Straffbestämmelser till EU:s förordning om fartygsåtervinning och övergripande miljöfrågor

Fru talman! Vi debatterar i dag miljö- och jordbruksutskottets betänkande 29 om straffbestämmelser till EU:s förordning om fartygsåtervinning och de motioner från allmänna motionstiden som handlar om övergripande miljöfrågor.

Vi kan börja med propositionen. I den föreslås nya straffrättsliga bestämmelser i miljöbalken som syftar till att uppfylla Sveriges skyldigheter enligt EU:s fartygsåtervinningsförordning.

Fartyg innehåller stora mängder ämnen och material som kan vara skadliga för människors hälsa och för miljön - till exempel olja och asbest - och som när ett fartyg är uttjänt utgör farligt avfall. Om ett uttjänt fartyg och de ämnen och material som fartyget innehåller inte tas om hand på ett miljömässigt godtagbart sätt kan det medföra stora miljökonsekvenser.

I dag återvinns 95 procent av världens fartyg i Indien, Bangladesh, Pakistan, Kina och Turkiet. Skillnader i fråga om lönekostnader och miljö, säkerhets- och hälsokrav innebär att det ur ett redarperspektiv är mer lönsamt att forsla ett uttjänt fartyg till en återvinningsanläggning i södra Asien än till länder i andra delar av världen. Fartygen återvinns i de flesta fall med miljömässigt osunda och osäkra metoder, som har betydande konsekvenser för människors hälsa och för miljön. Arbetet med att plocka isär fartyg utgör även en särskild fara för arbetarnas hälsa och liv.

Kontroll av gränsöverskridande transporter och omhändertagandet av farligt avfall regleras i internationella konventioner och i EU-lagstiftningen. Syftet är att skydda människors hälsa och miljön och att åstadkomma en miljövänlig och effektiv hantering av avfall.

De nya bestämmelser som föreslås i propositionen innebär att såväl fartygsägare som ansvariga för driften av återvinningsanläggningar kommer att kunna dömas till böter. Fartygsägare kommer att kunna dömas till böter om de lämnar vilseledande eller oriktiga uppgifter inför upprättande av fartygets återvinningsplan, och driftsansvariga kommer att kunna göra det om ett fartyg återvinns i strid med dess återvinningsplan.

Fru talman! Miljö- och jordbruksutskottet föreslår inte mindre än sju tillkännagivanden till regeringen med anledning av motionsyrkanden från allmänna motionstiden om övergripande miljöfrågor.

Vi socialdemokrater står bakom samtliga av våra reservationer i betänkandet, men för tids vinning yrkar jag bifall bara till reservation 3.

Jag vill i mitt anförande framöver särskilt lyfta frågorna om klassificering av jordbruket, äganderätt och rätt till ersättning samt Århuskonventionens talerättsregler.

Fru talman! Ett av tillkännagivandena handlar som sagt om klassificering av jordbruket och om att ändra definition av jordbruk som en miljöfarlig verksamhet.

Av förarbetena till miljöbalken framgår att med miljöfarlig verksamhet avses användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön genom utsläpp eller genom förorening av mark, luft eller vatten.

En verksamhet behöver alltså inte vara farlig för människors hälsa eller för miljön bara för att den har betecknats som miljöfarlig. Om miljön påverkas eller på något sätt kan påverkas är det fråga om miljöfarlig verksamhet. Definitionen innebär att miljöbalkens regler om miljöfarlig verksamhet blir tillämpliga.

Begreppet miljöfarlig verksamhet är ett vedertaget begrepp som används i många olika sammanhang i miljöbalken, inte bara i kapitlet om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd utan även i bland annat processbestämmelserna. Begreppet ger också uttryck för grundtanken i lagstiftningen: att även risken för olägenheter ska beaktas.

Det är tydligt att jordbruket har en påverkan på miljön. Det kan bland annat handla om utsläpp till luft av ammoniak eller förbränningsavgaser. Det kan handla om läckage till vatten eller utsläpp från transporter. Att jordbruket - som i dag kan bestå av stora enheter där till exempel 500 000 kycklingar föds upp i omgångar, flera gånger om året - miljöprövas är långt ifrån orimligt.

Att enligt miljöbalken pröva något som miljöfarlig verksamhet har därför inte något att göra med huruvida en verksamhet i allmänhetens ögon bör ses som miljöfarlig. Jordbruket medför många goda nyttor för samhället, och att miljöpröva jordbruket tar inte bort de nyttorna.

Fru talman! Betänkandet innehåller förslag om två tillkännagivanden som handlar om rätten till ersättning kopplat till skydd av egendom, och i det här fallet pratar vi om skog.

Skyddet för äganderätten, det så kallade egendomsskyddet, är en grundläggande fri- och rättighet enligt regeringsformen och Europakonventionen som alltid måste respekteras när myndigheter handlägger och beslutar i ärenden med koppling till denna rättighet.

Vidare följer det av såväl grundlag som vanlig lag att den vars äganderätt inskränks under de förutsättningar som anges i lagstiftningen ska vara tillförsäkrad rimlig ersättning för denna rådighetsinskränkning.

Under hela vårt regeringsinnehav har vi socialdemokrater ökat anslaget till detta område, och myndigheterna har fått uppdrag med ett tydligt syfte att markägare ska känna sig trygga.

Vi har tagit fram två propositioner tillsammans med Centerpartiet och Miljöpartiet. Först är det propositionen om stärkt äganderätt, som godkänts av riksdagen, där vi har tydliggjort rätten till frivillighet och rätt till ersättning i form av pengar eller bytesmark. Sedan är det propositionen om avverkning i fjällnära skog, där det också finns en förtydligad rätt till ersättning.

Vi ställer oss därför mycket frågande till utskottets majoritet, som föreslår dessa två tillkännagivanden. Vad vill man åstadkomma med detta som inte föreslås i de två propositionerna? Och har partierna något förslag om ökning av ersättningarna till markägarna?

Mot bakgrund av detta reserverar vi oss mot de tillkännagivanden som utskottet föreslår.

Fru talman! Konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor heter Århuskonventionen. Den trädde i kraft i oktober 2001, och Sverige är part till konventionen sedan 2005.

Konventionen vilar på princip 10 i Riodeklarationen om miljö och utveckling, som antogs vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992. Denna princip anger att miljöfrågor hanteras bäst när alla berörda medborgare deltar på lämplig nivå.

Som part till Århuskonventionen och som medlem i EU har Sverige åtagit sig att bland annat ge icke-statliga organisationer tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor. Sverige behöver också, för att leva upp till Århuskonventionen och EU-rättens krav i detta avseende, anpassa den nationella rätten efter konventionens regelverk.

Enligt konventionen har icke-statliga organisationer som främjar miljöskydd och som uppfyller de krav som uppställs i nationell rätt en särskilt viktig roll, och de tillerkänns därför samma rättigheter som den berörda allmänheten i övrigt. För att en förening ska kunna betraktas som en del av allmänheten och ha talerätt bör den ha en strukturerad organisationsform med föreskrivna stadgar, årsmöten och medlemsregister.

För oss socialdemokrater är det tydligt att miljöorganisationerna spelar en central roll för att säkerställa att skyldigheterna enligt miljölagstiftningen efterlevs. Vi anser att Århusförordningens talerättsregler är väl avvägda, och vi avser inte att driva på för en förändring av dessa.

Fru talman! Det vi debatterar nu är som sagt miljöfrågor och deras viktiga koppling till jord- och skogsbruk. Det är oerhört viktiga frågor som har betydelse för svensk konkurrenskraft, svensk livsmedelsproduktion och bioekonomi. Men dessvärre kan jag konstatera att vi i flera av dessa frågor saknar samsyn i miljö- och jordbruksutskottet.

Vi i oppositionen har som ni kanske hörde i sju frågor enats och lyckats hitta majoriteter emot sittande regering. Det handlar om viktiga frågor som äganderätten, offentliga upphandlingar av livsmedel, proportionalitetsprincipen och synen på jordbruk, frågor som har stor betydelse för lantbrukarnas tro på framtiden.

Detta framgår av den så kallade Lantbrukspanelen, där man återkommande intervjuar ett hundratal lantbrukare beträffande deras syn i olika spörsmål. I november 2020 publicerade man en enkät där lantbrukarna förklarade att de upplevde både glädje och oro med sin verksamhet - glädje på så sätt att de kände att de hade möjlighet att utveckla sin verksamhet, sin mark, sin jord och sin skog, men också oro över inskränkningar i äganderätten. Hela 40 procent av lantbrukarna uppgav att de våndades över detta, trots fina skrivningar i regeringsformen och Europakonventionen. Detta måste vi politiker ta ad notam. Det handlar också om vår möjlighet att ha tillgång till livsmedel.

Vd:n för Landshypotek Bank, som genomför denna enkät, säger att vi politiker inte förstår hur viktig frågan om äganderätten faktiskt är för lantbrukarna. Han poängterar att det för dem handlar om grunden för att kunna driva sitt företag men också deras dagliga verksamhet, arbete och liv. I de lägena blir det förstås ytterst påfrestande om du som lantbrukare lever med en ständig oro för att själva grunden för ditt företagande när som helst kan inskränkas. Självklart måste detta hämma utvecklingen. För vem vågar i de lägena investera i nya miljö- och klimatsmarta lösningar?

Lika illa är det att den som drabbas inte alltid kompenseras i enlighet med den proportionalitetsprincip som finns juridiskt och den rätt till ersättning som ska gälla.

Det som den tidigare talaren glömmer att berätta är att detta också handlar om myndigheternas tolkning och tillämpning av de regler som finns. För den enskilde kan det innebära att man blir tvungen att överklaga och att det då inleds en lång process som kan vara tidsödande men också kosta väldigt mycket pengar, både för samhället och för den enskilde. Samtidigt sprids under den här tiden en känsla av oro över vad myndigheterna egentligen har för avsikter.

Vi moderater tar dessa signaler på allvar. Vi gör det också mot bakgrund av att antalet heltidsjordbrukare fortsätter att minska. I dag finns det drygt 14 000, vilket är en minskning med över 17 procent på tio år. Därför är det viktigt att vi gör vad som står i vår makt för att stoppa denna negativa utveckling och ser till att lantbrukares myndighetskontakter är juridiskt oklanderliga, ger långsiktiga förutsättningar och handläggs skyndsamt.

Fru talman! Då vi moderater pekar på vikten av frågor som stärkt äganderätt, proportionalitetsprincip och handläggningstider anser regeringspartiet att det är onödigt. Vi hörde det tidigare: Det här fungerar bra. Men samtidigt påminns vi återkommande om situationer där myndigheter och ansvariga tolkar reglerna på ett annat sätt än vad vi politiker har haft för avsikt och förväntat oss.

Så sent som för bara några dagar sedan kom ett utslag från mark- och miljödomstolen i Östersund som klargjorde att om en skogsägare vill avverka sin skog är det också vederbörandes skyldighet att efterleva både miljöbalken och artskyddet. Detta är i linje med vad Skogsstyrelsen har tagit upp med oss och anfört här under våren: Så här ser regleringen ut.

När vi hade flera myndigheter på plats i miljö- och jordbruksutskottet framkom det att andra myndigheter tyckte det motsatta, och även att andra partier tyckte det motsatta. Men nu har vi fått det svart på vitt igen: Så här tolkar mark- och miljödomstolen regelverket. Det innebär att den enskilde markägaren alltså måste ha koll på vilka arter som finns i skogen.

Ytterligare en fråga som väcker oro framåt är tolkningen av den så kallade Århuskonventionen. Jag vill här och nu säga att här har det blivit ett missförstånd i medierna. Detta handlar inte om hela frågan om Århuskonventionen utan om Århuskonventionen kopplat till skydds- och licensjakt.

Frågan är vem som egentligen ska ha rätt att yttra sig i de här lägena. Vi menar att Sverige har haft en alldeles för generös hållning som gett allmänheten i stort möjlighet att göra detta. Handlar det om en skyddsjakt är ju tidsramen väldigt kort för att faktiskt kunna få bort problemet som ett rovdjur kan utgöra. Vi vill därför begränsa miljöorganisationers talerätt att överklaga de här besluten.

Fru talman! Jag har redogjort för flera exempel på hur vi moderater anser det rimligt att stötta svensk livsmedelsproduktion och bioekonomi. Till det jag tidigare har sagt kommer förstås det faktum att just den svenska livsmedelsproduktionen är bland de mest klimat- och miljövänliga som finns. Om denna produktion äventyras kommer det att leda till import från andra länder, vilket i sin tur kommer att medföra ökade utsläpp och ökad användning av antibiotika och växtskydd. Det är inte ett hållbart alternativ.

Självklart ska vi i Sverige därför kunna ställa krav på att de livsmedel som inhandlas offentligt i högre utsträckning ska motsvara de svenska djurskydds- och miljökraven. Detta vill vi uppmana regeringen att faktiskt se till.

Som vi hörde föreslås också en uppmaning där vi vill att regeringen ska ändra klassificeringen av svenskt jordbruk. Då handlar det om att vi inte ser detta som en miljöfarlig verksamhet. Det handlar om en verksamhet som förutom att den är livsnödvändig för oss och ger oss hälsosamma och miljövänliga livsmedel också kan producera drivmedel och bidra till de extra effekter vi vill ha med öppna landskap och biologisk mångfald. Det är vad jag kallar bioekonomi.

Ärligt talat, fru talman, kan det inte vara rimligt att såväl ekologisk som konventionell livsmedelsproduktion i Sverige ska klassas som miljöfarlig. Enligt uppgift är vi det enda landet i världen som gör det. Det måste ändras.

Avslutningsvis vill jag yrka bifall till vår reservation 47, som syftar till att stärka tillsynsmyndigheternas arbete för en likvärdig tillsyn i landet och till att de ska kunna upptäcka fler miljöbrott.

Fru talman! Jag tackar Betty Malmberg för hennes anförande. Jag har några frågor med anledning av det.

Jag ska börja när det gäller förslagen om tillkännagivandena som rör just äganderätten. Där uppehöll sig ledamoten länge under sitt anförande. När jag lyssnar på ledamoten låter det väldigt mycket som om Moderaterna har missat hela arbetet under denna mandatperiod och också de propositioner som har behandlats. En behandlades för en kort stund här i riksdagen, och en kommer att behandlas strax före midsommar.

Ett stort arbete har lagts just på frågor om äganderätt, också kopplat till rätt till ersättning. Förutom att det har lagts fram propositioner finns det medel i budgeten. Och Moderaterna står bakom en neddragning i budgeten på just detta område.

Det är en sak att stå i talarstolen och säga att någonting är viktigt. Men sedan driver Moderaterna igenom en budget där medel skärs bort.

Så för att förtydliga för allmänheten är det viktigt att svara på vad detta förslag till tillkännagivande egentligen leder till och som inte propositionerna som ligger på riksdagens bord leder till. Kommer Moderaterna att höja de anslag som de senast för en kort sedan drog ned på detta område?

Fru talman! Innan jag svarar på Marlene Burwicks frågor vill jag tacka henne för det som hon redogjorde för angående fartygsåtervinningen. Jag vill bara klargöra att det i detta ärende inte finns några andra uppfattningar än regeringens, så att det är sagt.

Jag känner väl till att det finns utredningar. En proposition med anledning av en utredning har klubbats igenom i riksdagen. Precis som Marlene Burwick sa i sitt anförande handlar den om att vi ska sträva efter en frivillighet i myndighetsdialogen. Detta är bra. Men samtidigt handlar det nu om att vi måste se att detta omsätts i praktiken. Vad kommer det faktiskt att innebära?

Jag nämnde tidigare i mitt anförande exemplet från mark- och miljödomstolen i Östersund. När det gäller äganderätten trodde vi då att skogsägarna inte skulle behöva genomföra denna typ av utredningar, vilket bland annat regeringspartiet Socialdemokraterna och Miljöpartiet anförde vid besöket i miljö- och jordbruksutskottet. Det visade sig tvärtemot att detta faktiskt inte stämmer.

Därför är det viktigt att man nu systematiskt tittar på vilka effekter som detta med äganderätten får konkret därför att det finns med i flera olika utredningar, varav en ännu inte har behandlats av riksdagen. Därför är det viktigt att man tittar på detta och lägger dessa saker bredvid varandra och ser att pusslet verkligen kommer att innebära en stärkt äganderätt. Det står nämligen om detta i både grundlagen och i Europakonventionen.

Fru talman! Det var inte ett så tydligt svar från Moderaterna om vad de egentligen vill med detta förslag till tillkännagivande. Och det är inte bara utredningar som har tagits fram utan också propositioner som faktiskt ligger på riksdagens bord.

Jag kan också säga att regeringen även jobbar mycket med frågor om artskyddet och har hållit utskottet väl informerat om detta.

Jag har en annan fråga till Betty Malmberg. Den handlar just om klassificeringen av jordbruket. När man läser texter från majoriteten i utskottet kan man se att majoriteten tar avstamp i ökad svensk livsmedelsproduktion, inte minst ur ett självförsörjningsperspektiv. Om detta är vi helt överens. Vi har också en livsmedelsstrategi som vi jobbar med i bred enighet.

Det som vi inte är överens om är just denna klassificering. Jag vill därför fråga Betty Malmberg om kopplingen konkret till att öka livsmedelsproduktionen. Vad menar egentligen Moderaterna? Hur ser denna koppling ut mellan att ändra denna klassificering och att öka livsmedelsproduktionen? Vad är det som de i stället vill dra bort helt och hållet för att öka livsmedelsproduktionen?

Jag vet att Betty Malmberg är väldigt aktiv i miljöfrågor. Vad händer om en gödselbrunn börjar läcka och förgiftar grundvattnet? Vad händer om ett lager med konstgödning börjar brinna? Ska man enligt Moderaternas idé om jordbruk inte miljöpröva detta? Hanteringen av detta förslag till tillkännagivande är väldigt ogenomtänkt.

Fru talman! När det gäller budgetfrågorna kommer det att komma nya budgetar till hösten. Att vi från Moderaterna drog ned på ersättningarna till markägare handlar bland annat om nyckelbiotoperna som faktiskt visade sig vara icke hållbara, vilket regeringen fick erfara. Det fattade riksdagen beslut om. Därför blev det en sådan konsekvens.

Marlene Burwick nämner här artskyddet och att regeringen har hållit oss informerade. Ja, men vi måste då konstatera, precis som i fallet från Östersund som jag nämnde, att det som vi har fått oss till del från Naturvårdsverket och från departementen inte håller i slutändan därför att domstolen dömer i enlighet med Skogsstyrelsens förslag, vilket både Socialdemokraterna och Miljöpartiet menade inte skulle ske på det viset.

När det kommer till frågan om klassificering av jordbruket är detta förvisso en symbolfråga. Det handlar om att stärka lantbruket och att stärka lantbrukarnas aktiviteter och verksamheter för att öka livsmedelsproduktionen. Det handlar om någonting som är livsnödvändigt för oss. Inom lantbrukets verksamheter finns det naturliga förekomster av kväve när kväve till exempel läcker från marker. Det kommer vi aldrig att komma ifrån. Men självfallet ska man ändå jobba hela vägen för att en läckande gödselbrunn ska tas om hand. Det är inte detsamma. Men jag tycker att detta är tondövt av regeringen när lantbrukarna år efter år menar att de inte ägnar sig åt en miljöfarlig verksamhet utan att de ägnar sig åt livsmedelsproduktion. Då borde man också hörsamma det för att ge dem förutsättningar för framtiden.

Fru talman! Det är ett lite speciellt betänkande som vi behandlar i dag. Vi har en proposition om fartygsåtervinning som jag inte tänker orda speciellt mycket om. Vi har ingen annan åsikt än övriga partier där. Det är ett enigt utskott som står bakom den.

I stället har vi ett allmänt betänkande där man har tryckt in saker från olika politikområden. Det gör inte detta betänkande på något sätt mindre viktigt, snarare tvärtom. Det är många viktiga frågor som behandlas i betänkandet. Men det är en blandad kompott.

Fru talman! Jag tänkte inleda med det som kanske har fått mest uppmärksamhet i medierna. Det är talerättsfrågan och Århuskonventionen. Just i dag är det jaktfrågorna som berörs här i riksdagen, vilket kanske inte har varit tydligt medialt. Utskottet tycker att det är rimligt att organisationer som väcker talan vad gäller exempelvis licensjakt och skyddsjakt direkt ska beröras av tillståndsprocesserna. Detta är högst rimligt. Men det är också rimligt att man ser över hur Århuskonventionen fungerar rent allmänt. Vad det är frågan om i dag är nämligen föreningar som ofta inte företräder något slags allmänintresse. I stället handlar det alltför ofta om ytterkantsföreningar - radikala aktivister som, i detta fall, inte vill att det ska bedrivas jakt. Kanske är de motståndare till allmänt skogsbruk eller mineralutvinning, eller kanske tycker de inte om uteserveringar.

När vi nu ser hur kostsam och tidsödande tillståndsprocessen har blivit måste vi även se över tillämpningen av Århuskonventionen, vilka krav man ska ställa på de här föreningarna och när det ska finnas möjlighet att överklaga. När konventionen kom till var tanken nämligen aldrig att det var strandkaféer, fönsterbyten i bostadsrättsföreningar eller enskilda jaktbeslut som skulle kunna överklagas, utan tanken var stora verksamheter med stor miljöpåverkan. Det var det man såg framför sig då.

Fru talman! Vi välkomnar att Sverigedemokraternas förslag på det här området ser ut att vinna bifall i kammaren. Det är en bra början, men vi behöver få till stånd en översyn på fler områden. Vi behöver också initiativ på EU-området för att säkerställa att vi kan möjliggöra alla de förbättringar som krävs.

Fru talman! Ett annat förslag som Sverigedemokraterna står bakom och har fått stöd för i utskottet handlar om jordbruket, nämligen att jordbruket inte längre ska klassas som miljöfarlig verksamhet. Detta är principiellt viktigt. I dag klassas något så naturligt som jordbruk som miljöfarlig verksamhet och likställs därmed med gruvtäkter och annan tung industri. Från Sverigedemokraternas sida anser vi att jordbruk i stället ska klassificeras som miljöpåverkande verksamhet.

Detta skulle kunna förenkla handläggningen för miljötillstånd och anmälan av animalieproduktion. Det betyder alltså inte, som vissa har låtit påskina, att det skulle bli fritt fram att etablera storskalig animalieproduktion utan en väl avvägd tillståndsprocess. Men det borde samtidigt kunna innebära smidigare, snabbare och mer avvägda processer. Det är en av flera pusselbitar i det otroligt viktiga arbetet med att regelförenkla för och få igång svensk matproduktion, så att vi får en situation där vi har fler jordbrukare - inte färre.

Fru talman! Ytterligare ett tillkännagivande som utskottet vill se är Sverigedemokraternas yrkande om grön infrastruktur. Länsstyrelserna arbetar med planering för att binda samman naturen över stora områden genom något som kallas planer för grön infrastruktur. Detta arbete är inte specificerat vare sig i regleringsbreven till länsstyrelserna eller i deras arbetsordning och bör därför avbrytas.

Denna typ av verksamhetsplaner för annan markanvändning bör inte omfatta enskilda mindre markägare; det strider fullständigt mot alla rimliga definitioner av äganderätt och likhet inför lagen, eftersom det kan leda till att två markgrannar med identisk skog behandlas olika av myndigheterna. Det är markägaren som ska planera skötseln av sin mark, inte länsstyrelserna. Planerna för grön infrastruktur bör inte vara tillåtna om man inte kan visa att de redan från början har utarbetats i samråd med och med godkännande av samtliga berörda markägare. I annat fall bör upprättade planer annulleras.

Fru talman! Utöver alla dessa bra tillkännagivanden som utskottet nu föreslår finns det ytterligare förslag från Sverigedemokraternas sida som vi gärna hade sett genomförda. Av tidsskäl yrkar vi inte bifall till alla dessa utan nöjer oss med att yrka bifall till reservation 33, som är kopplad till torvfrågor. Detta är frågor som ständigt nämns i samband med diverse illegala sabotageaktioner som numera frekvent utförs av olika extremistgrupper runt om i vårt land. Under de senaste åren har dessa grupper verkat för att dikade torvmarker där skog nu växer ska återvätas.

Sverigedemokraterna konstaterar att kunskapsunderlaget för kolbalansen beträffande skog på dikad torvmark under svenska förhållanden är mycket svagt. Exempelvis tas i olika redogörelser inte med att skogen genom sin högre tillväxt jämfört med torv årligen binder avsevärda mängder koldioxid. Den mängd kol som är bunden i virkesförrådet är också betydande.

Därför bör återvätning av torvmark bevuxen med skog inte genomföras annat än då forskningsmaterial föreligger där hänsyn tas till effekten på kolbalansen av skogstillväxten och det växande virkeslagret på berörd marktyp. Forskningsmaterialet ska också visa att återvätning skulle ge tydliga fördelar. Regelverken behöver ses över med målsättningen att bibehålla och öka produktionen, åstadkomma god miljöhänsyn och minska riskerna för översvämningar.

Tyvärr driver regeringen motsatt politik och hävdar att torvrika skogsmarker behöver återvätas för att hindra läckage av växthusgaser. Sverigedemokraterna finner att underlaget för dessa beslut förefaller bortse från att de träd som växer på dessa dikade marker ofta löpande binder mer kol än vad som riskerar att frigöras ur den torvrika marken. Mer forskning behövs på det här området. Dessutom behöver kolbalansen i det enskilda fallet beräknas innan beslut om kostsamma återvätningar tas.

Sverigedemokraterna vill samtidigt understryka att vi inte på något sätt är motståndare till återvätning i alla tänkbara fall men att regeringens nuvarande entusiasm för återvätning är dåligt grundad. Därmed riskerar skogsbruket att försvåras, liksom möjligheten att öka skogsproduktionen - och det på svaga grunder.

Fru talman! Jag har flera frågor till ledamoten Martin Kinnunen, men jag börjar med en som gäller Århuskonventionens talerättsregler.

Grunden till denna talerätt är, som jag berörde i mitt anförande, principen från FN:s arbete med just miljö och utveckling och vikten av att medborgare är engagerade, får inflytande och kan delta i beslutsprocesser. De ska också ha tillgång till rättslig prövning och information. Eftersom vi tidigare i debatten hörde att tillkännagivandet skulle beröra en del av detta med licens- eller skyddsjakt vill jag fråga Martin Kinnunen något. När ledamoten talade sa han nämligen att man eftersträvar en översyn på fler områden, och han verkade också ha synpunkter på hela talerättens grundprinciper.

Jag skulle vilja veta vad Sverigedemokraterna egentligen tycker om talerätten och dess principer samt hur stabil den majoritet som nu finns i utskottet egentligen är utifrån vad Sverigedemokraterna egentligen vill med människors möjlighet att vara delaktiga i beslutsprocesser som rör överlevnadsfrågor.

Fru talman! Jag tackar Marlene Burwick för frågan.

Talerättsfrågorna är ju komplexa på det sättet att de regleras på olika håll. Som vi sverigedemokrater ser det hade Sverige en ganska väl avvägd lagstiftning redan innan vi gick med i den här konventionen. Sedan har saker och ting förändrats när det gäller hur man ser på konventionen, men vi vill absolut se en översyn av talerättsfrågorna i allmänhet.

Vi har i dag ett problem där föreningar radikaliseras, och ofta handlar det inte om föreningar som står för allmänintresse utan om radikala ytterkantsföreningar som är emot utveckling. De är motståndare till att man bedriver skogsbruk på det sätt vi bedrivit skogsbruk i Sverige under väldigt lång tid, motståndare till att man ska plocka upp mineraler ur vår mark och motståndare till att man jagar djur. Det är ett problem i dag, och det måste politiken adressera på något sätt.

Det betyder dock inte att en principiell talerätt för föreningar ska omöjliggöras - definitivt inte - men vi måste strama åt regelverket och göra det rimligt. Vi kan inte ha ett system som ger just ytterkantsaktivister en fri ingång till att förstöra tillståndsprocesser, skapa höga kostnader och göra det osäkert för människor att investera i de verksamheter som vi verkligen behöver i Sverige. Vi behöver mer matproduktion, och vi behöver mer mineralproduktion, men i Socialdemokraternas Sverige går det väldigt dåligt på dessa områden - bönder lägger ned, gruvor kan inte öppnas, skogsägare är oroliga att de inte ska kunna bedriva sin verksamhet och så vidare.

Fru talman! För den som lyssnar på denna debatt är det väl talande vad det egentligen handlar om och vad partiernas företrädare tycker.

Radikala ytterkantsföreningar - så ser Sverigedemokraterna på de organisationer som engagerar sig i miljöfrågor. För oss socialdemokrater är det tydligt att miljöorganisationerna spelar en central roll för att säkerställa att miljölagstiftning efterlevs. Jag menar att det är anmärkningsvärt att motarbeta miljörörelsen på det här sättet, och jag tycker att det är tragiskt att det finns en majoritet i miljö- och jordbruksutskottet som ställer upp på den synen på miljöorganisationer.

Jag har ytterligare en fråga till Martin Kinnunen. Ledamoten pratade om äganderätten, om skydd av mark och egendom och om rätt till ersättning. Jag vill fråga hur Sverigedemokraterna ser på finansiering eller ökat anslag på det här området.

Som vi hörde den moderata ledamoten tala om tidigare får en moderat budget inte en majoritet utan att man har Sverigedemokraterna med sig, så min fråga till Sverigedemokraterna är om de avser att öka anslaget till området. Det är oerhört viktigt för alla markägare att veta att det finns pengar - ersättning - att få; det är helt grundläggande. Med M-SD-KD-budgeten drogs ju pengarna på det här området ned. Vad vill SD framöver?

Fru talman! Angående talerättsfrågorna ska vi inte dra alla miljöorganisationer över en kam. Ur mitt perspektiv finns det väldigt många fungerande och bra miljöorganisationer i Sverige. Det finns många som behandlar talerättsfrågorna med ansvar.

Men vi har också ett problem med små Facebookgrupper som får rätt att väcka talan i svensk domstol. Det var nog ingen som kunde tänka sig en sådan utveckling. Visserligen fanns inte Facebook på den tiden, men det var nog ingen som kunde tänka sig att det skulle gå att ha så löst sammansatta grupper som skulle få företräda allmänintresset på detta sätt. Sverigedemokraterna vidhåller att det inte är rimligt.

Fru talman! Burwick ställde också frågor om skogsbruket och ersättningar. Från Sverigedemokraternas sida ser vi ett huvudsakligt problem i att det som markägarna oftast vill göra är att bruka sin skog medan det som regeringen med samarbetspartier har fokuserat på är hur man ska se till att färre markägare ska kunna bruka sin skog genom att etablera stora reservat i Norrlands inland och så vidare.

Sverigedemokraternas perspektiv är att vi i dag skyddar väldigt mycket skog i Sverige. Vi behöver inte skydda mer. Därmed kommer vi inte att ha problem med att människor exempelvis inte kan bli utköpta från sin skog.

Problemet är att människor är rädda att de inte ska få bruka sin mark. När den rädslan försvinner kommer man inte att behöva väldigt mycket statliga utgifter. Vad vi har är ju en verksamhet som inbringar skattepengar och som skapar jobb och tillväxt. Det är detta vi måste fokusera på.

Vi ska skydda skog i en ansvarsfull mängd, och det gör vi redan i dag i Sverige.

Fru talman! Det här är ju ett veritabelt smörgåsbord till betänkande, som det gärna blir i miljö- och jordbruksutskottet, kanske särskilt mot slutet av en mandatperiod. Jag kommer inte att hinna tala om allting, även om jag skulle vilja det. Just därför, fru talman, vill jag inleda med att yrka bifall till vår reservation 38 under punkt 17 innan jag ger mig hän - jag är rädd att jag glömmer bort det annars.

Fru talman! Jag vill börja med att prata om arbetet med grön infrastruktur, kartläggningen av densamma och det ansvar som statliga myndigheter både ålagts och tagit sig. Det här är en fråga som personligen har följt under mandatperioden. Jag ska erkänna att jag har svårt att hålla mig helt objektiv till den, för det här är en fråga som påverkar hur den svenska miljöpolitiken kommer att bedrivas framöver. Detta är också ett tydligt exempel på hur vi ibland går fel. Jag vill ta det utifrån tre perspektiv.

Jag börjar med frågan: Vad i hela friden är grön infrastruktur? Vi har inte en teoretisk grund där vi är överens om vad vi menar när vi säger det här. Är det den fysiska planeringen när det anläggs grodtunnlar eller gröna stråk vid stadsplanering eller när det byggs nya vägar? Jag tror att vi alla kan vara överens om att detta är någonting vi vill se mer av. Det är svårt att säga att detta inte är någonting som är av godo. Sedan är frågan hur mycket vi kan göra, var vi ska göra det och vad det kostar.

Är grön infrastruktur ett verktyg som vi tar med oss i planeringsarbetet? Är det ett verktyg som vi fortsätter att utveckla? Är det ett teoretiskt angreppssätt till stadsplanering och samhällsplanering?

Jag frågar inte utan grund, fru talman, utan jag har hört alla tre synerna här i kammaren och när jag talat med de forskare i Sverige som faktiskt är ganska bra på det här internationellt sett. Vi har en stor kunskap men ingen samsyn kring vad vi menar när vi säger "grön infrastruktur".

Jag har hört alla tre perspektiven komma från Naturvårdsverket. Problemet är att vi säger "grön infrastruktur" utan att vi är överens om vad som menas med det. Vi plockar till och med in det i EU-förhandlingar och tror att det går att översätta till blå infrastruktur, som är något helt annat, vilket vi har haft diskussioner om i den här kammaren tidigare.

Det finns ett problem när vi börjar att använda ett begrepp men inte är överens om vad det betyder.

Vi fortsätter också att lägga in det här begreppet i myndighetsuppdrag, i diverse uppdrag inom myndigheter och mellan myndigheter samt i myndighetssamråd, men vi är fortfarande inte helt säkra på vad som avses. Till slut kommer det till och med uppdrag från regeringen till statliga myndigheter att inte bara kartlägga utan också implementera det här - utan att det först är utrett vad vi talar om.

Nu har jag behandlat de två första perspektiven. Vi är inte överens om vad det här är, och vi är inte överens om vem som ska göra det eller vart det ska leda.

Men, fru talman, jag ser också vad det landar i när länsstyrelsen har fått arbeta med det här utifrån uppdrag från regeringen och med vägledning från Naturvårdsverket. Det landar i handlingsplaner som inte är tydliga med vad som ska hända.

Jag har roat mig med att kolla på de flesta av dessa handlingsplaner, men jag har kollat lite särskilt på Östergötland, där jag själv bor. Där har kartläggningsarbetet - kartmaterialet - kommit ungefär halvvägs, men det täcker redan en absolut majoritet av mitt hemläns landyta. Det finns olika värdetrakter och värdekärnor, och när jag går omkring i det fysiska landskapet ser jag att de inte stämmer överens med verkligheten. Det finns värdetrakter för lövskog där det är barrskog och så vidare. Det finns värdetrakter för gräsmark mitt ute i saltsjön.

Dessutom är det ingen människa som vet vad dessa värdetrakter inbegriper. Jag har roat mig med att fråga kollegor här: Vad är en värdetrakt för höga kärlväxter? Det finns några hundra sådana arter här i världen. I Länsstyrelsen i Östergötlands handlingsplan betyder det vass. Jag kan säga att vass inte är någonting som vi har en ökande brist på. Tvärtom - vi får mer och mer, eftersom det betas mindre.

Detta arbete är ett typiskt exempel på hur det blir när vi tror att miljöarbetet sköts från ett myndighetskontor med en satellitkarta snarare än av dem som sköter det fysiska landskapet. Det är på tiden att någon drar i handbromsen; jag är hemskt glad att riksdagsmajoriteten nu gör det, så att vi tänker över det här innan arbetet bara flyter vidare av sig självt.

Fru talman! Vi får via detta betänkande förhoppningsvis också ett tillkännagivande om att se över talerätten för överklagande av skyddsjakt. Det här är ju oerhört viktigt för att få till en fungerande skyddsjakt och för att vi inte ska ha överklaganden som, även om de aldrig bifalls eller leder till någonting, försenar verkställandet av skyddsjaktsbeslutet och gör att vi inte kan få bort problematiska individer ur rovdjursstammarna. Jag talar, på ren svenska, om vargar som river tamboskap. Det kan inte ha varit meningen att det skulle fungera så att man helt enkelt kan överklaga för att i praktiken förhindra skyddsjakten.

Detta är ingen ny fråga; vi har debatterat den ofta. Kopplingen till Århuskonventionen kommer ju, eftersom vi får höra att detta inte går att komma åt på grund av att vi är bundna av Århuskonventionen. Det här är en tolkning som få andra länder gör, fru talman, och som Sverige inte borde göra.

Det har också hävdats att detta skulle handla om att vi har en riksdagsmajoritet som vill riva upp hela Århuskonventionen och som vill försvåra för miljökämpar i andra länder.

Fru talman! Ingenting kunde vara mindre sant. För Centerpartiets del står vi upp för dem som kämpar för miljö och mänskliga rättigheter och mot miljöförstöring. Vi gör det när den socialdemokratiska regeringen vill dra ned på biståndet till dem som kämpar för det här. Vi gör det oavsett om det är storföretag, kinesisk nykolonialism eller, i värsta fall, människors egna stater som vill förhindra dem från att värna miljön och sina egna livsvillkor.

Vi fortsätter att göra det här. Men vi måste också stå upp för dem som drabbas av rovdjursangrepp. Om någon nu skulle undra kan jag säga det rakt ut. Får vi bukt med problematiken med att talerätten är för bred och hindrar skyddsjaktsbesluten vågar jag slå vad om att riksdagen kommer att anse att man har levererat på tillkännagivandet.

Fru talman! Min talartid börjar att gå ut. Jag skulle vilja uppehålla mig vid de tre kommande tillkännagivandena som är av stor vikt för det svenska lantbruket.

Det första rör klassificeringen av jordbruksföretag. Det är ett tillkännagivande om att inte klassa jordbruksverksamhet som miljöfarlig verksamhet. Det betyder inte att vi inte kommer att miljöpröva det som faktiskt riskerar att skada miljön.

Jag ser framför mig att det som redan i dag är reglerat av särskild lagstiftning, till exempel hur man handlar stora mängder bränslen, tillstånden för att använda betningsmedel och så vidare, kommer att fungera ungefär som det gör i dag.

Men det är en viktig signal att skicka till lantbruket att de som ser sig som förvaltare, eller till och med i några fall planetskötare, också ska ses lite mer som det.

Sedan tror jag inte att någon av oss ska låta lura sig och tro att det löser problemen med konkurrenskraften i jordbruket och dess ekonomiska förutsättningar. Den utmaningen får vi kämpa vidare med i andra sammanhang.

Det är också välkommet med signalen som riksdagen kommer att skicka om att ställa högre djurskydds- och miljökrav vid offentlig upphandling av livsmedel. Har vi folkvalda representanter ställt upp krav får vi också se till att vi ställer lika höga krav på den mat vi handlar in till skola, vård och omsorg. Något annat vore orimligt.

Det är också välkommet att riksdagen betonar vikten av äganderätten i beslut och ställningstaganden. Det gäller också att man ska få en skälig ersättning vid beslut om formellt skydd. Äganderätten är A och O för oss som brukar jorden. Det är inte bara en ekonomisk fråga utan en fråga om hur ett rättfärdigt samhälle behandlar medborgarna och ser på deras rättigheter.

Vi ser hur ägande- och brukanderätten urholkats inte bara genom ren expropriering utan genom inskränkningar i hur man får sköta marken. Den urholkningen behöver vi få hejd på.

Jag tror att Centerpartiets ställning framgår tydligt. Vi vill se ett kraftfullt miljöarbete i Sverige, mer kraftfullt än i dag. Men vi måste också inse att de som brukar marken i nästan alla lägen känner naturen bättre än den som tittar på en satellitkarta på ett kontor på en statlig myndighet. Det behöver också miljöpolitiken utgå ifrån.

Fru talman! Vi har att debattera det som vi inom utskottet kanske lite fult brukar kalla för slasktratten. Det är alla dessa motioner som inte har passat in i andra betänkanden under året.

Det finns också en proposition. Som vi hörde här tidigare handlar det om straffbestämmelser till EU:s förordning om fartygsåtervinning. Där står vi precis som övriga partier bakom regeringens proposition. Vi har inte lämnat någon följdmotion om denna och har inga synpunkter på det.

Däremot har vi en hel del synpunkter på lite andra saker. Det är bland annat därför som vi har fått till förslag till sju tillkännagivanden i hanteringen som är oerhört viktiga för landsbygden och de gröna näringarna.

Som vi har hört tidigare gäller det klassificeringen av jordbruket. Det är väldigt tydligt att vi har olika syn på livsmedelsproduktion.

I Norge är det jätteviktigt att hålla landsbygden levande. Det syns verkligen hemma i mina trakter. Så fort man åker över till Norge - även om man inte har sett gränsgata, skyltar eller någonting - syns det så väl att man är på norsk sida. Man ser hur jorden brukas. I Danmark är det stora exportmöjligheter. I Finland är det beredskapsändamål. Men i Sverige är livsmedelsproduktionen miljöfarlig verksamhet.

Fru talman! Det är inte jag som har kommit på den listan. Den är ärligt stulen från Facebook. Jag vet dock inte vem som var upphovet till den. Det gick inte att se av bilden. Men det är någon annan som har tänkt före mig.

I betänkandet står det: "Enligt miljöbalkens definition klassas en verksamhet som miljöfarlig om miljön påverkas eller kan påverkas av verksamheten. Utskottet har vid tidigare behandling av liknande motionsyrkanden uttalat att det inte nödvändigtvis behöver innebära att en verksamhet är farlig för människors hälsa eller miljön bara för att den definieras som miljöfarlig."

Fru talman! Detta skickar ändå negativa signaler. Du går till jobbet, och sedan ska du genomföra något som klassificeras som miljöfarlig verksamhet.

Det vi måste göra är att lyfta fram vårt svenska lantbruk och våra fantastiska matproducenter. Vi ska inte sätta en stämpel i pannan på dem och säga: Det ni håller på med är miljöfarlig verksamhet. Även om det är mycket symbol i detta är det oerhört viktigt. Det skickar en jätteviktig signal.

Vad gäller proportionalitetsprincipen och rätten till ersättning finns en del brister i tillämpningen av regelverket i förhållande till markägare. Det är problematiskt med tanke på att skyddet för äganderätten är en grundläggande fri- och rättighet.

Vi måste skapa bättre förutsättningar för att de myndigheter som beslutar om inskränkningar av äganderätten och ersättning för att kompensera sådana rådighetsinskränkningar ska kunna upprätthålla en proportionalitetsprincip värd namnet och rätt till ersättning.

Tyvärr blir detta styvmoderligt behandlat. Det är en liten vilja att respektera äganderätten trots att den är stadgad i FN, i Europakonventionen och i svensk grundlag.

Vi har flera punkter om äganderätten i vårt betänkande. Gränserna för äganderätten har verkligen testats genom olika begränsningar av pågående markanvändning.

Det handlar om hur myndigheterna har tagit sig an frågor som artskydd, inventeringen av nyckelbiotoper som vi hörde här tidigare eller målet om levande skogar.

Dessa begränsningar har varit väldigt svåra för många enskilda skogsägare att förstå och kunna acceptera. Ibland har det lett till kostsamma utredningar och rättstvister. Det leder i slutändan till begränsningar som inte alltid kan kompenseras fullt ut.

Man säger ofta att en ersättning på 125 procent av marknadsvärdet är jättebra. Det kanske är bra. Men kan ska kanske inte känna sig så storsint för det. Det ligger någonting mer bakom.

Detta är skog som du äger och sköter för att den ska bli så bra som möjligt. Det kanske har ärvts i generation efter generation, men man tar väldigt lätt på det. Du får ut ersättning, men så enkelt är det inte, fru talman.

Vi hörde inte minst kollegan Magnus Ek hängivet tala om arbetet med grön infrastruktur. När arbetet med grön infrastruktur startade gav regeringen länsstyrelserna i uppdrag att utarbeta handlingsplanerna under förutsättning att det inte skulle påverka det privata ägandet.

Jag har själv gjort en hel del resor runt om i landet. Man har varit väldigt tydlig med hur det påverkar det privata ägandet. Jag har inte minst varit på besök på en större gård nere i Kalmar. Det blir totalt stopp på den gården, och man gömmer sig bakom grön infrastruktur. De får inte avverka och driva det vidare.

Ska vi ha kvar den gröna infrastrukturen måste vi hitta en form som verkligen fungerar. I avvaktan på det måste vi avbryta och inte ta fram nya handlingsplaner. Under tiden som vi väntar på proposition om detta måste vi nu pausa.

Återigen ser vi hur rättsosäkerheten breder ut sig bland de gröna näringarna. Det är markägare som ska styra över sin mark och inte länsstyrelsen.

Fru talman! Ett led i omställningen är att få bättre och snabbare tillståndsprocesser. Ska vi klara omställningen är detta oerhört viktigt. Vi kristdemokrater anser att prövningsmyndigheter ska arbeta efter en kommunicerad tidsplan, och om tidsplanen måste överskridas ska det tydligt motiveras varför. Även domstolsprocesser ska bedrivas i enlighet med tidsplan för när målet ska vara avgjort, och handläggningstiden ska inte vara längre än ett år från det att överklagandet lämnades in. Vi måste få mer fungerande tillståndsprocesser.

Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till reservation nummer 23.

En annan fråga som togs upp här tidigare är torven. Det är en annan sak som hanteras styvmoderligt. Vi är beroende av torv. Vi driver upp cirka 400 miljoner plantor på ett år som ska ut i den svenska skogen, och trädgårdsnäringen behöver torv. Men torven behandlas som sagt alltmer styvmoderligt.

Vi anser därför att det ska införas ett krav på rekommendation för alternativ yta för torvbruk när man får avslag på sin ansökan om tillstånd för torvbruk. Det finns en rekommendation till länsstyrelserna att i dessa fall föreslå en alternativ skördeplats för torv, men eftersom länsstyrelserna inte följer den måste detta förändras till ett ska-krav.

Vi är i behov av torv. Alternativet är att importera kokosfiber från Sri Lanka och Indien. Hur bra är det för miljön?

Så till Århuskonventionen. Här föreslår vi ett tillkännagivande om att reglerna måste skärpas, inte minst när det gäller licens- och skyddsjakt. Kristdemokraterna vill egentligen gå ännu längre eftersom vi har noterat att Sverige gick längre än vad som behövdes när Århuskonventionen implementerades. Tillståndsprocesser måste utan tvekan präglas av transparens och ge demokratiskt inflytande, men i dag är sakägarkretsen för vid, och den bör begränsas till dem som är direkt berörda av prövningen.

Skyddsjakt på rovdjur är omgärdat av ett alltför strikt regelverk. Riksdagen har gjort ett tillkännagivande om att riktlinjerna för skyddsjakt ska ändras, men det har inte skett.

När skyddsjakt medges är det verkligen av en anledning. Och som vi hörde Betty Malmberg säga tidigare är tidsaspekten oerhört viktig, för det här är djur som gör ganska stor skada på en lantbrukares djur. Att det då försenas, just för att man överklagar och överklagar, kan inte vara meningen, och det tror jag inte heller att regeringen står bakom. Därför borde man kunna gå vidare med detta.

Vi ser i andra delar hur till exempel ornitologföreningar gång efter gång reflexmässigt överklagar avverkningsanmälan.

Så här kan vi inte hantera de gröna näringarna och våra svenska markägare.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nummer 42. Jag står bakom alla våra reservationer i detta breda betänkande, men för tids vinning yrkar jag inte bifall till de övriga.

Fru talman! Jag ska i dag lyfta två liberala kärnvärden i vårt lands demokrati. Det ena är äganderätten, och det andra är talerätten.

Att äga är ett liberalt fundament. Häri ligger både frihet och ansvar. Vi människor förvaltar bäst när vi känner ett ansvar för det vi äger. Att förvalta och sköta om det man äger ger också frihet och styrka.

När det görs intrång på denna egendom, denna mark, är det av högsta vikt att detta följer en proportionalitetsprincip. Det allmännas intresse kontra den enskildes intresse bör noga avvägas. Det ska också vara tydligt att en rimlig ersättning utgår när äganderätten inskränks.

Brister i regelverket måste åtgärdas, och i dag uttrycks oro bland Sveriges markägare eftersom de saknar förtroende för myndigheterna. Då kan vi politiker kan inte bara luta oss mot redan tagna beslut och att vi jobbar på frågan, utan vi måste lyssna till markägarnas oro.

De myndigheter som hanterar detta behöver fungera, och det behöver skapas bättre förutsättningar för dem när de beslutar om inskränkningar i äganderätten och ersättning som kompensation.

När en skogsägare ska skydda mer av sin skog ska det främst ske genom ett frivilligt skydd, och det är bra att regeringen tagit lagt fram former för det. Detta behöver dock konkretiseras och nå ut i landet. När till exempel naturvårdsavtal ingås ska skogsägaren inte förlora ekonomiskt på att skydda sin skog.

Det bästa vore förstås om myndigheter och markägare kunde finna varandra bättre än i dag. Varför har vi myndigheter? Den frågan borde nog myndigheterna ställa sig själva lite oftare. Jo, det är för folkets bästa. När myndighet och markägare kan samarbeta leder det till bättre naturvårdsarbete i form av skydd av skog och mark.

Skärpningarna i det föreslagna tillkännagivande som Liberalerna står bakom handlar egentligen om liberalt bondförnuft: frivillighet och respekt för ägandet är det mest naturliga. Det finns många goda exempel på när markägare och myndighet fungerar bra ihop. Men det finns också dåliga exempel, och därför bör vi titta på det. Varför? Jo, markägarna känner sin skog, lever med den och vet bäst hur den fungerar, och de tar gärna emot stöd och hjälp om markägare och myndighet finner varandra.

Fru talman! Så till talerätten. Vid första anblicken kan vi liberaler uppfattas som lite tråkiga eftersom vi väljer att reservera oss mot det föreslagna tillkännagivandet. Men vi gör det för att vi vill ge en mer nyanserad bild av läget, och vi är hellre tråkiga än polariserande eller populistiska. Det är väl det här det innebär att vara lite mer folkpartistisk.

Enligt tillkännagivandet vill man förändra Århuskonventionen. Men om man naggar på ena kanten händer något med hela konventionen. Att tro att detta skulle kunna begränsas till enbart jakt är naivt. Vissa vill dessutom gå steget längre. Det finns olika syn på hur man vill förändra detta, vilket gör betänkandet spretigt, och därför sätter Liberalerna ned foten och säger man måste titta på andra sätt att komma till rätta med problemen med exempelvis skyddsjakt.

Här ringer det en stark varningsklocka i min liberala själ när det gäller just talerätten för miljöorganisationer. Civilsamhället är oerhört viktigt för att se till att myndigheter efterlever de lagar vi beslutar om här i vår riksdag. Och ja, det är ibland obekvämt med dessa överklaganden, men rättssamhället är inte skapat för att vara bekvämt.

Miljöfrågan är speciell eftersom den berör oss alla. Samtidigt är det få av oss som har möjlighet att ha det engagemang som krävs för att bevaka allas intressen i lagstiftningsprocesser och rättsliga prövningar. Det kräver omfattande insatser att hålla sig uppdaterad när det gäller det lagstiftningsarbete som pågår både här i riksdagen och i Bryssel. På samma sätt kräver det ett stort engagemang att driva en rättslig prövning. I praktiken kan detta bara göras genom att människor förenas i civilsamhällesorganisationer och bevakar miljöfrågor.

I enlighet med Århuskonventionen har miljöorganisationer rätt att ta del av information, delta i lagstiftningsarbete och vara part i rättsliga prövningar. Det ligger i sakens natur att miljöorganisationer som juridisk person inte särskilt ofta är direkt berörda i det enskilda fallet, och det behöver de heller inte vara.

Det är en viktig rättighet att organisationer kan överklaga, speciellt för de närboende eftersom de kan stå i beroendeställning till ortens stora arbetsgivare eller markägare och känna rädsla för att hamna i konflikten. Här går då i stället en organisation in och kan överklaga.

I Sverige har miljöorganisationer i civilsamhället drivit på och verkat för många bra saker för vår miljö. De var med och drev på för att stoppa utbyggnaderna av våra nationalälvar och har drivit på för att stoppa giftiga utsläpp i vatten och luft, utsläpp som tidigare varit praxis.

Att värna civilsamhällets möjligheter att delta i rättsliga prövningar är oerhört viktigt. Det blir märkligt när man säger att man vill peta i Århuskonventionen för att göra förändringar i den. Det finns annat vi kan ta itu med först.

En del andra länder har velat göra samma sak. Östeuropeiska länder har höjt sina röster för det här. Lukasjenko i Belarus är det största exemplet och får mest kritik för brott mot Århuskonventionen. Dessa krafter ska vi inte kroka arm med.

Det finns dock ett behov av att i lagstiftningen förtydliga vad miljöorganisationernas talerätt innebär. I dag avgörs mycket utifrån praxis, vilket kan leda till oförutsägbarhet och sämre rättssäkerhet för den sökande i olika former av tillståndsprocesser. Detta bör vi titta på och utreda för att förtydliga.

Att ta fasta på detta i stället för att föreslå en försvagning av Århuskonventionen är den väg vi borde gå. Vi kan förtydliga och förklara och spetsa till kriterierna för hur miljöorganisationerna ska verka. Jag är positiv och tänker att även etablerade miljöorganisationer är positivt inställda till att göra ett sådant förtydligande. Här kan vi som land vara med och påverka och göra förbättringar.

Fru talman! När varningsklockan, avslutningsvis, ringer i mig är det min liberala kompass som ger sig till känna. Jag beklagar att min liberala kollega här inte riktigt är med på samma linje som jag. Om man börjar i denna ända kan leda till att det slutar väldigt fel. Det vore som att gå hand i hand med Europas mer ljusskygga regimer och försöka minska civilsamhällets rätt att dra miljöfarliga beslut inför domstol. Det skulle inte bara vara flera steg tillbaka för vårt miljö- och klimatarbete, utan förmodligen också helt lönlöst eftersom det även är inskrivet i EU-rätten - såvida man inte också helt vill omförhandla vårt EU-medlemskap.

Fru talman! Till att börja med vill jag invända mot att bildproducenten lägger ut en bild på kristdemokraten när Jakob Olofsgård talar om den andra liberala kollegan här. Jag tror att det var jag som avsågs.

Min fråga till ledamoten Olofsgård är enkel. Anser ledamoten och Liberalerna att det är ett problem att vi inte får till stånd skyddsjaktsbeslut som inte beslutas förrän efter att de inte går att verkställa?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Magnus Ek för hans fråga.

Jag lyfte kort upp skyddsjakt. Jag är öppen för att titta på hur man kan komma till rätta med det här och framför allt att få snabbare beslut. Det enkla svaret är alltså: Ja, det är ett problem att skyddsjaktsbesluten ute i landet tar för lång tid på grund av överklaganden. Men att gå på Århuskonventionen för att komma till rätta med problemet är en farlig väg att gå.

Fru talman! Om Liberalerna ser problemet vill jag se lite mer verkstad. Jag vill se förslag. Jag vet att historien inte börjar med Jakob Olofsgård, men det har inte synts mycket av den här varan. Man säger å ena sidan och å andra sidan, sedan fortsätter problemet. Det här handlar också om att lägga fram förslag som gör att vi kommer till rätta med att man inte får beslutad skyddsjakt verkställd och genomförd. Vi har faktiska problem som drabbar faktiska människor i vårt land. Då är det vårt ansvar att försöka reda ut dessa saker.

Långt ifrån alla länder har gjort samma tolkning som vi har gjort vad gäller implementeringen av Århuskonventionen, det vill säga att det är nödvändigt att så pass många föreningar har talerätt i väldigt många beslut. Vi har också sett en oro för att Århuskonventionen ska utökas framöver. Det bör vi vara vakna på så att det inte fortsätter att glida iväg. Hur vi tolkar att konventionen ser ut är ju något som fortsätter att utvecklas.

Jag tror dock att Jakob Olofsgård är lika införstådd som jag med hur den processen ser ut i EU. Men det som hände i anförandet var att han sa att han å ena sidan höll med, och sedan lade han till en massa åsikter som, tror jag, ingen av oss har.

Jag är helt okej med om man tycker att vi har skrivit våra yrkanden på ett felaktigt sätt. Så folkpartistisk får man vara. Men det blir ganska magstarkt när man gör en massa andra insinuanta påståenden om vad vi skulle vilja göra eller vad som skulle kunna bli följden.

Det här är ju något som får tas vidare. Jag sa tidigare i talarstolen att om man kollar på historien för besluten här i riksdagen ser man att vi har påtalat det specifika skyddsjaktsproblemet. Titta man på betänkandet ser man att vi påtalar det specifika skyddsjaktsproblemet. Om man kommer åt detta genom den svenska implementeringen är jag övertygad om att majoriteten här i kammaren också anser att saken är utagerad. Det är ju denna problematik som man har anfört i betänkandet. Jag tycker att det i så fall kan stanna där.

Sedan kan den som har avvisat det här mycket gärna få visa vad man i stället vill göra för att få bukt med problematiken med att skyddsjaktsbeslut inte verkställs.

Fru talman! Tack, Magnus Ek, för att du förtydligar att ni kanske har kommit lite snett vad gäller yrkandet. Men för mig som liberal blev det här väldigt tydligt, och jag tryckte på den liberala kompassen i mig som sa ifrån när man tog upp att man vill förändra i Århuskonventionen. Miljöorganisationer ska därigenom inte få vara med och överklaga om de inte är direkt berörda.

Det vore en sak om man klarar av att bara göra en förändring avseende skyddsjakt, fru talman. Men när man hör att de andra partier som slutit upp kring det föreslagna tillkännagivandet vill gå längre än både Magnus Ek, tror jag, och jag vill bör man slå i nödbromsen hårt. Det gjorde jag med full kraft när jag visade att det, om man spinner vidare på det, inte är liberalt att förändra talerätten på detta sätt. Kanske håller ledamoten och jag inte med varandra.

Fru talman! I detta betänkande finns förslag om sju tillkännagivanden. Därför känner jag mig tvungen att yrka bifall till reservationerna 6, 14 och 43.

Detta är min näst sista debatt som riksdagsledamot nu i vår. Många, och inte minst talmannen själv, har flera gånger sagt att den mandatperiod som vi efter valet i höst lägger bakom oss på så många sätt har varit historisk, med en minoritetsregerings vedermödor och bakslag, med pandemin och med Rysslands krig i Ukraina, som drabbar Ukrainas folk väldigt hårt men också påverkar hela världen.

Med anledning av dagens debatt vill jag lägga till en sak där vi ser ett tydligt trendbrott. Det finns inte längre några partier som vill tävla med Miljöpartiet om att vara bäst på miljö- och klimatområdet. Nu är det bara vi gröna som helhjärtat står upp för miljön. Visst kan man hitta spår av engagemang i vissa andra partier för vissa frågor, men, fru talman, Miljösverige är under attack. Flera av de aktuella exempel som vi debatterar i dag, där det kommer att riktas tillkännagivanden till regeringen, är typexempel på frågor där vi nu ser slag mot miljön.

Det är särskilt tre symbolfrågor som är extra tydliga: Länsstyrelsernas arbete med grön infrastruktur, miljöorganisationernas möjlighet till talerätt och att miljöbalkens krav om miljöfarlig verksamhet ska avvecklas i de jättestora jordbruken.

Det här är symbolfrågor sa Martin Kinnunen från Sverigedemokraterna till Ekot. Det är verkligen symbolfrågor som skadar miljön, sa Bull. Som Uppsalabo är jag bekant med figurerna i Pelle Svanslös: Bill och Bull. De råkar ständigt avslöja vad elake Måns har i kikaren.

Attacken på Miljösverige handlar om många saker. Den handlar om högerns och Centerns krav på försvagad miljölagstiftning, en urholkad miljöbudget, man drog ned med 2,4 miljarder, att Sverige ska verka för en svagare miljöpolitik i EU, att miljömyndigheter ifrågasätts, att de ideella miljöorganisationerna och civilsamhällets rättigheter ska inskränkas samt att såväl olje- som kemi- och skogsindustrin har flyttat in med sina lobbyister i kammaren.

Jag är inte personkryssad till Sveriges riksdag för att hålla tyst. Alla i miljö- och jordbruksutskottet vet att mildhet kanske inte är min starkaste sida. Men som vice ordförande i miljö- och jordbruksutskottet har jag under de fyra år som har gått lärt mig oerhört mycket om det demokratiska arbetet, om många sakpolitiska frågor, om det politiska spelet.

Fru talman! Mitt engagemang för naturen, miljön och klimatet har aldrig varit starkare än nu. Ändå har jag varit en aktiv miljökämpe sedan jag var åtta år gammal. Jag har varit aktiv i organisationer och i företag. Som kommunpolitiker har jag skyddat skog, skapat naturreservat, byggt vandringsleder, planerat stadsgrönska, anlagt cykelbanor och bidragit till att Uppsala blev världens bästa klimatstad.

I riksdagen har jag satt fokus på allemansrätten när äganderätten har debatterats. Jag har påmint om att klimat och biologisk mångfald alltid hänger ihop. Jag är en av dem som vet att skogen är ett ekosystem, inte bara ett produktionssystem.

I 50 år har Miljösverige och jag stretat på, men det räcker inte. Till näringslivets företrädare brukar mitt budskap vara att business as usual inte är möjligt. Till mina vänner i Miljösverige säger jag att business as usual räcker förstås inte, men den hårda attack vi nu ser som riktas mot Miljösverige måste stärka vårt engagemang. Våra röster ska bli ett vrål. Vi håller stövlarna leriga, och vi stampar med dem.

Flera oppositionspartier i riksdagens miljö- och jordbruksutskott har gått samman och uppmanar nu regeringen att minska allmänhetens och miljöorganisationernas rätt att påverka miljöbeslut. Vi vill stoppa arbetet med grön infrastruktur och föreslår att jordbruk med stor miljöpåverkan inte ska tillståndsprövas.

Strax efter att Sverige har varit värd för FN-mötet Stockholm + 50 går alltså fyra riksdagspartier ihop för att försämra miljölagstiftningen och FN:s århuskonvention.

Flera har varit inne på frågan om att ge rimlig ersättning till skogsägare när man skyddar värdefull natur. Jag tror inte mina öron! Skogsägaren har möjlighet att få 125 procent av marknadsvärdet när man skyddar sin skog. Det är minst sagt en rimlig ersättning. Men vi från Miljöpartiets sida, tillsammans med Socialdemokraterna och Centern, som lade fram propositionen om skogsfrågorna, har också alldeles nyligen förhandlat om att ge ett tydligare uppdrag till myndigheterna att de skogsägare som får pengar för skogsskydd också ska föra in pengarna på sina skogskonton och på så sätt få skattemässiga fördelar. Är inte det goda villkor?

Ett förslag från Moderaterna, KD, C och SD är att stoppa arbetet med grön infrastruktur. De påstår att äganderätten påverkas. Men äganderätten påverkas inte eftersom det handlar om arbetssätt som bygger på samverkan. Att planera naturvårdsarbetet utifrån ett landskapsperspektiv är helt avgörande för att lyckas med ett bredare miljöarbete. Landskapsplaneringen behöver utvecklas, inte avvecklas. Om arbetet stoppas kommer det att ytterligare försvaga Miljösverige. Att avbryta de regionala handlingsplanerna för grön infrastruktur är ett angrepp mot det svenska miljöarbetet.

Magnus Ek påstår att han inte vet vad grön infrastruktur är. Det kanske beror på att han inte deltog på den dragning som myndigheterna gjorde på miljö- och jordbruksutskottets möte. Grön infrastruktur är ett nätverk av natur som bidrar till fungerande livsmiljöer och till människors välbefinnande. Begreppet infördes i svensk politik av alliansregeringen 2010, och det var en centerpartist som hade ansvaret.

När Länsstyrelsen i Uppsala län presenterade sin handlingsplan för grön infrastruktur var det ett fantastiskt kunskapsunderlag som varje medborgare har nytta av. Bara det faktum att man får en beskrivning av hur naturen i länet ter sig är också användbart för kommunala planerare, enskilda skogsägare, markägare och företag som vill veta mer. Kanske kartlägger man vassarna för att i framtiden veta hur de arter som bor och lever i vasslandskapen kan utvecklas. Det handlar inte om skydd. Grön infrastruktur har missuppfattats av många och uppenbarligen här i Sveriges riksdag.

Nu har de borgerliga partierna lämnat miljöpolitikens ambitioner som de hade 2010. Jag tycker att det är sorgligt. Att försämra talerätten för allmänheten och miljöorganisationerna enligt Århuskonventionen är också ett slag mot Miljösverige. Nu handlar yrkandet om jakt - det vet vi. Men jag kollade lite grann hur många överklaganden som görs. Naturskyddsföreningen, den största miljöorganisationen med lokala organisationer i hela landet, överklagar 40 fall om året. Vi ska komma ihåg att det är fråga om 70 000 avverkningsanmälningar och 6 000 strandskyddsbeslut. Det här är inte någonting som miljöorganisationerna överdriver eller så, utan de bidrar till den kunskap som vi behöver i samhället - och de är en del av Miljösverige.

De partier som står bakom det föreslagna tillkännagivandet vill uppmana regeringen att verka internationellt för att försvaga talerätten i FN-konventionerna. En av grundprinciperna i ett rättssamhälle är att beslut ska kunna prövas i domstol. Om rätten begränsas generellt får det stor negativ påverkan på miljöpolitiken och på de demokratiska rättigheterna, inte bara i Sverige utan också i andra delar av världen.

Det finns internationellt ett växande motstånd och en hotbild mot människor som jobbar med miljö och klimat. Så det finns ett större värde i att Sverige fortsätter att vara ett starkt föredöme där vi värnar miljöorganisationerna och naturvårdens viktiga arbete. Att miljöorganisationerna blir kallade för ytterkantsföreningar av riksdagens parti som är allra mest ultrahöger är absurt.

Flera partier vill heller inte längre klassa jordbruk över en viss storlek som tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet. Självklart vill också Miljöpartiet gynna svensk livsmedelsproduktion och ökad självförsörjningsgrad i Sverige, men omklassning av jordbruket är sannolikt inte rätt väg att gå.

Att djurgårdar i rent industriell skala inte skulle behöva ha tillstånd för att öppna är en jättekonstig idé. Det handlar ju om gårdar med kanske 500 000 slaktkycklingar där själva anläggningen är 3-4 hektar stor, årsförbrukningen av vatten är 120 000 liter, ammoniakavgången per år är 17 ton och mängden gödsel per år är 4 000 kubikmeter. Det var det exempel som myndigheterna lyfte upp för oss när vi träffade dem i miljö- och jordbruksutskottet.

Det här handlar inte om de små lantbruken, de små gårdarna. Det handlar inte om att vi vill ha färre lantbrukare i Sverige, som Betty Malmberg pratar om. Det är storleksrationaliseringen till de här jättestora gårdarna som är orsaken till att vi får färre lantbrukare i Sverige. Det är där problemet ligger, så att minska miljökraven på de stora djurgårdarna är att be om färre jordbrukare i Sverige.

Miljöbalken klassar inte jordbruk som miljöfarlig verksamhet. Den klassar miljöfarlig verksamhet som miljöfarlig verksamhet, och den verksamheten finns i jordbruk. Den finns hos tandläkaren. Den finns på sjukhuset. Den finns hos många olika samhällsviktiga aktörer, och alla dessa verksamheter behöver granskas och ges miljötillstånd.

För jordbrukets del är höga miljökrav också något som är absolut nödvändigt för jordbrukets överlevnad.

Fru talman! Miljösverige är satt under attack. Miljöpartiet går till val för att skydda Miljösverige och för att skärpa miljölagstiftningen.

Fru talman! Som ofta när ledamoten Gardfjell pratar finns det mycket man skulle vilja plocka ned, men jag tänkte fokusera på det här om grön infrastruktur.

Vi kan väl börja med att hantera några, tycker jag, rena härskartekniker här.

Nej, det är inte så att jag inte vet något om grön infrastruktur. Jag vågar säga, med respekt för mina oerhört kunniga kollegor här i kammaren, att jag kan vara en av dem som har följt det här allra närmast och grävt allra mest i begreppets användning och utveckling inom svensk politik och myndighetsstyrning den här mandatperioden. Till skillnad från ledamoten Gardfjell var jag också med och förhandlade just de här delarna av regleringsbreven under januariavtalet.

Läser man den proposition om fler ekosystemtjänster som lades fram under alliansregeringens andra mandatperiod ser man också att den absolut inte pekar ut det arbete med grön infrastruktur som vi har i dagsläget och som sedan har kommit.

Jag råkar veta det, för jag är rätt väl bekant med ansvarig minister, som då var miljöminister i alliansregeringen. Det är nämligen så att hon satte mig till världen för 28 år sedan, så jag har hyfsat bra koll på vad man tänkte sig. Dessutom är hon en partikollega; det kan vara värt att nämna. Jag tror alltså att jag har hyfsat bra koll på vad man ville göra, vad som gjordes och vad som har hänt sedan dess.

Så till sakfrågan. Ledamoten Gardfjell säger att det här är ett verktyg för samverkan. Hon lägger därmed till ännu en sak som grön infrastruktur ska vara.

Samverkan mellan vilka? När handlingsplanen tagits upp har det nämligen varit så i väldigt många fall i de olika länen att LRF och skogsägarorganisationerna har påpekat att det är oklart vad den ska tillföra. Man har väckt en oro som man inte tagit med i det vidare arbetet. Vilka ska samverka med vem här?

Och hur samverkar man utifrån ett kunskapsunderlag som inte stämmer med den fysiska verkligheten? Det är ju det som det här blir. Det är så grovkornigt och så övergripande och upplagt på ett sådant avstånd från det fysiska landskapet att jag vill hävda att det i praktiken är helt oanvändbart. Hur ska man då kunna använda ett sådant kunskapsunderlag? Och varför är det så att Miljöpartiet alltid ger myndigheterna the benefit of the doubt och tror att det är de som klarar av det här och inte de som verkar i landskapet?

Fru talman! Den kritik som Magnus Ek framför mot myndigheterna är ju häpnadsväckande.

Jag tycker också att det är ganska intressant, det här att inleda sin fråga med att anklaga Miljöpartiet för härskartekniker och sedan prata om sin mamma.

Det var absolut så att Centerpartiet var ansvarigt på Miljödepartementet när frågorna fördes in i svensk politik, men det var 2014 man identifierade och förtydligade arbetet.

Det är ju så att den svenska strategin för biologisk mångfald och ekosystemtjänster som infördes i en proposition 2013/14 är ganska tydlig med vad som menas med grön infrastruktur.

Det är jätteviktigt, det underlag som nu finns och som länsstyrelserna i stor utsträckning har arbetat med. Vissa har arbetat klart; andra håller på. Jag vet inte exakt hur det är i Östergötland, men jag kan säga att i Uppsala är det ett fantastiskt bra underlag. Tanken med underlaget är att man ska kunna använda det i myndighetsarbete och i samverkan med olika aktörer.

En sak som lyftes fram på föredragningen i miljö- och jordbruksutskottet var Jordbruksverkets arbete med grön infrastruktur. Man kartlägger alla körvägar, som är viktiga för biologisk mångfald. Självklart är det bara i dialog med lantbrukarna som man kan bevara körvägarna i jordbrukslandskapet.

Fru talman! Nu tycker jag faktiskt, med respekt, att ledamoten Gardfjell får ta och slå upp härskarteknik.

Man står i talarstolen och kallar mig okunnig för att jag inte varit på ett möte för några veckor sedan, i en fråga som jag arbetat med under hela min tid och som mitt parti har uppfyllt. Det råkar också vara så rent faktamässigt - sorry, det kan jag inte ändra på nu - att det var min mor som var miljöminister då. Om man inte tycker att det är en härskarteknik att stå i talarstolen och kalla mig okunnig, ja, då vet jag inte riktigt om man förstår vad begreppet betyder. De som lyssnar får väl avgöra den saken.

Återigen till sakfrågan om grön infrastruktur. Det är inte så att jag har stått och hävdat något som inte är sant. Jag har tagit upp hur det ser ut. Det här är inte klart. Det är inte tydligt vad det ska användas till. Det är inte så att materialet faktiskt överensstämmer med verkligheten i det fysiska landskapet. Och jag tror inte att det är en slump.

Det jag menar, och det jag vill hävda, är att det här är ett typexempel på något som håller på att bli ett fel i hur vi försöker bedriva miljöarbetet i det här landet. Vi har alldeles för ofta en övertro på att ett litet antal tjänstemän - som jag tror försöker göra sitt jobb så väl som de bara kan - ska kunna kartlägga den biologiska mångfalden och kunna se vad som händer ute i landskapet.

Vi vet hur svårt det här är när vi försöker göra geologiska kartor över det här landet, och då talar vi om processer som tar tiotusentals år - i bästa fall. Här pratar vi om förutsättningar som förändras från år till år och som ofta är svåra att bedöma utan att man gör en översyn av det faktiska landskapet.

Det är här som systemfelet ligger, just i övertron som Maria Gardfjell återigen visar på att det är statliga tjänstemän som ska klara arbetet och inte de som sköter landskapet. Här har det bevisligen blivit så, och det syns också i det ändrade regleringsbrev som den socialdemokratiska regeringen lade fram när Miljöpartiet lämnade regeringen.

Att man faktiskt gör en översyn av det här välkomnar jag. Jag skulle vilja gå lite längre lite fortare, men det är också ett exempel på att det är fler än jag i den här kammaren som ser att här behövs det en ordentlig översyn.

Fru talman! Centerpartiet agerar lobbyister åt LRF i den här frågan. Det är väldigt tydligt. Magnus Ek säger också det i sitt anförande. Han har minsann arbetat med den här frågan. Han lyfter också upp LRF:s ståndpunkt här.

Jag är väldigt kritisk till att lobbyisterna har flyttat in här i kammaren. Jag tycker att det är rimligt att hålla armlängds avstånd till de olika intresseaktörer som man företräder, även om man vill företräda dem.

Grön infrastruktur har en nyckelroll i arbetet inom hela EU för att vi ska få ett landskapsperspektiv i arbetet med biologisk mångfald men också utveckling som ska gynna oss människor och öka vårt välbefinnande. Det kan handla om möjligheten att i framtiden utveckla friluftsområden och hålla koll på de områden som kan vara lämpliga.

Jag har aldrig sagt att enskilda tjänstemän klarar av hela arbetet själva. Men de är viktiga. De miljötjänstemän som jobbar i myndigheterna runt om i hela Sverige är oerhört viktiga för Miljösverige. Jag tycker att det är rimligt att Centerpartiet slutar mobba de svenska miljötjänstemännen.

Fru talman! I dag debatterar vi ett betänkande som innehåller yrkanden om ett flertal väldigt olika övergripande miljöfrågor och flera förslag om tillkännagivanden. Flera av de tillkännagivandena är vi i Vänsterpartiet är skarpt kritiska till. Eftersom jag har hoppat in i debatten med kort varsel och har högst fyra minuter på mig kommer jag bara att göra några korta nedslag.

Jordbrukets nytta för samhället är otvivelaktig. Men samtidigt som det bidrar med stor samhällsnytta bidrar det också till stor miljöpåverkan. Delar av jordbruket faller under tillståndsprövning eller anmälningsplikt i miljöbalken, helt enkelt eftersom det påverkar till exempel vatten eller luft. Det är inte konstigt utan helt naturligt, på samma sätt som viss sjukvård eller verksamhet vid våra sjukhus faller under miljöbalken.

Att öppna för att ändra i miljöbalken och den juridiska termen miljöfarlig verksamhet kan få mycket oklara följder. Den mest långtgående är att jordbruket helt faller ur miljöbalkens krav på tillståndsprövning. Det är också tydligt att den samlade majoriteten, som nu ska rösta igenom detta, inte har helt klart för sig hur de vill att förändringarna ska göras och därför inte heller har full koll på följderna. I en tid när vi behöver göra mer och inte mindre för att skydda vår miljö är det högst olyckligt.

Jag vill även nämna förslaget i betänkandet om grön infrastruktur. Det är en viktig del av arbetet med att få ett hållbart skogsbruk i Sverige. Det är typiskt för vår tid att insatser för att värna miljön upplevs inskränka äganderätten, och det är typiskt att vi i stället för att hitta balanser väljer att stoppa något som har fungerat väl. Vänsterpartiet står inte bakom utskottets förslag att avbryta de regionala handlingsplanerna för grön infrastruktur.

Sist men inte minst vill jag säga ett par ord om det första steg som man nu tar för att inskränka Århuskonventionen och miljöorganisationernas talerätt. En majoritet i utskottet säger nu att den talerätten är alltför långtgående och för generöst utformad. I betänkandet hänvisar man specifikt till beslut om jakt. Men Århuskonventionens talerätt är generell. En förändring av en del ger alltså en förändring av helheten.

Det är ett demokratiskt problem på flera sätt men framför allt för att den enskilda som faktiskt är direkt berörd ofta tar stöd av miljöorganisationer för att stå upp mot större företag som vill genomföra ett ingrepp i naturen. För Vänsterpartiet är det synnerligen viktigt att stå upp för Århuskonventionen och med det för miljöorganisationernas talerätt.

Med anledning av detta yrkar jag bifall endast till reservation 4 och 41, även om jag såklart står bakom Vänsterpartiets samtliga reservationer.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 14 juni.)