Idrott och friluftsliv

Fru talman! Jag har sprungit rätt många maratonlopp i mitt liv. Det är väldigt långt. Men oavsett hur loppet gått är det en väldigt speciell känsla att komma in på stadion. Det är känslan av att själv ha lyckats, men framför allt är det känslan av glädje och stolthet hos andra. Man ser några som har sprungit för att stötta forskning om diabetes eller cancer. Man ser några som har klarat det för första gången, och man ser någon som kanske är 80 år gammal och ändå har lyckats springa dessa mil. Man ser någon som är sjuk eller skadad men lyckas ändå. Och sedan kommer eliten, som lever ett helt liv för att lyckas med detta och ägnar väldigt mycket tid åt att vara som bäst när det är tävling.

Idrott och friluftsliv

Sedan finns det cirklar runt själv loppet. Det är arrangörerna - alla de som fixar dricka och mat längs loppet. Det är de som sköter tidtagningen. Det är publiken, som följer och hejar. Det är hotellen som fixar övernattning. Det är sponsorerna som gör det hela möjligt rent finansiellt.

Dessutom finns det ytterligare lopp. Det finns andra idrotter, andra föreningar, andra arrangörer, andra hotell, andra personer och andra sponsorer runt omkring. Det är föräldrar som skjutsar till träningar och matcher och ungdomar som är domare på helger och kvällar.

Svensk idrott och svenskt friluftsliv är en otroligt stor och viktig del av vårt samhälle. Jag tror att vi ibland tenderar att underskatta den, även om vi ofta nämner den med goda ord.

Det finns otroligt mycket bra med föreningslivet i sig och det föreningsliv som finns runt idrotten. Det är bra för samhället. Det är bra för den sociala tilliten, vilket är centralt för att samhället ska fungera. Det är bra för att bryta ensamhet. Det är bra för att stärka demokratin. Föreningslivet löser också många frågor när myndigheterna är lite tröga och har svårt att ställa om, till exempel vid plötsliga kriser. Det har vi sett vid de senaste kriserna, både när det har kommit flyktingar och när det har pågått en pandemi. De bidrar också till mycket annat, alltifrån lokal tillväxt till folkhälsa.

När vi gläds åt alla de externa effekter som idrotten och friluftslivet har får vi inte glömma att det inte skulle ske om vi inte hade idrotten och friluftslivet i sig. Man måste värna egenvärdet för att få ta del av konsekvenserna i alla andra delar av samhället. Det där loppet, den där bordtennismatchen och den där reparationen av fjällstugan är kärnan.

Jag försöker själv ha en bild i huvudet; för att inte glömma den där kärnan ska man inte bara fundera på vilka konsekvenser det får utan också komma ihåg att det i grunden handlar om den där piruetten på isbanan och den där kanotfärden på fjärden. Det egenvärdet måste vara i centrum. Det får många goda konsekvenser. Men allt det andra goda får man bara om man värnar om kärnan och står upp för egenvärdet.

Fru talman! För att idrottsrörelsen i Sverige ska kunna utvecklas behöver vi en politik som förstår betydelsen av att värna idrottsföreningarnas och föreningarnas frihet men som också står upp för ett starkt stöd till svensk idrott och svenskt friluftsliv. Därför vill Liberalerna genomföra en större översyn av de lagar och regler som i dag reglerar idrottsföreningarnas ekonomi, både direkt och indirekt.

Som liberal feminist vill jag också säga att man måste titta ännu noggrannare på de olika förutsättningar som finns för tjejer och killar och damer och herrar när det gäller idrottande. Vi ser det när kommuner prioriterar vilka idrotter de satsar på och vilka hallar som byggs. Vi ser det när man fördelar träningstider, och vi ser det i reglerna för sponsring.

När det gäller just sponsring till idrottsföreningar finns det regler som gör det indirekt dyrare att sponsra damidrott än att sponsra herridrott. Det leder naturligtvis till att man drar in mindre pengar till damidrotten än till herridrotten. Det där måste bort. Det är något som vi har pratat om länge. Det är bra att det nu rör på sig i frågan i skatteutskottet.

På samma sätt som idrotten och friluftslivet ger ringar på vattnet i andra delar av samhället påverkar beslut i andra delar av samhället förutsättningarna för idrottande och friluftsliv. Exempel på det är hur man planerar nya bostadsområden. Hur ser kommunikationerna ut? Var lägger man anläggningarna? Hur ska det gå att ta sig till naturen? Och finns det utrymme för spontanidrott i de nya bostadsområden som byggs?

Även socioekonomiska effekter påverkar. Vissa aktiviteter är otroligt mycket dyrare än andra, och vissa är mindre tillgängliga än andra. Därför vill vi ge Fritidsbanken, en verksamhet som ser till att man effektivt använder begagnad utrustning, bättre finansiering, nationell finansiering, och en trygg och långsiktigt stabil grund.

Vi vill också se en parabank där man i stället för att köpa dyr parautrustning kan testa ny utrustning innan man vet om just den idrotten eller sporten är något för mig. Reglerna för färdtjänst måste också ändras så att de inte står i vägen när man måste ta med sig utrustning för att utföra paraidrott.

Fru talman! Den internationella idrottsvärldens reaktion mot Rysslands krig visar återigen hur nära kopplade politik och idrott är med varandra. Det är en utveckling som lär fortsätta och bli ännu tydligare framöver.

Det är viktigt att Sverige har en tydlig linje. Det ska inte vara några statliga delegationer eller offentliga medel som går till diktaturer eller auktoritära regimer. Mänskliga rättigheter måste gå först - gärna idrott, men först mänskliga rättigheter. Atleter, idrottsföreningar och andra ska ha full frihet att åka på tävlingar, men Sverige som stat behöver inte skicka officiella representanter till verksamheter som på ett eller annat sätt har använts av diktaturer.

Liberalerna vill också att regeringen och idrottsrörelsen ska ha en gemensam strategi för att stärka den svenska närvaron internationellt. Det är bra för Sverige men också för idrotten generellt om fler länder som har demokratisk grund och mänskliga rättigheter i fokus tar plats i viktiga beslutsforum. Sverige måste ha en strategi för detta. Vi ska ha fler representanter i exekutiva positioner där man fattar beslut om viktiga idrottshändelser och var de ska ske, vilka regler som ska gälla och hur man ser till att det blir vettigt utifrån klimatsynpunkt och mänskliga rättigheter.

Fru talman! Till sist vill jag sända ett tack till idrottsrörelsen och friluftslivet för de deras insatser under två otroligt jobbiga år som har präglats av pandemin. De har varit viktiga för många människor och har haft svåra förutsättningar och utsatts för stora utmaningar och ibland svårtolkade beslut. Det har gjort det svårt att planera verksamheten.

Från den politiska sidan har vi försökt hjälpa till. Och vårt engagemang kan inte vara över än. Återstarten kommer att ta tid och kommer att kosta. Det är viktigt att vi i den här kammaren hjälper till och ser till att det finns riktigt goda förutsättningar för att återstarta idrottslivet och friluftslivet i Sverige.

Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reservation 14.

Fru talman! Moderaterna vill se en fungerande och aktiv fritid för människor, ett hälsosamt Sverige. Det kan för en del innebära att idrotta, liksom för föregående talare som tycker om springa långlopp. Jag själv tycker kanske bättre om att lufsa i skogen. Det passar mig bättre. Men fysisk aktivitet i alla dess former är en av de viktigaste faktorerna för såväl fysisk som psykisk hälsa.

En uttalad målsättning bör vara att bygga ett aktivt Sverige som är inkluderande och hållbart för alla invånare. Vi moderater ser att idrotten och friluftslivet är en naturlig och viktig part i detta arbete. Vi vill också se stärkt politik och ett större stöd från staten för att barn och ungdomar ska utveckla sitt idrottande tränings- och tävlingsmässigt till elitnivå. Elitidrotten och elitidrottare fungerar inte bara som goda förebilder för yngre förmågor utan bidrar också till Sveriges roll som idrottsnation.

Fru talman! För Moderaterna är alla barns och ungdomars rätt till idrott viktig. Idrott erbjuder vägar för barn och ungdomar in i sociala sammanhang. De lär sig där att ta ansvar och ta hänsyn till andra samt lägger grunden för en god fysisk hälsa i vuxen ålder. Givet detta behöver hinder kopplade till social, kulturell och religiös bakgrund eller medicinska begränsningar rivas. Initialt bör därför en utredning som kartlägger detta utanförskap tillsättas.

Forskning pekar på att fysisk aktivitet leder till att elever generellt presterar bättre studiemässigt och mår bättre psykiskt. Jag hoppas att det tilltalar alla er elever som sitter på läktaren här i dag. I rapporten från Generation Pep som kom i april 2020 framkom att endast en femtedel av de 9 000 barn och ungdomar som ingick i studien når den rekommenderade mängden om 60 minuter daglig fysisk aktivitet. Ett av fyra barn angav att de har idrottsundervisning en gång per vecka. Jag hoppas att det är bättre i era skolor.

Fru talman! Skolan är den arena som når ut till alla barn och ungdomar, och det är av vikt att skolidrotten kompletteras med fysisk aktivitet så att alla barn, oavsett förutsättningar eller hemmiljö, når upp till WHO:s rekommendationer om rörelse. Genom ökad samverkan mellan skolan, fritidshemmen, idrottsföreningarna och friluftsorganisationerna ges bättre förutsättningar att nå rekommendationerna om fysisk aktivitet.

Staten har, inte minst under de senaste mandatperioderna, pådyvlat idrotten och friluftslivet uppgiften att lösa alla möjliga samhällsutmaningar, som integration, hbtq-frågor, arbetslöshet, miljöproblem med mera. Idrotten gör ett fantastiskt jobb med att försöka emotse dessa krav och förväntningar, men Moderaterna anser ändå att idrotten framför allt måste få vara idrott för idrottandets egen skull, även tävlingsinriktad sådan.

Fru talman! Unga människor, både pojkar och flickor, lever i en medial tid där orimliga kroppsideal ständigt marknadsförs. Unga människor, även inom idrottsrörelsen, far illa av detta. De senaste åren har flera stora idrottsstjärnor berättat om orimliga krav, ätstörningar och psykisk ohälsa. Idrott är en spegling av samhället, och idrottsrörelsen har ett särskilt ansvar att utbilda tränare som stärker sunda kroppsideal och självförtroenden och utövar ett inkluderande och delaktigt ledarskap.

Vad gäller elitidrotten är vi många som följer de internationella tävlingarna såväl sommar- som vintertid. Vi är många som gläds åt framgångarna och medaljerna, bland annat i sporter som vanligtvis kanske inte röner samma stora uppmärksamhet i sportmedier. Det ligger många år av träning och stora ansträngningar bakom idrottarnas deltagande på denna nivå.

Vi behöver en satsning på elitidrott, för på den följer att även breddidrotten blir större. I form av statliga stöd till toppidrotten är Sverige nästan sämst i klassen. De ekonomiska förutsättningarna för både idrottare och tränare på toppnivå är, förutom i de sponsorstarka idrotterna, ytterst sparsamma, icke pensionsgrundande och osäkra socialförsäkringsmässigt.

Moderaterna anser att ett förtydligande av regelverket för idrottsutbildningarna riksidrottsgymnasium och nationellt godkända idrottsutbildningar behöver tas fram.

Fru talman! I det här betänkandet finns också ett kapitel om det viktiga friluftslivet, som stärker och som vi är många som tycker om. I Sverige ägnar sig nio av tio åt friluftsliv minst någon gång per år, och i en undersökning från Mittuniversitetet anger hälften av svenskarna att friluftsliv har påverkat deras val av bostadsort. Själv har jag förmånen att bo i det vackra Dalarna. Vi lyfter ofta fram att vi har naturen alldeles inpå oss, och det får vi faktiskt inflyttning på. Målet för friluftspolitiken måste vara att stödja människors möjlighet att vistas i naturen och utöva friluftsliv.

Friluftslivets organisationer är en viktig del av den svenska demokratin och civilsamhället med ungefär 1,6 miljoner medlemskap fördelade på drygt 7 000 ideella styrelser runt hela Sverige. Paraplyorganisationen Svenskt Friluftsliv organiserar 26 friluftsorganisationer och fördelar i dag regeringens stöd till friluftslivets organisationer. Stödet till Svenskt Friluftsliv fördelas ut via Naturvårdsverket, medan stödet till Riksidrottsförbundet fördelas via Kammarkollegiet.

Vi moderater anser att det vore en bättre ordning om medlen till både idrotten och friluftslivet fördelades via samma kanal. Det skulle ha ett viktigt signalvärde i att både idrott och friluftsliv är viktigt och har stor betydelse för folkhälsan.

Friluftslivet skapar också många tiotusentals arbetstillfällen i Sverige varje år, ofta i glesbygd. Det handlar om såväl försäljning och produktion av friluftsutrustning som resor, uppehälle och naturturism. Den här näringen förväntas öka; det har vi kunnat se under pandemin.

Tack vare allemansrätten har alla också möjlighet att besöka naturen, som är en förutsättning för den ökande naturturismen. Samtidigt menar vi moderater att äganderätten är grundläggande, och vi ser här en risk för konflikter, varför en ökande turism bör ske varligt.

Fru talman! Den snabba urbaniseringen gör att många människor inte längre får samma naturliga kontakt med natur och landskap som tidigare generationer och därmed inte heller får uppleva naturens värden. Många människor i tätort och tätortsnära miljöer samt människor som är nya i Sverige upplever hinder för vistelse i naturen. Det här innebär att stora grupper har svårt att få tillgång till friluftslivet och de värden som det innebär i form av till exempel rekreation, återhämtning och social gemenskap.

Därför är det viktigt att se på hur vi bygger. Vi vet nämligen att antalet besök minskar drastiskt redan om avståndet är längre än 300 meter. Detta gäller speciellt barn, äldre och personer med funktionsnedsättningar. Det är därför viktigt att stadsplaneringen tar hänsyn till parker och grönstrukturer. Den fysiska hälsan gynnas av friluftsliv, där var och en, tillsammans eller i grupp kan ta del av det utbud av friluftsaktiviteter som just han eller hon har intresse av eller som passar ens fysiska förmåga.

Fru talman! Jag ställer mig bakom Moderaternas samtliga reservationer, men för tids vinning yrkar jag bifall endast till reservation 5.

Fru talman! Det finns mycket att säga om idrott och friluftsliv. Det är därför vi har delat upp debatten om betänkandet, där jag kommer att fokusera på idrottsdelen och min kollega Cassandra Sundin på friluftsdelen.

Jag vill även passa på att yrka bifall till reservation 8 om idrottsanläggningar.

Fru talman! Det går inte att förbigå pandemins effekter på idrotten. När samhället stängde ned gjorde även idrotten det. Många kunde ställa om, men trots det vet vi att barn, ungdomar och inte minst ledarna har hittat annat att göra än idrottsträningen. Den stora utmaningen inom idrotten är att locka tillbaka alla barn som slutat och även att få tillbaka alla tränare. Pandemins effekter har vi inte sett slutet av för de här barnen - vi har bara sett början.

En annan grupp som har oroväckande siffror är parasporten. Där har nästan hälften slutat. Den här gruppen behöver idrotten extra mycket i sina liv, inte minst ur ett folkhälsoperspektiv. Vi kan inte blunda och låtsas som att de nog hittar tillbaka till parasporten. Parasportförbundets ordförande Åsa Llinares Norlin pratar om en hälsoskuld, och det är en formulering jag håller med om. Vi måste lägga riktat fokus på att få tillbaka parasportarna till parasporten för att jobba, eller ska jag säga springa, i kapp hälsoskulden.

Vi vet från forskning och kanske till och med av egen erfarenhet att fysisk aktivitet är bra för oss. Bunkeflomodellen gav oss bevis svart på vitt att daglig fysisk aktivitet ökade inlärningsförmågan, ökade koncentrationsförmågan och minskade skador och sjukdomar.

Fru talman! Innan dansen lade jag all min tid på konståkningen. Redan då var det ont om istider. Vi delade anläggning främst med hockeylaget Red Hawks men även med curling- och skridskolaget. Det här är 20 år sedan - 20 år. Vi har blivit fler i landet, men kommunerna har inte mäktat med att bygga fler idrottsanläggningar.

I dag har vi en situation där många av våra anläggningar är i så dåligt skick att det är billigast och enklast att riva för att bygga nytt. Kommunerna har inte längre vare sig kapacitet, förmåga eller kunskap om hur man bygger nya, moderna och framför allt innovativa idrottsanläggningar.

Staten behöver ta ett större grepp och omtag på den här fronten, och det är därför vi sverigedemokrater har motionerat om samt budgeterat för en lokal- och anläggningsfond. Vi har dessutom motionerat om att införa ett nationellt kompetenscentrum för att samla all kunskap som finns om idrottsanläggningar under ett och samma tak. I dag ska kommunerna uppfinna hjulet på nytt varje gång en ny anläggning ska projekteras. Det är mer rimligt att samla all kunskap under ett tak dit kommunerna kan höra av sig för att påbörja projekteringen av en ny anläggning.

Det här är ett förslag som även Riksidrottsförbundet ställer sig bakom, och det är märkligt att vi är det enda partiet i riksdagen som faktiskt lyssnar på branschen i den här brinnande frågan. Anläggningsbristen måste vi lösa snarast.

Fru talman! Nästa regering som utser en idrottsminister hoppas jag lägger mer tid och energi på idrottsfrågorna. Idrotten når nära hälften av vår befolkning, och vi har alla en relation till den antingen som utövare eller som publik och åskådare.

Det finns många bitar att ta tag i inom idrotten, men då behöver vi även en minister som har engagemanget, kunskapen och framför allt tiden till det.

Fru talman! Jag har gjort en liten punktlista på vad som behöver prioriteras utifrån vår politik och hur vi ser på saken.

Nästa regering behöver ta tag i, prioritera men framför allt åtgärda anläggningsbristen. Det måste bli prioritet ett.

Vidare måste konsekvenserna av pandemin utredas och åtgärder vidtas.

Man behöver se över hur splittringen mellan Riksidrottsförbundet och medlemsförbunden som uppstått den senaste tiden med tanke på den nya medelstilldelningen kan lösas.

Vidare måste Macolinkonventionen mot matchfixning skrivas under.

Vi behöver en ny elitsatsning.

Slutligen behöver vi se över färdtjänstlagen så att man kan ta sig dit man ska med sin utrustning för att utöva sin parasport.

Men det absolut viktigaste är att se till att färre blir stillasittande och i stället har en idrott att gå till. Här kan vi samverka ännu mer mellan skolan och idrotten.

Fru talman! Det finns många områden man kan diskutera när vi pratar om idrott och friluftsliv när idrottshjärtat är stort. Men jag tänkte begränsa mig till något som inte låter så idrottsnära, nämligen utvärdering, parasport och i viss mån trygghet.

Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nummer 6 i betänkandet.

Fru talman! Riksdagens kulturutskott gjorde 2017 en utvärdering av statens idrottspolitiska mål med inriktning på barn- och ungdomsidrotten.

I utvärderingen konstaterades det att regeringen inte säkerställt att idrottsanslagen fördelats utifrån fastställda mål och syften. En slutsats var att det behöver göras en översyn. Utformningen av statens idrottsanslag bör ses över för att göra resultaten mer klara beträffande tillgänglighet till idrott för barn och ungdomar ur bland annat ett jämställdhets, jämlikhets och funktionsnedsättningsperspektiv.

Idrott är bra för både det fysiska och det psykiska måendet. Det har flera debattörer varit inne på, och där är vi helt överens. Bland annat är det viktigt att ta reda på varför flickor slutar idrotta tidigare så att effektiva åtgärder kan sättas in så att flickor fortsätter längre med sin idrottsutövning. Vi vill att en utredning görs som tar fram förslag på lösningar för dessa utmaningar så att Riksidrottsförbundet kan få ett tydligare uppdrag att uppnå jämställdhet inom svensk idrott. Då behöver bland annat fördelningen av bidrag och anläggningsinvesteringar ses över ur ett jämställdhetsperspektiv. Även hur agerandet kring idrotten med anledning av coronapandemin har påverkat jämställdheten bör ses över i detta sammanhang.

Även tidigare talare har tagit upp parasporten. Det är något som får mer och mer uppmärksamhet i medierna, vilket är oerhört positivt.

Parasportförbundet, som ingår i Riksidrottsförbundet, hanterar 15 egna idrotter. Tillsammans med specialidrottsförbund finns en mängd andra förbund som hanterar sport och idrott för personer med funktionsnedsättning. Men det är långt ifrån alla ungdomar som har möjlighet att delta i den idrott som finns på orten eller i den idrott de brinner för. Har man en funktionsnedsättning kan man till exempel behöva färdtjänst för att komma till träning, ledsagare för att kunna delta och ledare som är kunniga i parasport. Det är kommunerna som beviljar färdtjänst, men många kommuner godkänner inte vare sig färdtjänst, ledsagare eller inköp av hjälpmedel.

Det är självklart också viktigt att utbildning av ledare för parasport tas på allvar av kommunernas nämnder och styrelser för idrott. Det finns inte heller tillgång till anläggningar där dessa ungdomar kan träna. Anpassade redskap finns inte heller, och ofta får de bekostas av familjen - vilket kan vara kännbart. Kommunernas ansvar är därmed stort.

Svenska parasportare har fått många framgångar i internationella tävlingar, och det har vi tagit del av på ett mycket glädjande sätt. Detta har skett trots att paraelitidrottare har helt andra förutsättningar än de som inte har en funktionsnedsättning. Givetvis handlar det om ekonomiska förutsättningar och också om tillgång till bland annat träningsanläggningar och hjälpmedel. Alla barn och ungdomar behöver aktiveras, och kanske får personer med funktionsnedsättningar än mer nytta av detta eftersom de får delta i ett socialt sammanhang. Här har samhället ett stort ansvar att tillsammans undanröja alla oöverstigliga hinder så att vi får fler att fortsätta att utöva eller komma tillbaka till parasporten.

Fru talman! Närhet till idrott och friluftsliv är viktigt för att fler ska ha möjlighet att vara aktiva. Det kan handla om närhet till idrottsplatser, utegym eller tillgång till skidspår i ett närliggande naturområde. Samhället bör planeras på ett sätt som underlättar för människor att träna och vara ute i naturen. Därför är det viktigt att ta hänsyn till behoven av idrott och friluftsliv i samhällsplaneringen. Det behöver på många håll tas ökad hänsyn till behovet av idrottsytor. För att åstadkomma detta behöver kommunerna ha stor frihet att hitta kreativa lösningar utifrån lokala förutsättningar. Det är då viktigt att ha en dialog med idrottsrörelsen så att det man bygger också är det som efterfrågas och behövs. Det handlar också om frågor som belysning och trygga vägar till dessa platser, vilket är inte minst viktigt ur ett jämställdhetsperspektiv. Ingen ska behöva avstå från att delta i aktiviteter för att dessa platser upplevs som otrygga.

Fru talman! Till sist vill jag skicka med att vi i Centerpartiet tycker att frågan om besöksnäringen och stora internationella idrottsevenemang är positiv för Sverige. Vi tycker att Sverige ska arrangera fler stora internationella idrottsevenemang. För att det ska bli möjligt behöver en långsiktig nationell strategi utarbetas, och det arbetet behöver påbörjas nu.

(forts. § 10)

Fru talman! Det är sista gången denna mandatperiod som vi debatterar idrott och friluftsliv, så det känns som att det är på sin plats att lite grann sammanfatta de senaste åren, som tidvis har varit ganska turbulenta på området.

Vänsterpartiets inriktning är att ge båda dessa områden goda förutsättningar att spela roll i människors liv. Det handlar om att stötta det organiserade föreningslivet men också om att ge människor möjlighet att på egen hand idrotta, få en bättre hälsa och komma ut i naturen.

I början av mandatperioden lade vi fram förslag om en gratis idrottsskola för att alla barn ska få samma chans att prova på idrott, oavsett föräldrarnas ekonomi. Jag vill inte gärna att politiken ska detaljstyra hur föreningarna ska jobba, men lägger skattebetalarna miljarder på idrotten är det också en rättvisefråga att man har en verksamhet som är öppen för så många som möjligt.

Jag vet till exempel att i min förra hemkommun kunde en fotbollsförening hålla avgifterna nere på 200 kronor för de yngsta barnen, medan en annan förening låg så högt som 1 500 kronor över det. Det är väldigt mycket som hänger på inställningen hos ledare och styrelse. Hur ofta ska man träna? Vilken utrustning kräver man? Går det att låna utrustning? Vilken insats krävs från föräldrarna? Måste man sälja saker för att finansiera cuper och läger? Hur bjuder man in till ett ideellt engagemang från fler?

Jag är glad att specialidrottsförbunden ser att detta är frågor som man behöver jobba med, så att de ekonomiska trösklarna sänks. Det är också bra att man från regeringens håll intresserar sig för bidragsmodellen. Vi kunde läsa i det senaste budgetförslaget att regeringen menar att nuvarande bidragsregler, som Riksidrottsförbundet beslutat om, har medfört en fördelning som bekräftar och stärker ojämlikhet och ojämställdhet i samhället till förmån för socioekonomiskt starka områden på bekostnad av områden med socioekonomiska utmaningar samt till förmån för pojkars idrottande på bekostnad av flickors idrottande. De kommer att föra en nära dialog med Riksidrottsförbundet kring dessa frågor, och det välkomnar vi verkligen från Vänsterpartiet.

Men på många håll i landet kan man inte ta in fler barn i sin verksamhet eftersom det inte finns träningstider för fler grupper. Vi från Vänsterpartiet budgeterade för ett investeringsstöd till kommunerna, så att de skulle kunna tillskapa nya hallar för idrott och kunna renovera och tillgängliggöra de befintliga. Vi tycker att det är viktigt att kommunerna och föreningarna också får hjälp med att tänka nytt kring utformningen av idrottsytor. Det är väldigt lätt hänt att man fortsätter att bygga som man alltid har gjort, och i mindre kommuner kan det faktiskt gå decennier mellan planeringar av nya hallar. Vi välkomnar därför de initiativ som har tagits för att se över frågan om ett nationellt stöd liknande det som finns i Danmark. Men jag vill betona att den danska lokala anläggningsfonden ger både ett ekonomiskt stöd och ett kreativt stöd för att planera för morgondagens idrottande. Vi i Sverige behöver också få till båda dessa delar på nationell nivå.

Jag ser i dagens betänkande att vi är fyra partier som lyfter upp frågan i olika varianter. Det som Angelika Bengtsson från Sverigedemokraterna tidigare sa om att de var ensamma om det här stämmer alltså inte, utan det är många partier som tar upp liknande förslag. Jag hoppas att vi kan komma vidare i den här frågan framöver.

Fru talman! Genom åren har vi skrivit flera motioner om hur man kan stärka parasporten och se över regelverk för till exempel färdtjänst så att fler personer med funktionsnedsättning får förutsättningar att kunna träna och tävla. Vi vill till exempel utreda en öronmärkning på 10 procent av idrottsstödet för just parasport. Jag ser att flera partier har lagt fram förslag på området i dag, och det gläder mig.

En viktig del i att få fler att få upp ögonen för parasporten är de fantastiska förebilder som finns inom eliten i de olika idrotterna. Senast under vårvintern, i mars, kunde vi under de paralympiska spelen i Kina ta del av fantastiska insatser då svenskarna tog sju medaljer. Det var väldigt imponerande. Det behövs alltså goda förebilder.

Fru talman! Det går inte att hålla ett anförande om idrott och friluftsliv utan att beröra den pandemi som präglat våra liv under halva mandatperioden. Även om vi helst skulle vilja glömma de restriktioner och begränsningar som vi har haft måste jag förstås säga något om det eftersom vi kommer att leva med efterverkningarna under lång tid.

Det var mycket bra att vi snabbt kunde enas politiskt om nödvändigheten i rejäla stöd till idrotten under pandemin. Nu gäller det att vara vaksam så att man har råd att återstarta utan att höja avgifterna för barn och ungdomar. Vi måste få tillbaka dem som har lämnat idrotten under pandemin, och vi måste locka fler unga att röra på sig och hitta glädjen i idrottandet.

Samtidigt som det organiserade idrottslivet fick sig en rejäl törn öppnades dock en ny dörr för friluftsorganisationerna. När vi inte så lätt kunde göra saker i grupp och inte umgås med varandra inomhus på samma sätt ökade behovet av tillgång till friluftsliv. Reserestriktionerna gjorde också att många semestrade i sin närmiljö, vilket ledde till att trycket på inhemska besöksmål ökade en hel del.

Vi i Vänsterpartiet var snabba med att föreslå ökade resurser för att tillgängliggöra och sköta om landets naturreservat, naturrum, motionsspår, vandringsleder, fjällstationer och så vidare. Vi såg också behovet av att anslå pengar till ökad kollektivtrafik till dessa områden så att fler skulle kunna ta del av landets vackra natur liksom att bryta isoleringen under pandemin och må bättre.

Det ökade fokuset på friluftslivet blottade vissa brister i vårt system. Vi kunde också se att det på många håll i landet fanns ett eftersatt underhåll. Något annat som framgick var att många ledare inom friluftslivets organisationer var äldre och inte kunde vara med på aktiviteterna på samma sätt under pandemin. De olika organisationerna har lyft fram att de gärna vill rekrytera nya ledare för att få en föryngring och förnyelse, men man får inte samma fördelar när det gäller sociala avgifter som idrottsföreningarna får. Detta är en orättvisa som vi behöver göra något åt.

När vi debatterade detta för några veckor sedan noterade jag att vi är tre partier i riksdagen som driver frågan, så jag hoppas att vi kan komma vidare med det framöver.

Fru talman! Ett av de tio nationella målen för friluftspolitiken är Ett rikt friluftsliv i skolan. Det är det enda målet som haft en försämrad utveckling de senaste åren. Friluftslivsdagarna är inte så vanliga längre. Den senaste undersökningen från Skolinspektionen gjordes 2012, och den visade att en mycket liten andel av timmarna inom ämnet idrott och hälsa avsattes för friluftslivsaktiviteter. Och de nya kursplanerna som kommer nu anger inte längre att eleverna ska lära sig om allemansrätten. Vi tycker att detta är en olycklig utveckling. Det här är en grundläggande kunskap som barn behöver få med sig under sin skoltid.

Vänsterpartiet menar också att Skolverket, som är den myndighet som skulle kunna initiera förslag till förbättringar, fortbildning och förtydligade uppdrag till skolverksamma, behöver pekas ut som ansvarig myndighet för att det nationella målet Ett rikt friluftsliv i skolan ska uppnås. I dag är Naturvårdsverket ensam ansvarig myndighet för målet, vilket är olyckligt.

I kulturutskottet har vi nyligen jobbat med en uppföljning av friluftslivspolitiken, och då ställde sig alla partier bakom slutsatsen att vi bör ge Skolverket detta ansvar. Nu finns det därför en möjlighet att snabbt komma fram i den frågan. Jag hoppas därför att ni precis som jag i dag kan ställa er bakom reservation 21, som jag yrkar bifall till.

Fru talman! Fru talman! Jag yrkar bifall till Kristdemokraternas reservation nummer 13.

Innan jag går in på idrotten och friluftslivet vill jag säga något om den tid vi upplevt under pandemin och hur det har påverkat oss alla när det gäller kulturens betydelse. Väldigt många har genom den sorgliga tid vi genomgått upplevt behovet av kultur och insett den enorma betydelse kulturen har för själslivet och för gemenskapen. Den är stor hjälp i ensamheten och som inspiration att gå vidare, och vi har fått ett stort antal nya så kallade kulturkonsumenter.

Många, förhoppningsvis också våra politiker både runt om i landet och här i riksdagen, ser att utan kultur och civilsamhällets olika områden går vi under som medborgare. Tack och lov har kulturen fått mycket stöd under pandemin och även under återstarten. Vi kristdemokrater har ställt oss bakom alla de krisstöd som regeringen tagit fram.

Fru talman! Vår reservation 13 handlar om parasporten, något som flera andra också har varit inne på. Kanske kan jag göra några ytterligare kompletteringar. Vi ser inom detta område behov av ökade resurser. Jag är fascinerad av den framåtanda som finns i Parasportförbundet och deras företrädare, framför allt de idrottare som med begränsad funktionsförmåga vinner stora framgångar nationellt och internationellt. Ett antal nya stjärnor har tänts på himlen.

Det är också spännande att gå in på hemsidan handikappidrott.se och klicka sig fram för att kolla in olika sporter och, om man har en funktionsnedsättning, fundera på vilken sport man vill pröva på. Parasport Sverige organiserar idrott för tre målgrupper: personer med rörelsenedsättning, personer med synnedsättning och personer med intellektuell funktionsnedsättning.

En enig riksdag har vid flera tillfällen tydligt markerat att ett mål för statens stöd till idrotten är idrott för alla. I riksdagens målformulering nämns särskilt personer med funktionsnedsättning.

Regeringen gav i mars 2019 Myndigheten för delaktighet, MFD, i uppdrag att kartlägga den enskildes tillgång till hjälpmedel för fritidsaktiviteter och att kartlägga insatser som leder till att en aktiv fritid för personer med funktionsnedsättning främjas lokalt och regionalt. Uppdraget redovisades i mars 2020 i rapporten Aktiv fritid - Redovisning av ett regeringsuppdrag om att kartlägga lokala och regionala satsningar samt tillgången till fritidshjälpmedel.

Några av slutsatserna i rapporten var att personer med funktionsnedsättning inte har samma möjligheter att ha en aktiv och meningsfull fritid som befolkningen i övrigt, bland annat på grund av dålig ekonomi, otillgängliga transporter och bristande tillgänglighet, att det finns många lokala fritidsaktiviteter där personer med funktionsnedsättning kan delta, men skillnaderna är stora över landet, och att den som behöver fritidshjälpmedel behöver nästan alltid köpa dessa på egen hand. Det kräver både god ekonomi, kunskap och ett driv, vilket inte alla har, och därför blir tillgången till fritidshjälpmedel inte jämlik.

Idrott för personer med funktionsnedsättning sker ofta som en verksamhet skild från andra. Vi menar att det arbete Riksidrottsförbundet har påbörjat i syfte att verka för ökat deltagande i idrottsaktiviteter bland personer med funktionsnedsättning måste påskyndas, eftersom nivån på deltagande i denna grupp ännu är betydligt lägre jämfört med genomsnittet.

Dessutom uppger Riksidrottsstyrelsen att pandemin har slagit särskilt hårt mot just denna målgrupp, vilket bland annat beror på att många personer med funktionsnedsättningar tillhör en riskgrupp eller har aktiviteter som förutsätter tillgång till anläggningar som periodvis stängts ned för att förhindra smittspridning.

Fru talman! Så vill jag slå ett slag för fritidskortet. Det gäller alla barn, och även barn med funktionsnedsättning. Jag ska förklara vad fritidskortet innebär. Någon hade här ett vackert citat: Skolan når ut till alla barn och ungdomar. Det är så med det här kortet. Det ska gälla för alla barn mellan årskurs 2 och årkurs 9.

Vi ser här en möjlighet. Det gäller de barn som inte har varit aktiva och inte har rört sig så mycket. Flera har nämnt det som ett bekymmer. De skulle kanske få en ökad möjlighet. Det gäller de som lever i utanförskapsområden eller socioekonomiskt utanför det vanliga ordinära samhället, om man kallar det så.

Här laddas ett kort med 500 kronor för varje barn i årskurs 2 till årskurs 9. Är det så att man har svag ekonomi måste det inte betyda att man är kopplad till socialtjänsten. Men har man svag ekonomi har man möjlighet att få en summa på upp till 2 400 kronor.

Har man pengarna är inte det här ett problem. Men har man inte medlen blir man utanför. Det är detta som jag som kristdemokrat känner väldigt starkt för. Jag är säker på att det finns, och jag märker också, ett ökat intresse för fritidskortet just för att det är en generell välfärd.

Jag vet att det finns partier här som verkligen tycker om det uttrycket: generell välfärd. Alla ska få del av det. Det uppfylls genom fritidskortet. Vi satsar 850 miljoner från Kristdemokraternas budget på fritidspengen och tror väldigt mycket på den.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor - MUCF, som vi alla här känner väl till - får i uppdrag att ta fram kortet och administrera det. För det har myndigheten 40 miljoner kronor.

Jag avslutar där. Oavsett vilken regering som kommer att styra det här landet kommer jag i varje fall att kämpa för det här kortet framöver, och jag hoppas att det ska införas.

Fru talman! Vi kan konstatera att svensk idrottsrörelse verkligen har prövats de senaste åren. Nu när det mesta återgår till normalitet i våra liv befinner sig fortfarande svensk idrottsrörelse i mångt och mycket i en kris.

Deltagarantalen har sjunkit kraftigt. Utmaningarna att få fler aktiva, fler ledare och fler föräldrar att engagera sig har blivit stora. Pandemin har definitivt påverkat riktningen, något som vi i viss mån såg redan innan.

Vi behöver skapa bättre förutsättningar för svensk parasport. Alltför länge har parasporten behandlats som något separat från svensk idrottsrörelse. Det är dags att skapa bättre förutsättningar och en jämlik svensk idrottsrörelse.

Vi är många som med glädje följer paralympikerna när de tävlar. När det avgörs och vi får stora svenska framgångar gläds vi. Men det kvarstår stora utmaningar för att den svenska idrottsrörelsen ska bli så jämlik som jag, Miljöpartiet och förhoppningsvis alla andra i kulturutskottet och Sveriges riksdag vill. Det borde vara en självklarhet, för vinsterna är väldigt många.

De svenska paralympikerna har genom åren varit många. Men både nuvarande och före detta idrottare vittnar om samma sak: Att utöva idrott med en funktionsnedsättning kräver mycket mer än att bara ta sig till träningsanläggningen och utföra en aktivitet. Rätten till fysisk aktivitet avgörs ofta av om en anhörig har tid, ork och möjlighet att assistera. Det tycker inte vi är rätt.

Många personer med funktionsnedsättning är i dag beroende av färdtjänst. En person som åker färdtjänst kan i dag bli nekad att bli avsläppt vid fritidsaktiviteten i stället för vid hemmet efter skol- eller arbetsdagens slut. På färdtjänstresor får inte heller idrottsspecifika hjälpmedel tas med, som till exempel en extra rullstol, om det är den man behöver för att utöva sin idrott. Det är ganska märkligt.

För att ha möjlighet att kunna delta i idrottsaktiviteter behöver tillgången till assistans och rätten till färdtjänstresor stärkas och allt regelkrångel och olika bedömningar i olika kommuner ses över.

Fru talman! Ett viktigt steg för att stärka svensk parasport är också att tillgängliggöra information om var personer med funktionsnedsättning kan träna. I dag saknar vi en samlad bild av vilka tillgänglighetsanpassade anläggningar som faktiskt finns.

Jag och Miljöpartiet vill att en kommun eller en förening som får någon form av offentligt stöd också ska ha skyldighet att registrera den idrottsanläggningen i den redan existerande tillgänglighetsdatabasen.

Därutöver skulle vi också gärna se att Sveriges Kommuner och Regioner får i uppdrag att göra en omfattande inventering av tillgänglighetsstatusen på idrottsanläggningarna runt om i Sverige. Detta kommer inte bara personer med funktionsnedsättning till gagn utan hela samhället.

För att den svenska idrottsrörelsen ska bli jämlik på riktigt krävs det att den i grund och botten speglar de behov som finns samhället. I dag är det 10-15 procent av befolkningen som har en funktionsnedsättning som innebär att man är i behov av extra stöd vid idrottsutövande. Men av idrottsrörelsens samlade medel är det långt ifrån 10 procent som går till parasporten.

Därmed tror jag att en större andel av medlen som går till idrotten behöver riktas för att skapa bättre förutsättningar för svensk parasport. I vilken form det görs är inte upp till mig som politiker att bestämma. Men jag tror att vi behöver ha en tydligare dialog om det.

Det har också idrottsliga fördelar. Större satsningar leder till fler medaljer, vilket i sin tur leder till ett större intresse och fler utövare. Det är precis som omvänt: Fler utövare leder till ett större intresse, och det leder till fler medaljer. Oavsett vilken riktning vi fokuserar på är det en vinst för folkhälsan.

Det blir tydligt när vi jämför Sverige med till exempel ett land som Nederländerna. Det fördelar pengarna på ett sätt som tydligare speglar befolkningen. Jag kan ta som exempel de senaste olympiska sommarspelen. Där hamnade Sverige på plats 48 i medaljligan. Många av oss var väldigt stolta. Det var fantastiska framgångar. Nederländerna hamnade på plats 5 i medaljligan. Jag är såklart väldigt glad för de framgångar vi har. Men jag ser också att de skulle kunna vara mycket större om vi fördelade medlen på ett annat sätt.

Om en månad går Special Olympics av stapeln. Jag ser väldigt mycket fram emot att få följa de svenska deltagarna och givetvis alla deltagare där.

Vinsterna med ökade satsning på parasporten gäller även för samhället i stort. En person med funktionsnedsättning som tränar är oftare i arbete och behöver assistans i bara hälften så stor utsträckning som en motsvarande person som tränar lite eller inte alls.

I faktiska tal uppskattar Parasport Sverige att det samhällsekonomiska värdet kan vara i storleksordningen 100 000 kronor per år och person som tränar i större utsträckning. Med andra ord är det en stor skillnad, som översatt till samhällsekonomiska värden innebär betydande belopp - även om jag verkligen vill understryka att det viktigaste här är individens rätt att få uppleva rörelseglädje, gemenskap och delaktighet.

Alltför länge har parasporten behandlats som något separat i svensk idrottsrörelse. Det syns i hur individens fri- och rättigheter systematiskt begränsas. I stället är mer resurser och ökade satsningar på fri- och rättigheter en väldigt viktig och riktigt smart investering. Jag är övertygad om att idrottens kraft är så pass stark att den är till för alla.

Fru talman! En annan del i detta betänkande handlar om friluftsorganisationerna och deras förutsättningar. Det handlar om att vistas i naturen. Vi hörde tidigare den moderata ledamoten som gillade att promenera i skogen. Det gör även jag och väldigt många andra. Precis som vi hörde i ett tidigare anförande är det också många som har upptäckt närnaturen under pandemin, även om vi är många som var där även tidigare.

Att vistas i naturen har en avstressande effekt och stimulerar till rörelse. Den avstressande effekten verkar vara särskilt påtaglig för barn som lever i utsatta miljöer, men denna grupp har ofta också lägst tillgång till naturen.

I rapporten Naturklyftan - en klassmarkör för barn och unga visar Svenska Turistföreningen på stora socioekonomiska skillnader när det gäller tillgång till natur. Trots att det inte kostar något att njuta av en promenad i skogen är det personer som saknar ekonomiska resurser som i minst utsträckning kommer ut i naturen. Det handlar om faktorer som att föräldrar uppger att de har begränsat med tid. Det är en faktor som är väldigt tydlig. En annan är kunskap.

Friluftsorganisationerna erbjuder möjligheter för barn och unga att komma ut i naturen och lära sig mer om natur och friluftsliv. Att deras verksamhet är fri från tävlingsmoment gör dessutom att den fungerar för många och lätt kan anpassas efter barnens förmåga.

I ljuset av detta är det märkligt att staten har valt att ge friluftsorganisationerna sämre förutsättningar än de organisationer som erbjuder idrottsaktiviteter. Bidragen till friluftsorganisationerna har under lång tid utvecklats sämre än de som går till idrottsföreningarna. Idrottsföreningarna har dessutom möjlighet att anställa ledare med skatterabatt, vilket leder till att friluftsorganisationerna inte har möjlighet att anställa ledare i samma utsträckning.

Regeringen har aviserat stora höjningar av bidragen också till friluftsorganisationerna, vilket vi välkomnar. Men detta löser inte hela situationen. Idrottsföreningarna gör en fantastisk insats och är värda det stöd de får, men vi behöver inte göra skillnad på vilken typ av förening barnen väljer att engagera sig i.

Fru talman! Miljöpartiet har två reservationer i betänkandet, och jag står givetvis bakom båda två. Men jag väljer att yrka bifall till reservation nummer 15 under delen om parasport.

Fru talman! Idrott handlar om motion och rekreation. Det är ett främjande av den fysiska och psykiska hälsan där utövarens färdighet, prestation och insatser många gånger kan mätas. Men idrott som folkrörelse - det är en fråga om delaktighet, gemenskap och en plats för unga att växa i sin identitet.

Med sina 3,3 miljoner medlemmar, 880 000 ledare, 19 000 föreningar, 71 specialförbund och 210 idrotter är idrottsrörelsen Sveriges största folkrörelse. Dess främsta syfte är förstås själva idrottsutövningen i förening.

Fru talman! Idrottsrörelsen kan inte förväntas bryta konsekvenserna av den ekonomiska ojämlikheten. Den kan varken motverka bostadssegregationen eller skolsegregationen. Men den kan vara en katalysator för den enskilde. Den kan ge hopp till ett helt bostadsområde - och i bästa fall ett helt land.

Det är lite som den legendariske föregångaren, NHL-spelaren och Svenska Ishockeyförbundets numera nyinvalde spelare i Hall of Fame, Ulf Lill-Pröjsarn Nilsson, sa vid ceremonin: Jag förlorade min farsa när jag var 13 år. Jag visste inte vad jag skulle göra. Men hockeyhallen kunde man alltid cykla till.

Där ute i vårt samhälle finns det många unga som Lill-Pröjsarn, som också skulle behöva få ta cykeln till hockeyhallen, baskethallen eller fotbollsplanen. Och det handlar inte bara om att möta lagkamraterna och uppleva gemenskapen utan också om att få möta en engagerad tränare som ser en och drillar en.

Idrotten gör verkligen något med ett lokalsamhälle. Den kan bygga upp självkänslan, stoltheten och identiteten. Jag minns särskilt vad det betydde för unga grabbar i norra Stockholm när AIK vann SM-guldet 2018 med lagkaptenen Henok Goitom från Husby. Jag vet vad det betyder nu att en av dem som haft just Henok Goitom som sin stora förebild är landslagsspelaren i fotboll Alexander Isak, som också är från norra Stockholm.

Samma sak går egentligen att säga om många exempel. Vimmerby har namngett sin fotbollsanläggning till Asllani Court, och Marbäck och Ulricehamn stoltserar över Pia Sundhage, Ö-vik över Peter Forsberg, Pajala över Charlotte Kalla, Joesjö över Stenmark - ja, listan kan göras hur lång som helst. Hur stämningen nu är i Karlstad och Luleå kan man bara ana. Det är SM-final i kväll!

Jag är alltså fast övertygad om att idrotten inte bara erbjuder gemenskap utan också ger de essentiella mänskliga och samhälleliga insikterna. Ett exempel är det som hela basketvärlden fick se under 90-talet, när tränaren Phil Jackson behövde förklara för världens bästa basketspelare genom tiderna att han aldrig kommer att gå till historien om han inte börjar passa bollen. Han måste alltså lita på sina lagkamrater för att kunna bli historisk. Det finns nämligen en anledning till att man är fem basketspelare på plan.

Chicago Bulls gick till historien och blev det som man kallar ett dynastilag. Alla spelares styrkor användes, och de kom att dominera samtliga ligamästerskap i ett helt decennium. Det är lärdomar man kan fundera över i samhället: Vad händer när vi börjar använda varandras styrkor?

Det finns en risk att jag brer ut mitt basketintresse över kammaren, så jag ska fatta mig kort på detta område. Men jag tror ändå att många av oss är formade av just de här idrottstränarna. Det är de som förklarar för en att man måste kämpa hårt, att det inte finns några genvägar till att bli bättre och att övning och disciplin skapar och ger grund för färdigheter. Idrottens språk må vara globalt, men dess arbete sker alltid lokalt.

Som många har nämnt här i talarstolen har den här mandatperioden präglats av coronapandemin. Idrottsrörelsen tog ett oerhört stort ansvar för att begränsa smittspridningen i samhället och ställde snabbt om. Men långvarigheten av pandemin och de begränsade förutsättningarna att utöva framför allt inomhusidrott, kampsport, lagsporter och parasporter har medfört framtida utmaningar.

Enligt Centrum för idrottsforskning minskade aktivitetsnivån för barn och unga i åldrarna 7-20 år med hela 10 procent. År 2021 påvisas en minskning om 700 000 idrottsaktiviteter i jämförelse med 2019. Specialidrottsförbundens utbildningar minskade med hela 43 procent och folkbildningen inom Sisu med 20 procent. Restriktionerna hade en särskild inverkan på parasporten, vilket jag tycker att den tidigare talaren redogjorde väl för.

Men trots restriktionerna signalerade regeringen i ett tidigt skede att barns och ungas idrottsutövande är viktigt och att vissa lättnader därför måste få föreligga för att ungas idrottsutövande ska kunna fortgå. Det anses också vara en av orsakerna till att träningsnivån har varit förhållandevis konstant för unga mellan 15 och 24 år jämfört med tiden före pandemin.

Fru talman! Den stora utmaningen har under pandemin varit intäktsförlusterna. För att föreningar och klubbar inte skulle behöva lägga ned verksamhet eller gå i konkurs har det varit oerhört viktigt att åstadkomma krisstöd riktat till idrotten. I detta arbete har tidigare idrottsminister Amanda Lind och nuvarande idrottsminister Anders Ygeman haft en särskild roll.

Regeringen har under pandemin tillskjutit uppemot 4,3 miljarder i kris- och återstartsstöd - detta utöver det ordinarie stöd om 2 miljarder som fortsatt betalats ut trots minskad aktivitet och verksamhet. Den senaste höstbudgeten innebar 400 miljoner i åter- och uppstartsstöd till idrotten med särskild inriktning på barn och unga samt personer med funktionsnedsättning. Och nu tillförs ytterligare 300 miljoner för att möjliggöra insatser för att nå barn och unga som lämnat idrotten under pandemin.

Men en långvarig pandemi lämnar såklart sina spår. Enligt Riksidrottsförbundets rapport Två år med corona anges att mer än varannan förening är orolig för att inte kunna rekrytera nya ledare, nya tränare eller nya medlemmar. Rapporten visar också att bristen på genomförda utbildningar bidrar till att antalet domare och tränare kraftigt har minskat samt att det finns en påtaglig oro för att tappa de unga idrottsutövarna. Det påverkar först junioreliten men riskerar också att i förlängningen påverka återväxten till seniorlandslagen.

Därför kommer det att vara otroligt viktigt att långsiktigt investera i att bygga upp idrottsrörelsen, från barn- och breddidrotten till elitnivån. Man måste också främja utbildningar för nya ledare, tränare och andra funktionärer och genomföra insatser för att öka antalet idrottsanläggningar och möjliggöra mer idrott, både planerat och spontant. Men framför allt tror jag att det är viktigt att prioritera parasportsutövare och de barn och unga som kommer från idrottssvaga bostadsområden med socioekonomiska utmaningar.

En nyckel i allt detta är att göra något åt det stora behovet av nya idrottsanläggningar. Regeringen har därför nu gett Centrum för idrottsforskning i uppdrag att upprätta och driva en kunskapsplattform för anläggningar och utemiljöer för idrott och fritid. Plattformen ska alltså utveckla, samla och förmedla kunskap för att samhället ska nå såväl breda som nya grupper av idrotts, motions- och friluftslivsutövare. Uppdraget kommer att slutredovisas i april 2023.

Avslutningsvis tror jag att idrottspolitiken måste bära Lill-Pröjsarns budskap. Det ska helt enkelt vara möjligt för en ung att cykla till hockeyhallen eller, för den delen, Vällingbyhallen, där Blackeberg Basket har sin hemvist. Dit kunde man gå på lördagar för att hänga, se de äldre spelarna spela sina matcher och snacka med sin tränare Malin Larsson om basketen, samhället och livet i övrigt.

Med detta yrkar jag bifall till betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Tack, Lawen, för ett väldigt fint tal! Inom politiken delar vi synen att idrotten är väldigt viktig, inte minst för barn och unga och inte minst parasporten, som många har nämnt i dag. Det är bra, men det kanske också har gjort att vissa delar inom idrotten är eftersatta i dag.

Jag ägnade en ganska stor del av mitt anförande åt bristen på idrottsanläggningar. Socialdemokraterna har ju nu suttit i regeringen i åtta år och har under denna tid bara lyckats med att ge Boverket i uppdrag att utreda hur vi ska minska anläggningsbristen inom breddidrotten för barn och unga och att ge Centrum för idrottsforskning i uppdrag att ta fram underlag, som presenterades för några veckor sedan.

Jag tänker så här. I över 20 år har vi haft en anläggningsbrist i Sverige. Vi måste agera nu och inte bara gömma oss bakom utredningar. Därför vill jag fråga Lawen Redar: Varför har vi inte en investeringsfond för idrottsanläggningar som den som finns i Danmark? Den har fungerat bra. Och varför har man inte vidgat sina vyer när det gäller att bygga fler innovativa, moderna idrottsanläggningar och idrottsplatser?

Fru talman! Tack, Angelika Bengtsson, för frågan! Det är helt rätt att de allra flesta idrottsanläggningar i vårt land byggdes på 60- och 70-talet. Många har akuta renoveringsbehov. En hel del har också gjorts i vissa kommuner i fråga om renovering och nybyggnation av idrottsanläggningar.

Men skillnaden är väl att demografin har förändrats kraftigt. Befolkningen har blivit väldigt mycket större. Vi har en akut bostadsbrist. I samband med att det byggs bostäder behöver det också byggas idrottsanläggningar för att man ska ha det där avståndet som jag nämnde - man ska kunna cykla till hockeyhallen.

Detta är och har till stor del varit kommunernas ansvar. När man bygger nya bostadsområden måste det planeras för hela samhällen. Det ska finnas kulturhus, bibliotek och idrottshallar. Men vi ser såklart, precis som Angelika Bengtsson säger, att detta inte är tillräckligt. Staten kommer att behöva ingripa.

Vi har lagt fram några förslag under mandatperioden och även utrett en del. Det senaste förslaget, att ge uppdrag till Centrum för idrottsforskning, är otroligt viktigt, för den här kunskapsplattformen är ofta det som kommunerna efterfrågar. Hur ska man kunna göra detta, och på vilket sätt ska man kunna få stöd i arbetet? Plattformen ska utveckla, samla och förmedla kunskap för att samhället ska nå såväl breda som nya grupper. Det ska också gälla just detta med idrotts- och motionsutövande; det kan vara kombihallar som blir resultatet av detta.

Jag vill också förmedla till Angelika Bengtsson att vi snart befinner oss i en valrörelse, om den inte redan är i allra högsta grad aktuell. Man ska nog inte utesluta att det kan komma vallöften med tiden.

Fru talman! Tack, Lawen Redar, för förtydligandet och eventuella vallöften framöver! Vi får väl se - vi har en sommar innan det är den 11 september.

Det låter lovande. Vi ser gärna att Socialdemokraterna krokar arm med oss gällande en anläggningsfond, så att staten tar ett ansvar för den rådande bristen när det gäller idrottsanläggningar.

Jag är mycket väl medveten om att Sveriges befolkning har ökat. Där har vi olika syn. Vi vill se en minskad invandring, bland annat, så att befolkningen inte ökar i lika hög takt.

Men när det gäller det kommunala ansvaret är det där problemet ligger i dag: kommunerna har inte råd att renovera eller bygga nya anläggningar och har inte kunskapen. I vår politik ingår ett nationellt kunskapscenter. Om vi kan kroka arm där är jag den första att vara glad. Detta är även något som Riksidrottsförbundet efterfrågar, som jag nämnde i mitt anförande.

Det finns många saker att göra, och idrottsrörelsen har många idéer. Jag hoppas verkligen att nästa riksdag och inte minst nästa regering, med en idrottsminister, gör mer och lägger mer energi på att bygga fler idrottsanläggningar. Det är så vi kan få fler barn och ungdomar och parasportare att aktivera sig och hitta glädjen i idrotten. Den har gjort mig väldigt gott, och jag vet att den har gjort gott för många. Det är verkligen min förhoppning att det blir så.

Fru talman! Kulturutskottet genomförde ett studiebesök i Danmark och fick ta del av hur man arbetar med de anläggningsfonder man har där. Jag tycker att det är problematiskt att "copypejsta" ett beslut från ett annat land till svenska förhållanden. Vi har oftast inom kulturpolitiken, men också inom idrottspolitiken, en annan typ av anslag när det gäller både hur man utformar kulturbyggnader och idrottsanläggningar och hur finansieringen ska se ut.

Jag tycker att det även fortsatt ska vara de tre olika politiska nivåerna som ska ha något att säga om detta, inte minst kommunerna. Men efterfrågas ökad statlig inblandning i detta ska vi såklart bistå, och nu gör vi det bland annat genom det uppdrag som givits.

Jag vill också påminna Angelika Bengtsson om att vi faktiskt har haft två år med en mycket allvarlig pandemi. Uppemot 4,3 miljarder har betalats ut till svensk idrottsrörelse för att man ska kunna hantera pandemin, för att inga klubbar i vårt land ska behöva gå i konkurs och för att se till att man kan återstarta sin verksamhet. Det framgick av tidigare anföranden att idrottsrörelsen befinner sig i en väldigt svår situation. Det är inte bara anläggningarna som utgör ett allvarligt bekymmer utan också klubbarna som sådana - deras återstartsprocess måste också finansieras.

Det finns alltså mycket att göra inom ramen för idrottspolitiken den kommande mandatperioden. Men en av de frågor som står högst upp på vår dagordning är just anläggningsfrågan.

Fru talman! Friluftslivets värden är ett ämne som diskuteras i många olika forum och sammanhang. Detta är bra och viktigt, särskilt i svåra tider. När samhället sätts på prov ger naturen andrum. Under pandemin ökade intresset för friluftsliv i rekordfart. Ett av de största glädjeämnena var att kunna umgås med nära och kära på ett säkrare sätt än genom inomhusaktiviteter. Julfirande utomhus runt en brasa, där mor- och farföräldrar kunde delta på behörigt avstånd, en promenad i skogen när gymmet var stängt eller en fisketur med barnen då köpcentret var stängt - ja, det finns flera exempel på vad friluftslivet har kunnat bidra med i svåra tider.

Vi har under de senaste åren kunnat se slitage och stora påfrestningar på bland annat leder i sårbar natur. Detta har resulterat i att man på vissa håll varit tvungen att tillfälligt stänga av vissa områden för att låta mark och natur återhämta sig. För att förhindra uppkomsten av problem som dessa behövs en översyn och vidare en handlingsplan för hur man ska hantera olika former av slitage på sårbar natur och miljö, detta även för att stötta och underlätta länsstyrelsernas arbete på detta område.

Fru talman! I december 2020 beslutade kulturutskottet om en uppföljning av friluftslivspolitiken. Arbetets utgångspunkt var de tio friluftslivspolitiska målen som redovisats till riksdagen. Inriktningen skulle vara fyra av målen: Allemansrätten, Tillgång till natur för friluftsliv, Attraktiv tätortsnära natur och Ett rikt friluftsliv i skolan. En arbetsgrupp i utskottet där jag själv haft förmånen att ingå har genomfört uppföljningen med stöd av utvärderings- och forskningssekretariatet vid riksdagens utskottsavdelning. Rapporten presenterades i utskottet i tisdags, och ett seminarium om detta kommer att genomföras den 16 juni.

Friluftslivets år genomfördes 2021 genom det nationella samverkansprojektet Luften är fri. Syftet var att få fler människor att prova friluftsliv och långsiktigt fortsätta samt öka medvetenheten om friluftslivets värden och om allemansrätten. Initiativtagare till projektet var Svenskt Friluftsliv med stöd av Naturvårdsverket. Det resulterade bland annat i att 10 procent av Sveriges befolkning var ute mer, och 10 procent fler artiklar med sökordet "friluftsliv" publicerades i traditionella medier under året.

Beredskap har blivit en extra aktuell fråga med anledning av den nuvarande situationen. Serien Nedsläckt land på SVT visade en bristfällig kunskapsnivå hos deltagarna gällande försörjning av mat, vatten och värme. Friluftsorganisationerna besitter stor kunskap om hur man klarar sig när samhällsfunktioner slås ut. Denna kunskap bör tas till vara och läras ut för att öka både medvetenheten och beredskapen hos medborgare, såväl unga som gamla. Friluftsdagarna i skolan skulle kunna vara ett verktyg för att lära ut viktiga kunskaper redan i ung ålder.

Naturen finns alltid där när vi behöver den, så glöm inte att förvalta den även när du för stunden inte behöver den.

Jag vill även yrka bifall till reservation 8 men står självklart bakom alla våra reservationer i det här betänkandet.

Fru talman! Det är 2022, och fortfarande finns det mycket kvar att göra för jämställdheten, inte minst inom idrotten.

För fem år sedan gjorde kulturutskottet en utvärdering av statens idrottspolitiska mål med inriktning på barn- och ungdomsidrott. En av slutsatserna var att det behövdes en översyn av statens stöd till idrotten. Utformningen av anslagen behövde bli tydligare vad gäller tillgänglighet till idrott för barn och ungdomar ur bland annat jämställdhets- och funktionsnedsättningsperspektiv.

Låt oss börja med jämställdheten. Vi vet att idrott är bra för både det fysiska och psykiska välbefinnandet. Vi vet också att flickor slutar idrotta mycket tidigare än pojkar. Det är här vi står i dag. Därför är det viktigt att ta reda på varför flickor slutar. Det är nummer ett när det gäller att få till stånd en förändring.

Vi i Centerpartiet vill göra en ny utredning som leder till faktiska resultat. Vi vill att det ska tas fram riktiga förslag på lösningar och att Riksidrottsförbundet får ett tydligare uppdrag att uppnå jämställdhet inom svensk idrott - för barnens bästa och i nästa steg för hela folkhälsans bästa.

Rent krasst behöver fördelningen av bidrag och investeringar i anläggningar ses över ur ett jämställdhetsperspektiv, detta för att fler barn ska ges möjlighet att idrotta och röra på sig.

Vi behöver också i större utsträckning släppa in föreningslivet i skolan och på fritidshem. Fler barn skulle då få chansen att testa nya aktiviteter och att gå med i föreningslivet. Att barn får samlas runt intressen ger också möjlighet till ökad integration. Det skulle också stärka föreningslivet med mer verksamhet och nya medlemmar i föreningarna.

Fru talman! Ett ytterligare viktigt fokus är barn och unga med funktionsnedsättningar. Alla barn och ungdomar behöver aktiveras, och personer med olika funktionsnedsättningar behöver det mer än andra. Men för dessa ungdomar är hindren i dag ofta alldeles för höga. Det måste vi ändra på. Vi behöver ge parasporten mer uppmärksamhet och inkludering.

Även här är det på sin plats med en utredning som på allvar tar itu med att överbrygga svårigheterna och att se möjligheter som underlättar att delta och tävla.

Fru talman! Coronapandemin har slagit hårt på många håll. Nu har vi möjligheten att göra ett omtag som gör skillnad på riktigt. Ett rikt idrotts- och kulturliv är faktiskt en förutsättning för att skapa attraktiva samhällen där människor vill leva och bo, inte minst våra unga.

(Applåder)

Idrott och friluftsliv

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 maj.)

Naturvård och bio-logisk mångfald