Ett likvärdigt betygssystem

Fru talman! Jag har inte kollat upp det här, men jag kan tänka mig att det finns lerplattor med sumerisk kilskrift, där en förälder klagar på betygsättningen för någon av sina ungdomar. Betygssystemet är en evig debatt.

I dag ska vi debattera ett nytt betygssystem som har till syfte att öka likvärdigheten, bättre återspegla elevernas kunskaper och se till att elever inte slås ut utan kan fortsätta sina studier om de har förmåga till det.

Fru talman! Inget betygssystem är perfekt, men jag kan konstatera att det betygssystem som vi har haft är mindre perfekt än det betygssystem som vi kommer att få när kammaren bifaller det här förslaget. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! I dag har vi problem med betygsinflation och glädjebetyg, det vill säga att betygen inte återspeglar elevernas kunskaper. Det innebär att när man sedan använder betygen för att söka till vidare studier blir det inte likvärdigt och rättvist mellan elever, utan betygen beror på vilken lärare man har haft och vilken skola man har gått på. Betygen återspeglar helt enkelt inte i tillräckligt hög grad elevernas faktiska kunskaper.

Fru talman! Dagens betygssystem innebär också att det finns elever som slås ut. De hade kunnat fortsätta sina studier, men de kommer inte att kunna göra det på grund av Fbetyget. Det här vill vi få bukt med. Vi vill att betygen bättre ska återspegla elevernas kunskaper och att elever kan studera vidare även om de har varit sämre i något ämne.

I den allmänna debatten har det låtit lite grann som att vi stryker Fbetyget, men egentligen är det inte det vi gör. Det vi gör är att vi inför ett nytt, tiogradigt betygssystem där motsvarigheten till Fbetyget inte finns med. Detta återspeglas i stället av ett par andra av betygsstegen.

Detta innebär att man kan söka till och komma in på vidare studier även om man har kunskaper som i dag skulle motsvara ett Fbetyg. Man får helt enkelt räkna in det i sitt meritvärde ändå. Det är väldigt ovanligt, fru talman, att man inte har några kunskaper över huvud taget. Därför blir Fbetyget väldigt trubbigt. Vi inför alltså ett nytt, tiogradigt betygssystem.

Fru talman! Vi ser också till att betygen kalibreras med ett slutprov. Det innebär ett stopp för eller i alla fall en kraftig minskning av möjligheterna till glädjebetyg och betygsinflation.

Fru talman! I dag vet man inte om ett betyg som en elev har fått motsvarar samma betyg som en annan elev har fått på en annan skola, i en annan del av landet eller av en annan lärare. Det vi gör är att se till att det meritvärde som man sedan använder för att söka in också är kalibrerat med ett slutprov. Syftet med detta är att komma bort från och motverka betygsinflationen och glädjebetygen och få meritvärden som bättre återspeglar elevernas kunskaper.

Fru talman! Betygsättning är svårt. Det kommer aldrig att vara så att alla bedömer på exakt samma sätt och att en lärares bedömning är helt identisk med en annan lärares. En del i det nya betygssystemet är att betygskriterierna blir något mindre detaljerade samtidigt som kursplanerna och läroplanerna i någon mening väger tyngre när det gäller hur innehållet i utbildningen styrs.

Jag tror att det är positivt. Det innebär att lärarna får ett lite större handlingsutrymme, men det innebär också – tillsammans med slutproven – att betygsinflationen och glädjebetygen motverkas. Det innebär alltså att lärarna får en tydligare roll och mer att säga till om, samtidigt som eleverna får mer likvärdiga betyg när de jämför sig med andra elever – det är ju trots allt det som man gör när man söker till vidare utbildning.

Fru talman! Jag vill yrka bifall till förslaget, för att vi därmed tar viktiga steg för att få bukt med dels betygsinflationen och glädjebetygen, dels den utslagning som Fbetyget har inneburit.

(Applåder)

Fru talman! Jag tänkte uppehålla mig lite vid en ganska central del av konstruktionen av det nya betygssystemet, nämligen det nationella slutprovet.

Under delar av utredningsperioden var det väldigt viktigt att slutprovet skulle ingå i den digitala provdel som vi har jobbat med under ganska många år och som under de senaste åren har havererat fullständigt. Vi pratar väldigt mycket om att betygssystemet är en viktig och central del av utbildningssystemet. Vi måste kunna lita på att betygssystemet håller ihop, framför allt när man sätter stor tilltro till ett stort nationellt slutprov som ska vara en ganska stor del av både det enskilda betyget och kalibreringssystemet för att motverka det som ledamoten var inne på när det gäller betygsinflation och liknande.

Därför måste jag fråga: Hur oroliga är Liberalerna över att en så vital del som det nationella slutprovet ska gå att genomföra digitalt utan att medverka till mer administration för lärare? Hur ska det kunna fungera med tanke på att det faktiskt utgör minst 30 procent av det nya betygssystemet? Än så länge har vi inte varit i närheten av att kunna genomföra ett så pass omfattande och stort arbete som de nationella proven digitalt. Hur ska det hänga ihop med ett nationellt slutprov?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Sigvardsson för en bra och välmotiverad fråga.

Det har varit problem med de digitala proven – det är helt korrekt. Det får mig absolut att delvis känna oro, men jag har inga problem med att erkänna att det har varit så. Det är ju inte regeringen som har konstruerat it-systemen eller proven i detalj. Det ligger möjligen delvis utanför vad både en Lregering och en Sregering kan göra. I grunden måste man ha förtroende för att myndigheterna klarar sin uppgift. Det är också viktigt att det finns möjlighet till någon form av backup, det vill säga att man inte gör det digitalt om det inte fungerar.

Fru talman! Med det sagt tycker jag också att man ska komma ihåg att det betygssystem som vi debatterar i dag är en del av en helhet. Ledamoten är orolig för lärarnas administrativa börda. Den oroar mig också, och det är bland annat därför som vi i kammaren senast förra veckan debatterade om att reglera lärarnas undervisningstid och därmed också deras tid för administration, planering och så vidare.

Ambitionen är inte att det här ska leda till en ökad administrativ börda, men om det gör det får vi såklart återkomma till det. Det är inte det som är syftet, och jag tror inte heller att det kommer att bli så.

Alla betygssystem innebär ju någon form av administrativ börda. Det är ganska mödosamt och svårt att sätta betyg. Ambitionen med det här systemet är att lärarna inte ska få ökad belastning.

Fru talman! Apropå den oro som Joar Forssell pratar om blir det intressant att se vilken beredskap man tänker ha för att eventuellt kunna förändra och förbättra så att man inte hamnar fel.

Digitala nationella prov skulle ha genomförts, vilket innebar massiva åtgärder och administrativa bördor för lärare runt om i landet. Lärare fick ägna timmar åt att kopiera nya prov och administrera dem. Om vi ska kunna jobba med central rättning, vilket jag vet att Liberalerna tycker är rimligt, samt se till att det blir så rättvist som betygssystemet målas upp här behöver vi kunna säkerställa att vi har ett nationellt system på plats så att det inte blir en ännu större administrativ koloss än den vi redan har.

Många av de reformer som vi här i kammaren gemensamt har röstat igenom eller kommer att rösta igenom är ju viktiga. Jag tror dock, fru talman, att man underskattar vad det skulle kunna innebära att låsa fast ett nationellt slutprov som ska vara digitalt i sin planeringsfas när vi inte kan vara trygga med att detta finns på plats.

I Skolverkets återrapportering från den senaste månaden låter det som att det inte alls finns någon rimlighet i att det finns på plats när man ska börja införa de här systemen 2028 och framåt; det är ju den tidshorisonten vi pratar om. Därför är det rimligt att fundera över om man bör låsa fast betygssystemet så hårt när vi inte kan vara trygga med att systemet kommer att fungera på ett vettigt sätt utan att skapa extrema administrativa bördor för lärare och annan skolpersonal under den tid på året då många slutprov ska göras. Denna period – maj och juni – är väldigt intensiv. Alla jobbar och sliter efter ett helt skolår.

Detta är lite att nonchalera oron och den fråga som regeringen har skyldighet att svara på: Kommer det att bli ett organisatoriskt kaos när digitala slutprov kanske inte fungerar och manuell hantering måste ske?

Fru talman! Det finns problem med betygsinflation och glädjebetyg; så långt tror jag att ledamoten och jag är överens. Detta beror på flera saker. En orsak är friskolesystemet, där vi nu gör en helrenovering.

En annan orsak är att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att få till en betygsättning som är exakt likadan över hela landet. Det finns ett mått av frihet i bedömningen; det är ju ändå bedömning vi pratar om. Det behövs något verktyg om vi ska komma bort från detta, åtminstone lite grann, så att vi får mer likvärdighet samt betyg och meritvärden som bättre återspeglar elevernas faktiska kunskaper, så att man kan jämföra sig och så att det blir rättvist när man söker sig vidare i utbildningssystemet. Jag tror att det behövs slutprov för att vi ska komma åt detta. Jag ser inte någon annan möjlighet än att ha slutprov för att skapa likvärdighet över hela landet mellan elever och skolor med olika lärare. Så är det.

Kan detta innebära en administrativ börda? Jag tvivlar inte på att Sverige har förmågan att genomföra digitala slutprov. Det skulle vara väldigt märkligt. Många andra länder klarar av detta. Jag har besökt Ukraina ett antal gånger under kriget. De har digitaliserat trots Rysslands pågående anfallskrig. Det är klart att även Sverige har denna förmåga.

Tror jag att det kommer att kunna ske helt smärtfritt i alla lägen? Nej, det kan jag inte garantera. Därför behöver man vara beredd på att vi kan behöva vanliga manuella pappersprov. Så ser verkligheten ut. Jag tror dock att alternativet att inte ha ett nytt betygssystem och att inte ha slutprov är mycket sämre. Vi ska göra andra saker för att minska lärarnas börda.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Joar Forssell, för anförandet och replikskiftet!

Även jag är intresserad av de nationella slutproven, men kanske ur ett lite annat perspektiv. Nationella slutprov blir ju väldigt betydelsefulla för eleverna. På engelska brukar man kalla det high-stakes tests. De här proven väger väldigt tungt för elevernas framtid. Detta lyfts fram som en risk av remissinstanser. Sveriges Elevkårer och Sveriges Elevråd beskriver i sitt remissvar att dessa prov orsakar otroligt hög stress för våra skolelever. Nu kommer det fler och ännu tyngre prov. Det blir prov som har otroligt stor tyngd och som påverkar elevernas framtid otroligt mycket.

Vilka medskick gör regeringen när det gäller de här proven för att de inte ska orsaka mer stress för Sveriges elever, som redan – på grund av skolsystemet – beskrivs uppleva mer stress än vad elever i Sveriges grannländer gör?

Fru talman! Det här är ju en väldigt intressant fråga. Till att börja med tror jag att skolan alltid kommer att innebära stress för elever. Så ser verkligheten ut, så har den alltid sett ut och så kommer den alltid att se ut. Ska vi minska den stressen så mycket vi kan? Ja, det ska vi göra. Ska vi se till att elever mår så bra som möjligt? Ja, det ska vi göra.

Min erfarenhet från att själv ha varit aktiv i elevkårer och elevråd – jag tvivlar inte på att ledamoten Hansén också har varit aktiv i sådana organisationer – är att betygsinflationen och glädjebetygen har lett till väldigt mycket stress under väldigt lång tid. Man kanske jämför sig med elever från andra, kanske närliggande, skolor och konstaterar att en elev på en annan skola fick ett annat betyg än vad man själv fick, trots att man tycker att man själv är bättre. Även detta skapar också en enorm stress, eftersom man sedan vill använda betygen för att ta sig vidare till en annan utbildning eller ta sig vidare i livet. Den stressen tror jag att vi delvis kan komma åt med det här systemet med slutprov.

Går det att skapa en skola som är helt fri från stress? Nej, det går inte – det är omöjligt. Går det att skapa en skola som är likvärdigare och där meritvärdet i högre grad återspeglar elevernas kunskaper? Ja, det tror jag. Kommer detta att vara bra för att minska stressen? Ja, det tror jag.

Fru talman! Vi ska såklart göra allt vi kan för att stötta elever och ge dem det stöd, den undervisning och det kunskapsfokus som krävs för att de ska kunna vara trygga i att de får goda chanser och likvärdiga möjligheter att få goda betyg, kunskaper och möjligheter att söka sig vidare i livet. Jag tror att detta leder till mindre stress. Jag är medveten om att ett prov kan vara stressigt, men det är ännu stressigare med glädjebetyg och betygsinflation.

Fru talman! För mig är det en annan sak att känna anspänning inför att man ska prestera någonting. Kanske känner både Joar Forssell och jag sådan anspänning när vi ska kliva upp i talarstolen. Det är en stress man ska ha för att prestera bättre.

Rapporten Det enda jag tänker på är stress och skola handlar om ohälsosam stress. En sådan stress vill vi ju inte ha, vare sig i arbetslivet, här i riksdagen eller i skolan. Det jag fokuserar på är att man lägger ännu mer tyngd på någonting som redan orsakar psykisk ohälsa bland elever. Jag tror dock inte heller att man kan göra livet till något slags resa på en räkmacka genom skolan, där allting är härligt hela tiden, utan det är klart att det kommer att komma tuffa utmaningar ibland.

Jag vill höra vilka medskick regeringen gör för att förbättra ungdomars psykiska hälsa i relation till att man härifrån bestämmer att vi ska ha fler prov som har större påverkan på elevernas framtid. Flera remissinstanser har påpekat att detta också riskerar att påverka undervisningen negativt. Alla kommer att veta att de nationella slutproven är jätteviktiga för skolan, för den enskilda eleven och för lärarna. Risken är att man lägger upp undervisningen så att den ska ge bra testresultat, och denna risk påtalas och är reell.

Proven ska också anpassas för att kunna vara digitala och rättas digitalt, vilket betyder att spannet för vad man kan testa med dessa format blir smalare.

Hur vill regeringen förbereda för detta så att de negativa konsekvenserna undviks?

Fru talman! Jag håller med om att ett prov kan vara väldigt stressigt, men jag håller inte med om den övriga beskrivningen.

Det betyg man får av en lärare kan i dag skilja sig från det betyg man hade fått av en annan lärare på en annan skola, vilket skapar stor stress. Betygsinflation och glädjebetyg skapar stor stress. Det är rimligt, för man blir såklart stressad av att systemet inte är rättssäkert och att det man presterar inte ger det betyg man borde få.

Även om slutprovet blir väldigt viktigt blir det ändå fler komponenter som är viktiga än i dag, så på ett sätt får eleverna fler chanser att visa vad de har för kunskaper och vad de kan prestera. Jag tror därför att detta system kommer att leda till mindre stress rent strukturellt.

Regeringen vidtar ju en massa olika åtgärder på skolområdet som totalt sett är bra. Det ska vara mindre klasser, och elever som stör, stökar och skapar stress i skolmiljön ska kunna utvisas från klassrummet och få sin undervisning någon annanstans. Lugn och ro är en extremt viktig faktor för att slippa bli stressad och för att klara kunskapskraven. Eleverna ska även ha tillgång till kuratorer. Dessutom: Att lärarna blir mindre stressade nu när undervisningstiden regleras leder även till bättre undervisning och mindre stress bland eleverna.

Vi gör alltså mycket, och jag tror att det nya betygssystemet är en del av förbättringen.

(Applåder)

Fru talman! Jag yrkar inledningsvis bifall till reservation 5.

Dagens debatt handlar om ett nytt betygssystem. Ett betygssystem måste vara rättvist, pålitligt och likvärdigt. En elevs kunskaper ska bedömas på samma sätt oavsett vilken skola eleven går i eller var i landet eleven bor.

Så fungerar det tyvärr inte i dag. Dagens betygssystem har under lång tid präglats av en skarp gräns mellan godkänt och underkänt. År 1994 infördes godkäntgränsen, och 2011 drev den dåvarande borgerliga regeringen igenom betyget F. Tanken var att tydligare krav skulle sporra fler elever, men resultatet har i stället blivit att alltför många unga har sorterats bort. Det är inte ett rimligt system. Under decennier har många unga människor fått sin framtid begränsad, inte för att de har saknat förmåga att klara gymnasiet utan för att betygssystemet har byggt på en alltför hård och fyrkantig spärr.

Därför behövs en reformering av det svenska betygssystemet. Det är positivt att den skarpa Fgränsen nu tas bort och att elevernas samlade kunskap ska få större betydelse. Men, fru talman, den avgörande frågan är om det nya systemet på riktigt kommer att göra upp med utslagningen av elever i den svenska skolan.

Kommer det att undanröja den stoppkloss som den hårda Fgränsen har inneburit?

I dag går 15–20 procent av eleverna ut grundskolan utan att vara behöriga till gymnasieskolans nationella program. Det handlar om ungefär 20 000 elever varje år som inte kan ta steget direkt från grundskolan till gymnasiet.

Här återstår mycket för regeringen att bevisa. Av utredningen och förarbetena till propositionen om ett likvärdigt betygssystem framgår det att 8–10 procent av eleverna även fortsättningsvis kommer att vara obehöriga. Det är naturligtvis en förbättring, men 8–10 procent innebär fortfarande att tusentals elever varje år riskerar att stängas ute från gymnasiets nationella program. Detta är långt ifrån den bild regeringspartierna har försökt ge när de hävdar att de nu gör upp med Fbetyget och dess utsorterande effekter.

Även om andelen minskar till 8–10 procent, i enlighet med utredningens scenario, skulle Sverige fortfarande vara i EU:s bottenliga, ja, till och med sämst när det gäller utslagning.

Detta är inte tillräckligt bra. Det nya betygssystemet kan därför inte betraktas som en slutpunkt, utan det måste vara början på ett fortsatt arbete för att se till att betydligt fler elever kan gå vidare från årskurs 9 till gymnasieskolans nationella program.

Vi vet ju vilka konsekvenserna kan bli för den elev som inte kommer vidare. Den som saknar fullständig gymnasieutbildning får betydligt svårare att etablera sig på arbetsmarknaden, löper större risk att hamna i långvarig arbetslöshet och får mer begränsade möjligheter att forma sitt eget liv. Det är ett misslyckande inte bara för den enskilda eleven utan också för samhället. Vi har inte råd att varje år låta tusentals unga människor hamna vid sidan av utbildning och arbete.

Därför måste de allra viktigaste frågorna framöver vara hur vi fortsätter att minska utslagningen och hur vi ser till att utslagningen inte fortsätter med det nya systemet. Ett nytt betygssystem måste ytterst bedömas utifrån om det öppnar fler dörrar för unga människor, inte bara utifrån bokstäver, siffror och beräkningsmodeller.

Fru talman! Problemen med betygssystemet handlar inte bara om den hårda Fgränsen. De handlar också om likvärdighet, betygsinflation och om de ekonomiska drivkrafter som finns i marknadsskolan. När skolor konkurrerar om elever och skolpeng skapas stark drivkraft att sätta högre betyg – något vi har sett de senaste decennierna. Betygen riskerar då att bli ett marknadsföringsverktyg i jakten på nya elever och ökade vinster.

Vi har sett hur betygsfiffel och betygsinflation har urholkat förtroendet för systemet. Elever på vissa skolor har fått högre betyg än vad deras resultat motiverar. Betygen har blivit en valuta på skolmarknaden, vilket är djupt problematiskt. Betyg ska vara ett mått på elevers kunskaper, inte ett konkurrensmedel mellan skolor. Betyg ska vara rättvisande och gå att lita på vid antagning till nästa utbildningsnivå. De ska inte användas för att locka elever i syfte att öka skolföretagens lönsamhet.

Därför räcker det inte att förändra betygsskalan eller införa nya tekniska modeller. För att få ett rättvist och likvärdigt betygssystem krävs att vi också tar itu med de drivkrafter som skapar betygsinflation. Så länge vinstjakten och konkurrensen om eleverna består kommer också trycket att sätta omotiverat höga betyg att finnas kvar.

Vi socialdemokrater vill ha ett betygssystem som är rättvist och pålitligt, som minskar utslagningen och som inte korrumperas av betygsfiffel och vinstjakt.

Det finns också frågor om hur detta betygssystem ska fungera i praktiken. Kalibreringen måste vara begriplig för lärare, elever och vårdnadshavare. Ett betygssystem som få förstår riskerar snabbt att förlora sin legitimitet.

Vidare bygger modellen i hög grad på nationella slutprov. De var tänkta att genomföras digitalt, men införandet av de digitala nationella proven har havererat. Det väcker självklart frågor om hur robust systemet är.

Det finns också en risk att undervisningen i alltför hög grad inriktas på att eleverna ska prestera så bra som möjligt på ett enskilt slutprov. Men skolans uppgift är större än så. Undervisningen ska ge eleverna breda och varaktiga kunskaper, inte reduceras till provförberedelser.

Därför måste reformen följas noggrant och brister rättas till efter hand.

Vi socialdemokrater menar att eftersom det saknades bred parlamentarisk förankring under arbetet med att ta fram det nya betygssystemet behöver en bred parlamentarisk grupp arbeta under genomförandet för att det ska bli så bra som möjligt.

Fru talman! Något som ligger lite vid sidan av huvuddebatten är hur betygssystemet ska fungera i den kommunala vuxenutbildningen. Vi socialdemokrater menar att det återstår ganska mycket arbete för att säkerställa att det nya betygssystemet också blir rättvist och pålitligt för dem som studerar inom komvux.

Vuxenutbildningen har särskilda förutsättningar. Elever börjar och slutar vid olika tidpunkter, studerar i olika takt och kombinerar ofta utbildning med arbete och familjeliv. Komvux har även en central roll i kompetensförsörjningen.

Därför finns det skäl att vara orolig för en modell där antalet slutprov och tidpunkterna för proven begränsas. Det riskerar att skapa väntetider och flaskhalsar. Studerande tvingas vänta på prov för att kunna slutföra en kurs och gå vidare till nästa steg i sin utbildning.

Vi ser också en risk för att betygsättningen i alltför hög grad kommer att vila på ett enskilt slutprov och inte en sammanvägd bedömning av både slutprov och lärarens betygsättning. Men även inom komvux måste betyget vara en samlad bedömning av elevens kunskaper. Därför behöver frågan utredas vidare. Regeringen behöver återkomma med förslag om hur det ska fungera inom vuxenutbildningen.

Fru talman! Bakom varje siffra i den här debatten finns en elev, en ung människa som har kämpat sig igenom grundskolan eller gymnasiet, som har drömmar om framtiden och som vill få chansen att gå vidare. Därför får vi aldrig behandla betygssystemet som en fråga om enbart skalor och beräkningsmodeller. Det handlar om människors liv och framtid, om elever som drömmer om att bli undersköterskor, elektriker, lärare, ingenjörer eller kanske till och med Nobelpristagare, och också den som har haft det tufft i skolan måste få sina kunskaper och möjligheter rättvist bedömda.

Socialdemokraterna anser att vi bör ha ett nytt betygssystem som går att lita på, som öppnar fler dörrar än det stänger och som minskar utslagningen. Men betygssystemet kan inte betraktas isolerat. Vi måste gå vidare med att göra upp med systemfelet i den svenska marknadsskolan. Så länge jakten på elever och vinster får styra riskerar betygen att användas som konkurrensmedel, och då riskerar vi fortsatt betygsinflation, segregation och marknadskaos.

Skolans resurser ska gå till undervisning, lärare och stöd till eleverna, inte till företagsvinster. Ingen elev ska behöva känna att framtiden tog slut redan i årskurs 9 på grund av ett betygssystem som inte såg elevens samlade kunskaper.

Skolans uppgift måste vara att ge fler unga en väg framåt, inte att sortera bort dem innan vuxenlivet ens har startat.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Niklas Sigvardsson för anförandet.

Jag minns när man hade debatter med SSU:are på 80- och 90-talen. Då möttes man av budskapet att betyg nästan var helt fel och något fult, men nu känner jag en helt annan anda hos Niklas Sigvardsson. Han antyder ändå och slår fast att betyg är viktigt. Det är glädjande att höra att Socialdemokraterna står fast vid att det är viktigt att ha betyg i skolan. Sedan kan vi göra olika bedömningar av hur det ska se ut, men jag blir nöjd när jag hör att Socialdemokraterna i stort sett ställer upp på det system som nu föreslås och ser det positiva i det. Det finns därför en god grund för att det kommer att bli bra i slutändan.

Jag skulle vilja kommentera det där med Skolverket. Jag håller med Niklas Sigvardsson om att hanteringen av de digitala proven har varit under all kritik och att det finns starka skäl att kritisera Skolverket för detta. Man har inte bara kastat bort miljoner på ett system där man inte har förmåga att leverera, utan nu säger man också att man tänker kullkasta många av idéerna och att vissa prov ska rättas på skolorna medan andra ska rättas centralt. Så kan vi såklart inte ha det.

Jag vill fråga Niklas Sigvardsson, bara för att klargöra: Ser också Socialdemokraterna behovet av att rätta de nationella proven centralt? Om de inte kan rättas digitalt, är Socialdemokraterna då för att hitta en analog väg för att rätta dem centralt?

När det gäller det nya systemet och obehöriga glömmer vi ibland bort i debatten att det tyvärr finns elever som inte har förmåga att tillgodogöra sig utbildning. Där måste man hitta andra vägar. Min fråga till Niklas Sigvardsson är: Öppnar Socialdemokraterna upp för andra vägar in på yrkesprogram, exempelvis borttagna behörighetskrav och kortare tvååriga utbildningar som gör att man snabbt kan komma i arbete?

Fru talman! När det gäller den första frågan är vi socialdemokrater positiva till centralt rättade prov. Det är ett viktigt steg för att skapa likvärdighet i bedömningen i hela skolan. Det har varit viktigt nu när vi har haft nationella prov, till exempel, och det kommer det att vara även fortsättningsvis i det här systemet. Det är en viktig del i att se till att betygen är rättvisa över hela landet.

Precis som jag sa inledningsvis i mitt anförande handlar det om att man som elev måste kunna känna sig trygg med att den bedömning som görs i skolan, till exempel i Jönköping, som jag kommer från, är densamma som den som görs i ledamoten Reslows Malmö. Man måste kunna lita på att systemen fungerar, och centralt rättade prov är en del i detta.

Att se till att det blir rättvist är viktigt, men den del som handlar om utslagning är också viktig. Där måste vi fortsätta. Vi socialdemokrater har haft många och täta dialoger med arbetsmarknadens parter under den här mandatperioden för att se hur vi kan hitta ett system som gör att arbetsmarknaden får den kompetens som den behöver. Det handlar om vad som behövs på ett yrkesprogram eller liknande för att man ska kunna ta ett jobb.

Vi ska inte nedvärdera att gå ett yrkesprogram. Dessa program är en svår utbildning för många. Personligen kan jag säga att jag passar mycket bättre på ett teoretiskt program än på ett praktiskt program, så som jag fungerar. Det är därför viktigt att ha en dialog med arbetsmarknadens parter om vad som behövs för att kunna ta ett jobb på framtidens arbetsmarknad. Vilken kompetens behövs? Vilken säkerhet behövs när det gäller arbetsmiljökunskap och liknande?

Än så länge har svaret från arbetsmarknadens parter varit att de tycker att den tvååriga lösningen inte är en bra idé. De ser att det behövs mycket kompetens även i ämnen som kanske inte är rent praktiska, såsom svenska, engelska och matematik och samhällsorienterande ämnen, för att man ska kunna fungera på svensk arbetsmarknad. Det är viktigt, fru talman, att vi som samhälle vill att ungdomar ska kunna komma ut i vuxenlivet med goda kompetenser som gör att de blir dugliga och fungerande samhällsmedborgare.

Fru talman! Jag konstaterar att Niklas Sigvardsson och jag har en sak gemensam: Vi är nog båda väldigt teoretiskt lagda snarare än praktiskt lagda. Jag är helt fine med det. Jag tycker, precis som Niklas Sigvardsson, att det är viktigt oavsett vad.

Det är glädjande att höra att Socialdemokraterna är på banan och tycker att det är viktigt med centralt rättade prov. Då måste vi se till att det blir så, även om det krävs att det sker analogt, i avvaktan på det digitala. Det här är viktigt eftersom Skolverket nu inte klarar av en sådan fundamental sak.

Om vi skulle gå tillbaka till en situation där det helt plötsligt är de enskilda skolorna som ska rätta de nationella proven faller hela likvärdighetstanken. Det är därför jättebra att vi har en bred enighet i den här frågan. Det är också viktigt att vi signalerar till Skolverket att det inte är en acceptabel väg framåt.

När det gäller arbetsmarknadens parter vet vi att Svenskt Näringsliv har en uppfattning och branscherna en annan. När vi träffar de senare hör vi sällan något som antyder att det skulle vara viktigt med treåriga linjer eller teoretiska kunskaper, utan tvärtom efterlyser man just de praktiska kunskaperna.

Det är viktigt att vi skapar möjligheter för den del elever som inte kan bli behöriga till ett nationellt program och som kommer att ha problem med de teoretiska ämnena hur mycket vi än ändrar systemet. Vi anser att det måste finnas en väg in genom kortare yrkesprogram. Den huvudsakliga uppgiften måste ändå vara att se till att de får ett jobb framöver och inte fastnar i arbetslöshet eller utanförskap. Där måste vi tänka längre än vad arbetsmarknadens parter gör ibland.

Min fråga till Niklas Sigvardsson är därför fortsatt: Kan han tänka sig att införa kortare yrkesprogram för den här gruppen av elever i samråd med exempelvis branscherna?

Fru talman! Det är ingen tvekan om att utslagningen av elever kommer att vara en av de viktigaste uppgifterna gällande skolan för en socialdemokratiskt ledd regering. Oavsett hur betygssystemet ser ut och hur systemet ser ut överlag kommer det att vara viktigt.

Det är intressant. Även om utredningen pratar om 8–10 procent ligger vi fortfarande extremt långt över genomsnittet på den europeiska utbildningssidan. Genomsnittet för EU är 5 procent, men i dagens läge är vi uppe på 18–20 procent i vissa fall. I utredningens bästa scenario kommer vi kanske ned till 8–10 procent. Här finns därför otroligt mycket att göra.

Vi socialdemokrater är alltid öppna för att se på hur vi kan hitta så bra möjligheter som möjligt för att elever – barn och unga – ska kunna studera och få en trygg utbildning som de kan stå på länge under arbetslivet. Om det är något vi vet om den föränderliga arbetsmarknaden är det att man behöver ha goda kunskaper med sig när man träder in där. Arbetsmarknaden förändras extremt mycket under en livstid i dag. Att ha goda grundkunskaper gör att man kommer att kunna växla arbete under yrkeslivet men också få ett bra inträde på arbetsmarknaden.

Vi socialdemokrater kommer att fortsätta att jobba tillsammans med branscherna och arbetsmarknadens parter för att hitta den allra bästa lösningen så att fler unga kan gå vidare med goda kunskaper både i gymnasiet, till gymnasiet och efter gymnasiet. Då kan vi möjliggöra en god arbetsmarknad under lång tid.

(Applåder)

Fru talman! Det är helt uppenbart att Sverige har stora problem i dag med ett betygssystem som inte är rättssäkert. Vi har i nära 30 års tid sett en ökande grad av betygsinflation i det svenska utbildningssystemet. Det är inte rättvist att en elev som verkligen anstränger sig riskerar att få ett lägre betyg än en annan elev som kanske egentligen kan mindre men som råkar gå på en skola som sätter mer generösa betyg.

Det är inte helt enkelt att göra upp med detta. Jag tror att vi är överens om problembilden, men frågan är hur vi tillsammans kan lösa detta. Det här är något som regeringar av båda partifärger har brottats med och, med handen på hjärtat, borde ha gjort något åt under ganska många års tid.

Nu gör vi det. Vi bad nationalekonomen Magnus Henrekson att tillsätta en utredning med honom i spetsen, som fick ta fram ett nytt system med utgångspunkt i den senaste forskningen och internationell erfarenhet.

Vi vet att lärare är väldigt skickliga på att sätta sina egna betyg och att ranka sina egna elever i sin klass. Men att förvänta sig att en lärare i en klass ska veta vilken måttstock en annan lärare har i en annan klass i en annan del av landet är inte rimligt och heller inte möjligt. Det är också bakgrunden till de förslag som vi har här i dag. Det är bakgrunden till externt rättade centrala prov. Det är bakgrunden till den kalibrering som föreslås i modellen.

Jonas Vlachos konstaterade i en debattartikel nyligen: ”Ett bättre system behöver inte vara felfritt.” Det här är ett bättre system för att det möter många av de problem vi ser i dag.

När jag lyssnar på Niklas Sigvardsson hör jag väldigt mycket om problem och risker som eventuellt finns med det här systemet. Men det är med Jonas Vlachos ord ett bättre system och behöver inte vara felfritt.

Min fråga till Niklas Sigvardsson är: Delar han den bilden, och kommer det nya betygssystemet att fortsätta implementeras också om Socialdemokraterna får makten över Utbildningsdepartementet?

Fru talman! Tack, Josefin Malmqvist, för frågan!

Det vi kan ta med oss från morgondagens omröstning är att vi socialdemokrater röstar ja till den lagstiftning som ligger bakom det här betygssystemet. Vi röstar ja för en tiogradig skala från 1 till 10.

Att vi som opposition lyfter fram vad vi ser som farhågor och problem tror jag tillhör en oppositions roll. Men vi har också läst Skolverkets utvärdering, som man genomförde tidigare än utredningen för att titta på möjliga modeller för att jobba med ökad likvärdighet.

Vi tog till exempel tag i centralt rättade prov som en del av systemet redan under vår regeringstid för att faktiskt möjliggöra en mer likvärdig bedömning. Man kan alltså vara trygg med att vi socialdemokrater röstar ja till den proposition som ligger på bordet.

Sedan kan vi ju säga så här: Att det här systemet blir långvarigt hade tryggats om vi hade fått sitta tillsammans och genomföra det. Vi ser ju också problemet med att vi behöver jobba med likvärdigheten brett över systemet. Det är därför vi röstar ja till det här.

Jag tror inte att Josefin Malmqvist behöver vara så orolig över att den här förändringen inte kommer att vara bestående om Socialdemokraterna får makten på Utbildningsdepartementet. Men att vi lyfter fram farhågor om en proposition som vi inte har deltagit i arbetet med över huvud taget tror jag är ganska logiskt utifrån att vi är ett oppositionsparti.

Fru talman! Jag önskar att jag kunde känna mig något tryggare med Niklas Sigvardssons ord än jag faktiskt gör här i dag.

Niklas Sigvardsson svarar på min fråga att Socialdemokraterna står bakom att vi går från att ha bokstäver till att ha siffror, från A–F till 1–10. Absolut, gott så, men den bärande delen av den här propositionen handlar ju om att kvalitetssäkra och förankra betygen i något. Vi kan inte ha tusentals olika måttstockar, utan vi måste hitta en nationell måttstock om betygen också fortsättningsvis ska kunna användas för ansökning till vidare studier.

Det är därför det gör mig orolig att Socialdemokraterna reserverar sig mot kalibreringen och mot de centralt rättade nationella proven. Jag vill ge Niklas Sigvardsson en möjlighet att förklara. Betyder det att Socialdemokraterna inte står bakom de delarna av reformen? Eller betyder det att vi kan känna oss trygga med att ett nytt betygssystem kommer att kunna implementeras och kommer att ge svenska skolor, lärare och elever ro och andrum i implementationen framöver? Kan man känna sig trygg med att det här betygssystemet, även om det kanske inte är helt perfekt, är tillräckligt bra för att kunna fungera under överskådlig tid?

Fru talman! Jag tackar Josefin Malmqvist, även om hon uttryckte en del oro.

Det är ganska tydligt att vi socialdemokrater går till val som ett samförståndsparti. Vi vill skapa breda överenskommelser. Det är därför vi till exempel har en reservation i det här betänkandet om att vi borde ha en bred parlamentarisk översyn även i implementeringsarbetet så att vi tillsammans i den här kammaren och i det politiska landskapet kan sitta ned och fundera: Blir det här som det var tänkt? Vad händer med de digitala nationella slutproven om det inte levereras någonting över huvud taget när betygssystemet implementeras? Vad händer när vi tittar på systemet och ser anvisningarna från Skolverket till alla tusentals lärare? Vad händer i reformen då?

Det är därför vi vill ha en bred parlamentarisk kommitté under implementeringsarbetet. Det är för att vi ska kunna nå en långsiktig, bred överenskommelse så att betygssystemet – som kanske är en av grundbultarna i hur vi mäter kunskap och hur vi ser till att det blir rättvist – faktiskt håller över tid. Det är en sådan ambition jag tycker att man måste kunna ha som politiker. När vi genomför så övergripande förändringar borde betygssystem vara en del där vi gemensamt kan komma överens, för det är något som påverkar generationer och decennier av elever som genomgår svensk skola. Många av dem har inte ens börjat svensk skola i dag, och vissa är inte ens födda av dem som kommer att genomföra den här typen av betygssystem.

(Applåder)

Fru talman! Mycket är såklart redan sagt om betygssystemet. Men ett bra betygssystem är viktigt för förtroendet för detsamma och för att skapa en skolgång som är bra för eleverna så att de känner sig trygga i att de bedömningar som görs också är de rätta bedömningarna.

I dag kan vi konstatera att vi har problem. Vi har hört att det finns problem med utslagning och att det finns problem med olikvärdighet. För oss sverigedemokrater har olikvärdigheten varit det absolut viktigaste av de två. Det är inte rimligt att man ser skillnader från skola till skola eller mellan olika kommuner eller mellan olika skolor i en kommun. Det är inte rimligt att man ser skillnader mellan fristående skolor och kommunala skolor eller mellan olika kommunala skolor eller olika fristående skolor. Inget av det är bra, för i slutändan handlar det om vilka möjligheter den elev som lämnar årskurs 9 eller som lämnar årskurs 3 på gymnasiet har att ta sig vidare i systemet. Då måste vi vara säkra på att vi har ett rättvist system som ger lika förutsättningar.

I det nuvarande systemet ska ett A vara ett A och ett E ett E, men det är inte alltid så. Vi har sett att ett A kan vara ett A i vissa skolor, men i vissa andra skolor kan ett E också vara ett A. Så kan vi inte ha det. Då måste vi göra något.

Förra mandatperioden diskuterade vi ganska mycket om Fbetyget. Problemet med den debatten var att man inte gick till botten med det verkliga problemet, nämligen de detaljerade beskrivningarna av varje betygssteg som fanns. Så länge man har ett sådant system är det rimligt att man faktiskt når upp till samtliga mål som står inskrivna i betygsstegen. Annars är det orimligt. Det var egentligen det man skulle rätta till snarare än att avskaffa systemet som sådant. Från Sverigedemokraternas sida sa vi flera gånger att vi ville ha tillbaka ett system med någon form av relativt inslag.

Jag kommer ihåg att jag vid en presentation hos Svenskt Näringsliv pratade om att vi borde titta på de stater i USA där man har ett procentsystem, det vill säga att 90 procent ger ett visst betyg och 80 procent ett annat och att detta skulle vara mer likvärdigt. Problemet med det är att det blir mycket provhets, och det är något som vi i Sverigedemokraterna inte vill se. Vi vill inte att det blir en ingång till provhysteri i skolan.

Det har också varit ett problem med systemet som vi har i dag. Mycket har kretsat kring betygsstegen, och därmed har också undervisningen präglats av att man förbereder eleverna inför de nationella proven. Det har också varit väldigt stark betoning på prov. Vi tror att detta kommer att förändras.

Likvärdighet är viktigast av allt. Betygen ska vara lika oavsett var man befinner sig i landet eller på vilken skola man är.

Betygsutredningen har gjort ett gediget arbete, skulle jag vilja säga. Det är ett mycket bra arbete. Man har också varit ytterst transparent i det arbetet. Vi hör nu från oppositionen att regeringen borde ha tagit med oppositionen mer och haft diskussioner och liknande. I det här fallet tycker jag inte att det hade behövts, för betygsutredningen har haft diskussioner även med oppositionen. Jag är säker på att ni har träffat betygsutredningen minst lika mycket som vi har gjort, departementet kanske undantaget. För oss andra partier har det nog varit ungefär samma kontakt.

Man har varit väldigt transparent. Man har varit ute i debattartiklar och redogjort för hur detta ska se ut. Man har tagit emot synpunkter och liknande. Till skillnad från i några andra utredningar skulle jag vilja säga att det i den här har varit väldigt tydligt vad drivkraften har varit och vad slutmålet skulle vara. Man har också tagit till sig av vissa åsikter som har kommit in.

Vi i Sverigedemokraterna har haft synpunkter på en del saker. Vi ställer oss till exempel fortfarande frågande till hur vi ska göra med exempelvis moderna språk. I dag har vi ett meritvärderingssystem som garanterar att man kan få 20 extra meritpoäng om man läser moderna språk, det vill säga exempelvis spanska, franska eller tyska, i grundskolan. Det är likadant om man läser det på gymnasiet. Varför är det då så? Jo, för att man när det nya betygssystemet en gång i tiden infördes såg att elever valde bort moderna språk, och då var man tvungen att ha någonting som fungerar som en morot.

Det här försvinner i det nya betygssystemet, och vi kommer att ha detta under uppsikt och se till att eleverna inte tappar de moderna språken. Det är ändå ett humanistiskt inslag som vi tycker är viktigt att värna.

Vi är såklart också intresserade av att det här verkligen får effekt och blir likvärdigt – annars får man ju justera. Man kan justera kalibreringen ytterligare till dess att man får ett fullt ut likvärdigt system. Det finns alltså möjligheter att skruva i systemet om man vill.

Det system som vi har hört om och som föreslås är en kombination av lärarsatta betyg och ett meritvärde, och det är meritvärdet som är viktigt. Det kommer att ges i årskurs 9 och i årskurs 3 på gymnasiet, och syftet är endast att få ett urval till gymnasiet respektive högre utbildning. Det innebär inte att man inte får lärarsatta betyg. Man får fortsatt ett betygsdokument i handen när man slutar skolan, men det är alltså inte det betyget som man söker in på utan det ska kalibreras. Genomsnittet av elevens resultat på de nationella proven ska jämföras med genomsnittet på skolan just för att skapa den viktiga likvärdigheten.

Det påstås ibland att de nationella proven kommer att styra undervisningen väldigt mycket, men då tror jag inte att man riktigt förstår hur det funkar i dag. I dag är det faktiskt så att de nationella proven styr ganska mycket över undervisningen. Hela betygssystemet är uppgjort så att det är det nationella provet som styr. Man ska särskilt beakta det nationella provet, och med de betygskriterier som finns i den nuvarande läroplanen är det också så att man fokuserar ganska mycket på det nationella provet.

Nu är det trots allt så att vi har ändrat läroplanen. Vi fattade ju beslut om det i förra veckan, och det är nu väldigt mycket enklare beskrivningar av vad som gäller. Det är sammantagna bedömningar, kursplanerna är mycket tydligare och undervisningen ska baseras på läroplanerna. De nationella proven – de slutprov som kommer – ska baseras på det som står i läroplanen. Risken för att det skulle bli mer fokus på de nationella proven i undervisningen tror jag alltså är ganska liten jämfört med hur det är i dag.

Det blir alltså ett betygssystem som har skalan 1–10 och där det kommer att krävas 4,0 i snitt för att få en examen. Det kommer också att krävas betyg 4 på examensarbetet eller yrkesprovet.

Vi tror att detta är bra, men vi har även här en farhåga. Det får inte bli så att kommunerna – när de bygger ut sina utbildningar och på bekostnad av annat bygger ut det samhällsvetenskapliga programmet eller vad det nu är – släpper igenom elever som inte kommer att klara gymnasiet. Detta är en av anledningarna till att vi har försvarat Fbetyget in i det sista, alltså för att det har varit en garant för att de kunskaper eleverna har med sig också har bäring in på gymnasiet. Där kan vi se en liten risk.

Vi hade gärna velat se någon form av särskild behörighet exempelvis för de teoretiska programmen. Nu har vi inte landat där, men detta är någonting som vi kommer att ha under bevakning för att se till att vi inte skapar svårigheter för eleverna genom att göra det så pass lätt att komma in på ett teoretiskt program att det innebär att man bara skjuter problemen framför sig. Det är ingen som gagnas av det.

Jag noterar också att det från oppositionens sida framkommer kritik mot Skolverket, och som jag sa i ett replikskifte tidigare har vi varit ytterst kritiska mot Skolverket. Skolverket klarar inte av den här uppgiften. Vi måste ha centralt rättade prov – det finns inget annat.

Vi har i förhandlingar också ställt frågor flera gånger om huruvida det finns någon backup-plan ifall man inte klarar av centralt rättade digitala prov. Vi har sagt att vi i sådana fall vill ha centralt rättade analoga prov.

Det gläder mig att höra att oppositionen är inne på samma linje. Skulle detta falla, ja, då faller hela systemet. Det är viktigt att vi står upp i enighet i den här kammaren och kräver av Skolverket att de ska följa de direktiv som är lagda. De ska faktiskt genomföra de centralt rättade proven och inte hitta på några hybridlösningar – som vi kunde läsa om i medierna för någon månad sedan.

Att det ska finnas en bred parlamentarisk kommitté och att detta ska följas upp är viktigt för oppositionen när man sitter i opposition, men när oppositionen själv sitter i majoritet är man inte särskilt intresserad av att ha breda lösningar. När man under förra mandatperioden lade fram förslagen om att avskaffa betyget F var det inte något tal om att bjuda in politiska partier till den diskussionen, utan då nöjde man sig med att konstatera att betyget F skulle bort. Det är alltså en sak vad man säger i opposition och en annan sak vad man säger i majoritetsställning.

Jag tycker dock att det är bra att man är överens om att ha en bred uppslutning kring en sådan här viktig reform, och därför är det glädjande att oppositionen ställer upp på det allra mesta, även om man kan vara kritisk. Precis som Niklas Sigvardsson sa är det också oppositionens roll att vara det.

När det gäller uppföljning skulle jag gärna vilja betona att detta kommer att följas upp. Vi kommer att följa den här reformen noggrant och se till att det inte finns något som skaver någonstans, som inte fungerar eller som slår fel. Där behöver oppositionen alltså inte oroa sig, utan jag tror att vi har samma intresse av att se till att vi skapar ett system som är likvärdigt och som ger rättvisa betyg för alla elever framöver.

(Applåder)

Fru talman! Vi ska rusta dagens elever för livet. Det är de som sedan ska arbeta på våra sjukhus och skolor och som ska köra våra bussar samt arbeta i butiker och på byggföretag. De behöver de allra bästa kunskaperna för att klara det.

Kunskap fås inte via betyg, men det är ett sätt att mäta att eleverna har de kunskaper de behöver. I dag slås alltför många elever ut långt innan vuxenlivet ens börjar. Nästan 20 000 av eleverna som går ut årskurs 9 saknar behörighet till gymnasiet. Det motsvarar 16 procent av eleverna.

Fru talman! Dagens betygssystem infördes av den borgerliga regeringen 2011 och har lett till en smärre katastrof för alla de elever som nu blir stämplade med F i pannan. Det är elever som inte tar sig vidare till gymnasiet och som ser sin framtid grusas. En fullgjord gymnasieutbildning är näst intill ett måste för att ta sig in på arbetsmarknaden i dag. På samma sätt är en misslyckad skolgång en motorväg till utanförskap.

Det viktigaste vi behöver göra är att se till att alla elever får det stöd de behöver för att klara skolan. Det är också bra att vi nu blir av med Fbetyget – F som i Fatalt misslyckande. Ett nytt betygssystem kommer inte att göra upp med den ojämlika svenska skolan, men det är ett steg mot att fler elever ska slippa misslyckas.

Den utredning som ligger till grund för det förslag som vi nu debatterar tillsattes också för att komma till rätta med betygsinflation och glädjebetyg. Det är ett problem som har vuxit sig stort de senaste åren, och det är inte förvånande. När elever blir kunder på en marknad blir också glädjebetyg ett sätt att locka till sig nya kunder. ”Kom till vår skola! Här får alla A i betyg!”

Några exempel är att nästan alla elever på en friskola i Göteborg fick A i betyg i idrott, trots att skolan inte ens hade en idrottssal. Det var en mil till idrottshallen där de hade lektioner, och eleverna fick inte så mycket undervisningstid som de skulle ha i idrott.

På Jönsbergska idrottsskolan i Östergötland fick alla elever A i slöjd. Det verkar ju vara väldigt orealistiskt att alla skulle vara så extremt begåvade i slöjd just på den skolan.

Samtidigt visar en rapport från Skolverket gjord 2024 att elever som gått i friskola presterar sämre på högskolan.

Det nya betygssystemet ska komma till rätta med betygsinflation och glädjebetyg, och det är behövligt. Men för att i grunden komma till rätta med problemet räcker det inte med silvertejp på ett trasigt skolsystem, utan vi behöver skrota marknadsskolan. Betyg ska aldrig kunna vara ett sätt att köpa elever till en viss skola, men vi riskerar nu också att bygga ett överadministrativt betygssystem för att förhindra det betygsfifflande som friskolorna ägnat sig åt. Det ska införas bedömningssamråd, central rättning av nationella prov och nationella slutprov.

En förutsättning för att det tilltänkta betygssystemet ska fungera som det är tänkt är att digitala nationella prov går att genomföra, och det har sannerligen inte gått särskilt bra med införandet av dem. Nio år efter att projektet att utveckla digitala nationella prov påbörjades, och 900 miljoner kronor senare, är projektet nu skrotat eftersom systemet inte höll. Jag tror att vi är överens om att det här är ett totalt haveri, och ingen verkar riktigt kunna svara på varför.

Nu ska vi alltså fatta beslut om ett nytt betygssystem som förutsätter digitala nationella prov och digitala slutprov. Det gör en ju lite lätt oroad, och troligtvis stressar det landets lärare och rektorer än mer än det stressar mig. Regeringen måste se till att Skolverket har tillräckliga resurser och kompetens för att ta fram och administrera digitala nationella slutprov. Det är fullkomligt obegripligt hur det här har fått pågå så länge med så dåliga resultat.

Regeringen verkar vilja ta sin hand ifrån detta. I stället för att ta ansvar har flera av partierna i regeringen uttalat att Skolverket borde läggas ned. Regeringen behöver nu säkerställa att de digitala plattformarna kommer att fungera vid införandet av ett nytt betygssystem.

Man behöver också säkerställa att digitala nationella prov och slutprov är tillgängliga för alla elever. Tidigare under våren besökte jag Härnösand och en av landets specialskolor med elever som är döva eller har en hörselnedsättning. Då var det ännu inte klart att de digitala nationella proven inte skulle bli av i vår, och när jag talade med rektorn uttryckte hon oro över att de tilltänka digitala proven inte var tillgängliga för elever med hörselnedsättning. Det är ju grundläggande att nationella prov och slutprov ska kunna genomföras av alla elever.

Fru talman! Att öka på mängden prov i svensk skola gör också att lärares tid till undervisning riskerar att ätas upp av än mer fokus på provtillfällen, och elevernas undervisning riskerar att alltmer riktas in på att öva inför prov. I flera lagförslag som nu kommer från regeringen finns det också en uppenbar risk att exempelvis elever med NPF-diagnoser missgynnas. Även i förslaget till nytt betygssystem finns en sådan risk i och med att ett eller ett par provtillfällen ska få större betydelse för elevens betyg. Den elev som inte presterar väl på ett specifikt prov riskerar att missgynnas.

I lagförslaget har regeringen inte heller svarat tillräckligt på frågan hur det nya betygssystemet ska genomföras och användas på komvux. Vi menar att den frågan inte alls är tillräckligt utredd och att konsekvenserna riskerar att slå mot komvux verksamhet och de elever som går där. Därför vill vi att det tillsätts en utredning som tittar på hur implementeringen i komvux ska ske. Det är viktigt att ett kontinuerligt intag på komvux fortfarande ska vara möjligt och att man ska kunna ta sig vidare löpande.

Fru talman! Regeringen genomför nu en stor mängd reformer som kommer att påverka svensk skola under lång tid framöver. Införandet behöver följas noggrant, och justeringar behöver göras om det är nödvändigt. Införandet behöver bli bra för de elever som kommer att beröras av det nya betygssystemet.

Det är också många andra saker som ska komma på plats de kommande åren: en ny läroplan, en ny stödstruktur och ett nytt betygssystem. Landets skolledare och lärare kommer att bli hårt belastade om det här ska genomföras på ett bra sätt, och det är nödvändigt att det tillkommer resurser till skolorna för att det här inte ska bli ytterligare ett misslyckande för svensk skola.

För att vi på riktigt ska få bukt med problemen i svensk skola behöver vi skrota marknadsskolan. Vi behöver satsa pengar på skolan, och vi behöver se till att varje elev får det stöd den behöver i stället för att dela ut vinster till aktieägarna.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 8.

(Applåder)

Fru talman! Jag reagerade när Isabell Mixter sa att det finns vissa partier som i stället för att ta ansvar förordar att Skolverket ska läggas ned.

Fru talman! Att ta ansvar kanske också är att agera mot en dysfunktionell myndighet. Det är klart att man kan göra ändringar inom myndighetens ram, men vi har ju sett att det har funnits problem med Skolverket. Det var problem när nya läroplanen skulle antas 2011, och det var inte minst problem med de digitala nationella proven.

Jag instämmer för övrigt i allt som Isabell Mixter säger om de digitala nationella proven; det är hemskt att man har lagt ned så mycket pengar och att det inte har resulterat i någonting. Nu i efterhand framkommer det ju också att man redan från början har sett problem med att implementera detta men inte flaggat för det eller sagt någonting. Det är ytterst allvarligt.

Därför menar jag att detta är någonting som sitter i väggarna på myndigheten, och det tvättar man inte bort så lätt. I stället måste man göra något annat. Ska vi lägga ned Skolverket över en natt? Nej, det är klart att vi inte ska göra det. Men att ta ansvar måste också kunna innebära att säga: En myndighet som inte ens kan leverera det vi säger att den ska leverera på grundläggande områden kan vi inte ha kvar, utan då måste vi bygga upp någonting nytt. Det tycker jag är att ta ansvar.

Frågan är vad Isabell Mixter vill. Vill man fortsätta putsa väggarna på Skolverket, eller är även Vänsterpartiet redo att fatta beslut om att göra något åt problemet en gång för alla?

Fru talman! Den stora frågan blir ju vem som ska genomföra alla era reformer om inte Skolverket ska göra det, Patrick Reslow. Jag noterar att det i utredningen fanns ett förslag om en annan myndighet – en genomförandemyndighet. Jag har lite svårt att se hur situationen skulle bli bättre av att man ersätter en myndighet med en annan myndighet.

Det är ju trots allt sittande regering som ger regleringsbrev till myndigheter och sittande regering som ska ha en dialog med myndigheter om vad de ska genomföra. Någonstans är det alltså ni som har misslyckats i dialogen med Skolverket, Patrick Reslow. Det är er minister som inte har förmått ha en tillräckligt bra dialog med generaldirektören och kunnat säkerställa att det här genomförs.

Ni lägger nu fram ett förslag om ett nytt betygssystem som förutsätter digitala nationella prov och slutprov, och ni kan inte säga att det garanterat kommer att gå att genomföra. Det är ett lagförslag som den här regeringen lägger fram, fru talman, och man kan alltså inte svara på om det kommer att vara möjligt eller inte.

Fru talman! Det är klart att man i ett regleringsbrev kan reglera vad en myndighet ska göra, men vi har inte ministerstyre i Sverige. Om myndigheten inte vill följa det som står i regleringsbrevet är det alltså mycket lite man kan göra åt det. Det är en svaghet, och det vore glädjande om Isabell Mixter ville börja arbeta med oss sverigedemokrater för ministerstyre i Sverige. Det hade varit bra. Jag tror att det hade behövts.

Isabell Mixter säger att man inte har haft en dialog. Det har varit många dialoger, men till och med den generaldirektör som tillsattes konstaterade att det fanns problem på myndigheten och försökte komma åt dem. Han slutade dock självmant. Det var såklart ett bekymmer i sig, men det visar ju också att det sitter någonting i väggarna som inte stämmer.

Ska man avskaffa Skolverket nu, under den här implementeringsfasen? Nej, förmodligen inte. Men kanske måste man börja bygga upp en parallell struktur som sedan kan ta över de arbetsuppgifter som Skolverket har i dag. Det tror jag är nödvändigt. Annars kommer vi att se fortsatta problem framöver. Det här ska inte bara implementeras. Det ska också följas upp kontinuerligt. Om man inte klarar av det mest basala, hur ska man då klara av att följa upp regelverket framöver?

Jag är säker på att vi kommer att få slutproven; det hyser jag inga tvivel om. Däremot rådet det tvivel om huruvida de blir digitala eller analoga. Jag tycker att Skolverket har varit väldigt otydliga med vad de menar här. Har de ens förmågan att genomföra digitala nationella slutprov? Trots alla pengar de har fått, trots alla resurser som tillsatts och trots att de arbetat med det under två regeringar har de ändå inte lyckats.

Att det blir slutprov är jag dock övertygad om. Den frågan har också ställts många gånger, och vi har fått jakande svar. Om det blir digitalt eller analogt, till att börja med, får vi se. Det beror på vad Skolverket mäktar med.

Fru talman! Jag blir extremt bekymrad när hör ledamoten Reslow säga att regeringen inte kan garantera att det kommer att bli digitala nationella slutprov och nationella prov. Hur ska skolorna lyckas med detta om de ska göra det analogt? Om regeringen inte kan garantera att det blir digitalt finns det noll förankring i det beslut vi ska fatta. Det kommer att bli en omöjlig administrativ börda för landets skolor om de ska sköta det analogt även framöver.

Jag är inte förvånad över att sverigedemokraten talar om ministerstyre eller om att lägga ned flera myndigheter. Det är en historia som går igen.

Jag blir också tveksam när man säger ungefär att man inte kan göra något åt att Skolverket inte har lyckats med den här uppgiften och svarar att vi inte har ministerstyre. Men i andra sammanhang har man varit väldigt snabb med att till exempel byta ut generaldirektörer eller ge nya regleringsbrev till olika myndigheter.

Jag tycker att det är väldigt svagt av regeringen att inte ta ansvar för detta som har kostat 900 miljoner och tagit nio år. Trots det kan man stå här i kammaren i dag och säga: Vi vet inte om det 2028 kommer att vara digitala nationella slutprov och digitala nationella prov. Ändå var det en förutsättning i den utredning som ligger till grund för det vi nu ska fatta beslut om. Jag tycker att det är oerhört svagt.

Fru talman! Tänk er en elev som anstränger sig och varje kväll sitter vid köksbordet och gör sina läxor för att få de betyg som vederbörande verkligen förtjänar. Sedan konkurreras det barnet ut av en annan elev, som inte kan mer utan bara råkar ha gått på en skola som sätter mer generösa betyg.

Det är ingen hypotetisk situation. Det är verkligheten för tusentals elever i Sverige i dag. Chansen till en bra utbildning har delvis blivit ett lotteri. Det gör vi nu upp med.

Fru talman! Varje år lämnar nästan 20 000 elever grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Det är ett underbetyg till det svenska skolsystemet. Det är oacceptabelt. Det system som vi har ärvt är ett misslyckande. I det systemet har betygsinflation tillåtits växa fram och öka år för år utan att någon tagit ansvar för det.

Vi moderater vill att den elev som anstränger sig ska veta att det lönar sig. Vi vill ha ett betygssystem där betyget faktiskt säger någonting om vad barnet kan, inte om vilken skola barnet råkar ha gått på. Det är grunden för den proposition som vi debatterar här i dag.

Fru talman! Den här propositionen vilar på tre ben. Det första handlar om att vi tar fram en ny betygsskala. Vi ersätter den nuvarande sexstegsmodellen med en skala från 1 till 10. När lärarna har fler steg att använda sig av får de bättre verktyg för att med ökad precision spegla vad eleverna faktiskt kan. I dag kan skillnaden mellan två barn med vitt skilda kunskaper osynliggöras inom ramen för samma betygsnivå. Det är inte rättvist mot vare sig barnen eller för den delen lärarna som sätter betygen.

Det handlar också om rättvisa för de elever som inte kan lika mycket. De barn som får betygssteg nummer 3 i det nya betygssystemet når inte upp till nivån av godtagbara kunskaper på nivå 4. Men nu kommer ansträngningen fortfarande att löna sig. Ligger man precis på gränsen till godtagbara nivåer kommer ansträngningen att räknas in i det totala betygsdokumentet. Det är en stor och påtaglig skillnad mot i dag.

På samma sätt får de elever som ligger långt ifrån godkänt tidigt en tydlig signal om det, och det finns möjlighet att sätta in stöd i rätt tid.

Det andra benet handlar om att vi nu inför nationella slutprov, som rättas centralt och som – hoppas vi – i stor utsträckning kan automatiseras. Inga enskilda lärare eller skolor ska kunna påverka utfallet. Proven ska ge ett oberoende, objektivt mått på vad eleverna faktiskt kan. De kan användas för att kalibrera betygsvärden och ingå som del av varje barns meritvärde. Det blir ett externt kvitto på kunskaperna.

De nationella slutproven är dessutom ett verktyg för att värna lärarrollens auktoritet. Vi tror att ett objektivt mått att förhålla sig till minskar pressen från elever, föräldrar och rektorer att sätta generösare betyg än vad som är rättfärdigt. Det bidrar till att stärka lärarna.

Det tredje benet handlar om kalibreringen, som också varit föremål för diskussion här i dag. Det låter tekniskt, men innebörden är enkel. Det som ska räknas är vad man kan, inte var någonstans man gick i skolan. Om en skola konsekvent sätter högre betyg än slutproven visar kommer betygen att kalibreras ned i meritvärdesberäkningen. Är förhållandet det omvända justeras de upp. Modellen bygger på 70 procent kalibrerat betygsvärde och 30 procent slutprovsresultat. Kalibreringen skapar den likvärdighet mellan skolor som vi tror är avgörande för att få bukt med glädjebetygen vi ser i dag.

Det bedömningssamråd som vi nu inför, där lärare som undervisar i samma ämne ska samråda med varandra inför betygssättning, skapar likvärdighet också inom skolor. Tillsammans täcker de två systemen hela bilden.

Fru talman! Låt mig också säga något om behörighetsreglerna, eftersom det är en fråga som engagerar här i kammaren. I dag kan ett enskilt svagt ämne stänga dörren till gymnasiet för ett barn som i övrigt presterar väl. Det är inte rättvist, och det ändrar vi nu.

Med ett meritvärde på lägst 4 som behörighetskrav får fler barn en verklig chans att komma in på gymnasieskolan. Starka resultat i andra ämnen kan nämligen väga upp för de där svagaste. Vi beräknar att antalet elever som saknar behörighet till gymnasiets nationella program ungefär halveras med det nya systemet.

Jag hör kritiken från oppositionen. Det sägs att systemet är komplext, att det saknas parlamentarisk förankring och att kalibreringen riskerar att undergräva lärarna. Låt mig bara kort få bemöta det.

Kalibreringen undergräver inte lärarnas roll. Den stärker den. Lärarna sätter fortsatt betyg utifrån sitt eget kunskapsunderlag, precis som i dag. Det är sedan en statlig myndighet som genomför kalibreringen. Lärares samlade bedömning utgör fortsatt en central del av meritvärdet. Men som jag nämnde i ett tidigare replikskifte kan vi inte ha tusentals olika måttstockar på vad en elev i Sverige ska kunna. Vi måste ha en gemensam måttstock. Det hoppas vi kunna nå med detta system.

Fru talman! Oppositionen kallar det nuvarande betygssystemet för ett historiskt misslyckande. Det håller jag med om. Men det väcker en naturlig fråga: Varför gjorde man ingenting åt detta under sina åtta år vid makten? Det krävs tydligen en borgerlig regering för att det faktiskt ska levereras även på det här området.

Mönstret är dessvärre bekant. Offentlighetsprincipen för friskolor är äntligen på plats, tack vare en borgerlig regering. Den tioåriga grundskolan är äntligen på plats, tack vare en borgerlig regering. Registerkontrollerna i skolan är nu skärpta, och det nya betygssystemet är nu reformerat – allt tack vare en borgerlig regering.

Fru talman! Det här är den sista av de stora skolpolitiska propositioner som vi debatterar denna vår, och det är ingen liten sak. Det nya betygssystemet är en del av någonting mycket större. Tillsammans med kunskapsbaserade läroplaner, ett förbättrat stödsystem, en ny lärarutbildning som rustar lärarna för klassrummet, fler åtgärder för trygghet och studiero i den svenska skolan och en reglering av lärarnas undervisningsuppdrag utgör detta den största förbättringen av den svenska skolan på 30 år.

Vi gör detta för att se till att alla barn får den bästa möjligheten att nå så långt de kan och så långt det bara går. Vi gör det för alla föräldrar som lämnar ifrån sig sina barn i hopp om att barnen ska få möjlighet att rustas för framtiden. Vi gör det för alla lärare där ute, som ska få de bästa möjliga förutsättningarna för det kanske viktigaste uppdrag man kan ha: att undervisa nästa generation.

En gång i tiden byggdes Sverige starkt av att livschanser utjämnades – det spelade ingen roll varifrån man kom, utan det som spelade roll var ens ansträngning och vart man var på väg. I skolan sker den resan på riktigt, och den skolan bygger vi nu. Med det vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Ledamoten Malmqvist pratade om att Socialdemokraterna och de andra nuvarande oppositionspartierna inte gjorde någonting under sina åtta år vid makten. Det är intressant att ledamoten uppehöll sig ganska länge vid varför det är bra och rättvist att man nu slopar betyget F – den som med det nya betygssystemet får en trea i bedömning ska få kredd för det. Då är det värt att påminna om att Moderaterna motverkade den föregående regeringens steg mot att öppna för en mindre skarp F-gräns. Det fanns förslag, men Moderaterna sa aktivt i debatten: Här ska vi inte slopa någon F-gräns – det sänker kraven!

Det är intressant att höra moderater prata om att den tidigare regeringen, ledd av Socialdemokraterna, inte gjorde någonting. I själva verket gjorde vi socialdemokrater ganska mycket av det som ledamoten tar upp. Till exempel införde vi registerkontroller på gymnasienivå, vilket inte fanns tidigare. Vi reformerade mycket av Björklunds skola från 2011 – det var den som vi tog över. Nu står Moderaterna ofta och pratar om att den är för dålig. Men det var Moderaternas skola. Det var den regering där Fredrik Reinfeldt var statsminister som 2011 införde betygssystemet med en hård F-gräns, som har slagit ut barn och elever under drygt ett decennium. Det var inte Socialdemokraterna som införde det.

Fru talman! På Josefin Malmqvist låter det som att man äntligen gör upp med ett system som vi socialdemokrater byggt. Men faktum är att majoriteten vill riva ned den skola som de själva varit med och byggt upp under både 1990-talet och 2010-talet.

Vad var det som fick Moderaterna att se att F:et är så orättvist som det tydligen aldrig var under de åtta år då vi satt vid makten?

(Applåder)

Fru talman! Nu börjar vi skymta det som i både den här kammaren och dess föregångare har varit den stora politiska skiljelinjen i fråga om betyg, nämligen: Ska vi ha betyg eller inte? Det var det som våra partier uppehöll sig vid i väldigt många år, i stället för det vi diskuterar i dag: Hur ska betygen vara utformade?

När socialdemokraten Anders Ygeman, i dag vice ordförande i utbildningsutskottet, kom in i riksdagen motionerade han om att vi inte skulle ha några betyg alls i Sverige, och jag vet att det var något som SSU drev hårt. Jag är glad och tacksam över att vi nu är överens om att betyg är viktiga och att vi ska ha en kunskapsskola. Men under 90-talet handlade mycket av debatten om just det, och det tycker jag är värt att ha med sig när Niklas Sigvardsson pratar om reformer.

Nu hinner vi inte med någon längre historisk exposé över vem som har gjort vad. Men när den tidigare kommunisten Ylva Johansson fick ta över Utbildningsdepartementet, då som socialdemokrat, blev den betygsreform som föregående skolminister Beatrice Ask hade förberett inte bättre, för att uttrycka mig diplomatiskt.

Som jag sa i mitt tidigare replikskifte har vi ett gemensamt ansvar över blockgränserna för att göra upp med de problem vi ser i det svenska betygssystemet. Jag önskar att den tidigare regeringen hade tagit det helhetsgrepp som vi tagit genom att ge nationalekonomen Magnus Henrekson och hans team ett brett uppdrag att se över de problem vi ser i det svenska betygssystemet. Detta är bakgrunden till den proposition vi debatterar. I morgon ska vi rösta om den här i kammaren, och det gläder mig.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag ställa en fråga tillbaka till Niklas Sigvardsson, som pratar om utslagning. Jag undrar hur ni ställer er till yrkesskolan, som är en väg vidare för elever som kanske inte har tillräckliga förkunskaper.

Fru talman! Jag tror inte att jag fick svar på frågan varför Moderaterna har ändrat sig angående betyget F och den utslagning och hårda gräns som vi faktiskt ser.

Under de här decennierna är det borgerliga läroplaner och betygssystem som har varit ledande. Tanken med Lpo 94 var skola för bildning – jag tror att betänkandet hette så. Det tror jag att vi hade stått upp för allihop i dagens läge. Vi vill ha en skola som värderar kunskaper och står upp för bildning och långsiktiga kunskaper som håller över tid.

Därför är det intressant att Moderaterna vill göra det här. I Josefin Malmqvists replik fick vi höra det ena med det tredje och namn på olika partier och företrädare som räknades upp i talarstolen. Men det viktigaste är att vi socialdemokrater ända sedan Jan Björklunds skola med en hård F-gräns infördes 2011 har velat ta bort F-gränsen. Vi har jobbat i den riktningen, men under den här mandatperioden anklagas vi gång på gång för att inte ha gjort någonting.

De som säger att Socialdemokraterna inte har gjort någonting och som nu vill få det till att det är de själva som genomför det här, såsom ledamoten Malmqvist själv, är de som har sett till att vi inte har kunnat genomföra någonting. Vi socialdemokrater har velat avskaffa det hårda betyget F, som innebär att ungefär 20 000 elever slås ut ur den svenska skolan. Med den reform som görs i dag kommer det ändå att vara kanske 10 000 elever som slås ut.

Det här är den viktiga delen. Hur jobbar vi med detta utan att försämra möjligheten till långsiktig kunskap framöver? Det är det vi vill. Vi vill att gymnasieskolan ska ge elever möjlighet att göra omval i framtiden. Man ska kunna få ett jobb men också ha ”bärighet” för vidare utbildning efter gymnasietiden. Det är det som är det viktiga. Vi har tillsammans med parterna långa diskussioner om vad som är den bästa vägen framåt för att se till att minska utslagningen i den svenska skolan.

Fru talman! Detta sätter fingret på en fråga där vi fortfarande står ganska långt från varandra. Från Moderaternas sida menar vi att ansträngning alltid ska löna sig och att förkunskaper fortfarande spelar roll. Den reformering vi nu gör innebär att vi tar bort den skarpa F-gränsen och säger att det är den totala bakgrundskunskapen som ska räknas in när man söker sig vidare i sina studier. Till skillnad från Socialdemokraterna är vi inte beredda att säga att alla ska få gå på gymnasiet. Då skulle vi behöva sänka kunskapskraven på gymnasiet – annars skulle alltför många elever inte ha möjlighet att ta sig igenom gymnasieskolan. Här finns alltså en skillnad i våra synsätt. Vi tycker fortfarande att det är rimligt att ha en gräns för vilka förkunskaper som ska krävas för att kunna söka in på gymnasiet. Men vi tycker att fler än i dag ska kunna göra det, och vi tycker att det behövs en större flexibilitet.

Samtidigt föreslår vi ett nytt tredje spår på gymnasiet. Den grupp som inte har tillräckliga förkunskaper för att kunna gå ett vanligt nationellt program, såsom ett yrkesprogram, ska kunna gå en tvåårig yrkesskola som inte kräver gymnasiebehörighet men inte heller ger högskolebehörighet. Detta tredje spår gör att fler elever får chanser och möjligheter att bidra i samhället. Jag hoppas att Socialdemokraterna byter uppfattning och ansluter sig till denna linje. På det här sättet skapar vi möjligheter för alla elever att lyckas och bidra. Även om man inte har tillräckliga förkunskaper för att kunna gå ett teoretiskt program bör man få möjlighet att bidra. Därför behövs en ny nationell yrkesskola.

(Applåder)

Fru talman! Vi debatterar i dag ett nytt betygssystem som innehåller olika intressanta delar som ska göra skolan mer rättvis. Jag tänker i anförandet uppehålla mig vid ett resonemang om F-betyget och behörighetskravet för att komma in på gymnasiet.

I det nuvarande systemet är det som bekant en skarp gräns mellan godkänt och underkänt. Det är det berömda F-betyget som har blivit symbolen för det. Det delas ut till dem som inte visat upp tillräckliga kunskaper för att nå godkäntgränsen.

Det innebär att en elev som ligger strax under godkänt alltså får samma betyg som en elev som ligger långt under. Båda får betyget F, vilket blir noll poäng som tillförs till meritvärdet. Det är lika lite poäng som man får om man inte har varit på lektionerna eller inte ens visat upp sig i skolan.

Där har vi ett av problemen med dagens betygssystem. En stor mängd faktiskt förvärvad kunskap syns inte i betyget, och inte heller i meritvärdet. En elev kan ha arbetat sig upp från mycket låg nivå, gjort stora framsteg och kommit väldigt nära att nå målen och godkäntgränsen, men ändå få ett resultat som inte ger någon som helst utdelning i meritvärdet. Det tycker jag är lite svårt att motivera.

Den nya betygsskalan innebär tio steg. Kunskap synliggörs i fler nivåer. Progression blir tydligare, och bedömningen får större precision. Den elev som befinner sig under det som tidigare var godkäntnivå får nu ett betyg som motsvarar den faktiska kunskapen. Det skapar bättre återkoppling, starkare incitament att anstränga sig och ger en mer rättvis bild av vad eleven faktiskt kan.

Även om man har kunskaper som är under dagens godkäntgräns kommer man i det nya betygssystemet att samla poäng till sitt meritvärde, som man sedan använder för att komma in på ett gymnasieprogram.

När det gäller just behörigheten till gymnasieprogrammen blir det förändringar även där. I dagens system, fru talman, är kraven uppbyggda kring enskilda ämnen. För att bli behörig till gymnasiet krävs godkänt i svenska, matematik och engelska samt ytterligare ett antal ämnen.

Den som inte klarar ett av de kraven stängs i praktiken ute från de nationella programmen, även om resultaten i övrigt skulle vara goda. Det innebär att en elev kan ha tillräckliga förutsättningar att klara en fortsatt utbildning men hindras av en enskild brist.

Det nya systemet däremot bygger i stället på ett samlat meritvärde där helheten väger tyngre. Styrkor i flera ämnen kan väga upp för någon enskild svaghet i andra ämnen. Det gör att kunskapen ses som något lite mer sammansatt och mångfacetterat. Det blir en mer realistisk syn på hur människor fungerar och lär sig.

Fru talman! I grunden handlar det här om att ge människor och elever så mycket kunskap som möjligt. Alla ska få chansen att läsa vidare på en lämplig nivå efter grundskolan. Vad som är en lämplig nivå beror på var man ligger i sin kunskapsutveckling. Men vi kan konstatera att många av dem som går ut nian i dag och inte kommer in på gymnasiet skulle klara av en vidare gymnasieutbildning.

Med det nya systemet för att räkna ut gymnasiebehörighet beräknas varje år flera tusen elever, som i dag inte kan gå direkt vidare till ett nationellt gymnasieprogram, kunna få den möjligheten framöver. Det är elever som i dag faller på marginalen, som kanske har ett underkänt betyg i ett kärnämne men har goda resultat i övrigt.

Det kan vara en elev som har lite ojämn kunskapsprofil, eller en elev som har utvecklats men inte riktigt nått ändra fram till gränsen. För de eleverna blir framtiden lite ljusare med det nya betygssystemet.

Fru talman! Vi måste samtidigt vara ärliga. Det finns en viktig princip som måste upprätthållas även fortsättningsvis. Gymnasiet kräver en viss kunskapsnivå. Utbildningen bygger på att eleven kan ta till sig undervisningen, arbetar självständigt och fullföljer kurserna på gymnasiet.

Om kraven skulle sättas för lågt riskerar elever att hamna i utbildningar där de inte har förutsättningarna att lyckas. Det hjälper ingen. Det leder bara till fler avhopp, fler misslyckanden och i förlängningen svagare etablering i arbetslivet.

I det avseendet är det här lagförslaget om betygssystemet balanserat. Det konstaterar just de två sakerna: I dag utestängs för många elever av systemets utformning. Samtidigt kan inte alla släppas vidare helt oavsett kunskapsnivå. En skola som inte ställer krav riskerar att bli oärlig mot eleverna, om man skulle hamna i det diket. Men det viktiga är att kraven som ställs utformas på rätt sätt.

Det leder också fram till en ganska given följdfråga, som vi har varit inne på tidigare i den här debatten: Vad händer med de elever som inte når upp till kunskapskraven? Här är betänkandet och regeringens proposition öppna med att dagens lösningar inte är tillräckliga.

Introduktionsprogrammen som finns kanske fungerar för vissa elever, men det blir ofta en återvändsgränd. Här finns det ett behov av en alternativ utbildningsväg vid sidan av introduktionsprogrammen. Regeringen skriver i propositionen att man kommer analysera det närmare. Jag skulle säga att det är rätt avgörande att man jobbar med det så snabbt som möjligt.

Ett system som tydligt sätter en gräns, som dagens betygssystem gör, behöver nämligen också erbjuda en meningsfull väg framåt för dem som inte når upp till den gränsen. Alla människor har kapacitet att utvecklas, men det är olika kapacitet beroende på vem man är som person. Det måste gå att hitta en kortare, mer praktisk och mer yrkesinriktad väg för många av dem som inte blir behöriga till gymnasiet.

Det är i varje fall Kristdemokraternas politik. När det här betygssystemet nu kommer på plats måste vi så snabbt som möjligt få till ett alternativt spår för dem som inte når gymnasiebehörigheten. Man kan tänka sig något lärlingsinriktat, där man mer eller mindre kan få förvärva just de kunskaper som krävs för att klara ett specifikt yrke och komma in på arbetsmarknaden. Det är oerhört viktigt att vi får det på plats så snabbt som möjligt.

Fru talman! Det viktiga är att alla elever får bästa möjliga väg till att ta till sig så mycket kunskap som möjligt i olika delar av utbildningskedjan. Det här betänkandet når långt. Sedan kommer det att finnas mycket mer att göra efter det. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Vi närmar oss nu slutet på hanteringen av det stora reformpaketet som regeringen har sjösatt den här mandatperioden.

Som ni som suttit här i kammaren vet står Miljöpartiet bakom de flesta reformerna, som att reglera lärares arbetstid, se till att elever får rätt stöd i rätt tid, skapa lugn och ro i klassrummet och att se över läroplanerna. Det betyder inte att vi är nöjda, men jag vill vara tydlig med att det finns ett brett politiskt stöd för flera av reformerna.

Jag vill understryka det därför att det finns de som vill misstänkliggöra den samstämmighet som finns. Jag föreställer mig att det är för att påvisa någon form av sårbarhet och väcka misstro om vad som kan hända efter valet. Som opposition är inte vår roll att vara något slags hallelujakör bakom utbildningsministern. Vår uppgift är ju att granska regeringens politik.

Nästa mandatperiod hoppas jag att vi som har ansvaret för att genomföra de här reformerna kommer att ta det på stort allvar. Vi kommer att behöva ta ett helhetsgrepp om reformerna vad gäller genomförande, uppföljning och utvärdering.

I dag avslutar vi riksdagens skoldebatter inför sommaren med att debattera ett likvärdigt betygsystem. Svensk skola behöver ett nytt betygssystem. Det råder ingen tvekan om det. Behovet har varit påtagligt länge.

Betygsutredaren Magnus Henrekson satte ord på mina tankar om vårt nuvarande betygssystem i Vi Lärare mot slutet av utredningstiden. Han sa: ”Dagens betygssystem är bland det mest demoraliserande som finns i Sverige. Det är godtyckligt, skadligt och korrumperande. Jag tycker även att det är emotionellt väldigt stötande.”

Miljöpartiet instämmer i att det behövs ett nytt betygssystem. Det nuvarande är skadligt för ungas kunskapsutveckling, framför allt genom det som kallas den skarpa F-gränsen. Syftet med det nya betygssystemet beskrivs som att lärares och elevers fokus ska flyttas från betyg till kunskap. Det är en viktig ambition. Här vill Miljöpartiet framhålla vikten av att det är behöriga och legitimerade lärare som bedriver undervisning och betygsättning. Det är det viktigaste för att sätta fokus på kunskap. Det är en grundläggande förutsättning, och här krävs större politisk samling.

Miljöpartiet har alltid varit kritiskt till tron att all viktig kunskap kan vägas och mätas och göras om till en siffra i en tabell. Samhällets uppgift är att sträva efter att alla barn och elever, oavsett bakgrund och bostadsort, ska få likvärdiga möjligheter att nå skolans mål och utvecklas utifrån sina förutsättningar. Bedömningen i skolan ska i första hand handla om att främja lärande och utveckling, inte om sortering inför nästa steg. Betyg ska inte heller vara det enda möjliga urvalsinstrumentet för fortsatta studier, och Miljöpartiet vill inte att betyg ges före högstadiet.

Miljöpartiet har drivit på för att ta bort den skarpa F-gränsen, och vi är positiva till att regeringen nu föreslår att ta bort den. Men det är oklart om det här systemet kommer att leda till mer fokus på kunskap och mindre fokus på prov och betyg. Det är till exempel inte tydligt hur en tiogradig betygsskala ska bli tydligare för läraren att använda och enklare för eleven att förstå. Det är inte heller tydligt hur det faktum att Sverige fortfarande har en marknadsskola, där betyg fortsatt kommer att vara ett konkurrensmedel, kommer att påverka betygssystemet på sikt.

Det nya betygssystemet bygger även på digitala nationella prov. Det är oklart om Skolverket har den förmåga som krävs för att säkerställa digitala system för att hantera det stora antal elever som ska göra många prov vid samma tid. Det får ifrågasättas om kapaciteten finns för att ta fram den här typen av nationella slutprov.

Det föreslagna systemet fäster stor vikt vid de nationella slutproven, som huvudsakligen ska rättas digitalt och följaktligen ha frågor som bygger på att proven ska fungera med digital rättning, med ett stort inslag av flervalsfrågor och korta svar.

Flera remissinstanser påpekar risken för hur detta kan komma att påverka lärares undervisningsmetoder. Det kan leda till att undervisningen utformas för att prestera goda resultat på provet i stället för att hålla fokus på hela ämnets bredd och på olika sätt att visa kunskap. Eleverna riskerar att lära sig för provet snarare än att lära sig för livet. Det står i motsats till regeringens intention att det nya betygssystemet ska fokusera mer på kunskaper än på betyg.

Fru talman! Eleverna beskriver stress kopplat till prov. I rapporten Det enda jag tänker på är stress och skola från Tim Bergling Foundation, Sveriges Elevkårer och Sveriges Elevråd framkommer tydligt att prov påverkar många ungas hälsa negativt redan som det är i dag, med lärarnas egna prov och de nationella proven.

Att ha ett betygssystem som fäster stor vikt vid enskilda extra avgörande prov, det som kallas high-stakes tests, är att utsätta unga för en större stress eftersom de nya nationella slutproven kommer att vara än mer avgörande.

För att förebygga de negativa konsekvenserna av denna förväntade ökade provbelastning krävs – och jag upprepar – att bedömningen görs av behöriga och legitimerade lärare som är tränade för uppgiften. Utöver den grundförutsättningen krävs stora informationsinsatser om det nya betygssystemets tiogradiga betygsskala och beräkningen av meritvärden för att undvika onödig stress inte bara hos elever utan också hos lärare och föräldrar.

Jag vill lyfta fram två speciella omständigheter som det också behöver tas hänsyn till.

Kungliga Musikhögskolan har i sitt remissvar framfört att man är oroad över hur de konstnärliga ämnena hanteras i det nya betygssystemet. De ser risker med att det blir fler provtyper i konstnärliga ämnen där man inte har behov av att mäta kunskap på det sättet och där man har andra vägar att komma vidare.

Vi har redan berört nationella prov för döva och hörselskadade. Här behöver tillgängligheten ökas, till exempel genom att proven översätts till teckenspråk, som är elevernas förstaspråk.

Fru talman! Nu står vi här i den sista viktiga debatten om regeringens stora reformpaket. Det här borde vara ett tillfälle för stolthet över gemensamt ansvarstagande och framtidstro, men det jag känner är besvikelse. Jag känner besvikelse över att vi inte kan ge det som många lärare, rektorer, föräldrar och elever vill ha och ber om: breda, trygga överenskommelser som vi vet håller över tid därför att vi alla har varit en del av att ta fram dem.

Regeringens arbetssätt har präglats av fokus på att få majoritet på sin sida av politiken i stället för av de breda överenskommelser som det innebär när man till exempel sätter alla partier i en parlamentarisk utredning. Kanske är det därför utbildningsministern inte är här för att debattera en enda av sina stora signaturreformer. Hennes jobb är gjort; hon har fixat majoriteten på sin sida i politiken.

Regeringens arbete har handlat om att trycka ut reform på reform i hög takt med visionen att skolan ska tillbaka till grunderna. Det är en rätt sorglig variant av vision – att backa in i framtiden.

En viktig uppgift för en kommande regering blir att tillsammans med elever, lärare, föräldrar, arbetsgivare, forskare, ja, tillsammans med Sverige, formulera en framåtsyftande vision om vad framtidens skola ska vara – en vision om vilken roll skolan ska fylla och vilka kunskaper som behövs, såväl nya som gamla, i en föränderlig omvärld.

Det här behöver vi göra under nästa mandatperiod, och det är ett arbete som jag ser fram emot att göra tillsammans.

Med det yrkar jag bifall till reservation 6, som handlar om genomförande, uppföljning och utvärdering av de nya betygen.

Jag noterar de engelska uttryck som användes i sammanhanget. Det finns svenska, och språket här är svenska. ”Höga insatser” uppfattar jag inte som en omöjlig översättning.

Fru talman! Jag hade inte tänkt begära replik, men så hörde jag Camilla Hansén avsluta med att säga att vi nu backar in i framtiden.

Hon pratar om vilken roll utbildningen ska ha och vilken syn på kunskap som ska gälla, och så ser hon fram emot att ändra det hela nästa mandatperiod. Man blir lite tveksam här. Är Miljöpartiets inställning att man ska riva upp de reformer som vi nu sjösätter? Ska man riva upp läroplansförslaget? Ska man riva upp förslaget om trygghet och studiero? Ska man riva upp det här förslaget om betyg? Är det detta som Miljöpartiet är ute efter?

Då tycker jag att man backar in i det förflutna. Man kör på garageporten, kör rakt igenom den och genom väggen på andra sidan, ut på slänten och nedför backen med allt vad det innebär. Det är en total krasch, alltså. Miljöpartiet får gärna redogöra för vad man egentligen menar.

Jag tycker att den här regeringen tillsammans med oss sverigedemokrater har genomfört ett bra arbete som har varit inställt på att skapa kunskap i svensk skola, skapa trygghet och studiero, skapa förutsättningar för lärande och lärare och skapa förutsättningar för skolledare att vara skolledare. Detta arbete kommer vi att fortsätta med även efter september.

Jag tycker att vi skapar förutsättningar för ett bra betygssystem – det som vi pratar om i dag. Där finns en likhet mellan läroplan, nationella slutprov och betygssystemets utformande i ganska lösa beskrivningar av vad varje betygssystem ska bestå av. Det tycker jag är bra.

Frågan är: Vad vill Miljöpartiet göra med alla dessa reformer?

Fru talman! Jag förstår att det finns goda skäl för Tidöregeringen att försöka utså tveksamhet när det gäller huruvida Miljöpartiet kan rösta för lagreformer på våren och sedan stå för dem efter den 13 september. Om detta hade varit en konflikt jag sökt hade vi avstyrkt era propositioner hela vägen denna vår och tagit den konflikten i valrörelsen. Nu är det inte en konflikt jag söker eftersom den inte finns. Det finns inga skäl att låta påskina att det finns tveksamheter kring detta.

Jag inledde mitt anförande med att tala om att Miljöpartiet står bakom de flesta av regeringens reformer – att reglera arbetstiden, att se till att elever får rätt stöd i rätt tid, att skapa lugn och ro i klassrummen och att se över läroplanerna. Men som jag också sa är min, Miljöpartiets och oppositionens uppgift inte att agera hallelujakör åt Tidöregeringen. Vi ser brister i de reformer ni lägger fram. Vi hyser oro för deras genomförande.

Vi har pratat om finansieringen när det gäller arbetstidsreglering för lärare. Vi ser inte att ni har tagit det på allvar. Detta utsätter svenska elever och svenska lärare för risker. Det behöver en ny regering ta tag i.

Jag hoppas självklart, när vi nu står i en valrörelse, att det kommer att vara en annan regering än den som sitter nu som tar vid arbetet med att genomföra de viktiga beslut vi har fattat. Jag hoppas också att vi kan lämna arbetssättet ”Här är min sida i politiken”. Skolan kräver breda överenskommelser, och då får man jobba på det sättet hela vägen.

(Applåder)

Fru talman! Jag hör vad Camilla Hansén säger. Jag måste tolka det som att det som sades tidigare mer var tomma ord. Camilla Hansén sa att vi backade in i framtiden med de reformer vi genomför. Sedan står hon här och säger att man ställer upp på dem och intygar att man inte tänker göra något åt dem i det fall man, gud förbjude, skulle hamna i regeringsställning. Det är i alla fall vad som sägs här i dag; kanske låter det annorlunda när olyckan väl varit framme.

Att backa in i framtiden skulle i så fall, med Camilla Hanséns egen tolkning här i dag, innebära att Miljöpartiet också sitter och backar in i framtiden. Det tror jag inte att hon menar, och alltså menar hon inte det om oss heller. Camilla Hansén är nöjd med att vi har kommit fram till så pass bra förslag som vi ändå har gjort.

Vi har lyckats få på bordet förslag om trygghet och studiero, förslag om reglerad undervisningstid, förslag om nya läroplaner och nu förslag om ett nytt betygssystem. Det är ett bra besked att man inte vill riva upp detta. Det är ett mycket bra kvitto på det arbete som Sverigedemokraterna och regeringspartierna har gjort under mandatperioden.

Fru talman! Grunden för regeringens politik har varit: Tillbaka till grunderna! Det är därför jag refererar till att backa. Vi har också kritiserat en del av de reformer som handlar om att backa, som att man rycker undan stödet till elevinflytande. Man tror också att det som behövs för en bra skola är fler verktyg för disciplinering av elever. Det är att backa. Andra får väl debattera hur långt tillbaka i tiden Tidöregeringen har velat backa.

När jag pratar om vad jag vill ska komma sedan handlar det om en vision för skolan som är framåtsyftande. Det handlar om vad vi vill med skolan i Sverige, nu och framåt. Vad krävs av en skola som utbildar dem som kommer att leva inpå nästa århundrade? Vad vill vi att de ska bära med sig för värderingar? Vad tror vi om de samhällsproblem de ska lösa?

Det är en framåtsyftande vision. Det handlar om en skola som ger barn verktygen att hantera det som komma skall. De som nu är unga, de som nu är barn och de som ännu inte är födda kommer att ha väldigt stora problem att lösa eftersom vi i vår generation inte klarar av att hantera exempelvis klimatkrisen eller naturkrisen. Det kommer i värsta fall att leda till en social oro som de behöver ha verktygen att hantera.

Vad är det för verktyg de behöver? Vad är det för kunskaper? Det vill jag att vi pratar om i Sverige för att väcka framtidstro. Där är skolan något som vi alla har en vision om, som vi drömmer om och som vi känner gör oss starka.

Fru talman! En gnutta självkritik och ödmjukhet hade varit på sin plats. Sedan 2010, 2011 eller när det nu var det senaste betygssystemet infördes har 250 000–300 000 elever lämnat svensk grundskola utan betyg och fått sin framtid i bästa fall satt på paus.

Att sitta och lyssna på den här debatten – jag jobbar normalt inte med utbildningsfrågor – var faktiskt rätt sorgligt. Inte en enda ledamot reflekterade över det faktum att vartenda parti i denna kammare bär ett ansvar för att flera hundratusen elever har lämnats bakom.

Skolan, fru talman, handlar inte bara om att få betyg. Den handlar faktiskt om att få lära sig saker – saker som man har nytta av i vuxenlivet och i livet i övrigt.

Fru talman! Denna vecka lämnar Sveriges elever skolan för sommarlov. För de allra flesta är det med en härlig känsla de nu lämnar ännu ett år i skolans värld efter sig, inte minst för dem som nu lämnar nian och grundskolan för gott. Men för runt 20 000 elever lär det i stället vara med en klump i halsen. Så många elever får nämligen varje år ett nej till att gå vidare till gymnasiet och den utbildning som skulle ta dem till studier eller jobb. Och det har aldrig någonsin varit så många som under Tidöregeringen.

Låt mig vara supertydlig här, fru talman: Aldrig någonsin i svensk historia har skolan levererat så många misslyckanden som under denna regering. Därför har det heller aldrig varit viktigare än nu att byta ut regeringen i september. I dag börjar vi dock med att byta ut vårt vedervärdiga betygssystem.

”Vedervärdiga” låter kanske aningen hårt, men detta är ett betygssystem som har släckt framtider och förstört skolgångar för hundratusentals elever – helt i onödan, ska tilläggas.

Tidigare kunde en mindre teoretiskt lagd elev få gå vidare till en yrkesutbildning med det som då hette en etta eller en tvåa, trots att det egentligen krävdes en trea för godkänt. I dag är den dörren helt stängd. Vi utesluter nästan var sjätte elev från att gå vidare till gymnasiet – till ett yrke, till en framtid. I våra grannländer är det var 20:e elev eller färre.

Att vi nu tar ett steg bort från detta är mycket glädjande. Men det måste konstateras att Tidöpartierna har hindrat denna övergång år efter år och varit bromsklossar även i tidigare betygsutredningar.

Jag ser att min talartid rinner iväg. Jag avslutar med att yrka bifall till reservation 1.

Fru talman! Här dansar Alireza Akhondi in i en utbildningspolitisk debatt. Han värker ur sig ord om att det är ett vedervärdigt betygssystem, och han säger att Tidöpartierna har ett ansvar för att man inte har gjort något åt detta.

Jag vill först och främst påminna ledamoten om att Centerpartiet förra mandatperioden stod på vår sida. Då sa man nej till förslagen att ändra betyget F, precis som vi andra gjorde. Den kritik som riktas mot Tidöpartierna får Alireza Akhondi rikta mot sitt eget parti, det vill säga att även Centerpartiet har ställt sig bakom det som de definierar som ett ”vedervärdigt betygssystem”. Jag tycker att det är alldeles för hårt att beskriva det så.

Faktum är att betygssystemet har levererat resultat också. Om man jämför lika med lika presterar Sverige bland de bästa i världen i många ämnen. Det finns forskning som understöder detta. Exempelvis i de naturvetenskapliga ämnena konkurrerar vi väl med de sydöstasiatiska tigrarna. Det är jättebra resultat.

Där vi har sett problem är framför allt bland de elever som inte har svenska föräldrar. Där kan man se skillnader. Där måste jag säga att det finns ett annat parti som har ett stort ansvar när det gäller vem man har släppt in i landet. Det är inte Sverigedemokraterna, men det är ett annat parti vars representant står ganska nära mig här i salen just nu.

Fru talman! Eftersom Patrick Reslow tog upp dans vill jag passa på att upplysa ledamoten om att jag är ganska duktig på att dansa. Det kanske ledamoten borde prova på. Man blir glad av dans.

Om ledamoten hade ägnat sig åt att lyssna på vad som sades från talarstolen skulle ledamoten ha hört att kritiken även gällde Centerpartiet. Den gällde oss alla i kammaren. Vi som kollektiv har under 15 års tid inte lyckats förhindra att 20 000 barn slås ut varje år. Det borde varenda tänkande politiker reflektera över dag in och dag ut.

Om jag har förstått det nya betygssystemet korrekt införs det fullt ut om sex år. Ytterligare 120 000 elever hinner slås ut under tiden. Men Tidögänget säger att det inte ska vara några övergångsbestämmelser, utan vi ska fortsätta att dunka huvudet mot den vägg som hittills har förstört framtidsdrömmarna för många barn.

Att gång efter gång, i varenda sakpolitiska debatt, återkomma till migrationen visar hur torftig sverigedemokratisk politik de facto är.

Fru talman! Om man inte förstår migrationspolitikens effekter på skolan har man ett stort problem i utgångarna till diskussionen.

Det finns ett stort problem, och det visar sig i kunskapstappet. Det som Alireza Akhondi pekar ut i ett vedervärdigt betygssystem är i mångt och mycket att hänföra till en grupp elever som inte behärskar svenska språket tillräckligt, som inte har svenska föräldrar, som presterar sämre. Det Alireza Akhondi glömmer bort i detta ”vedervärdiga betygssystem” är alla de fantastiska resultat som presteras, alla de högpresterande eleverna, alla som ligger på ett A, B, C och D, och de som kämpar för att få ett E. Alla de prestationerna är inte värda något därför att betygssystemet är vedervärdigt.

Jag tycker att det är märkligt. Kanske man ska hålla sig till det utskott där man brukar vara.

Det sägs här att Sverigedemokraterna har en torftig politik därför att vi betonar problemen med migrationen. Om vi inte ser problemen som migrationen har fört med sig kan vi inte heller åstadkomma lösningar på problemen. Det vi behöver mer av i svensk skola är att redan på ett tidigt stadium sätta in de åtgärder som krävs i svenskundervisningen. Där har Centerpartiet tidigare varit med på banan, men nu har man helt slutit sig till någon form av yttervänster i de värderingarna. Man vill till och med ha en obligatorisk gymnasieskola.

Alireza Akhondi kritiserade detta när han sa att alla partier borde visa ödmjukhet, men han pekade särskilt ut Tidöpartierna för att vi inte gjorde något åt det ”vedervärdiga betygssystemet”. Men Centerpartiet stod självt fast vid det vedervärdiga betygssystemet, så som Alireza Akhondi beskrev det, under hela förra mandatperioden.

Fru talman! Problemen har inte varit okända för politiker i allmänhet och utbildningspolitiker i synnerhet. Att det ska krävas att en bostadspolitiker läxar upp Patrick Reslow säger mer om Patrick Reslow och Sverigedemokraterna än om bostadspolitikern.

Fru talman! Jag tänker som följande. När man upplever att det finns problem på ett område – vad gör man då? Skyller man på tidigare ansvariga? Ja, det kan vara superkul en gång, två gånger, hundra gånger. Men till sist måste man ha modet att ta tag i problemet, sätta in resurser där de behövs. I stället kommer Sverigedemokraterna och säger att de med utrikes bakgrund är roten till problemen som finns i dag.

Men gör någonting åt saken! Är betygssystemet lösningen? Vad händer med resurserna till skolan? Vad händer med att skapa förutsättningar för eleverna att lära sig? Betyg är bara ett mått. Det är inte betyg som vi vill att barnen ska ha med sig in i vuxenlivet, utan det är kunskap.

Om jag nu får ge ett betyg är det F, och det får Patrick Reslow dras med i sex år till.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill ta tillfället i akt att markera.

Jag vet inte hur man brukar göra i civilutskottet, men i utbildningsutskottet ger vi inte betyg till andra ledamöter. Det är kutym i den här salen. Så gör vi inte.

Jag skulle kunna ge betyg till Alireza Akhondi, men jag gör inte det. Någonstans finns också en anständighet hos oss riksdagsledamöter när man för en debatt.

Det är märkligt att komma in och inte ha förstått någonting av vad vi diskuterar. Här tar man upp att satsa på kunskap och annat, men det har vi diskuterat hela våren. Förra veckan hade vi en stor debatt om att stärka kunskaperna i svensk skola. Vi antog nya läroplaner, och vi har haft fokus på trygghet och ordning i skolan. Det är också ett recept.

Men Alireza Akhondi verkar inte ha följt utbildningsutskottets debatter. Ändå går han upp här och har synpunkter. Inte nog med det; han betygsätter sina kollegor. Det är obegripligt och horribelt.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 9 juni.)