Tryck- och yttrandefrihetsfrågor

Fru talman! Tryck- och yttrandefrihetsfrågorna är någonting som utmärker Sverige. Vi har lyckats väldigt väl med det arbetet. Betänkandet tycker jag också kännetecknas av just ambitionen att stärka, utvidga och skydda den här rättigheten eftersom den är så oerhört väsentlig för vårt demokratiska samhälle. Det kan kanske därför verka lite motsägelsefullt att den reservation som jag vill yrka bifall till i en mening kan sägas inskränka de rättigheterna, men det gäller djurpornografin. Man måste alltid när det gäller rätt och friheter väga nyttan med någonting mot fördelen av en inskränkning. I det här fallet ser vi inte rätten när det gäller djurpornografi som en omistlig del eller ens som en väsentlig del av yttrandefriheten. Riksdagen har sedan tidigare gjort ett tillkännagivande till regeringen om att kriminalisera sex med djur. Som vi ser det bör ytterligare ett steg för att skydda djuren, som faktiskt är helt utlämnade åt människans godtycke och därför väldigt skyddsvärda, vara att import, distribution och försäljning av djurpornografiskt material förbjuds. En anledning till det är att om vi har ett förbud som vi vill ska efterlevas och det handlar om en marknad där man gör pengar har det visat sig vara väldigt effektivt att slå undan förutsättningarna för den marknaden. Utöver det finns risken att konsumtion av sådana här produkter kan gå över till handlingar där djur kan komma till skada. Vi anser att riksdagen bör ge regeringen detta till känna.

Fru talman! Jag vill börja med att, precis som den tidigare talaren gjorde, betona att det är ett viktigt betänkande, att tryck- och yttrandefriheten är en grundbult i det svenska samhället. Det är något som står för vårt öppna och demokratiska samhällssystem. I dag ser vi tyvärr att den här öppenheten blir mer och mer inskränkt. Framför allt tänker jag på två viktiga orsaker till det. Bland annat har vi överlåtit makt till EU där traditionen ser annorlunda ut, där slutenhet är mer norm än öppenhet. En annan viktig orsak är att vi för över väldigt mycket av den offentliga verksamheten i privat regi. Det förändrar också möjligheten till öppenhet och insyn. Möjligheterna för den enskilda medarbetaren att lämna uppgifter om missförhållanden, dåliga arbetsvillkor och annat begränsas när det blir en annan utförare av verksamheten. Risken för missförhållanden i sig ökar också när insynen minskar. Offentlighetsprincip och meddelarskydd är två viktiga faktorer för att värna en bra och effektiv verksamhet. Både i år och tidigare har det väckts många motioner i riksdagen om behovet av att utvidga meddelarskyddet som gäller för offentliganställda så att det också blir ett villkor som gäller för dem som arbetar i sådana privat drivna verksamheter som betalas av gemensamma offentliga medel. Det är helt enkelt inte rimligt att den personal som arbetar på ett äldreboende som läggs ut på entreprenad plötsligt inte kan vända sig till den lokala tidningen på samma sätt som tidigare för att berätta om brister i verksamheten. Att personal kan vända sig till medier är som sagt en viktig kontrollfunktion. Öppenhet, insyn och möjligheter för anställda att utan risk för repressalier kunna berätta om sådant som inte fungerar minskar risken för missförhållanden. Trots det har regeringen inte tidigare sett någon anledning att införa ökat meddelarskydd för anställda i privat driven verksamhet som finansieras med offentliga medel, inte förrän nu. Det är glädjande att regeringen aviserar att man tillsätter en utredning. Det är också glädjande att utskottet är överens om att utredningen särskilt måste titta på frågan att arbetsgivaren inte ska ha rätt att försöka lista ut vem som möjligen har vänt sig till en tidning eller en radiostation och att arbetsgivaren inte heller ska få bestraffa den som vänder sig till medier. Det är inte utan att jag börjar fundera över om det är förra årets otäcka avslöjanden om missförhållanden i vården av äldre personer som har bidragit till att regeringen och de borgerliga partierna plötsligt har kunnat ställa upp på det som många andra redan har krävt. För väldigt många har det länge varit självklart att med minskad insyn ökar också risken för brister i verksamheter. Att det skulle krävas avslöjande reportage om ren vanvård är förfärligt. Men, som sagt, det är bra att man nu har tagit sitt förnuft till fånga. Det meddelarskydd som offentligt anställda har är dess värre inte alltid väl känt. Att man har rätt att informera medier om sin arbetsplats, sådant som fungerar bra och sådant som fungerar dåligt, nyttar inte mycket till om man faktiskt inte vet om att det är på det sättet. Om man inte känner till att arbetsgivaren inte får försöka ta reda på vem som har pratat med medier, om man inte känner till att arbetsgivaren inte får bestraffa personer som figurerar med namn i lokaltidningen när de har kritiserat förhållanden på arbetsplatsen är risken stor att man väljer att vara tyst, även om det finns saker som borde bli sagda och borde bli offentliggjorda. Förbudet för arbetsgivare att försöka ta reda på vilka anställda som har pratat med medier är inte heller alltid känt bland chefer på alla nivåer i offentlig verksamhet. Det är inte helt ovanligt med chefer som säger att anställda inte får tala med tidningen och hänvisar till lojaliteten. Det förekommer tyvärr att chefer sätter munkavle på personalen och att de blir informerade om att de ska hänvisa direkt till chefen om en tidning ringer. En annan variant är att mediekontakter ska rapporteras till närmaste chef. Det råder en stor brist på kunskap om detta regelverk hos både personal och chefer i offentlig sektor. På samma sätt som personal inom verksamheter blir informerade om andra lagar och regler som styr verksamheten bör givetvis också information om meddelarfrihet och meddelarskydd gå vidare till all personal. Det här är en grundlagsskyddad rättighet. Därför har vi ett extra stort ansvar för att faktiskt se till att det blir säkerställt att människor känner till sina rättigheter och att arbetsgivare och chefer känner till vad de får och inte får göra. Därför är det viktigt att riksdagen bifaller reservation 1, vilken jag yrkar bifall till.

Fru talman! Vi har från konstitutionsutskottets sida glädjen och äran att i dag meddela kammaren att vi har nedkommit med ett betänkande där vi enhälligt föreslår att riksdagen ska besluta om ett tillkännagivande, som innebär att meddelarfriheten ska utökas till att omfatta även anställda i skattefinansierad privat verksamhet. Utskottet markerar särskilt tydligt i denna fråga i sitt tillstyrkande av ett antal motioner, nämligen att meddelarskyddet ska omfatta till exempel repressalieförbud och efterforskningsförbud för arbetsgivare. Det här är fantastiskt roligt. Det är en fråga som har varit uppe till debatt och diskussion under många år. Den har blivit större och större, i takt med att fler verksamheter har lagts ut på entreprenad i privat regi men fortfarande är offentligt finansierade. Det gäller skolor, äldreomsorg och mycket annat som finansieras via den offentliga sektorn men som bedrivs i annan regi. Även om riksdagen kl. 16 enhälligt röstar för att anta vårt betänkande i fråga om meddelarskyddet innebär det inte att det genomförs omedelbart. Effekten av beslutet är att regeringen ska tillsätta en utredning. Det som hände i konstitutionsutskottet under processen var att vi fick ett meddelande. Just innan vi skulle justera betänkandet - med en knapp majoritet - fick vi ett meddelande om att regeringen snart ska ta fram direktiv. Det gjorde att utskottet kunde bli enhälligt. Jag är glad och tacksam över att de borgerliga ledamöterna är med på beslutet. Bakgrunden handlar om att inte bara den här frågan har varit uppe till diskussion relativt ofta, som Mia Sydow Mölleby var inne på, och var aktuell under hösten och vintern, utan bakgrunden handlar också om den fråga vi själva i konstitutionsutskottet tog upp för ett år sedan om whistle-blowers. Om jag minns rätt var också då utskottet enhälligt om att föreslå ett tillkännagivande, vilket riksdagen biföll, för att minska korruptionsriskerna i Sverige, det vill säga stärka skyddet för den som lämnar uppgifter till myndigheter, till exempel polisen. Om man på sin arbetsplats upptäcker att det faktiskt pågår olagligheter är det bra om man inte bara kan säga det till medierna utan också till polisen. Sverige är tyvärr inte särskilt långt framme när det gäller lagstiftning på dessa områden. Det har också påpekats från en rad internationella organ. Men det steget tillsammans med förslaget om att stärka meddelarskyddet för privatanställda som arbetar inom offentlig sektor innebär att vi tar ordentliga steg framåt på området. Förhoppningsvis tillsätts en utredning som tar båda dessa frågor som utgångspunkt för att stärka skyddet mot korruption och skyddet för anställda som meddelar olagligheter till antingen medier eller myndigheter. I och med det besked vi har fått från regeringen räknar jag med att direktiven kommer att vara klara redan om någon vecka. Det är det budskap vi har fått tidigare. I övrigt vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet. Det är ett viktigt betänkande. Det är nog första gången som riksdagen tar ett sådant steg, och jag hoppas att det innebär att regeringen förstår att vi lägger ett stort allvar och en stor vikt vid dessa frågor.

Fru talman! Detta betänkande rör flera olika motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2010 och 2011 på tryck- och yttrandefrihetsområdet. Jag kommer givetvis i mitt anförande att enbart belysa de motionsyrkanden som gäller vikten av meddelarskyddet i offentligt finansierad verksamhet som drivs i privat regi. Det är glädjande att vi har ett förslag om ett tillkännagivande. Det här är en favorit i repris. Jag tror att det är femte året i rad som vi har försökt att få det till stånd. Jag säger som Gert Fylking: Äntligen! Sedan 1990-talet har allt fler offentligt finansierade verksamheter lagts över i privat regi. Privata utförare i välfärden är i dag ett vanligt inslag. För de anställda i de verksamheter som har gått över till offentligt finansierad privat drift kan detta emellertid innebära problem, precis som har framgått. Enligt lag är personalen skyldig att slå larm om brister och oegentligheter, i första hand till sin chef. Om chefen väljer att inte agera kan anställda fritt gå till massmedierna med sina uppgifter, trygga i förvissningen om att de har ett meddelarskydd som hindrar arbetsgivaren att efterforska källan och vidta repressalier - om de är offentligt anställda, inte privat anställda. Många fall av vanvård har kommit till allmänhetens kännedom på det sättet. När verksamheten har övergått till privat regi är det dock andra lagar som styr. Då måste den anställde vara lojal mot sin arbetsgivare och inte röja företagshemligheter. Det innebär att de anställda inte längre omfattas av meddelarskyddet. Även i de fall där kommuner och landsting gjort upphandlingar och ställt krav på meddelarskydd går lagen om lojalitetsplikten före avtalen. Fru talman! Vi socialdemokrater har länge påtalat dessa problem. I regeringsställning lät vi utreda frågan, men eftersom kritiken i remissomgången var stor och den socialdemokratiska regeringen fortsatte att utreda frågan innebar det att man inte hann lägga fram något lagförslag. Så blev det maktskifte 2006. Detta har inneburit att de partier som tidigare inte velat ändra lagstiftningen har använt argumentet att de inget kan göra. Inte ens Socialdemokraterna lade ju fram ett lagförslag - det har varit det vanligaste argumentet, inte minst från justitieministern i interpellationsdebatter. Men om det har varit norm i regeringen att inte lägga fram lagförslag som sågats i remissomgången skulle exempelvis en förändrad lagstiftning inom sjukförsäkring eller a-kassan aldrig kommit till stånd. Vi socialdemokrater lyfte upp frågan i Yttrandefrihetskommittén, men regeringen tog inga initiativ för att utreda frågan. Kommittén skickade slutligen ett brev till regeringen om vikten av att frågan utreds men att tiden för detta inte rymdes inom kommitténs uppdrag. Nu efter den så kallade Caremaskandalen och andra uppmärksammade fall av vanvård, där man pratar om dålig bemanning, undernärda åldringar, avstängda trygghetslarm och så vidare, har vi äntligen lyckats få ett enigt utskott om att det behövs ett utvidgat meddelarskydd och att det så långt som möjligt ska vara detsamma som i offentlig verksamhet. Detta ger nu riksdagen regeringen till känna. Regeringen har sagt att en utredning ska tillsättas, men för att garantera att utredningen inte avgränsas till att enbart utreda delar av meddelarskyddet understryker utskottet vikten av att i utredningen belysa efterforskning och repressalieförbud. Att en utredning äntligen har aviserats, efter alla dessa larm som kommer, tyder på att samhällsdebatten har hunnit i fatt våra beslut här i kammaren. Jag förstår att trycket på regeringen från en upprörd allmänhet också har lett till att vi i dag har ett enigt tillkännagivande. Med tanke på hur lång resan med frågan om meddelarskyddet ändå har varit kommer vi socialdemokrater att noggrant följa denna utredning och de resultat som presenteras. Vi tänker inte acceptera att frågan kommer att dras i långbänk i någon utredning i förhoppning om att upprördheten ska lägga sig, utan vi kommer att nogsamt följa denna utredning. Meddelarskyddet är en viktig del av yttrandefriheten och granskningen av hur skattemedel används. Vi tänker inte låta det urholkas när offentligt finansierad verksamhet drivs i privat regi. Det är också en garant för att vanvård kan rapporteras om så skulle vara. Med detta sagt, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Det här betänkandet handlar alltså om tryck- och yttrandefrihetsfrågor, frågor som är av stor betydelse för vår demokrati men också för vårt samhällsliv i övrigt. Det är svårt att föreställa sig ett Sverige utan en fri debatt, ett fritt och kreativt skapande av allehanda kulturella yttringar, ett Sverige utan den sjudande mångfald som teater, litteratur, filmer, föreläsningar, debatter och annat ger upphov till, ett Sverige där olika åsikter bryts och där olika kulturella yttringar kommer till stånd. Det är ett Sverige som blir dynamiskt och kreativt och som bidrar till att utveckla vårt land på olika sätt. När man hör skildringar från länder med ett annat styrelseskick än vårt, där det är rädsla för trakasserier och rädsla för förföljelse av den som tycker någonting annat än det makten föreskriver, inser man hur viktig den här beståndsdelen i vår demokrati och i vårt samhällsskick är. Det är centrala frågor som vi debatterar här i dag. Betänkandet behandlar inte så många ärenden som rör kärnan i tryck- och yttrandefriheten. Det beror delvis på att tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen är föremål för en omfattande översyn i en bred parlamentarisk statlig utredning som heter Yttrandefrihetskommittén och som ska lägga fram sitt slutbetänkande i augusti i år. Där ser man över alla de frågor som har att göra med tryck- och yttrandefrihetens grundlagsreglering. Jag ingår i utredningen, liksom flera andra ledamöter i utskottet, så när den är klar och när regeringen har berett dess förslag får vi säkert anledning att återkomma till de debatterna. I stället är den viktiga frågan i detta betänkande frågan om utökat meddelarskydd för anställda i offentligt finansierad verksamhet som drivs i privat regi. Utvecklingen har gått mot att allt fler offentligt finansierade verksamheter drivs i privat regi, och det är i grunden en positiv utveckling. På samma sätt som det är svårt att tänka sig ett Sverige utan en fri debatt är det svårt att i dag tänka sig svensk skola utan friskolor, utan den möjlighet att välja skola, att pröva nya arbetsformer och ny pedagogik som friskolereformen har medfört under de 20 år som den har varit i kraft. På samma sätt har det fria valet av vårdcentral och den fria etableringen av vårdcentraler lett till många nya vårdcentraler runt om i Sverige och en påtagligt utökad tillgänglighet till primärvård. Det har blivit lättare att få vård i Sverige tack vare den mångfald av nya verksamheter som har vuxit fram. Alternativt drivna förskolor har stimulerat föräldraengagemang i föräldrakooperativ. Det har också skapat möjligheter att välja och att välja bort det man inte tycker om. I de kommuner där man har infört fritt val av hemtjänst med stöd av den nya lagen om valfrihetssystem har det gett nya möjligheter för den som är i behov av hemtjänst att påverka vem som ger hjälp med den mest privata omvårdnaden. Det är också en viktig frihetsreform. Möjligheten att välja det man tycker är bra och välja bort det man tycker är dåligt är i sig någonting som främjar kvaliteten i verksamheten. Om medborgarna får möjlighet att välja just på det sättet ger man dem en makt som i många avseenden är betydligt större än den man har som kommunpolitiker att styra över en verksamhet och säkra kvaliteten. Samtidigt kan man inte bortse från att fel och misstag begås i välfärdsverksamheterna, både i den offentligt drivna verksamheten och i den privat drivna verksamheten. Precis som har sagts här har medierna under senare tid men även under en följd av år uppmärksammat olika former av brister i välfärden. Det kan handla om brister i privat driven äldreomsorg, som den senaste debatten har rört. Men det har också handlat om brister i offentligt driven äldreomsorg. Till exempel i min hemtrakt Östergötland uppmärksammades för något år sedan kränkande behandling av gamla på ett kommunalt äldreboende i Norrköping. Den här typen av missförhållanden är självklart helt oacceptabla. Det är mycket viktigt att sådana missförhållanden blir kända så att berörda myndigheter kan gripa in och säkerställa trygghet och kvalitet i alla skolor, på alla äldreboenden och i all annan välfärdsverksamhet oavsett i vilken form verksamheten drivs. Men det finns, som har framhållits, en skillnad mellan den som är anställd i offentlig verksamhet och den som är anställd i privat verksamhet. I den offentliga sektorn gäller sedan många år tillbaka i vårt land meddelarskydd som består av olika delar. Det består av en meddelarfrihet, alltså en rätt att meddela massmedieföreträdare olika saker från verksamheten. Det handlar om ett efterforskningsförbud, som gör att ledningen för verksamheten inte får försöka ta reda på vem som har berättat saker för medier. Det finns ett repressalieförbud, som gör att man inte får vidta olika former av repressalier mot den som meddelar saker till medierna. I privat verksamhet finns meddelarfriheten, alltså rätten att meddela medierna, men det finns inte ett efterforskningsförbud och inte heller ett repressalieförbud. Därmed är meddelarskyddets omfattning mer begränsad för anställda i privat verksamhet än för anställda i offentlig verksamhet. Det är av det skälet som utskottet och regeringen anser att det finns behov av en utvidgad lagstiftning om meddelarskydd för anställda i offentligt finansierad verksamhet i privat regi. Regeringen meddelade redan förra året att man hade för avsikt att se över den här frågan och återkomma till riksdagen med förslag. Utskottet välkomnar att regeringen har aviserat en sådan utredning om meddelarskyddet och andra därmed sammanhängande frågor och vill i det här betänkandet särskilt poängtera, mot bakgrund av den omfattande debatt som har varit på senare tid, att meddelarskyddet och de beståndsdelar som utgörs av efterforskningsförbudet och repressalieförbudet måste finnas med i en sådan utredning och noggrant belysas. Utskottet förutsätter också att regeringen tillsätter den här utredningen skyndsamt. Enligt de signaler från regeringen som vi har fått kommer man också att tillsätta utredningen inom kort. Det är något som är mycket positivt att vi får en bred genomgång av regelverket och därefter naturligtvis förslag från regeringen för att förbättra möjligheten för anställda i offentligt finansierad privat verksamhet att rapportera om missförhållanden. Det är ytterst på medborgarnas uppdrag som både de och de anställda i offentlig verksamhet agerar. Det är på medborgarnas uppdrag, och då ska verksamheten vara trygg och hålla en god kvalitet. Då måste vi vidta alla de åtgärder som krävs för att säkerställa att det blir på det sättet. Sverige är ett välfärdsland med en omfattande offentligt finansierad välfärdsverksamhet. Då ska vi säkra trygghet och kvalitet i alla delar av den verksamheten. Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Ibland tar det lång tid innan saker blir gjorda. Redan förra året, enligt Andreas, sade regeringen att man skulle se över frågan om att utvidga meddelarskyddet till övrig offentligfinansierad verksamhet, alltså verksamhet som bedrivs med offentliga pengar men i privat regi. Det tog alltså till vi skulle justera betänkandet innan vi kunde få besked om att man skulle tillsätta en sådan utredning. Jag håller med om att det är ett problem när det uppdagas missförhållanden i vården och i verksamheter. Därför är det viktigt att alla också känner till sina rättigheter och att också chefer i verksamheten känner till att man faktiskt inte får leta rätt på vem som har skvallrat till medier eller på olika sätt försöka hindra och begränsa medarbetarnas möjligheter till det. Detta borde förstås också gälla inom den verksamhet som drivs av privata utförare. När man får ett utökat meddelarskydd där måste man också få kännedom om villkoren för det. Jag har lite svårt att förstå varför man inte kan stödja att vi också borde uttala att detta givetvis ska ingå i de villkor som de anställda ska känna till. Man måste bli ordentligt informerad om sina grundlagsskyddade rättigheter. Varför kan man inte backa upp ett sådant förslag?

Fru talman! När jag skulle ta plats i Sveriges riksdag träffade jag i ett sammanhang Carl Bildt. Jag frågade honom: Vilket är det viktigaste råd du skulle ge mig som nybliven riksdagsledamot? Då svarade han: Ha tålamod! Politiskt arbete tar tid ibland. Det demokratiska arbetet med sin förankringsprocess och sina särskilda rutiner tar sin tid. Det är många ärenden som ska hanteras och många frågor som ska belysas ur olika aspekter. Mia Sydow Mölleby är otålig. Det kan jag också vara ibland när det gäller att få resultat i det politiska arbetet. Jag konstaterar dock att vi nu har ett tydligt uttalande från regeringen att det kommer att tillsättas en utredning i de här frågorna inom kort. Riksdagen ger nu regeringen till känna att man utgår från att det kommer att ske skyndsamt, och det tycker jag är bra. Jag föredrar nog egentligen att det tar lite tid ibland framför det som Karl XI lär ha sagt till riksdagens ledamöter: Vad göras skall är allaredan gjort. I herredagsmän, reser icke så fort! Jag tycker nog ändå att det är bra att riksdagen faktiskt får vara aktiv i beslutsfattandet. När det gäller frågan om information är det självklart att det är ett ansvar för alla myndigheter och verksamheter att informera sin personal om de regler som gäller. Det är givet att man måste informera om offentlighetsprincipen och om vilka rättigheter och skyldigheter man i övrigt har, vilket ansvar man har gentemot brukarna och andra. Vi menar att det inte finns något behov av ett särskilt tillkännagivande till regeringen om särskilda åtgärder för att informera om offentlighetsprincipen. Det är en självklarhet att alla myndigheter och offentliga verksamheter ska berätta för sin personal om alla de regler som gäller.

Fru talman! Jag kan inte luta mig mot några som har gett mig råd om hur jag ska agera i riksdagen. De människor som bor på äldreboenden där det inte fungerar som det ska och som inte har haft personal där som har vågat gå till medierna och klaga och kritisera ska inte behöva vänta längre än nödvändigt. De här frågorna har varit uppe till diskussion under många år, och att det kan ta sådan tid för regeringen att komma fram till att man vill utöka meddelarskyddet till att gälla dem som jobbar i privat sektor tycker jag är beklagligt, alldeles oavsett vad Carl Bildt eller någon tidigare kung har sagt. Självklart ska all personal få information om de lagar och regler som gäller i deras verksamhet. Så är det, men problemet är att det inte fungerar. Detta är en grundlagsskyddad rättighet för samtliga anställda i offentlig sektor, och då tycker vi att vi har ett särskilt ansvar. Det har ju förekommit att folk inte har vågat gå till medierna fast de har rätt till det. Det är ett problem, och det vill ni inte ta ansvar för. Det tycker jag är beklagligt.

Fru talman! Det här är en komplicerad materia. Vi hörde Phia Andersson i sitt anförande säga att den socialdemokratiska regeringen utredde frågan om utökat meddelarskydd. Det förslaget fick omfattande remisskritik. Detta gjordes i början av 2000-talet. Man hann inte bli färdig innan man förlorade valet 2006. Det här är en process och en debatt som har förts under lång tid. Det beror ju på att det är en komplicerad rättslig materia. Hur ska man göra för att överföra en reglering som är anpassad för offentlig verksamhet, med de särskilda förutsättningar som den verksamheten har, till den privata sektorn, som har helt andra förutsättningar? Det är därför som regeringen nu tillsätter en utredning för att återigen belysa den här frågan. Detta tycker jag är bra. Det tycker vi alla i utskottet är bra. Det behövs, och det är viktigt. Sedan är det viktigt att säga att det inte är så att privat driven äldreomsorg eller annan verksamhet skulle sakna tillsyn och att de som bor där skulle vara helt utlämnade åt personalens godtycke. Vi har en tillsyn, tidigare från länsstyrelserna, numera från Socialstyrelsen, som har ett ansvar för att följa upp verksamheten, att följa upp anmälningar om missförhållanden och brister och att i övrigt säkerställa att kvaliteten är god. Sedan behövs det självklart därutöver, vilket vi är överens om, olika andra ventiler för att missförhållanden ska kunna uppmärksammas. Men det är inte så att man är helt utlämnad. Det vill jag gärna slå fast. När det gäller frågan om information vill jag säga att det är viktigt att alla anställda känner till sina demokratiska, medborgerliga rättigheter. Det är allvarligt om det finns chefer som ger andra signaler. Jag sade det senast i Norrköpings Tidningar häromdagen: Man får inte försinka utlämnandet av allmänna handlingar. Det är ett politiskt ansvar att utöva gott ledarskap i de här frågorna.

Fru talman! Yttrandefrihet är en omistlig del av demokratin. Det är också ett viktigt redskap mot korruption och andra oegentligheter. Svensk yttrandefrihetslagstiftning är unik. Den har en lång historia och ger långtgående rättigheter. Men på intet sätt kan yttrandefrihet tas för givet - förändringar i vår omvärld gör att yttrandefriheten ifrågasätts och förändras om vi inte aktivt jobbar med dessa frågor. Vi i Folkpartiet liberalerna bejakar valfrihet. Vi ser positivt på att patienter, elever, äldre och andra nu kan välja vård, skola och omsorg som passar deras behov och att personal kan utvecklas i olika verksamheter. Mångfalden driver på för förbättrad kvalitet, nytänkande och effektivisering. Privat verksamhet finansierad med skattemedel växer snabbt, och ungefär 200 000 personer jobbar nu i denna sektor. För en del av dessa arbetstagare har det betytt minskad yttrandefrihet att övergå från offentlig verksamhet till privat i och med att det gäller andra regler kring meddelarfrihet för privatanställda. Det är olyckligt av flera skäl. Jag är därmed glad över att i dag kunna ställa mig bakom förslaget i KU:s betänkande där vi välkomnar, och ytterligare manar på, att regeringen snabbt tillsätter en utredning för att utöka meddelarskyddet för privatanställda i offentligt finansierad verksamhet. Vi i Folkpartiet har på olika sätt engagerat oss för ett starkare skydd för dem som vågar slå larm om oegentligheter. I förra årets debatt om yttrandefrihet sade jag så här: "När det gäller regelverket för offentligt finansierad verksamhet menar vi i Folkpartiet att det behövs ett starkare lagskydd för den som avslöjar allvarliga missförhållanden. Särskilt viktigt är detta i vårdsektorn och i annan sådan verksamhet där enskildas liv och hälsa berörs. En starkare lagstiftning om efterforskningsförbud i offentligt finansierad verksamhet som bedrivs enligt hälso- och sjukvårdslagen behöver enligt vår åsikt utredas." Att meddelarskyddet i privat verksamhet, finansierad med skattepengar, stärks ger större garantier för att verksamheten fungerar väl. Insynen utifrån kan kanske inte vara fullt lika stor som hos verksamheter som bedrivs under full offentlighetsprincip, men förtroendet blir större om det finns vetskap om att de som känner till verksamheten faktiskt skulle slå larm vid behov. I fjolårets debatt uppmanade jag också det offentliga att ta ansvar för att arbetstagare får ett gott skydd vid upphandlingar. Bland annat nämnde jag att Folkpartiets landstingsråd i Stockholms län på DN Debatt skrivit att de arbetar aktivt med att i landstingets verksamhet se till att whistle-blowers får det skydd de ska ha och, inte minst viktigt, att medarbetarna vet om det. Genom avtal går det redan i dag att stärka meddelarskyddet i privat verksamhet. En stor andel av de anställda i privat vård har redan i dag meddelarskydd. Men ett problem är faktiskt att många inte vet om det. Vårdföretagarna gjorde i början av detta år en undersökning av hur deras medlemsföretag såg på meddelarskydd. Av de 470 svarande var det en klar majoritet som ville likställa privat och offentligt driven verksamhet beträffande meddelarskydd, och företagen ville lösa det via lagstiftning. Fördelarna skulle vara att det blir konkurrensneutralitet mellan företag, och arbetstagarna och brukarna behöver inte fundera över vilket skydd som gäller för just dem. När det gäller det tidigare motståndet mot att införa meddelarskydd på grund av rädsla för att företagshemligheter ska läcka ut visar enkäten att det har skett en rejäl omsvängning. Av de svarande var det bara 10 procent som trodde att det fanns risk för att affärshemligheter skulle avslöjas så att företaget lider skada. Det är självklart att det finns principer som gäller för företag, till exempel företagshemligheter och lojalitetsplikt, som kan stå i strid med ett förstärkande av efterforskningsförbud och repressalieförbud. Men det är ju onödigt att vi som politiker på förhand målar upp problem med detta som det visar sig att många företagare själva inte ser. Förra årets debatt kom till stor del att handla om skydd för whistle-blowers, eftersom riksdagen gav regeringen till känna behovet av att stärka detta. Jag hoppas att den utredning som nu tillsätts, förutom att den tittar på former för ett utökat meddelarskydd i offentlig verksamhet, ser till möjligheterna att stärka skyddet för whistle-blowers i vidare mening. Att det finns ett tydligt whistle-blowerskydd för arbetstagare i privat verksamhet, även den som inte finansieras med skattemedel, kan innebära att risker för allmänheten i större utsträckning skulle kunna uppdagas. Jag tänker till exempel på miljöfaror, korruption och annat som kan drabba utomstående. I Norge infördes 2007 en förstärkt whistle-blowerlagstiftning som gäller för både privat och offentlig verksamhet. Det finns säkert lärdomar att dra från de år som denna lag har gällt där. Transparency Internationals svenska gren lämnade i en rapport tidigare i år starka rekommendationer om att Sverige borde införa ett stärkt rättsligt skydd. De säger: "Det är tveksamt om Sverige uppfyller kraven i Europarådets civilrättsliga konvention mot korruption när det gäller rättsligt skydd åt whistleblowers." Jag tycker att det är en kritik som är värd att ta på allvar. Ett exempel som visar på behov av ökad trygghet för dem som vill påtala oegentligheter ges i tidningen Byggvärlden från i februari i år. Där beskrivs den diskussion om meddelarskydd och whistle-blowersystem som förs i byggbranschen. Byggcheferna vill ha ett ökat skydd baserat på en undersökning som gjordes i somras där en av tio byggchefer uppgav att de varit rädda att tappa jobbet om de skulle uppmärksamma missförhållanden eller beteenden som inte är okej på deras arbetsplats. 15 procent sade att de arbetat på en arbetsplats där någon fått gå som varit öppet kritisk mot någon oegentlighet. Det finns alltså en tydlig rädsla för att påtala missförhållanden, och detta leder till att många väljer att hålla tyst. För att stärka sin trovärdighet kan företag själva ta steg för att öka skyddet för whistle-blowers, till exempel genom att införa whistle-blowersystem och skriva bra avtal. Dock kan det kvarstå funderingar hos anställda om vilket skydd de egentligen har. En tydlig lagstiftning skulle kunna minska det problemet. Förhoppningsvis skrivs nu snarast direktiv, och så kan en utredning tillsättas före sommaren. Det vore välkommet, tycker jag, med en parlamentarisk utredning med bred förankring i riksdagen, då vi är många som är angelägna om att dessa frågor landar rätt och snabbt kan omsättas i lag. Vi kan konstatera att den utredning som presenterades 2001 inte gick i mål. Jag hoppas att vi kan lära från det och att tiden nu är mogen för nya tag. Avslutningsvis vill jag säga att vi som liberaler värnar den fria åsiktsbildningen. Människor som visar prov på stort civilkurage och vågar lyfta fram missförhållanden förtjänar både beundran och ett starkare juridiskt skydd. Med det sagt yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Meddelarfriheten och att den behöver utökas är den stora frågan i det här betänkandet från konstitutionsutskottet om tryck- och yttrandefrihet. Vi har blivit överens i konstitutionsutskottet om ett tillkännagivande om att det behövs ett lagstadgat meddelarskydd, en meddelarfrihet, som gäller de privatanställda i företag vars verksamhet är offentligt finansierad. Meddelarskyddet innebär också ett eftersökningsförbud, som alltså innebär att arbetsgivaren inte får eftersöka vem det är som har lämnat uppgifter till exempel till medier och att arbetsgivaren inte heller får kritisera eller på annat sätt vidta åtgärder mot den anställde som har lämnat ut uppgifter. Det är oerhört viktigt att missförhållanden inom äldreomsorg, inom hälso- och sjukvård och i skolor kommer fram. Det är viktigt att det kommer fram för att missförhållanden ska kunna rättas till. Det här innebär också att det kommer att bli samma regler som nu finns för offentligt driven verksamhet som kommer att gälla för den som är anställd i en privat driven verksamhet när den är offentligt finansierad. I konstitutionsutskottet har vi erfarit att regeringen, genom Justitiedepartementet, är på väg att tillsätta en utredning med syfte att lösa den här frågan, så att vi får det här utökade meddelarskyddet. När vi debatterade den här frågan förra året i riksdagen lyfte jag för Centerpartiet fram att vi tyckte att det var viktigt att den här frågan snarast skulle få en lösning. Och i dag är jag naturligtvis mycket nöjd med att frågan håller på att få en lösning. En annan fråga i det här betänkandet gäller elektroniskt utlämnande av allmänna handlingar, som inte har debatterats tidigare här. Av betänkandet framgår att det finns en vilja att lösa den här frågan med elektroniskt utlämnande av allmänna handlingar, men alla problem är ännu inte lösta. Jag kan i dag bara hoppas att de snart kommer att vara lösta. En del löser sig genom att myndigheter utan att det finns ett lagfäst krav lämnar ut sina allmänna handlingar elektroniskt utan att det är problem. Det är viktigt att den här utvecklingen fortsätter. Jag skulle kunna tänka mig att tiden snart är mogen för ett lagfäst krav när det gäller utlämnande av allmänna handlingar. Jag yrkar därmed bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Jag vill också yrka bifall till förslaget i 2011/12:KU13. Whistle-blowers är inget problem. De är inga problemmänniskor som krånglar till det, utan de är modiga hjältar som är värda vårt stöd och vår aktning. En liten bit av det är den lagstiftning som reglerar meddelarfriheten. Det finns mycket av civilkurage och annan trygghet och uppmuntran som vi från samhällets sida kan ge och som medmänniskor kan ge whistle-blowers. Men i dag behandlar konstitutionsutskottet motioner om tryck- och yttrandefriheten, där den viktigaste frågan är vårt eniga ställningstagande att det finns behov av en utvidgad lagstiftning om meddelarskydd för anställda i offentligt finansierad verksamhet i privat regi. Meddelarskyddet måste, så långt det är möjligt, vara detsamma som för offentliganställda. Det har upprepats ett antal gånger, och jag säger det nu i sista versen: Vi vet att regeringen kommer att tillsätta en utredning i just detta syfte och att den kommer snart. Vi skickar med beskedet att efterforskningsförbudet och repressalieförbudet ska ingå. Att ha offentligt finansierad verksamhet i privat och inte offentlig regi är inget självändamål för Kristdemokraterna. Vi vill se en mångfald; därför tror vi att konkurrens sporrar och ger utveckling så att vi får en bättre verksamhet. Men det är inte med nödvändighet så att all sådan verksamhet ska ske i privat regi. Det får, och bör gärna vara, en mångfald. Just därför att vi har en sådan grundläggande positiv hållning och tycker att privata initiativ är värdefulla blir vi naturligtvis mycket mer angelägna om att verksamheten ska vara positiv och bättre än tidigare verksamhet, att den ska förädlas och förbättras. Därför välkomnar vi att meddelarskyddet blir större och garanterar medborgarens trygghet. Det är inte något som vi backar ifrån och nödgas till. Tvärtom, vi vill vara i framkant och säga att detta är viktigt. Det ska också tilläggas att den pusselbit som utgörs av utredningen och förhoppningsvis den lagstiftning som kommer inte är det enda sättet att garantera att verksamheter i privat regi håller god kvalitet. Vi har tillsynsmyndigheter. Socialstyrelsen nämndes. Det finns möjligheter att på andra sätt till sin chef påtala brister och se till att verksamheten håller den kvalitet som den ska hålla, gärna bättre än den offentliga. Vi tycker att det är viktigt att framhålla att detta är en pusselbit av flera för att vi ska kunna få toppkvalitet för medborgarnas skull.