Fortsatt svenskt deltagande i Natos utbildnings- och rådgivningsinsats Resolute Support Mission i Afghanistan

Herr ålderspresident! Vi ska nu debattera det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande om det fortsatta svenska deltagandet i Natos utbildnings- och rådgivningsinsats Resolute Support Mission i Afghanistan. Låt mig börja med att tacka alla de svenska män och kvinnor som har tjänstgjort, inte bara i Afghanistan utan i olika utlandsinsatser. Sverige och svensk förmåga har bidragit på ett oerhört positivt sätt runt om i världen. I en internationell jämförelse håller svenska män och kvinnor en väldigt hög kvalitet. Det är också anledningen till att våra tjänster är så efterfrågade i internationella sammanhang.

Insatsen i Afghanistan har Sverige deltagit i sedan 2002. I början var det i form av ISAF mellan 2002 och 2014. Därefter ombildade man insatsen till RSM från årsskiftet 2014/15. Vi är nu inne på femte året i RSM och går in i det sjätte. Totalt sett har vi snart varit i två decennier i Afghanistan.

Vi lät riksdagens utredningstjänst titta lite grann på vad det här har kostat. Tittar man på båda insatserna är det en kostnad på närmare 21 miljarder kronor sedan 2002 – för ISAF strax under 21 miljarder kronor och för RSM runt 300 miljoner kronor hittills.

RSM syftar till att bistå de afghanska försvars- och säkerhetsstyrkorna med utbildning, rådgivning och stöd. Frågan som man då kan ställa sig och som är väldigt relevant i sammanhanget är: Hur länge ska vi fortsätta att utbilda?

I regeringens proposition kan man läsa: ”Det övergripande målet med Sveriges styrkebidrag till RSM är att bidra till att konsolidera de afghanska försvars- och säkerhetsstyrkornas förmåga att på sikt självständigt hantera säkerheten i landet.” Någonstans borde det från svensk sida finnas en plan för hur länge vi ska fortsätta utbilda, utbilda och utbilda. Man kan jämföra med hur det är i Sverige. Vi utbildar officerare som sedan tar över och utbildar nya soldater och så vidare, och så rullar det på. Då är frågan: Ska vi fortsätta att utbilda i Afghanistan år ut och år in? Är det inte läge att de så småningom själva övertar utbildningsansvaret?

Som sagt har vi varit där i 5 år. Frågan är: Hur länge till ska det här rulla på? Snart har vi varit i Afghanistan i totalt 20 år. Ska det här fortsätta i 30 år, 40 år eller 50 år? Vilken är planen egentligen? Det får vi inte reda på i regeringens proposition i alla fall.

Vi menar att det är dags att sätta punkt för den svenska insatsen. Det menade vi redan när vi ombildade insatsen från ISAF till RSM. Denna konflikt har pågått i decennier. Vi ser att den är ganska utsiktslös. Sverige har gjort en betydande insats, men vi menar att det är dags att andra aktörer tar vid och tar ansvar.

Vi menar också att vi ur ett svenskt perspektiv ska koncentrera oss på det som vi måste prioritera nu, det vill säga att bygga den svenska försvarsförmågan. Eftersom säkerheten i vår omedelbara närhet har förändrats måste vi bygga vår egen försvarsförmåga.

Det är visserligen så att såväl den här utlandsinsatsen som utlandsinsatserna generellt bidrar till att bygga förmågan hos våra nationella krigsförband och staber. Precis som man skriver i propositionen har vårt deltagande i RSM ”gett svensk militär personal erfarenheter av att tjänstgöra i en internationell kontext, vilket har bidragit till att höja Försvarsmaktens förmåga att samverka med andra”. Det finns interoperabilitetsvinster och så vidare i detta.

Men i den situation vi befinner oss i nu menar vi – och det har vi menat i flera års tid – att det är dags att koncentrera sig på den svenska försvarsförmågan och i första hand se till att vi kan försvara vårt land här. Vi ska inte fortsätta att år ut och år in delta i en insats där det uppenbarligen inte finns en plan för var slutmålet ligger.

Därför, herr ålderspresident, vill jag yrka bifall till reservation 1 i betänkandet.

Herr ålderspresident! Jag vill börja med att rikta ett stort tack till alla er som befinner er på eller har varit på utlandsuppdrag för Sveriges räkning. Det är en svår uppgift riksdagen skickar er på, och för era insatser vill vi i Vänsterpartiet uttrycka vår stora uppskattning.

Herr ålderspresident! Natten mellan den 8 och 9 juli i somras attackerades Svenska Afghanistankommitténs hälsoklinik i Wardak av afghanska regeringsstyrkor. En person som höll en patient sällskap dödades direkt. Tre personer fördes bort och dödades genom utomrättsliga avrättningar. Två av dem var anställda av Svenska Afghanistankommittén. Klinikchefen fördes bort och hölls utan förklaring i förvar i två veckor.

Attacker mot civila, utomrättsliga avrättningar och anfall mot sjukvårdsinrättningar är fullständigt oacceptabelt och ett tydligt brott mot den humanitära rätten. När säkerheten inte längre kan garanteras drabbas civila i behov av vård dubbelt. Som en konsekvens av attacken tvingade talibanerna Svenska Afghanistankommittén att tillfälligt stänga ytterligare 42 kliniker i regionen, vilket drabbade 5 700 patienter om dagen.

Enligt FN-insatsen Unama är det nu afghansk och internationell militär som skördar flest civila dödsoffer i Afghanistan. I och med den svenska militära närvaron i Afghanistan har Sverige ett särskilt ansvar att verka för att mänskliga rättigheter och folkrätt efterlevs av alla parter, inte minst av dem vi själva utbildar.

I propositionen lyfts det fram att Sverige ska verka aktivt för att FN:s resolution 1325 genomförs inom insatsens plan. Vänsterpartiet har återkommande lyft fram vikten av att den här resolutionen levandegörs vid svenskt deltagande i internationella insatser. En förutsättning för att det ska bli möjligt är dock att den humanitära rätten respekteras och att afghanska säkerhetsstyrkor inte håller på med utomrättsliga avrättningar. Regeringen bör därför återkomma med en redogörelse för hur det svenska styrkebidraget i Afghanistan arbetat och arbetar med att utbilda landets försvars- och säkerhetsstyrkor i frågor om humanitär rätt.

Regeringen föreslår genom propositionen att en svensk väpnad styrka på normalt under 50 personer ställs till förfogande till Natos utbildnings och rådgivningsinsats RSM på plats i Afghanistan i ytterligare ett år. I realiteten innebär detta att Sverige fortsätter att under ännu ett år delta i en internationell insats som i grunden är misslyckad. Ännu en gång skjuts beslutet om avveckling av Sveriges militära närvaro i Afghanistan på framtiden. Vänsterpartiet har fem gånger tidigare yrkat avslag på propositioner med samma förslag som i dag, och vi anser fortfarande inte att en svensk väpnad styrka bör ställas till Natos förfogande.

Totalt sett har vi yrkat avslag på militärt deltagande i 15 år. Vi ser RSM-insatsen som en fortsättning på den Natoledda ISAF-insatsen, som vi varit mycket starkt kritiska till.

Erfarenheterna från Afghanistan visar att väpnade insatser inte lett till ökad säkerhet för befolkningen. Sverige borde arbeta för att FN får ett direkt ansvar för den fortsatta processen, både civilt och militärt. Det skulle i så fall kunna underlätta en framtida fredsprocess.

Enligt oss i Vänsterpartiet bör därför riksdagen avslå regeringens proposition om fortsatt svenskt deltagande i Natoinsatsen i Afghanistan. Eftersom såväl Vänsterpartiets som Sverigedemokraternas företrädare har yrkat avslag på propositionen måste vi ha en gemensam reservation. Jag vill dock understryka att våra partier skiljer sig åt i grunden i vår syn på Sveriges engagemang för Afghanistan.

För Afghanistans historia visar att det inte finns någon militär lösning på landets problem. Utländsk militär närvaro har gång på gång fördjupat och förstärkt landets konflikter. För att säkerställa ett arbete för fred, demokratisering och jämställdhet behövs i grunden en helt annan strategi för Afghanistan.

Vänsterpartiet ser stora utmaningar som bara kan lösas genom en civil och politisk strategi. Stommen i en sådan strategi är ett ökat civilt bistånd och stöd till de politiska försöken att få igång en freds- och försoningsprocess. Man måste arbeta för att få tillbaka och återintegrera de stridande parterna i det afghanska samhället.

Redan i dag finns det en rad initiativ på både lokal och nationell nivå i Afghanistan för att försöka få igång freds- och försoningsprocessen. Men Sveriges stöd har hittills varit begränsat. Här behöver vi göra mer. Sverige har starka band till Afghanistan genom de många afghaner som i dag lever i vårt land och alla svenskar som genom decennier har engagerat sig i solidaritetsarbete.

Genom Svenska Afghanistankommitténs framgångsrika arbete i landet under 40 år har Sverige vunnit en trovärdighet och skapat sig ett unikt kontaktnät. Sverige skulle därför kunna bli en central aktör för fred, demokrati och jämställdhet i Afghanistan. Men det förutsätter att vi flyttar fokus från militära insatser till civila och politiska insatser.

I Afghanistan växer det just nu upp en ny generation av unga kvinnor och män. För många av dem saknas möjligheter till utbildning, försörjning och ett liv som inte begränsas av förtryck och fattigdom. Den bilden bekräftas inte minst av alla ensamkommande barn och ungdomar som har flytt hit.

Det måste skapas en framtidstro för dem i Afghanistan. Bristande framtidstro och frustration är extremisternas bästa vän: det underlättar deras rekrytering. Därför kan det problemet aldrig mötas med bomber. Civilt bistånd är därför avgörande för att lösa grundorsakerna till kriget i Afghanistan.

Vänsterpartiet välkomnar därför att Sverige har utlovat mer än 8 miljarder kronor i civilt bistånd till Afghanistan under perioden 2015–2024. Civila insatser måste samtidigt kompletteras med insatser för att få till en freds- och försoningsprocess. Den måste rymma ett brett spektrum av berörda grupper i det afghanska samhället för att en långsiktig, fredlig lösning ska kunna ta form.

Därför är det viktigt att det civila samhället får en mer framträdande roll i de samtalen. Särskilt viktigt är det att Afghanistans kvinnor inkluderas i fredsprocessen och att deras rättigheter och inflytande inte förhandlas bort.

Det visade sig inte minst när den unga kvinnliga journalisten Najwa Alimi fick ta emot Per Anger-priset för sitt arbete för fria medier genom Zan TV, en tv-kanal som enbart hade kvinnliga medarbetare och där berättelser om kvinnors villkor i Afghanistan stod i fokus.

Erfarenheter från andra länder visar dessutom att fredsförhandlingar där kvinnor deltar leder till en mer hållbar fred. Vänsterpartiet har länge drivit på för att resolution 1325 ska få en mer framträdande roll i Afghanistan och välkomnar därför regeringens starka engagemang i frågan.

Med det, herr ålderspresident, yrkar jag avslag på propositionen och bifall till reservation nr 1.

Herr ålderspresident! Låt mig som ordförande i det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet inleda med ett varmt och uppriktigt tack. Ni soldater och svenska företrädare är där på vårt, riksdagens, uppdrag. Ni är där för att tjäna freden. Ni är där med representanter för andra länder för att under svåra förhållanden arbeta tillsammans. Ni tjänar ert land och våra gemensamma intressen. Tack!

Herr ålderspresident! Moderaterna ställer sig bakom det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande för ett fortsatt svenskt deltagande i Natos utbildnings- och rådgivningsinsats i Afghanistan. Vi ställer oss således bakom att riksdagen beslutar att regeringen får ställa en väpnad styrka bestående av ca 50 personer till förfogande fram till utgången av december 2020 med möjlighet till ytterligare 150 personer i en tillfällig förstärknings- och evakueringsstyrka.

Den samlade internationella insatsen i Afghanistan verkar under svåra förhållanden. Den senaste tidens utveckling är bekymmersam. Det är beklagligt hur våldet ökat i intensitet trots de fredsansträngningar som gjorts. Det pågår också aktiviteter i bakgrunden. USA har talat direkt med talibanerna. Det finns även andra format för samtal som kan innebära möjliga förändringar av det som sker i Afghanistan, och det kan gå fort.

Det är således av stor vikt att regeringen vid försämrade förhållanden har möjlighet att tillfälligt förstärka insatsen utöver det tänkta styrkebidraget med 50 personer på plats. Det är därtill ytterst angeläget att Försvarsmakten har tillräckligt med resurser för att kunna verka i landet. Alla utlandsinsatser sliter hårt både på Försvarsmaktens personal och på dess materiel.

För den folkliga förankringen av Sveriges militära insatser liksom vår förmåga till rationell styrning är en systematisk uppföljning och utvärdering av insatsen av stor vikt liksom en fungerande rapportering till riksdagen. Vi förutsätter således att regeringen i detta hänseende för en aktiv dialog med riksdagen under det kommande året.

Herr ålderspresident! Långsiktighet och tydlighet är av stor vikt. Det försämrade geopolitiska läget i vårt närområde leder till att försvarets nationella förmåga får en alltmer framträdande roll. Det är just vad detta arbete med att ta fram ett nytt försvarsbeslut handlar om. Jag hoppas verkligen att regeringspartierna klarar av att axla det ansvaret som innebär både politisk bredd och tillräcklig ekonomisk nivå. Detta måste ligga bakom ett sådant beslut.

Herr ålderspresident! Ibland möter man frågan: Vad gör vi där? Svaret lyder: Sveriges internationella insatser utgör ett viktigt bidrag i det långsiktiga arbetet för att upprätthålla den regelbaserade världsordningen, vilken utgör grunden för Sveriges säkerhet, trygghet och välstånd.

I vårt betänkande slås också fast, och jag ber att få citera, herr ålderspresident: ”Utgångspunkten för Sveriges engagemang är att säkerhet byggs bäst i samverkan och i partnerskap med andra. I en tid av allt fler gränsöverskridande hot och nära samband mellan inre och yttre säkerhet är detta än viktigare. Sveriges deltagande i fredsfrämjande insatser är också viktigt för vår nationella säkerhet och för vår försvarsförmåga. Sverige behöver därför vara en solidarisk, trovärdig och ansvarstagande partner i internationella krishanteringsinsatser som bygger säkerhet tillsammans med andra.”

Sverige utgör en viktig global kraft för skydd av kvinnor och flickor. Säkerhetsrådets resolution 1325 ska genomsyra våra insatser. Insatsen i Afghanistan har pågått i närapå 20 år, egentligen sedan 2001, då en koalition bildades som ett resultat av den 11 september med det våldsamma terrorangreppet som i praktiken var ett angrepp på hela världssamfundet.

Det är därför vi är där, även om uppdraget för några år sedan ändrades till att bli en icke stridande rådgivnings- och utbildningsinsats. Jag noterar den breda uppslutningen även om, som vi nu har hört, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna väljer att ha ett avståndstagande mot insatsen som sådan.

Herr ålderspresident! Vi ser hur Afghanistan fortsatt har ett stort behov av det internationella stödet. Den svenska styrkans närvaro bidrar till att stärka de afghanska säkerhetsstyrkornas förmåga att i framtiden självständigt hantera säkerheten i landet. Den utgör således en viktig förutsättning för att skapa långsiktiga möjligheter för utveckling i ett land och hos en befolkning som under decennier drabbats av otaliga lidanden och svår utsatthet. Vi ska alltid vara där för att i all utbildning och i all träning stå upp för de mänskliga rättigheterna.

Insatsen utgör också en viktig del av Sveriges breda engagemang för Afghanistan, präglat av svenska värderingar och intressen. Vi stöder Afghanistan utifrån principer om demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter. De utvecklingspolitiska och humanitära engagemangen utgör viktiga delar av det samlade svenska stödet for Afghanistan. Vi är där tillsammans med andra för att flickor ska få gå i skolan och för att kvinnor ska få driva företag eller spela musik offentligt. Vi är där för människors skull.

Herr ålderspresident! Samtidigt är det av stor vikt att det svenska biståndet präglas av transparens och att det följs upp. Under senare tid har den erkända svenska journalisten Magda Gad i granskande reportage tagit upp frågan om svenskt bistånd i just talibanstyrda områden. Det är av stor vikt att regeringen säkerställer att det svenska biståndet inte hamnar i orätta händer, med de betydande risker det kan medföra just i kontexten Afghanistan. Biståndet ska ligga i linje med våra utrikespolitiska prioriteringar.

Herr ålderspresident och ärade ledamöter av Sveriges riksdag! Vi ledamöter kommer att fatta ett beslut som innebär ett ytterst betydande ansvar – ett betydande ansvar för våra svenska soldater som riskerar sina liv för fred, säkerhet och stabilitet långt borta från vårt rikes gränser. Deras insatser utgör en viktig kraft för en tryggare värld.

Herr ålderspresident! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Som vi har hört tidigare i debatten är utvecklingen i Afghanistan på många sätt oroande. Trots att den afghanska regeringen har utökat sina fredsansträngningar har den väpnade konflikten ökat i både omfattning och intensitet. FN rapporterar om att det under första halvåret 2019 var närmare 4 000 civila offer, varav över 1 300 döda.

Den humanitära situationen i Afghanistan är akut. I augusti i år uppgav FN:s flyktingkommissariat UNHCR att omkring 6,3 miljoner människor var i akut behov av humanitärt stöd. Kombinationen av säkerhetsläget, bristande infrastruktur och hot gör det svårt att nå fram med humanitärt stöd till dem som behöver det. UNHCR har även rapporterat att det år 2018 fanns över 2,1 miljoner internflyktingar i Afghanistan.

Herr ålderspresident! För att bygga säkerhet måste vi använda hela bredden av våra säkerhetspolitiska instrument. Sverige bidrar till säkerhet i Afghanistan genom såväl humanitärt bistånd och stöd till fredsprocessen som genom deltagande i den militära utbildnings- och rådgivningsinsatsen. Vårt engagemang i Afghanistan är ett brett och långsiktigt sådant med syfte att åstadkomma långsiktig stabilitet i landet.

Den militära utbildnings- och rådgivningsinsatsen syftar till att bistå de afghanska säkerhetsstyrkorna med utbildning, rådgivning och stöd för att stötta dem i att självständigt hantera säkerheten i landet. Det svenska styrkebidraget ska, som tidigare har nämnts i debatten, bestå av högst 50 personer på plats. Men om situationen så kräver ska ytterligare högst 150 personer med kort varsel kunna tillföras för att vid behov genomföra insatser för räddning, evakuering, förstärkning och fritagning.

Det svenska bidraget kommer att arbeta där det är mest efterfrågat och vid baser där det är möjligt utifrån säkerheten. Utöver att ge rådgivning till försvars- och säkerhetsstyrkorna kommer bidraget även att bestå av personal i staber och ledningsstrukturer som är relevanta för insatsen.

RSM-insatsen som helhet utgörs i dag av 39 länder och består av ungefär 17 000 personer. Det svenska bidraget på ungefär 50 personer är därmed ett storleksmässigt ganska litet bidrag, men en väldigt viktig del.

Herr ålderspresident! Vi vet att det genom alla tider har varit och fortfarande är män som tenderar att sitta vid förhandlingsbordet, och det tenderar att vara mäns intressen som först och främst tillgodoses. Samtidigt vet vi att kvinnor och barn tenderar att vara särskilt utsatta i väpnade konflikter. De är inte bara särskilt utsatta, utan de tenderar också att ständigt hamna utanför de politiska processerna. Det är därför FN:s resolution 1325 är så viktig; den synliggör såväl kvinnors särskilda utsatthet som behovet av att kvinnor finns representerade både i militären och vid förhandlingsbordet.

I Sverige tar vi resolutionen och dess följdresolutioner på stort allvar. Vid Livgardet i Kungsängen utanför Stockholm utbildas såväl svenska som utländska soldater i just resolutionen och hur den rent praktiskt kan implementeras i en insats. Ett av målen för den svenska insatsen är också just att säkerställa att alla som ingår i det svenska bidraget ska vara utbildade i och ha kunskap om praktisk tillämpning av resolutioner om kvinnor, fred och säkerhet. Utbildningen ingår även i den rådgivning och utbildning som ges till de afghanska försvars- och säkerhetsstyrkorna.

Utöver det svenska bidraget följer Sverige noga hur resolution 1325 tillämpas i insatsen i stort och har även bidragit till arbetet med att uppdatera Natos handlingsplan för genomförandet av 1325, som ska tillämpas i alla Natos insatser, inklusive RSM.

Det svenska deltagandet i den militära insatsen ska ses som en del i en större helhet. När vi talar om 1325 tycker jag därför att det är särskilt viktigt att lyfta fram det arbete som har bedrivits av Folke Bernadotteakademin och av svenska ambassaden i Kabul på uppdrag av regeringen.

Under 2016 identifierade ambassaden ett trettiotal kvinnor från olika provinser som kan spela en roll i lokalt fredsbyggande. Dessa kvinnor fick sedan delta i ett utbildningsprogram i medling och dialog som anordnades av Folke Bernadotteakademin på uppdrag av regeringen. Under 2018 och 2019 har Folke Bernadotteakademin ett särskilt uppdrag att stötta fredsprocessen och stärka kvinnors deltagande i densamma. Det ska inte finnas några ursäkter för att lämna kvinnor utanför förhandlingsbordet.

Herr ålderspresident! För att vi i Sverige ska kunna bidra till den militära insatsen i Afghanistan krävs det att vi har soldater och officerare som är villiga att ställa upp och som är villiga att tillfälligt lämna sitt liv här i Sverige för att arbeta för internationell säkerhet.

Men det krävs också anhöriga som ställer upp här hemma. För varje person som åker iväg finns ett antal hemmahjältar som håller ihop vardagen här hemma. Det är föräldrar, partner, barn och vänner som gör det möjligt för soldaten att åka. Därför vill jag avsluta med att rikta ett stort tack till alla er som gör insatsen möjlig. Utan er, ingen svensk insats.

Herr ålderspresident! Under de senaste två åren, drygt, har Försvarsberedningen arbetat intensivt med underlag inför kommande försvarsinriktningsbeslut. I den senaste rapporten, Värnkraft, som undertecknades av fyra partier i Sveriges riksdag belyses också vikten av internationella militära fredsfrämjande insatser.

En av Försvarsberedningens många slutsatser är att det globala säkerhetspolitiska läget under överskådlig tid innebär att det fortsatt finns ett mycket stort behov av internationella militära insatser.

Sverige bör fortsätta det aktiva engagemanget och deltagandet internationellt, både civilt och med militära insatser och inom ramen för FN, EU, Nato, OSSE och andra koalitioner av länder. Vårt övergripande utrikes- och säkerhetspolitiska mål för Sveriges medverkan internationellt i fredsfrämjande insatser är att bidra till fred och säkerhet, att förebygga konflikter och att skapa förutsättningar för hållbar fattigdomsbekämpning.

Sveriges deltagande är ett mycket viktigt sätt att visa solidaritet och att främja relationer och fördjupa samarbete med länder och organisationer som också är viktiga för vår säkerhet i vårt närområde.

Nato förväntas fortsätta att genomföra såväl tränings- som utbildningsinsatser. Insatsen i Afghanistan är ett viktigt exempel på detta. Denna insats genomförs på inbjudan av den afghanska regeringen. Ett avtal mellan den afghanska regeringen och Nato slöts i september 2014. Sveriges styrkebidrag ska uppgå till högst 50 personer. Vi har svenskar på plats i norra Afghanistan.

Som vi hört deltar sammanlagt 17 000 personer från 39 länder med huvuduppgiften att träna, utbilda och ge rådgivning. Syftet är att stödja och stärka de afghanska försvars- och säkerhetsstyrkornas förmåga att självständigt hantera säkerheten i landet. Vi har tagit del av Försvarsmaktens bedömning, och den är att vårt bidrag väl svarar upp mot behoven.

Den militära närvaron är fortsatt nödvändig. Operationsbedömningar görs löpande av de ansvariga. Styrkebidraget kommer att vara verksamt vid baser där säkerheten så medger. Personal tjänstgör också i staber och ledningsstrukturer som är relevanta för insatsen.

Det svenska bidraget är viktigt. Nu bedöms möjligheten att övergången från en militär insats till en civil insats flyttas till framtiden. Vi behöver fortsätta att bidra militärt. Det sker betydande förluster. Situationen innebär ofta osäkerhet i området. Bristande demokrati, ökande säkerhetspolitisk oro och bristande respekt för mänskliga rättigheter är några av de omdömen som beskriver läget. Det finns också osäkerhet kring olika länders framtida engagemang i denna insats.

Sveriges bidrag ska vara realistiskt, uthålligt och ansvarstagande. Läget på marken ska avgöra insatsens nästa steg.

Det är också viktigt att belysa behovet av flexibilitet i hur bidragen ska placeras geografiskt och också anpassas framöver. Målet är att Afghanistan på sikt ska kunna hantera säkerheten själva och också att bidra till jämställdhet och interaktion mellan människor.

Jag vill för Centerpartiets räkning rikta ett varmt tack till alla som på uppdrag från Sverige deltar i insatser, civilt och militärt, i Afghanistan. Jag vill också yrka bifall till utskottets förslag i dagens betänkande.

Herr ålderspresident! Det vi diskuterar i eftermiddag gäller det fortsatta svenska deltagandet i Natos utbildnings- och rådgivningsinsats Resolute Support Mission i Afghanistan.

Allra först skulle jag vilja vända mig till alla våra soldater som har tjänstgjort i Afghanistan, inte bara just nu utan genom tiderna. Sedan 1948 har Sverige sänt ut runt 100 000 tjänstgörande medarbetare runt om i landet – som soldater, i polisstyrkor och i olika fredsbevarande insatser. De har ställt upp, herr ålderspresident, ofta med fara för sitt eget liv. Det är de som har möjliggjort att vi kan göra de här insatserna, och inte bara de utan också deras släkt och vänner.

Jag vill för mig själv, för Kristdemokraterna och för riksdagen vända mig till alla dessa som tittar på detta nu eller som läser debatten i efterhand och säga tack. Tack för att ni har ställt upp och för de insatser ni har gjort! Det har betytt väldigt mycket. Jag vill också önska er en riktigt god jul.

Låt oss så gå över till den här specifika insatsen i Afghanistan. Det är ett av världens fattigaste länder och ett land som, vilket vi alla känner till, under lång tid har plågats av krig och stridigheter, inte minst med talibanerna.

Sverige har som många vet en långvarig relation till Afghanistan. Genom Svenska Afghanistankommittén har vi gjort en insats sedan 1980-talet. Afghanistan är också ett land som har mottagit väldigt mycket humanitär hjälp. Precis som föregående talare har påpekat har Sverige varit verksamt här i princip sedan starten, i nästan 20 års tid, först genom ISAF.

Jag hade förmånen, herr ålderspresident, att 2011 få vara där nere och besöka våra trupper. Då hade vi 500 man där. Jag fick upplevelser som jag aldrig kommer att glömma. Särskilt tänker jag på ett besök vi gjorde i en by med en skola som vi hade varit med och byggt upp och inte minst de flickor vi fick träffa som inte hade fått gå i skola tidigare men som nu hade fått den chansen. Sverige hade varit med och bekostat och borrat en brunn och möjliggjort detta.

Även om vi måste tillstå att mycket går åt fel håll, att det fortfarande är en tuff säkerhetspolitisk situation och att väldigt många människoliv spills har svenska insatser haft och har även fortsättningsvis betydelse. Det tycker jag är viktigt att påpeka. Vi har gjort stora insatser.

Det vi pratar om nu är alltså en fortsättningsinsats där vi kommer att skicka maximalt 50 personer som kommer att hjälpa till med rådgivning till och utbildning av de nationella säkerhetsstyrkorna. Vårt bidrag är inte det största – det är 39 länder som medverkar och 17 000 personer som är med. Men vi bidrar, och det är så vi bygger säkerhet tillsammans med andra länder. Vi måste visa i praktisk handling att vi ställer upp. Därför är det av flera skäl viktigt att Sverige nu fortsätter att bidra.

Därför vill jag yrka bifall till propositionen och avslag på samtliga reservationer.

Herr ålderspresident! Jag vill börja med att tacka våra veteraner som har tjänstgjort i Afghanistan, de anhöriga som också på sitt sätt är del av insatsen här hemma i Sverige och, såklart, dem som just nu tjänstgör på plats för Sverige och för demokrati och mänskliga rättigheter i Afghanistan.

Herr ålderspresident! Vi finns på plats i Afghanistan för att säkra fred och frihet, för att utbilda kring bland annat mänskliga rättigheter och för att genom vår närvaro och vårt utbildande skapa den stabilitet som ligger till grund för dessa värden.

Vi som lever i demokratiska, stabila länder, vi som lever i frihet, har som samhällen – oavsett om det är Sverige eller något annat demokratiskt land – ett moraliskt ansvar att hjälpa till och ställa upp om det finns risk för att freden hotas ute i världen, om det finns risk för att mänskliga rättigheter kränks och om det finns risk för att andra människor utsätts för den typen av saker.

Vi är såklart i Afghanistan som svenskar för att det viktigt också för oss och för säkerhetsläget i världen, men vi är också där som människor, med andra människor från andra fria demokratier, därför att vi menar att vi har ett ansvar för alla människor i världen, oavsett vem det är, och för att deras rättigheter inte ska kränkas.

Herr ålderspresident! Vi har haft en debatt i Sverige om feministisk utrikespolitik. Jag ska inte gå in för mycket på den debatten, men jag vill säga att jag är feminist. Jag är också mycket intresserad av utrikespolitik och har dessutom ett engagemang i Svenska Afghanistankommittén. En av de mest feministiska saker man kan göra i sin utrikespolitik är att ha ett aktivt arbete, både vad det gäller humanitärt arbete och vad det gäller militärt, i länder där det krävs.

För att det till exempel ska finnas utrymme för flickor att gå i skolan kan det behövas militär närvaro och framför allt stabilitet och en fredssituation för att mänskliga rättigheter och respekt för människors egen frihet ska kunna byggas.

Herr ålderspresident! Jag är stolt över Sveriges långsiktiga engagemang och vår långa närvaro i Afghanistan. Det är ett land som under många år har sargats av krig, förtryck, konflikter och fattigdom. Vårt långsiktiga och stabila humanitära arbete i Afghanistan kan inte underskattas. Jag tror att Sverige även i fortsättningen behöver ha en närvaro, både humanitär och militär, i Afghanistan. De två tillsammans bygger stabilitet, fred och frihet också för framtiden.

Allting med den här insatsen är dock inte frid och fröjd. Det är en oerhört tuff situation i Afghanistan. Och de som är där för Sveriges räkning gör ett oerhört bra och viktigt arbete. Men vi politiker här hemma i Sverige har inte i tillräckligt hög grad gjort vårt arbete när det gäller den här insatsen. Vi måste se till att vi får mer och bättre mätbara och uppföljbara mål för insatsen. Det behövs mer utvärderingsbara mål. Man behöver följa upp att mänskliga rättigheter respekteras, att det rapporteras och att det följs upp. Det är kritik mot insatsen som har funnits tidigare och som Liberalerna fortsätter att ha.

Herr ålderspresident! Trots Liberalernas kritik mot hur våra politiska beslut för uppdraget är utformade ser vi att det är en nödvändig insats för att garantera fred, säkerhet och stabilitet. Vi menar också att det är viktigt att vi politiker i Sverige har en så enad front som möjligt bakom våra soldater i Afghanistan för att de ska känna trygghet i sitt utövande av uppdraget.

Vi har lagt fram en egen motion i frågan. Men vi har inte reserverat oss och kommer inte att rösta på den motionen, just eftersom vi menar att riksdagen tillsammans behöver sluta upp och vara ett kraftfullt stöd och visa vårt engagemang för våra soldater.

Vår kritik om rapportering när det gäller uppföljbara mål består dock. Därför har vi lämnat in ett särskilt yttrande.

Herr ålderspresident! I dag debatterar vi två av Sveriges stora internationella engagemang. Det är stort när vi skickar ut våra medborgare i världen för att kämpa för demokrati och mänskliga rättigheter. Det är också viktigt. Sveriges deltagande i internationell krishantering bidrar till att upprätthålla och stärka den regelbaserade världsordningen.

Säkerhet bygger vi på många sätt, såväl med instrument som diplomati, medling, konfliktförebyggande och förtroendeskapande åtgärder som med nationell civil, polisiär och militär förmåga.

Säkerhet bygger vi också bäst tillsammans med andra. Sveriges deltagande i fredsfrämjande insatser är viktigt inte bara för de områden där vi deltar utan också för vår nationella säkerhet och vår försvarsförmåga. Vi behöver vara en solidarisk, trovärdig och ansvarstagande partner i internationella krishanteringsinsatser.

Herr ålderspresident! Den utdragna väpnade konflikten i Afghanistan är det största hindret för landets utveckling. Antalet attacker mot internationella organisationer och biståndsorganisationer är fortfarande förfärande högt. Den afghanska inrikespolitiken präglas av motsättningar och etniska spänningar. Många faktorer bidrar till att situationen i Afghanistan är instabil och i ständig förändring.

I det läget måste vi göra vad vi kan för att bidra till fred och stabilitet, och när Afghanistan säger sig ha ett fortsatt behov av internationellt militärt stöd för utvecklingen av de afghanska försvars- och säkerhetsstrukturernas förmåga att hantera säkerheten hjälper vi till. Det är av stor vikt att det internationella samfundet, inklusive Sverige, fortsätter att långsiktigt stödja och bistå den afghanska regeringen i dess strävan efter ett stabilt och säkert samhälle.

Dessutom har Sverige som mål att säkerställa att all personal som ingår i det svenska bidraget är utbildad i och har kunskap om praktisk tillämpning av FN:s resolutioner om kvinnor, fred och säkerhet. Folkrätten, inklusive mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt, utgör grunden för det svenska bidraget.

Det svenska militära bidraget är en viktig, men bara en, del i Sveriges breda engagemang för Afghanistan. Vi har också ett långsiktigt utvecklingssamarbete med fokus på demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter, utbildning och sysselsättning samt privatsektors- och landsbygdsutveckling. Vi har också genom Folke Bernadotteakademin en särskild strategi för att arbeta fokuserat med kvinnors deltagande i fredsprocesser.

Kunskaper om och genomförande av FN:s resolutioner för kvinnor, fred och säkerhet är av central betydelse för att internationella militära krishanteringsinsatser och fredsbevarande insatser ska kunna bidra till konfliktlösning och varaktig fred. Jämställdhet och ökad respekt för de mänskliga rättigheterna, inte minst kvinnors och flickors rättigheter, måste även fortsättningsvis vara en central del av Sveriges samlade engagemang i Afghanistan liksom stödet till säkerhetsutvecklingen.

Som avslutning vill jag tacka alla de män och kvinnor som varje dag kämpar för demokratin i ett av världens mest utsatta länder. Den insats som ni gör betyder väldigt mycket för att göra världen bättre. Stort tack för det!

Jag yrkar därmed bifall till förslaget i betänkandet.

Herr ålderspresident! I dag debatterar vi ett otroligt viktigt beslut som ska tas om ett fortsatt svenskt deltagande i Natos utbildnings- och rådgivningsinsats Resolute Support Mission i Afghanistan.

Det handlar om att ställa en svensk väpnad styrka till förfogande i Afghanistan fram till den sista december 2020. Det handlar om att skicka svenska soldater till ett land i krig. Det handlar om ett svenskt styrkebidrag om högst 50 personer på plats. De ska ge råd till och utbilda afghanska säkerhetsstyrkor. Jag beundrar deras styrka, mod och proffsighet.

Herr ålderspresident! Situationen i Afghanistan är svår. Hotbilden mot den svenska styrkan är fortfarande hög, och det finns risk att den svenska personalen utsätts för väpnat våld. Därför är det viktigt att det fortlöpande görs hot- och riskbedömningar för insatsens personal och att Sverige är i kontinuerlig dialog med Nato, men även med USA och andra länder som deltar i RSM, om situationen i landet och förutsättningarna för insatsen.

Det står i betänkandet att regeringen framhåller i propositionen ”att Sveriges bidrag till RSM är förhållandevis litet sett till insatsens samlade bemanning”. Det står vidare: ”Möjligheten att utvärdera det svenska bidragets effekt på den samlade säkerhetsutvecklingen och dess roll i den totala utbildnings- och rådgivningsinsatsen är därför begränsad.”

Herr ålderspresident! Ett problem som vi ser, och som är viktigt att lyfta fram, är just situationen för kvinnor i Afghanistan. Där går utvecklingen verkligen åt fel håll. Insatser som vi gör måste vara effektiva. Bara för att våra soldater är utbildade inom resolution 1325 betyder det inte att afghanerna per automatik förändrar sig. Kanske kan man skruva på insatsen något?

FN rapporterar i fråga om civila offer under första halvåret 2019 att det dödats 144 kvinnor och 327 barn – på ett halvår! Vidare får vi rapporter om att antalet attacker mot internationella organisationer och biståndsarbetare är fortsatt högt.

Det sägs att flickor går i skolor i byarna, men i städer verkar det vara mycket strängt. När Expressens Magda Gad rapporterar från Wardak får vi veta att inte en enda kvinna syns till på skolan där. Rektorn säger: Tyvärr har vi inga flickor här eftersom miljön inte är anpassad för dem. Det finns skolor upp till sjätte klass i byarna. Där undervisas de i moskéer, och där får de vara ostörda.

I provinsen Wardak har, enligt The Asia Foundation, bara 1 procent av kvinnorna en inkomst, trots så många år av biståndsinsatser. Visst borde vi, herr ålderspresident, kunna bättre? Även kvinnor ska ha rätt till sitt eget liv och frihet att själva bestämma och leva som de vill.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)