finns beskrivet i regeringens strategier hur det ska ske och att även denna miljard ska användas i enlighet med OECD-Dacs regelverk. Detta är något som även Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna har ställt sig bakom.

Är vi då överens? Är Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna överens sinsemellan? Nej, debatten i dag tyder inte på det. Den öronmärkta miljarden till återuppbyggnad har av sverigedemokrater på deras partimöte – landsdagarna – beskrivits som en återvandringsmiljard. Det är en beskrivning som Kristdemokraterna uppenbarligen inte håller med om och som Moderaterna verkar klart besvärade över. Kom ihåg formuleringen: ”Ingen gemensam inriktning för biståndspolitiken föreslås i budgetförslaget från dessa partier.”

Fru talman! Jag vill avvisa varje tanke på att minska det svenska utvecklingsbiståndet som fullkomligt verklighetsfrämmande. Den globala utvecklingsagendan Agenda 2030, som världens länder fattat ett gemensamt beslut om i FN, var redan före covidpandemin kraftigt underfinansierad. Pandemin har fört utvecklingen bakåt i stort sett i alla fattiga länder i världen, med ökad fattigdom, sämre hälsa, mindre skolgång, ökat förtryck och minskad yttrandefrihet. I många avseenden har världen på knappt två år gått 10–15 år tillbaka i utvecklingen. I dag är utvecklingsagendan Agenda 2030 ännu mer underfinansierad än för två år sedan.

Sverige är det nionde rikaste landet i världen mätt i ekonomiskt välstånd per person, bnp per capita. Att då säga att Sverige inte har råd med ett enprocentsmål för utvecklingsbiståndet är antingen okunnigt eller osolidariskt eller båda delarna, detta i en tid då pandemin visar förödande tydligt att solidaritet inte enbart är bra för de fattigaste utan också för de rikaste. I en mer solidarisk värld betalar vi gemensamt för att människor i hela världen ska få tillgång till vaccin mot covid-19 och att pandemin därmed kan stoppas.

Sverige har enligt flera olika internationella mätningar ett utvecklingsbistånd som både håller hög kvalitet och har låg administrationskostnad. Sverige är stor givare till olika FN-organ och har därigenom också ett betydande inflytande i dessa FN-organ. Vad och hur Sverige gör med sitt utvecklingsbistånd är något som följs noga av andra länder. Sverige ses som en föregångare, och om Sverige av alla länder skulle minska sitt bistånd skulle det vara en mycket allvarlig signal som högst troligt skulle leda till att en lång rad andra länder tycker att de också kan minska sitt utvecklingsbistånd.

Detta, fru talman, vore helt fel väg att gå när den globala utvecklingsagendan Agenda 2030 redan är kraftigt underfinansierad. Det är inte mindre med pengar till utveckling som kommer att minska svälten, öka skolgången, skapa nya jobb, lösa klimatproblemen, öka demokratin och yttrandefriheten eller minska klyftorna i världen. Den globala utvecklingen behöver mer pengar, och därför ska Sverige fortsätta att gå före och fortsätta att uppfylla enprocentsmålet och arbeta för att fler rika länder ska ta ett större ansvar.

Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i utrikesutskottets betänkande.

(Applåder)

(forts. § 10)

Fru talman! Nu blir det lite antiklimax när det blev en liten paus efter anförandet.

Men jag tänkte börja med att fråga: Vad är detta för debatt egentligen? Varför är utbetalningsmålet så otroligt heligt att man automatiskt blir ond om någon skulle våga sig på att ifrågasätta detta?

Givetvis står vi upp för våra prioriteringar. Jag tycker att varje parti har ett ansvar att faktiskt stå upp för sin sak. Nu har vi förhandlat fram en budget som är väldigt bra. Men vi måste såklart även i denna kammare kunna uttrycka vart vi vill att biståndet ska ta vägen.

Jag undrar också varför ingen är intresserad av att diskutera ännu större budgetar. Varför är detta enprocentsmål så heligt att man inte ens kan diskutera att gå ifrån det? Det ena utesluter faktiskt inte det andra. Det som vi har någonting emot är principen att vi använder det på detta vis. Vi tror att det är fel, skadligt och gör att biståndet hålls fast någonstans när det skulle kunna vara väldigt mycket bättre och mer effektivt. Varför kan vi inte diskutera denna fråga?

Fru talman! Biståndet, både det svenska och det totala internationella, är någonting som har utvecklats väldigt mycket under de senaste 50 åren. Det är en ständig process av utveckling och lärande av vad man har gjort tidigare. Det har varit ett antal internationella konferenser på olika teman genom åren, där man har gått igenom styrningen, finansieringen och struktureringen av biståndet. Sverige ligger i framkant när det gäller att uppfylla alla dessa mål och att hela tiden modernisera sitt bistånd.

För någon tid sedan deltog jag i ett seminarium, där en av de svenska forskare som bland annat ägnar sig just åt att forska på biståndet uttryckte, som en bild av hur biståndet har förändrats över några decennier, att biståndsarbetarna på 1970-talet åkte ut i världen för att göra revolution och att de i dag åker ut i världen för att göra revision. Det beskriver ganska väl hur biståndet har förändrats på både gott och ont. I dag är biståndet nämligen någonting som omgärdas av oerhört mycket granskning, kontroll och jakt på korruption och ineffektivitet. Det är bra. Men man kan inte ta varje upptäckt korruptionsfall och varje upptäckt fall av ineffektivitet till intäkt för att bistånd är dåligt, farligt, skadligt, meningslöst och någonting som man borde minska när världen ser ut som den gör och den globala utvecklingsagendan är kroniskt underfinansierad.

Fru talman! Det behövs 2 500 miljarder kronor per år för att uppfylla FN:s Agenda 2030. Och det var före pandemin som man räknade med det. Den totala finansieringen av bistånd i världen är 1 500 miljarder kronor. Det fattas alltså 1 000 miljarder kronor.

Fru talman! Det sägs att biståndet har utvecklats under de senaste 50 åren. Detta är sant. Det som dock inte har gjorts är att någon har vågat ifrågasätta själva budgeteringsprincipen som är densamma sedan 1960-talet. Vi tycker att man borde jobba mer strategiskt med biståndet för att faktiskt effektivt nå de mål som vi är ute efter. Där vi väljer att vara, där ska vi åstadkomma väldigt stora och bra resultat.

Det är väldigt bra att dessa korruptionsfall hittas. Det är jätteviktigt. Men det finns en grund i sig som skapar problem. Det har vi sett i Riksrevisionens rapporter. I flera rapporter pekas det på att det finns en utbetalningspress. Varför vill man inte diskutera det?

Fru talman! Vi är väl medvetna om att man i slutet av året sitter och finjusterar utbetalningarna. Men det är också så att på detta område har man allteftersom utvecklats och blivit bättre och bättre. Man är i dag på Sida och andra organ ganska bra på att göra beräkningar för att landa rätt i slutet av året för att nå biståndsmålet på 1 procent – varken mer eller mindre.

När man ser de utvecklingsbehov som finns i världen, och om man känner en solidaritet och också inser att om vi hjälper andra kommer det att vara positivt för oss, är det väldigt svårt att förstå att lösningen på olika problem som Moderaterna och Helena Storckenfeldt pekar på skulle vara mindre pengar. Möjligen skulle det vara bättre ordning, men inte mindre pengar. Det kommer inte att lösa världens utvecklingsproblem.

Fru talman! Jag tackar Kenneth G Forslund för ett bra anförande. Liberalerna och Socialdemokraterna är överens om enprocentsmålet, och vi är i grunden överens om ramarna när det gäller budgetfrågan. Det är ganska skönt. Nu har mycket av denna debatt kretsat kring att vi har behövt försvara enprocentsmålet från dess belackare i Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Fru talman! Vi är däremot inte överens om alla delar av innehållet, och det har vi möjlighet att debattera i dag.

I januariavtalet har det ju varit Liberalerna som drivit på för det ökade demokratifokuset i biståndspolitiken. Socialdemokraterna är, som känt är, duktiga på att ta åt sig äran för andras saker. De säger att de alltid varit för demokrati och så vidare. Men sanningen är att det i januariavtalet var en rätt hård dust för oss att ta att öka demokratifokuset i biståndspolitiken.

En annan sak som är väl känd är att den socialdemokratiska biståndspolitiken historiskt sett många gånger har lett till att miljarder efter miljarder har plöjts ned i diktaturer.

Nu när Socialdemokraterna har tagit till sig en del av det som är Liberalernas politik, som handlar om demokratifokus, men kanske inte gått hela vägen är min fråga vad Socialdemokraterna och socialdemokraterna i riksdagen kommer att göra framöver för att stärka demokratifokuset i biståndspolitiken. Kommer man till exempel att föreslå att demokrati ska vara ett uttalat överordnat mål för all biståndspolitik? Eller kommer man att införa ett demokratikriterium när det gäller just bistånd och på så sätt ytterligare stärka demokratiaspekten i svenskt bistånd?

Fru talman! Det här att Socialdemokraterna och Liberalerna är överens om enprocentsmålet förtjänar en liten historisk utvikning, för det har vi inte alltid varit.

När enprocentsmålet skulle beslutas här i Sveriges riksdag – jag tror att det var 1968; det skulle uppfyllas 1974, men det kom att ske först 1976 på grund av oljekrisen – var det så att samtidigt som debatten hölls i riksdagen var det demonstrationer ute på gatorna och torgen runt omkring. I kammaren stödde Liberalerna och Vänsterpartiet, som ni nu kallar era respektive partier, de krav som demonstranterna utanför Riksdagshuset hade. Det var folkrörelser som krävde att det svenska biståndet skulle vara 2 procent, så 1 procent är faktiskt kompromissen. Det är ju roligt att Liberalerna i dag är så besjälade av den kompromissen. Men jag kan för att fortsätta historieskrivningen säga att Moderaterna redan på den tiden var emot att gå så långt som till 1 procent.

Det överordnade målet för dagens bistånd är att bekämpa fattigdom och förtryck. Ska man bekämpa förtryck, ja, då är det naturligtvis demokrati man vill ha. Det här är en debatt som vi socialdemokrater och liberaler och andra brukar ha alltemellanåt. Hur ska biståndet jobba bäst för att faktiskt bidra till att demokratisera världen? Demokrati är utan tvivel den bästa garanten för att undvika fattigdom, men i de allra fattigaste och mest förtryckta länderna blir det också en ganska grannlaga avvägning vad som ska komma först i vårt biståndsarbete.

Det är inget fel på Liberalernas höga ambition att vi alltid ska jobba för demokrati, men emellanåt kanske det inte är helt praktiskt möjligt när det handlar om att stödja människor som är i en oerhört utsatt situation. Det blir lite vad ska komma först, ägget eller hönan?

Fru talman! På 70-talet var Liberalerna emot betyg och definitivt inga Natoförespråkare, så jag konstaterar att politiken utvecklas.

När det gäller bistånd är jag stolt över det vi gjorde då. Märk väl att enprocentsmålet inte handlar om att vi ska ha exakt 1 procent. Det handlar om att vi ska ha minst 1 procent. Man kan såklart uttrycka 2, 3, 4 eller 5 procent också om man så vill.

Fru talman! Jag tycker att det här är intressant, för i min värld går det inte att bekämpa fattigdom utan att också kämpa för demokrati. Demokrati där man respekterar mänskliga rättigheter och människors rätt att göra som de själva vill med sina liv är en förutsättning för att bekämpa fattigdom, för det är bara fria människor som kan bygga välstånd. Det är bara fria människor i en marknadsekonomi som tillsammans kan skapa välstånd.

Det går inte att bekämpa fattigdom utan att bekämpa motsatsen till demokrati och kämpa för demokrati. Därför hoppas jag att Socialdemokraterna kommer att ställa upp på ett demokratikriterium.

Fru talman! Jag tycker att det överordnade målet som vi har för biståndet i dag om att bekämpa fattigdom och förtryck är ett demokratikriterium.

Sedan vet jag att Liberalerna gärna vill dra det här ännu längre. Frågan är hur många länder och människor vi kommer att kunna hjälpa med Liberalernas modell. Det är det jag kan känna en viss oro för – inte själva ambitionen. Den delar jag väldigt mycket. Men den får inte vara det som gör att vi inte kan hjälpa människor. Det bästa får inte bli det godas fiende.

Fru talman! Internationellt samarbete har kanske aldrig varit viktigare än nu. Vi lever i en tid av flera parallella och djupt sammanflätade kriser: klimatkrisen, artkrisen, en flyktingkris och en pandemi.

Pandemin har med all tydlighet visat att vi är sårbara och att förändringar kan komma snabbt. Själva sjukdomen betyder lidande och död, både för dem som drabbas och för deras anhöriga. Den skapar risker att sjukvården blir överbelastad och att människors fri- och rättigheter måste begränsas för att inte ännu fler ska bli sjuka. Svaga eller obefintliga hälsosystem har på flera ställen kollapsat.

Men pandemin slår inte bara direkt. Den slår också mot världens ekonomier. Den fortsätter att öka svälten och antalet fattiga i världen. De siffrorna är svindlande: Sedan covid-19 slog till beräknas 120 miljoner människor ha hamnat i extrem fattigdom, och över 400 miljoner människor är i dag i behov av direkt humanitärt stöd för att överleva.

Pandemin har orsakat nedgång av demokrati och mänskliga rättigheter, av jämställdhet och av barns och ungas utbildning. 168 miljoner barn har drabbats av skolstängningar. 25 miljoner riskerar att aldrig komma tillbaka igen, för samtidigt som skolor har hållits stängda har barnäktenskap, våld mot barn och könsstympning ökat. Kvinnor och flickor har drabbats särskilt hårt, både hälsomässigt och ekonomiskt. Könsbaserat våld och våld mot kvinnor och flickor har ökat, uppskattningsvis med över 30 procent sedan pandemin startade.

Fru talman! Förutom pandemin i sig och dess förödande konsekvenser har vi samtidigt krisen för klimatet och den biologiska mångfalden.

Människan har startat ett krig mot naturen. Vi måste sluta fred med planeten. Så sa FN:s generalsekreterare för en tid sedan, och han har rätt. Klimatkrisen ger katastrofala följder för mänskligt liv, hälsa och säkerhet överallt på vår planet.

FN:s klimatpanels senaste rapport, som kom i augusti, visar att jordens klimat förändras snabbt. Havsnivåerna stiger, och olika former av extremväder ökar. I Arktis och de nordligaste delarna av Sverige är uppvärmningen dubbelt så hög som det globala snittet.

Vi vet att det är de allra fattigaste delarna av världen som kommer att drabbas hårdast av klimatförändringarna. Grödor kommer att torka bort eller svämmas över. Både människor och boskap kommer att törsta ihjäl. Bostäder kommer att blåsas bort av stormar och hela samhällen svämmas över. Vi ser det redan i dag.

Varje tiondels grads uppvärmning som vi kan undvika är viktig för att begränsa riskerna och skadorna. Men det är uppenbart att pandemin och klimat- och artkriserna har gjort det än svårare att uppnå de globala målen för hållbar utveckling. Många års positiv utveckling har gått om intet.

Fru talman! I den här mörka bilden är svenskt utvecklingssamarbete ett ljus. Vi vet vad som måste göras. Världens parallella kriser måste mötas och bekämpas med långsiktighet och en fast övertygelse om att det är mer internationellt samarbete som behövs i dessa tider, inte mindre.

Vi måste bekämpa pandemin med såväl ekonomiska resurser som doser och uppbyggandet av hälsosystem. Sverige är ett av de främsta länderna i arbetet för en effektiv och snabb global vaccindistribution. Det sista beslut den regering som bestod av Socialdemokraterna och Miljöpartiet fattade var att donera 1 miljon doser till Rwanda.

Vi är i dag världens största givare till det globala vaccinsamarbetet Covax, sett till befolkningsmängd, av både medel och vaccindoser. Vi vill att det ska fortsätta så. Men samtidigt måste arbetet mot andra, fattigdomsrelaterade sjukdomar fortsätta – inklusive arbetet mot antibiotikaresistens.

Fru talman! Pandemin kommer att fortsätta att vara en stor utmaning för världen. Samtidigt som vi bekämpar pandemin behöver vi nu när ekonomin tar fart igen också göra så att detta kommer alla till del. Vi måste bidra till att ojämlikheten i och mellan länder minskar. Vi behöver en ekonomi som ger oss mer jämlikhet och mer jämställdhet.

Den globala demokratiska tillbakagången har förstärkts i flera länder av pandemin. Därför är det avgörande att vi fortsätter med ett starkt demokratifokus i biståndet. Vi måste fortsätta att ställa tydliga krav på Sveriges samarbetsländer om att leva upp till rättsstatens principer och mänskliga rättigheter. Stödet till försvarare av mänskliga rättigheter, inklusive miljöförsvarare, fackliga företrädare, urfolk och civilsamhällesorganisationer, måste fortsätta.

Mänskliga rättigheter är också kvinnors rättigheter, och den feministiska utrikes- och utvecklingspolitiken spelar en stor roll. Sveriges arbete för global jämställdhet och alla kvinnors och flickors fulla åtnjutande av de mänskliga rättigheterna måste fortsätta med full kraft. Kvinnors rätt till sin egen kropp, ekonomisk egenmakt och delaktighet i samhället måste stärkas.

Kvinnors rättigheter är ett absolut mål i sig, men kvinnor är också förändringsaktörer. Mer jämställdhet gör att vi snabbare klarar den återhämtning som måste ske.

Fru talman! Lika lite som vi kan lösa pandemin ensamma kan vi lösa klimatkrisen ensamma. Vi måste agera tillsammans, och vi har ingen tid att förlora.

Även här går vi i Sverige före, och vi måste fortsätta att göra det. Vårt klimatbistånd har ökat under de senaste åren, och vi måste nu fortsätta att verka för att andelen bistånd till klimat, miljö och biologisk mångfald ska öka. Vi har 1 miljard mer nästa år, och vi har en fördubbling till 2025.

Det betyder att inga pengar ska gå till investeringar i fossil energi och att vi ska öka stödet till förnybar energi, energieffektivisering och energidistribution. Arbetet med stöd till utvecklingsbankerna och till de globala miljö- och klimatfonderna måste fortsatt prioriteras. De är ett viktigt verktyg för att stärka det globala arbetet kring biologisk mångfald och dess ekosystemtjänster, en giftfri cirkulär ekonomi och insatser för friska hav.

Barn och unga drabbas hårt av klimatförändringarna. Kommande generationer måste sättas i centrum för återhämtningen. Detta bör vi göra extra tydligt vid miljökonferensen Stockholm + 50, som hålls nästa år och som ska förstärka miljöarbetet framåt.

Fru talman! Sverige ska även fortsättningsvis vara en vän av FN. Stora flexibla kärnstöd ger möjlighet för FN-organisationerna att utvecklas och att vara flexibla i sina insatser. Detta ger förmåga att göra det som behövs när det behövs. Situationer kan förändras snabbt, och då måste hjälpen också styras om snabbt.

Enprocentsmålet ska behållas. Det är en investering i vår gemensamma framtid. När regnskogen hotas och brinner hotas klimatet för hela vår planet. När världen drabbas av en pandemi kastas vi ut i osäkerhet om framtiden. Därför är Sveriges bistånd – ett bistånd i världsklass – någonting vi ska vara stolta över och värna. Det är inte någonting vi ska urholka.

Vi vänder inte utvecklingen i världen genom att backa tillbaka utan genom att ta oss an den. Vi behöver mer globalt samarbete, inte mindre.

(Applåder)

I detta anförande instämde Emma Hult och Anna Sibinska (båda MP).

Fru talman! Janine Alm Ericson har talat mycket om pandemins effekter och vad som krävs av biståndet för att få bukt med dem. Det är viktigt att vi har med detta i biståndstänket en tid framöver. Hur länge? Det avgörs av hur lång tid det tar innan hela världen vaccineras i samma utsträckning som den rika delen av världen. Till dess kommer mutationerna att komma i nya vågor.

Det räcker inte med att den rika delen av världen producerar, köper upp och paxar vaccin. Den egoismen slår nu hårt tillbaka när endast 42,7 procent är vaccinerade i världen. Det är först när alla får tillgång till vaccin som vi kan andas ut.

Bland annat Indien, Brasilien, USA, Frankrike och EU-parlamentet trycker på för att ta bort patenträtten temporärt. Så gör även Vårdförbundet samt många andra civilsamhällesorganisationer och humanitära och multilaterala organisationer. Detta skulle göra att priset per dos sänks, och därmed skulle vi få många fler doser av det bistånd till vaccin som jag misstänker att Janine Alm Ericson varit med om att mejsla fram.

Nu när Miljöpartiet inte längre ingår i regeringen undrar jag om inte Janine Alm Ericson och Miljöpartiet borde haka på Vänsterpartiets krav om att tillfälligt häva patent- och immaterialskyddet så att vi, så att säga, får mer pang får pengarna.

Fru talman! Jag tackar Yasmine Posio för frågan.

Det Yasmine Posio säger är otroligt viktigt. Vi måste göra precis allt som står i vår makt för att se till att fler blir vaccinerade. Innan alla är säkra är ingen säker. Vi har sagt det många gånger, och vi kommer tyvärr – med den utveckling som vi nu ser, med varianter som sprider sig snabbt över världen – att behöva säga det väldigt många gånger till.

Det finns naturligtvis många anledningar till att vaccinfördelningen är så ojämlik i världen. Det som Yasmine Posio precis frågade om rör ju ändringar i patenträttigheterna. Här finns det redan i det internationella regelverket tvångslicenser att använda. Detta är ett verktyg som man nu använder och som man öppnar upp.

Tyvärr är det svårt att tillverka dessa vacciner även om man har tillgång till licenser. En annan sak som har hänt är att det har satts upp handelshinder i tider när vi skulle behöva ha ännu mer handel med det här.

Vi har bevakat denna fråga under tiden i regeringen och kommer att fortsätta bevaka den så att vi undanröjer så många hinder som möjligt och kan fortsätta att se till att än fler blir vaccinerade så fort som möjligt.

Fru talman! Jag fick inte riktigt svar på frågan. Nu lät det som om Janine Alm Ericson fortfarande jobbade på Regeringskansliet och inte var riksdagsledamot i ett fritt stående parti.

Det finns handelshinder och andra saker som behöver tas bort, och detta står vi också bakom. Men när det handlar om just patent- och immaterialskyddet är det många andra som ställer sig bakom att man inte bara ska använda det tvångsmedel som finns utan just nu faktiskt häva skyddet ett tag för att vi ska få fler doser för de pengar som vi har möjlighet att ge i bistånd till detta.

Först och främst tycker jag att det handlar om solidaritet med omvärlden. I andra hand handlar det om att vi ska slippa de här återkommande mutationerna så att vi ska kunna andas ut och leva våra liv precis som vanligt.

Hur ställer sig Janine Alm Ericson till detta?

Fru talman! Det är ju jättemånga saker. Jag tycker att det känns som att Yasmine Posio inte riktigt vill se alla de utmaningar som finns utan har fokuserat bara på det här med patenträttigheterna.

Jag tror att det är jätteviktigt att vi försöker att i så stor utsträckning som möjligt jobba inom de system som vi har upparbetade. Att starta nya sätt att arbeta brukar inte vara framgångsrikt i en situation då det råder kris.

Det finns tvångslicenser. De ska användas så långt som det är möjligt. Kommer det sedan fram att vi inte når dit med detta, utan att det som Yasmine Posio nu talar om skulle ge en enorm boost, är vi naturligtvis öppna för att titta på det. I en pandemi måste naturligtvis fokus vara på att få ut så mycket medicin som möjligt till så många som möjligt.

Fru talman! I går deltog jag och Janine Alm Ericson på MR-dagarna i Göteborg. Jag tyckte att det blev ett bra samtal, men jag skulle vilja fortsätta den diskussion som togs upp på seminariet, bistånd i en ny tid.

Demokratin backar på flera håll i världen, och situationen för MR-försvarare, demokratikämpar, kvinnor, journalister och hbtq-personer fortsätter att försvåras.

Demokratin hotas inte enbart i utvecklingsländer utan också i vårt närområde. Ett exempel på en insats som för de allra flesta bör uppfattas som bistånd i svenskt intresse är att stödja demokratirörelsen i Ryssland. Ryssland är dock inte ett land där insatser enligt OECD-Dacs regelverk kan klassas som bistånd. Därför vill jag höra om Janine Alm Ericson anser att stöd till demokratirörelsen i Ryssland också är bistånd eller om det är något helt annat.

Fru talman! Tack, Helena Storckenfeldt, för frågan!

Bistånd är det som OECD-Dac utnämner som bistånd. Jag tror att det är otroligt viktigt att vi håller den definitionen så högt som möjligt. Annars kommer regelverken och tydligheten i vad som är bistånd och vad vi kan använda biståndspengar till och inte att ganska snabbt urholkas.

Vi vet att det finns flera partier, bland annat Moderaterna, som gärna skulle vilja använda mer biståndspengar till andra saker som inte är biståndsfähiga i dag. Det är en definitionsfråga.

Att vi inte har något demokratibistånd till den ryska oppositionen är ju en helt annan fråga. Det är naturligtvis någonting som man får titta på när det kommer till det minskade demokratiska utrymmet, övergrepp mot mänskliga rättigheter och så vidare i Ryssland, som vi ju vet är en situation som blir sämre för i stort sett varje dag som går.

Jag skulle vilja passa på att ställa en fråga. Nu har ju debatten i dag väldigt mycket handlat om enprocentsmålet. Det måste den göra, för det handlar ju också om alla de miljarder som faktiskt finns i den här budgeten. Moderaterna fortsätter att säga att vi måste använda ett annat sätt att göra. Det får gärna vara 0,7 procent, men i dag har vi kanske inte hört det lika tydligt.

Om man håller demokrati och mänskliga rättigheter så högt som man säger, men ändå ska fortsätta att ha det humanitära biståndet, och om man vill öka det humanitära biståndet kommer man att tvingas dra ned med över 50 procent på de andra områdena. Är det då vettigt att stå här och säga att man håller alla de andra biståndsmålen så högt, när vi vet att det kommer att bli neddragningar?

Fru talman! Det är såklart en prioritering som vi gör inom biståndet och mellan alla utgiftsområden. Det är ju så man måste jobba i politiken.

Vi vill ju fokusera på biståndet av en anledning. Men jag kommer alltid att stå upp för demokratin, oavsett var den rörelsen eller kampen sker i världen, inklusive Ryssland. Vi vill reformera OECD-Dacs regelverk och framför allt ha en frihet att göra det som vi tycker är bra och rätt.

När det gäller det utvecklingssamarbete och bistånd som styrs och finansieras av svenska staten är det rätt och riktigt att satsa på bistånd som inte bara är bra för mottagarna utan också ligger i svenskt intresse. Det är inga konstigheter för vår del. Vi anser att vi behöver ha en helt annan frihet för att kunna stå upp för demokratirörelser i hela världen.

Fru talman! Då har jag och Helena Storckenfeldt någonting gemensamt – att vi är beredda att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter varhelst det behövs i världen. Det finns ju en tydlig tillbakagång. Därför måste vi vara väldigt tydliga från svensk sida med att det här är en otroligt viktig prioritering. Som jag tror att Joar Forssell sa tidigare är det svårt att få en utveckling som går i positiv riktning i ett land om det inte finns demokrati.

Jag blir oroad av det besked som Helena Storckenfeldt nu ger angående hur man vill definiera bistånd, för då finns det ju alla möjligheter att finansiera i stort sett vad man vill med biståndet om det går i svensk riktning och för svenska intressen. Men biståndet är ju till för att lyfta fattiga människor ur fattigdom och förtryck. Det är otroligt viktigt att vi fortsätter att hålla ögonen på det, och där vill Miljöpartiet verkligen finnas mitt i.

Fru talman! Bistånd är verkligen värderingsburet. Det är solidaritet och rättvisa. Med detta sagt finns det en enorm kraft i utvecklingssamarbete och bistånd. Rätt använt är det en drivkraft för utveckling som lyfter människor ur fattigdom, skapar jobb när vi hanterar klimatförändringens effekter, lindrar nöd, stärker kvinnors och flickors rättigheter, ökar jämlikheten och bekämpar odemokratiska och korrumperade styrelseskick.

I regeringsförklaringen lyfte statsministern fram tre centrala prioriteringar: att minska segregationen och bekämpa brottsligheten, att ta tillbaka kontrollen över välfärden samt att skapa jobb genom att leda klimatomställningen. Det senare gäller i allra högsta grad också biståndet. Det är viktigt att vi ser och tar till vara utvecklingskraften i biståndet.

Jag vill mena att ett effektivt bistånd som används till det som det är avsett för är viktigare än någonsin. Vi befinner oss i en tid av fortsatt stora utmaningar som är komplicerade och sammankopplade. Sverige kan bygga trygghet i en orolig värld, för det är bra för Sverige och bra för världen.

Covidpandemin är inte över, och Sverige är inte ute ur pandemin förrän världen är ute ur pandemin. Alltför få människor är vaccinerade i låginkomst- och lägre medelinkomstländer. Därför ska vi ligga i framkant och bidra till en rättvis tillgång till vaccin.

Coronapandemin har lett till att antalet människor som lever i fattigdom och hungersnöd har ökat. Pandemin har kraftigt påverkat möjligheten att nå de globala målen för hållbar utveckling till 2030 och äventyrar många av de framsteg som har gjorts de senaste decennierna.

I Sverige ska vi naturligtvis fortsätta att vaccinera vår egen befolkning, men vi ska också bidra till en rättvis tillgång till vaccin i världen. Redan nu är vi en av de största givarna per capita. Om fler länder i världen gjorde som vi skulle vaccinationstäckningen i världen ha sett mycket bättre ut. Vi ska driva på för just detta, för ingen är säker förrän alla är säkra.

Den globala demokratiska tillbakagången har i flera länder förstärkts av pandemin. I många länder breder korruptionen fortsatt ut sig. Jämställdhetsarbetet försvåras, barns och då specifikt flickors rätt till skolgång, allas tillgång till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter och ekonomisk egenmakt hotas. Pandemin har slagit särskilt hårt mot kvinnor och unga när det gäller utsatthet för våld, och det samspelar med det krympande demokratiska utrymmet.

Därför fortsätter regeringen arbetet med att stärka kvinnors och flickors rättigheter liksom vårt starka engagemang i allt som rör antikorruptionsarbete och att stärka demokratier, och detta fortsätter med oförminskad styrka. Här som på många områden när det gäller biståndet är civilsamhället och dess stöd och engagemang oerhört viktigt. Regeringens demokratisatsning avser att ytterligare förstärka kontakterna med civilsamhället och med MR-försvarare.

När det gäller klimatkrisen är det vi som avgör hur vi ska rädda mänskligheten på vår planet. Det är vi som avgör, också med vårt bistånd, hur vi kan hantera klimatförändringens effekter och bygga en mer hållbar värld.

Alla världens regioner drabbas av katastrofer som utdragna torrperioder, våldsamma bränder och förödande översvämningar. Det blir allt vanligare. Samtidigt vet vi att det är de fattigare delarna av vår värld som kommer att drabbas hårdast. Krig, konflikter och klimatförändringens effekter slår hårdast mot dem som redan är utsatta, de fattigaste länderna, den fattigaste befolkningen och då särskilt kvinnor och barn. Oftast är det också de som inte själva har bidragit till den klimatkris som världen nu befinner sig i. Därför fördubblar Sverige sitt klimatbistånd.

Flyktingsituationen har förvärrats i världen. Förra året var 82 miljoner människor tvingade på flykt.

De humanitära behoven fortsätter att öka i spåren av covid, konflikter och klimatförändringar. Enligt FN behöver nu 235 miljoner människor akut humanitärt stöd. Etiopien, Jemen, Venezuela och inte minst Afghanistan är länder där de humanitära kriserna kan komma att förvärras kraftigt i närtid. Vi är redo att göra mer för att lindra den humanitära nöden.

Fru talman! I Sverige ligger målet om 1 procent av bni fast. Nu är det inte tid att svaja på detta, utan tvärtom. Detta är ett måste för världen. Det gynnar världen och Sverige inom allt från hälsa till mänskliga rättigheter, handel och säkerhetspolitiska frågor.

Jag kan berätta för kammaren att jag som ny biståndsminister planerar att företa min första resa ut i världen tillsammans med utrikeshandelsministern. Vi vet att det är genom handel som vi bygger en tryggare värld. Precis som vi här på hemmaplan kan bygga trygghet i och omkring nya jobb gör vi också det ute i världen.

Svenskt bistånd är inte bara stort. Det är även högkvalitativt. OECD-Dac bekräftade senast våren 2019 Sverige som en skicklig och resultatinriktad biståndsgivare som står för internationella principer om ett effektivt utvecklingssamarbete. Det ska vi vara stolta över och rädda om. Denna höga ambitionsnivå behåller regeringen. Pengarna ska användas effektivt och klokt. Om oegentligheter upptäcks ska aktörer ställas till svars. Allt annat är oacceptabelt.

Nästa år ökar biståndsramen till 57,4 miljarder. Det är en ökning med cirka 5 miljarder kronor. Dessa 5 miljarder kronor kommer ytterligare att bidra till det som är svenskt bistånd, nämligen att säkerställa en global och rättvis tillgång till vaccin för hantering av pandemin och att lyfta människor ur fattigdom, inte minst genom att tillse att nya jobb skapas när vi hanterar klimatförändringens effekter i det som vi hoppas ska bli återhämtningen under pandemin.

Vi bidrar också till att lindra den allt större humanitära nöden och rädda liv vid kriser och katastrofer. Vi stärker demokratiarbetet och jobbar vidare för att öka jämställdheten. Under 2022 kommer vi att använda ytterligare 2,1 miljarder av de här 5 miljarderna till en mer rättvis och jämlik tillgång till och fördelning av vaccin.

Vi fördubblar klimatbiståndet jämfört med 2019. Vi tänker 2025 ha nått en nivå på 15 miljarder. Redan under 2022 gör vi en förstärkning av klimatinsatserna med upp till 1 miljard. Detta ska bidra till en grön omställning som skapar jobb och sysselsättning här hemma men också i våra samarbetsländer.

Över 1 miljard kronor fördelas till att stärka det humanitära biståndet. Det handlar om att rädda liv genom ökade stöd till organisationer inom FN som World Food Programme och stärkta möjligheter för Sida att svara upp mot humanitära behov och kriser. Regeringen kommer också att fortsätta med stödet till flyktingar och de länder som tar hand om dem.

De mänskliga rättigheterna är universella. Kampen för demokrati, människovärde och respekt tar aldrig slut. Den tar inte heller slut vid Sveriges gränser. Med Sveriges gränsöverskridande demokratisatsning vill vi mota tillbaka auktoritära strömningar och främja demokrati i hela världen.

Regeringen kommer under 2022 att fortsätta stärka det bilaterala biståndet, eftersom det gör nytta för de mest utsatta i enskilda länder. Tonvikten läggs på en ökning i Afrika, bland annat med nya regionala strategier. Tillskott görs även till Mellanöstern och Nordafrika och anslagsposten för Östeuropa, västra Balkan och Turkiet.

Swedfund tillförs 2022 ett kapitaltillskott om 1,2 miljarder. Det är 200 miljoner kronor mer jämfört med 2021. Detta sker för att Swedfund fortsatt ska kunna investera i hållbara företag med fokus på utveckling av bärkraftiga företag, klimatneutrala portföljer, investeringar i förnybar energi, ökad jämställdhet och anständiga arbetsvillkor. Sidas garantiram utökas med ytterligare 1 miljard till 18 miljarder kronor.

Fru talman! Jag vill uppmärksamma att Sverige i juni nästa år tillsammans med Kenya står värd för FN-mötet Stockholm + 50. Som initiativtagare och värd för mötet hoppas Sverige kunna bidra till att ytterligare åtgärder vidtas för att öka takten i genomförandet av åtaganden inom Agenda 2030 och för en hållbar återhämtning.

Det finns stora utmaningar i världen. Att då som moderater och sverigedemokrater vilja möta utmaningarna med miljardnedskärningar av det internationella biståndet känns verkligen som en tankevurpa som bara en – vad vi nu ska kalla dem – brunblå höger kan göra. Till skillnad från moderater och sverigedemokrater tillhör jag dem som menar att det som vi alla allra helst vill, var och en av oss, är att vakna i vårt eget hem på morgonen, skicka våra barn till skolan, själva gå till jobbet med sjysta arbetsvillkor, komma hem på kvällen och veta att hela familjen kommer hem på kvällen för att tillsammans kunna njuta av en gemensam middag – en vanlig vardaglig trygg vardag som ingen vare sig tvingas eller vill fly ifrån. Men krig och konflikter, en eskalerande klimatkris, pandemin, ojämlikhet, ett krympande utrymme för det civila samhället och bakslag i arbetet för kvinnors rättigheter utmanar denna strävan.

Svenskt bistånd behövs för att vända trenden och för att de globala målen ska kunna uppnås. Biståndet som drivkraft för utveckling är viktigare än på mycket länge. Fler borde göra som vi. Den värld vi bygger tillsammans, i respekt för varandra, är en bättre och tryggare värld.

I detta anförande instämde Kenneth G Forslund (S) och Janine Alm Ericson (MP).

Fru talman! Varmt välkommen, statsrådet, in i arbetet med Sveriges utvecklingssamarbete och utvecklingspolitik! Det är ett viktigt arbete, vilket jag tror att vi alla förstår. Jag hoppas att vi kommer att ha ett gott samarbete och en konstruktiv om än ibland lite tuff dialog.

Det känns himla skönt att ha ett replikskifte där vi inte behöver prata om finansieringen; där är vi i grunden helt överens, i alla fall om omfattningen. Jag vill prata om innehållet.

Nu har Socialdemokraterna i snart åtta år innehaft regeringsmakten i olika konstellationer, även om de inte alltid har haft biståndsministerposten. Men som jag nämnde i mitt huvudanförande tycker jag att det saknas kraft och vilja att skärpa och utveckla den svenska biståndspolitiken och det svenska bidraget till utvecklingssamarbetet.

I Centerpartiets motion nämner vi en del av de saker som vi vill göra för att skärpa detta. Vi vill plocka med civilsamhället och näringslivet mer och få mer utvecklingskraft samt mobilisera mer resurser. Vi pratar bland annat om det center vi vill skapa för att det ska finnas en väg in för aktörer att kroka på det svenska biståndet och utvecklingssamarbetet. Vi pratar om vad vi skulle vilja göra med EU:s biståndsarbete, där vi tycker att Sverige kan rikta in en mycket tydligare kraft. Vi pratar om att vi behöver fokusera vårt bidrag till det multilaterala systemet.

Det är inte fel på allt som radas upp av statsrådet, men det är inte jättemycket nyheter. Utöver det som gjorts innan, vad är det socialdemokratin vill med det svenska biståndet? Det är min första fråga.

Jag ska försöka klämma in en till fråga på min sista halvminut. Den är betydligt kortare. I den här budgeten finns en del angelägna och troligen också bra satsningar på det bilaterala, som statsrådet nämnde. Men kollar man på omfattningen ser man att vi återigen lägger den stora kakan i det multilaterala systemet. Det här är en trend vi har haft under lång tid och som jag inte tror bara är av godo. Det är viktigt med ett starkt multilateralt system. Vi har FN-organisationer som gör ett oerhört viktigt arbete. Men när vi lägger kakan där innebär det också att vi inte utvecklar det bilaterala, där vi verkligen kan gå in med svenska värderingar och kroka arm med civilsamhället. Varför gör man så här?

Fru talman! Jag tackar Magnus Ek för att han välkomnar mig till biståndsdebatten. Jag ser verkligen fram emot detta. Som jag sa är biståndet verkligen någonting som är djupt värderingsburet. Det handlar om rättvisa och solidaritet. Sverige är ju sedan många år tillbaka en viktig aktör för fred, demokrati och mänskliga rättigheter över världen. Det är någonting som vi ska vara rädda om. Det är ett arbete som görs över åren och har en långsiktighet i sig som vi ska vara rädda om och fortsätta att utveckla. Inte minst är jag väldigt glad över att se att det ändå finns ett så starkt stöd här i kammaren för den biståndspolitik som Sverige bedriver. Det är ju egentligen bara två partier som mäler ut sig. I övrigt har vi alla ett stort och djupt engagemang för att det här är Sveriges röst i världen och att det tjänar Sverige väl.

Jag tycker att den regering som nu leds av Magdalena Andersson har varit tydlig med hur vi ska fortsätta att arbeta med biståndspolitiken. Inte minst i hennes regeringsförklaring var hon väldigt tydlig med att vi ska stå fast vid enprocentsmålet.

Det betyder ett högt ambitiöst bistånd där vi ser värdet av det över världen men också värdet av det för oss här hemma i Sverige. Det handlar om fattigdomsbekämpning. Men fattigdomsbekämpning handlar nu i mångt och mycket också om att hantera klimatförändringens effekter och precis som här hemma skapa jobb när vi hanterar klimatförändringens effekter här hemma men också runt om över världen.

Det handlar om demokrati, demokratibygge och flickors och kvinnors rättigheter. Detta är det jag känner ett mycket starkt engagemang för att fortsätta att utveckla när det gäller den svenska biståndspolitiken. Jag är övertygad om att vi kommer att kunna hitta varandra också där.

Fru talman! Jag kan kort sagt säga att det inte finns någonting jag inte håller med om i det statsrådet sa. Men det var inte så mycket svar på frågorna jag ställde.

Även om det är Centerpartiet som har drivit på vad gäller demokratibiståndet för fokusering av biståndet, tillsammans i viss del med Liberalerna, har regeringen tidigare under mandatperioden sagt att det inte vore fel med en viss fokusering av det svenska biståndet och att vi kan skärpa våra mervärden.

Det tror jag fortfarande stämmer. Men man har haft väldigt svårt att berätta hur man ska skärpa det. Där tror jag ändå att man blir svaret skyldig. Vad är det vi gör allra bäst? Vad är allra viktigast, och vad behöver prioriteras lite extra? Det måste inte nödvändigtvis vara samma svar som Centerpartiet har kommit fram till. Det kan vi diskutera. Men det är viktigt att fundera på hur vi skärper vårt bidrag.

Till detta kommer det multilaterala. Jag förstår varför vi glider och lägger alltmer i det systemet. Det är lättare. Vi behöver inte ta ansvar för förvaltningsanslagen. De har vi tillsammans höjt upp tidigare under mandatperioden, men de är fortfarande för låga. Då är det bekvämare att lägga in det i multilateralsystemet. Men där tappar vi effekt.

Fru talman! Vi ska ha ett effektivt bistånd som används till det som det är avsett för. Det är regeringens ingång oavsett om det handlar om bistånd som vi kanaliserar via multilaterala organisationer eller om det är bistånd som vi kanaliserar bilateralt. Oavsett vilket ska vi använda de pengar som vi får i förtroende, tar i förtroende, från människor med våra gemensamma skattepengar till ett högt ambitiöst bistånd.

Det är klart att vi ska se till att det är ett effektivt bistånd som används till det som det är avsett för. Också här tror jag att vi kan hitta varandra väldigt nära. Det är ett arbete som är oerhört viktigt och som har varit prioriterat av S-MP-regeringen och som kommer att fortsätta att vara prioriterat av den regering som jag ingår i och där jag nu är biståndsminister.

Jag tycker också att vi är tydliga med det vi ser att vi kan bidra med i biståndspolitiken över världen generellt men också i det som vi har mervärde i här hemma.

Fru talman! Det har sagts tidigare, och jag säger det gärna igen: Det är viktigt att utveckla och förbättra biståndet. Därför vill jag nu lyfta fram garantiverksamhet.

I våras kom Riksrevisionens granskning av garantiverksamhet i biståndet. Det är ett nytt sätt att kanalisera och bidra till länders utveckling. I många andra länder riktas berättigad kritik mot garantiverksamhet då de länderna använder biståndsmedel till det. Biståndsmedel som hade kunnat användas till exempelvis vård, skola och stabila skattemyndigheter ligger alltså på hög om eventuellt utbetalda lån inte skulle återbetalas.

Sverige har i stället valt att använda Riksgälden när det gäller garantier och kan på så sätt fortsätta med annat nödvändigt bistånd. Det tycker jag är bra. Det lyfter även Riksrevisionen upp som en positiv sak när den har granskat garantiverksamheten. Däremot riktar den berättigad kritik mot Sidas utvärderingar som ännu inte är tillräckligt träffsäkra för att man ska kunna se huruvida de biståndspolitiska målen verkligen uppnås av garantiverksamheten. Det finns dessvärre heller ingen forskning som visar på garantiverksamhetens effekter. Det efterfrågar jag.

Vi vet också att kvinnor främst arbetar i offentlig sektor. Då garantiverksamhet främst riktar sig till företagande finns det en stor risk att det stödet i stor utsträckning går till män, vilket oroar mig. Samtidigt som jag anser att det är bra att vi provar nya sätt är det viktigt att vi inte utökar garantiverksamheten ännu mer förrän vi har tydliga resultat som visar att det fungerar och att det i lika stor utsträckning riktar sig till kvinnor som till män, eller ännu hellre i ännu större utsträckning till kvinnor.

Fru talman! Jag är därför intresserad av att höra hur statsrådet Matilda Ernkrans ser på garantiverksamheten och risken med att det motverkar jämställdhetsarbetet.

Fru talman! Jag är mycket väl medveten om Riksrevisionens rapport. Jag har också som Yasmine Posio och ni andra här tidigare varit riksdagsledamot. Jag vet att ni också vet att regeringen kommer att svara på Riksrevisionens rapport i en skrivelse till riksdagen under våren. Då kommer regeringens samlade bedömning om detta.

Jag försöker ändå i den här debatten vara väldigt tydlig. Det är klart att biståndet som vi använder våra gemensamma pengar till ska gå till det som det är avsett för. Det är ett arbete som har varit prioriterat av S-MP-regeringen och kommer att fortsätta vara prioriterat också av den regering som jag nu ingår i som biståndsminister. Det är ett lite tråkigt svar, men det är det svar som jag kan lämna.

Jag kan ändå lägga till att vi säger att vi ska fortsätta att prioritera inte minst kvinnors och flickors rättigheter och jämställdhet. Det är också en del i att vi fortfarande i allra högsta grad är en del av den feministiska utrikespolitiken. Där gör vi också regelbundet analyser av hur vår politik är samstämmig och lever upp till det som vi vill att den ska bidra till.

Fru talman! Tack för svaret! Vi lär få återkomma till ämnet när vi vet mer om garantiverksamhetens effekter.

Det är intressant att Matilda Ernkrans lyfter fram feministisk utrikespolitik. En sak som oroar mig är att det inte lyftes fram i årets regeringsförklaring. Det nämndes inte heller i september. Jag hade nog väntat mig att med en kvinnlig statsminister skulle den feministiska utrikespolitiken få en framträdande roll i förklaringen. Det är speciellt med tanke på att vi i Vänsterpartiet som feminister förväntades rösta för en kvinnlig statsminister utan att få något för det.

Då regeringsförklaringen sänder en viktig signal till både Sverige och omvärlden är jag väldigt orolig för att detta kommer att leda till att organisationer och andra länder ser det som att Sverige inte längre anser att kvinnors och flickors rättigheter är lika viktiga. Det kan leda till att jämställdhetsarbetet vi stöttar via bistånd inte får lika starkt genomslag. Hur tänker Matilda Ernkrans kring detta?

Fru talman! Om det är någon som är orolig kan jag lugna. Det är klart att den här regeringen med en kvinnlig statsminister och en kvinnlig biståndsminister kommer att fortsätta att stå upp för kvinnors och flickors rättigheter.

I regeringsförklaringen var det också väldigt tydligt att biståndet också ska hantera klimatförändringens effekter tydligare. Det vet vi som kan detta att det är kvinnor och barn som drabbas hårdast också av klimatförändringarnas effekter runtom i världen.

Jämställdhet och kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter kommer att vara en mycket aktiv del också framåt i tiden. Det behöver ingen tveka om. Om man dessutom sätter ytterligare fokus på jobbpolitiken är det inte minst kvinnor som i mångt och mycket är de som bär hela familjen om man kan få till en försörjning och en bättre utveckling.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag tycker att det är väldigt synd att statsrådet inte verkar ha mer respekt för demokratiskt valda partier och väljer att använda sådana uttryck, särskilt i dessa dagar.

Men det var inte det jag hade tänkt prata om, utan jag hade tänkt prata om garantiinstrumentet. Svenskt bistånd ska göra skillnad på riktigt, och det tror jag att Matilda Ernkrans och jag är överens om. Men i dag ser vi att utbetalningsmålet sätter käppar i hjulen. I Riksrevisionens rapport uppgav Sidas medarbetare att garantiers kostnadseffektivitet är en utmaning, helt enkelt på grund av att de inte genererar utbetalningar. Medarbetarna känner alltså en stor press att generera utbetalningar snarare än att använda de mest optimala verktyg som finns till hands.

Låt oss komma ihåg att det är tillväxt, inte bistånd, som bygger välstånd. Min fråga till statsrådet är därför: Anser hon att det är problematiskt för ett effektivt bistånd att garantier bortprioriteras?

Fru talman! Det är väl olika saker man kan tycka är beklagligt och synd i det läge Sverige i dag befinner sig i och i hur de olika politiska partierna har valt att göra sina ställningstaganden.

Jag tycker att det är synd att vi har partiledare som för ett par år sedan lovade Förintelseöverlevare att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna och som nu inte bara har bestämt sig för att samarbeta med dem utan också har försatt sig i ett läge där partiet inte ens kan ta ett steg om man inte får ta armkrok med Sverigedemokraterna i olika förhandlingar.

Det kan jag tycka är synd, inte minst när vi pratar om ett så viktigt område som internationellt bistånd. Jag vet att ledamoten har ett starkt engagemang i detta, och jag hade hoppats att ledamoten skulle ha använt detta engagemang, inte minst i sitt eget parti, till att stå upp för att Sverige också i framtiden ska ha ett högt och ambitiöst bistånd på enprocentsnivån. I stället försöker ledamoten slingra sig runt det faktum att man vill göra miljardnedskärningar på biståndet utan att egentligen berätta varför man måste skära ned på biståndet.

Vi ska ha ett bistånd som fungerar, som går till sådant det är avsett för och som minskar korruption – alla dessa saker är vi överens om. Det vi inte är överens om är varför Moderaterna och Sverigedemokraterna tycker att det krävs miljardnedskärningar på biståndet. Det kan jag tycka är synd.

Fru talman! Jag fick nog inget svar alls. Vi har ett effektivt verktyg som väljs bort, och det tycker inte vi är riktigt.

På sidan 6 kan man läsa att medarbetare upplever att Sidas ledning prioriterar utbetalningar av biståndsmedel framför mobilisering av kapital. Sedan kan man läsa att flera medarbetare upplever att det finns starkare incitament att använda andra instrument för att genomföra biståndet. De upplever att den interna uppföljningen prioriterar utbetalningar.

Vi tycker inte att det här är rätt och riktigt. Och det spelar i så fall egentligen ingen roll om ramen utökas, för det hjälper inte om medarbetarna på Sida faktiskt inte använder detta instrument.

Aron Emilsson lyfte en viktig fråga i ett tidigare replikskifte: Vad vill man göra för att bemöta kritiken? Det är ju inte första gången Riksrevisionen lyfter liknande problem.

Fru talman! Som jag svarade tidigare, och som även riksdagsledamoten borde veta om, kommer regeringen att svara på Riksrevisionens rapport i en skrivelse till riksdagen under våren. Då kommer regeringens samlade bedömning av Riksrevisionens granskning.

Jag har vid upprepade tillfällen i debatten sagt att ingen behöver vara orolig; den här regeringen är mycket engagerad i biståndet och kommer att fortsätta att arbeta hårt för att se till att biståndet används till det som det är avsett för. Det har vi gjort, och det kommer vi att fortsätta att göra. Vi kommer att göra det genom att också stå upp för att biståndet ska vara 1 procent av bni.

Det vi inte får svar på i den här debatten är varför det från Moderaternas sida krävs en sänkning med miljarder av biståndet för att ni ska kunna stå upp för svenskt bistånd.

Fru talman! Tack, Matilda Ernkrans, för ett engagerat anförande! Man får väl säga att det är ett jungfrutal i det här sammanhanget.

Statsrådet talar om demokratiarbete och att de som inte använder biståndsmedel rätt ska ställas till svars. Utvecklingen i de palestinska områdena fortsätter att gå åt fel håll. Uppvigling till våld, indoktrinering och hatpropaganda är vardagsmat. Det är angeläget att stödja den palestinska befolkningen, men Kristdemokraterna kräver att inget bistånd ges till den palestinska myndigheten så länge myndigheten och dess företrädare ägnar sig åt terrorhyllningar och uppviglingar till våld mot Israel och kränker de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Hårdare krav på kontroll måste också ställas på andra organisationer inom de palestinska områdena som mottar svenskt bistånd.

Kristdemokraterna har kritiserat FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar, UNRWA, som inte långsiktigt har bidragit till att lösa palestiniernas problem. I stället har UNRWA institutionaliserat ett system med ärvd flyktingstatus och permanenta flyktingläger.

I en granskningsrapport från 2019 riktades allvarliga anklagelser mot organisationens högsta ledning, som ägnar sig åt nepotism, repressalier och andra övertramp för personlig vinning och för att tysta legitim kritik.

Kritiken mot ineffektivitet och korruption ledde till att flera länder, däribland Schweiz, Nederländerna, Nya Zeeland och Belgien, frös sina bidrag. Kristdemokraterna tycker att även Sverige borde frysa biståndet och i stället överföra denna uppgift till UNHCR, som sköter alla andra flyktingsituationer. Är ministern beredd att stödja en sådan utveckling på sikt?

Fru talman! Jag har redan som biståndsminister lämnat svar på skriftliga frågor när det gäller det här. Regeringen håller fast vid det som vi har sagt tidigare om detta.

Med det sagt ska biståndet när det gäller detta precis som när det gäller annat gå till det som det är avsett för. Det här ska följa de regler som finns och det som gäller. Jag har redan svarat på skriftliga frågor, och jag svarar ungefär som S-MP-regeringen har svarat tidigare omkring detta.

Fru talman! Det skulle ju vara intressant att höra ministern redogöra också i talarstolen i riksdagens plenisal för vad de här svaren innehåller. Att följa reglerna och så vidare, säger ministern här, och att biståndet ska gå till vad det är avsett för.

Men vilka konsekvenser kommer det att leda till? Vad är ministern beredd att göra för att inte pengar, direkt eller indirekt, ska stötta terrorhandlingar, indoktrinering och våldspropaganda? Det är en mycket allvarlig fråga. Är ministern beredd att på sikt arbeta för att genom FN-organisationen avveckla UNRWA och i stället överföra uppdraget till UNHCR, som sköter liknande frågor i resten av världen?

Fru talman! Svenskt bistånd ska inte gå till terrorhandlingar eller antisemitism, och det gör det inte heller.

Fru talman! Jag hade också tänkt hälsa Matilda Ernkrans välkommen till utgiftsområdet och utskottet, och jag hade förutsett och hoppats på en konstruktiv anda i debatten.

Men jag kan inte undvika att konstatera hur upptagna Socialdemokraterna är av stenar. Om man inte vänder på varje sten kastar man sten i glashus, nu här i kammaren genom att slänga sig med epitet som blåbruna utan att titta på sin egen historia och samtid eller se bjälken i sitt eget öga.

Det är höga brösttoner från Matilda Ernkrans kring biståndet. Men det är tomt på svar och åtgärdsförslag när det kommer till de tre olika rapporter jag hänvisade till i mitt anförande, där det påpekas stora brister och framförs kritik mot hur delar av det svenska biståndet fungerar i dag. Man saknar svar på varför man anser att just 1 procent av statens budget ska gå till bistånd. Jag har fortfarande inte hört något svar på den frågan.

Jag noterar att regeringen vill fortsätta ge bistånd till UNRWA, som berördes i det tidigare replikskiftet, och därigenom också göda antisemitism. Det tycker jag är tänkvärt när man lyfter frågor om Förintelsen här i kammaren.

Ska man vända på varje sten undrar jag också varför biståndet är undantaget. Vad drar Matilda Ernkrans och regeringen för slutsatser av att hela tre kritiska granskningar har presenterats under 2021? Vi förhåller oss till dessa objektiva utvärderingar och har dragit tydliga slutsatser, men varför har inte regeringen gjort detsamma? Har man något svar som oppositionen eller vi i utskottet inte känner till när det gäller hur man kan åtgärda den kritik som framförts?

Fru talman! Sverigedemokraterna har ju nazistiska rötter. Jimmie Åkesson, er partiledare, har själv sagt att han till skillnad från min partiledare, Magdalena Andersson, aldrig tänker lämna sin historia.

Med det sagt: Det svenska biståndet ska gå till det som det är avsett för. Det svenska biståndet går inte till terrorhandlingar och antisemitism.

Jag kan bara se att Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna här enas om att man inte tycker att vi ska stödja den palestinska befolkningen med bistånd. Jag tycker mig se någon sorts tråd i det här auktoritära draget som finns hos i alla fall Sverigedemokraterna. Ni vill ju också styra hur public service ska se ut, vilka kanaler som ska läggas ned och vara kvar. Sverigedemokraterna är även ensamma i denna kammare om att tycka att de själva ska bestämma vad som är forskning. Genus och jämställdhet är då inte forskning, enligt Sverigedemokraterna. Och på det område som jag nu kliver in i, bistånd, ska Sverigedemokraterna sitta och bestämma att det inte ska gå något bistånd till just palestinier. Jag betackar mig för den utvecklingen.

Vi socialdemokrater har sagt att vi har en röd linje, och det är att vi inte samarbetar med sverigedemokrater. Det tänker jag inte heller göra.

Fru talman! Det är mycket att bemöta i det här replikskiftet. Jag föreslår till att börja med en studie i politisk historia och statsvetenskap. Titta då noga på vad Sverigedemokraterna har för historia i relation till exempelvis Socialdemokraterna, som har en betydligt smutsigare historia. Men se också det faktum att vi för vår del håller på att ta fram en vitbok som från ett akademiskt perspektiv kommer att granska Sverigedemokraternas historia så att det ges öppna kort kring de här ständiga beskyllningarna som klistras på oss, inte minst från Socialdemokraterna.

Det handlar inte om att vi inte kan eller vill stödja den palestinska befolkningen eller palestinier. Det handlar om att Sverige genom svenskt bistånd göder en organisation som främjar antisemitism. Det kan väl ändå inte vara en av Socialdemokraternas prioriteringar i biståndsdebatten?

Sedan blandar Matilda Ernkrans in en rad olika sakfrågor som egentligen rör allt utom den biståndsdebatt vi i dag har, både public service, genusvetenskap och andra delar. Jag kan bara konstatera att Sverigedemokraterna inte driver något av den politik som Matilda Ernkrans säger.

Fru talman! Återigen: Det går inga svenska biståndsmedel till terrorhandlingar eller antisemitism.

Sverigedemokraterna har ofta väldigt mycket synpunkter på alla andra partier men vill inte ta ansvar för sitt eget. Då handlar det inte bara om dess historia utan också om vad sverigedemokrater gör här och nu och vad ni tillhör för politisk ideologi. Det kan inte vara märkligt att man kallas för den ideologi som man tillhör.

När det gäller biståndet har jag väldigt svårt att tro att Sverigedemokraterna plötsligt står för internationell solidaritet och rättvisa och att det är anledningen till att ni vill halvera biståndet. Nej, det handlar inte om det. Ni står inte upp för internationell solidaritet – inte här heller.

Fru talman! Historiskt, om vi ska säga någonting om det, har Liberalerna velat ha ett högre bistånd än Socialdemokraterna, även om vi nu är överens om att vi ska ha 1 procent i bistånd. Vi behöver alltså inte orda så mycket om ramen utan kan gå direkt på innehållet.

Jag har en fråga om demokrati. Det är naturligt. Liberalerna fick ju i januariavtalet regeringen att öka demokratibiståndet. Vi tycker också att demokrati ska vara det överordnade målet för all biståndspolitik. Det ska finnas ett demokratikriterium.

Jag hade tidigare i debatten ett replikskifte med en kollega till ministern, en annan socialdemokrat. I det framgick att demokrati visserligen är viktigt och någonting som Socialdemokraterna står bakom – det ligger ju till och med i namnet Socialdemokraterna – men som samtidigt från socialdemokratiskt perspektiv kanske inte alltid kan vara överordnat. I de tidigare replikskiften här som har rört UNRWA och det svenska biståndet till Palestina har också statsrådet slagit ifrån sig den kritik som ändå finns mot detta bistånd, att det direkt eller indirekt skulle kunna bidra till antisemitism, krigshets, terrorhets och så vidare.

Då är min fråga: Om det skulle visa sig under statsrådets tid som biståndsminister att det svenska biståndet direkt eller indirekt har lett till någon av de saker som biståndsprojekten anklagas för, är då statsrådet Ernkrans beredd att prioritera demokrati, att ha ett demokratikriterium och att frysa detta bistånd? Eller är detta ett sådant fall som vi har hört om tidigare där demokratin får stå tillbaka för andra värden, enligt Socialdemokraterna?

Fru talman! Återigen är jag glad att möta ett parti med vilket vi är överens om att det tjänar Sverige och världen väl att vi har 1 procent av bni i bistånd och arbetar tillsammans med för att fler rika länder i världen också ska ge mer i internationellt bistånd. Det är någonting som skulle bygga en tryggare och säkrare värld för oss alla.

Att bekämpa fattigdom och förtryck är, som vi också hörde Kenneth G Forslund från Socialdemokraterna säga, i sig ett demokratikriterium. Det är så vi ser på det. Sedan har jag sagt många gånger bara under den här debatten att biståndet ska gå till det som det är avsett för. Är det så att det framkommer oegentligheter måste det naturligtvis hanteras. Det ska inte gå några pengar till talibaner. Det ska inte gå några pengar till antisemitism. Det ska inte gå några pengar till terrorhandlingar.

Jag har som biståndsminister redan lämnat svar på ett flertal skriftliga frågor när det gäller UNRWA och palestinierna. Där är vi inte nu. Vi delar inte den bild som målas upp här. Man måste jobba också med denna organisation, och det har man gjort, för att se till att det faktiskt blir rätt och riktigt. Men vi delar inte den bild som målas upp här.

Det är självklart så att pengarna inte ska gå till terrorhandlingar och antisemitism. Men är det oegentligheter, här eller någon annanstans, får vi naturligtvis försöka hantera det.

Fru talman! För mig räcker det inte att bekämpa förtryck och fattigdom för att det ska räknas som demokrati. Till exempel tycker jag att fria val och respekt för människors fri- och rättigheter är en grundläggande princip. Problemet med bistånd är att det kan vara ett både indirekt och direkt stöttande av organisationer eller aktörer som inte värnar om demokratin.

Jag har en annan fråga till statsrådet. Den handlar om det som Sverigedemokraterna kallar återvandringsmiljard. De har kallat den för det i medier och på sina landsdagar, tror jag att det heter. Vi har också hört Moderaterna och Kristdemokraterna här i talarstolen i dag förneka att det är en återvandringsmiljard. Men statsrådet sitter ju på alla resurser på Regeringskansliet och vet hur regeringen ser på den här budgeten. Statsrådet har ju valt att regera med den.

Min fråga är helt enkelt: Är det så som det verkar i den här debatten att Sverigedemokraterna helt enkelt ljuger för sina väljare när de kallar det för en återvandringsmiljard? Ryms det här redan inom det vanliga utvecklingsbiståndet?

Fru talman! Vi har respekt också för riksdagens hantering av de här frågorna. Inte minst i utskottets hantering av detta har man gjort det väldigt klart och tydligt att det här är en beskrivning av den här miljarden som innebär det som biståndet redan används för.

Fru talman! Det har kommit många frågor om vad SD faktiskt vill göra i biståndspolitiken – kanske för få, för det viktiga är väl vad vi vill göra och inte att vi hoppar på varandra.

För den som vill veta mer om vad vi vill göra finns vår kommittémotion på 28 sidor att tillgå, men jag vill redogöra för några huvuddrag.

Vi vill att Sverige ska vara ett land som hjälper de mest fattiga och utsatta i världen. Det kan å ena sidan handla om katastrofhjälp vid sådant som jordbävningar eller konflikter. Å andra sidan, och på sikt förstås långt viktigare, handlar det om att hjälpa länder upp ur den värsta fattigdomen så att de kan bygga upp ett välstånd där ingen svälter och fler och fler länder och människor kan nå det som Hans Rosling kallade lägre medelklass. Där kan människor känna trygghet inför sin och sin familjs framtid.

Tydligare mål och mer opartisk utvärdering är därför viktiga delar i ett effektivt biståndsarbete. Pengarna måste gå dit där de gör mest nytta. Vi vill att höga krav ska ställas på att biståndet inte går till korruption. Vid det har redan flera talare uppehållit sig, men jag tror inte att någon har nämnt att utvärderingar har sagt att korruptionens utbredning på grund av det väldigt stora biståndet till Afghanistan kan ha bidragit till att motståndskraften mot talibanernas återvändande minskade. Det här är ett typiskt exempel på när vi inte har följt upp nog. Även andra länder får samma kritik, inte minst USA, kanske jag ska nämna.

Vi kräver också att biståndsländer inte motverkar mänskliga rättigheter. Sverige bör utfärda varningar om uteblivet bistånd, och de måste faktiskt också leda till indraget bistånd ibland.

Vi vill ge stöd till färre FN-organisationer än i dag. Sverige är ett biståndsland. Andra länder kan välja att prioritera andra FN-organisationer, men vi bör kraftsamla när det gäller både länder och FN-organisationer som vi arbetar med. Då kommer vi att ha en bättre dialog med dem, och vi kommer också att ha bättre kontroll på vart pengarna går.

Vi brukar som exempel nämna UNHCR och inte UNRWA, därför att vi tycker att det ska vara en FN-organisation som jobbar med flyktingmottagandet. Vi nämner alltid World Food Programme som ofta jobbar ihop med UNHCR för att det ska komma in mat och för att det ska byggas upp flyktingläger. Afghanistan är ett bra exempel på behovet av båda de här organisationerna. Om vi ser till att det kommer in mat – och det är bråttom – och om vi ser till att det byggs upp flyktingläger runt Afghanistan kan situationen stabiliseras, men knappast utan det.

Vi brukar också ofta nämna World Health Organization och FAO som sådana grundläggande FN-organisationer som vi ska arbeta med. Men det finns över 30 olika FN-organisationer, och vi tycker att den här floran har växt sig för stor. Det är för mycket dubbelarbete, och därför tycker vi att Sverige ska prioritera.

Detsamma gäller stora fonder, till exempel GEF och Green Climate Fund som jobbar med ungefär samma saker – även Great Green Wall. De här fonderna har haft som mål att skapa en grön utveckling, och det är väldigt bra. Men man får också en känsla av att de dubbelarbetar. Det borde inte behöva vara olika. Man får en känsla av att det handlar mer om att dra in pengar än om att fokusera på det viktiga.

Vi tycker att man bör driva på för en debatt mot FN där man säger: Återgå till färre organisationer och kraftsamla! Det blir en stor byråkrati annars, och den känner väl alla som har jobbat med FN till.

Vi vill också, som andra talare, att en större andel av biståndet ska vara bilateralt, till exempel de stora biståndsfonderna som nu jobbar med att planera skog i Afrika, som jag har nämnt förut här i kammaren. Jag tror nog att vi är världsbäst på det. Vi kan göra mycket mer av det här bilateralt.

Vi vill dra in biståndet till organisationer som inte har vattentäta skott mot terrorism. Där har till exempel stödet till den palestinska myndigheten varit ett problem. Man ska inte dra in stödet först, utan man ska varna först. Men det måste också hända någonting någon gång.

Vi vill ha ett återvändandeavtal för medborgare från mottagarländer som får svenskt bistånd om medborgarna befinner sig i Sverige utan uppehållstillstånd. Vi tycker att det är en rimlig förutsättning för det svenska biståndet.

Vi vill ha ett fortsatt arbete med tydligare mål med extern kontroll av biståndet och inte kontroll bara genom dem som jobbar med biståndet, för man blir för partisk.

Koncentration till ett urval av länder har jag nämnt, liksom arbete genom färre internationella organisationer och fonder.

Jag skulle också vilja nämna en sak som vi inte har talat om, och det handlar om stad och land. Det är en motsättning som finns inte bara här i Sverige – här är ju frågan ofta uppe till debatt – men storstäderna i Afrika får våra svenska problem att se rätt små ut. Hans Rosling, för att nämna honom igen, skrev i sin bok att när länder når ett visst välstånd avtar befolkningsökningen. Först då kan äntligen ökade nationalinkomster faktiskt bidra till att medelinvånaren får det bättre.

Tyvärr ser vi inte den här utvecklingen i stora delar av Afrika. Miljonstäder växer upp i högt tempo. Det är städer som inte är miljömässigt hållbara, och detta sker i en skala som många i Sverige kanske inte känner till. Afrika har redan 47 miljonstäder. 36 av dem ligger söder om Sahara. De flesta av de här städerna var fem eller tio gånger mindre bara för några tiotal år sedan.

Vi sverigedemokrater vill fokusera på mindre städer. Vi måste hitta en motvikt till storstäderna, för de föröder grundvattnet och området runt sig. Därför gäller det att få till någonting som gör att människor inte flyr till storstäderna, för de är tidsinställda bomber vad gäller både större flyktingströmmar och till exempel pandemier.

Därför vill vi stödja industriprojekt. Kenneth G Forslund sa tidigare att vi på 70-talet ville ha revolution och att vi nu vill ha revision. Men på 70talet ägnade vi oss också åt stora industriprojekt i olika länder. Bai Băng är ofta omdiskuterat, och det är lite spännande med tanke på att Bai Băng var ett pappersprojekt i det inte alls demokratiska Vietnam. Det visar att vi inte alltid, inte heller från socialdemokratiskt håll, har värderat demokrati som en grundförutsättning.

Bai Băng har fungerat ända till nu. De trädplanteringar som till slut gjordes för att försörja fabriken, visserligen i fel ordning, gjorde att Bai Băng faktiskt har kunnat finnas väldigt länge och till att Vietnam i dag är världens största exportör av trädgårdsmöbler, vilket var något man inte tänkte på då.

Det är alltså tydligt att stora industriprojekt gör nytta för både män och kvinnor och för det allmänna välståndet. Kanske också för demokratin, för de här skogsplanteringarna är nu utdelade till bönder som förvaltar dem och får tjäna pengar på dem.

Ett annat exempel är Kotmale på Sri Lanka där vi jobbade med ett stort elkraftverk.

Jag tror att vi måste gå tillbaka till att jobba mer med den här typen av projekt, för de skapar riktigt välstånd. Jag tror också att garantiverksamheten som Sida inte prioriterar tillräckligt högt kan skapa verkligt bistånd. Slutligen tycker jag att vi måste se till att EU och Sverige öppnar upp för mer handel med fattiga länder så att de kan få riktiga villkor och lyftas på riktigt.

Fru talman! Det var intressant att höra Mats Nordberg och beskrivningen av Sverigedemokraternas utvecklingspolitik. Det finns helt klart gemensamma nämnare. Det finns sannolikt också sådant som skiljer oss åt. Jag kanske inte tror att en koncentration av FN-organ till ännu större organ kommer att leda till mindre byråkrati. Erfarenheten är väl tvärtom att stora organisationer leder till ännu större överbyggnader och mer byråkrati.

Med tanke på allt det som du räknar upp att ni vill göra, Mats Nordberg, där det mesta är rimligt, undrar jag varför ni vill göra hälften så mycket av allt det. Varför vill ni bara lägga en halv procent av Sveriges bni på biståndet när det är uppenbart att ni har idéer som ni tror på i fråga om vad vi kan göra för biståndspengarna?

Fru talman! Tack, Kenneth G Forslund, för den väl motiverade frågan!

Jag vet inte vart vi vill på mycket lång sikt. Jag tror att vi vill ha ett bistånd som är i världsklass. Jag vill dock påminna om att Sverige är i en alldeles egen världsklass när det gäller bistånd.

För 2022 har vi, innan vi gjorde upp med Moderaterna och Kristdemokraterna, budgeterat för 0,7 procent i bistånd, vilket är FN:s rekommendation. Men det når nästan inga andra länder än Sverige. Om Sverige skulle gå ned till 0,7 procent, som vi har föreslagit inför nästa år, skulle Sverige fortfarande ligga på tredje eller möjligen fjärde plats vad gäller bistånd. Sverigedemokraterna ifrågasätter alltså det här lite.

Sverige vill väldigt gärna gå före. Och det är väl bra. Men vi går väldigt långt före. Vi springer före, och vi tittar oss inte över axeln. Sverigedemokraterna tror inte – och jag tycker att det finns historiska belägg för det – att om Sverige ensamt går före följer de andra med. Vi ser inte det. Vi ser, som frågeställaren själv sa, att man ligger 1 000 miljarder efter. Var det så? På något sätt måste vi alltså verka för att fler länder arbetar tillsammans och bidrar. Sverige kan inte alltid ligga långt före.

Fru talman! Det är precis så det är. Redan före pandemin fattades 1 000 miljarder i den globala utvecklingsbudgeten. Om fler länder gjorde som Sverige skulle de pengarna inte fattas. Då måste vi fundera på hur vi ska få fler rika länder att lägga mer pengar.

Är det då rätt signal att skicka att det land som många andra har som föredöme i fråga om ambitionen för både hur mycket pengar man lägger och det praktiska genomförandet vad gäller kvalitet, låg administrationskostnad och att hålla undan korruption, minskar sitt bistånd? Vad får det för effekt? Kommer det att bli mer eller mindre pengar totalt sett till utvecklingsagendan? Jag tror tyvärr att det kommer att bli ett ännu större glapp än de där 1 000 miljarderna.

Jag har en kort kommentar om biståndet till Afghanistan och korruptionen där. Ja, Afghanistan är ett av de absolut mest korrumperade länderna i världen. Det är en av orsakerna till hela situationen i Afghanistan, med de våldsamheter och allt som pågår.

Sverige har utifrån den kunskapen valt att engagera sig i projekt där det finns mindre risk för korruption än i många andra delar av det man kan ägna sig åt utvecklingsmässigt. Man är ganska väl medveten om att ifall man går in i stora byggprojekt, vägprojekt, dammprojekt och sådant, är det också mycket stor korruptionsrisk. Ägnar man sig åt utbildning och sjukvård, som en väldigt stor del av det svenska biståndet går till, är det betydligt mindre risk för korruption.

Men hur ska vi få fler länder att ge mer? Jag tror inte på att övertyga dem genom att sänka det svenska biståndet.

Fru talman! USA, som brukar vara världens största givare, har i många år kritiserat FN för att vara överbyråkratiskt och ha för många olika organisationer som gör ungefär samma sak. Jag tror att ett samarbete eller en samsyn med USA skulle kunna påverka FN att göra det biståndet mer effektivt.

Jag tror som sagt även att vi ska göra biståndet mer bilateralt. Då blir det också mer effektivt.

Jag är inte säker på att jag delar frågeställarens omdöme att Sverige ses som ett föredöme i alla lägen. Det framhålls ibland att Sverige gör lite annorlunda. Frågan om det Sverige gör verkligen är rätt hänger i luften.

Vi ser att det behövs ett tydligt ställningstagande från Sverige om att FN måste bli mer effektivt. Men vi vill fortfarande stödja kärnverksamheten – fredsbevarande, att få fram mat, att få fram flyktingläger, att hjälpa till med mediciner och att hjälpa barn med utbildning. Det ska vi göra. Det är det viktigaste sättet att föregå med gott exempel.

Fru talman! När vi har biståndsministern på plats i kammaren vill jag ta tillfället i akt och ställa en fråga till henne.

Genom åren har jag lyft upp problematiken med just UNRWA och den grova antisemitism och terroruppvigling som bedrivs vid UNRWA:s skolor. Så sent som i år kunde vi se att terrororganisationen Hamas tilläts registrera barn på sina sommarläger vid UNRWA:s skolor. Vi har också sett att skolböcker som i år används i den palestinska myndighetens skolor, UNRWA:s skolor, innehåller värre terroruppviglingar än tidigare år. Jag har genom åren, gång på gång, gett konkreta exempel på detta.

Sveriges regering har nu ingått ett nytt fyraårigt strategiskt avtal med UNRWA och kommer under 2022–2025 att bidra med totalt 2,1 miljarder skattekronor till organisationen. Jag ställde därför en fråga till biståndsministern och fick svar på den i dag. Min fråga var om hon, mot bakgrund av de problem som jag tog upp i frågan, ansåg att det var rätt att finansiera organisationen med ytterligare 2,1 miljarder kronor och om man har tänkt vidta några särskilda åtgärder med anledning av de problem som jag hade radat upp.

Svaret jag fick från biståndsministern i dag var att: Det är regeringens uppfattning att den bild som Björn Söder förmedlar av UNRWA inte är korrekt. UNRWA spelar tvärtom en viktig roll för att motverka extremism och antisemitism i en region präglad av en konflikt som nu har pågått i över 70 år.

På vilka faktaunderlag bygger ministern sitt ställningstagande eller uttalande om att UNRWA spelar en viktig roll för att motverka extremism och antisemitism? Vilka belägg har ministern för det påståendet? Jag ger åtskilliga konkreta exempel på raka motsatsen.

Fru talman! Jag vill gärna ha ett svar från biståndsministern, när hon nu är i kammaren i dag, om på vilka faktaunderlag hon bygger detta påstående.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 9 december.)