Mineralpolitik

Fru talman! Vi vet alla att vi lever i en osäker värld, och ingen vet när och hur detta ska sluta. När vi skrev alla våra motioner till detta betänkande var vi mitt uppe i en pandemi. Ingen kunde tänka så långt som att efter pandemin skulle det komma ett krig. De senaste åren har vi lärt oss mycket, och det är därför av stor vikt att vi gör allt vi kan för att bli självförsörjande inom de områden där vi har möjlighet.

Fru talman! Gruvnäringen är en av näringarna som byggt vårt land stort. Vi har brutit malm och framställt metaller i mer än tusen år. Som mest hade vi 3 000 aktiva gruvor i Sverige. I dag finns det 12 gruvor i produktion i Sverige, och samtliga är metallgruvor.

Aldrig under 2000-talet har intresset för att leta mineral varit så litet. År 2021 kom det in 109 ansökningar om gruvprospekteringar, och det är en tydligt nedåtgående trend.

Sverige behöver bli en stark gruvnation igen som skapar nya arbetstillfällen och som tillgodoser behovet av kritiska metaller utan att göra avkall på miljön. Vi måste vidta åtgärder för en mer modern och rättssäker tillståndsprocess och bör stärka och förtydliga minerallagens ställning i miljötillståndsprocesserna.

Moderaterna framhåller att processerna i större gruvärenden måste gå snabbare och bli mer transparenta. Vi förordar därför att en särskild samordnare för större gruvärenden utses. Vi vill att regeringen tar dessa beslut på allvar och återkommer så snart som möjligt med konkreta förslag på förenklade tillståndsprocesser och kortare handläggningstider för gruv och mineralnäringen.

Fru talman! Sverige har tappat stort när det gäller dess höga position som gruvnation. Av EU:s järnmalmsproduktion kommer drygt 90 procent från Sverige, men ändå tappar vi i rankning som ledande gruvnation. En del i förklaringen är kanske den pågående coronapandemin. Pandemin har gjort det svårare för utländska prospektörer att komma hit och även för dem att få hit sin utrustning. En annan förklaring är den starka gruvdebatten, som pågått i vårt samhälle i över tio år.

De långa handläggningstiderna för tillståndsprövning och de krångliga regelverk som omgärdar gruvnäringen i Sverige gör att länder tittar åt andra håll där det är betydligt enklare att få tillstånd att påbörja provbrytning. Mycket av det investeringskapital som ska flöda in i undersökningstillstånd och undersökningsarbetet är utländskt, så bilden av Sverige som en stor gruvnation är betydelsefull.

Sverige liksom övriga världen är beroende av innovationskritiska metaller och mineral om vi ska nå målet om att vara fossilfria 2030. För att förenkla för utländska och även svenska företag skulle Bergsstaten kunna få ett tydligare helhetsansvar genom en så kallad one-stop shop-funktion. En av utmaningarna är att det är många intressen som står mot varandra, och alla har sitt område som de värnar om. Om inte den ena organisationen överklagar gör den andra det. Det gör att tillståndsprocesserna och miljöprövningarna drar ut på tiden, och inga pengar kommer in till investerande företag, utan det är bara utgifter.

Fru talman! Vi har ett företag som heter Fäboliden, som bryter guld strax utanför min hemort Lycksele i Västerbotten. De har hållit på i sju år med alla ansökningar, och varje gång de har fått tillbaka sin ansökan står det att de måste göra lite mer. De får inte veta vad de ska göra utan bara att de ska göra lite mer. I februari i år skulle deras prövning upp i domstol, men då beslöt man att skjuta fram detta igen.

Svartliden anrikningsverk arbetar nära Fäboliden, och deras produktion påverkas stort när Fäboliden inte får sina tillstånd klara för att bryta guldfyndigheterna som finns. De står och väntar på tillstånd och har inte intäkter utan endast utgifter.

Sverige bryter i dag en stor andel av den järnmalm som exporteras, och det är positivt. Men vi har en rad innovationskritiska metaller, som litium och kobolt, som vi behöver för att tillverka batterier i vår strävan mot en fossilfri värld. De finns i vår berggrund, men de bryts inte utan vi köper i stället från Kina och Kongo-Kinshasa – länder med tveksam arbetsmiljö. Ska vi nå våra mål måste vi bryta även dessa metaller och dessutom se till att vi har en betydligt större återvinning av dem för att klara denna omställning.

Fru talman! Sverige sitter på många egna mineral, metaller och malm, men vi bryter dem inte. Det beror på vår lagstiftning, våra miljöprövningar och långdragna och krångliga processer.

Vi måste snabba på miljöprövningsprocesserna och ledtiderna för tillståndsprövning så att vi åter kan bli den starka gruvnation som vi har varit. Vi har alla förutsättningar att bli starka igen om vi lyfter blicken och ser till gruvnäringen som en stor näring i vårt land. Vi ska givetvis inte sänka kraven på vår miljölagstiftning eller tillståndsreglering, men vi kan inte förlänga alla koncessionsansökningar med överklaganden och krånglig lagstiftning. Ingen vinner på det.

Jag står bakom vår partimotion och alla våra kommittémotioner och motioner, men för enkelhetens skull yrkar jag bifall till reservation 1.

Fru talman! När jag för knappt fem år sedan bestämde mig för att kandidera till riksdagen gjorde jag det med en förhoppning om att jag som gruvarbetare skulle få vara med och utveckla och driva vårt partis gruv- och mineralpolitik. Så blev det, och det är ett förtroende jag har varit och är oerhört tacksam över.

Inför dagens mineralpolitiska debatt, som är den här mandatperiodens sista, gjorde jag en snabb tillbakablick på tidigare års debatter och konstaterade att det finns mycket kvar att jobba med. Vem hade exempelvis anat, då i mandatperiodens början för snart fyra år sedan, att vi skulle tvingas hantera konsekvenserna av både en pandemi och ett bestialiskt krig i vårt närområde? Trots, eller på grund av, pandemin och Rysslands krig mot Ukraina har påfallande lite hänt på det gruv- och mineralpolitiska området.

I förra årets debatt sammanfattade jag läget genom att beskriva det med de travesterande orden: På gruvfronten intet nytt. Vad har hänt sedan dess? Jo, Sverige har fått en ny näringsminister som säger sig älska gruvor och en ny regering i vilken det gruvfientliga Miljöpartiet inte längre ingår. Därtill har en ny bearbetningskoncession på ett green field-område meddelats. Då talar vi naturligtvis om Kallak i min grannkommun Jokkmokk. Jag återkommer till det längre fram i mitt anförande, fru talman.

Efter att den här debatten har avslutats kommer NU25 Ett års förlängd giltighetstid för undersökningstillstånd att behandlas. Det är ett betänkande som helt och hållet är en konsekvens av coronapandemin, då det visade sig att utformningen av befintlig lagstiftning riskerade att stjälpa hela prospekteringsbranschen när pandemirestriktionerna infördes. Detta sätter fingret på en av de saker vi från Sverigedemokraternas håll framhållit som viktiga när vi talar om denna för svensk industri så viktiga näring, nämligen att vi behöver säkerställa att den lagstiftning vi har är robust och tål oförutsedda och extraordinära händelser.

Fru talman! Gruvnäringen är viktig. Vi tillverkar inte mobiltelefoner, höftledsproteser, järnvägar, kullager, flygplan eller kanyler av trä. Utvinning av metaller och mineral är och kommer under överskådlig framtid att vara en förutsättning för att vi ska ha exempelvis en tillverkningsindustri, en byggindustri och en infrastruktur värd namnet. Vad ska företag som Volvo, SKF, Bofors, Sandvik, SSAB med flera syssla med om de inte har tillgång till högkvalitativa råvaror? Hur många arbetstillfällen står på spel längs hela värdekedjan om inte gruv- och mineralpolitiken är funktionell och framåtsyftande?

Centralt i sammanhanget är tillståndsprocesserna. De är sannolikt den största stötestenen i sammanhanget, skulle jag vilja påstå. Hur galet det kan bli och hur omfattande konsekvenserna kan bli blev väldigt tydligt i frågan om kalkstensbrytningen i gotländska Slite. Ett nekat miljötillstånd riskerade att leda till nationell brist på insatsvaran cement på ett sätt som skulle ge upphov till närmast oöverblickbara samhällskonsekvenser. Läget var så allvarligt att regeringen tvingades agera. Det var naturligtvis både rätt och riktigt, men det säger någonting om hur våra tillståndsprocesser fungerar, eller inte fungerar.

Detta har bland annat lett till att Sveriges anseende som gruvnation har rasat. Mellan åren 2016 och 2020 sjönk Sverige från en 8:e till en 36:e plats på ansedda Fraser Institutes rankning över länder som internationella bolag anser att det är attraktivt att investera i. Jag kan sätta det i ett annat och kanske mer lättbegripligt sammanhang. År 2016 placerade vi oss i samma liga som USA, Australien och Kanada, men fyra år senare hamnade vi, föga smickrande, på ungefär samma nivå som Mali och Ghana.

Det här duger inte. Vi skickar ut fel signaler. Frågan om en gruvetablering i Kallak har hanterats extremt valhänt, och när bearbetningskoncessionen meddelades efter att ärendet legat på regeringens bord i åratal villkorades bearbetningskoncessionen med inte mindre än tolv villkor. Detta är unikt, och jag är rädd att vi i och med detta ser ett slags paradigmskifte.

För fyra år sedan förbjöds brytning och prospektering av uran, trots att man vet att uran är en markör för flera av de innovationskritiska metaller och mineral som i dag är hett eftertraktade. Nu fyra år senare, då det pågår ett vidrigt krig i Ukraina, och Europa gör allt för att bryta sig ur sitt beroende av rysk olja och gas, går regeringen fram med ett förslag om att förbjuda prospektering efter olja, kol och naturgas. Det kan tyckas vara en icke-fråga då någon sådan utvinning inte sker i Sverige. Men tajmningen är makalöst dålig, och signalerna till omvärlden om att Sverige är ett knepigt land att göra satsningar i är dessvärre tydliga.

Fru talman! Prospekteringsviljan har nämligen sjunkit. För några månader sedan kunde man läsa i medierna att antalet undersökningstillstånd i Sverige låg på en ny bottennivå. Det gäller trots skyhöga metallpriser och en mycket stor efterfrågan på många av de metaller och mineral som finns i den svenska berggrunden och trots att såväl EU som Sverige nationellt har framhållit att självförsörjningsgraden måste öka.

Jag håller med om den analysen. Självförsörjningsgraden måste öka. Vi har råvarorna bokstavligen under våra fötter, men vi förvaltar inte den vetskapen särskilt väl. I stället har vi i mångt och mycket gjort oss beroende av råvaror från länder där barnarbete är vanligt förekommande och från Ryssland. Det har sorgligt nog bidragit till att finansiera Putins krig mot Ukraina. Var och en i denna kammare måste fråga sig om denna omständighet är rimlig.

Sverigedemokraterna är tydliga. Vi tycker inte det. Vi tror på en stark inhemsk gruvnäring. Svensk gruvindustri är modern och befinner sig i teknologisk framkant. Den ger inte bara upphov till arbetstillfällen och skatteintäkter lokalt där brytningen sker utan har stor betydelse också för andra delar av samhället.

Svensk gruvnäring har en koppling till exempelvis akademi, fordonsindustri, telekombolag och maskintillverkare som bedriver en del av sin forskning och produktutveckling ute i verksamheten. I vissa fall ger de innovationer och den produktutveckling som sker i Sveriges gruvor upphov till såväl arbetstillfällen som exportintäkter, inte sällan inom områden som gemene man kanske inte har någon större kännedom om.

Till allt detta kommer, som jag tidigare nämnt, den produktion som vi alla förknippar med metaller och mineral: bilar, kullager, järnvägsräls, batterier, elledningar, medicinsk utrustning, byggmaterial och mycket annat.

Låt oss konstatera att om människan inte hade lärt sig att utvinna metaller och mineral och att förädla dessa hade vi i allt väsentligt fortfarande levt som stenåldersmänniskor. Det tror jag att få reflekterar över och att ännu färre vill.

Fru talman! Vad kan då vi i Sverige göra? Hur ska vi vända den nedåtgående trenden? Hur ska vi undvika att hamna i ett läge där riksdagens konstitutionsutskott på nytt riktar kritik mot regeringen för dess hantering av tillståndsprocesserna? Hur kan vi tackla de problem som näringen och stora delar av den politiska oppositionen återkommande pekar på?

Låt mig presentera några exempel. Vi skulle kunna börja med att revidera den befintliga mineralstrategin eller ta fram en ny och sedan tillämpa den.

Vi skulle kunna effektivisera tillståndsprövningarna, så att den sökande parten har en motpart som sköter statens samlade talan, ett så kallat one-stop shop-förfarande.

Vi skulle kunna tillämpa en ordning där man tidigt i tillståndsprocessen fastställer de underlag på vilka prövningen ska ske för att undvika att komplettering efter komplettering begärs in sent i processen.

Vi skulle kunna stärka SGU:s förmåga att utföra ett av de uppdrag myndigheten faktiskt har: att bedriva systematiserad kartläggning av malmpotentiella områden.

Vi skulle också kunna öka incitamenten för berörda kommuner att vilja ha en etablering genom att säkerställa att en större del av de värden som genereras faktiskt återförs dit. Därför föreslår Sverigedemokraterna en modell där fastighetsskatten för industrifastigheter och elproduktionsanläggningar tillfaller berörda regioner som ges i uppdrag att fördela pengarna.

Mycket av detta är sådant som vi har tjatat om här i debatt efter debatt. Om den politiska viljan hade funnits och om regeringen hade haft den genuina viljan att komma framåt hade det alltså varit fullt möjligt att börja utreda våra förslag för flera år sedan eller ännu hellre genomföra dem. Tyvärr ser jag inte att regeringen har den viljan fullt ut.

I höst är det val. Då är det förhoppningsvis dags för Sverige att på allvar skaka av sig det miljöpartistiska ok som den socialdemokratiska regeringen ännu bär på och för en ny, industrivänlig regering att ta vid. Då hoppas jag att vi påbörjar arbetet med att bättre värdesätta denna för landet så viktiga industri och skapar goda förutsättningar för den att växa.

Fru talman! Avslutningsvis står jag naturligtvis bakom Sverigedemokraternas tolv reservationer i betänkandet, men för tids vinnande vid voteringen nöjer jag mig med att yrka bifall endast till reservation nummer 28.

Fru talman! Tack alla som lyssnar denna något sena timme! Tillgången till metaller och mineral är en förutsättning för det moderna samhället. Visste ni att det under er livstid kommer att behövas 800 ton mineral och metaller per person?

Nästan allt som man ser omkring sig har en direkt koppling till vår berggrund. Här inne i kammaren kan det vara pelare, glas, datorer och telefoner. Hemma är det tandkrämen, smyckena, vitvarorna, batterierna eller högtalaren. Och när vi kliver ut härifrån riksdagen, när vi går ut på gatan, ser vi fortfarande spår av och produkter som innehåller vår berggrund. Det är bussar, bilar, tåg, broar, lyktstolpar, skyltar och långt mycket mer.

Egentligen skulle man kunna säga att våra moderna liv skulle vara i princip omöjliga utan metaller och mineral. Men de är också helt nödvändiga för att vi ska kunna ta steget in i framtiden. För vindkraftverk, batterier och andra klimateffektiva lösningar som krävs för den gröna omställningen behövs metaller och mineral som vi inte har brutit tidigare. Flera av dem finns också i vår berggrund.

Fru talman! I Sverige har vi en långt mer än tusenårig tradition av att förstå och ta vara på bergets råmaterial. Det är starten på långa, växande värdekedjor och utgör en ryggrad i den svenska ekonomin. Metaller är ju grundämnen. Därför är de återvinningsbara hur många gånger som helst. De passar därför perfekt in i den cirkulära ekonomin och spelar en avgörande roll för det hållbara samhället.

Metaller som bryts i gruvorna kompletteras med återvunnen råvara. Det är bra för både miljön och ekonomin att kombinera primär och återvunnen råvara i förädlingsprocessen. Men endast återvinning, som en del säger, täcker inte dagens och framtidens behov mol allena. En växande befolkning och nya tekniska lösningar för klimatet kräver mer och fler metaller och mineral i det cirkulära flödet.

Fru talman! Världen behöver som sagt mer metaller och mineral. Med vår omställning till ett mer klimatsmart samhälle kommer också en ökad efterfrågan. När det gäller sällsynta jordartsmetaller, som behövs för framställning av exempelvis batterier till elbilar, batterier för vätgaslagring, vindkraft, smartphones och drönare, sker i dag ingen produktion av detta i Sverige eller Europa.

Globalt är Kina den största producenten. Om jag inte missminner mig tror jag att man producerar 80–90 procent av världsproduktionen. Endast ett fåtal procent av den sker i dag genom återvinning. Men gruvbolaget LKAB försöker nu utveckla metoder för att utvinna järn från gruvavfall, vilket är väldigt bra och nödvändigt.

I sammanhanget är det viktigt att säga att det också finns en geopolitisk aspekt av det hela. EU:s blickar riktas därför bland annat mot Sverige för att minska beroendet av exempelvis Kina.

Fru talman! Gruvnäringen är viktig för Sverige och bidrar till tusentals jobb inte minst på landsbygden i norra Sverige, där jag och flera här inne i kammaren bor. Men tyvärr, precis som några har nämnt i sina anföranden, har långa, dyra och oförutsägbara handläggningstider för till exempel miljötillstånd gjort att allt fler gruvföretag drar sig för att investera här.

Det har gjort att vi har blivit mindre attraktiva som gruvland. Det är inte rimligt att ett företag ska behöva vänta uppemot tio år för att få ett besked, som till exempel med Kallak. I Centerpartiet vänder vi oss emot det faktum att olika myndigheter kan överklaga varandras beslut i stället för att tala med en röst. Det skapar en enorm osäkerhet och oförutsägbarhet för företagen.

Vi är också väldigt bekymrade över att tillståndsprocesserna är så olikartade utifrån var man befinner sig i landet och vilken länsstyrelse som man gör sin ansökan hos. Det handlar om hur man bäst kan balansera frågor mellan bevarande av naturområden och hållbar industriutveckling. Det ska ju vara samma i hela landet, kan man tycka.

Fru talman! Dessvärre har inte regeringen under ett flertal år gjort så mycket åt den här frågan om tillståndsprocesser för att få bukt med situationen förrän i fjol, vilket i och för sig är bra.

Som ni känner till var det företaget Boliden som då meddelade att det överväger att lämna Sverige på grund av de utdragna och svåröverblickbara tillståndsprocesserna. Då reagerade Näringsdepartementet. Nu har man också tillsatt en utredning för att underlätta problematiken. Den kommer att vara färdig strax efter valet i år, 2022.

Fru talman! Konsekvensen av att företag som Boliden överväger att lämna Sverige är dels att otroligt många arbetstillfällen kan gå förlorade, dels att Sverige går miste om att ha på sig den ledartröja i den fossilfria, gröna omställningen som regeringen ofta talar om att vi ska ha.

Svensk miljölagstiftning är bland de striktaste i världen. Det vill vi fortsätta att se, även med förenklade tillståndsprocesser. Våra svenska gruvbolag har kommit längre i hållbarhetsarbetet än något annat lands.

Men om de väljer att flytta utomlands finns risken att utvinning och bearbetning sker på ett mindre hållbart sätt. Det gynnar inte miljön och klimatet eller planeten i stort. I dag importerar vi koppar och många andra mineral från länder där miljötänket är långt mindre utvecklat och där utvinning sker under väldigt dåliga arbetsvillkor. Samtidigt har vi alla möjligheter att utvinna våra egna fyndigheter på ett miljömässigt hållbart sätt.

Fru talman! Jag vill avslutningsvis nämna några saker som jag och Centerpartiet tror skulle kunna gynna klimatsmarta investeringar för både gruvbolag och även annan industri.

Vi ser till exempel att miljöbalken skulle behöva ses över och kompletteras med en klimataspekt. Miljöbalken ger i dag inte tillräckligt utrymme för myndigheter och domstolar att väga in ett projekts klimatnytta i sina tillståndsbeslut. Det innebär att en domstol kan behöva ge avslag på en ansökan om en investering på grund av dess negativa effekt på närmiljön, trots att investeringen skulle leda till minskade utsläpp.

Fru talman! Vi behöver också se över hur Sverige implementerar EU-direktiv. Många gånger väljer vi att implementera olika EU-regler på ett väldigt mycket mer strikt sätt än andra EU-länder. Det gäller till exempel ramvattendirektivet. Det är ett utmärkt exempel. Andra är Natura 2000-områden, fågeldirektivet och art- och habitatdirektivet.

Det kan leda till kortsiktiga vinster för lokalmiljön, eftersom många investeringar stoppas. Men det riskerar att skada miljön i ett längre perspektiv om det står i vägen för gröna investeringar som minskar utsläpp av växthusgaser.

Slutligen vill jag och Centerpartiet även trycka på möjligheten att reformera mineralersättningen och omfördela mer skatteintäkter till lokalsamhället. Det hoppas jag att majoriteten i det här rummet också håller med om även när vi sedan ska trycka på knapparna i kammaren.

En ansökan om att bedriva miljöfarlig verksamhet påverkar inte bara företaget som vill göra en investering och myndigheterna som tar ställning till den. Den påverkar också lokalsamhället där investeringen ska äga rum.

För att vi ska nå våra klimatmål måste vi ställa om samhället. För att lyckas med det krävs att omställningen också har stöd bland dem som påverkas av omställningen, det vill säga lokalbefolkningen.

Vi i Centerpartiet tror inte att vägen framåt är via tvång och avskaffandet av det lokala självbestämmandet, utan genom att försvara äganderätten och att lokalsamhället får den ersättning det förtjänar.

Fru talman! Vi vill därför föreslå att vi ska utreda att höja mineralersättningen. Det är en avgift som gruvbolagen betalar utifrån den mängd mineral som bryts. Vi ska utreda hur den bättre kan komma lokalbefolkningen till gagn.

I dag går mineralavgiften endast till de fastighetsägare och rättighetsinnehavare vars fastighet belastas, vilket i många fall är gruvföretaget självt. Vi vill i stället utreda hur den kan omfördelas till lokalbefolkningen i bredare mening.

Vi vill också något annat, vilket inte är någon hemlighet. Nu är det fler som lystrar till budskapet, vilket vi är väldigt tacksamma för. Vi vill skapa ett system med regionaliserade skattebaser.

Där kan skattebasen från elproducerande fastigheter, som till exempel från vattenkraft, gå tillbaka till lokalsamhället och stanna i de regioner och kommuner där verksamheten äger rum. På det sättet ser vi efter lokala intressen och bygger stöd för nödvändiga investeringar.

Fru talman, kollegor och åhörare! Det är kanske någon därhemma som tittar och lyssnar.

Vi debatterar näringsutskottets bestänkande om mineralpolitik. Vi står givetvis bakom alla våra reservationer. Men jag väljer att bara lyfta fram och yrka bifall till reservation 13, fru talman.

Det som är förändrat sedan två decennier tillbaka är att klimatfrågan blir en ödesfråga för många politikområden. Eller rättare sagt: Vi politiker måste ta hänsyn till olika avvägningar så att vi når klimatmålen, och det i sin tur påverkar våra beslut på många områden.

Mineralpolitik är inget undantag. När vi nu ska gå från fossilsamhället till förnybart och till det gröna, ja då behövs det ingredienser, som en bagare skulle uttrycka det, till att göra helheten. Då krävs det att man blandar in mineral av dessa olika ämnen som förekommer i naturen, liksom deras kemiska sammansättningar och kristallstrukturer.

Det krävs dock en gruva för att komma åt de ämnen som behövs i omställningen, och då blir det, återigen, självklart ett ingrepp i naturen och närmiljön. Här kommer olika intressen att kollidera, eller åtminstone bryta arm, om vems intressen som väger tyngst. Alla inser att mineral behövs, men ofta kommer man till slutsatsen: Ja, bryt – men inte här!

Det kom en verkligt bra nyhet i morse om att LKAB ska bygga en industripark som ska ta vara på biprodukter från järnmalmsbrytningen och utvinna bland annat fosfor och sällsynta jordartsmineral. Det är verkligen framåtsyftande och glädjande för Luleå och Norrbotten, vill jag påstå.

Den 14 december i fjol lämnade statsrådet Karl-Petter Thorwaldsson information till oss i utskottet och svarade på frågor om gruvnäringen i Sverige. Vidare informerade samma statsråd utskottet i år, den 5 april, om bakgrunden till regeringens beslut att tillåta bearbetningskoncession för den planerade järnmalmsgruvan i Kallak.

Jag kommer inte att ägna mitt anförande åt Kallak, men jag konstaterar det som jag brukar säga och som jag ofta har sagt i diskussioner på hemmaplan och i mitt parti: Om en fyndighet som den det rör sig om i fallet Kallak, som ligger i Jokkmokk, hade legat i till exempel Överkalix hade gruvan redan varit igång, vill jag påstå. Gruvan ligger bra till i naturen och geografin, men problemet är att den ligger i Jokkmokk.

Jokkmokk bidrar i dag till aktiebolaget Sverige, om jag kan kalla det så, med över 10 procent av Sveriges elförsörjning. Ändå är kommunen en av de fattigaste i landet. Är det rimligt? Är det konstigt att Jokkmokksborna tvekar när det gäller en gruva? När man skriver Jokkmokk, speciellt i den här stan och inom miljörörelsen, är det för övrigt ungefär samma sak som att skriva Sápmi. Det förpliktar givetvis också.

Att ta den här striden är alltså ofattbart, om ni frågar mig. Sedan är det ju bra och viktigt att veta att den här fyndigheten finns där, för vem vet – om 200 år kanske ortsbefolkningen som finns där själv hade sökt bearbetningskoncession för en gruva?

I betänkandet lyfts en del reservationer om tillståndsprocesser. Jag tycker inte heller att det är bra när ansökningar tar flera år eller ett decennium, och lika illa är det att en ansökan ligger hos regeringen i åratal. Oavsett vilket beslutet blir är det ju bättre för alla parter att man hostar fram vad man avser att göra.

Att vi ska ha snabbare processer är kanske relevant, men att börja göra om miljöprövningar till att bli lättare eller mindre omfattande kommer bara att leda till mer problem i framtiden. Det är jag övertygad om.

Jag kommer snart att berätta om gruvan i min hemkommun. Jag vill nämna att det när den som öppnade gruvan gick i konkurs första gången fanns 29 miljoner, tror jag att det var, som var till för återställning av allt som man hade åstadkommit och grävt upp. Men alla var överens om att en återställning av området skulle ha kostat minst 290 miljoner. Någonstans finns det alltså anledning att diskutera vad som krävs vad gäller säkerheten för återställning när man vill öppna en gruva.

Nåväl, fru talman! Gruvor behövs, och som jag har försökt berätta är behovet ett annat än för ett tag sen. Det beror på klimataspekten.

Jag kommer ju från en kommun där vi har en gruva, fru talman. Den kom till under solsken och pompa och ståt, och statsministern var där och luktade på malmkoncentratet och konstaterade: Här luktar det pengar. Sedan dröjde det bara en vecka eller två – jag tror att det var två veckor, men jag är osäker – innan gruvan var i konkurs.

Att öppna en gruva kräver stort kapital och långsiktiga investerare. När Northland, som gruvföretaget hette, gick i konkurs fanns det 13 miljarder i skulder – 13 miljarder! Att gruvan är igång i dag är egentligen något av ett mirakel. Man ska ha med sig att några investerare har förlorat mycket pengar och att det är tack vare dem som gruvan i dag finns och är i drift.

Sedan fanns det såklart driftiga personer som av andra orsaker kämpade för att gruvan skulle kunna öppna i stället för att till exempel anrikningsverket skulle monteras ned och säljas utomlands till skrotvärdet. Det skulle ha hamnat i Holland.

Fyndigheterna jag nu pratar om har varit kända i över hundra år. Jag tror att det var i slutet av 1800-talet som man provborrade första gången och visste om att malmkroppen fanns. Ändå krävdes det utveckling i anrikning och annan teknik innan det återigen blev intressant för några investerare.

Jag kommer så väl ihåg alla demonstrationsplakat på första maj på 70-talet, när jag var bara var en grabb. Man såg plakaten där det stod: Bryt Kaunisvaara, annars bryter vi ihop. Det var en valslogan för många partier, för man ville bryta den här malmen. Det har varit ett hopp som byarna runt fyndigheten har haft med sig i decennier och som handlar om att få arbetstillfällen och framtidshopp.

Jag kommer ihåg när gruvan hade öppnat och företaget bjöd på rundvandring i området och i dagbrottet med hjälp av en buss. Min far var då 90 år gammal, men som någon som under hela livet följt turerna kring fyndigheten och kampen för att få till en gruva ville han till vilket pris som helst se gruvan och dagbrottet. Trots att han var 90 bast var det inget annat än glädje och hopp han såg när han insåg att det nu var verklighet och att gruvan var igång. Att det sedan blev nedgång och nystart är ju en annan historia.

Att gruvan nästan unisont fick tummen upp av lokalbefolkningen var på grund av nedgång i decennier och kampen som förts – även den i decennier – för att få till arbetstillfällen och hopp via en gruva. Det är nog svaret på varför protesterna inte växte hos oss. Det var några personer som protesterade, men man gav nästan unisont tummen upp för gruvan.

Tillbaka till min reservation som jag yrkade bifall till, fru talman. I dag när gruvan i till exempel min hemkommun är i drift jobbar drygt 500 personer i kedjan för utvinningen. Det är helt fantastiskt och en räddning för vår kommun, vill jag definitivt påstå, samt innebär givetvis ett rejält tillskott till den kommunala ekonomin. Men vad händer om teknikutvecklingen i framtiden leder till att personalbehovet minskar till hälften, eller mindre än så – kanske en tiondel? Då blir det inte samma gynnsamma effekt för närområde och kommun. Kom ihåg det jag berättade om Jokkmokk!

Därför föreslår vi att mineralavgiften ses över, så att det blir mer kvar till regioner och kommuner av de värden som utvinns ur våra naturresurser. Avgiften borde helst vara regressiv, det vill säga att den blir lägre ju mer du förädlar. Vi måste se någonting annat i framtiden. I dag funkar det eftersom vi har en arbetskraftsintensiv produktion som ger pengar till kommunen, men jag varnar!

(Applåder)

Fru talman! Jag måste nog göra ledamoten Lahti lite besviken, för jag begärde bara replik därför att jag glömde att tala om vilken reservation som Centerpartiet och jag vill stödja. Vi stöder reservation 12, som jag yrkar bifall till.

Jag ber om ursäkt för att jag lockade min fina kollega till talarstolen på det här sättet, men jag kan i alla fall säga att jag hade en praktikant här i förra veckan. Hon sa: Jag och mina klasskamrater tror att ni politiker oftast bara bråkar, och speciellt om ni tillhör olika partier. Sedan fick hon träffa många av er här inne, och hon tyckte att vi visade sådan respekt gentemot varandra. Och jag vill verkligen säga till ledamoten Lahti att han alltid, ända sedan den första dagen jag träffade honom, har visat respekt även om vi inte har haft samma åsikt. Det ska ledamoten ha all heder för.

Sedan delar vi åsikten om mineralavgiften, och jag hoppas att detta – samt återföring av vattenkrafts- och vindkraftspengar – kommer de små kommunerna till gagn.

Fru talman! Tack, Helena Lindahl, för repliken!

Jag tror också att det som är lite unikt i vårt utskott är att vi försöker att hitta samsyn i de frågor där vi har samsyn.

Jag hade hoppats att även Centerpartiet skulle rösta på Vänsterpartiets reservation, som skulle ha lett ett steg närmare en mineralavgift, men det gläder mig att jag hör signaler som tyder på samma sak. Vi vill att mer av värdena som skapas där ute tillfaller regionerna där de utvinns. Som jag sa om Jokkmokk är det inte rimligt att Jokkmokk i dag bidrar med, tror jag, 12–13 procent av energiförsörjningen och ändå är den fattigaste kommunen i hela landet. Det gläder mig att höra sådana signaler.

Fru talman! Nu när jag ändå står här kan jag försöka att drista mig till en slutreplik.

Jag håller med. Många av de kommuner som bidrar till dessa stora värden är, som jag sa i mitt anförande, bland de fattigare kommunerna i Sverige. Det handlar om Jokkmokk, Ragunda och många fler. Samtidigt är det så att en större del av de pengar som kommer från det kommunala utjämningssystemet går till storstadsregioner och inte alls till landsbygden, som det var tänkt från början när systemet kom till på 60-talet.

Många kommunalråd som jag har träffat säger att de har så ont i magen innan löpande räkningar ska betalas i slutet av månaden att de inte kan sova. Så ska det ju inte vara.

Jag hoppas och tror att fler partier i den här kammaren kommer att ställa sig bakom exempelvis att fastighetsskatten från energiproducerande fastigheter ska kunna gå tillbaka till de producerande kommunerna och regionerna. Det vore inte mer än rätt.

När jag nu ändå passar på att stå här uppe kan jag också slå ett slag för att norra Sverige inte ska vara en koloni för resten av landet, som jag upplever att det har varit under lång tid. Är det så att vi ska ha ytterligare etableringar ska också lokalsamhällena få ta del av den vinst som genereras på plats.

Fru talman! Tack, Helena Lindahl, för replikskiftet!

Det pågår givetvis en diskussion om vindkraften. Vi kommer inte att lyckas med vår gröna omställning om vi tror att vi ska ha förnybar elproduktion i de mått vi har om inte kommunerna får en ersättningsmodell som på något sätt tilltalar dem så att de säger ja – annars kommer det kommunala vetot att säga nej. Det gläder mig att många andra också inser detta.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1, så att jag inte glömmer det nu när vi har fått se ett replikskifte som var i väldigt god anda. Jag kan också hålla med de ledamöter som var här uppe, Helena Lindahl och Birger Lahti, om att vi har en god stämning och försöker att hitta lösningar.

Detta är ju ett ämne som vi har debatterat ganska mycket de senaste åren i samband med olika betänkanden, men det är nog så viktigt. Det bevisar också hur viktig den här frågan är. Den är viktig för den gröna omställningen.

Den som lyssnat har tidigare i kväll fått höra om många olika delar som man inte tänker på där mineral och metaller behövs. Då behöver vi ha gruvor som fungerar och bidra med de råvaror och material som vi har som våra resurser.

Kristdemokraterna tycker att vi måste ta ett helhetsgrepp kring frågan, se hela värdekedjan från start till den färdiga produkten och se vårt ansvar i hur vi ska ta hand om det här.

Fru talman! Det här är inte en ny fråga, men det är en angelägen fråga. Vi var med och riktade ett utskottsinitiativ som det beslutades om att rikta härifrån riksdagen till regeringen. Det handlade om att vidta tydliga åtgärder i de fall där Natura 2000-områden krävs vid prövningen av en bearbetningskoncession och om att göra det i samband med prövningen enligt miljöbalken.

Regeringen har fått det här tillkännagivandet, och man ska återkomma till riksdagen senast den 30 juni i år. Jag ser fram emot att få se regeringen agera i den här frågan, för än så länge har det blivit väldigt mycket ord. Vi har hört den nya näringsministern, Karl-Petter Thorwaldsson, som verkligen har lyft upp gruvnäringen. Vi har dock inte sett något resultat, och vi ser att Sverige som nation går åt fel håll.

Här behöver vi gemensamt hitta lösningar för hur vi ska kunna bidra till omställningen och till att det inte tar så lång tid. Det får inte ta så lång tid; det måste bli enklare processer.

Eftersom vi inte har sett så jättemycket hittills väljer vi att rikta ett förslag. Tyvärr har det inte fått bifall från alla partier, men vi kristdemokrater, tillsammans med Sverigedemokraterna, riktar nu ett förslag om att regeringen ser att det inte skulle behövas något Natura 2000-tillstånd vid ansökan om bearbetningskoncession, just för att bidra till en förenklingsresa som ändå behövs.

Fru talman! Jag går även in lite grann på äganderätten. Här ser vi verkligen ett behov av att utveckla markägarens position. Vi ser ett behov av att utreda minerallagen. Äganderättens utsträckning under markytan bör också tittas vidare på.

Vi bör sträva efter att ha en ökad brytning i Sverige för vår egen skull, för EU:s skull och för klimatets skull. Här säger vi också att SGU bör få i uppdrag att göra en kartläggning med just den inriktningen.

Om vi ska bli bättre på att ta till vara Sveriges tillgångar gällande gruv- och mineralnäringen i klimatomställningen behöver brytningen ökas. Vi behöver även titta på återvinningen och få in den i de cirkulära processerna. Båda behövs – vi kan inte tro att det cirkulära kommer att lösa hela omställningen. Vi kommer att behöva nya gruvor, där vi ser de fyndigheter som vi har och tar hand om dem på ett bra sätt. Vi måste göra både och om vi ska kunna leva det liv som vi lever i dag och nyttja de resurser vi har på bästa sätt.

Det handlar alltså inte bara om att vi har stora tillgångar räknat i pengar. Med dessa tillgångar följer ett ansvar att också förvalta och förädla det vi har.

Detta är också en fråga om moral. Vi måste ha ett globalt perspektiv, och vi måste nyttja våra resurser på bästa sätt och ta vårt ansvar med allt vad det innebär.

Det här är viktiga frågor. Detta är inte sista gången vi kommer att debattera den här frågan i den här kammaren, för mycket mer behöver göras.

Fru talman! Det är naturligtvis lite frustrerande att vara så långt ned i talarlistan att man inte får ta repliker på kollegorna i riksdagen.

Apropå det som Moderaterna förde fram om den guldgruva som diskuteras i närheten av Lycksele tänker jag på Öreälven, den skogsälv som går från Stöttingfjället ända ned till Bottenhavet och som är en väldigt fin och värdefull älv med flodpärlmusslor och ett rikt fiske.

Problemet med den guldgruva som Moderaterna förespråkar är att den kommer att påverka Öreälven genom metalläckage. Det blir en stor miljöpåverkan på Öreälven, som dessutom är skyddad som Natura 2000-område.

Jag skulle gärna också ha velat säga några ord till Birger Lahti från Vänsterpartiet om detta med Kaunis Iron. Från början var det Northland Resources som fick tillstånd för gruvan. Då gjordes aldrig någon prövning enligt miljöbalken, eftersom det inte var en miljödomstol som gjorde prövningen. Det finns stora risker med en gruva utan riktiga miljötillstånd.

Fru talman! Det går förstås att prata om Sveriges nästan tusenåriga historia av gruvdrift, som åtminstone några av de borgerliga partierna har gjort här i kammaren. Men Miljöpartiet anser att minerallagen i stället måste lyftas in i framtiden. För vad finns egentligen i vår gruvhistoria? Det finns undanträngda samer och förorenat vatten. Det finns också gruvbolag som gått i konkurs och tvingat staten att gå in och städa upp med skattebetalarnas pengar. Detta finns alltjämt.

Regeringen har sagt ja till en gruva i Kallak, eller Gállok, som det heter på samiska. Det kommer att leda till allvarliga konsekvenser för miljön och samernas rättigheter. Samtidigt som regeringen hanterade förvaltningsärendet om Kallak utbrast näringsministern att han älskar gruvor. Miljöpartiet har anmält näringsministern för det här. Fakta måste komma upp i ljuset. Många journalister har grävt i och granskat detta. Bland annat har DN visat att det finns risk att saker inte gått rätt till.

Näringsminister Thorwaldsson beskrev fyndigheten som den största outnyttjade järnmalmsfyndigheten i Sverige och lyfte fram malmens höga kvalitet vid den presskonferens som regeringen hade. Formuleringen var nästan direkt hämtad från Beowulf Minings material. Olof Martinsson, doktor i malmgeologi vid Luleå tekniska universitet, säger i en intervju i Dagens industri att han inte tror att gruvan kan bli lönsam med de krav som regeringen ställt. Samma forskare har också pekat på att det är en liten fyndighet med låg järnhalt, det vill säga motsatsen till det som näringsministern påstått, samt att inte heller klimatargumentet för gruvan håller, eftersom järnmalmsproduktionen redan är stor i Sverige.

När regeringen tog beslutet om bearbetningskoncessionen i Kallak pekade man på att riksintresset om rennäring och riksintresset om värdefulla mineral var riktiga. I den bedömning man sedan gjorde var järnmalmen uppenbart viktig, medan rennäringen bara var riktig. Rennäringen är en viktig del av det samiska kulturarvet och en ekonomisk verksamhet. Därför satte också regeringen upp de punkter som man kallade unika och långtgående villkor. Frågan är vilken juridisk status dessa villkor har. Kan regeringen ensidigt bestämma kring överenskommelser med samebyar utan att ens komma överens med dem först? Hur rimmar det med konsultationsordningen? Är det att förekomma miljöprövningen?

Fru talman! Häromdagen hörde jag en riksdagsledamot från ett parti högerut nämna Cementaaffären och säga något nedlåtande om länsstyrelsernas miljöarbete. Jag vill med anledning av detta säga att det på Gotland finns en rad överhängande problem kopplade till vatten. Det råder sedan länge vattenbrist, som kan förvärras med klimatförändringarna. Det finns en stor risk att saltvatten tränger in i berggrunden och förstör grundvattenresursen. Gruvnäring och mineralbrytning, som till exempel kalktäkter, påverkar vattenresursen väldigt mycket, vilket till exempel kan påverka förutsättningarna att bruka marken i omgivningarna eller möjligheterna att få dricksvatten i brunnar eller vattentäkter.

Det är mycket allvarligt när vattenresurser står på spel. Det är själva utgångspunkten för att så många gotlänningar och miljövänner har skäl att vara oroliga. Här i Sveriges riksdag satsar vi miljarder på att skydda Gotland militärt. Vi måste också ha större beredskap för att skydda Gotland, dess medborgare och företagare, miljömässigt. Vattentillgången är definitivt en del av det civila försvaret och av totalförsvaret. Högre miljökrav behöver ställas på gruvnäringen.

Innovationskritiska metaller och mineral behövs till elbilar, vindkraftverk och andra produkter för att minska klimatutsläppen. Flera rapporter visar på scenarier med ett kraftigt ökat behov av omställningsmineraler. Det är mineraler som till stor del finns i Kina och Ryssland.

Varje nyöppnad gruva medför mycket stora klimatutsläpp. Tack vare Miljöpartiet har Sverige nu chansen att få ett klimatmål för minskade utsläpp från konsumtion. Detta har stor bäring på mineralpolitiken. Samtidigt är det en enkel matematik att jordens resurser är begränsade. Vi har en planet men konsumerar som om vi hade fyra. De klimatsmartaste åtgärderna är effektivisering, återvinning, återanvändning och – den allra bästa – minskad konsumtion.

Det finns en betydande potential i mineralåtervinning när det gäller metaller. Till skillnad från många andra material behåller metallatomen oftast sin kvalitet och kan cirkuleras många gånger.

Miljöpartiet har tagit initiativ till en forskningsöversikt som riksdagen tagit fram. Rapporten visar att det behövs kraftfulla insatser för en cirkulär ekonomi kopplat till mineralfrågor. Det behövs forskning och teknikutveckling, men också lagstiftning och stimulanser.

Miljöpartiet utesluter inte alls ny gruvverksamhet i Sverige. Men det måste finnas ett bättre – ett fullgott – skydd av miljö, arter och vatten och respekt för samernas rättigheter. I en interpellationsdebatt med näringsministern föreslog jag att man ska utveckla SGU:s verksamhet i Malå för att på ett bättre sätt säkerställa kunskapen om samernas villkor och undvika framtida konflikter. På samma sätt kan man bättre undersöka de förekomster som finns och i ett tidigt skede undvika de sämsta ställena.

Fru talman! Sverige importerar i dag i princip alla innovationskritiska metaller. Det tar tid att minska konsumtionen, öka återvinningen och skärpa kraven på nya gruvverksamheter. Det är därför viktigt att parallellt arbeta för en kraftig skärpning av villkoren för mänskliga rättigheter och miljö vid import av material.

Inom kort kommer riksdagen att ta ställning till en företagslag om mänskliga rättigheter och miljö. Lagen kallas Corporate Sustainable Due Diligence. De borgerliga politikernas argument för att öppna nya gruvor i Sverige är att vi inte ska importera mineraler från Ryssland, Kina eller Kongo. Nu är det upp till dem om det är ett ärligt argument, för om det är det borde de borgerliga driva på en stenhård linje från Sverige vad gäller just due diligence.

Till lagen anser Miljöpartiet att det måste finns gottgörelser och sanktioner så att alla företag ska omfattas av lagen. Jag uppmanar verkligen de borgerliga partierna att också kräva det, för det skulle utveckla vår verksamhet här bättre.

Miljöpartiet arbetar också för att EU:s befintliga konfliktmineralförordning ska få ett skarpt genomförande i Sverige och för att Sverige i första hand ska satsa på minskad konsumtion och i andra hand på ökad återanvändning och återvinning, för att skyddet för människor och miljö ska stärkas i Sverige och i andra produktionsländer. Så tar vi mineralpolitiken in i framtiden.

Jag yrkar bifall till Miljöpartiets reservation, nummer 18.

Fru talman! Jag måste ta tillfället i akt när ledamoten Gardfjell nämner min hemort Lycksele och den stora debatten om gruvan i Fäboliden. Den var säkert igång i 15 år och ägdes av ett företag som gick i konkurs. Detta företag hade alla tillstånd som behövdes för att bryta det guld som finns i ganska stora mängder i en guldåder som går genom Lycksele kommun.

Jag har därför väldigt svårt att förstå varför det nya bolaget i Fäboliden, som ägs av en man som heter Josh Stewart, har behövt vänta i sju år på samma tillstånd som det tidigare företaget hade. Ingen påverkan på naturen har inträffat, och inget har hänt sedan den tidigare ägaren bröt guld i ganska stor omfattning.

Ledamoten Gardfjell kan därför vara säker på att Öreälven kommer att ha kvar sina flodpärlmusslor och fortsätta att vara den turistattraktion som den är i dag, vilket vi i Lycksele kommun är stolta över.

Fru talman! Det är riktigt att Lappland Goldminers gick i konkurs, och tyvärr verkar väldigt många oseriösa företag inom detta område.

Guldbrytning orsakar extremt höga utsläpp av koldioxid, och väldigt stora mängder av material ska transporteras till anrikningsverket. Malmen innehåller ungefär två gram guld per ton, så det är enorma mängder som bryts för att ta fram lite guld. Det är svårt att se hur en sådan verksamhet går att förena med klimatmålen.

Hur ser Moderaterna på frågan om guldgruvor och klimatet? Är det verkligen detta vi borde satsa resurser på i Sverige? Eller borde vi satsa på de mer innovationskritiska metallerna i gruvnäringen?

Fru talman! Jag tycker att det känns fel att kalla Lappland Goldminers för ett oseriöst företag. De startade dessutom upp Svartliden, som ligger i nära anknytning till Fäboliden. Det är det anrikningsverk som tar hand om den malm som Fäboliden tar upp.

Guld är en viktig metall inte bara för oss utan för hela världen, och om man har fått ett Natura 2000-tillstånd och ett koncessionstillstånd redan är utfärdat ska man inte behöva påbörja en process som tar sju år igen. Även om guld inte är en kritisk metall är den som sagt viktig.

Jag måste också rätta ledamoten Gardfjell. Cementa har tillsammans med Region Gotland tagit fram en lösning som ger Gotland ett stort tillskott av dricksvatten. Man upplåter ett vattenmagasin och bekostar ett vattenverk för att vatten ska kunna lagras på ön mellan säsongerna. Det som ledamoten Gardfjell sa om Cementa är alltså inte riktigt med sanningen överensstämmande.

Fru talman! Att prata om sanningen kan vara lite känsligt om man inte riktigt har koll på att det där är ett förslag som inte är verklighet.

Låt oss åter röra oss mot Västerbotten, Öreälven och den gruvbrytning man diskuterar. Det finns risker för metalläckage i Öreälven. Öreälven är ett Natura 2000-område, och man måste ta hänsyn till det. Det finns också stora konflikter med rennäringen.

Jag kan förstå att ledamoten Björnsdotter Rahm tycker att det känns angeläget att det bryts guld i hennes trakter. Kanske kan det bli ett lokalproducerat guldhalsband så småningom, vad vet jag?

Men är det värt att bedriva gruvverksamhet på fel ställen? Är det värt att offra den värdefulla naturen för en guldgruva? Jag skulle i ärlighetens namn kunna ta större ansvar om det var innovationskritiska metaller vi pratade om, men det är det inte. Det är en guldgruva, och i bästa fall blir det några guldhalsband eller guldtackor av detta.

Fru talman! Det här är en bra, viktig och intressant debatt om mineralpolitik. Det handlar om inte mindre än 58 motionsyrkanden och 31 motioner. Jag vill inledningsvis vara tydlig med var vi socialdemokrater står i detta, och därför yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på alla reservationer.

Fru talman! Sverige som nation utmärker sig som varande ett av världens mest anrika gruv- och mineralländer. Detta är en bidragande faktor till vårt välstånd, och jag känner mig stolt över det. Sverige är ett gruv- och mineralland med stor tillgång på både malm och mineral, vilket som sagt i stor utsträckning har bidragit till dagens välstånd. Det är många arbetstillfällen, det är välfärd och det är också utveckling av samhällets tekniska produkter som är helt beroende av metaller och mineral, något som även tidigare talare har pratat om här i dag. Således är gruv- och mineralnäringen en viktig del i formandet av en hållbar värld med hållbara produkter och hållbara tjänster.

Samtidigt ser vi att våra mineral kommer att betyda väldigt mycket i den gröna omställningen, som vi är mitt inne i just nu, och det kommer att efterfrågas ännu mer. Det gäller inte minst innovationskritiska metaller och mineral som är nödvändiga för att man ska kunna utveckla till exempel nästa generations vindkraftverk, elbilsbatterier och en hel del andra produkter. I vår omställning kommer vi i hög utsträckning att vara beroende av tillgången till just dessa mineral, något som också Helena Lindahl talade om tidigare i sitt anförande.

Svensk gruv- och mineralnäring är framstående och betydelsefull både för Sverige och utanför landets gränser. Sverige är en viktig producent av flera metaller och mineral redan i dag. Nyindustrialiseringen och elektrifieringen av vårt samhälle kommer att kräva ännu mer metaller och mineral, och Sverige måste ta sitt ansvar för att utvinna dessa mineral och metaller som är så viktiga i den gröna omställningen. Det är ju även där de nya jobben och framtidens företag skapas.

Fru talman! Ett av de mer kända exemplen på den här framgången är samarbetet mellan SSAB, LKAB och Vattenfall i projektet Hybrit, där man nu har tagit fram världens första fossilfria stål – stål utan kol. Det är en banbrytande revolution för industrin, och det kan också skapa en reell positionsförflyttning i positiv riktning för Sverige och svensk industri i ett konkurrensperspektiv.

Det här är åtgärder som politiken har sett till att ge förutsättningar för. Företagen har gjort sina investeringar, och då är det viktigt ur ett ekonomiskt perspektiv men naturligtvis också i högsta grad ur ett klimatperspektiv att vi underlättar för både gruv- och mineralnäringens insatser.

Fru talman! Som har nämnts här i talarstolen finns det en del utredningar som har startats upp och är på gång att presenteras med konkreta förslag så att det kan bli verklighet. En fråga som har diskuterats i flera år är tillståndsprocesserna och tiden det tar att få tillstånd. Det är regelverk. Det är ekonomiska perspektiv. Men det är naturligtvis också väldigt viktigt att ha med sig detta ur ett klimatperspektiv.

En översyn av prövningsprocesserna behöver göras. Det är jätteviktigt. Men innan en översyn genomförs är det för tidigt att peka ut vem som ska ansvara för vad och när i processen det ska in. Därför är de här utredningarna väldigt viktiga.

Fru talman! Naturvårdsverket har fått ett regleringsbrev så sent som i år, 2022. I det står det att de har i uppdrag att genomföra en förstudie om förutsättningar för att utveckla en myndighetsgemensam vägledning för miljötillståndsprövningen och miljöbedömningsprocessen. Syftet med uppdraget är att möjliggöra en mer enhetlig prövningsprocess nationellt – något som är en del av det vi pratade om tidigare – öka effektiviteten i prövningen samt öka kunskapen och förutsägbarheten när det gäller processens olika steg.

Uppdraget ska genomföras i samråd med Domstolsverket och länsstyrelserna och i samverkan med inte mindre än ytterligare tio myndigheter. Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet senast den 30 juni 2022.

Fru talman! Tillväxtanalys fick i ett regleringsbrev i år i uppdrag att analysera effekterna för näringslivet på kort och medellång sikt av de störningar och chocker som kan uppstå av det krig som i dag pågår mitt i Europa. Det kan få påverkan på marknaderna.

I uppdraget ingår också att analysera effekterna av den ryska invasionen av Ukraina och sanktionerna mot Ryssland och Belarus. Analysen ska ha fokus på handelsflöden, störningar både på insats- och efterfrågesidan och effekter gällande priser som kan stiga till följd av kriget.

Även samhällets ekonomiska konsekvenser ska i stort belysas i detta uppdrag. Man ska också redovisa löpande till regeringen, beroende på hur utvecklingen ser ut framöver.

Fru talman! Jag ska zooma ut och sammanfatta vad jag vill säga här.

Sverige ska vara en stark gruvnation. Vi ska vara stolta över svensk gruvindustri. Vi ska utvinna mineral och metaller på ett hållbart sätt för att klara omställningen på ett bra sätt. Tillståndsprocesserna måste bli mer effektiva och mer förutsägbara. Här är väldigt mycket på gång för att steg för steg få dem mer förutsägbara och mer effektiva.

Den andra delen är som sagt kriget i Ukraina. Det har verkligen satt ljuset på att både vi här i Sverige och EU behöver bli mer självförsörjande på metaller och mineral. Tillväxtanalys har fått i uppdrag att analysera effekterna i näringslivet i Sverige på både kort och medellång sikt av de störningar som kan ske i samband med det fruktansvärda krig som rasar mitt i Europa liksom till följd av det försämrade säkerhetsläget i vårt närområde.

(Applåder)

I detta anförande instämde Anders Frimert (S).

Fru talman! Det är en ära att få vara med i näringsutskottets debatter, och jag vill ställa en fråga till Mattias Jonsson som tydligt lyfter upp att utvinning av mineral är så otroligt viktigt för den gröna omställningen.

Inte ett ord nämnde Mattias Jonsson om återvinning, återanvändning och minskad konsumtion, som är de viktigaste strategierna för att just klara utmaningarna framåt. Varför är inte detta längre en prioriterad fråga för regeringen?

En annan fråga som Mattias Jonsson tog upp, som gläder mig väldigt mycket, är frågan om Hybrit, det vill säga LKAB:s, SSAB:s och Vattenfalls satsning på stål utan kol. Vi är ganska många som är medvetna om att den här satsningen inte hade kommit till om det inte hade varit för den viktiga insats som regeringen gjorde med Industriklivet.

Inför förra valet stod jag i många debatter där många, framför allt på den borgerliga sidan, var helt och hållet motståndare till Industriklivet. Nu är det många som säger att det var just de som stod upp bakom den här utvecklingen.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet satt i regeringen tillsammans då, och det är väl ingen hemlighet att det var Miljöpartiet som drev fram Industriklivet. Finns det någon chans att få ett tack från Socialdemokraterna nu?

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna! Som jag bedömer det är det två frågor.

Den ena som jag vill bemöta och som jag inte håller med om riktigt är påståendet att Socialdemokraterna inte längre lyfter eller driver frågor om cirkulär ekonomi.

En av de viktigare delarna för att klara försörjningen av mineral är just att se till att vi får på plats en bättre cirkulär ekonomi.

Vi måste också jobba med återvinning eftersom det är en stor del av detta. Vi måste ha en kartläggning, som i dag inte finns på ett fullgott sätt, för att kunna göra en bedömning av till exempel hur mycket som går att återvinna.

Våren 2020 beslutade regeringen om en strategi för cirkulär ekonomi. Det är inte så jättelänge sedan. Och i mars 2021 fick SGU tillsammans med Naturvårdsverket i uppdrag att öka möjligheterna för hållbar utvinning av mineral och metaller från sekundära resurser. Det kom en delredovisning så sent som i december 2021, och det kommer en slutredovisning 2023. Regeringen jobbar alltså med full kraft med detta, och man har inte glömt bort det.

Sedan är det möjligt att ledamoten inte uppfattade det jag sa i mitt anförande, men det jobbas i dag fullt ut med pågående processer. Det är jätteviktigt.

När det gäller Hybrit är det en del av att vi har fått igång industrin. Det är många industrier i dag som blomstrar på grund av att regeringen, också tillsammans med Miljöpartiet, har fört en aktiv industripolitik som har varit gynnsam. Där har Socialdemokraterna och Miljöpartiet i många delar gått hand i hand.

Fru talman! Jag tackar för den passningen.

Jag vill absolut säga att jag tycker att det talade ordet är väldigt viktigt i dessa debatter när det gäller just den cirkulära ekonomin. Och jag är fullt medveten om vad Miljöpartiet drev fram när det gäller den cirkulära ekonomin när vi satt i Miljödepartementet och hade mycket tuffa förhandlingar med näringsministrarna redan då.

Jag vill återkomma till en annan fråga som Mattias Jonsson tog upp i sitt anförande och som jag tycker är viktig. Det gäller frågan om effektiva processer. Här vidtog vi också åtgärder. Och det är en del av klimathandlingsplanen att vi ska se över processerna för att få mer klimatsmarta och mer effektiva processer.

Det som är väldigt viktigt i detta arbete är att man inte minskar kraven på miljön utan att man säkerställer att man får mindre byråkrati och att man snabbar på hanteringen. Då krävs det också resurser hos myndigheterna för att processen ska gå fortare.

När de borgerliga partierna beslutade om budgeten i höstas drogs det bort resurser från bland annat länsstyrelserna för att just arbeta med effektivare processer. Det är pengar som vi inte har sett komma tillbaka från Socialdemokraternas sida. Är det verkligen helhjärtat att man arbetar med effektivare processer när man inte stöder myndigheterna i detta arbete?

Fru talman! Jag tackar för frågorna. Om man ska sammanfatta denna debatt upplever jag att det finns ett antal partier mer högerut som vill springa väldigt fort här och som kanske inte fullt ut tar hänsyn till svensk miljölagstiftning så som Miljöpartiet och Socialdemokraterna många gånger hävdar – att vi ska se till att vi har en stark miljölagstiftning i Sverige.

Tidigare i debatten framgick det också att näringsministern har uttryckt att han älskar gruvor. Men i samma mening sa näringsministern att han också älskar svensk miljölagstiftning och att det måste gå hand i hand. Det tycker jag är viktigt att säga.

Vi ska ha effektiva processer. De tar alldeles för lång tid i dag. Men vi måste klara av att göra två saker samtidigt. Vi måste kunna ha effektiva processer men ändå ta hänsyn till svensk miljölagstiftning och de lokala värdena, samernas rättigheter, rennäring och så vidare. Det är jag helt övertygad om att vi kan göra. Men det är inte rimligt att ärenden ligger år efter år eller att man känner att processerna inte är förutsägbara.

Det kan mycket väl vara så att vi också behöver skjuta till ytterligare medel för att vi ska få igång processerna på ett mer effektivt sätt. Men i och med att vi har utredningar på gång som antagligen, med vissa förändringar, kommer att bli verklighet kommer det också att ge svar på vilka ekonomiska medel som behöver skjutas till för att detta ska kunna bli mer effektivt och mer förutsägbart, men som också tar hänsyn till svensk miljölagstiftning.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 5 maj.)