Läkemedel och tandvård

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Den 1 januari i år trädde vår stora tandvårdsreform, tiotandvården, i kraft. Det är en reform som Sverigedemokraterna och Tidöregeringen har tagit fram tillsammans.

Reformen innebär att du som är 67 år eller äldre och behöver laga eller åtgärda dina tänder endast betalar 10 procent av referenspriset. Referenspriset är framtaget av branschen tillsammans med TLV. För behandlingar som inte omfattas gäller det ordinarie högkostnadsskyddet. Alla tandläkare som är anslutna till Försäkringskassan är skyldiga att ta emot dessa patienter.

Jag är stolt över att vi genomför denna reform. Vi talar om en grupp människor som har slitit hela livet. Många har låga pensioner och ibland bristande munhälsa. Nu får de en verklig möjlighet att prioritera sin tandvård. Alltför många har levt med oro, värk och skam. Dålig tandhälsa kan leda till ensamhet och psykisk ohälsa. Ingen ska behöva ställa sig frågan: Har jag råd att äta nästa månad, eller ska jag gå till tandläkaren? Nu får fler råd att gå till tandläkaren.

Låt mig ta ett exempel. Kent, 67 år, pensionär från Vendelsö, har väntat på denna reform. När han nyligen behövde göra en rotfyllning betalade han 410 kronor i stället för 4 100 kronor. Det är en enorm skillnad – pengar som nu kan gå till annat i livet, kanske till veteran-Saaben eller ett årskort till AIK Hockey.

Fru talman! Det har förekommit kritik mot reformen, bland annat från tandläkarhåll. Man menar att referenspriserna är för låga. Men då måste man också ställa frågan: Varför har inte branschen i större utsträckning bidragit med bättre och mer heltäckande underlag till TLV för att säkerställa rätt prisnivåer på olika behandlingar?

Tandvårdspriserna har ökat kraftigt de senaste åren. Riskkapitalbolag har köpt upp kliniker, och marknaden rör sig mot allt större kedjor. När konkurrensen minskar riskerar priserna att pressas upp. Ett vanligt klagomål från patienter är att de inte vet vad behandlingen kommer att kosta. De får otydliga besked, och slutnotan blir betydligt högre än väntat. Här måste informationen bli bättre. Fler behöver känna till Tandpriskollen och jämföra priser. Är det för dyrt – byt tandläkare! Konsumentmakten måste stärkas.

Fru talman! En annan stor utmaning är kompetensbristen inom tandvården. I storstadsregionerna är situationen relativt stabil, men utanför dessa – särskilt i glesbygden – är det svårt att rekrytera personal inom både privat och offentlig sektor. Bristen på tandhygienister är särskilt allvarlig. De utför ett förebyggande arbete som är nödvändigt för en god munhälsa på lång sikt.

Det är positivt att man ökar antalet antagna till tandläkarutbildningarna och gör överintag för att fler ska utbildas, men utbildning räcker inte – vi måste också säkerställa att personalen arbetar där behoven är som störst. I andra länder arbetar man med att skriva av delar av studielånen för den som tjänstgör i glesbygd under ett antal år. Man kan även reservera vissa utbildningsplatser för lokalt sökande för att stärka den regionala kompetensförsörjningen. Det är åtgärder vi bör överväga.

Fru talman! I Sverige ska vi vara stolta över medborgarnas goda munhälsa. Den bygger på ett långsiktigt och framgångsrikt arbete inom barntandvården med kallelser och regelbundna kontroller. Det är också ett ansvar för vårdnadshavare att se till att barn och ungdomar går på sina bokade besök. Här behöver även den privata tandvården ta större ansvar och bidra till att avlasta så att inte hela ansvaret hamnar på Folktandvården.

Tandläkare behöver varierande arbetsuppgifter. Det är viktigt för att de ska vilja stanna kvar i yrket. Att enbart arbeta med till exempel barn begränsar erfarenheten medan en bredare patientgrupp ger större kompetens och utvecklingsmöjligheter.

Med tiotandvården tar vi ett stort steg framåt. Detta är en reform som behöver utvidgas till större delar av befolkningen på sikt. Vi stärker tryggheten för äldre, förbättrar tillgängligheten och visar att tandhälsa är en del av den generella välfärden och att tänderna är en del av kroppen.

Fru talman! Utvecklingen inom läkemedelsbranschen går i en rasande takt. För bara några år sedan hade få kunnat föreställa sig att vi skulle ha effektiva läkemedel mot obesitas, som förändrar livet för många människor. Frågan är vad som kommer härnäst. Vilka genombrott ser vi om fem eller tio år?

Sverige är en ledande life science-nation. Det ska vi fortsätta att vara. Forskning och läkemedelsproduktion är avgörande för vår konkurrenskraft, för jobben och för vår bnp. Men det handlar också om trygghet. Pandemin och oron i omvärlden visar hur sårbara vi är när produktion ligger långt bort. Därför är det ett mycket viktigt besked att staten nu säkrar antibiotikaproduktion i Sverige genom att köpa en fabrik i Strängnäs. I dessa tider av osäkerhet måste vi kunna garantera tillgången till livsviktiga läkemedel.

Fru talman! I dag lever tusentals människor i Sverige med sällsynta diagnoser. De är beroende av särläkemedel och behandlingar som ofta redan finns men inte alltid når patienterna i tid. Här halkar vi efter flera av våra grannländer. Problemet är inte brist på innovation. Problemet är systemet. På den ena sidan har vi TLV och på den andra sidan regionerna och NT-rådet. När två aktörer ska fatta beslut uppstår långa processer. Ibland bromsas införanden med hänvisning till kostnader.

Vi måste våga se helheten. Är det billigast att en människa är sjukskriven, att Försäkringskassan betalar eller att kommunen får ökade kostnader för assistans? Det är ju samma skattepengar, men olika konton. När människor får rätt behandling i tid är det inte bara en kostnad. Det är en investering i livskvalitet, arbetsförmåga och samhällsekonomi.

Det ska inte spela någon roll var i Sverige man bor. Vården ska vara jämlik. Vårdansvarskommittén har föreslagit att staten ska ta större ansvar för läkemedel. Det är ett steg i rätt riktning, men vi är inte där än. Stuprörstänkandet måste få ett slut.

Fru talman! Ett annat område som kräver vår uppmärksamhet är de kliniska prövningarna. Under flera år har de minskat i Sverige. Glädjande nog ser vi nu en försiktig ökning, men vi behöver göra mer. Med bättre samordning, förenklade regelverk och tydligare ansvar kan vi stärka Sveriges position. Det ger patienter tidig tillgång till nya behandlingar och stärker oss som innovationsnation. Detta är också en ekonomisk fråga. En stark forskningssektor skapar tillväxt och framtidstro.

Fru talman! I höstas besökte vi i socialutskottet Skottland för att studera deras modell Pharmacy First. I stället för att först boka läkartid, sedan få recept och därefter hämta ut läkemedlet kan patienten gå direkt till apoteket. Där gör en farmaceut en bedömning och ger rätt behandling och rådgivning. Det frigör läkartid för dem med mer komplexa behov.

Vi har högutbildade farmaceuter. Vi har apotek med generösa öppettider. Vi har kompetensen. Det finns en bred enighet om att detta är en klok reform, men den bromsas fortfarande av vissa aktörer. Den skulle gynna patienter, avlasta vården och stärka effektiviteten.

Fru talman! Under året höjdes högkostnadsskyddet. Det var ett svårt men nödvändigt beslut för att värna systemets långsiktiga hållbarhet. Sedan 2012 har statens läkemedelskostnader ökat med 55 procent. Patienternas kostnader har under samma tid ökat med 21 procent. Den utvecklingen är inte hållbar. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att de sjukaste, som snabbt når frikortsnivån, inte påverkas när de väl nått taket. För dem kvarstår högkostnadsskyddet på 7 117 kronor. Många slår i taket redan vid första uttaget. Det är solidaritet i praktiken. De med störst behov får mest stöd.

Avslutningsvis: En frisk och välmående befolkning är grunden för ett starkt samhälle. Därför måste vi fortsätta utveckla läkemedelspolitiken med både hjärta och helhetssyn.

Fru talman! Tack så mycket, ledamoten, för anförandet! Mycket av det ledamoten sa i talarstolen kan jag skriva under på. Det som gör mig lite fundersam eller förvånad är varför Sverigedemokraterna inte genomdriver det de tycker. Ni tillhör ju ändå regeringsunderlaget.

Nu till några saker jag skulle vilja fråga ledamoten om. Socialdemokraterna står också bakom reformen tiotandvården. Den är bra. Men däremot förstår jag inte varför man ska ge med den ena handen och ta med den andra. För att kunna genomföra den här reformen tog regeringen med SD:s stöd bort den fria tandvården för unga.

Det var fri tandvård upp till 23 års ålder tidigare, och nu har gränsen sänkts till 19 år. Samtidigt tog man bort det dubbla tandvårdsbidraget upp till 27 år, om jag minns rätt. Det skapar trösklar för den här gruppen att få tandvård, kanske speciellt när man är fattig student eller i början av arbetslivet. Min fråga är hur Sverigedemokraterna motiverar införandet av en sådan här reform samtidigt som ni ställer två grupper mot varandra. Varför var ni inte mer generösa och prioriterade att ha kvar ungdomarna i stället för att göra skattesänkningar för höginkomsttagare?

Fru talman! Tack för frågan, Mikael Dahlqvist!

Jag kan börja med att säga så här: Har du inte lyssnat på tandvårdsbranschen, alltså både privattandläkarna och folktandvården? Många ungdomar går inte till tandläkaren på sina bokade besök. Det är en sak. De har inget vårdbehov. Visst, du kan alltid hitta en människa som har druckit energidryck hela livet och inte borstat tänderna. Men ungdomar har god tandhälsa. De går bara till tandläkaren på regelbundna kontroller.

Den grupp som du pratar om, de äldre, har stort tandvårdsbehov. Vi flyttar resurser till den gruppen. Jag tycker inte att vi ställer grupper mot varandra. Det är ni som gör det. Med ert förslag kommer grupperna med störst behov inte att få tider. De kommer att få sitta och vänta på ungdomar som ska gå före. Om en ungdom i dag har gjort regelbundna besök, gått när de blivit kallade och skött och borstat sina tänder två gånger om dagen ska inte de ha behov av vård. Om de har behov av till exempel tandställning och upptäcker det när de är 15 år ställer de sig i kö.

Någon som inte har gått till tandläkaren och börjar gå dit först när de är 20 år kanske får en chock. Men jag ser inga problem med det här. Jag tycker att ni ställer grupper mot varandra. Den grupp som har störst behov kommer att få vänta längst på tandvård.

Jag har själv fått höra av folk från tandläkarbranschen att tiotandvården har blivit en succé. Många äldre har väntat på att det här skulle komma. Det ni gör är verkligen att ställa grupper mot varandra.

Jag vill bara påminna om att använda namn eller ordet ledamot och att inte säga du.

Fru talman! Tack så mycket, ledamoten, för svaret!

Politik handlar om att vilja. Politik handlar om att prioritera. Tidöpartierna har under mandatperioden varit tydliga med att man prioriterar att människor som har mycket ska få mer.

Vi står bakom den här tandvårdsreformen. Ledamoten får inte missuppfatta mitt budskap. Vi står bakom att kostnaderna för tandvård måste vara lägre. Men Sverigedemokraterna har valt att ge skattesänkningar till människor som tjänar över 66 000 kronor i månaden och som inte behöver de pengarna. Det handlar om pengapåsen. Man hade kunnat ge de pengarna till barn och ungdomar.

Sedan håller jag med ledamoten om att de kanske inte som grupp generellt är prioriterade. Men i denna grupp finns det många som har hemskt dålig tandstatus, bland annat på grund av ett växande problem med energidrycker – man varnar mer och mer för konsekvenser i form av karies. Det tror jag att även ledamoten är fullt medveten om.

Det är väl egentligen detta som är min angreppspunkt när det gäller Sverigedemokraterna: Jag tycker helt enkelt att man prioriterar konstigt.

I ditt anförande nämnde du också höjningen av högkostnadsskyddet för läkemedel. Ja, det är klart att om man har valt andra prioriteringar för grupper som kanske inte behöver dem måste man höja för dem som är fattiga. Det är speciellt anmärkningsvärt att man gjorde denna höjning av högkostnadsskyddet just nu, när människor går på knäna på grund av räntechock, inflationschock och hyreschock.

För mig bevisar detta att det rör sig om ett aktivt val – kanske inte det val som vi socialdemokrater skulle ha gjort. Egentligen kvarstår min fråga: Kunde ni ha gjort en annan prioritering med facit i hand?

Fru talman och ledamoten Mikael Dahlqvist! Jag tror inte att vi skulle ha gjort någon annan prioritering. Vi har gjort en bra prioritering. Vi har inlett steget mot tiotandvården i och med detta.

Vi höjde högkostnadsskyddet. Personligen hade jag tyckt att man skulle indexera lite mer varje år. Det hade varit bättre. Det är nödvändigt, för kostnaderna för läkemedel har ökat. Det går inte att ha ett system där det bara rullar på. Till sist kommer vi inte att ha råd; vi måste hålla i pengarna.

Ni tjatar om skattesänkningarna för rika. Problemet är att skattesänkningarna är för alla, hela svenska folket. Med era skattehöjningar kan ni lova de här sakerna, tandvård till ungdomar och allt det. Samtidigt kommer ni att höja skatten för alla, så det blir ett nollsummespel i slutändan.

Herr talman! Jag har lite frågor med utgångspunkt i de ganska spretiga ämnen vi behandlar i dag.

Som nämnts tidigare valde ni att förändra högkostnadsskyddet. Det var ett ganska hårt slag mot väldigt många människor i Sverige. I remissvaren sa väldigt många att detta inte kommer att bli bra – det var nästan alla från Cancerfonden till Apoteksföreningen.

I politik kan man prioritera. När det gäller skattesänkningarna lyfter ledamoten att det rör sig om 25 miljarder under de här tre åren. Det handlar om inkomstskatterna och har främst riktats till dem som har det absolut bäst; det kan man se i vilken tabell som helst. De pengarna hade behövts inom välfärden och kanske för att skydda dem i Sverige som lever och har levt under en extrem ekonomisk press när det gäller priser, hyror och det mesta. Vi har också en ganska hög arbetslöshet.

En fråga till ledamoten är, herr talman: Hur tänkte ni? Hur detta över huvud taget kan bli bra fördelningspolitiskt är för mig en gåta, herr talman.

Herr talman! Tack så mycket, ledamoten Rågsjö, för dina frågor och din replik!

Som jag sa: För den grupp som har störst behov av högkostnadsskyddet, de 20 procent som slår i taket, rörde vi inte taket. Det är detta jag menar. För den grupp som har störst behov är det inte någon jättehöjning vi pratar om.

Jag håller med om att det kan vara grupper som tjänar väldigt mycket pengar. Men vi måste fortfarande ha ett system som håller efter. Det kan inte skena åt båda hållen med så mycket pengar.

Sedan kan jag tycka att vi kanske skulle behöva indexera högkostnadsskyddet lite mer varje år så att vi slipper den här kraftiga höjningen. Om vi ser att priserna enligt KPI går upp måste vi höja lite mer. Det är en lösning.

Herr talman! Jag tackar för svaret.

Jag går vidare till nästa fråga: tandvårdsreformen, som delvis är bra. Det som är dåligt är att man ska betala sina egna undersökningar och så vidare, men vi släpper det.

Socialstyrelsen har tittat lite på det här. Det handlar om de socioekonomiska skillnaderna i tandhälsa. De har gjort det väldigt bra, tycker jag. Skillnaderna är störst bland dem som är födda på 60, 70- och 80-talet och minst bland födda på 40- och 50-talet, säger Socialstyrelsen. Då kan man fundera på om det kanske hade varit bättre att satsa långsiktigt på en tandvårdsreform för hela befolkningen. Det kan jag tycka måste vara målet. Ungefär på samma sätt som hela kroppen borde tänderna räknas in för alla.

Samtidigt drog man bort den avgiftsfria barn- och ungdomstandvården. Ni gjorde så att fler unga får betala själva, helt enkelt. Man har i efterhand tittat på vad som händer med de här ungdomarna. Bland unga människor råder också en väldig arbetslöshet. Det här är människor med studielån och så vidare. Det är 66 procent färre i åldersgruppen som har gått till tandläkaren på grund av att det blir för dyrt för dem. De kanske prioriterar att köpa böcker till sina studier i stället, eller betala sin hyra.

I dag lever människor i extremt pressade situationer, på olika sätt. Det gäller också unga människor. Alla unga människor har inte föräldrar som kan hosta upp några tusen för en undersökning. Den här gruppen var värd att värna, tycker vi. Vad tycker ledamoten?

Herr talman! Tack, ledamoten Rågsjö, för ytterligare frågor!

Jag tycker faktiskt att man har ett egenansvar om man har blivit så gammal. Du får ett allmänt tandvårdsbidrag. Du kan spara det i två år. Undersökningen kostar kanske en tusenlapp. Då kan du faktiskt gå till tandläkaren. Det krävs att du sköter dig också – borstar dina tänder två gånger om dagen och följer rekommendationerna.

Det handlar faktiskt om egenansvar. Jag tycker att den som har passerat 20 år är vuxen och måste ta ansvar för sitt liv. Man kan inte curla med folk hela livet. Dessa ungdomar har ett ansvar. Jag fick tidigt lära mig att det bara är att ta ansvar. Du kan boka en tid och gå till en tandläkare. Om det skulle bli fruktansvärt dyrt går det också att få en avbetalningsplan.

Herr talman! Tack, ledamoten Christian Lindefjärd, för anförandet!

Jag noterade särskilt att ledamoten tryckte på hur viktigt det är att vi har en jämlik vård i hela landet. Men jag kan samtidigt konstatera att det under den här mandatperioden inte har gjorts något arbete för att nå dit.

I dag är det stora skillnader i både tandvård och sjukvård beroende på var i landet du bor. Vi kan se att det på landsbygden är en femtedel som har fast läkarkontakt. Totalt i landet är det en tredjedel. Vi kan se att dubbelt så många dör i åtgärdbara tillstånd på landsbygden jämfört med i stadsområden. Och vi kan se att tandstatusen skiljer sig markant beroende på om du bor på landsbygd eller i stad, där det bland 79-åringar är 75 procent som har fler än 20 tänder kvar i munnen. Bland boende i våra glesbygder är det bara 56 procent. Det är en enorm skillnad.

Det här handlar om vilken politik man bedriver för att nå en jämlik vård över hela landet. Där saknar jag förslag och förändringar från Tidöpartierna, för det har inte blivit bättre under mandatperioden. Det handlar inte minst om tillgången till tandläkarkliniker och vårdcentraler för att få den här jämlika vården.

Så min fråga är: Varför har Sverigedemokraterna inte gjort något för att sluta dessa klyftor under den mandatperiod som har varit?

Herr talman! Tack, ledamoten Christofer Bergenblock, för frågorna och anförandet!

Det positiva är att tiotandvårdens kommuntypstillägg kommer att införas de närmaste veckorna. Det kommer en proposition från regeringen. Bor man i Varberg och är över 67 kommer man att få 10 procent extra, och bor man i glesbygd i Sorsele kommer man att få 20 procent. Detta kommer nu, och det är ett incitament för att folk i glesbygd ska få extra tandläkarhjälp. Ledamoten borde hålla med om att detta är bra.

Det spelar heller ingen roll om man vill åka från glesbygden till Stockholm för tandläkarkontroller eller lagningar. Är man bara 67-plus kommer tandläkaren att få kommuntypstillägget ändå.

Detta kommer att införas de närmaste veckorna. Det är en grej på vägen.

Som jag sa behöver man kanske också ändra lite på utbildningarna och skapa riktade platser. Det är exempelvis ett problem att det under förra året bara var en enda person från hela Östergötland som kom in på tandläkarutbildningen. Det är en brist för Östergötland. Många vill ju gärna flytta tillbaka till sin hemort.

Vi kanske måste ha ett riktat intag, så att en plats riktas så att en person från ett speciellt område ska kunna komma in.

Herr talman! Det är ju väldigt bra att kommuntypstillägget äntligen kommer. Det är sorgligt att vi inte kunde vara med i reformen från start, trots att det var en så viktig del för att ge bättre förutsättningar till våra gles- och landsbygder – vilken form av kommun man nu tillhör. De allra flesta kommuner i Sverige kommer ju nu, om detta genomförs, att kunna få del av kommuntypstillägget.

Det ger bättre förutsättningar för tandvården att bedriva sin verksamhet. Men den viktigaste förutsättningen för tandvården, sjukvården och välfärden i stort är ju tillgången till personal runt om i hela landet. Det har ju inte skett något arbete från regeringens sida för att öka den tillgängligheten.

Från Centerpartiets sida vill vi exempelvis vad gäller tandvården införa ett bastjänstgöringsår som kan förläggas även till våra gles- och landsbygder, så att människor får möjlighet att etablera sig där. Vi vill också se över möjligheten att inrätta flyttbidrag för den som vill flytta ut till välfärdens tjänster i våra landsbygder, och vi vill också titta på frågan om att avskriva studieskulder.

Samtidigt driver regeringen och Sverigedemokraterna en politik som handlar om återvandringsbidrag. Man lägger 2,5 miljarder kronor på att få människor att lämna Sverige. Det är människor som behövs i vård och omsorg. Vi har nu sett ett antal uppmärksammade exempel där personer har tvingats bort från Sverige trots att de redan har fasta arbeten inom vård och omsorg. Detta är en sorglig utveckling, naturligtvis.

Men varför har Sverigedemokraterna inte gjort mer för att få människor att flytta dit där välfärden behöver dem, runt om i våra gles- och landsbygder i Sverige?

Herr talman! Tack, ledamoten Bergenblock, för ytterligare frågor!

Kommuntypstillägget är till för att gynna tandvårdsbranschen i glesbygden. Ledamoten håller väl själv med om att det är jättebra. Alla kommer att få del av det – till och med jag som bor utanför Stockholm kommer att få 10 procent extra när jag blir äldre.

Detta är en grej vi gör, men vi kan inte göra allt. Vi gör mycket, och jag vet att det är saker på gång. Men det kommer att kunna hända saker längre fram också. Det gäller bara att vi får fyra år till.

Herr talman! I dag debatterar vi som sagt läkemedel och tandhälsa. Jag ska börja med läkemedel.

Läkemedel är den är ingen vanlig konsumtionsvara. Den är livsviktig för patienter, speciellt för dem med kronisk sjukdom, för barn och äldre och framför allt för personer med sällsynta diagnoser. Det är en förutsättning för hälsa, funktion och i många fall överlevnad. Just därför kräver läkemedelspolitiken långsiktighet, tydlig styrning och ett konsekvent jämlikhetsperspektiv. Men i dag ser vi tyvärr motsatsen.

Herr talman! Det finns skäl att se över den allmänna förskrivningsrätten. När regelverket missbrukas av vissa förskrivare riskeras både patientsäkerheten och förtroendet för systemet. Därför har vi socialdemokrater i vår budgetmotion tryckt på att detta ska ses över.

Regeringen hänvisar till en pågående utredning. Direktiven är dock inte skrivna, och tidsplanen är osäker. Denna fråga är så viktig, anser vi, att man behöver vidta snabbare åtgärder.

Detsamma gäller den nationella läkemedelsstrategin för 2024–2026. Den är bra: Ambitionsnivån är hög, och det är tydliga mål och så vidare. Men det är väldigt svårt att se några konkreta effekter. Patienter möter fortfarande brist på läkemedel. Det är bristande tillgänglighet. Det är stora regionala skillnader och långsam introduktion av nya läkemedel.

Herr talman! Sedan 2022 har regeringen i omgångar gett Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV, i uppdrag att utreda tillgången till läkemedel för sällsynta sjukdomar. Men det har hela tiden skett på ett tydligt villkor: Statens kostnader får inte öka. Det är ett politiskt vägval med konsekvenser för patienterna.

Det som är anmärkningsvärt är att man i opposition under förra mandatperioden tagit initiativ till flera tillkännagivanden, där man krävde att detta skyndsamt skulle lösas och att man skulle skicka med pengar. Men nu, i regeringsställning och med stöd av Sverigedemokraterna, blundar man helt för frågan.

Sverige hör till de länder i Europa där nya läkemedel introduceras långsammast, eller inte alls, bland annat till följd av våra system och kriterier för hur man ska kunna komma med i förmånssystemet. Detta är allvarligt för patienter med diagnoser. Det betyder att de kanske inte alls får tillgång till läkemedel som finns eller att det dröjer. Det strider egentligen mot principen om lika vård.

Herr talman! Läkemedelsbrist och restnoteringar har varit ett återkommande problem under flera år. Här ska ärligt sägas att detta i många delar är en global utmaning. Samtidigt hade jag också här önskat ett större engagemang från regeringen när det gäller att lösa denna svåra fråga.

Socialdemokraterna anser att vi behöver en bättre nationell samordning och introduktion av läkemedel och behandlingar. Vi socialdemokrater såg redan för flera år sedan behovet av att reformera både beslutsnivåerna och kriterierna för att godkänna nya läkemedel inom subventionssystemet, liksom behovet av en långsiktig och hållbar finansiering.

Eftersom så lång tid har gått menar vi nu att det krävs en ny läkemedelsutredning. Det är dock viktigt att man bygger vidare på den utredning vi tog fram för att få ett samlat grepp och genomarbetade förslag.

Herr talman! I stället har dock Tidöpartierna prioriterat åtgärder som försvagar patienternas ekonomiska skydd. Höjningen av högkostnadsskyddet från 2 900 till 3 800 kronor är ett tydligt exempel. Beslutet fattades trots tydliga signaler om att apoteksanställda regelbundet möter patienter som avstår från att hämta ut sina receptbelagda läkemedel av kostnadsskäl.

Detta är ingen oförutsedd konsekvens, utan det är ett utfall av ett medvetet beslut.

Herr talman! Även apoteksmarknaden visar behovet av förändring. Avregleringen från 2009 har lett till ökad kommersialisering och sämre tillgång i delar av landet. Vi menar att patientnytta måste väga tyngre än marknadslogik.

Därför har vi ett antal förslag, bland annat ökade befogenheter för farmaceuter, bättre förutsättningar för apotek på distans och ett tydligt avståndstagande från korsägande mellan vårdgivare och apotek.

Jag går nu över till att tala om tandvård. En god tandhälsa är en central del av människors hälsa och välbefinnande. En dålig tandhälsa är inte bara stigmatiserande; den kan också leda till allvarliga följdsjukdomar. Trots att tandhälsan generellt har förbättrats kvarstår skillnader mellan olika grupper, och i tandvården är de ekonomiska hindren tydligare än i övrig hälso- och sjukvård.

Detta är oacceptabelt. Tandvården är i dag ojämlik. Vi socialdemokrater står bakom ambitionen i reformen tiotandvården. Att stärka skyddet för dem med stora och långvariga tandvårdsbehov är i grunden rätt väg att gå, men reformen får inte byggas genom att man samtidigt försämrar för andra grupper.

Regeringen och Sverigedemokraterna har valt att finansiera reformen genom besparingar som slår mot unga. Fri tandvård upp till 23 år har tagits bort, och det dubbla tandvårdsstödet har tagits bort. Vi motsätter oss detta. Resultatet riskerar att bli högre trösklar till tandvården just i en ålder då man är känslig ekonomiskt, speciellt om man är student eller är utan arbete.

Herr talman! Redan 2021 lade Socialdemokraterna fram en tandvårdsutredning för att generellt sänka de ekonomiska trösklarna till tandvården. Vår inriktning ligger fast: Vi vill se ett stegvis utvecklat högkostnadsskydd, med start för äldre, och särskilda satsningar för unga. Vi vill inte heller att tandvården för våldsutsatta ska kosta mer än ett vanligt läkarbesök.

Vi anser att regeringen ger med den ena handen och tar med den andra. Vi socialdemokrater vill i stället se en sammanhållen reform för en jämlik tandvård i hela landet och genom hela livet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 18, som handlar om högkostnadsskydd i tandvården, och till reservation 7 om frågor om statligt ansvar för läkemedel.

Herr talman! Jag skulle vilja börja med att berätta om en kampanj jag var på häromveckan. Det var visserligen väldigt kallt ute, men i slutet av kampanjen kom en äldre herre fram som gjorde det hela värt besväret.

Han hade varit på Stadsbiblioteket och skrivit ut ett A4-blad som beskrev den tandvårdsreform som vi nu har genomfört. Han pekade på pappret och förklarade vilka möjligheter detta nu har skapat för honom att få tandvård, och han ville bara tacka för detta. Innan han gick därifrån log han ett stort leende, med en del gluggar i munnen, och sa: Nu ska jag bli ännu snyggare! Så gick han därifrån.

Vi skrattade men insåg samtidigt allvaret i vad politik betyder ute i verkligheten och vilken enorm skillnad den här typen av reformer kan göra i människors liv. Till den här mannen och till andra pensionärer vill jag bara säga: Tack själva – tack för att ni har byggt upp ett av världens absolut bästa länder att leva i!

Herr talman! Svensk hälso- och sjukvård lider inte av brist på idéer. Den lider däremot av fragmenteringar, stuprör och ett lapptäcke av system som inte hänger ihop. Därför har den moderatledda regeringen fokuserat på långsiktiga reformer som stärker systemet i grunden.

En central del i detta är uppbyggnaden av en nationell digital infrastruktur för hälso- och sjukvården. Hälsodatan ska vara tillgänglig i hela vårdkedjan, i kommunal vård, i regional vård och i tandvård, oavsett huvudman. Detta är viktigt för patientsäkerheten, för kontinuiteten i vården och för att vårdens resurser ska kunna användas mer effektivt.

Det handlar inte bara om effektivitet, utan det handlar också om kvalitet. När data kan följas över tid och mellan vårdnivåer skapas helt nya möjligheter till uppföljning, forskning och innovation. Vi kommer att kunna följa långtidseffekterna av behandlingar på ett bättre sätt, både medicinskt och ekonomiskt, och därmed kunna fatta klokare beslut för framtiden.

Herr talman! Svensk läkemedelspolitik står inför nya utmaningar. Den internationella marknaden förändras snabbt, och tillgången till läkemedel påverkas av geopolitik, handelspolitik och globala värdekedjor. Samtidigt ökar behovet av innovation, kliniska prövningar och precisionsmedicin.

Regeringen har därför gett TLV i uppdrag att analysera prissättningssystemet i ljuset av den nya globala situationen. Det handlar delvis om att säkra tillgången till kostnadseffektiva läkemedel men också om att Sverige fortsatt ska vara ett attraktivt lanseringsland. Det kommer att vara avgörande för patienterna, för vården och för forskningen.

Samtidigt stärker vi Sveriges position inom kliniska prövningar genom etableringen av Swetrial, ett nationellt partnerskap som ska stärka Sveriges roll inom kliniska prövningar och life science, och genom uppdrag till Läkemedelsverket och Etikprövningsmyndigheten att effektivisera tillståndsprocesserna.

Vårt mål är tydligt: fler kliniska prövningar i Sverige, kortare ledtider och bättre samverkan mellan myndigheter, regioner, akademi och näringsliv.

Regeringen har dessutom uppdaterat den nationella läkemedelsstrategin och stärkt myndigheternas uppdrag genom regleringsbreven. E-hälsomyndigheten utreder en nationell struktur för läkemedelsavtal, vilket kommer att minska administrationen för regionerna och skapa en mer likvärdig hantering över hela landet.

Herr talman! Cirka 500 000 svenskar lider av ett sällsynt hälsotillstånd. Det tar i snitt sju år att få en diagnos, och även om man har fått en diagnos finns det många som inte får behandling eller medicin i detta land.

Därför har Socialstyrelsen fått i uppdrag att ta fram ett förslag till en nationell strategi för sällsynta hälsotillstånd. Samtidigt fick TLV i uppdrag att analysera förutsättningarna och föreslå verktyg för att stärka tillgången till läkemedel för sällsynta hälsotillstånd. Min förhoppning är att detta kommer att förbättra livet för många av de 500 000 svenskar som berörs. Det är på tiden.

En annan viktig reform blir införandet av ett farmaceutiskt sortiment. Det kommer att stärka apotekens och farmaceuternas roll. Sortimentet kommer att göra det möjligt för apotek att tillhandahålla vissa läkemedel och produkter med tydlig koppling till farmaceutisk kompetens och rådgivning för patienten. Detta kommer att avlasta andra delar av vården och samtidigt öka tillgängligheten för patienter och öka effektiviteten. På detta sätt kommer vi att kunna använda vårdkedjans samlade kompetens bättre.

Herr talman! Sverige ska bli ett land där patienter snabbare får tillgång till nya och effektiva läkemedel. Sverige ska vara ett konkurrenskraftigt land, där forskning och kliniska prövningar sker på plats i stället för på andra sidan jorden och där professionernas kompetens används fullt ut på ett sätt som stärker både patientsäkerheten och tillgängligheten.

Detta är den riktning som regeringen har slagit fast. Det är så vi bygger ett modernt, robust och långsiktigt hållbart läkemedelssystem.

Herr talman! Tack så mycket för anförandet, ledamoten!

Jag håller i stora delar med om det som sades i anförandet om mål och visioner. Problemet med nuvarande regering med stöd av Sverigedemokraterna är dock just att det bara är vackra ord och mål. Man är väldigt beslutsam och genomför skarp politik när det gäller skattesänkningar för rika. På det här området utreder man sig till döds, herr talman.

Redan 2022 började regeringspartierna ge TLV i uppdrag att utreda hur man kan säkerställa att människor med sällsynta diagnoser eller sjukdomar får tillgång till ny, innovativ medicin. Det fanns redan ett antal utredningsrapporter. Vad hände med dem? I stället beställer man nya utredningar.

Den andra problematiken är att när vi satt i regeringsställning – då talar vi alltså om tiden för fem, sex eller sju år sedan – fick vi hela tiden höra från Tidögänget i opposition att vi var för långsamma och för senfärdiga. Ni tog fram utskottsinitiativ på utskottsinitiativ inom det här området.

Nu har snart hela mandatperioden gått, ledamoten, och ingenting händer. Nu målar ni upp en ny bild av visioner och idéer. Trovärdigheten blir inte särskilt stor, tycker jag.

Min konkreta fråga till ledamoten är: Varför har ni inte tidigare genomfört en politik som säkerställer att man får tillgång till läkemedel? Det finns konkreta förslag. Det finns en bild av vad problemen beror på. Och framför allt: Varför har ni inte finansierat kostnaden?

Herr talman! Jag tackar ledamoten Dahlqvist för frågan men också för redogörelsen av Socialdemokraternas eget regeringsmisslyckande.

Ledamoten nämner att Socialdemokraterna hade styrt landet i åtta år innan Ulf Kristersson blev statsminister, och det stämmer. Åtta år hade man på sig, och ändå klarade man inte av att genomföra någonting av det som ledamoten nämner.

Utredningar tillsattes, menar ledamoten. Ja, de tillsattes, men resultaten var inte tillräckligt goda. Detta är ett mönster vi har sett övergripande på politikområdet. Även på exempelvis utbildningsområdet – jag representerade tidigare Moderaterna i utbildningsutskottet – var det tydligt att utredning efter utredning inte gick att göra politik av eftersom de var för dåliga.

Den här regeringen agerar inte på samma sätt, tvärtom. Vi har gett Socialstyrelsen i uppdrag inte att utreda en fråga utan att ta fram ett konkret förslag på en nationell strategi. Sverige är ett av få länder i EU som saknar en nationell strategi. Trots att Socialdemokraterna satt i regeringsställning i åtta år klarade man inte att få en sådan på plats. Vi kommer att få den på plats innan den här mandatperioden är över.

Samtidigt vill jag påminna om att vi dessutom har gett TLV i uppdrag att föreslå konkreta verktyg för att säkra tillgången till läkemedel för sällsynta hälsotillstånd.

Under de här tre åren, skulle jag vilja påstå, har den här regeringen fått betydligt mer gjort på detta område än vad Socialdemokraterna fick under de åtta år de slösade bort.

Herr talman! Tack för ditt svar, ledamoten!

Nu talar vi om den regeringsperiod vi befinner oss i. Men er kritik var otroligt tydlig under den förra mandatperioden. De här problemen dök nämligen inte upp för åtta år sedan, måste vi ärligt erkänna. De dök upp för fyra fem år sedan. Vad gjorde den socialdemokratiska regeringen då? Jo, den tillsatte en jättestor läkemedelsutredning för att se över hela strukturen med subvention av läkemedel och olika beslutsnivåer. Var ligger den utredningens betänkande? Ja, det ligger säkert och skräpar i något skåp hos regeringen. I stället funderar regeringen på att tillsätta en ny utredning.

Det blir lite av en retorisk fråga här. Ledamoten säger att vi bara utredde och utredde och att det blev kassa utredningar, men de flesta utredningar som vi tog fram på slutet har ni ju genomfört reformer på. Ta bara den skyddade yrkestiteln för undersköterskor. Det var en socialdemokratisk utredning. På juridikområdet kom nästan alla era reformer de första tre åren från Socialdemokraterna. Här får man nog granska lite grann vad som är sant och inte sant.

Faktum kvarstår dock: Ett av grundproblemen för att genomföra de mål och visioner som vi är helt överens om när det gäller läkemedel för sällsynta diagnoser, och framför allt när det gäller att få fler läkemedel till Sverige på ett snabbare sätt, stavas pengar. Jag ser inte en bokstav om pengar i regeringens dokument.

Det har snarare varit tvärtom: I varje utredningsuppdrag som TLV har fått av regeringen har det stått att inte får kosta mer. TLV har varje gång svarat att det inte går att genomföra detta om man inte får mer pengar, bland annat för att lösa ut dyra läkemedelskostnader.

Min fråga kvarstår: Var är den skarpa politiken på området?

Herr talman! Jag måste ge ledamoten rätt i två saker.

Det stämmer att Tidöpartierna riktade skarp kritik mot den socialdemokratiska regeringen under de åtta år man inte fick en nationell strategi för sällsynta hälsotillstånd på plats. Vi riktade skarp kritik, och helt ärligt förtjänade ni den. Många europeiska länder är nu inne på sin fjärde, femte eller sjätte version av den här nationella strategin. Vi är den regering som nu kommer att se till att Sverige får sin första nationella strategi på området på plats. I det får ledamoten rätt. Vi riktade kritik, och nu när vi styr handlar vi.

Det andra avseende där jag vill ge ledamoten rätt är att många utredningar på justitieområdet kom från den socialdemokratiska regeringen. Det stämmer. När ni saknade egen majoritet fattade den här kammaren majoritetsbeslut om att tvinga er regering att gå vidare med en hel del av dessa förslag, och ni blev då tvungna att tillsätta utredningar. Det stämmer. Ni satt i regering men saknade majoritet i denna kammare, och vi tvingade er att tillsätta de här utredningarna på det justitiepolitiska området. Sedan kunde vi genomföra den politik som vi påbörjade i denna kammare, följde i regeringsställning och avslutade i denna kammare.

I båda dessa avseenden har ledamoten rätt.

Sammanfattningsvis kan jag säga så här: Det betyder med andra ord att Socialdemokraterna är bra på att prata och att Moderaterna är bra på att göra.

(Applåder)

Herr talman! Jag har några frågor till ledamoten.

Vi är i dag totalt beroende av USA, Indien och Kina för att få in läkemedel, eller delar av produktionen, till Sverige. USA har redan strypt några läkemedel till Europa och Sverige. Detta är direkt livsfarligt. Min första fråga till ledamoten är hur vi ska jobba upp förutsättningar för Europa – och detta måste ske väldigt snabbt – att få hem mer av tillverkningen till Europa och Sverige. Vi måste ha möjlighet att ta fram livsnödvändiga läkemedel om det kommer en kris. Vi kan inte lita på USA i det hänseendet, dessvärre.

Min andra fråga gäller de kliniska prövningarna. Jag tycker att det är jättebra med kliniska prövningar. Det har vi pratat om länge. Problemet har varit att personalen inte har kunnat göra kliniska prövningar i någon större utsträckning, helt enkelt för att det har saknats personal. Hur har ni löst det?

De kliniska prövningar som sker inom hälso- och sjukvården har varit svåra att genomföra. Det har läkemedelsbolagen talat om länge, och det har berott på brist på personal.

Min tredje fråga gäller Vårdansvarskommittén. Det fanns ett antal punkter som handlade om statens förutsättningar att jobba med läkemedel på olika sätt. Den fråga skulle utredas. Utredningen överlämnades i juni 2025. Vårdansvarskommittén har gjort en bra utredning, och det finns mycket att ta av.

Vad har hänt med utredningen?

Herr talman! Ledamoten Rågsjö tar upp viktiga frågor. Jag delar ledamotens oro över den internationella situation vi befinner oss i när det kommer till läkemedel, leveranskedjor och beredskap. Det är oroväckande att det inte går att lita på USA i den här situationen.

Det är därför det har varit så viktigt för TLV att analysera prissättningssystemet i ljuset av den nya globala situationen. Vi behöver såklart titta betydligt mycket mer på vad vi kan göra i förhållande till europeiskt samarbete för att komma längre i att säkerställa produktion av livsviktiga läkemedel, inte minst i fråga om antibiotika.

När det gäller kliniska prövningar gör regeringen en hel del på området. Min förhoppning är att detta kommer att öka attraktiviteten att vilja genomföra kliniska prövningar i Sverige, att attrahera både näringsliv och aktörer på området.

Genom etableringen av Swetrial, detta nationella partnerskap, hoppas jag att vi kommer att höja attraktiviteten. Det gäller också genom den enorma satsning vi gjorde i forskningspropositionen på 600 miljoner på life science. Det kommer att göra skillnad i förhållandena.

Vårt mål är att vi ska få fler kliniska prövningar i Sverige. En av de vanligaste åsikterna vi möter är att processerna är för långa. Det är därför som exempelvis Läkemedelsverket och Etikprövningsmyndigheten har fått i uppdrag att effektivisera tillståndsprocesserna.

Herr talman! Det problem vi står inför när det gäller läkemedel, USA, Indien och Kina, hela kedjan av produktion, är att Sverige blir skört som land. Även EU blir skört.

Det känns som att detta har varit urgent länge, men nu är det extra viktigt att jobba snabbt. Vi måste själva kunna tillverka vissa läkemedel. Vänsterpartiet väckte en motion redan under pandemin om hur vi kan införa förutsättningar att tillverka exempelvis antibiotika, antivirala läkemedel och cancerläkemedel – läkemedel som inte kan anstå. Vi måste titta vidare på detta.

Sedan var det frågan om kliniska prövningar. Jag har haft många kontakter med olika företag i läkemedelsbranschen och hälso- och sjukvården. Problemet är inte att prövningarna inte är attraktiva, utan problemet är att det inte har funnits personal på plats att göra dessa prövningar. Det har inte funnits förutsättningar. När personalen springer för att de har så bråttom i det praktiska arbetet och de är för få på avdelningarna har det inte blivit så mycket tid över för kliniska prövningar. Det är ett problem.

Sedan kommer vi till Vårdansvarskommittén. Det var en bra kommitté. Åtta partier var helt överens om vilka frågor som skulle drivas framåt och tas om hand nationellt. Vi var inte eniga om den statliga vården utan mer om frågorna. Där har jag inte hört ett ljud från den SD-beroende regeringen om vad som har hänt med de stora paketen, och det är lite tragiskt.

Herr talman! Det är en prioriterad fråga för regeringen att stärka svensk robusthet i sjukvårdssystemen och att höja vår beredskap. Det ska delvis ske genom ett utökat europeiskt samarbete och delvis genom en högre inhemsk produktion. Jag tror att jag och ledamoten är överens om att arbetet behöver påskyndas och att arbetet blir mer och mer högaktuellt för varje rubrik vi läser om den internationella situationen.

Att vara fullständigt beroende av länder långt bort som vi inte kan lita på i fråga om livsviktiga läkemedel är inte rimligt. Jag är helt övertygad om att det arbete som regeringen nu genomför med flera uppdrag till myndigheter och andra aktörer för att se till att Sverige blir ett mer attraktivt land för kliniska prövningar, för forskning och för innovation kommer att stärka vårt land i denna mycket svåra tid.

(Applåder)

Herr talman! Vårt beroende av USA, Indien och Kina är totalt. Det är livsfarligt för läkemedelstillgången i Sverige. Europa måste få hem mer av tillverkningen av läkemedel, och Sverige måste kunna tillverka livsnödvändiga läkemedel självt om krisen kommer. Det är den övergripande frågan.

Det är bra att vi i dag är restriktiva när det gäller antibiotikarecept. Det skyddar mot resistens. Men det finns andra läkemedel som samhället har tappat greppet om. Självklart är det bra med läkemedel som lindrar ångest och oro samt gör att depressionen hålls i schack. Men Socialstyrelsens statistik för 2023 visar att 1,2 miljoner patienter hämtade ut antidepressiva läkemedel under 2023. Det är alltså 11 procent av befolkningen. Den största ökningen har varit bland barn och unga.

Vi vill tillsätta en granskning av hur uppföljningen av medicineringen inom psykiatrin kan förbättras och öka patientsäkerheten. Ansvaret faller på politiken att ge bästa möjliga förutsättningar att få hjälp och vård.

Vi vill att regeringen granskar hur medicineringen av depression har utvecklats under en tioårsperiod, om medicineringen har bidragit till en bättre psykisk hälsa i befolkningen. För vuxna sker förskrivningen av antidepressiva läkemedel framför allt inom primärvården. Tillgången till andra behandlingsterapier inom primärvården är inte på topp. Det kan alltså inte uteslutas att primärvården, som följaktligen står för 60–70 procent av nyförskrivningen av antidepressiva läkemedel, har mycket omfattande förskrivning, delvis på grund av att det inte finns samtalsterapeuter på plats.

Förskrivningen av psykofarmaka, i synnerhet ångestdämpande och antidepressiva medel till barn och unga, har ökat markant i Sverige. Det är särskilt problematiskt eftersom forskningen inte på något sätt kan visa hur det har hjälpt eller inte hjälpt.

Det är en allvarlig situation när man ger minderåriga så pass mycket läkemedel på det flagranta sättet. Vi anser att regeringen omedelbart behöver göra en översyn av förskrivningarna till barn och unga och säkerställa att de farmakologiska behandlingarna inte sker på grund av resursbrist inom barn- och ungdomspsykiatrin eller andra överväganden.

Vi vill att regeringen granskar dessa frågor och även tittar på hur de psykiska diagnoserna har utvecklats över tid med koppling till läkemedel. Jag yrkar bifall till reservation 9.

Det finns i Vårdansvarskommitténs slutförslag ett avsnitt om att statens ansvar för läkemedel bör öka väsentligt. Det ska utredas. Det finns bra material i Vårdansvarskommitténs utredning. Det saknas i dag fungerande kostnadsmodeller för dyra och specialdesignade läkemedel och långvariga behandlingar riktade mot små patientgrupper. Därmed riskerar människor med svår och allvarlig sjukdom att bli utan behandling när de inte anses vara tillräckligt kostnadseffektiva. Det är jätteviktigt att dessa frågor resulterar i en jämlik och bra sjukvård.

Vi vill att regeringen i väntan på att man tittar på utredningen från Vårdansvarskommittén ska utreda förutsättningarna för att staten ska ha ett särskilt stöd till regionerna för de behandlingsmetoder och mediciner som är extra kostsamma.

Den 1 juli 2025 förändrades högkostnadsskyddet på läkemedelsområdet så att patienterna nu betalar en högre egenavgift. Det var ytterligare en käftsmäll – det är kanske osäkert om jag får uttrycka mig så, herr talman – från den SD-beroende regeringen mot dem som har det ekonomiskt knappt. Höjningen mötte väldig kritik från en lång rad remissinstanser. Den gjordes också samtidigt med de stora skattesänkningarna för ganska många väldigt rika människor. Vi röstade emot förslaget i riksdagen och anser att höjningen bör dras tillbaka. I vår budgetmotion för 2025/26 avsatte vi resurser till detta.

Tänderna är en del av kroppen, och tandvården bör på sikt ingå i sjukvården. Alla, inte bara de under 67 år som kan betala för dyra behandlingar, ska ha råd att ha bra tänder. Sedan tandvårdsmarknaden avreglerades har priserna stigit kraftigt. Det är förstås en klassfråga.

Vi står bakom tiotandvården. Den är inte problemet. Man måste också ha en plan framåt. Vi har gjort en genomgång av hur mycket den sortens tandvårdsreform skulle kosta och kommer att stå bakom det.

Samtidigt måste jag återigen säga att Socialstyrelsens statistik från 2024 visar att de socioekonomiska skillnaderna i fråga om tandhälsa är störst bland dem som är födda på 80, 70- och 60-talen och lägst bland dem som är födda på 40- och 50-talen. Det är alltså Socialstyrelsen som säger det och inte jag som står och sprider myter. Det är bra att veta.

Någon här i salen sa att man inte ska curla de unga för mycket. Det var ett fantastiskt uttryck: att vi curlar de unga för mycket. Vi curlar dem med 24 procents arbetslöshet. Vi curlar de unga genom att inte kunna erbjuda dem sjysta hyreslägenheter när de inte har råd med annat. Curlar vi de unga? Kan det vara möjligt? Det var fint uttryckt. Jag kommer att använda det i alla mina sociala medier omgående.

Jag tycker att man ska värna om människor. Inte alla unga människor i dag har föräldrar som kan hosta upp pengar för exempelvis tandläkarbesök. Det ska man tänka på. Jag tycker inte att vi curlar de unga i Sverige i dag.

Det är knappast troligt att många unga tittar på denna debatt. Det är snarare de äldre som gör det. Jag tycker att vi i stället ska fundera på vad som händer när unga inte kan gå till tandläkaren, eftersom man har höjt åldersgränsen för det statliga tandvårdsstödet.

I den åldersgruppen var det 66 procent färre som gick till tandläkaren. Man kan fundera på varför de inte gjorde det. Använde de rackarna pengarna till att gå och köpa öl i stället? Vad hände på vägen? Jag tror att de ungdomarna helt enkelt har ganska ont om pengar. Jag kan inte se att vi har curlat specifikt unga människor i Sverige.

Vi vill ha ett verkligt högkostnadsskydd inom tandvården, ett robust system som man kan få fram genom ett antal investeringar under ett antal år. Vi tänker att det ska ingå i den universella välfärdsmodellen.

Vi vill också ha en god fördelningseffekt. Då behövs det tandläkare och tandvårdspersonal. Det har vi skrivit om i andra motioner. En bra början vore att inte utvisa tandläkare eller deras familjer.

Vi vill verkligen se ett högkostnadsskydd inom tandvården, vilket vi tar upp i reservation 19.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Läkemedel och medicintekniska produkter är en självklar och integrerad del av hälso- och sjukvården och omsorgen. När människor blir sjuka måste vården vara nära, tillgänglig och trygg. Det ska gå snabbt att få en medicinsk bedömning. Klarar jag av det med hjälp av egenvård, eller behöver jag primärvårdens eller slutenvårdens insatser?

När egenvård är rätt väg framåt är apoteken en avgörande del av vårdkedjan. De tillhandahåller godkända läkemedel och medicintekniska produkter och bidrar med farmaceutisk kompetens som stärker patientsäkerheten. För oss kristdemokrater är helheten central. Varje länk i kedjan måste fungera.

Herr talman! I dag ser vi allt oftare rest- och bristsituationer för läkemedel, både i Sverige och globalt. Det skapar oro för patienter och stora utmaningar för vården. Därför arbetar regeringen målmedvetet för att stärka läkemedelsberedskapen, minska sårbarheten och mildra konsekvenserna när brist ändå uppstår.

Kristdemokraternas syn är tydlig: En trygg läkemedelsförsörjning, välfungerande apotek och farmaceuternas roll i vårdkedjan är avgörande för att kunna erbjuda behovsstyrd vård på lika villkor i hela landet. Regeringen har därför tagit fram en nationell läkemedelsstrategi för 2024–2026. Strategin fokuserar på tillgång till läkemedel, bättre läkemedelsbehandling och förbättrad samordning inom sjukvården samt på att stärka kliniska prövningar och läkemedelsutveckling i Sverige.

Herr talman! Kristdemokraterna och regeringen satsar kraftfullt på forskning, innovation och life science. Under mandatperioden har vi tagit fram en historiskt stor forsknings- och innovationsproposition. Vi stärker precisionsmedicinen med 80 miljoner kronor till Genomic Medicine Sweden och satsar över 100 miljoner kronor årligen på en jämlik implementering av precisionshälsa i hela landet.

Vi finansierar ett nationellt innovationskluster för avancerade terapier, ATMP, med cirka 80 miljoner kronor för att stärka kompetens, kliniska prövningar och kommersialisering av nya avancerade behandlingar.

Dessutom avsätter regeringen 60 miljoner kronor årligen till det nya nationella partnerskapet Swetrial för att stärka kliniska prövningar i Sverige.

För att korta ledtider och minska onödig byråkrati har Läkemedelsverket och Etikprövningsmyndigheten fått gemensamma uppdrag att effektivisera och samverka kring tillståndsprocesser i nära dialog med regionala biobankscentrum. En utredning om författningsmässiga hinder för kliniska prövningar pågår också.

Herr talman! Tillgången till läkemedel måste fungera även för patienter med sällsynta diagnoser. Därför har TLV fått i uppdrag att stärka tillgången till läkemedel för sällsynta hälsotillstånd. Regeringen arbetar också nära regionerna genom överenskommelsen om statens bidrag till läkemedelskostnader. Där har en gemensam arbetsgrupp bildats för att säkerställa både tillgången till nya effektiva läkemedel och en långsiktigt hållbar prissättning. Det här är bra för patienterna.

Vi stärker den nationella samordningen för läkemedelsavtal och kostnadsreduktioner. En nationell struktur minskar administrationen, skapar mer jämlika arbetssätt och gör det möjligt för patienter i hela landet att samtidigt få tillgång till nya behandlingar.

En sammanhållen nationell digital infrastruktur för vård och läkemedel är också en avgörande framtidsfråga. Strukturerad och säker vårddata möjliggör för bättre uppföljning, snabbare införande av nya behandlingar och ökad användning av real world data, till gagn för både patienter och forskning.

Herr talman! Jag vill nu gå över till tandvården. Kristdemokraterna och regeringen har genom Tidösamarbetet genomfört en av de mest betydelsefulla tandvårdsreformerna på många år. I år infördes ett förstärkt högkostnadsskydd som i praktiken gör tandvården mer lik sjukvården. Regeringen avsätter 3,4 miljarder kronor per år och förstärker nu reformen med ytterligare 379 miljoner kronor för att möta höjda referenspriser.

Vad innebär då detta i praktiken? Jo, att personer som är 67 år och äldre får kraftigt sänkt kostnad för nödvändig tandvård. Staten står för 90 procent av kostnaden, medan patienten betalar 10 procent av referenspriset. En behandling med ett referenspris på 2 000 kronor kommer därmed att kosta den äldre endast 200 kronor. Detta gör skillnad. Det gäller behandlingar kopplade till sjukdom, smärta, trasiga tänder samt rehabilitering och habilitering. För övriga behandlingar gäller fortsatt det nuvarande högkostnadsskyddet.

Herr talman! Detta är en reform som förbättrar munhälsan – och därmed den allmänna hälsan – för tusentals äldre. God munhälsa är ingen lyx utan en del av livskvaliteten. I många fall är munhälsan helt avgörande för nutrition, socialt samliv och hälsan i stort. Ingen äldre ska behöva avstå från tandvård för att plånboken är tunn.

Målsättningen med det förstärkta högkostnadsskyddet är att fler ska kunna gå till tandvården efter behov och inte efter betalningsförmåga. För Kristdemokraterna är det självklart att de äldre med störst behov ska prioriteras. Detta är som vi ser det ett första steg i en reform med flera etapper. Ambitionen är att detta på sikt ska omfatta alla vuxna.

Herr talman! Med detta tar vi ett tydligt ansvar för både läkemedelsförsörjningen och tandvården, med människovärde, trygghet och jämlikhet i centrum.

Herr talman! Låt mig först yrka bifall till Centerpartiets reservation 8 under punkt 3 om statligt ansvar för läkemedel.

Utvecklingen av vacciner och läkemedel var en av de avgörande faktorerna för den befolkningsexplosion som skedde under 1900-talet. Vaccin mot smittkoppor, mässling och tuberkulos har räddat miljontals liv världen över. När penicillinet kom skedde ett paradigmskifte i ordets rätta betydelse för människors överlevnad i lunginflammation och bakteriella infektioner. Antivirala läkemedel har förvandlat hiv från en dödlig epidemi till ett kroniskt men hanterbart tillstånd. Utvecklingen går framåt i rasande takt. Under 2000-talet har framväxten av nya terapier och nya mediciner varit hisnande, med biologiska läkemedel, genterapi och precisionsmediciner.

Men samtidigt som utvecklingen går framåt finns det en motrörelse som misstror mediciner och vacciner. Vi ser det på andra sidan Atlanten, men vi ser det också här i Sveriges riksdag. Även i vårt parlament finns det politiker som tror att såväl klimatförändringar som vacciner är delar av en global konspiration och som är beredda att offra såväl planetens som människornas överlevnad i sitt faktaresistenta vetenskapsförakt. Låt oss gemensamt motverka dessa krafter!

Herr talman! Sedan det statliga apoteksmonopolet omreglerades i Sverige 2009 har tillgängligheten till apotek och mediciner ökat markant i samhället. Vi har gått från omkring 900 till 1 400 apotek. På många platser har apoteken samma öppettider som mataffärerna. Delar av apotekssortimentet återfinns faktiskt i mataffärerna i dag.

Samtidigt är tillgängligheten inte lika god i alla delar av landet. Som vanligt är den sämre på våra lands- och glesbygder. I knappt hälften av våra kommuner har man inte fler apotek nu än före omregleringen. Ett 50-tal apotek får glesbygdsbidrag, och det finns anledning att se över det bidraget igen för att stärka möjligheten till apotek i hela landet.

Även andra förändringar behöver göras. Till dem som vi vill se från Centerpartiets sida hör att man inför konceptet farmaceut på distans. En av de stora svårigheterna på våra landsbygder är nämligen tillgången till farmaceuter, och det blir inte lättare när Tidöpartierna kör ut människor som behövs i vår välfärd. Om farmaceuten träffar kunden digitalt och inte behöver befinna sig på det fysiska apoteket ökar möjligheten att bedriva apoteksverksamhet i hela landet.

Men det finns fler utvecklingsmöjligheter för våra apotek. Det som behövs är ett skifte i synen på apoteken och en insikt om att de faktiskt kan utgöra en mycket mer central del i hela hälso- och sjukvårdssystemet. Därför vill vi från Centerpartiets sida använda apoteken mycket mer strategiskt än vad som är fallet i dag i syfte att avlasta sjukvården och nyttja den kompetens som apoteken sitter på.

Vi vill möjliggöra för farmaceuterna att förlänga recept för vissa läkemedel, så att man som kund inte blir tvungen att söka sig till sjukvården akut om nya mediciner ska hämtas men receptet har gått ut. Vi vill också införa ett farmaceutiskt sortiment, så att vissa läkemedel kan expedieras direkt av farmaceut efter rådgivning.

Vi vill även titta på möjligheten för apotek att fungera som komplement till primärvården för vissa vårdnära tjänster, särskilt på lands- och glesbygder. Det skulle exempelvis kunna handla om monitorering eller vaccinering. Mycket av det här har redan genomförts i Storbritannien under namnet Pharmacy First. Sverige är inte först på området, men det finns ingen anledning för oss att vara sist. Detta är dessutom en viktig del i vår beredskap.

Herr talman! Centerpartiet vill även se ett större nationellt ansvar för hela läkemedelshanteringen i Sverige. I dag delas kostnaderna mellan stat och region beroende på om det handlar om förskrivningsläkemedel eller klinikläkemedel. Vi har också två skilda organisationer för läkemedelsintroduktion: TLV och NT-rådet. Det finns anledning att se över det här systemet och titta på möjligheten till ett samlat nationellt ansvar för läkemedelsfrågan, vilket föreslogs av Vårdansvarskommittén. Den förra sjukvårdsministern hade för avsikt att tillsätta en ny läkemedelsutredning hösten 2025. Nu är det snart vår 2026, och ingen verkar veta vad socialministern, som har tagit över ansvaret, faktiskt tycker i frågan.

Ett annat område där det behövs förändringar handlar om tillgången till läkemedel för sällsynta sjukdomar, så kallade särläkemedel. Det handlar om en patientgrupp med dubbel utsatthet. Dels är det väldigt få som drabbas av de specifika sjukdomarna, vilket gör att de drabbade blir väldigt ensamma, dels är det svårt att få tillgång till verksamma terapier – både för att de är svåra att få fram för läkemedelsbolagen och för att det är svårt att få dem att gå igenom TLV:s nålsöga.

Kommissionen för innovativa särläkemedel har gjort en sammanställning som tydligt visar hur tillgången utvecklats sedan TLV:s nya betalningsmodell infördes i januari 2025. TLV har hittills bifallit två produkter och avslagit tre. NT-rådet har bifallit en och avslagit en, och hälften av produkterna väntar fortfarande på beslut. Detta ligger i linje med tidigare analyser som pekar på långa ledtider och svårbedömda kriterier.

Sverige ligger redan lågt i en europeisk jämförelse, med en tillgänglighet på bara 19 av 66 europeiskt godkända särläkemedel. Regeringens låga prioritering för att lösa den här frågan är inte rimlig.

Sammanfattningsvis är tillgången till läkemedel en fråga om jämlikhet. Vilka läkemedel som förskrivs ska inte bero på vilken region man bor i eller vilken läkare man har. Möjligheten att hämta ut läkemedel ska inte vara avhängigt om man bor på landsbygd eller i våra storstadsområden.

Tillgången till särläkemedel ska inte bero på om man bor i Sverige eller i Tyskland. Alla ska ha rätt till en tillgänglig och jämlik vård, oberoende av vem man är och var man bor.

Herr talman! Jag vill till att börja med säga några ord om liberal borgerlig läkemedelspolitik.

Regeringen har skjutit till miljarder årligen utöver det som tidigare behövdes för människors läkemedel. Läkemedlen blir allt bättre, herr talman. Men naturligtvis kostar detta också pengar och måste få göra det.

Insatser görs nu också för att ännu fler läkemedel ska komma patienterna till del i framtiden. Vi arbetar för fler kliniska prövningar och för fler revolutionerande behandlingar för svåra sjukdomar och sällsynta tillstånd.

Dessutom inför regeringen ett farmaceutsortiment. Läkemedel ska kunna flyttas från receptbelagt med krav på läkarbesök och recept till att i stället bli receptfritt med farmaceutrådgivning. Man använder farmaceuternas kompetens och avlastar samtidigt sjukvården.

Först ut i detta är naloxon nässpray som bokstavligen räddar liv vid opioidöverdoser, men bara har kunnat skrivas ut av läkare och direkt till personer i riskzonen för överdos. Det har inte kunnat skrivas ut till några andra människor runt dessa svårt beroende människorna. Naloxon kan numera efter rådgivning ges till brandmän, fältare och anhöriga. Det är ett viktigt första steg. Men många fler steg behöver tas.

Herr talman! För Liberalernas del är det viktigt att vi inte stannar vid farmaceutsortimentet utan att vi ständigt ser till att ta vara på apotekarnas och farmaceuternas kompetens på våra apotek. De kan spela en betydligt större roll i vårdkedjan.

Vad slutligen gäller just läkemedel är i dag nästan 6 procent av alla läkemedelsförpackningar rest- eller bristnoterade. Regeringen jobbar nu stenhårt med att mota läkemedelsbristen. Den drabbar sjuka människor. Den skapar också en oro. Även om man får sitt läkemedel kan man inte vara riktigt säker på det alla gånger.

De läkemedel vi behöver ska vi ha både i vardag och i kris. Det är en viktig beredskapsfråga. Vi vill öka det nationella ansvaret, stärka lagerhållningen och säkra apotekens och farmaceuternas roll, herr talman.

Så över till tandvården. Svensk tandvård har alldeles för länge dragits med ett systemfel som subventionerat friska munnar mer än dem som har det största behovet. De äldsta och sjukaste i vårt land har många gånger tvingats välja mellan hållbar ekonomi och sin hälsa.

De som har många års tandslitage i kombination med sjukdomar och läkemedel som ger muntorrhet drabbas ju hårdare än vi andra av problem med sin munhälsa, herr talman. Dålig tandhälsa i sin tur ökar högst sannolikt risken för andra allvarliga problem som hjärt-kärlsjukdom och undernäring. Nu äntligen lagar vi hålen i svensk tandvård.

Vid årsskiftet, bara för några veckor sedan, trädde en historisk reform i kraft i Sverige. Seniorer betalar nu bara 10 procent av referenspriset för lagningar och rotfyllningar som de behöver. Sedan står det gemensamma för resten. I genomsnitt beräknas seniorernas kostnader nu mer än halveras från mer än 4 500 kronor till under 2 000 kronor på ett år. Det betyder såklart att fler människor nu kommer att kunna få en frisk mun och därmed många gånger en friskare kropp.

Herr talman! Det stannar inte där. Liberalerna och regeringen har också stärkt det särskilda tandvårdsbidraget för riskgrupper. Vi har gett personal i äldreomsorgen bättre verktyg att hjälpa de allra sköraste med deras munhälsa.

Äntligen är nu behovs- och solidaritetsprincipen införd i tandvårdslagen. Det betyder att tandvården nu får ett tydligt lagstadgat uppdrag att prioritera de patienter som har det största behovet. Egentligen är det obegripligt att det inte har varit så hela tiden.

Steg för steg säkrar vi nu att människor kan leva hela livet. Ingen ska behöva isolera sig och lida av dåliga tänder. Vad gäller läkemedelsfrågorna ska ingen behöva bo på fel sida av en länsgräns och få sämre vård än sin granne. Ingen ska råka drabbas av fel sjukdom, och därför fanns det inte något läkemedel när man kom till apoteket. Det är politik som jag är mycket stolt över.

Herr talman! Det har blivit en ganska lång dag för några av oss som inledde dagen med paneldebatt vid 9 på morgonen. Jag ska fatta mig lite kortare än vad jag hade tänkt och fokusera på de viktiga delarna.

Jag vill börja med att belysa det vi har i vårt särskilda yttrande tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det rör höjningen av högkostnadsskyddet för läkemedel. Det är en fråga som gör mig väldigt orolig.

Höjningen av högkostnadsskyddet för läkemedel har fått tuffa konsekvenser för många samhällsgrupper som har det svårast. Det är ofta personer med funktionsnedsättning eller äldre och de med kroniska sjukdomsbesvär som är de hårdast drabbade.

Jag har ibland reflekterat över en viss bagatellisering som man kan se i kommentarer i sociala medier om att det bara handlar om 90 kronor mer per månad. Men i den totala potten blir det ändå mer pengar i en dyrare vardag för människor som redan har det otroligt kärvt.

Det som har varit oroande för oss och vår farhåga är att det får konsekvenser inte bara ekonomiskt för väldigt utsatta grupper utan kanske också hälsomässigt för att personer helt enkelt avstår från att hämta ut sin medicin för att de inte har råd.

Nu senast såg man till exempel i en enkätundersökning gjord av Riksförbundet Sveriges Makalösa Föräldrar, som kollade med sina medlemmar som är ensamstående föräldrar, att 29 procent uppgav att de avstått från att hämta ut receptbelagd medicin till sig själva på grund av sin ekonomi, vilket är en ökning.

Det anser vi är oanständigt för Sverige. Det är sorgligt att vi har valt att prioritera skattesänkningar framför möjligheten för människor att kunna ha råd med en god behandling.

Det andra jag vill belysa, och där jag yrkar på reservation 5, är en fråga som blivit än mer angelägen med anledning av den geopolitiska situationen vi befinner oss i. Vi kunde i höstas läsa om hur plötsligt Subutex drogs bort från sortimentet.

Utan att vi har exakt allt på bordet – vi fick vi en föredragning i utskottet om det – kan vi anta att de nya reformerna under Donald Trump har påverkat, som Most-Favored-Nation Drug Pricing.

Det här innebär en stor utmaning för läkemedelstillgången i Europa nu och framöver. Detta är en europeisk utmaning. Vi har sett hur vi har gått från att i början av 2000-talet stå för en ganska stor del av läkemedelsutvecklingen i Europa till att ha minskat den markant. En mycket större andel av nya läkemedel tas fram i USA. Med den här typen av politik riskerar det att få förödande konsekvenser framöver för vår tillgång till läkemedel och möjlighet att ha en stark life science-sektor här, i synnerhet i Sverige.

Det här har gjort den situation som vi redan sett som en utmaning än mer akut. Det svenska läkemedelssystemet är nämligen inte anpassat för den snabba utveckling som vi har sett när de gäller läkemedel och nya behandlingar. Jag tänker framför allt på precisionsläkemedel och den typ av särläkemedel som kan ha en avgörande roll för små patientgrupper.

Därför behöver vi komma loss. Precis som tidigare ledamöter har nämnt har det funnits läkemedelsutredningar på plats. Det fanns en stor förväntan när regeringen gav TLV i uppdrag att analysera och föreslå hur vi skulle kunna stärka behandlingen av sällsynta sjukdomar och öka tillgången till särläkemedel. Men då bakbands hela utredningen av att det inte fick kosta mer, vilket gjorde att det blev en besvikelse när vi fick se resultatet.

Nu har Vårdansvarskommittén sagt att man har identifierat ett antal områden där staten behöver ta ett större ansvar. Det gäller bland annat just läkemedel. Vi väntar nu. Vi behöver gå till handling, och vår starka uppmaning till regeringen är att vi måste komma vidare. Klinisk forskning är en del i det hela, men vi måste göra någonting åt det faktum att Sverige ligger i Europas botten när det gäller tillgång till särläkemedel.

Det finns en sak till som jag vill nämna om läkemedel. Det gäller läkemedel och miljö, för det är ett område som tyvärr har stått stilla under den här mandatperioden. Läkemedel är, hela vägen från tillverkning till att vi använder det och till att det kommer ut i våra vattendrag, ett stort miljöproblem och en stor utmaning som vi måste hantera.

Vi har länge väntat på att TLV ska komma med förslag, till exempel konkreta förslag om miljöklassificering eller miljöpremier i förmånssystemet eller andra saker som gör att vi kan skapa incitament för mer miljövänliga läkemedel. Det är till och med så att europeiska läkemedelsaktörer har legat på och efterfrågat att vi tar lead i den här frågan och driver detta i Europa, för det skulle ge en konkurrensfördel. Men här har det stått helt stilla under den här mandatperioden. Detta är något som vi i Miljöpartiet, om det blir ett regeringsskifte, definitivt kommer att ta tag i.

Jag ska korta debatten lite. Vi hade en debatt så sent som i höstas om tiotandvården där jag sammanfattade väldigt mycket av Miljöpartiets politik. Jag instämmer fullt ut i vad ledamoten som pratade om tandvårdsutredningen sa. Egentligen borde vi ha gått vidare med den för att ha mer breda förslag. Det handlar då om att så småningom nå ett mer omfattande högkostnadsskydd, att tandvården allt mer ska omfattas av vårt existerande högkostnadsskydd. Tiotandvården är ett steg i rätt riktning, men den har många brister och utmaningar. Vår vision är givetvis att tänder är en del av kroppen och att vi så småningom kommer dit där alltmer av tandvården ingår i högkostnadsskyddet.

Vi tycker också att det är väldigt oroväckande att man sänkte åldersgränsen för när man inte längre får fri tandvård, för våra goda vanor börjar tidigt. Detta kan få stora konsekvenser för de curlade ungdomarna, om jag får använda det uttrycket.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 februari.)