Hälso- och sjukvårdens organisation m.m.

Fru talman! Som riksdagsledamot kan jag skriva förslag, motioner, under början av varje riksdagsår. Alla dessa motioner som vi ledamöter skriver använder vi sedan resten av riksdagsåret åt att behandla. I dag är det dags för de motioner som handlar om hälso- och sjukvårdens organisation med mera. Vi har tidigare behandlat bland annat frågor om kompetensförsörjning inom sjukvården.

Fru talman! Vi har en vårdkris i Sverige. I början av året skrev ordföranden för Vårdförbundet respektive Läkarförbundet att de kräver en kriskommission. Det är en väldigt allvarlig situation som kräver åtgärder, var deras besked.

Sveriges Television gjorde en serie program i våras som de kallade för Regionlotteriet där de beskrev alla de skillnader som patienter möter beroende på var de bor. Sveriges Radio har också följt upp krisen inom vården.

Jag är glad att Sveriges Television också visar alla de förtjänster som hälso- och sjukvården har. SVT visar varje vecka ett program med det som är vårdens vardag och som fungerar väl. Det är en vardag, och helg givetvis, där patienter får den vård de behöver - behandlingar och omvårdnad som gör att vi kan vara stolta över den hälso- och sjukvård vi har i Sverige. Tack, all personal, som möjliggör detta!

Men det är allt detta samtidigt - kris och goda resultat. Ibland tar vi de goda resultaten till intäkt för att det nog rullar på ändå och att vi nog inte behöver göra så mycket extra, även när stora fackförbund larmar om läget i vården. Men det fungerar inte att göra så. Vi måste ta krisen på allvar och åtgärda de brister som finns, för patienternas skull och för personalens skull.

Jag vill först och främst lyfta upp den kanske mest akuta frågan, och det är bristen på vårdplatser. Riksdagen slog fast i höstas, när vi behandlade budgeten efter de budgetkompletteringar som vi var några stycken som bidragit till, att vi har för få vårdplatser och att de måste öka. Det anslogs också pengar för att kunna göra detta. Det krävs fler medarbetare för att kunna bemanna de vårdplatser vi behöver, ofta sjuksköterskor men också andra kompetenser.

En vårdplats är inte den andra lik. En del vårdplatser kräver mycket personal medan andra är lite mindre krävande. Hur man ska utöka och vilka vårdplatser måste avgöras lokalt i verksamheterna, men det måste finnas en tydlig nationell riktning mot att öka antalet vårdplatser och att följa upp att det blir så. Man kan inte bara hoppas.

Man måste följa upp att varje region och varje verksamhet hittar sin form för att öka vårdplatserna. En av de viktigaste nycklarna för att åstadkomma detta är att förbättra arbetsmiljö och arbetsvillkor. Det måste vara fler som vill stanna kvar i yrket och som inte lämnar det när det blir för tungt och man inte orkar mer. Vi måste möjliggöra arbetsvillkor och arbetsmiljö som gör att man stannar kvar.

Vårdförbundet har tidigare berättat att ungefär 12 000 sjuksköterskor har lämnat yrket. Det är 12 000 sjuksköterskor som vi behöver varje dag i vården och i äldreomsorgen. Vi måste på alla sätt förbättra arbetsmiljö och arbetsvillkor. Där bidrar riksdagen genom att ge rimliga villkor för regionerna så att de har de pengar de behöver för att kunna genomföra detta, men det är också ett arbete som varje arbetsplats måste göra med arbetsmiljöåtgärder. Arbetsvillkor och arbetsmiljö är mycket lokalt och handlar om mötet mellan parterna, men det nationella måste bidra så att resurser finns för att göra detta.

Den andra delen som vi måste förbättra för att få en effektiv hälso- och sjukvård är att utöka primärvården. Om man kan bygga den där nära relationen - en fast läkarkontakt - inom primärvården och man kan namnet på denna person kommer det att fungera mycket mer effektivt också i ekonomiska termer. Om jag vet att jag nästa gång jag söker vård träffar samma person underlättar det både för mig och för den som ger vården att vi känner varandra och att personen vet vad som är viktigt för mig.

Riksdagens beslut i våras om en fast läkarkontakt var därför avgörande, och nu gäller det att från den 1 juli kunna leva upp till detta. Det blir viktigt för oss i riksdagen att följa upp hur det går och vad regionerna behöver mer för att kunna utföra detta på bästa sätt.

Även om mitt parti gärna hade velat se inte bara en fast läkarkontakt utan också en namngiven läkarkontakt tänker jag att det inte kan vara en massa olika personer om det ska vara en fast läkarkontakt, utan då blir det ju någon som är namngiven. Jag utgår ifrån att regionerna nu säkerställer att alla patienter får rätt till en fast läkarkontakt.

Om detta ska fungera behöver antalet patienter vara rimligt. Nyckeln är att våga ta ned antalet patienter per läkare, för då förbättras arbetsvillkoren. Detta i sig är drivande för att fler ska vilja söka sig till primärvården så att detta ska fungera. Nu har vi fått inriktningen från Socialstyrelsen: ungefär 1 100 patienter per distriktsläkare. Om det är patienter som är mycket vårdbehövande kanske det kan bli färre, annars kanske något fler, men detta är den inriktning som Socialstyrelsen har uttalat.

Nu måste varje region göra vad den kan och återkomma till den nationella nivån om den behöver stöd eller hjälp på annat sätt, antingen när det gäller resurser eller när det gäller reglering och normering i någon form.

Jag kommer tillbaka till frågan om vem som bäst styr hälso- och sjukvården. Vi kristdemokrater har ganska länge tyckt att styrningen behöver förändras, av flera skäl. Det ena är att vi har för mycket styrning. Vi har under många år velat ha mer nationell styrning. Förutom att vi har 21 självstyrande regioner har vi lagt på mer och mer nationell styrning, från riksdag, regering och myndigheter. Detta gör att det är för mycket styrning, och man vet knappt vad man ska följa. Är det den ena eller den andra kunskapsstyrningen som ska följas?

Dessutom kräver vi nästan allihop att man ska redovisa tillbaka, så det blir en massa administration av våra beslut. Därför behöver vi minska styrningen av sjukvården och säkerställa att det som behöver styras nationellt styrs nationellt. Det handlar om jämlik tillgång till läkemedel och till rehabilitering, habilitering och hjälpmedel. Detta är frågor där det krävs nationella beslut. Resten ska vi flytta ut till verksamheterna och professionerna, där de bättre beslutar hur man gör detta. Vi behöver alltså minska styrningen, och vi behöver ha en reform som både går mot staten, med det som passar bäst där, och ut i verksamheterna med det som passar bättre där.

Kristdemokraternas åsikt är att vi under den senaste mandatperioden har fastslagit så många beslut om nationell sjukvård i riksdagen att det blir spännande att samlas alla partier i höst. Jag ser fram emot detta och att lägga alla de beslut vi har tagit på bordet och säga var det passar bättre med nationell styrning och sedan titta igenom hur vi ska göra när vi har gjort detta, hur det fungerar för regionerna och vilket vägval vi ska göra. Det fungerar inte att fortsätta med samma överstyrning. Vi måste välja väg och hitta en bättre ordning, för personalens skull men också för patienternas, som har rätt att förvänta sig en jämlik tillgång på många olika sätt.

I betänkandet finns också många frågor där vi har nått enighet. Där finns sju förslag till tillkännagivanden, och jag är väldigt glad över det som handlar om att uppmana regeringen gällande behovet av ett nationellt kompetenscentrum för sjukdomen ME.

Det finns också frågor där vi inte fått stöd, och därför vill jag yrka bifall till reservation nummer 38 under punkt 13. Det handlar om att vi vill att regeringen ska säkerställa att enskilda personer som drabbats av pandemins sjukdomar får en god vård i hela landet. Så är det inte i dag, och därför lyfter jag särskilt upp denna fråga.

Fru talman! Sverige är ett fantastiskt land att leva i. När vi blir sjuka står några av världens bästa läkare, sjuksköterskor och undersköterskor där för att hjälpa oss. Svensk hälso- och sjukvård är i absolut världsklass. De svenska sjukhusen och läkarna är några av de bästa i världen. Sjuksköterskorna och undersköterskorna som arbetar på våra sjukhus gör det med hela sin kropp och själ, med total hängivenhet.

Men, fru talman, något står inte rätt till när människor är oroliga för om de kommer att få hjälp i tid. Kommer jag att tvingas armbåga eller köpa mig förbi kön? Vad händer om jag inte har råd att köpa mig före, om jag inte har en röst som är stark nog att skrika tills jag får hjälp och om jag inte har styrkan att armbåga mig fram? Kommer vi att få sitta för länge på en stökig akutmottagning? Kommer vi att få köra långt till förlossningen eller vänta förgäves på en ambulans?

Fru talman! Svensk sjukvård är i absolut världsklass. Vi har alldeles enastående läkare, sjuksköterskor och undersköterskor på våra sjukhus som gör allt de kan för att ge oss god vård i rätt tid. Men de kan inte springa fortare. De kan inte trolla med knäna för att få fram fler vårdplatser eller se till att sparbeting på sjukhus i rika borgerligt styrda regioner tas bort.

Det är för alla dem som jag står här i dag. Det är för alla sjuksköterskor, undersköterskor, läkare och övrig sjukvårdspersonal. Och det är för alla patienter som jag tar fajten, fru talman, för det räcker nu! Det säger också mina partikamrater i Region Stockholm.

Region Stockholm är landets absolut rikaste region. Regionen, som styrs av Moderaterna tillsammans med bland andra Kristdemokraterna, ser i år ut att redovisa ett överskott på närmare 1,7 miljarder svenska kronor - 1,7 miljarder bara i Region Stockholm, som ju styr över sjukvården i Stockholm.

Fru talman! Om en region nu går med 1,7 miljarder i överskott borde rimligtvis sjukvården i regionen vara helt problemfri, välfungerande och inte i behov fler resurser, fler barnmorskor eller fler undersköterskor. Eller hur? Det kan man naturligtvis tro. Men moderatledda Region Stockholm, som går med närmare 1,7 miljarder i överskott, har alltså landets längsta väntetider på akuten och stor brist på vårdplatser.

Sexton år av Moderaternas styre har lett till att personalen larmar om bristande patientsäkerhet och alldeles för få kollegor. Få har nog missat krisen inom Stockholms förlossningsvård, där stora besparingar ledde till att över 150 barnmorskor sa upp sig för att de inte kunde garantera patientsäkerheten. Det räcker nu!

I min hemregion Region Skåne, som styrs av Allians för Skåne, är situationen inom sjukvården ytterst allvarlig. Samtidigt som regionen gjorde ett överskott på närmare 1 miljard kronor lade Alliansen sparbeting på närmare 900 miljoner på den skånska vården förra året. Vårdköerna i Skåne är längre än i stora delar av resten av landet och har dessutom ökat mer än i resten av landet.

Läkare på SUS, Skånes universitetssjukhus, i Lund slår larm om den ohållbara situationen inom cancervården. På grund av långa väntetider och personalbrist har allt fler planerade canceroperationer fått ställas in eftersom patienten inte kunnat opereras i tid och tumörtillväxten varit så stor att operation blivit omöjlig.

Den som bor i Skåne och diagnostiseras med prostatacancer får i genomsnitt vänta 95 dagar på behandling. Dödligheten vid bröstcancer är större i Skåne än i grannregionerna.

I min hemstad Helsingborg får akuten nu till sommaren stänga för alla som inte är vad som på medicinspråk kallas 1:or eller 2:or, alltså de som är allra allvarligast sjuka, därför att personalbristen är så omfattande.

Kristdemokraterna, som har ordförandeposten i sjukhusstyrelsen i Helsingborg, svarar med ett sparbeting på Helsingborgs lasarett med över 150 miljoner kronor.

Fru talman! Det råder brist på läkare och sjuksköterskor. Det är inte så att de inte finns, men dåliga löner och ännu sämre arbetsvillkor gör att ingen vill söka de få tjänster som finns och att personal säger upp sig för att man inte längre orkar arbeta under orimliga förhållanden.

Åratal av nedskärningar, besparingar och privatiseringar har gradvis monterat ned den offentliga vården. De borgerliga marknadsexperimenten och privatiseringarna har gått före patienterna och vårdpersonalen. Det saknas ordning och reda i vården. Det räcker nu!

Vi måste ta tillbaka kontrollen över vården för att ge vårdpersonalen fler kollegor, öppna nya vårdplatser och korta köerna. Vården ska inte vara en marknad, utan vi ska i stället bygga ut vårdcentralerna och garantera vård efter behov i hela landet. Ingen ska kunna köpa sig före i kön.

Vi socialdemokrater är mer än redo att ta över ansvaret för sjukvården i landets samtliga regioner för att vända utvecklingen.

Vi kommer att göra det genom att se till att vård ges efter behov, inte efter storleken på plånboken. Den som är i störst behov av att träffa en läkare, få en operation eller få en behandling ska gå först, inte den som har råd att betala för en dyr vårdförsäkring. Dessa gräddfiler blir allt vanligare, och det krävs ett kraftfullt politiskt svar för att vända den utvecklingen så att behov och inte marknad styr den svenska vården.

Vi ska anställa fler inom vården, förbättra deras arbetsvillkor och se till att deras kunskap och kraft tas till vara fullt ut.

Vi måste öka statens kontroll och se till att alla vårdens aktörer jobbar tillsammans för att den som behöver vård ska få hjälp så snabbt som möjligt.

Vi vill göra upp med den borgerliga marknadsstyrningen av vården. Det är en svår strid. Men vi tar den, för i ett starkt samhälle ska rätten till förstklassig sjukvård oavsett plånbok, bostadsort och kön vara en självklarhet.

Fru talman! Vi har under mandatperioden gjort många viktiga satsningar från statligt håll på sjukvården.

Vi har tillsatt historiskt stora medel till regionerna under mandatperioden. Vi har utökat satsningen på cancervården och fortsatt satsningen på vård i rätt tid i samband med graviditet, förlossning och eftervård. Vi satsar på att utveckla och stärka primärvårdens viktiga arbete. Flera viktiga förändringar har gjorts för att utveckla en bättre sjukvård inom landets hälso- och vårdcentraler. Vi genomför en stor personalsatsning inom hälso- och sjukvården för att attrahera men också behålla kompetens. Vi har också sett till att fler sjuksköterskor får möjlighet till betald specialistutbildning.

I betänkandet som vi behandlar i dag är också utskottet enigt om att satsningar behöver göras för att öka kompetensen och kunskapen om sjukdomen ME. Dessutom anser ett enigt utskott att det är angeläget att beakta skillnaderna mellan mäns och kvinnors symtom och sjukdomsförlopp vid olika sjukdomstillstånd och att beakta de regionala skillnaderna i kvaliteten i kvinnospecifik vård. Det är bra.

Det görs oerhört mycket satsningar på hälso- och sjukvården från statligt håll. Men det är i regionerna som förändringen måste ske - och då måste den politiska viljan och de politiska prioriteringarna finnas även där.

Avslutningsvis, fru talman: För oss socialdemokrater är bristerna i arbetsmiljön och arbetsvillkoren och bristen på kompetent personal en av de allra viktigaste utmaningarna inom hälso- och sjukvården under kommande mandatperiod för att komma till rätta med köerna och personalbristen.

Vi är också alldeles övertygade om att svaret på dessa utmaningar inte är fler privatiseringar, fler sparbeting på våra sjukhus eller fler privata sjukvårdsförsäkringar.

Jag vill med det yrka bifall till vår reservation 40.

(Applåder)

Fru talman! Det är brister på många håll i landet.

Västernorrland är ett dystert exempel. Man har stora problem och har haft det under lång tid, och det har nästan aldrig blivit bättre. Personal fortsätter protestera. Patienter protesterar.

Det är väl egentligen bara Halland som brukar klara sig i den här ligan och nästan alltid komma ut väl. Ibland gör även min egen region, Region Jönköpings län, det. Man klarar sig på många håll. Inte minst är tilliten från befolkningen hög. Man har stort förtroende för vården.

Men vi har som sagt brister. Och om man inte tar itu med bristerna är man inte mycket mer än en liten lort, tror jag att Astrid Lindgren skulle ha sagt.

Men varför har vi en socialminister om ansvaret hela tiden flyttas ut till regionerna och man själv inte följer upp hur det går?

Vi från Kristdemokraterna och Moderaterna medverkade till att det 2019 lades nya pengar, 3 miljarder, särskilt till primärvården. Det skulle leda till en större primärvård. I den senaste budgeten har vi sett till att särskilda pengar går till fler vårdplatser, och vi har följt upp det i utskottet genom ett initiativ tillsammans med andra partier eftersom vi vill veta hur det går. Blir det fler vårdplatser? Förbättras arbetsmiljön?

Vi fick den senaste rapporten från regeringen. Den ska vi förstås inte debattera här, men det känns inte som om det är regeringen som driver på uppföljningen och ser till att det går åt rätt håll. Varje gång man får frågan konstaterar man: Det är inte min fråga; det är regionernas.

Är det inte skäl för oss i riksdagen att ta ansvar för hur det går med sjukvården? Vi stiftar lagen, hälso- och sjukvårdslagen, som gäller för sjukvården i hela Sverige. Är det inte också vi som ska ta ansvar? Kan vi hela tiden diskutera att det är någon annans ansvar? Nej, mitt parti tycker inte det.

Vi vill förändra styrningen. Men i väntan på det tänker vi också ta ansvar nationellt. Vi vill veta hur det går. Jag vill veta om det blir fler vårdplatser och fler anställda. Om det inte blir det vill vi göra något annat och styra med hjälp av pengar och lag. Det tror jag att både patienter och personal kräver.

Fru talman! Tack, ledamoten Ankarberg Johansson, för möjligheten att ha det här replikskiftet!

Fru talman! Jag misstror inte för fem öre ledamotens vilja och stora ambition att göra sjukvården bättre. Men ledamoten Ankarberg Johansson säger i talarstolen här att om man inte tar tag i problemen är man en liten lort. Då måste jag skicka tillbaka frågan till ledamoten. Varför pratar inte ledamoten Ankarberg Johansson med sina kamrater i exempelvis min hemkommun Helsingborg?

Från statligt håll skickas stora summor pengar till regionerna för att lösa de stora problem som uppkom under exempelvis pandemin. Men man använder dem inte på rätt sätt. Trots att man går med en 1 miljard i vinst lägger man sparbeting på exempelvis mitt hemsjukhus, Helsingborgs lasarett, med 150 miljoner kronor. När man får frågan vad man vill göra för att komma till rätta med de stora problem som finns på Helsingborgs lasarett svarar den kristdemokratiska ledamoten, som är ordförande i sjukhusstyrelsen, ganska svepande.

Fru talman! Kan det vara så att regionens politiker från ledamotens parti helt enkelt vill se en statlig styrning på området så pass mycket att man passar när det gäller att göra någonting på regional nivå? Varför går annars ledamoten Ankarberg Johanssons stora vilja och ambition inte vidare ned till regionens kristdemokratiska ledamöter, som har makten att förändra situationen? Man har medlen; varför förändrar man det inte på regional nivå?

Fru talman! Tack för ditt svar, ledamoten!

Vi har en fullständigt fungerande diskussion i vårt parti. Vartenda regionråd är besjälat av att minska vårdköerna, öka antalet vårdplatser och utöka primärvården.

Att kämpa på i sin egen region tror jag att ledamotens partivänner också gör. Det är så det fungerar. Men man lyckas inte alltid. Vi tror därför att det handlar om hur det går till med de nationella besluten. Om det skickas ut pengar utan att man har rätt förutsättningar blir det fel i regionerna.

Det fanns ett skäl till att vi i riksdagen sa att om de pengar som vi ville ha till äldreomsorgen, 4 miljarder årligen, och som vi i Kristdemokraterna kom överens med Vänsterpartiet och Moderaterna om, inte går till äldreomsorgen vill vi att de ska betalas tillbaka.

Vi behöver ha samma angreppssätt när det gäller satsningar från nationell nivå när det gäller vårdköer och mycket annat. Men regeringen har inte det. Man skriver, tycker jag, ibland ganska märkliga överenskommelser med SKR som inte handlar om kärnan utan en massa bisaker. Vi ska säkerställa att det finns fler vårdplatser och att personalen har bättre arbetsmiljö. Det är det vi ska följa upp, inte andra saker som saknar betydelse.

Jag saknar en tydlig nationell ledning. Om man är regeringsparti och har ansvar för sjukvården behöver man ha en mycket starkare ansats för att säkerställa att det blir bra. Jag saknar den. Man hoppas att det blir bra i regionerna. Jag tycker inte att det fungerar.

Fru talman! Tack återigen, ledamoten Ankarberg Johansson!

Om man lyssnar på replikskiftet hör man nog att vi delar ambitionen och viljan att få en bättre vård och färre köer - god vård i rätt tid. Problemet är bara att vi har olika sätt att se på hur sjukvården ska styras. Jag tror också att det visar sig ganska tydligt i det här replikskiftet.

Ledamoten Ankarberg Johansson säger att det måste vara mer statlig styrning. Men jag menar något annat. Ingen annan regering har satsat så mycket på regionerna som vi har gjort under den här mandatperioden. Via statliga medel men också via uppdrag och mycket annat har det från statligt håll satsats enormt mycket på regionerna under mandatperioden.

Problemet är dock att om inte vi på statlig nivå som vill se förändring pratar med våra kamrater på regional nivå om att se till att det faktiskt sker blir det ärligt talat ganska lite förändringar ute i regionerna. Man kan absolut tycka att det ska vara större statlig styrning över svensk sjukvård, vilket jag vet att ledamoten Ankarberg Johansson själv och hennes parti vill. Men till dess man har fått med sig så pass många kamrater i den här kammaren på det och har fått igenom det beslutet måste förändringen ske på regional nivå. Det är så sjukvården är uppstyrd i dag.

När man får medel från statligt håll, när man har förutsättningar för att säkra en god och säker vård i rätt tid på regional nivå måste man ha den politiska viljan också där. Det räcker inte att den finns här i talarstolen.

Fru talman! Det finns en mängd reservationer i detta gigantiska betänkande. Vi moderater står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar vi bifall endast till reservation 1.

Fru talman! I dag debatterar vi ett av socialutskottets bredaste betänkanden. Det speglas inte minst i de sju tillkännagivanden som föreslås. Det handlar om allt från att stärka den medicinska kompetensen och personalförsörjningen inom äldreomsorgen till att ha större fokus på barn i anhörigstödet. Det handlar om att kunskapen måste öka vad gäller patientens delaktighet hos kommuner, regioner och andra myndigheter, om att utreda hur ett nationellt kompetenscentrum för sjukdomen ME kan inrättas och om ytterligare ett par punkter som jag strax ska komma till.

Svensk sjukvård håller en mycket hög medicinsk kvalitet. Det är vi med all rätt mycket stolta över. Det är dock inget som är självklart och som fortsätter av sig självt utan att vi ständigt strävar efter att dels utveckla vården, dels komma till rätta med de stora problem som svensk vård samtidigt har.

Ett av de största problemen är utan tvekan vårdköerna. Här är det viktigt att notera att sjukvårdsköerna fördubblats och att köerna till bup tredubblats långt före pandemin. Att pandemin inte har gjort saken bättre är ställt utom tvivel. Men när Socialdemokraterna sitter vid makten blir vårdköerna längre. Det upprepar sig återigen.

Fru talman! Att människor får vård i tid och att köerna till sjukvården betas av måste vara den allra mest prioriterade uppgiften den kommande tiden. Att stå i en vårdkö innebär ett stort personligt lidande. Man riskerar också att bli så mycket sämre att det inte bara riskerar att krävas mycket mer avancerad vård och en längre rehabilitering. Det är också en frånvaro från arbetslivet med såväl inkomstbortfall för den enskilde som en stor samhällelig kostnad.

De moderata förslagen om nationella patientkontor, eller nationella vårdförmedlingar som de heter i den gemensamma budgeten från M, KD och SD, och att såväl öppenvård som slutenvård ska vara valbar i hela landet för patienten är några viktiga exempel på åtgärder för att komma till rätta med just vårdköerna.

Jag vill alltså understryka att det i dag är fyra av tio patienter som inte får sin vård i tid inom den lagstadgade vårdgarantins tidsgränser. Det är en stor skillnad mellan den region där köerna är längst och den där de är kortast.

Fru talman! Coronakommissionen var ytterligt tydlig i sitt första delbetänkande när det gällde kritiken avseende äldreomsorgen. Kommunerna hade bland annat glömts bort när det gällde skyddsutrustning. Regeringen fick kritik, bland annat för att man dröjde så länge med besöksförbud.

Men det som varit ett strukturellt problem sedan länge är den medicinska kompetensen, och den måste åtgärdas. Gamla och sköra ska inte i första hand skickas till akuten när de blir sjuka. Man ska få vård där man befinner sig. Därför är jag så glad över att utskottet bifallit det moderata förslaget om att stärka den medicinska kompetensen och personalförsörjningen inom just äldreomsorgen.

Jag vill också i det här sammanhanget lyfta fram vårt förslag om att införa en fast läkare och samordning av vårdteam i den nära vården för de mest sjuka och sköra. I vår strävan att alla som vill ska få en fast läkare är det viktigt att de med svagast röst och störst behov får det allra först.

Moderaterna vill därför införa möjlighet även för andra kategorier av läkare än specialister i allmänmedicin att verka som fasta läkare i den nära vården.

Fru talman! En grupp som är stor men ofta glöms bort - det kanske är signifikativt i sammanhanget - är människor med kognitiva sjukdomar. Då pratar jag om något som är mycket bredare än bara det som vi vanligtvis kallar för demens.

Detta handlar om patienter som ofta inte har samlade vårdkedjor. De har inte någon samlad vårdplan. Ofta får anhöriga ta ett orimligt och inte sällan omänskligt ansvar. Där vill vi just prioritera vårdkedjor och ha en samlad vårdplan. Vi vill också prioritera kontaktsjuksköterskor och anhörigstödjare inom denna vård. Vi vill också ge primärvården möjligheter att ställa tidigare diagnoser.

Fru talman! En av mina hjärtefrågor i all politik och naturligtvis också när det gäller sjukvården är barnen, vår framtid. Vi vet att barn som växer upp i utanförskapsområden riskerar att aldrig komma därifrån. De riskerar att bli kvar i ett socialt arv och ett utanförskap. Därför vill vi moderater bland annat se en obligatorisk språkscreening på BVC för att upptäcka barn som inte kan svenska.

Att inte kunna språket - jag säger detta utifrån lång erfarenhet som lärare i just svenska i den svenska skolan - är ett av de största hinder ett barn kan ha. Och att lära sig språket är nyckeln till att komma ut ur utanförskapet. Vi vill också därför ha utökade program hos BVC i utsatta områden.

Vi vet också att den psykiska ohälsan är större kopplat till utanförskap. Där vill vi moderater återinföra den förstärkta vårdgarantin för barn och unga när det gäller psykisk ohälsa. Vi vill också stärka uppföljningen, utvärderingen och tillsynen av barn- och ungdomspsykiatrin. Vi vill också prioritera våldsutsatta barns tillgång till rehabilitering.

Fru talman! Ett av de tillkännagivanden som möjligen faller i morgondagens votering gäller övergången mellan barnvård och vuxenvård. Jag hoppas att man till i morgon kommer att ha tänkt över detta, precis som man har gjort med andra frågor, till exempel aborter, så att vi i morgon kan trycka på den där viktiga knappen som innebär att vi får en möjlighet att utreda en annan övergång mellan barnvård och vuxenvård.

Vi moderater har sedan tidigare föreslagit att barncancervård skulle kunna tjäna som en pilot. Men jag är väldigt glad över att det i utskottet fanns ett förslag som vi övriga, dock inte C, S, V och MP, stödde. Jag hoppas att det kan bli en start för något som är oerhört viktigt för många barn.

Slutligen ska jag säga något kort om en annan av mina hjärtefrågor, nämligen cancervården. Just för cancerpatienterna tror vi att det är väldigt viktigt att man har en nationell valfrihet i fråga om slutenvård och att det finns ett patientkontor som kan stödja patienterna när det gäller att få cancervård i tid. Vi ska utveckla kömiljarden med en särskild satsning på just cancervården och, vilket inte minst vår hearing i socialutskottet för några dagar sedan om svensk och europeisk cancerstrategi visade på, arbeta och delvis göra ett omtag med de standardiserade vårdförloppen.

Vi behöver se till att det finns möjlighet att ställa tidigare diagnoser. Vi vill se nationella kriterier gällande standardiserade vårdförlopp, anpassade just i syfte att förbättra primärvårdens förmåga att ställa tidigare cancerdiagnoser. Att få en tidig diagnos är ofta skillnaden mellan liv och död.

Fru talman! Detta är ett axplock av alla de förslag som vi tror kan förbättra svensk sjukvård. Det är nya uppgifter men också nya möjligheter. Då måste man också ta bort en del uppgifter, och där tror vi att just administrationen måste arbetas med oerhört intensivt.

(Applåder)

Fru talman! Nu ska vi debattera socialutskottets betänkande 15, som handlar om hälso- och sjukvårdens organisation. Det är uppenbart att det finns ett stort intresse från riksdagens ledamöter att diskutera dessa viktiga frågor, vilket är bra. Vi vet också att det finns ett stort intresse bland landets medborgare när det gäller sjukvården, för det är ju en fråga som rör alla.

Bara i det här betänkandet behandlar vi 430 motionsyrkanden från allmänna motionstiden. Det gör att det spänner över ganska många områden inom hälso- och sjukvården. I betänkandet finns förslag till sju tillkännagivanden till regeringen, som bland annat handlar om att stärka sjukvårdens anhörigstöd, vilket är väldigt viktigt, och också ökad medicinsk kompetens och säkrad personalförsörjning inom äldreomsorgen.

Just detta med äldreomsorgen är ju ett angeläget område. Enligt Coronakommissionen var äldreomsorgen inte förberedd eller rustad när pandemin slog till. Det berodde ju på strukturella brister, vilket har varit känt under väldigt lång tid. Strategin att skydda de äldre har enligt kommissionen misslyckats. Dem som vi skulle skydda främst svek vi mest.

Därför talman är det oerhört viktigt att regeringen ta vara på Coronakommissionens slutsatser och förslag om att systematiskt och metodiskt arbeta med att stärka den medicinska kompetensen och personalförsörjningen inom äldreomsorgen, så att det som hände inom äldreomsorgen under pandemin aldrig ska hända igen.

Fru talman! Vi har en sjukvård med fantastiska medicinska resultat. Vi har också vårdpersonal som gör fantastiska insatser, många gånger under väldigt svåra och tuffa förhållanden. Samtidigt har vi bristande tillgänglighet inom sjukvården. Allt detta är en sammanfattning av svensk sjukvård i dag.

Det är naturligtvis viktigt att lyfta fram alla dessa delar när man talar om svensk sjukvård. Men under senare år har internationella jämförelser av sjukvårdssystem blivit allt vanligare och mer pålitliga. Dessa jämförelser har ökat kunskapen om de problem som finns i den svenska sjukvården.

Det står exempelvis numera klart att Sverige inte lever upp till nivåer som många andra jämförbara länder gör när det gäller information, delaktighet och samordning.

Men det som gör mig riktigt orolig är de kroniskt långa vårdköerna. Jag har pratat om det många gånger förr - det har jag faktiskt gjort under tolv års tid. Redan 2010, när jag var ny riksdagsledamot, tog jag upp dessa frågor här i kammaren.

Fru talman! Regeringen har försökt bekämpa vårdköerna under många år, men man har inte lyckats med det. Man kan bara titta på väntetiderna inom cancervården. De är allt annat än godkända. För de två vanligaste cancerformerna, bröstcancer och prostatacancer, är resultatet skrämmande. Bara 41 procent av dem som drabbas av bröstcancer får behandling inom medicinskt rimlig tid. Situationen är ännu värre för dem som drabbas av prostatacancer. I den gruppen är det bara 13 procent som får behandling inom den maximala ledtiden. Detta är alldeles färska siffror, som man kan gå in och titta på i dag.

För mig, fru talman, är det nästan obegripligt att de långa vårdköerna inte har tagit ännu större plats i den politiska debatten i Sverige. Det verkar nästan som att det har skett en allmän tillvänjning när det gäller vårdköer här i Sverige. Den allmänna bilden har varit att vårdköerna är irriterande och plågsamma men att det inte går att göra så mycket åt dem. Det är så fel som det kan bli. Vårdköer är ingen naturlag, och det kan vi se på våra nordiska grannländer, främst Danmark.

Fru talman! Flera av våra grannländer har genomfört intressanta och i många fall framgångsrika reformer inom sjukvården medan vi i Sverige, trots vissa försök, har misslyckats med att ändra sjukvårdssystemets grundläggande strukturer. Det kanske är dags att inse fakta: Om vi ska få bort väntetiderna en gång för alla krävs det stora reformer inom svensk sjukvård.

Vi har lagt fram en mängd förslag under åren. Bland annat anser vi att vi måste stärka och utvidga patientlagen, så att patienterna har rätt att söka slutenvård i andra regioner än dem där de är skrivna. Även ett rättighetsbegrepp måste införas inom patientlagen, så som det finns inom den danska patientlagen. Det finns ett värde i att tydliggöra vad patienter har rätt att förvänta sig av vården.

Begreppet rättighet säger något principiellt om synen på medborgarens och patientens förhållande till det offentliga, men rättighetsbegreppet bidrar också till en ytterligare perspektivförskjutning i vården, där patientens inflytande och delaktighet ses som en självklarhet. I jämförelse med Norge, Finland och Danmark är patientens rättsliga ställning svagare i Sverige. Faktum är att Sverige är ett av få länder i Europa som saknar patienträttigheter i sin lagstiftning.

Fru talman! Patienten måste också få bättre möjligheter att jämföra kvalitet i vården hos olika vårdgivare. Patienter har i dag nästan ingen information om vårdgivarens väntetider, kvalitet och resultat. Här kan man vidareutveckla 1177 så att patienterna kan hitta väntetider och jämförbara kvalitetsdata där för alla vårdgivare, oavsett regi. Ska vi få bort vårdköerna måste vi ta hjälp av all ledig vårdkapacitet som finns, offentlig som privat.

Något som också är viktigt att påpeka är: Ska man förändra och förbättra hälso- och sjukvården i Sverige måste man även förändra förutsättningarna för vårdens medarbetare. Då handlar det inte om målbilder, handlingsplaner eller tillfälliga miljardsatsningar. Det som krävs är långsiktiga och varaktiga förbättringar när det gäller arbetsmiljö och arbetsvillkor för vårdens medarbetare. Här finns inga genvägar att ta.

Till sist, fru talman, vill jag tacka socialutskottets ledamöter. Detta är min sista debatt här. Det har varit fantastiska tolv år. Precis som Barbro - hon sa det tidigare - kommer jag utanför den här salen att följa er noga. Jag önskar er lycka till i valrörelsen. Och ha en riktigt skön semester!

Jag yrkar bifall till reservation 2.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill helt enkelt ta tillfället i akt att säga några ord. Jag har suttit i socialutskottet i fem år. År 2017 kom jag in i socialutskottet, och då hade ledamoten Ramhorn redan suttit där i ganska många år. Jag har verkligen uppskattat ledamotens flexibilitet och stora kunskaper. Jag vet att ledamoten själv är förankrad i ett vårdyrke, och det tycker jag har märkts. Det finns en flexibilitet men också en väldig ödmjukhet i fråga om att hitta lösningar som gör att man kan gå vidare.

När det gäller den budget som våra tre partier ligger bakom kan man säga att det har varit lätt att hitta de gemensamma punkter som Per Ramhorn har stått för. Det handlar om att sätta patienten i centrum, med en varm innerlighet, för att just hantera vårdköerna. Inga patienter ska behöva stå i några köer. Att sätta människan i fokus tycker jag har varit ett signum för Per Ramhorn. Jag kommer att sakna din klokskap i utskottet. Jag önskar dig all lycka till efter de här åren.

Fru talman! Jag vet egentligen inte vad jag ska säga, men jag tackar för de fina orden. Som sagt: Samarbetet här med dig, Camilla, och övriga har varit bra. Vi har många gånger haft olika åsikter, men socialutskottet har varit speciellt. Vi har fört politiken framåt. Jag har många gånger undrat: Vad är det som har gjort att vi har haft en sådan god sammanhållning i socialutskottet fast vi har haft olika inställningar i mycket? Jag har kommit fram till att vi nog är rätt så trevliga människor i socialutskottet. Vi söker oss kanske dit. Jag tror det och hoppas det.

Fru talman! Jag kan bara hålla med. Det är ett fantastiskt utskott. På det viset kan man tacka allihop.

Fru talman! Jag sällar mig till kören och tackar dig, Per. Jag är en rookie jämfört med dig. Du har lång erfarenhet av att arbeta i socialutskottet. Jag kände direkt när jag kom in här efter valet att det fanns människor som var engagerade, ville någonting och var intresserade av att lyssna på varandra. Jag noterade det. Det är inte givet i politiska sammanhang att det är så. Det är klart att vi i talarstolarna här ibland testar gränserna och är lite bråkiga med varandra, men när vi kommer till utskottsrummet gäller det att komma framåt. Det har jag upplevt. Du tillhör dem som är intresserade av att lyssna på andra och av att komma framåt. Jag tackar dig jättemycket för ditt arbete i riksdagen.

Jag tänker att när man engagerar sig politiskt och går in i ett uppdrag, antingen det är i den egna kommunen, regionen eller riksdagen, gör man en samhällsgärning. Man ställer sig till förfogande. På väljarnas uppdrag gör man ett arbete för det gemensammas bästa. Det har du gjort under en lång tid i riksdagen. Varmt tack för att du har gjort detta samhällsuppdrag och för att vi har fått ta del av dina kunskaper och erfarenheter i socialutskottet! Tack för din gärning!

Fru talman! Jag tackar också fru ordföranden för ett bra samarbete. Med risk för att jag gör mig ovän med en tidigare ordförande i socialutskottet, Anders W Jonsson, tycker jag att ordföranden har varit en av de absolut bästa ordförandena vi har haft under alla dessa år. Men även Anders W Jonsson har varit bra.

Fru talman! Jag får tacka Per Ramhorn för de vänliga orden och återgälda det med att säga: Vi har haft väldigt mycket trevligt tillsammans under dessa år. Även om vi har haft rakt motsatta åsikter har vi kunnat ha trevligt på det sociala planet. Ett stort tack!

Det vi debatterar nu, fru talman, handlar om hälso- och sjukvårdens organisation. Det finns en fara i att diskutera organisation, för det finns väl inte en chef och inte en ledningsgrupp som när man har upptäckt att man har problem i en verksamhet har tänkt att lösningen är att omorganisera det hela. De flesta, inte minst de stora, omorganisationerna leder ju till betydligt mer problem än de faktiskt löser.

På den nationella nivån har vi två oerhört stora omorganisationer bakom oss de senaste två decennierna. När vi upptäckte att det var stora problem i Försäkringskassan, strax efter millennieskiftet, försökte vi lösa det genom en stor omorganisation där vi slog samman alla försäkringskassorna, för då skulle det lösa sig. Det blev ju inte riktigt så. Den andra mycket stora omorganisationen, som också avskräcker, var omorganisationen av polisen, där man centraliserade den till en myndighet. En enig riksdag stod bakom det, men det ledde till mycket stora problem.

Det är därför man kan höja ett varningens finger för att ge sig på en så oerhört komplex organisation som hälso- och sjukvården är, betydligt mer komplex än både polis och försäkringskassa. Erfarenheten är ju också att omorganisationer inom hälso- och sjukvården inte sällan leder till bekymmer. Här i Stockholmstrakten kan vi inte minst se på sammanslagningen av Huddinge sjukhus och Karolinska sjukhuset, där vi fortfarande i dag lider av de sammanslagningsproblemen.

Omorganisationer och organisation är alltså någonting man ska ta med mycket stor försiktighet.

Skulle jag, fru talman, peka ut några områden inom hälso- och sjukvården där lösningen icke desto mindre kommer att vara omorganisation vore ett sådant hur man organiserar vården av de mest sjuka äldre.

När vi pratar om hälso- och sjukvård ser vi lätt framför oss att det handlar om regionerna, som är ansvariga för hälso- och sjukvården. Men en ganska stor del av hälso- och sjukvården i Sverige bedrivs inte av regionerna utan av våra 290 kommuner.

Här har vi inte minst under pandemin fått blixtbelysning på ett av de riktigt stora problemen: Ädelreformen under 90-talet, där man förde över denna vård till kommunerna, löste inte ett av de riktigt stora problemen, nämligen att denna grupp av människor inte bara behöver en väldigt god omsorg och omvårdnad utan också hög medicinsk kompetens. Det var det som gjorde att vi under pandemin såg att vi inte kunde bedriva akutsjukvård för de mest sjuka äldre på annat sätt än att ta in dem på akutsjukhusen.

Här krävs det en strukturell förändring. Här krävs det en lagändring som gör att kommuner och regioner blir skyldiga att se till att detta fungerar. Den felande länken är att regionerna måste kunna ställa upp med läkarinsatser dygnet runt.

Ett annat område där vi i utskottet är eniga om att det krävs en omorganisation är hur vi tar hand om de människor som lider av beroendesjukdomar. Jag brukar nästan alltid säga att vi har världens bästa sjukvård i Sverige, men inte just för den gruppen. Där har vi en anomali: Just för den sjukdomsgruppen är det inte hälso- och sjukvårdshuvudmannen, det vill säga regionerna, som har huvudansvaret för den medicinska behandlingen, utan där är det kommunerna och socialtjänsten.

Vi kan leka med tanken att man gav socialtjänsten ansvar för behandlingen av diabetes eller för cancersjukvård. Då tror jag inte, fru talman, att resultaten där skulle vara på den absoluta världsnivån. Här krävs det strukturella förändringar, och vi är nog många som är glada över att det är på gång i och med att utskottet har pressat regeringen till att tillsätta Samsjuklighetsutredningen. Den kommer att resultera i positiva förändringar, även om de kanske inte blir tillräckligt långtgående.

Det tredje området, fru talman, där vi också behöver förändringar är den nationella styrningen av hälso- och sjukvården. Flera talare före mig har kritiserat det system vi har hamnat i till följd av att ett antal regeringar har använt en styrmetod med stimulansbidrag till regionerna för att de ska göra än det ena, än det andra. Det här började i slutet av 80-talet och början av 90-talet och har sedan fortsatt och expanderat.

Detta är, fru talman, en mycket olämplig styrform i och med att det är korta, tillfälliga statsbidrag där man tecknar avtal mellan regeringen och SKR. Här krävs det en strukturell förändring där vi går mycket mer till att styra den svenska sjukvården nationellt genom lagar, förordningar och föreskrifter och inte minst genom en väldigt skarp tillsyn där vi kan se vad man gör i olika regioner och på olika mottagningar. Är det förenligt med vetenskap och beprövad erfarenhet eller inte? När man säger att ett nytt läkemedel ska börja användas i en ny sjukvårdsgrupp bör också man ha möjlighet att snabbt kontrollera att så verkligen sker.

Det arbete vi gjort i utskottet har resulterat i ett antal förslag till tillkännagivanden i detta betänkande. Flera av dessa har sin grund i motioner som kommer från Centerpartiet. Jag är glad över att utskottet föreslår uppmaningar till regeringen, inte minst vad gäller sjukdomen ME och att försöka samla kunskapen om denna på ett ställe. Riksdagen kommer också att sätta fokus på den jämställda vården - eller bristen på jämställd vård, för den är inte jämställd i dag. Här krävs det ett väldigt tydligt genusperspektiv, och det är också ett nationellt ansvar.

Det finns dock, fru talman, ett föreslaget tillkännagivande som jag är väldigt olycklig över, och jag vill därför yrka bifall till reservation 40. Det handlar om det som i betänkandet kallas åldersgränser i vården och är ett problem som egentligen är politiskt.

Sverige har undertecknat barnkonventionen, och barnkonventionen säger att är man under 18 år ska man alltid komma i främsta rummet. Det gör att vi i Sverige sedan lång tid tillbaka har en väldigt stor skillnad i kvaliteten på barnsjukvården i förhållande till vuxensjukvården. Det är ett helt annat bemötande, delvis beroende på att man inte kan behandla en 3-åring på samma sätt som en 33-åring. Det är också skillnad i tillgänglighet. Det finns betydligt större möjligheter att lägga in. Det är helt enkelt en sjukvård i en klass för sig.

Detta blir ett problem när man slutar att vara barn, det vill säga när man fyller 18 år, och då hamnar i någonting annat, det vill säga vuxensjukvården. Inom vuxensjukvården har man jobbat väldigt hårt på att försöka höja kvaliteten - för det handlar inte bara om pengar, fru talman, utan om väldigt mycket annat. Man har också speciella mottagningar inom vuxensjukvården för att underlätta den här övergången.

Som barnläkare har jag gång på gång suttit i diskussioner med förtvivlade föräldrar som säger: Nu när vårt barn fyller 18 kommer det här inte att gå. Vi måste få stanna kvar inom barnsjukvården!

Men att vända sig till den lösningen, vilket en majoritet i utskottet har gjort, får till konsekvens att vi accepterar en försämring av barnsjukvården. Det är ju de resurserna som då inte bara ska användas för 0-18-åringar utan även för 19, 20, 21 och kanske 22-åringar. Det kan väl inte vara det som riksdagens kammare kommer att besluta i morgon?

I stället bör man göra det man gör inom professionen, nämligen se till att få väldigt bra samarbete mellan vuxenklinik och barnklinik för att underlätta övergången och dessutom se till att ha särskilda mottagningar för vad man kallar unga vuxna. Det är de metoderna man ska använda, inte att i riksdagen fatta beslut om att nu ska 18-årsgränsen bort. Det kommer, fru talman, inte att leda till någonting annat än att vi får en urvattnad barnsjukvård, och det innebär de facto att vi skulle frångå FN:s barnkonvention. Den säger nämligen tydligt i portalparagrafen att när det handlar om barnen ska deras intresse komma i främsta rummet, och det gör det inte om man börjar erbjuda barnsjukvård för 19, 20, 21 och 22-åringar.

Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 40 och hoppas att det blir kammarens beslut i morgon när vi voterar om detta.

Fru talman! Ja, vi har ett väldigt trevligt utskott, men ingångarna i de här frågorna är också i viss mån ideologiska. Det vill jag påstå.

Jämlik sjukvård är ord som förpliktar. I dag har vi en ojämlik vård som slår väldigt hårt klassmässigt och regionalt. Det är faktiskt regionerna som har ansvar för sjukvården. Ibland tycker jag mig höra att det är Magdalena Andersson, men det är faktiskt inte det. Och det är högerpartierna som styr majoriteten av regionerna.

Ett exempel är Västra Götaland, där man i helgen kunde läsa om en kraschad förlossningsvård där förstföderskor får gå hem efter sex timmar. Så kan det se ut i regionerna, fru talman.

Vi ska också komma ihåg den offentliga vården, som räddade så många liv under pandemin och där man slet väldigt mycket.

Det talas om att det behövs en ökad produktion, och det låter väl bra. Men det som behövs är en bättre arbetsmiljö för dem som jobbar inom vården. Det handlar om förkortade arbetstider för alla som jobbar skift inom vården och bättre villkor lönemässigt. Vi måste uppgradera den offentliga vården, och vi måste också anställa fler.

Fru talman! Hälsa och klass hör ihop. Skillnaden i livslängd mellan olika utbildningsgrupper ökade från 4,4 år till 6 år mellan 2006 och 2019. Det måste vi väl alla se som ett stort misslyckande. Då kanske man inte kan omfamna etableringsfriheten och ha en privat vårdförsäkring som snuttefilt eller förorda mer vårdval. Det är kanske dags att utvärdera lagen om valfrihet. Det är väl jättebra att alla får välja utifrån sitt patientbehov. Men det är också företagen som väljer exempelvis var de ska etablera sig någonstans.

Leder fri etablering för vinstdrivna privata vårdbolag till jämlik vård? Det behövs kanske inte någon jättestor kristallkula för att svara på det. Det mest ingripande beslutet i lagen om valfrihet är etableringsfriheten för privata aktörer, som vi menar motverkar en ökad jämlikhet.

Det är flera myndigheter som tittar på detta, exempelvis Myndigheten för vård- och omsorgsanalys. I deras rapport 2021:4 står följande: Vi finner till exempel flera socioekonomiska skillnader när det gäller vårdens tillgänglighet som inte motiveras av skilda vårdbehov.

Sedan går de vidare med detta.

Detta är så tydligt. Jag återkommer till det.

Fru talman! Varför ska Sverige ligga under EU-snittet när det gäller antalet vårdplatser? Det behövs också en analys utifrån regionala och sjukvårdsmässiga behov om var vårdplatserna bäst behövs. Det finns en obalans i bemanningen i förhållande till antalet vårdplatser som har blivit väldigt tydlig under pandemin, då personalen verkligen fick utföra ett arbete som, när man tittar tillbaka, inte var värdigt. Tolv timmars arbetsdag dygn efter dygn pressar personalen för hårt.

Det behövs också en nationell plan och analys av behovet av antalet vårdplatser, specifikt inom iva.

Det behövs också en nationell långsiktig plan för utbildningsbehoven när det gäller vårdens olika yrken. Att bara göra utbildningsinsatser lite då och då är inte optimalt. Det har rörts runt för mycket i 21 grytor utan att man har haft koll på vad slutresultatet ska bli.

Grundutbildning och fortbildning behöver säkras för hela landets behov. Det behövs också en ekonomisk plan för det eftersom det kommer att kosta, men det är absolut nödvändigt. Statens uppföljning av målen för vården behöver bli mer systematisk, kontinuerlig och operativ och vara utvärderande. Inom en rad områden behövs det en nationell styrning. Det kan vi väl vara överens om?

Men är målsättningen att ha en jämlik vård måste det föreslås åtgärder som leder till en ökad jämlikhet, inte minskad jämlikhet och ökade klassklyftor.

Vi vill se att det i patientlagen och i patientsäkerhetslagen skrivs in att alla patienter har rätt till en jämlik vård och att myndigheter och vårdgivare är skyldiga att organisera vården så att den utförs jämlikt. Jag yrkar bifall till reservation 37.

Det saknas inte fakta kring ojämlikheten i vården. Det finns inga politiker här inne som skulle säga att de inte förespråkar en jämlik vård. Däremot fattas det politiska beslut som ökar ojämlikheten. Det kanske vi måste titta på, tycker jag.

För hälso- och sjukvården finns det ingen skyldighet att arbeta förebyggande. Under coronapandemin belystes vilket behov det fanns av uppsökande sjukvård när det gäller exempelvis vaccinationstäckningen och hur den föll ut i regionerna. Det måste nu också vara en väckarklocka så att vi aktivt börjar söka upp grupper som har en sämre hälsa. Det är oerhört viktigt. Det finns annars en risk att vården utformas för oss som är mer resursstarka. Det tror jag vore väldigt olyckligt.

Fru talman! Ett fundament i det paradigmskifte som Vänsterpartiet verkar för är att psykisk hälsa likställs med somatisk hälsa. Vi är ett väldigt utvecklat land i dag. Att neka människor en god, likvärdig och adekvat psykiatrisk behandling är inte värdigt. Samhället behöver mer gemensamma kraftansträngningar och bryta stigmat kring psykisk ohälsa och erbjuda befolkningen lättillgängliga och förebyggande insatser för att människor ska kunna leva friska liv i samhället.

När det gäller utvärdering av behandling av depression och ångestsyndrom kan man notera stora regionala skillnader. Det handlar om behovet av tillgänglighet och en första bedömning och behandling. Så kan vi inte ha det. Vi måste gå i takt. Det kan inte vara fri lek.

Om primärvården ska kunna bära ett större ansvar när det gäller psykisk ohälsa - det har vi pratat om - och titta på dem som har psykiska diagnoser krävs det en tydlig förstärkning av primärvårdens resurser. Varje vårdcentral i landet ska ha en kompetens när det gäller psykisk ohälsa, och personalen ska kunna erbjuda en god vård. Och det ska finnas rutiner att snabbt kunna remittera vidare de patienter som är i behov av en mer specialiserad psykiatrisk vård. Vi vill se en långsiktighet och en strategi för detta för att säkra en adekvat och likvärdig behandling inom psykisk ohälsa. Det finns inte nu. Jag är väldigt orolig för det.

Fru talman! Så många barn och föräldrar knackar på dörrar som inte öppnas när barn och unga mår dåligt psykiskt. Tidiga insatser och låga trösklar för att söka och få hjälp är så viktiga komponenter. Sveriges Kommuner och Regioner har tittat på detta och gjorde en kartläggning av barn- och ungdomspsykiatrin 2020. Där framgår att antalet besök inom bup har ökat med 11 procent mellan 2017 och 2020. Det är oroväckande. Och 6 procent av alla barn i Sverige står i kontakt med bup. Det är en siffra som sticker ut väldigt mycket nationellt, och det är en siffra som vi måste börja fundera på politiskt för att ta reda på vilka olika åtgärder som behövs för att möta det. Det kan inte vara bara bup som ska ta emot. Det måste finnas andra dörrar att öppna, och dessa dörrar måste vi hitta politiskt.

Vi vill också se en nationell genomlysning när det gäller utvecklingen av antalet diagnoser som barn och unga har fått. Tack vare framsteg i forskningen inom psykiatrin vet vi i dag att tidiga stödåtgärder och psykosociala åtgärder tidigt kan förbättra den psykiska hälsan senare i livet.

Man pratar mycket om gängkriminalitet i dag. Då vet vi alla exempelvis att om man går i skolan och får ett betyg från grundskolan och gymnasiet har man en skyddsutrustning på sig. Det handlar också om att tidigt ge unga hjälp om de mår psykiskt dåligt eller har diagnoser.

Det krävs ett jämlikt samhälle med fokus på behoven. Vi är ett rikt land, och vi kan mer. När hälso- och sjukvård hamnar på börsen tycker vi att Sverige är ganska illa ute. När börsvärdet väger mer än människovärdet tycker vi också att Sverige är illa ute. När den sjukaste hamnar längst bak i kön och när barn med föräldrar som har bra ekonomi går i privatterapi för att de inte erbjuds det i samtal med bup, medan andra barn i stället endast får medicinsk behandling tycker vi att man ska börja fundera på det.

Jämlik hälsa och jämlik sjukvård måste bli det överordnade. Då kan vi inte omfamna reformer som vi ser slår så illa.

Fru talman! Vår utskottsordförande Acko Ankarberg Johansson nämnde överstyrning för ett tag sedan i denna debatt. Jag tycker att det var så klokt sagt. Det är precis det som mycket av hälso- och sjukvårdens organisation handlar om. Vi har en situation där regionerna förväntas vara ansvariga samtidigt som hela strukturen är överstyrd av staten med en ryckighet och dålig väghållning. Det handlar om massor med kortsiktiga uppdrag som egentligen bara får bilen ur riktning. Väldigt ofta resulterar alla dessa tillfälliga bidrag och tillfälliga uppdrag i att det går åt en oerhörd tid för sjukvården att beskriva vad som ska göras och återrapportera det till socialministern och att sedan beskriva vad som har gjorts och sedan återrapportera det till socialministern. De pengar som eventuellt blir över däremellan kan man använda till vård. Detta är helt vansinnigt.

I detta ligger egentligen kärnan i det allra viktigaste vi har att göra på hälso- och sjukvårdsområdet när det gäller organisation, anser jag.

Det handlar inte om huruvida sjukvården ska vara socialistiskt eller liberalt borgerligt styrd, utan det handlar om huruvida det ska vara socialismen som bestämmer över mötet mellan patienter och sjukvårdens anställda eller om det ska vara patienterna och sjukvårdens anställda själva som får bestämma om detaljerna. Det är skillnaden.

Ska vi ha fler toppadministratörer eller fler människor med en sjukvårdsutbildning? Det spelar en oerhört stor roll. Då duger det inte att som statlig företrädare peka på att det är regionernas fel och regionerna som är ansvariga, samtidigt som man vid presskonferens efter presskonferens riktar korta tillfälliga småsummor till regionerna, som gör att fler och fler människor anställs i regionkontoren men inte särskilt många fler på golvet.

Man får gärna glömma allt annat jag har sagt, men kom ändå ihåg detta: Det går inte att tillsvidareanställa personer med tillfälliga medel. Det går inte att höja grundlöner med tillfälliga medel, och det går därmed inte heller att locka de allra bästa i sjukvården att stanna kvar och öppna vårdplatser med tillfälliga medel. De tillfälliga medlen kommer aldrig att lösa sjukvårdens huvudsakliga problem. De kommer att lösa byråkraternas problem med att fylla sin arbetsdag, men inte mycket mer.

Låt mig åter ta upp hälso- och sjukvårdens organisation. Jag tycker att det känns fint att stå här och ändå se hur vi har enats om en del detaljer som kommer att göra skillnad för människors vardag, även om jag inser att de stora sakerna är kvar att försöka nå enighet om.

Det är fantastiskt av utskottet att föreslå att sju uppmaningar ska riktas till regeringen. Det gäller uppmaningen om att det behövs tillräckligt många kloka och kompetenta anställda i omsorgen över hela landet. Tack, snälla Moderaterna, för det förslaget! Det gäller förslaget om tidig vård för psykisk hälsa, jämställd vård, brukarinflytande och annat. Ibland är det andra partier som har lagt fram förslag, och vi har ställt oss bakom dem. Andra gånger är det vi själva som har lagt fram förslag och nått större enighet så att de kommer att bli riksdagens beslut.

En framgång jag är stolt och lättad över, fru talman, är vårt liberala förslag om åldersgränser i vården - just det som jag nyss hörde att centerpartisten var kolerisk över.

Mycket forskning visar att de föräldrar till och barn som lider av kroniska sjukdomar under hela livet plötsligt hamnar inför ett brett dike när barnet förväntas gå över till vuxenvården och ta ett helt annat ansvar för sin egenvård, med mer självständighet och krav på kommunikation. Det här kan samtidigt vara fråga om barn som är mindre självständiga och som verkligen har behov av stabilitet.

Därför har vi liberaler sagt - och vi är tacksamma över att vi har fått medhåll av tillräckligt många partier - att det inte är rimligt att ett barn med diabetes, cancer, psykisk sjukdom eller hjärtfel ska knuffas in i vuxenvärlden den dag det fyller 18. Man kan inte hjälpa vilken dag man är född. Här behöver barnvården och vuxenvården vara flexibel och se till att varje barn flyttas över efter sitt eget behov så att det blir en försiktig övergång och en trygghet för den person som även i fortsättningen behöver vård men som nu är på väg att bli vuxen.

Varmt tack för att förslaget kommer att bifallas.

En annan glädje hos oss liberaler gäller det stärkta anhörigstödet för barn. Om jag minns rätt tycker alla utom Socialdemokraterna att det är en mycket bra idé att även syskon ska kunna få stöd om någon i familjen dör eller drabbas av svår sjukdom. Det måste finnas kunskap hos de anställda, och syskonen får inte hamna utanför som de gör i dagens lagstiftning. Det är jag mycket glad över.

Avslutningsvis finns områden där vi liberaler hade valet att nå längre. Det skulle behövas mer sjukvård hemma för den som vill ha det, med exempelvis mobil hemsjukvård och fler mobila team. Bussen med nära vård för cancerpatienter i Uppsala län, som Liberalerna nu inför, behövs på många fler ställen i landet.

Tandvården behöver på ett helt annat sätt involveras i sjukvården. Att inte våga le är bara början. Vi kan inte ha den smärta, det lidande och de komplikationer som kommer sig av att tandvården är sjukvårdens styvbarn.

Men min reservation kommer ändå att nå det jag tog upp i min inledning, nämligen frågorna om överstyrningen, kortsiktigheten och den dåliga väghållningen i svensk sjukvård. Det handlar om tidsperspektiven i politiska utmaningar, herr talman. Nästan alla utmaningar för hälso- och sjukvård och äldreomsorg är långsiktiga. Därför måste de också lösas med långsiktiga satsningar. Satsningarna måste åtminstone räcka över en mandatperiod, helst tre - och det gäller hela sjukvården.

Jag yrkar därför bifall reservation 58 under punkt 20, som gäller ett förslag där vi nästan nådde ända fram, men inte riktigt. Det handlar om att se till att långsiktigt inrätta en strategi där man för över pengar från Försäkringskassans sjukskrivningar till sjukvården så att de pengar som i dag används för att människor ska vara sjukskrivna i stället kan användas till att de får sin operation, behandling och vård och kan bli friska, gå tillbaka till ett liv med egenmakt, självbestämmande och frihet.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 14 juni.)