Fru talman! Kärnan i dagens proposition – Nästa steg för en god och nära vård – är en starkare primärvård och fast vårdkontakt. En väl fungerande primärvård med god kontinuitet inte bara ökar tryggheten för patienten i mötet med vården utan skapar också förutsättningar för en effektiv vårdkedja och sjukvård av högsta kvalitet. Därför är det så viktigt att arbetet med omställningen till en god och nära vård fortsätter och att tempot skruvas upp såväl nationellt som ute i regionerna.

Regeringens förslag som vi i dag har att ta ställning till innebär bland annat att termen hemsjukvård tas bort och i tillämpliga fall ersätts med termen hälso- och sjukvård i hemmet. Det förtydligas att regioner och kommuner ska samverka med varandra i planeringen och utvecklingen av hälso- och sjukvården.

Jag skulle vilja lyfta fram några förslag lite särskilt. En första viktig sak som vi diskuterar i dag är att den medicinska kompetensen inom den kommunala hälso- och sjukvården nu stärks. Detta sker genom att det införs krav i hälso- och sjukvårdslagen på att det i kommunerna ska finnas en medicinskt ansvarig för rehabilitering som ska vara en fysioterapeut eller arbetsterapeut.

Regionerna ska dessutom vid behov kunna erbjuda en medicinsk bedömning av läkare och sjuksköterska oavsett tid på dygnet även inom den kommunala hälso- och sjukvården. Det här innebär viktiga förbättringar för alla patienter som vårdas i hemmet och för alla äldre i särskilda boenden.

En andra viktig sak är att vi på förekommen anledning nu förtydligar att primärvårdens uppdrag är att tillgodose både fysiska och psykiska vårdbehov. Vi vet alla att psykisk ohälsa står för en stor del av vårdkontakterna. Köerna till barn- och ungdomspsykiatrin tredubblades under Socialdemokraternas regeringsinnehav, och de är fortfarande alldeles för långa. Men alldeles för få regioner prioriterar psykiatrisk eller psykologisk kompetens inom primärvården. Många har inte ens med detta i sina förfrågningsunderlag.

Bristen på psykologisk och psykiatrisk kompetens i primärvården gör därför att alldeles för få personer tänker på att man faktiskt i första hand ska vända sig till vårdcentralen och inte till bup eller specialistpsykiatrin om man själv eller någon i familjen behöver söka vård på grund av sin psykiska hälsa.

Det här fungerar inte längre. Regeringen har därför satsat mer än någon annan regering på psykiatrin. Under flera år har vi från statens sida försökt att stärka primärvårdens och första linjens arbete med psykisk hälsa. Den psykologiska och psykiatriska kompetensen på landets vårdcentraler behöver stärkas, och därför förtydligar vi nu primärvårdens uppdrag i hälso- och sjukvårdslagen.

En tredje viktig sak är att dagens proposition innebär att fast vårdkontakt ska göras till norm också inom den kommunala hälso- och sjukvården. En fast vårdkontakt innebär att patienten får en namngiven person inom vården som ansvarar för att samordna och följa upp patientens behov.

När en person slipper att gång på gång upprepa sin sjukdomshistoria för nya personer minskar förstås risken för missförstånd och fel, och patienten får en vård som bättre hänger ihop över tid. För äldre personer och patienter med kroniska sjukdomar är detta såklart extra viktigt.

En fast vårdkontakt kan då hjälpa till att hålla ihop insatser mellan primärvård, kommunal omsorg och specialistvården, vilket minskar risken att människor faller mellan stolarna. Vården blir tryggare, mer sammanhållen och lättnavigerad samtidigt som kontinuiteten stärks.

Avslutningsvis vill jag nämna att vi nu stärker informationskravet så att du som patient på ett bättre sätt ska kunna få information om vem som är din fasta vårdkontakt och fasta läkarkontakt.

Frågan om fast läkare är viktig för oss kristdemokrater. Det är en välfungerande och stärkt primärvård med god kontinuitet som är basen för ett effektivt hälso- och sjukvårdsystem. Kontinuitet är särskilt viktig för personer med komplexa vårdbehov. Men även för alla oss andra kan förebyggande åtgärder underlättas och vården förbättras av att patienten har möjlighet att återkommande få träffa samma läkare i primärvården.

Att ha en fast och namngiven läkare innebär att patienten får vård av en person som känner till sjukdomshistoria och kan erbjuda mer personlig och effektiv vård över tid. Det stärker relationen mellan patienten och läkaren men bidrar också till bättre vårdresultat och ger tidigare upptäckt och bättre möjlighet att hantera hälsoproblemen.

God kontinuitet leder till minskat behov av akutvård, minskat behov av vård utanför arbetstid och minskad dödlighet. Det visar omfattande studier. Kristdemokraternas ambition är därför fast läkare för alla – en namngiven läkare, en specialist eller blivande specialist i allmänmedicin, som patienten själv känner till.

Vi arbetar också för listningstak för antal patienter på en enskild vårdcentral liksom för den enskilde distriktsläkaren. Det skulle ge såväl distriktsläkare som distriktssköterskor som sliter hårt inom primärvården en bättre arbetsmiljö. Men framför allt skapar det den kontinuitet och kännedom om patienten som ger förutsättningar för både trygghet för patienten och vård av högsta kvalitet.

Vårt mål är att alla medborgare ska vara listade på en fast och namngiven läkare som ansvarar för patienten. Men endast tre av tio uppfattar i dag att de har en fast läkare. Trots regeringens miljardsatsningar till regionerna för att stärka primärvården ökar inte andelen som upplever att de har en fast läkare att vända sig till.

Regionerna påstår själva att det är betydligt fler som har tilldelats en fast läkare. Men det är inte så mycket värt om inte patienterna själva känner till det. Därför skärper vi nu informationskraven. Man kan tänka sig information via 1177 eller genom informationsblad till alla hushåll. Fler patienter ska ges rätt till en fast läkare, och fler patienter ska veta vem som är deras fasta läkare och vem de ska vända sig till när de söker vård.

I dag tar vi nästa steg för en god och nära vård. Vi kristdemokrater ser fram emot att ta många fler steg för att stärka primärvården framöver.

Fru talman! Tack, ledamoten Christian Carlsson!

Vi står allihop bakom reformen om primärvården. Problemet är farten i själva reformen.

Så här säger Vårdanalys, som tittar mer och undrar vad som sker: ”Efter flera års satsning har hittills inget av regeringens mål för omställningen till god och nära vård uppnåtts. Regeringen, regionerna och kommunerna behöver göra ett omtag för att säkerställa en samordnad styrning.”

Vårdanalys säger också: ” Vi bedömer att den uteblivna måluppfyllelsen i hög utsträckning beror på att verksamheterna inte fått förbättrade ekonomiska eller personella resurser, vilket krävs för att genomföra förändringarna.”

Ledamoten Christian Carlsson och KD lägger som vanligt hela ansvaret på regionerna, som har haft väldigt tuffa tider bakom sig. Det kan man säga, trots eventuella satsningar. Enligt nuvarande prognoser kommer det att saknas 18 miljarder kronor 2027 i regioner och kommuner och 34 miljarder 2028.

Man undrar lite över måluppfyllelsen och varför inte ni i Kristdemokraterna, som ändå äger frågan, har försökt att hitta en väg framåt som är tydligare för dem som arbetar inom hälso- och sjukvården och dem som vill ha den fasta läkaren, något som känns väldigt långt borta.

Att i varje debatt lägga hela ansvaret på regionerna börjar kännas lite speciellt. De hårda tiderna har gjort att man på olika sätt har nagelfarit regionerna.

Fru talman! Staten har förstås ett ansvar för omställningen, och också regionerna har ett ansvar för det. Vad gäller statens bidrag till omställningen till god och nära vård har regeringen skjutit till 35 miljarder sedan 2019 för att stärka omställningen och primärvården.

Problemet är bara det att när vi har gjort överenskommelserna med Sveriges Kommuner och Regioner har de inte förmått agera så att pengarna har nått primärvården. Man kan inte se på regionernas sätt att budgetera att andelen till primärvården har ökat.

Nu har regeringen tröttnat på att försöka styra via SKR eftersom det är en dysfunktionell och ineffektiv styrning. Vi har därför sagt att vi behöver villkora bidragen och i stället samarbeta med regionerna direkt för att få effekt och se till att pengarna verkligen når fram.

Vi har 21 självstyrande regioner, och det innebär att vi har ett väldigt fragmentiserat sjukvårdssystem i Sverige. Staten har inte den kraft att styra som vi skulle behöva ha. Det är ett skäl till att Kristdemokraterna vill skrota dagens 21 självstyrande regioner och låta staten ta över det fulla ansvaret. Jag vet att Kristdemokraterna är ett av få partier som har landat i den ståndpunkten, så desto viktigare är det att folk röstar på oss i nästa val så att vi kan driva igenom detta.

Det finns dock några saker vi är överens om, till exempel att vi skulle kunna ha mer av gemensamma ersättningssystem på statlig nivå. Då skulle vi komma väldigt långt, för då skulle vi också kunna premiera kontinuitet och bemanning. Vi skulle kunna hitta en bra balans mellan att styra tillgänglighet och kontinuitet i våra ersättningssystem, och då skulle vi kunna uppmuntra regioner att stärka primärvården.

Fru talman och ledamoten! Vi lade också fram andra förslag från Vårdansvarskommittén, bland annat om kompetensutveckling och hur vi skulle göra för att se till att det blir fler allmänläkare, exempelvis. Jag vet inte var ni har lagt den utredningen. Ni kanske har tappat bort den – vad vet jag?

Ni har ändå haft snart fyra år på er. Varför har ni inte försökt hitta vägar fram med en nationell omställningsplan på riktigt där man kan följa hur det går och inte går? Nu har Vårdanalys ansvaret för att följa upp detta, och när de besöker socialutskottet är det inte direkt som att vi hoppar och tjuter: Oj, vad bra det går! Det är snarare så att det inte går bra. Det här går inte bra.

När det gäller de här fyra åren kan man inte bara skylla på regionerna. Det har varit en extrem ekonomisk kris, och eftersom inte statsbidragen är indexreglerade har regionerna fått betala jättemycket för pensioner och så vidare. Vi lever i ett land där vi har väldigt många äldre, och de blir allt fler. Det kostar också. Demografin kostar, och de dyra läkemedlen kostar.

Jag väntar otåligt på att ni ska ta ett starkare grepp om primärvården på ett sätt som gör att man får en långsiktig plan och förstår vad som kommer att hända. Annars kommer också nästa regering – som förhoppningsvis är en annan – att få börja i ett läge där det inte finns några fasta läkare. Det har inte gått så bra.

Jag tycker att det är en farlig väg att gå att lägga hela ansvaret på regionerna och ta väldigt lite ansvar själv. Ni hade kunnat göra ganska mycket mer i den här frågan under de snart fyra år som har gått. Det här måste ses som ett misslyckande för KD, som ändå äger vården i Sverige just nu.

Fru talman! När vi hade ett rödgrönt styre i Sverige fanns det ingen samlad nationell plan för kompetensförsörjningen. Det fanns ingen gemensam behovsanalys och ingen färdplan för att komma till rätta med den kompetensbrist vi har. Det har vi nu, tack vare den här regeringen.

Vårdansvarskommittén har alltså sagt att staten ska ta ett större ansvar för kompetensförsörjningen, och det är alldeles utmärkt. Det är något som vi kommer att vilja gå vidare med. Vi vill från Kristdemokraternas sida att staten utifrån de samlade behoven ska kunna peka med hela handen och säga åt regionerna hur många ST-platser i exempelvis allmänmedicin de ska leverera. Men i och med att vi har 21 självstyrande regioner har staten än så länge inte haft den möjligheten.

Staten ska självklart ta ansvar. Jag tycker att 35 miljarder är mycket pengar, och nästan ingenting av det har gått till en ökad andel budgetering i regionernas budgetar för primärvården. Det är en skandal att vi har en så ineffektiv styrning.

Staten gör vad den kan, men regionerna måste ta sitt ansvar. Vi börjar nu jobba mer direkt gentemot regionerna, och det är bra. Men det krävs också att varje region är beredd att ta sitt ansvar. Den region vi själva tillhör, Region Stockholm, där de rödgröna styr, är absolut inget föredöme. Här är det inga 25 procent av budgeten som går till primärvården; det är inte ens 20 procent. Regionerna där Vänsterpartiet är med och styr behöver också ta ansvar för att stärka primärvården i landet.

Fru talman! Tack, ledamoten Christian Carlsson, för anförandet!

Jag delar mycket av det ledamoten sa, och det är bra att vi nu tar ytterligare ett steg på vägen mot en god och nära vård, som ju är ett arbete som har pågått under många års tid.

Jag delar också bilden av hur viktigt det är med en fast läkarkontakt. Det är ett av fundamenten för att vi ska kunna ha den goda, nära, kontinuerliga och trygga vården med patienten i centrum. Det är därför det är så anmärkningsvärt att man inte har kommit längre vad gäller en fast läkarkontakt. Precis som ledamoten sa är det bara tre av tio i Sverige som upplever att man har en fast läkarkontakt, och det är naturligtvis ett helt oacceptabelt tillstånd.

Ännu värre blir det när man tittar på våra gles- och landsbygder, för där är det bara två av tio som uppger att man anser att man har en fast läkarkontakt. Det beror på att det inte har gjorts tillräckliga insatser riktade till gles- och landsbygd i Sverige, och det har inte heller skett någon förändring under mandatperioden. När Kristdemokraterna har suttit med ansvaret och innehaft sjukvårdsministerposten har det ändå inte skett några förändringar.

I grunden handlar det om tillgången på kompetens på våra gles- och landsbygder för att man ska kunna ha en kontinuitet bland läkarna också där. Centerpartiet har lagt fram ett flertal förslag på hur vi skulle kunna göra det bättre och mer attraktivt att täcka upp i vårdcentralerna på landsbygden eller för all del mellan de befintliga vårdcentralerna, vilket vi också har föreslagit.

Min fråga till ledamoten är: Vad är Kristdemokraternas och regeringens recept för att komma till rätta med denna ojämlikhet, som vi ser i Sverige i dag?

Fru talman! Det är glädjande att höra att det finns en stor samsyn i ambitionen och att vi behöver göra mer framåt.

När det gäller ambitionen för hur många allmänläkare per invånare det ska finnas finns det ett riktvärde från Socialstyrelsen, där man satsar på 1 100 listade patienter per läkare. Det är ganska intressant. Det är nämligen bara en region som klarar av att leva upp till detta i nuläget. Det är Region Jämtland Härjedalen, som ju har en del landsbygd och glesbygd, som ledamoten valde att nämna.

Jag tror att det viktiga är att man vågar staka ut en ambitiös kurs framåt och vågar säga att det ska finnas en fast läkare för alla och att det finns listningstak på vårdcentralerna.

Det är möjligt att 1 500 skulle kunna vara ett första steg på vissa håll. Man skulle kunna använda sig av vakanta listor där man inledningsvis tar in hyrläkare för att klara detta, och man kanske till en början också behöver ta hjälp av andra specialistläkare för att se till att alla har en fast läkare. Då kommer man ändå igång med det här på allvar och kan börja jobba mot målsättningen om 1 100.

För att klara kompetensförsörjningen behöver vi utbilda fler ST-läkare i allmänmedicin. En sådan statlig satsning behövs. Vi behöver en statlig styrning som innebär att staten får peka ut hur många ST-platser varje region ska tillhandahålla. Ett förslag som Kristdemokraterna driver är också att man som specialistläkare ska kunna utbilda sig till allmänläkare och behålla sin specialistlön.

Detta är några exempel, men vi behöver göra väldigt mycket för att kunna komma i mål på det här området.

Fru talman! Jag delar ambitionen om 1 100 listade patienter per läkare, men det viktigaste är ju att patienterna upplever att de har en fast läkarkontakt, det vill säga det motsatta förhållandet. En förutsättning för detta är förstås att läkarna inte har alldeles för många listade patienter.

Jag blir lite orolig när ledamoten talar om att ta in fler hyrläkare för att lösa den här formen av bemanningsproblem. Det är klart att vi behöver strukturer som gör att man verkligen söker sig till tjänster även i våra gles- och landsbygder.

Från Centerpartiets sida har vi lyft fram ett antal förslag, bland annat om att täcka upp med fler läkarledda små sjukvårdsenheter vid sidan av vårdcentralerna. Detta skulle både kunna vara ett incitament för läkare att bygga upp sin egen praktik och göra det mer tillgängligt för patienterna.

Vi har också lyft fram behovet av ekonomiska incitament. Det kan till exempel handla om att avskriva studieskulder. Man kan också använda sig av flyttbidrag för tjänster i de glesare delarna av landet.

Jag tror att ledamoten och jag är överens om att utbildningen behöver nå ut på ett annat sätt, inte minst med bastjänstgöring och specialiseringstjänstgöring i hela landet samt möjlighet till praktik. Det behövs ett större nationellt ansvar på just det området.

Det blir dock lite motsägelsefullt när vi samtidigt står i en situation där regeringen driver en utvisningspolitik som innebär att eftertraktad vårdpersonal i Sverige tvingas lämna sina tjänster och att läkare säger att Sverige inte längre är lika attraktivt att söka sig till; det sistnämnda stod senast i går på DN Debatt.

Den finns en hemläxa för regeringen att göra när det gäller kompetensförsörjningen i våra gles- och landsbygder.

Fru talman! Låt mig vara tydlig: Vår ambition är naturligtvis att det ska vara 1 100 patienter per allmänläkare. Ingenting annat är vårt slutmål. Samtidigt får man vara realistisk och se att det kan behöva finnas vissa övergångslösningar. Jag tror att det är bättre att man har vissa övergångslösningar och kommer vidare framåt med de här ambitionerna än att man låter svårigheterna få allting att stanna av. Det var därför jag nämnde hyrläkare som en tillfällig övergångslösning. Det är ju inte bara Kristdemokraterna som har övervägt detta, utan också till exempel Distriktsläkarföreningen förordar den modellen.

Precis som ledamoten sa är det jätteviktigt att utbildningsplatserna sprids på ett smart sätt över landet så att sannolikheten för att man väljer att stanna kvar och jobba i regionen ökar.

Avslutningsvis vill jag instämma i något som ledamoten sa. Det duger ju inte att regionerna själva säger att sex av tio patienter, eller vad det nu kan vara, har en fast läkare om patienterna själva upplever att det endast är tre av tio som har en fast läkare. Vi menar att det skulle behövas ett nationellt listningssystem för att göra människor medvetna om detta. Dagens beslut handlar om att skärpa informationskraven på regionerna – de ska tala om för människor vem som är deras fasta läkare. Detta är ett sätt att öka människors kännedom om vem som är deras fasta läkare, men det sätter också press på regionerna. Om alla vet vem som är deras fasta läkare skapas det förväntningar. Då gäller det att organisera sjukvården så att vi kommer framåt i frågan om fast läkare.

(forts. § 11)

Fru talman! Jag har en hälsning till ledamoten Christian Carlsson apropå Stockholm och primärvården. I Stockholm går det väldigt bra. Man har aldrig haft så hög uppräkning av antalet läkare som nu, man har en plan man jobbar efter och man kommer att fördubbla antalet allmänläkare på tio år, vilket man finansierar fullt ut. Man har förstås också väldigt bra kontakt med facken om detta.

Fru talman! När det gäller nära vård säger Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, Vårdanalys: ”Efter flera års satsning har hittills inget av regeringens mål för omställningen till en god och nära vård uppnåtts. Regeringen, regionerna och kommunerna behöver göra ett omtag för att säkerställa en samordnad styrning.”

Omställningen till god och nära vård har varit en ledstjärna inom sjukvården i snart tio år. Begreppet ekar i korridorerna på Socialdepartementet, men man har kanske inte lyft fram primärvården så som man borde under mandatperioden. Samtidigt som man måste lägga en större del av pengapåsen på vårdcentralerna kan man inte avlöva sjukhusen eftersom antalet vårdplatser har minskat under ett antal år. Målet om antalet listade patienter per läkare, vilket vi alla står bakom, är också ganska avlägset. Det här är svår materia att hantera, för det handlar om vårdcentraler kontra sjukhusvård. Man kan dock prioritera annorlunda. I stället för att sänka skatter med 70 miljarder kan man satsa mer på denna fråga.

Fru talman! Under pandemin och inför valet 2022 pratade Kristdemokraterna ofta och gärna om sjukvårdens behov. Men nu är tonen en annan, och det handlar ofta om att förstatliga och att allt är regionernas fel.

Vänsterpartiet vill se höjda statsbidrag, inte för att vi är slösaktiga utan för att vi ser att om regionen ska klara detta måste statsbidragen indexeras. De måste alltså räknas upp varje år för att inte halka efter när det gäller pensioner, priser och så vidare. Jag anser att staten måste ta ett större ansvar för omställningen om det ska bli någon.

Vårdanalys, som följer denna fråga, säger också att omställningen främst har resulterat i olika avgränsade projekt som är i linje med omställningens mål men som inte för frågan framåt. Vårdanalys avslutar så här: ”Vi bedömer att den uteblivna måluppfyllelsen i hög utsträckning beror på att verksamheterna inte fått förbättrade ekonomiska eller personella resurser, vilket krävs för att genomföra förändringarna.”

Vi ser i dag en ganska ojämlik vård över landet, både klass- och regionmässigt. Vi ser brist på vårdplatser, brist på legitimerad personal och i många stycken usla arbetsvillkor för vårdpersonal. Om vårdcentralerna ska vara basen i kedjan måste det ske ganska omfattande, planlagda förändringar. Det gäller specifikt arbetsmiljön, för utan personal blir det ju inget.

Första linjen för psykisk ohälsa borde vara en självklarhet lite överallt, men då krävs också personal med lämplig utbildning inom primärvården. Vi tycker att detta är bra, och det är inget vi är emot i propositionen. Man måste ha psykologer och kuratorer som arbetar med detta, och man måste komma in tidigt för att kunna förebygga psykisk ohälsa.

Propositionen innehåller några steg för att förbättra och stärka möjligheterna till en god och nära vård. Vänsterpartiet har inget emot detta men anser att det krävs mycket mer för att få en fungerande primärvård.

Vi vill ta upp två saker i propositionen. Den första gäller hur man ser på vård generellt. Fysisk och psykisk vård borde finnas inom all vård, inte bara inom primärvården. Detta har också Vårdanalys och Röda Korset lyft upp i sina remissvar. Men regeringen menar att detta inte behövs, vilket vi tycker är ett grunt argument. Vi vill därför att regeringen återkommer med förslag på hur man kan lyfta fram denna fråga inom hälso- och sjukvården generellt.

Vi vill också ha en djupare analys av vad förslagen får för ekonomiska konsekvenser. Ska det anställas psykologer och kuratorer måste man också ha en tanke om hur det ska finansieras. Både den psykiska och den fysiska vården ska ju förstärkas.

Regeringen menar att eftersom förslaget inte anses innebära några nya obligatoriska uppgifter eller skillnader i ambitionsnivå lämnas det till huvudmännen att analysera hur de ska fixa detta. Jag tycker att det är lite skruvat, och Vänsterpartiet tycker att detta är lite motsägelsefullt av regeringen att å ena sidan säga att förslaget kommer att göra skillnad, å andra sidan säga att det inte kommer att innebära några förändringar.

Det väcker frågan om vad man egentligen vill med detta. Har regeringen så här låg ambitionsnivå? Eller tror man att detta ska lösas helt geschwint genom att psykologerna kommer flygande till vårdcentralerna utan att vårdcentralerna och regionerna påverkas ekonomiskt?

Vi vill se en konsekvensanalys av förslaget och vill att regeringen återkommer med en fördjupad analys av vad förslaget om att primärvården ska tillgodose både fysiska och psykiska vårdbehov får för ekonomiska konsekvenser.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

Fru talman! Så är det då äntligen dags för nästa steg för en god och nära vård. Det är välkommet, och jag börjar därför mitt anförande med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Vi socialdemokrater har också lämnat ett särskilt yttrande, som jag återkommer till.

Omställningen till det vi kallar god och nära vård har pågått under ganska många år. Under de åren har insikten om att primärvården borde vara navet för vården av patienten ökat. Vi kan inte organisera sjukvården i stuprör eftersom de flesta patienter inte går att sortera i stuprör. Patienter har olika behov, olika symtom och olika diagnoser – ibland flera diagnoser – och de befinner sig på olika platser i livet. Sjukvården måste självfallet vara organiserad så att man kan ge bästa möjliga vård till varje patient oavsett.

Det betänkande vi i dag debatterar innebär ett antal steg i rätt riktning. Några av stegen är ärligt talat inte särskilt stora. Att vi i lagstiftningen ersätter termen hemsjukvård med termen hälso- och sjukvård i hemmet innebär ingen stor förändring i praktiken.

Förslaget om att förtydliga att regioner och kommuner ska samverka med varandra i planeringen och utvecklingen av hälso- och sjukvården ligger helt i linje med hur regioner och kommuner arbetar sedan många år.

Förslaget om att primärvården ska tillgodose både fysiska och psykiska vårdbehov är i sig ingen förändring men en viktig påminnelse om att primärvården måste planera för och leverera både och.

Att informationskravet i förhållande till patienterna stärks är välkommet. Patienten ska självklart ha rätt att veta vem som är den fasta vårdkontakten och läkarkontakten och hur man kommer i kontakt med dem.

Några av förändringarna innebär större steg på vägen mot en god och nära vård. Förslaget om att det ska finnas en medicinskt ansvarig för rehabilitering i varje kommun är viktigt. Ungefär hälften av Sveriges kommuner har i dag en medicinskt ansvarig för rehabilitering, det vi kallar MAR. Med dagens betänkande kommer alla Sveriges kommuner att behöva utse en sådan, och det är viktigt för att varje patient ska få likvärdig vård och rehabilitering som ger möjlighet till ett friskt liv så länge som möjligt.

Förtydligandet att det ska kunna göras en medicinsk bedömning av läkare och sjuksköterska oavsett tid på dygnet är också viktigt för att säkerställa att den stora grupp av sköra patienter som omfattas av kommunal vård ska få rätt till hjälp där de befinner sig också på kvällar och helger.

Fru talman! Vi socialdemokrater står bakom de här förslagen, för det finns stor och bred enighet om att omställningen mot en god och nära vård är viktig och nödvändig. Vi är överens över partigränserna och på alla politiska nivåer. Vi är överens i den kommunala sjukvården och i den regionala sjukvården. Det är bra för patienterna, som slipper åka som flipperkulor mellan vårdens olika stuprör. Det är bra att resurserna i vården kan användas så effektivt som möjligt. Vi är också överens om att god och nära vård kräver nya arbetssätt. Det kräver omfördelning av resurser, och det kräver beslut på alla vårdens områden.

Men trots denna breda enighet om nödvändigheten av den omställning som pågår är det förslag som vi debatterar här i dag ett av få steg i omställningsarbetet som har tagits av regeringen under den här mandatperioden och under de år som det varit moderater och kristdemokrater som bedrivit verksamheten på Socialdepartementet. Det går för trögt.

I vårt särskilda yttrande konstaterar vi att det fortfarande är långt kvar tills svensk primärvård kan fylla rollen att vara navet i sjukvården. Alldeles för få patienter har en fast läkarkontakt. Nästan alla regioner har långt kvar till Socialstyrelsens rekommendation om 1 100 listade patienter per specialistläkare i primärvården.

Svensk sjukvård sliter i dag med sin kompetensförsörjning på alla nivåer. Vi ska inte lura oss att tro att vi löser problemet med hur alla patienter ska få tillgång till bra rehabilitering genom ett beslut om att det ska finnas en medicinskt ansvarig för rehabilitering i varje kommun, för det är stor brist på både fysioterapeuter och arbetsterapeuter i Sverige i dag. Det lagstiftar vi inte bort med de här förslagen. Det är brist på specialistläkare i allmänmedicin, och det är brist på sjuksköterskor i många kommuner. Det lagstiftar vi inte bort. Det finns stora brister i arbetsmiljön i hälso- och sjukvården. Det lagstiftar vi inte heller bort med det vi debatterar i dag.

Nyss meddelade sjukvårdsministern att hon vill tillsätta en kriskommission för att komma till rätta med just den dåliga arbetsmiljön i vården. Det är verkligen i mandatperiodens elfte timme efter att vi har levt med sjukvårdskris i åratal. Men vi välkomnar den krisinsikten och att sjukvårdsministern nu är beredd att ta ett nationellt ansvar. Det är bra.

Som vi socialdemokrater skriver i vårt särskilda yttrande behövs det mer resurser till svensk sjukvård om vi ska lyckas med omställningen till god och nära vård. Det behövs mer resurser till utbildning av vårdpersonal. Det behövs resurser för att skapa en bättre arbetsmiljö. Regioner och kommuner behöver en större kostym om de ska klara sitt sjukvårdsuppdrag och med det också den fortsatta omställningen till en god och nära vård där primärvården kan vara navet.

Vi socialdemokrater har under den här mandatperioden lagt fram skuggbudgetar som var och en skulle ha inneburit att Sveriges kommuner och regioner hade haft väsentligt mer pengar till välfärden och till sjukvården än de har i dag. Vi skulle dessutom ha gett Sveriges regioner och kommuner besked om de långsiktiga förutsättningarna framåt.

Vi vill att de generella statsbidragen ska räknas upp i takt med inflationen, precis som Vänsterpartiet lyfte fram här tidigare. Då skulle sjukvården få helt andra planeringsförutsättningar och den långsiktighet som krävs för att kunna rekrytera, satsa på personalen och förbättra arbetsmiljön. Det skulle också innebära att regioner och kommuner fick en helt annan kraft i omställningsarbetet mot en god och nära vård.

Med allt detta sagt, fru talman, är det bra att vi nu äntligen tar några steg framåt i processen mot en god och nära vård. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Miljöpartiet står fullt ut bakom inriktningen i omställningen till en god och nära vård. Därför är förslagen i propositionen Nästa steg för en god och nära vård väldigt välkomna.

Jag håller med tidigare talare om att det är ett av få steg som regeringen tagit för att konkret gå vidare i den viktiga omställningen för en god och nära vård.

Att stärka primärvården, att förbättra samverkan mellan primärvården, kommunen och övrig specialiserad vård och att kunna arbeta mer förebyggande när det gäller både den fysiska och den psykiska hälsan och skapa större kontinuitet för patienterna är helt nödvändigt om vården ska klara både dagens behov och de utmaningar som väntar framöver. Det handlar om att människor ska få hjälp i tid, om att vården ska hänga ihop och om att den som lever med långvarig sjukdom ska slippa börja om varje gång man kommer i kontakt med vården. Just därför behöver vi också skapa långsiktigt hållbara förutsättningar för genomförandet av omställningen för en god och nära vård.

Vi står bakom många av de förslag som finns i den här propositionen. Men det som vi från Miljöpartiet återkommer till och vill lyfta fram särskilt är det som finns i remissvaren: inte främst en kritik mot propositionens förslag utan en oro för genomförbarheten och för att kraven ska öka snabbare än förutsättningarna.

Primärvården ska ta ett större ansvar och vara ett tydligare nav i sjukvården. Samtidigt är underfinansieringen av den svenska sjukvården och bristen på vårdpersonal, bland annat allmänläkare, psykologer och distriktssköterskor, verkliga problem som redan nu bromsar omställningen mot en god och nära vård. Att i det läget gå vidare med en proposition och förslag om nästa steg för en god och nära vård utan konkreta lösningar på de två stora problemen, underfinansieringen och kompetensbristen, som redan i dag bromsar omställningen ökar risken att det blir en reform som låter bra på papperet men som inte gör så stor skillnad i praktiken.

Risken är stor att vi tvingar samma personal, samma organisation och samma struktur att göra mer på kortare tid och med större ansvar. Då finns det en risk att reformen inte leder till den ökade kontinuitet och bättre tillgänglighet som vi hoppas på utan snarare till en ännu mer pressad primärvård.

Det är därför Miljöpartiet menar att omställningen måste kombineras med långsiktigt stabil finansiering. Regioner och kommuner behöver förutsättningar att planera över tid och ge personalen rimliga arbetsvillkor. För att inte behöva hantera vården kortsiktigt genom tillfälliga lösningar från år till år behöver de långsiktig kontinuitet och stabilitet i både styrning och finansiering.

Fru talman! En central del i närvården är kontinuitet – att patienter får möta samma vårdkontakt över tid och att vården hänger ihop. Men kontinuiteten är inte bara en organisationsfråga utan också en bemanningsfråga. Bristen på specialister i allmänmedicin är redan stor, och det är svårt att rekrytera distriktssköterskor och psykologer.

I flera delar av landet, inte minst i glesbygd och i norra Sverige, är situationen särskilt ansträngd. Där kan en enskild vakans få direkt påverkan på tillgänglighet, på arbetsmiljö och i förlängningen på möjligheten att hålla en vårdcentral välfungerande och tillgänglig för patienterna.

Omställningen till nära vård förutsätter därför att primärvården får möjlighet att bygga ut sin kapacitet. Det är bakgrunden till att Miljöpartiet förutom det sektorsbidrag till hälso- och sjukvården som vi budgeterat för också föreslår en särskild satsning, ett primärvårdslyft, för att stärka den goda och nära vården i hela landet.

Fru talman! Kompetensförsörjning handlar inte bara om utbildningsplatser och finansiering. Det handlar också om vilka förutsättningar Sverige ger för människor att arbeta och stanna kvar i vården.

Här vill jag särskilt lyfta upp något som blivit än mer angeläget i dagens debatt och som påverkar främst primärvården i olika delar av landet, nämligen att svensk hälso- och sjukvård i dag är i hög grad beroende av utrikes född personal. I många verksamheter är deras kompetens helt avgörande för att vardagen ska fungera. Samtidigt förs nu en migrationspolitik som i flera delar går i motsatt riktning mot vårdens behov. När vårdpersonal utvisas trots att de arbetar och behövs, när regelverk skärps på ett sätt som försvårar rekrytering och när tryggheten för dem som vill etablera sig i Sverige minskar påverkar det också vårdens långsiktiga kompetensförsörjning.

Allmänläkare, tandläkare, specialistsköterskor och forskare, de högkvalificerade yrken vi vill locka till oss, avskräcks från att komma till Sverige när det finns förslag om att riva upp permanenta uppehållstillstånd. Man vill inte heller flytta hit som läkare om man har ett 15-årigt barn som riskerar att utvisas på grund av ett regelverk som leder till de tonårsutvisningar vi ser i dag.

Det är alltså inte bara så att vi utvisar vårdpersonal som vi behöver i dag, utan vi avskräcker också vårdpersonal från att komma till Sverige – vårdpersonal som vi kommer att behöva. Vi skjuter också oss själva i foten när det gäller den framtida kompetensförsörjningen, eftersom vi ser att en stor andel av dem som utbildar sig till vårdyrken och vill arbeta inom vården är utrikes födda.

Man kan inte säga att primärvården ska byggas ut och kontinuiteten stärkas och samtidigt föra en politik som gör det svårare att rekrytera och behålla personal. Det går inte ihop.

Fru talman! Miljöpartiet har inte väckt någon egen följdmotion i detta ärende. Vi står som sagt i stora drag bakom propositionen och de förslag som finns på bordet. Vi har dock verkligen velat lyfta den kritik som kommit från alla remissinstanser, och vi delar också den kritik som Vänsterpartiet i sin motion framför kring reformens ekonomiska och organisatoriska förutsättningar. Därför väljer vi att stödja yrkande 2 och 3 i Vänsterpartiets motion, det vill säga reservation 2. Vi gör det därför att vi vill att omställningen ska lyckas, inte bara i intention utan även i praktiken.

I slutändan avgörs inte nära vård av vad som står i lagtexten utan av huruvida det finns tillräckligt med personal, tillräckligt med tid och tillräckligt med stabila resurser. Först då kan vården bli mer sammanhållen, mer tillgänglig och faktiskt nära – i hela landet.

Fru talman! I dag debatterar vi socialutskottets betänkande 23 Nästa steg för en god och nära vård. Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

En väl fungerande sjukvård är en grundläggande del av ett välfärdssamhälle. När människor blir sjuka ska vården finnas där. Den ska vara tillgänglig, den ska vara sammanhållen och den ska fungera i hela landet, från första andetaget till livets slutskede. För oss i Sverigedemokraterna är detta en central fråga.

Sjukvården är organiserad genom 21 regioner och 290 kommuner. Det innebär olika beslut, olika prioriteringar och olika förutsättningar. Men när människor blir sjuka ska vården fungera på samma grundläggande nivå i hela landet. Det får inte vara avgörande var man råkar bo. Det kräver tydligare nationella krav och ramar.

Fru talman! Det här betänkandet är ett led i arbetet med att skapa tydligare ansvar och bättre samverkan i svensk hälso- och sjukvård. Det handlar om att människor ska få den vård de behöver i tid och utan att hamna mellan olika huvudmän.

Omställningen mot en mer sammanhållen och nära vård har diskuterats under många år, som många tidigare har sagt. Det är en uppfattning som delas av många, både i denna kammare och ute i landet, att utvecklingen har gått alldeles för långsamt. Strategier har formulerats och planer har tagits fram, men verkligheten i kommuner och regioner har sett annorlunda ut. Äldre har skickats mellan vårdnivåer. Kommunal vård har saknat tydlig läkarmedverkan. Primärvården har varit överbelastad och otydlig i sitt uppdrag. Många har tvingats söka vård på akutmottagningar för åkommor som borde ha kunnat hanteras i primärvården.

Fru talman! Nu tar vi nästa steg genom att ansvar och uppdrag skrivs in tydligare i lag.

Den 1 juli föreslås flera lagändringar träda i kraft i hälso- och sjukvårdslagen, patientlagen och tandvårdslagen, i enlighet med propositionen. Lagändringarna tydliggör primärvårdens uppdrag och ansvar, stärker kontinuiteten och tillgängligheten samt förtydligar regionernas ansvar för styrning och uppföljning av primärvården.

Primärvårdens uppdrag förtydligas så att både fysiska och psykiska vanligt förekommande vårdbehov omfattas. Det innebär att första linjen får ett tydligare nationellt definierat ansvar.

Vi vet att hanteringen av psykisk ohälsa i dag varierar stort mellan regioner. I vissa delar av landet fungerar första linjen väl, i andra saknas tillräckliga resurser eller tydliga strukturer. Det leder till att patienter bollas vidare, att väntetiderna ökar och att ansvaret blir otydligt.

När primärvårdens uppdrag nu tydliggörs stärks förutsättningarna att ta ett tydligare ansvar för vanligt förekommande psykiska besvär. Det är avgörande för unga med ångest och depression, för vuxna med stressrelaterad ohälsa och för dem som annars riskerar att hamna mellan primärvård och specialistpsykiatri.

Regioner och kommuner får samtidigt ett tydligare lagstadgat ansvar att samverka i planering och utveckling av vården. Det är avgörande för äldre med komplexa behov, för personer som skrivs ut från sjukhus och för dem som är beroende av kommunal hälso- och sjukvård.

I den kommunala vården införs även krav på medicinskt ansvarig för rehabilitering. Det, fru talman, stärker det medicinska ansvaret kring sköra patienter, särskilt efter sjukhusvistelser. Det tydliggörs också att medicinsk bedömning av läkare eller sjuksköterska ska kunna erbjudas när behov uppstår, oavsett tid på dygnet. Om regionen inte fullgör sitt ansvar för läkarmedverkan får kommunen möjlighet att anlita läkare och begära ersättning för det. Ansvar ska vara tydligt, och det ska få konsekvenser när det brister.

Fru talman! Under pandemin blev bristerna i ansvar och medicinsk närvaro i äldreomsorgen smärtsamt tydliga. Coronakommissionen riktade skarp kritik mot hur samhället skyddade de äldre och pekade på strukturella svagheter i ansvar och samverkan. De erfarenheterna får inte upprepas. När vi nu tydliggör ansvar och stärker de medicinska kraven i kommunal vård minskar vi risken att liknande brister uppstår igen.

Kontinuitet är en av vårdens största utmaningar. Många patienter upplever att de får träffa nya personer varje gång och att ingen riktigt håller ihop vården. Det skapar otrygghet och försämrar kvaliteten.

Men kontinuitet handlar också om något mer. När samma läkare eller vårdkontakt följer patienten över tid ökar möjligheten att upptäcka förändringar tidigt, att sätta in rätt behandling i tid och att förebygga att enklare besvär utvecklas till svår sjukdom. När vi stärker kraven på information om fast vårdkontakt och fast läkarkontakt tar vi därför ett viktigt steg mot bättre kontinuitet, bättre kvalitet och bättre förebyggande vård.

Fru talman! Detta betänkande är en del av det bredare reformarbete som regeringen genomför med stöd av Sverigedemokraterna inom ramen för Tidöavtalet. Parallellt arbetar vi med att korta vårdköerna genom nationell vårdförmedling, så att ledig kapacitet kan användas bättre över hela landet. Det stärker tillgängligheten och minskar skillnader mellan regioner. Vi genomför också en nationell kompetensförsörjningsplan och stärker den digitala infrastrukturen, vilket är avgörande för att vården ska fungera sammanhållet och effektivt.

Inom psykiatrin pågår dessutom en bred reform med fokus på fler vårdplatser, bättre hantering av samsjuklighet och stärkt rättspsykiatri. Det är särskilt viktigt när primärvårdens ansvar för psykisk ohälsa nu tydliggörs. Utan personal, ingen kontinuitet. Utan kompetens, ingen kvalitet.

Fru talman! Nästa steg för en god och nära vård innebär tydligare primärvårdsuppdrag, skärpt samverkan mellan region och kommun, stärkt medicinsk kompetens i kommunal vård och bättre förutsättningar för kontinuitet. Det är konkreta förändringar som stärker tryggheten för äldre, för personer med kroniska sjukdomar och för dem som söker hjälp för psykisk ohälsa. Det stärker också det förebyggande arbetet och minskar risken att sjukdom förvärras i onödan.

För oss i Sverigedemokraterna handlar det om att säkerställa en sjukvård som fungerar i vardagen, för patienter och personal, i hela landet. Detta är ett steg i rätt riktning, fru talman, men arbetet med att stärka svensk hälso- och sjukvård fortsätter. För oss i Sverigedemokraterna är det avgörande att vården blir mer sammanhållen, mer tillgänglig och mer likvärdig över hela landet. Vi tar detta steg i dag, och vi fortsätter reformarbetet.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar för ledamoten Carita Boulwéns anförande.

Jag var ett tag lite orolig för att personal över huvud taget inte skulle nämnas i anförandet, men så dök det ändå upp: Utan personal, ingen kontinuitet. Det visar att även Sverigedemokraterna anser att personal är en viktig förutsättning för en god och nära vård i Sverige.

Tittar på man på personalen i svensk hälso- och sjukvård framgår det att en tredjedel av läkarna är födda utomlands, att hälften av tandläkarna är födda utomlands, att en femtedel av sjuksköterskorna är födda utomlands, att en tredjedel av undersköterskorna är födda utomlands, att en tredjedel av alla biomedicinska analytiker är födda utomlands och att hälften av alla vårdbiträden är födda utomlands. Utan dessa personer skulle svensk vård kollapsa. Jag tror att även Sverigedemokraterna förstår att vi inte skulle klara uppdraget inom hälso- och sjukvården utan all den personal som har kommit från andra länder och som nu hjälper till i den svenska välfärden.

Likväl ser vi en utvisningspolitik utan dess like av regeringen och Sverigedemokraterna. Dag för dag kan vi läsa hur vårdpersonal tvingas att lämna landet, hur vårdstudenter tvingas att lämna landet, hur föräldrar vars barn har fått ett utvisningsbeslut väljer att lämna landet därför att de inte kan bo kvar utan sina barn.

Hur rimmar detta med alla vackra ord om en god och nära vård och orden om att utan personal, ingen kontinuitet? Är inte den utlandsfödda personal som vi har i vården i dag en del av den kontinuitet som Sverigedemokraterna påstår sig värna?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Bergenblock för frågorna.

Personalen är naturligtvis det allra viktigaste vi har för en fungerande hälso- och sjukvård. Där är arbetsmiljön viktig för att vi ska få personal som vill arbeta inom hälso- och sjukvård.

Sverige behöver självklart kompetent personal i vården, oavsett bakgrund. Men arbetstillstånd måste bygga på tydliga krav, och de måste följas upp. Vi kan inte ha särskilda regler för särskilda människor, utan vi måste ha ordning och reda i migrationspolitiken. Oavsett var du arbetar någonstans måste du följa reglerna. Sedan är det beklagligt att det drabbar folk som arbetar inom vården, försörjer sig och har integrerats. Det är naturligtvis beklagligt. Det är tråkigt med alla enskilda fall som man kan relatera till.

Det här bottnar i ett problem som Centerpartiet har drivit de senaste åren, nämligen den oansvariga migrationspolitiken. Det är därför den behöver stramas upp. Politiken har utsatt samhället för stora påfrestningar. Det har varit bristande kontroll, och konsekvenserna har varit förödande, med växande utanförskap, gängkriminalitet och en välfärd under hård press. Det är viktigt att ha ordning och reda i migrationspolitiken.

Flera partier, och även vår partiledare, har öppnat för att se över om politiken drabbar fel. Det gäller väl främst barn som studerar här och har fått ett utvisningsbeslut.

Många partier har varit med och drivit linjen, inte bara Sverigedemokraterna eller nuvarande regering utan även tidigare regeringar. Den iscensattes av Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Fru talman! Ledamoten efterfrågar ordning och reda i migrationspolitiken. Jag tror väl aldrig att vi har sett en större oreda i migrationspolitiken än med de pågående utvisningarna. Den bilden tror jag att både åhörarna på läktaren och de i kammaren delar, nämligen att det är en helt otillständig situation.

Samtidigt säger ledamoten att det absolut viktigaste vi har i svensk vård är personalen. Det ska vara kontinuitet i personalen. Å andra sidan är man beredd att kasta ut personal som ger den kontinuitet som vi verkligen behöver, inte minst på landsbygden och i glesbygder. Fast jag vet att Sverigedemokraterna har glömt bort dem under vägens gång sedan man kom till makten via Tidöregeringen.

Det behövs naturligtvis ordning och reda. Centerpartiet står upp för en stram migrationspolitik. Men det betyder inte att vi ska kasta ut dem som redan finns i landet, som arbetar, betalar skatt, har rotat sig och gör rätt för sig – eller deras barn. Bara under de senaste tio åren har det till Sverige kommit 4 000 människor som i dag jobbar som läkare i svensk vård. Under de senaste tio åren har det kommit 2 000 människor som jobbar som sjuksköterskor. Det har kommit hit 33 000 människor som jobbar som undersköterskor eller vårdbiträden, bara de senaste tio åren. Vi behöver dem alla.

Det här rimmar illa, och det stämmer inte, eftersom Sverigedemokraterna å ena sidan säger att de värnar om kontinuiteten, vill se den goda och nära vården och att personalen är det viktigaste men å andra sidan är beredda att kasta ut den personal som råkar ha fel hudfärg, fel etnicitet, fel religion, fel kultur eller fel bakgrund. Det är faktiskt skamligt.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågorna.

Att Centerpartiet står här och försöker påskina att man vill ha stram migrationspolitik tror jag inte att någon här i kammaren, eller någon annan som har lyssnat, tror på. Vi kan inte bygga ett välfärdssamhälle på att ständigt få in nya människor. Vi har redan en stor arbetslöshet i landet, om inte Centerpartiet och ledamoten känner till det.

Vi kan börja där. Vi behöver utbilda dem som inte har utbildning eller jobb så att de kan börja i exempelvis vården. Vi kan inte fortsätta att fylla på från andra länder.

Att vi skulle jaga just vårdpersonal är missvisande. Enligt Migrationsverkets statistik har bara i år 87 läkare fått nya arbetstillstånd och nästan 400 läkare fått sina tillstånd förlängda. Det är alltså 87 läkare, 15 sjuksköterskor, 30 undersköterskor, 26 vårdbiträden och 14 tandläkare som har fått förstagångstillstånd. I fråga om förlängningar är det 392 läkare, 130 sjuksköterskor, 78 undersköterskor, 83 vårdbiträden och 54 tandläkare. Att vi utvisar och jagar vårdpersonal är rena lögner.

De som uppfyller kraven får stanna. Att det har varit en oansvarig migrationspolitik där folk har levt i ovisshet under så många år kan inte vi ta på oss, utan det får ni ta på er. Centerpartiet, Socialdemokraterna och övriga som har styrt tidigare har skapat denna oreda. Det är nu vi rensar upp, och tyvärr drabbar det enskilda. Tyvärr är det beklagligt när det drabbar just dem som verkligen sköter sig, har ett arbete att gå till och försöker vara en del av vårt land.

Fru talman! Vi debatterar i dag betänkande SoU23 och propositionen Nästa steg för en god och nära vård. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Tanken med god och nära vård är bra. Det finns nog inte någon som är emot att vi går i den riktningen. Men tyvärr har processen gått långsamt och varit oerhört kostsam. Det talas om att samhället har lagt runt 31,5 miljarder på reformen, och resultatet har varit ganska skralt. Det finns goda exempel runt om i landet, men de drivs på sin höjd i enskilda regioners regi och inte sällan i någon form av projektverksamhet.

Det är tydligt att det behövs ny, ytterligare lagstiftning på området. Det är det som den moderatledda regeringen nu presenterar. Det är ändringar i tandvårdslagen, patientlagen och hälso- och sjukvårdslagen för att tydliggöra inriktningen för det fortsatta arbetet med god och nära vård.

Fru talman! Primärvården behöver vara navet i arbetet kring patienten, dels för att skapa kontinuitet, dels för att avlasta den hospitala sjukvården. Det finns i dag ingen tvekan om vad som är primärvårdens uppdrag, men tyvärr lever man inte upp till dessa krav. Det är många år sedan primärvården fick uppdraget att hantera första linjens psykiatri. Men det är tydligt att detta uppdrag inte har fullgjorts. Det behövs ett förtydligande i lagstiftningen.

God och nära vård innebär att patienten står i centrum och att behov, tillgänglighet och sammanhållen vård är centralt. Kommuner och regioner behöver jobba sömlöst. För det krävs samverkan och att det finns rutiner på plats.

Lagförslaget innebär att informationskravet i förhållande till patienten stärks. Alla patienter ska veta vem som är fast vårdkontakt och vem som är fast läkarkontakt och framför allt hur man når dessa. Det är en fråga som har varit på agendan i många år men aldrig fungerat fullt ut.

Fru talman! För några veckor sedan debatterade vi om folkhälsa och var överens om vikten av förebyggande arbete. Det kan konstateras att vi tyvärr fortfarande är kvar i ett system som jobbar reaktivt och inte proaktivt. Det leder i sin tur till att det förebyggande arbetet är ganska frånvarande. Här behöver regionerna prioritera om, när det gäller både kompetens och ekonomiska resurser.

Jag är medveten om att primärvården har det tufft på många ställen. Man saknar personal, och tillgängligheten sviktar. Men omställningen kommer att kräva att arbetssätt förändras. Här kommer digitaliseringen att spela stor roll. Alla vårdgivare måste kunna nå patientjournal och läkemedelslista, oavsett var patienten bor. Här gäller det att säkerställa att systemen kan prata med varandra.

Fru talman! Den kommunala hälso- och sjukvården påverkas i allra högsta grad av lagändringarna, speciellt när det gäller kravet på medicinskt ansvarig för rehabiliteringsverksamheten i kommunerna och att man om behov finns ska tillhandahålla medicinsk bedömning av sjuksköterska och läkare dygnet runt. Lösningen kommer att se olika ut beroende på var i landet man befinner sig. Så måste det nog vara. Men målet är att vi ska ge våra medborgare bättre service, jämlik vård och minimera att patienter skickas till sjukhus i onödan.

Jag har i en tidigare debatt tagit upp det goda exemplet med hälsocentralerna i Västerbotten. Det är en fantastisk verksamhet där man lyfter primärvården till en helt ny nivå. Här finns ett lärande att göra för många regioner runt om i Sverige.

Fru talman! Det finns ingen vårdnivå förutom primärvården som klarar av att jobba personcentrerat fullt ut. Möjligheten att se hela människan och att kunna möta upp individen utifrån symtom, unika behov, förutsättningar, vilja och kultur skapar grunden för ett omhändertagande som ger stora hälsovinster på både kort och lång sikt. Det är i sin tur ett stort kliv mot att jobba proaktivt.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram behovet av samverkan mellan olika samhällsaktörer. Samarbetet mellan primärvård och kommunal hälso- och sjukvård har jag redan lyft upp. Men det finns ytterligare en aktör som bör lyftas fram. Det är den prehospitala sjukvården, som har hög kompetens och bra utrustning för omhändertagande utanför vårdinrättning. Ambulanssjukvården finns representerad i nästan alla våra 290 kommuner och skulle med ganska små resursförstärkningar kunna göra skillnad på riktigt.

(Applåder)

Fru talman! Ledamoten! Vi är väldigt överens om grunderna i den här reformen. Vi har malt den nära vården under lång tid. Men jag undrar lite hur regionerna ska prioritera samtidigt som det är vårdplatsbrist.

Förra veckan träffade jag Sjukhusläkarna, en yrkesförening inom Sveriges läkarförbund. Ett antal läkare som jobbar i hela landet pekade på sin stress över hur det ser ut runt om i regionerna. De som läkare och övrig vårdpersonal har en extrem situation.

Samtidigt säger ledamoten att regionerna ska prioritera, eftersom det är otroligt viktigt att vi får igång denna primärvårdsreform, med antalet patienter per läkare och så vidare. Den måste sätta sig. Men det är lite mycket att hantera. Det blir som ett stort bollhav. Vilka bollar ska man välja? Det kan man fråga sig.

Därför frågar jag ledamoten: Hur ska regionerna tänka om vårdplatsbristen tickar på och det kostar pengar att anställa exempelvis psykologer och kuratorer till primärvården? Det vore ju fantastiskt om där fanns en psykolog eller en kurator som människor med olika psykiska problem kunde träffa.

Fru talman! Tack, ledamoten Rågsjö, för frågan! Det är alltid lika trevligt att stå här i talarstolen och debattera.

Som jag sa i mitt anförande är det många år sedan primärvården fick uppdraget att hantera första linjens psykiatri. När man gjorde den omställningen flyttade man psykiatri från psykiatrin till primärvården. Det frigjorde en del personal, och många följde med till vårdcentralerna för att jobba med just den här biten.

Jag vet att det på vissa ställen i Sverige är brist på till exempel psykologer. Det är en tuff utmaning. Det är jag fullt medveten om.

Jag blir ofta väldigt orolig när vi målar upp en bild av att svensk hälso- och sjukvård bara är ett stort krisområde. Det här har varit mitt liv i 38 år. Jag har älskat mitt arbete varje dag. Det finns en otrolig potential i svensk hälso- och sjukvård.

Personalkrisen har senast utretts i form av forskning vid Linköpings universitet som visar att svensk hälso- och sjukvård aldrig någonsin har haft så många anställda sjuksköterskor och läkare som i dag. Vi har ett systemfel, och det behöver vi prata om. Vi ska inte måla upp en bild av att det råder brist hela tiden. I det här fallet råder det ingen brist, men vår personal gör fel saker. Det är det jag menar. Men vi här i kammaren kan inte tala om för regionerna vem som ska jobba med vad. Man måste prioritera den viktiga kärnverksamheten, och det är regionernas ansvar.

Fru talman! När man träffar personal eller Vårdförbundet och Läkarförbundet låter det lite annorlunda. De säger inte: Oj, vi vet inte vad vi ska göra!

Vi har i grunden en fantastisk hälso- och sjukvård i Sverige. Men vi har också väldigt stora problem. Det måste man väl ändå säga. Arbetsmiljöverkets stora undersökning visar en extrem stress hos personalen. Det kan ju inte bara handla om att regionerna är taffliga och har en konstig personalpolitik. När man pratar med andra inom vården beskriver de sin arbetsmiljö som ganska otillfredsställande. Jag tycker inte att man löser det genom att säga att det görs för mycket. Vad är det som är ”för mycket” av det som görs?

Vi har också en helt förändrad demografi i Sverige. Herregud – vi blir alla äldre och äldre och lever längre och längre, och det är jättebra. Men det innebär också att hälso- och sjukvården får en annan börda. Man kanske skulle reorganisera lite och titta om det i stället kanske behövs geriatriska mottagningar eller whatsoever.

Men för att få det som behövs på plats, exempelvis en första ingång för psykisk ohälsa, måste man rusta på ett helt annat sätt än vad vi gör i dag. Det handlar även om den psykiatriska vården som helhet. Men det ska vi inte tala om här i dag, utan det handlar just om ingången. Det borde innebära att man anställer psykologer och kuratorer. Då måste pengarna komma någonstans ifrån.

Ledamoten och jag kan stå och prata i väldigt många omgångar om vad det här beror på. Men jag tycker att det är ett problem att hälsovårdens personal larmar men får väldigt lite gehör från politiker på nationell nivå. Att det kommer att saknas 27 miljarder till regionerna 2030 är ett problem.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Rågsjö för inspelen och frågan.

Jag ska ta ett enkelt exempel. En avdelning behöver 20 sjuksköterskor för att ta hand om patienterna som är inlagda där. På avdelningen finns det 3 sektionsledare. Jag vet inte om ni har hört det begreppet, men sektionsledare har oftast administrativa uppgifter. Räknas de då som administratörer i PA-systemet? Nej. För mig blir det därmed ganska enkelt att förstå varför personalen upplever att de är utarbetade. Det är ju faktiskt så att 17 personer gör 20 personers jobb, eftersom 3 personer håller på med administrativ verksamhet.

Vi har en smygadministration som är enorm. Mellan 2010 och 2022 ökade kostnaderna för svensk hälso- och sjukvård med 18 procent per invånare i det här landet. Ökningen av personalen inom hälso- och sjukvården var 7 procent. Den större delen stod administratörer för. Vårdutbudet ökade med knappt 2 procent.

Jag vill påstå att många av de problem vi upplever i dag beror på att vi har för dålig styrning och ledning ute i verksamheterna. När man frågar personal som lämnar vården om skälen till det handlar det inte främst om lönen, som Vårdförbundet säger att det gör. Nej, det beror främst på dåligt ledarskap, dålig delaktighet och kass arbetsmiljö. Sedan kommer lönen. Bara det här med delaktighet – genom att låta personalen vara med och strukturera arbetet och så vidare skulle vi nå hur långt som helst, och det kostar ingenting.

(Applåder)

Fru talman! Själva navet i den svenska sjukvården är en tillgänglig och patientnära primärvård i hela landet, där man sätter patienten i centrum och får kontinuitet, närhet och trygghet. Detta sammanfattas i begreppet god och nära vård, vilket är det ämne vi nu debatterar. Betänkandet har rubriken Nästa steg för en god och nära vård och lyfter fram viktiga åtgärder som Centerpartiet helt står bakom. Det handlar framför allt om den kommunala hälso- och sjukvården i relation till primärvården.

Centerpartiet har under flera års tid lyft behovet av att ställa tydligare krav på samverkansavtal mellan kommuner och regioner för att undvika problem med oklart patientansvar som gör att patienter riskerar att falla mellan stolarna. Nu förtydligas det här, vilket är väldigt bra.

Centerpartiet har också lyft frågan om att stärka patientperspektivet i vården. Det är fortfarande alldeles för lätt att sätta strukturer framför patienternas behov av kontakt, förståelse och inflytande. Nu tas ett litet steg till på den vägen genom att man tydliggör patientens rätt att få information. Det är ett bra steg på vägen, men det är en lång bit kvar att gå.

Vidare är det bra att det nu ställs krav på att det ska finnas en medicinskt ansvarig för rehabilitering i den kommunala hälso- och sjukvården, en så kallad MAR, eftersom behovet av rehabilitering efter cancer, stroke, höftledsoperation med mera ofta är helt avgörande för patientens fortsatta livskvalitet när den kommer tillbaka från behandling.

Från Centerpartiets sida har vi också varit kritiska till hur otillgänglig den psykiatriska vården är för många patienter, inte minst barn och unga. Det är därför bra att vi nu förtydligar att primärvården har ett ansvar för både den psykiska och den fysiska vården. Det här är visserligen ingen nyhet, men det förtydligas nu ytterligare.

Det är även bra att det nu tydliggörs att det inom kommunal hälso- och sjukvård ska kunna erbjudas medicinsk bedömning av läkare och sjuksköterska dygnet runt. Även det är något som egentligen redan borde vara självklart men som nu förtydligats.

Fru talman! Det här är alltså bra förändringar och ett steg på rätt väg mot en god och nära vård. Betyder det att vi är nöjda nu? Nej, inte alls. Det finns mycket kvar att förändra och förbättra för att alla i Sverige ska uppleva att de verkligen får god och nära vård. Därför tänker jag nu redogöra för några av de ytterligare steg som vi i Centerpartiet ser behöver tas framöver.

Först och främst kan vi konstatera att tillgängligheten till vården skiljer sig över landet i dag. På våra lands- och glesbygder har bara var femte patient tillgång till fast läkarkontakt, jämfört med var tredje patient i riket i stort. Det är naturligtvis helt oacceptabelt. Vidare ser vi bland patienter som avlider i tillstånd som anses ha varit behandlingsbara att frekvensen är dubbelt så hög i våra glesbygder som i våra storstadsområden. Det är mer än oacceptabelt.

I grunden handlar det här om hur tillgänglig vården är, det vill säga hur lätt man kan komma i kontakt med vården och hur långt man har till närmaste vårdcentral. Det är nämligen tillgängligheten som blir avgörande exempelvis för hur snabbt en cancer upptäcks och därmed för möjligheten till överlevnad.

En ökad tillgänglighet till primärvården behöver däremot inte betyda att allting ser likadant ut. Vår utgångspunkt i Centerpartiet är snarare den motsatta. Det måste få se olika ut, och vi måste nyttja alla de möjligheter som finns för att öka tillgängligheten och på så sätt skapa förutsättningar för en jämlik vård i hela landet.

Vi ser att den befintliga strukturen med vårdcentraler behöver kompletteras på våra landsbygder med mindre läkarledda enheter, som vi har valt att kalla för landsbygdsläkare men som innebär ett minimum av en läkare och en sjuksköterska. På det viset skulle man kunna se till att täckningsgraden inom primärvården blir betydligt högre och större än i dag.

Vi ser också att det finns andra resurser som behöver finnas för att öka tillgängligheten. Det handlar om tekniska och digitala lösningar med egen monitorering och digitala läkarbesök för att undvika längre resor när det inte är nödvändigt. Här tror vi också att apoteken i framtiden kan spela en väsentlig roll och fungera som ytterligare en länk mellan patient och primärvård.

Fru talman! Grunden för en god och nära vård är naturligtvis personalen. Därför är det med sorg och oro som vi har kunnat ta del av Tidöpartiernas och Socialdemokraternas utvisningspolitik under de senaste månaderna.

Det handlar om vårdpersonal som Zahra och Afshad, som är välintegrerade, arbetar och betalar skatt, som fick ett utvisningsbeslut trots behovet av dem på Södersjukhuset.

Det handlar om vårdstudenter, som systrarna Donya och Darya som läser till sjuksköterskor vid Högskolan Väst, som har utvisats till diktaturen i Iran trots att Sverige har investerat sju år i deras utbildning och framtid.

Det handlar om gymnasister som Jomana, som planerat för en framtid i svensk välfärd, som utvisats ensam till Egypten.

Det handlar om forskare och läkare som tvingas lämna Sverige därför att deras barn får utvisningsbeslut och där Sverige ses som en alltmer oattraktiv plats även för högkvalificerad arbetskraft.

Detta är resultatet av en politik som inte bryr sig det minsta om god och nära vård utan som ser utvisning av människor som prioriterat. Det är en skam för Sverige, men det är också ett hårt slag mot svensk sjukvård.

Nu kanske någon undrar hur beroende vi är av invandrad arbetskraft i svensk hälso- och sjukvård. Det kan jag berätta. Var tredje läkare inom den svenska vården är född utomlands. Var tredje biomedicinsk analytiker i svensk vård är född utomlands. Var tredje undersköterska är född utomlands, och så mycket som vartannat vårdbiträde och varannan tandläkare är född utomlands. Utan vår utlandsfödda arbetskraft skulle svensk vård kollapsa.

Fru talman! Svensk hälso- och sjukvård måste vara både tillgänglig och jämlik. Att satsa på en god och nära vård med primärvården i centrum är den viktigaste delen i att nå dit. Därför är det bra att vi tar ytterligare ett steg på den vägen i dag, men mer behöver göras. Framför allt måste de orättfärdiga utvisningarna av vårdpersonal stoppas.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten Bergenblock, för anförandet!

Mycket av det som Centerpartiet driver vad gäller sjukvårdspolitik kan vi instämma i. Det som Centerpartiet ständigt återkommer till är fortsatt stor invandring. Det är ingen stram invandring, trots att vi ser de fruktansvärda situationer som vi har ute i landet med ökad kriminalitet och en välfärd som har gått på knäna under väldigt lång tid.

Vi har ett importerat vårdbehov. Ska vi fortsätta att fylla på med fler med vårdbehov från andra länder, för att sedan fortsätta med en oansvarig migrationspolitik?

Som jag sa tidigare behöver Sverige självklart kompetent personal i vården oavsett bakgrund. Men är det så att man inte har rätt att stanna i landet ska man lämna det.

Skärpta krav inom arbetskraftsinvandringen handlar inte om att stoppa vårdpersonal från att jobba här. Det handlar inte om att jaga vårdpersonal. Det handlar om att stoppa missbruk och lönedumpning.

Den som uppfyller villkoren ska kunna arbeta i Sverige. Den som inte gör det kan inte räkna med att få stanna i Sverige.

Därför frågar jag Christofer Bergenblock: Ser inte Centerpartiet detta? Ser ni inte vad den migrationspolitik som ni har drivit under så många år har orsakat för brister i välfärden? Centerpartiet vill fortsätta den oansvariga migrationspolitiken och bara fylla på med fler.

Fru talman! Nu tror jag att vi måste reda ut ett par saker här. Det finns två delar i migrationspolitiken. Den ena delen handlar om hur många som kommer in i Sverige. Centerpartiet står bakom att vi ska ha en stram migrationspolitik framöver och att det ska förbli på det viset.

Den andra delen handlar om människor som befinner sig i Sverige, som har etablerat sig, lärt sig språket och studerat, som jobbar och betalar skatt och som har rotat sig med sina familjer i Sverige – det är dem vi debatterar i dag. Det är inte den andra invandringen. Det kan ledamoten gärna diskutera i en migrationspolitisk debatt. Men nu talar vi om dem som riskerar att få lämna landet.

Vi kan konstatera att svensk vård är helt och hållet beroende av invandrad arbetskraft. Det kan se olika ut om man har kommit hit av ett asylskäl eller om man kommit med arbetstillstånd. Men vi är helt beroende av människor som är utlandsfödda för att klara välfärdsuppdraget inom svensk hälso- och sjukvård.

Det måste vara väldigt svårt även för Sverigedemokraterna, som inte gärna vill se att våra invandrare bidrar med något positivt i samhället, att kunna förneka det, inte minst med tanke på att vi har alla siffror svart på vitt på hur många som kommer från andra länder.

Ledamoten talar om att vi ska kasta ut folk för att vi inte vill se lönedumpning. Nu kommer här ett lönekrav på ungefär 33 500 kronor i månaden. Menar ledamoten på allvar att alla de undersköterskor, vårdbiträden och sjuksköterskor som går in på ingångslön även i Kungsbacka kommun, där ledamoten kommer ifrån, är lönedumpade när de lever på löner under 90 procent av medianlönen?

Fru talman! Jag inser att vi inte alls har samma syn vad gäller migrationspolitiken. Ledamoten påstår upprepade gånger att vi jagar vårdpersonal. Det stämmer inte.

Centerpartiet försöker att ställa behovet av vårdpersonal mot behovet av ordning i migrationen. Det är inte seriöst. Det är helt oseriöst, skulle jag vilja säga.

Sedan 2025 ligger kravet på omkring 80 procent av medianlönen i Sverige. Det motsvarar ungefär 29 000 kronor. Det är inte helt orimligt att man skulle kunna tjäna det.

Som jag sa tidigare i mitt anförande handlar det om att om du har rätt att stanna ska du få stanna. Men det gäller inte om du befinner dig här på felaktiga grunder eller om du inte har gjort rätt för dig.

Vi har haft otydliga regler från början, vilket Centerpartiet har varit med och bidragit till. Då blir det så här. Det drabbar enskilda personer. Jag kan inte annat än beklaga, som jag sagt innan, när det drabbar dem som verkligen sköter sig. Men vi måste ha ordning och reda.

Jag skulle vilja ställa en annan fråga till ledamoten. Centerpartiet talar väldigt ofta om glesbygden och att vi ska ha vård i hela landet. Det är något som vi i Sverigedemokraterna stöder till fullo. Det är väldigt viktigt för oss i Sverigedemokraterna.

Därför vill vi se ett statligt huvudmannaskap så att vi får ordning på det. Vi kan inte ha 21 olika regioner som beslutar olika och prioriterar olika.

Vi har ett exempel i Sollefteå, där man lägger ned sjukhuset. Under flera år har man dragit ned mer och mer, och till slut kommer det inte att finnas något kvar över huvud taget. Där har Centerpartiet varit med och bidragit till nedläggningen.

Vad säger Centerpartiets ledamot här om att man vill ha vård i hela landet?

Fru talman! Jag konstaterar att ledamoten beklagar att vi kastar ut vårdpersonal från Sverige i dag. Ärligt talat tror jag inte en sekund på detta beklagande, men det är ett konstaterande att det är på det viset. Vi är helt beroende av den invandrade vårdpersonalen.

Det har pratats mycket om den migrationspolitik som har förts under de senaste tio åren. Vi kan då konstatera att av våra läkare i Sverige har 4 000 kommit från andra länder under de senaste tio åren. Av våra sjuksköterskor har 2 000 kommit från andra länder under de senaste tio åren, och bland våra undersköterskor och vårdbiträden har 33 000 kommit till Sverige från andra länder under de senaste tio åren.

Det är bara att konstatera att vi inte når fram till varandra när det gäller detta, och det beror helt enkelt på att vår syn på människor skiljer sig åt helt. Vi ser helt olika på behovet av deras förtjänster och kompetenser och på förhållandena när folk har rotat sig i Sverige.

Jag går nu tillbaka till att tala om landsbygden och glesbygden, där Sverigedemokraterna ser framför sig att en centralisering av hela den svenska sjukvården kommer att lösa landsbygdens problem.

Vem tror på allvar att det kommer att vara så? När en generaldirektör i Stockholm har tagit hand om 350 000 vårdpersonal och ska sätta en norm för hur ett svenskt akutsjukhus ska se ut kommer vi att få se en nedläggningsvåg av svenska sjukhus av aldrig tidigare skådat slag. Då kommer det inte att finnas utrymme för vare sig Sollefteå sjukhus, Ljungby sjukhus eller andra mindre akutsjukhus.

Tilltron till att centralisering och betongpolitik löser landsbygdens villkor och utmaningar är bara en chimär.

(Applåder)

Fru talman! Då har det blivit min tur att yrka varmt bifall till ännu ett steg för god och nära vård.

Det här är en av de största frihetsfrågorna, skulle jag vilja säga: att vara trygg och att kunna styra sitt eget liv även när man själv eller någon som betyder väldigt mycket för en drabbas av sjukdom. Vård i tid är förstås helt avgörande. Att vården finns nära och med kontinuitet är en ren patientsäkerhetsfråga och en trygghetsfråga. Vi måste få vara delaktiga. Det måste fortfarande vara våra liv, vad som än händer oss.

Det är därför Liberalerna sedan 70-talet har drivit på för en riktigt god primärvård, för en husläkarreform och för rätten till en personlig läkare i primärvården för varje invånare i det här landet. Den lagstiftningen infördes faktiskt också under den borgerliga regeringen på 90-talet, men Socialdemokraterna rev omedelbart upp den när de kom till makten igen. Vi fick decenniers fördröjning, men nu pågår detta arbete. Det är jag väldigt glad för, fru talman.

Efter den här debatten ska vi rösta igenom ännu en förstärkning av tandvårdslagen, av patientlagen och av hälso- och sjukvårdslagen. Från i sommar blir vården närmare, och den blir tryggare. Ännu en frihetsreform kommer att vara genomförd. Primärvårdens uppdrag och ansvar för både kroppsliga och själsliga vårdbehov kommer att bli tydligare.

Det allra viktigaste är att de människor som får vård i sina egna hem, de som är de allra sköraste och de som allra mest behöver sjukvårdens bästa stöd, från i sommar kommer att veta att det finns en medicinskt ansvarig för rehabilitering i deras kommun, oavsett vad de har för postadress och oavsett var i landet de bor. De ska veta att de från i sommar kan få en medicinsk bedömning av en sjuksköterska eller läkare oavsett tid på dygnet. De kommer inte att tvingas vara friskare efter kontorstid.

Det här är viktiga saker. Det är verkligen en frihetsreform som pågår här och nu. Det här gör vården närmare, det gör den säkrare och det gör den absolut tryggare för de människor som verkligen behöver den mest.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 februari.)