Energipolitik

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Som bekant samordnar vi inom Tidöpartierna energifrågorna, varför Sverigedemokraterna inte har några reservationer i detta betänkande. Faktum är att energifrågorna var ett av de områden där våra fyra partier fattade tycke för varandra först. Kanske var det för att frågans natur inte var lika känslig som vissa andra. Kanske var det för att den gemensamma kritiken mot den nuvarande oppositionens dåvarande politik på området enade oss. Vi hade en situation där det kanske var lätt för en sverigedemokrat och en moderat att finna varandra i kritiken mot den energipolitik som S, påhejade av Miljöpartiet, stod för där och då. Det var enkelt att inse att den politiska nedläggningen av kärnkraften och de konsekvenser den fick för vårt elsystem, tillsammans med den förnybarhetshets som hade rått under längre tid, var någonting osunt.

I den kritiken, som sedan kom att sättas på pränt av Riksrevisionen, fann våra fyra partier varandra. Och faktum kvarstår: Det var dessa fyra partier som gemensamt turnerade runt inför förra valet i den gemensamma energibussen, vilket sannolikt gav energi för valrörelsen och sedermera åt Sverige efter valdagen.

Det må finnas nyansskillnader mellan oss i energifrågorna, men detta har ändå varit ett av de politiska områden som det sannolikt varit enklast att samarbeta kring under de här åren.

Det är minst sagt mer än vad man kan säga om oppositionspartiernas energipolitik, fru talman. I den budgetdebatt vi hade här för ett tag sedan rörande utgiftsområde 21 Energi, till exempel, skilde det många miljarder mellan de fyra partiernas satsningar eller besparingar på det energipolitiska området. Tittar man i det betänkande vi debatterar i dag finns det förvisso vissa samskrivningar från de fyra oppositionspartierna, men det finns också en stor mängd områden där man kanske trodde att de borde kunna skriva ihop sig men där de ändå har gemensamma reservationer. De rör vindkraft, solkraft, bioenergi av olika slag och många andra av de andra reservationspunkterna som återfinns i betänkandet.

Som väljare kanske man tänker att det finns en politik från Tidöpartierna och en politik från oppositionspartierna, men då är det bara att titta på detta betänkande och inse att inte ens i de frågor som det borde vara enklast för oppositionspartierna att tycka lika i tycker man lika. Då hade de inte haft egna reservationer i punkt efter punkt, utan då hade de lyckats samskriva dessa och visat på enighet i en av de för väljarna viktigaste frågorna.

Nog om detta för tillfället.

Låt oss i stället titta tillbaka. Det här är den sista energipolitiska betänkandedebatten utifrån de motioner som väcktes under allmänna motionstiden den här mandatperioden. Då kan det också vara värt att poängtera lite av det vi har åstadkommit på temat. Även om jag som sverigedemokrat, ny till konsten att vara med och styra och påverka ett land, kan tycka att det inte riktigt går i det tempo jag hade önskat är det ändå värt att belysa att vi kommer att leverera på alla punkter rörande energi som återfinns i Tidöavtalet.

Det får ändå sägas, fru talman, att detta är något nytt i svensk politik, nämligen att fyra partier kan komma överens. Strax efter valdagen presenterade vi för väljarna, journalisterna och andra vad vi hade tänkt göra under de kommande fyra åren och att vi hade en majoritet för att göra det. Sedan gjorde vi faktiskt det vi sa att vi skulle göra. Jag vet inte när det skedde tidigast i den utsträckning eller med den konsekvens som har skett de här fyra åren. Vi har naturligtvis haft många majoritetsregeringar genom åren, om vi backar bandet något, men sällan hade de så tidigt en så tydlig politisk ambition med identifierbara politiska punkter som vi nu kan följa upp leveransen på i den omfattning eller med den framgång som Tidöavtalet har renderat, inte minst på det energipolitiska området.

Låt mig nämna något. Vi har ändrat de energipolitiska målen i hur vårt elsystem ska vara utformat till att nu faktiskt inkludera kärnkraft, alltså 100 procent fossilfritt i stället för förnybart till 2040. Vi har fått på plats ett leveranssäkerhetsmål som ställer krav på att vi ska kunna ha den konsumtion som behövs på den plats man önskar och därmed säkerställa produktionen och ett nät som klarar av att föra över det producerade.

Det finns nu planeringsmål. På det temat jag var inne på, kopplat till oppositionens olika åsikter, noterar jag hur det ser ut när de olika oppositionspartierna får titta på vad de skulle vilja ha i delmål för det planeringspolitiska målet som vi har satt upp. Jag såg inget i den centerpartistiska reservationen. Socialdemokraterna vill ha 60 terawatt ny elproduktion fram till 2030. Vänsterpartiet vill ha 70, och Miljöpartiet vill ha 100. Vi pratar här om stora volymer i differens mellan de andra politiska partierna i denna kammare, fru talman, till skillnad från regeringen och Sverigedemokraterna som sätter upp ett långsiktigt mål, talar om för Sveriges näringsliv vad vi vill och sedan skrider till verket för att möjliggöra detta.

Vi har också rivit upp de hinder som tidigare regeringar har implementerat i svensk lagstiftning och byråkrati för att stoppa nyinvesteringar i kärnkraft. Vi har satsat på forskning och innovation på det energipolitiska området. Vi har stoppat Hansa Powerbridge för att minska överföringskapaciteten till kontinenten, och därmed har vi räddat elpriserna något i södra Sverige. Vi har stärkt mandatet till Energimarknadsinspektionen för att kunna granska den monopolställning som elnätsbolagen har. Vi har ökat den installerade produktionskapaciteten och höjt effektbalansen. Vi har sänkt energiskatten på el detta år med hela 6 miljarder. Det kanske man inte tänkte på när vi hade en för tillfället hög elräkning i januari, men vi har alltså sänkt energiskatten på el med ungefär 10 öre.

Vi har också säkerställt att Öresundsverket och Karlshamnsverket inte monteras ned och skeppas i väg. I stället finns de på plats och stöder vårt elsystem. Vi har satsat miljarder på Kraftlyftet för närtida effekthöjningar runt om i Sverige. Vi har förenklat såväl regelverk som tillståndsprocesser på området. Ett högkostnadsskydd finns på plats i årets budget, och vi håller på att rädda de svenska flaskhalsintäkterna från EU:s byråkrati – där man försöker tillskansa sig dessa. Vi har stoppat miljöprövningarna av vattenkraften, för att säkerställa att vi inte går miste om denna fantastiska funktion i vårt elsystem. Vi fortsätter arbetet med att säkerställa goda konkurrensvillkor för vattenkraften även i framtiden.

Mycket mer sker på området. Det här var ett axplock. Men vi behöver naturligtvis få fortsatt förtroende att leverera på området, och det kommer att förbli en av de viktigaste frågorna fram till valdagen.

Fru talman! Jag tackar Tobias Andersson för anförandet.

Jag tror att många som lyssnar på en energipolitisk debatt med den bredd som vi har i dag verkligen undrar vad det stora partiet i regeringsunderlaget har att säga om den situation vi befinner oss i nu. Budskapet i höstas från energiministern var att ingen ska behöva stå ensam med stora elräkningar under vintern. Många svenskar trodde säkert också på Tidöpartierna när löftet gavs.

Nu kommer i dagarna återigen en ny elräkning, en ny smocka efter förra månadens smocka. Men det är inte bara elpriset som driver upp elräkningarna, utan till det kommer stora höjningar av elnätsavgifter. Ovanpå detta får många svenska familjer också stora kostnader för effektavgifter.

Socialdemokraterna har återkommande krävt att elstödet ska aktiveras och att effektavgifterna ska pausas. Mina två frågor till Tobias Andersson är enkla: Varför har ni inte pausat avgiftshöjningarna? Varför vägrar ni att aktivera elstödet?

Fru talman! Det är en sak om Socialdemokraterna ”kräver” att vi gör någonting, och det är en annan sak för Socialdemokraterna att budgetera för andra lösningar än de som finns på plats.

Det hade varit enklare att förklara för väljarna att om vår budget vunnit gehör i riksdagens kammare hade högkostnadsskyddet för el trätt i kraft. Det hade dock byggt på att man hade satsat pengar på det i sin budget. Det hade varit rimligt, och jag hade gärna haft den debatten. Ska vi lägga det på genomsnittspriset och stödet kickar in på 1,50 eller under? Jag tycker att det finns goda skäl att lägga det under 1,50, men det är fortfarande ett faktum att man inte har pushat för detta i budgetdiskussioner eller i egna budgetförslag från Socialdemokraterna.

Det är lätt att fråga sig varför stödet inte kommer, men Fredrik Olovsson vet hur stödet är utformat. Det är utformat så att ett genomsnittspris för en elkonsument som under en månad överskrider 1,50 kronor per kilowattimme innebär att konsumenten får ett elstöd. Det finns i budgeten. Där ligger 1 miljard och skvalpar med noteringen att det kan komma att tillskjutas mer medel om elpriserna sticker i väg ytterligare.

Det här priset har vi inte haft. Jag hade i januari 1,08 kronor. Då var jag en bit ifrån att ta del av stödet. För att säkerställa att allt går rätt till behöver stödet betalas ut i efterhand eftersom elnätsbolagen måste rapportera in kundernas genomsnittspris för att synka med stödet.

Kontentan är att det inte finns något annat förslag på ett annat stöd eller en annan utformning av stödet från Socialdemokraterna. Från Sverigedemokraternas sida kan vi tänka oss att sänka nivån för högkostnadsskyddet. Det får Socialdemokraterna gärna svara på om de vill.

Min talartid är slut, och jag återkommer till effektavgifterna i nästa replik. Förlåt, Fredrik Olovsson!

Fru talman! Jag tar gärna emot väl underbyggda svar. Det fick jag dock inte i den här repliken.

Vi socialdemokrater har också avsatt pengar för stöd vid höga elräkningar, och vi tycker att de ska aktiveras nu. Pengar ska inte, som Tobias Andersson säger, ligga och skvalpa, och förslaget ska inte, som Ebba Busch säger, ligga i en byrålåda utan det ska användas för att stötta de hushåll som nu får höga elräkningar, dels på grund av att elpriserna är höga, dels på grund av att andra avgifter också har höjts mycket kraftigt. Därför tycker vi att det är dags att göra detta nu: aktivera elstödet, ta beslut, ordna förordningar och se till att så snabbt som möjligt betala ut pengarna till landets hushåll.

Det vill vi göra, men det verkar inte som att Tobias Andersson är beredd att ta den typen av initiativ i det samarbete man har på det här området, som han inledde med att säga. Ni har ju inga reservationer här. Tydligen finns det inte heller tillräckligt mycket reservationer mot att regeringen fortsatt håller inne med elstödet. Det skulle vara otroligt viktigt att göra detta nu.

Jag tror att det skulle vara välgörande om regeringen och Tidöpartierna nu samlat berättade för svenska hushåll att elstödet kommer – man kommer inte att bli lämnad ensam med de höga elkostnaderna under den här vintern. Som det ser ut nu är det precis så det kommer att bli. Man får stå ensam medan pengarna ligger och skvalpar i budgeten.

Fru talman! För att återgå till Fredrik Olovssons två frågor tycker jag att det är något beklagligt att Fredrik Olovsson, som jag tar för en klokare och ärligare politiker än hans kollega Mikael Damberg, som har varit ute och resonerat på samma sätt, säger ”aktivera stödet nu!”. Vad betyder det, fru talman? Då måste Socialdemokraterna säga hur stödet ska vara utformat om de får bestämma. Eller ska alla bara få pengar? Hur mycket pengar ska det vara? Ska det delas ut lika mycket till någon som hade ett genomsnittligt elpris på 50 öre som till någon som hade ett pris på 1 krona och 10 öre? Eller ska man anpassa stödet utifrån vem som hade dyra elräkningar? Ska det vara 1 miljard, som ligger i budgeten nu, eller vill Socialdemokraterna ha 5 miljarder? Hur ska dessa fördelas?

Förlåt, men jag tycker inte att det är seriöst, fru talman, att säga ”stödet ska aktiveras – ge alla pengar!”. I stället får man säga: ”Om Socialdemokraterna hade styrt hade vi satt riktvärdet för högkostnadsskyddet för el på 1 krona och 25 öre, och vi hade för detta ändamål avsatt y miljarder kronor.” Där kan vi ha en diskussion. Men att bara säga ”aktivera stödet – ge folk pengar!” är inget annat än ren och skär populism, vilket jag inte alltid är motståndare till, men Socialdemokraterna påstår sig vara det, varför de inte borde ägna sig åt detta.

För att återgå till den första frågan om effektavgifterna är det uppenbart för mig, och säkerligen också för Fredrik Olovsson, att de har implementerats på olika sätt hos olika elnätsbolag. Det finns ett stort behov av att politiken ser över avgifterna och ger ett uppdrag till ansvarig tillsynsmyndighet för att garantera att de är ändamålsenliga och inte läggs på en högre nivå än EU föreskriver eller på en nivå som gör dem svårare för konsumenterna att förstå. Detta är något som måste vara på plats den 1 januari nästa år. Fram till dess borde vi ha gott om tid att säkerställa att de implementeras på ett konsumentvänligt och konsumentförståeligt sätt.

Fru talman! Tack så mycket, Tobias Andersson, för anförandet! Det är nästan rörande hur stolt Tobias Andersson är över mandatperioden. Men det väcker en del frågor när det gäller de påståenden som framfördes.

Mer energi till Sverige, var en av de saker som Tobias Andersson nämnde. Då blir jag lite nyfiken på vad det är Tidöpartierna har åstadkommit som har bidragit med mer energi till Sverige.

Effektbalansen har blivit bättre, nämnde Tobias Andersson. Det kan man absolut läsa i Svenska kraftnäts senaste balansrapport. Men vad är det som har bidragit till att effektbalansen har blivit bättre? Är det någon form av fossilfri energi, eller vad är det som har gjort att det har blivit så här?

Tobias Andersson nämnde också att vi i oppositionen skulle vara väldigt oeniga om energimålen. Men här kan man säga att djävulen finns i detaljerna. Det som Miljöpartiet har föreslagit är att tillgängliggöra mer el, det vill säga inte att det bara ska produceras mer. Vi inkluderar energieffektivisering i vårt mål. Det har en potential på ungefär 25–30 terawattimmar och ligger alltså ganska mycket i paritet med övriga partiers mål.

Sedan ska såklart nämnas att Tidöpartiernas politik har lett till en tvärnit för utbyggnaden av ny kraftproduktion, så i det här läget kommer det naturligtvis att bli svårt att redan till 2030 uppnå de siffrorna. Detta var något som vi diskuterade för ungefär två år sedan.

Sedan har man ju från industrins sida varit väldigt tydlig med att man efterfrågar siffersatta mål till 2030 och 2035. Det är synd att Tidöpartierna inte har lyckats tillmötesgå industrin när det gäller detta.

Sist men inte minst: Kraftlyftet. Vad har det resulterat i så här långt?

Fru talman! Tack till Linus Lakso för frågorna och påståendena! Vi får se om jag hinner bemöta dem alla eller om vi återkommer till vissa av dem.

Om vi börjar med planeringsmålet är det enligt mig väldigt positivt att vi för första gången har en tydlig majoritet i den här kammaren som ser långsiktigt på energipolitiken. Det har vi säkert haft en gång i tiden, men då var det primärt ingenjörer som drev på för det. Nu kommer man från politikens sida och lyssnar in från branschföreningar och myndigheter vilket behov som tycks finnas i framtiden och sätter en politisk ambition att möjliggöra detta.

Sedan kan man diskutera i detalj. Ska vi ha ett siffersatt mål vid ett visst årtal, eller ska vi följa utvecklingen över tid och anpassa den politiska målsättningen? Jag tycker att man kan diskutera det.

Jag tycker också när det gäller energiberedning, som nu för tiden kanske är ett hetare ord än energipolitisk överenskommelse, att planeringsmålet skulle kunna vara en sådan politisk fråga som det finns ett värde i att diskutera mellan flertalet politiska partier för att ge näringslivet en mer enig bild av vad politiken tror, tänker och försöker åstadkomma inför framtiden. Där tycker jag inte att det borde finnas någon uppenbar politisk konflikt mellan mig och Linus Lakso.

Däremot kan vi från mitt håll tycka att 100 terawattimmar till 2030, som Miljöpartiet i detta betänkande menar att vi på de fyra år som är kvar ska hitta genom antingen effektivisering eller nyproduktion, är väl optimistiskt. Det är naturligtvis väldigt lätt att slänga sig med den typen av stora siffror när man befinner sig i opposition. Men jag är övertygad om att om jag hade stått här och sagt att vi skulle lösa 100 terawattimmar till 2030 hade Linus Lakso i sin roll i opposition kraftigt ifrågasatt sannolikheten för detta. Nu får väl jag passa på att göra detsamma även om jag inte befinner mig i opposition. Jag granskar dock gärna oppositionen.

Fru talman! Som jag redan nämnde var detta något som primärt diskuterades för två år sedan. Det klart att förutsättningarna har ändrats, och det beror inte minst på Tidöpartiernas politik, som har bromsat utbyggnaden av kraftproduktion med 75 procent under den här mandatperioden. Det är klart att en sådan katastrofal politik kommer att ta tid att reparera efter nästa val.

Tidöpartierna har beslutat om ett planeringsmål på 300 terawattimmar till 2045. Jag har ställt denna fråga förut till Tobias Andersson, som kanske har haft lite tid att fundera över svaret. Vi har inte fått så mycket svar hittills. Vad anser Sverigedemokraterna? Vilken kraftproduktion ska detta bestå av? Niklas Wykman har ju nu meddelat att det inte blir några tio nya kärnkraftsreaktorer. Vi saknar väl ungefär, om vi pratar konsumtion, 160 terawattimmar. Då ska vi räkna in att man mellan 2035 och 2045 räknar med att ungefär 10 terawattimmar per år i produktion kommer att falla för åldersstrecket. Det är alltså ganska mycket mer el som behövs. Var ska den komma från? Och framför allt, vad vill Sverigedemokraterna att den används till?

Sedan undrar jag fortfarande lite grann vilken energi som har tillkommit den här mandatperioden och vad Tidöpartierna faktiskt har gjort för att stärka effektbalansen.

Fru talman! Än en gång tack till Linus Lakso för frågorna!

Jag tror att Linus Lakso är väl medveten om att en fördjupad diskussion om den exakta sammansättningen av vårt elsystem eller den exakta konsumtionen i vårt elsystem är svår att hinna med på två minuter, även om jag försöker – det vill jag vara tydlig med.

Det har dykt upp en del frågor. Kraftlyftet togs upp tidigare. Jag tycker att det är viktigt att vi säkerställer medel att söka för ny produktion eller flexibilitet som kan komma på plats tidigt. Från Sverigedemokraternas sida hade vi velat nyttja flaskhalsintäkterna som en del i kompensationen för detta. Vi hade gärna sett att det också hade kunnat gå till fossil produktion i de fall det blir aktuellt med till exempel en ny gasturbin. Där begränsas vi dock av EU:s statsstödsregler för just detta stöd. Jag tror alltså att förutsättningarna hade kunnat vara bättre om det hade varit utformat på annat sätt och EU inte hade lagt sig i lika mycket. Det var ett konkret svar på den frågan.

Jag har inte siffrorna framför mig, men jag tror att det vi fått till oss från departementet är att vi pratar om 7 000 megawatt installerad produktionskapacitet och 2 000 tillfört i effektbalansen, för att svara på den fråga som Linus ställde. Vi kan väl dubbelkolla i efterhand om han är väldigt nyfiken på det exakta innehållet. Detta var taget ur minnet – vi får se om det stämmer eller inte.

Detta med 300 terawattimmar fram till vårt satta planeringsmål tror jag att vi behöver se över. Sedan vi kommunicerade det har vi sett en stor konkurs för ett av de bolag som skulle konsumera en del av detta. Vi ser också kraftiga utmaningar i ett annat bolag som skulle konsumera ännu mer av den tänkta nya produktionen.

Men detta låg ändå i linje med de befintliga scenarioanalyserna från myndigheter och branschorganisationer. Om de ändras, eller om sammansättningen av behovet ändras – alltså om det till exempel blir datacenter i stället för grönt stål – finns det skäl för en politisk diskussion om prioriteringar och effekttilldelning. Den hinner vi inte med nu, men jag tar den gärna någon annan gång.

Fru talman! Tillgång till energi är en av de viktigaste byggstenarna för en industrination och ett välfärdssamhälle. Men utmaningen är inte bara att säkra energi utan också att bygga ett hållbart, kostnadseffektivt och tryggt energisystem.

I dessa dagar med krig i Mellanöstern, som får stora effekter på gas- och oljemarknaden är det tydligt att fossilfrihet och minskat beroende av importerad fossil energi, inte minst från instabila regioner och från skurkstater, är en avgörande ekonomisk säkerhetsfråga. Omställningen från ett system med stor andel importerad fossil energi till ett system som framför allt bygger på el från fossilfria källor är därför helt central.

Men inte heller det arbetet handlar om att bara bygga elproduktion till vilket pris som helst. Utmaningen är att skapa ett system som ger tillförlitlig el till låg kostnad. Det är den totala kostnaden för familjer, företag och den gemensamma ekonomin som behöver vara låg. Det är ytterst den samlade kostnadsbilden som avgör om el- och energisystemet är konkurrenskraftigt på riktigt.

I Sverige har vi goda möjligheter att lyckas bygga ett sådant effektivt system. Med de förutsättningar vi har i Sverige sker detta genom en effektiv kombination av flera kraftslag och olika funktioner: kärnkraft och vindkraft, vattenkraft och fjärrvärme, flexibilitet och lagring. Här har dock Moderaterna och Sverigedemokraterna misslyckats, framför allt genom att närmast uteslutande fokusera på en pusselbit, den nya kärnkraften, och inte ens med detta har man lyckats särskilt väl så här långt. Därigenom missar man också alla andra insatser som behövs för att bygga ett konkurrenskraftigt system.

Vi ser hur Tidöpolitiken innebär att nyinvesteringarna i produktion närmast helt har stannat upp, och det är en kraftig varningssignal. Det kommer att driva upp elpriserna i framtiden. Det skapar osäkerhet i näringslivet, och det äventyrar jobb och tillväxt i Sverige.

Socialdemokraterna har en bredare ansats där målet inte är kraftslag utan konkurrenskraft, kostnadseffektivitet och leveranssäkerhet. Det kräver ett mer teknikneutralt förhållningssätt. Det innebär för det första att vi strävar efter politisk stabilitet. Sverige behöver en blocköverskridande överenskommelse som kan skapa stabilitet som kan minska kostnader och ge den trygghet och förutsägbarhet som krävs för att näringslivet ska investera.

Sedan vill vi, precis som energibranschen och näringslivet, fortsätta med en bred energiberedning som kan ta sig an det som i praktiken är en ny elektrifiering av Sverige. Det står vårt land dyrt att Sverigedemokraterna och Moderaterna har vägrat att göra upp om detta under den här mandatperioden, men vi tar oss gärna an den under nästa.

För det andra behövs en starkare statlig planering och därmed också ett ansvar för var och hur elproduktion, lagring och nät ska byggas, så att energisystemet kan bli mer effektivt och kostnaderna kan minimeras. Det har varit en kombination av marknad och var det geografiskt varit möjligt att få tillstånd som i hög grad fått bestämma var utbyggnaden ska ske under senare tid.

Vi vill ta ett fastare grepp över samhällsutvecklingen, och då är detta hur vi bygger elproduktion förstås också helt centralt. Men frågan när är också intressant. Att bryta ned de långsiktiga målen – som detta med 300 terawattimmar till 2045, som Tobias Andersson talade om – på kortare sikt, till 2030 och 2035, ger också ökad tydlighet och stadga. Det är något som borde göras gemensamt.

För det tredje ser vi också att det krävs en hel del nya verktyg för att förverkliga detta, exempelvis investeringsstöd. Liksom regeringen har avsatt pengar för kärnkraft i budgeten vill vi se ett statligt engagemang för all storskalig energiproduktion, där vi genom att bygga på kostnadseffektivitet och tillförlitlighet kan uppnå låga priser för landets familjer och ökad konkurrenskraft för de svenska företagen.

För det fjärde behövs också en politik för effektivisering. Vill man vara konkurrenskraftig måste systemen optimeras. Genom effektiviseringsåtgärder kan vi också skapa utrymme för befintlig industri att bygga ut och för ny industri att etableras i Sverige. Energimyndigheten pekar på att var sjunde kilowattimme kan sparas bort lönsamt. Det vill vi göra.

För det femte behöver förstås elnäten byggas ut, men regleringen behöver bli tuffare. Bolagen har fått ta ut för stora vinster, och man har fokuserat för lite på innovation och kostnadseffektivitet. Den effektavgift som nu införs skjuter, tillsammans med bolagens möjligheter att ta ut ytterligare 100 miljarder kronor från sina kunder de närmaste åren, effektivt ned det folkliga stödet för hela sektorn.

Fru talman! Även andra områden än de som jag nu har tagit upp är viktiga. Fjärrvärmen behöver bättre konkurrenskraft, så att den värnas i energisystemet. Vattenkraften har kapacitet att bidra mer och bör uppgraderas. Vindkraften behöver bättre villkor. Tillståndsprocesserna behöver gå fortare och bli mer rättssäkra. Fusionskraft och geotermisk energi behöver få rimliga regelverk och ett statligt engagemang, och vi i Sverige behöver en vätgasstrategi.

Den industri som ska ställa om behöver också, liksom alla de som vill investera och bygga ny verksamhet i Sverige, känna ett tydligt stöd från en regering som inte vacklar om vilken väg Sverige ska ta. Det är en regering som samlar Sverige runt en vision om vad vi ska vara för land och också om vad vi ska leva på i framtiden. Det är en regering som tydliggör att fossilfrihet är vägen till konkurrenskraft och trygghet. Det är en regering som ökar insatserna och jobbar hårt för att öka vår industriella förmåga, vår produktionskapacitet och därmed också vår trygghet och vårt välstånd. Vi behöver inte en regering som vacklar om riktningen och avvecklar industripolitiska verktyg, för vad ska vi annars med den nya elen till?

Socialdemokraterna har i det här betänkandet en mängd reservationer. Det har vi för att det finns väldigt mycket som behöver göras för att bygga ut ett konkurrenskraftigt energisystem och som inte blir gjort i dag.

Men trots att det går att rikta kritik mot inte minst Sverigedemokraterna och regeringspartierna på det här området vill jag avsluta på ett annat sätt.

Vi menar allvar med att vi tror och tycker att Sverige utvecklas bäst om vi jobbar tillsammans på det här området. Vi vill se breda överenskommelser om energipolitiken. Vi vill att vi ska jobba tillsammans med att elektrifiera Sverige och inte bara bygga ett fossilfritt energisystem utan ett kostnadseffektivt och konkurrenskraftigt system. Det behövs om svenska familjer ska få låga kostnader och pengar över till annat än el och värme. Det krävs om svenska företag ska kunna behålla jobb och produktion här och om det ska skapas nya jobb i Sverige i nya, viktiga strategiska branscher. Det är grunden för att vi också ska få ett ökat välstånd.

Fru talman! Även om jag står bakom samtliga våra reservationer i betänkandet väljer jag att yrka bifall bara till reservation 1 och reservation 8.

Fru talman! Tack, ledamoten Olovsson, för anförandet! Socialdemokraterna medverkade ju till att 20 procent av den planerbara elproduktionen i södra Sverige lades ned. Enligt oberoende bedömare har detta kostat Skåne ungefär 11 000 jobb. Effektbristen har alltså kostat Skåne ungefär 11 000 jobb, trots att Skåne som region har goda förutsättningar för industriell och teknologisk utveckling och produktion.

När Socialdemokraterna nu säger sig vara för ny kärnkraft har jag en fråga till ledamoten Olovsson: Kan Socialdemokraterna, mot bakgrund av det ni vet i dag, erkänna att det var ett misstag att stänga Ringhals 1 och Ringhals 2?

Fru talman! Jag nämnde i mitt anförande att vi tycker att vi ska ha ett ökat statligt ansvar för energiproduktionen i Sverige framöver. Det har varit väldigt mycket av marknad på detta område tidigare. Även de beslut som har gällt kärnkraften har fattats i styrelser och på marknadsmässiga grunder. Det gäller inte bara Ringhals. Det gäller också Oskarshamn, där man har fattat samma beslut.

Nu ser vi alla att det hade varit bra om man hade gjort de investeringar som hade krävts men som då ansågs vara olönsamma, precis som vi nu också ser att det kommer att vara nödvändigt att göra investeringar i de gamla kärnreaktorer vi har i dag för att få dem att leva längre – det kommer sannolikt att vara billigare än att bygga nya.

Självklart vill vi se mer energiproduktion framåt. Jag tror också att det är viktigt att fundera över vad man fattar för beslut i dag. Jesper Skalberg Karlsson tillhör ett regeringsunderlag som har sett till att vi inte bygger ut exempelvis Kriegers flak, söder om Skåne, som skulle innebära att man får el till ytterligare 500 000 hushåll och som skulle sänka kostnaderna i södra Sverige. Detta är information som vi har här och nu, och ändå väljer dagens regering att se till att de investeringarna inte kommer på plats.

Frågan kommer tillbaka till Jesper Skalberg Karlsson: Varför fattar ni den typen av beslut när ni vill ta ett ökat statligt ansvar och när ni vet att vi behöver den elen?

Fru talman! Jag tolkar ledamoten Olovssons svar som att det var styrelsens fel att Ringhals 1 och 2 stängdes, den styrelse som S- och MP-regeringen utsåg.

Låt mig då blicka framåt i stället. Socialdemokraterna gör anspråk på regeringsmakten till hösten. Samtidigt ser vi hur Vänsterpartiet vill lägga 50 miljarder på havsbaserad vindkraft. Den satsningen i sig själv skulle öka den svenska statsskulden med ungefär 1 procentenhet. Miljöpartiet kräver stopp för ny kärnkraft och tänker inte sitta med i en regering som möjliggör den. Centerpartiet är inte med på den skattepolitik som de övriga partierna på vänstersidan vill driva. De vill inte ha 40, 50 eller 60 miljarder i skattehöjningar. De vill ha skattesänkningar på ungefär 4 miljarder.

Hur i hela friden ska Socialdemokraterna och Fredrik Olovsson få ihop den rödgröna röran?

Fru talman! Vi socialdemokrater går som vanligt till val på den politik som vi tycker är absolut viktigast för Sverige. Vi är beredda att arbeta med de partier, förutom Sverigedemokraterna, som ställer upp på den efter valet. Detta har vi lyckats med förut. Vi har haft regeringsmakten under en ganska lång tid i Sverige, och vi har nästan aldrig haft egen majoritet. Det är ett bra bevis för hur vi kan bygga ett samhälle gemensamt med andra.

Jag tycker inte att det är det bästa argumentet att kritisera Vänsterpartiet för att de vill bygga vindkraft för 50 miljarder – när man samtidigt avsätter 250 för att bygga ut kärnkraft – och hänvisa till att det slår på statliga finanser och bygger statsskuld.

Vi tror att staten behöver göra mer på det här området. Vi har avsatt lika mycket som regeringen. Vi tycker att pengarna borde användas till både kärnkraft och havsbaserad vindkraft och eventuell annan storskalig energiproduktion.

På energiområdet ser vi att det här i grund och botten inte skulle hjälpa särskilt mycket. Det hjälper inte så mycket att det finns fyra Tidöpartier som har majoritet under en period på fyra år, för sedan kommer ett annat lag som vill någonting annat under fyra år. Här krävs det verkligen långsiktighet och att vi kommer överens tillsammans. Därför tycker jag att det är bra att de flesta partier nu ställer upp på att det behövs en energiberedning efter valet. Frågan är varför Moderaterna inte redan har sett till att det finns en sådan på plats. Det är väl det enda parti som inte tydligt säger att det här är någonting man vill jobba med tillsammans över blockgränserna.

Fru talman! Jag delar många av de ingångar som Socialdemokraterna och Fredrik Olovsson har i energifrågorna. Det handlar om skärpt elnätsreglering, energieffektivisering, teknikneutralitet och fokus på snabb utbyggnad. Men det finns en fråga där jag upplever att Socialdemokraterna helt saknas.

Jag har varit på konferenser, seminarier, debatter och verksamhetsbesök, och jag tror inte att jag en enda gång har träffat en socialdemokrat där. Jag talar om den småskaliga vattenkraften. Den här avsaknaden syns också i de reservationer som finns. Det talas inte alls om den småskaliga vattenkraften. Det talas visserligen om potential för att kunna bygga ut effekt; den finns ju inte minst i den småskaliga vattenkraften. Men det talas ingenting om de prövningar som man nu genomgår.

Min fråga till Fredrik Olovsson och Socialdemokraterna är: Vad vill S egentligen göra för att rädda den småskaliga vattenkraften? Eller är tystnaden ett tecken på att man står bakom regeringens nuvarande agenda som leder till kraftfulla utrivningar?

Fru talman! Jag har också besökt den småskaliga vattenkraften för att både få information och se den potential som finns i den. På väldigt många håll finns det verkligen en oro. Den finns en oro för att det ska rivas bort mer kraftproduktion på områden där den behövs eftersom man ska implementera nya EU-regler, där vi dessutom ligger lite sent.

Vi är naturligtvis väldigt intresserade av vad regeringen kommer med för lösningar på det här området. Det ska ju komma en proposition lite senare i år, exempelvis. Vi får hoppas att den kan lösa det här problemet. Men det har under mandatperioden varit ett otroligt dåligt hantverk från regeringens sida. Det här var ju någonting som man direkt efter valet hävdade att man kunde lösa snabbt och enkelt, och nu ser vi att åren har gått och att ingenting egentligen har hänt. Prövningen har pausats, satts igång och pausats. Det ger naturligtvis inte särskilt stor trovärdighet – om man vill göra stora investeringar. Vi har också sett hur fonden har fått stänga i perioder, men nu är den öppnad igen för att också finansiera de insatser på miljöområdet som kan behöva göras.

Vi hoppas verkligen att de åtgärder som kan vidtas under våren kommer att lösa det här problemet. Annars är det naturligtvis en viktig fråga för nästa mandatperiod.

Fru talman! Det är toppen att Fredrik Olovsson också har varit ute på verksamhetsbesök, för det är väldigt tydligt att det är en väsentlig skillnad mellan att vara på plats och se hur det verkligen ser ut och att vara bakom ett skrivbord. Det är ett av grundproblemen här.

Socialdemokraterna är oroade och intresserade av vad regeringen ska göra. Jag håller helt med om att det har varit ett fruktansvärt dåligt hantverk. Det har varit taffligt, och det har varit illa skött med pauser, starter och pauser, inte minst när fonden har behövt göra samma sak. Vi vet däremot vad regeringen tänker komma med. Det finns en lagrådsremiss; den är väldigt tydlig. Läser man den och analyserar den är det också extremt tydligt att det här inte hjälper den småskaliga vattenkraften. Det är designat för att hjälpa den storskaliga vattenkraften.

Vi hörde väldigt mycket kritik mot regeringen från Socialdemokraterna. Och vi hörde att det här kommer att spilla över till nästa mandatperiod – det kommer det garanterat att göra. Det jag inte hörde var ett enda förslag på vad Socialdemokraterna vill göra för att lösa situationen. Det hade jag väldigt gärna hört. Man kan läsa vad Centerpartiet har skrivit i debattartiklar, reservationer och annat. Där finns det ganska många olika förslag på hur vi borde ta det här vidare. Men jag har fortfarande bara hört regeringskritik från S. Den delar jag. Men vad vill man själv göra för att hantera situationen, så att vi inte får de här utrivningarna?

Fru talman! Vi har redan från början varit tydliga med att vi inte vill se att vattenkraften tappar mer än en och en halv terawattimme. Det var det som vi gick in i den här processen med, när den nationella planen beslutades från början. Det har varit en väldigt besvärlig resa sedan dess för vattenkraften. Dessutom har det verkligen funnits risk för att detta ska spilla över på mer storskalig vattenkraft.

Sammantaget ser vi inte att det finns särskilt stort utrymme att reducera uttaget från vattenkraften. Det gäller generellt men naturligtvis inte minst i de delar av Sverige där vi har störst problem. I södra Sverige är det förstås särskilt viktigt att den kan bli kvar.

Nu när prövningarna ska göras är det viktigt att det regelverk som finns i grunden fungerar på det sätt som det varit avsett att göra från början. Men det är också viktigt att det finns tillräckliga medel i fonden för att göra de miljöinsatser som krävs, för de kommer också att behöva göras.

När regeringen kommer med sin politik på det här området, om inte alltför lång tid, får vi se vilka problem som eventuellt återstår. Vi får hantera det då. Precis som Rickard Nordin är jag väl inte helt optimistisk om att detta skulle lösa alla problem. Jag tror inte heller att man tar vara på den potential som finns att bygga mer vattenkraft, att uppgradera den ytterligare och att föra till pumpkraft och annat i det här systemet. Det finns ju stor potential att göra detta. Det skulle gå att göra mer generellt sett på vattenkraftsområdet. Med tanke på den viktiga roll vattenkraften har som reglerkraft, inte minst i södra Sverige, är det en insats som skulle vara oerhört viktig för hela elsystemet.

Fru talman! Sverige befinner sig i ett avgörande energipolitiskt läge. Det handlar i första hand inte om teknikval utan om jobb, trygghet och rättvisa. Det handlar om hushåll som vill kunna planera sin vardag, om företag som vill investera och om ett land som vill ha en växande ekonomi.

Mycket är på väg åt rätt håll. Tillväxten är nu över EU-genomsnittet, arbetslösheten har minskat sex månader i rad och statsskulden är lägre jämfört med när den senaste socialdemokratiska budgeten gick igenom. Ska Sverige tillbaka till toppen behöver vi hålla kursen.

Fru talman! Under januari och februari har vi fått en påminnelse om att elsystemet har svagheter. Kalla perioder i kombination med låg vindkraftsproduktion pressade upp priserna kraftigt i elprisområde 3 och 4. Det är inte bara skrämmande siffror – det är barnfamiljer som undrar om pengarna kommer att räcka till både elräkningen och vardagen. Det är företag som tvekar inför investeringar.

Det här är inte en slump. Det är inte otur. Det är konsekvensen av politiska vägval.

Här ska noteras att vi befinner oss i en orolig omvärld. Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina går nu in på sitt femte år. Europas energimarknader är fortfarande känsliga för gaspriserna, som just nu påverkas av situationen i Iran. Länder som Polen, Frankrike och Finland stärker nu sin energisäkerhet genom att investera i ny kärnkraft och mer planerbar produktion. De har dragit slutsatsen att energisäkerhet är säkerhetspolitik. Det måste även Sverige göra.

Fru talman! Vi ska vara ärliga med hur vi hamnade här. Under många år lade vänsterpartierna ned fullt fungerande kärnkraft i förtid. Reaktorer som levererade stabil, planerbar och fossilfri el stängdes av politiska skäl, inte för att de var uttjänta eller saknade betydelse utan för att man drev en ideologisk kamp mot kärnkraften.

Resultatet är ett mer väderberoende elsystem. När det blåser mycket har vi gott om el. När det är kallt och vindstilla får vi brist och höga priser. Det var exakt det vi såg under årets första månader. Det är egentligen enkelt: Om man tar bort stabil elproduktion tar man bort stabila priser. På samma sätt är det omöjligt att under vintern konsumera den el som vi under sommaren exporterade till Tyskland.

Fru talman! Det är inte vinden som har fattat de politiska besluten. Det är inte temperaturen som har röstat här i riksdagen. Det var vänsterpartierna som lade ned fungerande kärnkraft i förtid, och när elpriserna rusar under kalla, vindstilla vinterdagar är det vanliga familjer och företag som får betala notan. Så enkelt är det. Vi har i dag precis det väderberoende elsystem som vänsterpartierna har drömt om. Min bild är att svenska folket inte är helt nöjda med det när de öppnar elräkningen.

Fru talman! Sverige står inför en historisk elektrifiering. Industrin planerar investeringar i fossilfri produktion av stål, batterier och vätgas. Svenska kraftnät och andra bedömare pekar på att elanvändningen kan komma att fördubblas fram till 2045. Det är en enorm möjlighet för vårt land, inte minst för regioner som Gotland och hela södra Sverige, som behöver fler jobb och en uthållig och inkluderande tillväxt.

Men investeringar kräver förutsägbarhet. Ingen investerar miljarder i ny produktion om elen inte kan levereras när och där den behövs. Ingen flyttar avancerad industri till ett land där effektbalansen är osäker under kalla vinterdagar.

Därför måste energipolitiken bygga på realism. Sol och vind är viktiga delar av energimixen och ska fortsätta att byggas ut där det är accepterat och efterfrågat. Ett modernt industriland kan dock inte bygga hela sitt elsystem på intermittenta kraftslag.

Därför är ny kärnkraft en central del av Sveriges energiframtid. Särskilt viktigt är det för regioner som Skåne som har förlorat över 11 000 arbetstillfällen till följd av effektbristen i nätet, trots att regionen i övrigt har goda förutsättningar för industriell och teknologisk utveckling.

Fru talman! Det här handlar ytterst om samhällskontraktet. Den som går upp tidigt, driver företag, jobbar i vården eller i industrin och betalar skatt ska kunna lita på att elen fungerar och att elräkningen inte känns som ett rån. Man ska inte behöva oroa sig över att politiska beslut gör energisystemet svagare.

Moderaternas linje är tydlig: Vi vill ha mer av allt, inklusive kärnkraft. Parallellt med det jobbar regeringen vidare med att förnya elnäten, snabba på tillståndsprocesserna och kapa i byråkratin. Det är så vi skapar förutsättningar för en växande ekonomi där jobben blir fler och investeringarna större.

Alternativet – vänstersvängen – är en återgång till en politik som stänger fungerande kärnkraft och gör elsystemet mer sårbart, helt enkelt en politik som ser till att vi har januari året om.

Fru talman! Låt mig kort nämna att situationen i omvärlden kräver att vi gör oss beredda på störningar, kriser och angrepp. Många delar ingår i den beredskapen, men utan välskötta offentliga finanser finns inget utrymme att agera när de stora vågorna slår in.

Här ska sägas att Sverige har välskötta offentliga finanser. Vi har nyligen återfått högsta kreditbetyg från ratinginstitutet Moody’s och tillhör därmed ett av de nio länder som har trippel-A hos samtliga institut. Efter en period med hög inflation, svagt resursutnyttjande, nollränta och kvantitativa lättnader har vi återtagit kontrollen. Ordning och reda i finanserna dämpar osäkerheten i ekonomin. Framför allt ger välskötta offentliga finanser oss skyddsvallar och handlingsutrymme. Det är bara så vi kan hantera och motverka kriser. Tänk på det när vänsterpartierna vill driva Sverige med stora underskott för att finansiera nya drömska projekt!

Fru talman! Sverige är på rätt väg, men vi är inte framme. Vi har kommit en bra bit på vägen genom att riva hinder för ny kärnkraft, ta fram en robust finansieringsmodell och lägga grunden för långsiktiga spelregler. Nu måste vi fullfölja det arbetet, och då kan vi inte låta dem som vill minst bestämma hastigheten.

Fru talman! Energipolitiken är inte en teknisk detalj. Det är fundamentet för en växande ekonomi. När vi ser ut i världen ser vi att inga rika länder är fattiga på energi. Den insikten hade vi länge i Sverige. Vi behöver hitta tillbaka dit.

Låt oss därför bygga ett elsystem som håller i både hög- och lågtryck, i både fredstid och allvarstid. Det förtjänar Sverige.

(Applåder)

Fru talman! Vi hör från Jesper Skalberg Karlsson att gaspriserna skenar. Han varnar för störningar, kriser och angrepp. Det är allvarliga saker; vi lever i en mycket allvarlig tid

Då behöver man också dra slutsatser av det. Europa har börjat fasa ut ett beroende av rysk gas och ersätter det med qatarisk gas, något som även det har visat sig vara djupt problematiskt. Förutom frågan om mänskliga rättigheter i Qatar ser vi nu störningar även gällande gasen. Vi har också en större import av amerikansk gas, ett land som har en minst sagt nyckfull president med auktoritära tendenser.

Då behöver man alltså dra slutsatser av detta, och slutsatsen är inte att hitta ytterligare ett land att importera från utan antagligen att göra mer själv. Om man vill vara mindre känslig för störningar, kriser och angrepp, då producerar man mer själv. Biogas har vi ganska stor potential att producera själva, men det gör vi inte, fastän det skulle kunna innebära en högre självförsörjning.

Vad gör då regeringen, undrar man. Den här regeringen har först chockhöjt skatten på grund av vissa EU-beslut. Det kostar 5 kronor mer vid pumpen att tanka biogasbil. Man satte inte jättemycket kraft på att lösa detta; det tog ett och ett halvt år att få en annan reglering på plats. Vi har heller inga produktionsmål, trots att det finns en färdig utredning som pekar på just det. Vi har haft ett stort uppvaknande i industrin, som vill producera betydligt mycket mer biogas, men man får inte de förutsättningar som krävs från politiken.

Min fråga till Jesper Skalberg Karlsson är därför om han kan nämna någonting som regeringen har gjort den här mandatperioden för att öka produktionen av biogas.

Fru talman! Tack till ledamoten Rickard Nordin för frågan! Som ledamoten Nordin nämner tog vi fajten mot EU när det gällde skattebefrielsen för biogas. Det var bra. Det var rätt.

När det gäller förutsättningarna för biogas i Sverige rullar många tidigare satsningar på. Kraftlyftet är en ny satsning där förordningarna blev klara i januari och ansökningsperioden är igång. Den stänger någonstans runt den 7 maj. Jag ser fram emot de projekten.

Fru talman! Ska vi lyckas producera mer i Sverige behöver vi nyttja alla de resurser vi har, inte minst den svenska skogen. Här noterar jag att de som står upp för brukande, de som står upp för utveckling och de som vill ha ett aktivt skogsbruk finns till höger om mitten i svensk politik. Jag noterar inte några verkligt stora satsningar på att nyttja skogen bättre från vänsterpartierna – Centerpartiet kanske något undantaget.

Fru talman! Jag tror att det finns mer att göra på temat biogas. Jag tror också att nya tekniker som förgasning kan spela en viktig roll. Men Bioekonomiutredningen, som har kommit, bereds inom Regeringskansliet. Jag föregår såklart inte den beredningen.

Fru talman! Tog regeringen fajten för biogasen? Det var en väldigt lam fajt i så fall, med högerhanden bakom ryggen. Det tog ett och ett halvt år. Dessutom fanns det ingen kompensation till dem som drabbades av det här från regeringens sida under tiden. Det fanns rätt mycket man hade kunnat göra. Det kostar till exempel mer att besiktiga en biogasbil än att besiktiga en bil med förbränningsmotor. Det finns förslag om att kompensera för detta.

Den utredning Jesper Skalberg Karlsson hänvisar till har beretts väldigt länge. Det är lätt att säga att den bereds och att man inte ska föregå resultatet, men det betyder i praktiken att man inte kommer att göra någonting. Det finns inget i propositionslistan över huvud taget på detta område. Det är djupt problematiskt.

Man har skapat osäkerhet, först genom den höjda skatten – som inte var regeringens fel – och sedan genom att inte ta fajten ordentligt och få det här på plats. Det kom ett och ett halvt år senare, och kostnaderna det har inneburit har gjort att det blivit ett djupt hack i kurvan. Samma sak har vi sett vad gäller Klimatklivet, där man plockade bort biogasen på lantbrukssidan för att sedan stoppa tillbaka den igen i stället för att göra som Centerpartiet har sagt: Vidga det hela, hitta fler områden och göra mer på det temat för att få fram en betydligt större produktion.

Jag vet inte riktigt vad kritik mot partier till vänster när det gäller skogen har med Centerpartiets politik att göra. Centerpartiet är ju mycket tydligt. Om något parti är tydligt med att äganderätten och brukandet av skog är viktiga är det Centerpartiet.

När grundlagskommittén skulle titta på äganderätten var Moderaterna inte intresserade. De var mer intresserade av att försöka kasta ut människor med utländsk bakgrund ur Sverige än att titta på äganderätten på riktigt. Först efter det att Centerpartiet klagat och kritiserat Moderaterna offentligt vidtog de åtgärder och öppnade för att göra ändringar i äganderätten. Min fråga kvarstår alltså: Vad gör regeringen egentligen för biogasen? Det har ju inte hänt ett skvatt den här mandatperioden.

Fru talman! När Moderaterna och samarbetspartierna tog över makten 2022 hade Sverige en tvåsiffrig inflation. Trots att Centerpartiet gick till val på att rädda landsbygderna var dieselpriset 28 kronor litern. Vi hade stora problem att lösa. Vi löste inflationen först, för det var viktigast. Vi har därefter försökt råda bot på den utdragna lågkonjunkturen – först inflationen, sedan lågkonjunkturen. När det gäller drivmedelspriserna har de minskat kraftigt, med ungefär 5 kronor till följd av politiska beslut och med ungefär 5 kronor till följd av världsmarknadspriserna.

Låt mig även säga att fordonsindustrin har valt en annan väg än biogas. Vi ser att det fordonsindustrin har valt globalt är elektrifiering. Där görs mycket stora satsningar på såväl ny elproduktion som på laddinfrastruktur och bättre skattemässiga fördelar, när man till exempel laddar på arbetsplatsen. Med det sagt är inte biogasen oviktig. Den kan användas till exempel i färjetrafik, för lastbilar eller för bussar.

Jag är övertygad om att vi kan göra mer. Men, fru talman, jag tror inte att det går att göra så värst mycket mer tillsammans med partierna på den andra sidan i politiken. Då blir det mindre av brukande, mindre av förvaltande och mindre av utvecklande i hela vårt land eftersom man inte vill att skogen och andra delar ska användas eller brukas. Man vill att det ska vara museer och naturreservat. Det tror jag inte är vägen framåt för en växande och uthållig bioekonomi i vårt land.

Fru talman! Jag får väl börja med att korrigera Jesper Skalberg Karlssons lögnaktiga historieskrivning. Jag kan citera Lars G Nordström, Vattenfalls dåvarande styrelseordförande, som uttalade sig i SvD:

”Det var ingen påtryckning från den politiska sidan. Det var ett rent kommersiellt beslut. Vi satsade på att investera i de fem reaktorer som hade längst teknisk livslängd och där det krävdes minst investeringar för att gradera upp dem.”

”Vi hade sju reaktorer igång. En i Ringhals som gick riktigt dåligt och gick på dispens, den hade bland annat rostskador i bottenplåten. Och den hängde ihop med en annan reaktor i Ringhals produktionsmässigt.”

”Ägarna till Oskarshamns kärnkraftverk var i samma situation. De hade redan i januari 2014 aviserat att de förberedde att stänga reaktor 1, Sveriges äldsta reaktor, som togs i drift 1972.”

Man kan tycka att det var rätt eller fel och att det var en felaktig eller korrekt bedömning rent kommersiellt. Men det var de beslut som togs, och det var efter det att vi slöt en bred energiöverenskommelse. Vi tog till exempel bort effektskatten helt, så den kan man inte skylla på. Hade det berott på den hade man ju ändrat de besluten.

Det här leder oss in på den verklighet som faktiskt råder. Energiproduktion kommer att falla för åldersstrecket. Mellan 2035 och 2045 kommer vi, som jag nämnde, att tappa ungefär 10 terawattimmar per år på grund av att byggnader och så vidare bara håller en viss tid.

Jesper Skalberg Karlsson påstod att det behövs mer av allt. Det kan vi i och för sig vara överens om, men då är min fråga – som liknar den till Tobias Andersson – vad vi har fått mer av. Har utbyggnadstakten ökat eller minskat? Vad har gett förbättrad effektbalans?

Fru talman! Låt mig först säga att politiken sätter ramarna för energipolitiken. Politiken är inne och petar i energimarknaden mer än i många andra politikområden. Miljöpartiet vill dessutom öka den styrningen. Det går alltså inte att med hedern helt i behåll säga att det var den stora, elaka marknaden som stängde kärnkraften i Sverige. Jag är övertygad om att ifall vänsterpartierna hade velat rädda och livstidsförlänga den befintliga kärnkraften hade det varit möjligt.

Fru talman! Man kan också dra sig till minnes citat från andra ledande energiexperter, till exempel Janne Wallenius, som har räknat på att den förtida nedstängningen av kärnkraften har kostat Sverige i storleksordningen 1 000 miljarder. För motsvarande pengar är jag övertygad om att man kan bygga en ny stålbalja för ett kärnkraftverk.

Fru talman! Det händer mycket på energiområdet. Utöver satsningen på ny planerbar fossilfri elproduktion i södra Sverige, alltså kärnkraftsutbyggnad, görs insatser kring Kraftlyftet, som vi ser fram emot ska få full verkan. Vi försöker kapa i tillståndsprocesserna så att man kan få snabbare besked genom en ny tillståndsmyndighet. Vi tog bort den skadliga avfallsförbränningsskatten, som lade en onödig börda på till exempel kraftvärmen. Vi fortsätter gärna med medvetna skattesänkningar, med medvetna satsningar, som ser till att Sverige får mer elproduktion – mer av allt, men framför allt kärnkraft.

Fru talman! Det är intressant att Jesper Skalberg Karlsson talar om Kraftlyftet. Det är ju en kopia av den del av Miljöpartiets politik som hette Kraftsteget och som handlade om att satsa på grön baskraft. Det är i och för sig bra, men då blir kritiken mot att vi lägger för mycket pengar på detta lite märklig.

Hur många kilowatt har regeringen fått fram via Kraftlyftet och de andra satsningar som man har gjort? Jag fick inte riktigt svar på den frågan. Jag fick heller inte svar på frågan om vad som har tillkommit. Jag skulle också vilja ha svar på om kraftproduktionen, eller takten, ökar eller minskar.

När det gäller att livstidsförlänga befintliga reaktorer blir det intressant. Den här regeringen vill ha kärnkraft. Varför väljer man då inte att satsa 50 miljarder på att livstidsförlänga de reaktorer som finns, som Jesper Skalberg Karlsson själv nämnde, i stället för att satsa 840 miljarder på ny kärnkraft? Kritiken mot att andra partier lägger mycket pengar framstår som ganska löjlig. Det man inför här är ren planekonomi.

Jesper Skalberg Karlsson tog upp en intressant aspekt vad gäller att nyttja biomassa bättre. Det kan vi göra på ett väldigt enkelt sätt, nämligen genom att ta bort skatten för att skicka in överskottsel i kraftvärmen. Då kan man spara biomassa och nyttja biomassan på ett smartare sätt. Kanske kan man använda den till mer biodrivmedel. Övriga partier lyssnade på Miljöpartiets förslag att göra just detta. Frågan är varför det inte har genomförts om man nu vill att biomassa ska nyttjas smartare.

Jag skulle gärna vilja ha svar på de frågor som jag har ställt men inte fått svar på.

Fru talman! Det har ju tillförts 2 000 megawatt i effektbalansen sedan valet 2022, och det märks. År 2025 hade vi lägst elpriser i hela EU.

Man kan också titta på saker som har godkänts under mandatperioden. Under S-MP-regeringen godkändes en havsbaserad vindkraftspark. Under den här mandatperioden har vi godkänt två. Två är ju fler än en. Vi har också kopplat upp oss bättre mot Finland och kan dra nytta av deras investeringar i fossilfri och planerbar kärnkraft.

På område efter område förbättras den svenska energimarknaden. Lägg därtill att investeringarna i transmissionsnätet nu uppgår till omkring 20 miljarder kronor per år.

Vad får vi då för pengarna? Till exempel byggs det nu nya elkablar till Gotland. Det är en satsning på 9,8 miljarder som under sju år med S-MP-regeringen bara fanns i olika utredningar. Det gjordes tre utredningar, men inga beslut fattades.

Jag tycker att detta på ett ganska bra sätt visar att det är mycket prat under vänsterpartiernas tid vid makten. Det finns väldigt stora visioner, men det blir inte så mycket gjort. Min övertygelse, fru talman, är att det blir en upprepning av samma sak som vi sett tidigare om svenska folket ger vänsterpartierna förtroendet att ta över i höst. De till vänster som vill minst skulle då få sätta hastigheten för energipolitiken. Då blir det nog inte bara en inbromsning, utan då blir det nog elransonering. Det är nämligen vad dessa partiers politik faktiskt leder till.

Fru talman! Låt mig först kommentera det som sades i replikskiftena nyss.

Det är imponerande om Socialdemokraterna har så stor makt att de kan påverka inflationen även i Finland. Man får intrycket att det var Socialdemokraternas fel att inflationen låg på skyhöga nivåer 2022. Finland hade dock ungefär samma inflation. Det är imponerande om man kan sälja in narrativet att allt är Socialdemokraternas fel.

Jag går tillbaka till det jag tänkte säga, och jag börjar med någonting positivt för en gångs skull. Riksdagen är ju överens i en fråga som handlar om energipolitik. Det gäller det som kommer efter den här debatten; jag tror att näringsutskottets ordförande och Fredrik Olovsson kommer att säga någonting om det.

Det som EU-kommissionen försöker sig på är att använda flaskhalsintäkter från svenska elkunder till investeringar i utlandskablar från Sverige. Deras klåfingrighet går mig på nerverna, måste jag säga. Det finns 65 eller 85 miljarder – beroende på vem man lyssnar på – som skvalpar hos Riksgälden. Kommissionen försöker nu ta 25 procent av dessa pengar och använda dem exempelvis till fler kablar ut från Sverige. Som jag sa är vi i alla fall överens i den här frågan, och det är jag glad över.

Fru talman! Nu är det slut på det roliga. Vi brukar inte vara överens om allt på energipolitikens område. Jag ska gå in på det som enligt mig och Vänsterpartiet är misslyckanden vad gäller energipolitiken.

Jag tar mig friheten att börja med att beskriva vad som hänt under de senaste dryga tio åren. År 2014 var det högsta elpriset 1 krona och 12 öre per kilowattimme i prisområde 4 och 42 öre per kilowattimme i prisområde 1. Vi exporterade 15,6 terawattimmar. Det högsta pris för el som någonsin betalats av en svensk betalades den 30 augusti 2022 mellan 19.00 och 20.00. Priset var 8 kronor och 50 öre i prisområde 4.

Säger inte detta någonting om den modell som vi prissätter vår egenproducerade el med? Vi exporterade 33 terawattimmar under 2022. Om inte merparten av svenska folket tycker att något är fel med systemet när dylikt är fakta vet jag inte hur faktaresistent man kan bli.

Fru talman! Jag kommer att återkomma till Vänsterpartiets syn vad gäller lösningen på problemet. Vi har inte någon reservation om detta, men jag återkommer till vår politik. Det gäller den dysfunktionella prissättningsmodell som drabbar svenska elkunder i dag.

Ytterligare något som hände 2016 var att den socialdemokratiska regeringen slöt en energipolitisk överenskommelse med Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet. Det var egentligen en bra uppgörelse, där man till exempel fastslog att kärnkraft kan byggas på befintliga platser så länge det görs på marknadsmässiga villkor, det vill säga utan statligt stöd. Jag och Vänsterpartiet hade svårt att ansluta på grund av en skrivning i ett kongressbeslut, men det är historia i dag.

En sak ska man nog vara ärlig med: Det är inte bra när energipolitiken är föremål för valfläsk vart fjärde år. Det gagnar inte Sverige.

Fru talman! Jag går tillbaka till överenskommelsen från 2016. Moderaterna och KD kom på att det inte är lätt att få investeringar i ny kärnkraft när det står att det ska vara 100 procent förnybart i energisystemet till 2040. De ville använda sig av ordet fossilfritt i stället för ordet förnybart, och därför lämnade de uppgörelsen 2019.

Vad hände sen? Jo, de vann valet och bildade regering med hjälp av Sverigedemokraterna, oaktat det som Ulf Kristersson lovade Hédi Fried.

Nåväl – de lovade att ny kärnkraft skulle byggas och att första spadtaget skulle tas inom mandatperioden. Men det hjälpte inte att byta ut ordet förnybart mot ordet fossilfritt. Investeringarna lyser med sin frånvaro, så nu är man ute efter att finansiera ny kärnkraft med statliga garantier – kosta vad det vill.

Hur gärna jag än skulle vilja har jag svårt att förstå de andra partiernas inställning. Om man inte ger utrymme för andra tankar även om det visar sig att vi kan få tillräckligt med produktion och effektbalans med andra pusselbitar, som till och med är billigare, har det blivit religion att kärnkraft behövs.

Till dem som lyssnar på debatten måste jag ge ett exempel på vad som händer nu. Det är fakta, och det är den utveckling som sker nu. För ett tag sedan investerade Skellefteå Kraft i en uppgradering av Rengård vattenkraftverk som kan öka effektuttaget från 35 till 71 megawatt, det vill säga en fördubbling av effektuttaget. Hur många sådana exempel finns i våra vattenkraftverk? Allt sådant måste utvärderas och konsekvensanalyseras innan vi skuldsätter kommande generationer för något som kanske inte ens behövs.

Energiministern har hävdat flera gånger att det är svårt eller omöjligt att ta ut mer effekt ur vårt elsystem på grund av att det är så många volatila produktionsslag. Men nyligen kom Svenska kraftnät ut med siffror för 2025 som visade att hela 3 700 megawatt nya uttag hade accepterats. Ministerns narrativ att endast kärnkraft kan ge sådana effekter stämmer således inte.

Klimatkrisen är akut, och det behövs ett systemskifte för att snabbt ställa om Sverige och minska utsläppen. För att åstadkomma en snabb och omfattande klimatomställning behöver delar av samhället elektrifieras. Så är det bara. Det tror jag faktiskt att alla partier är överens om.

Som en av Europas största exportörer av el är det svenska energisystemet att betrakta som robust. Produktionsnivåerna från svensk vattenkraft, kärnkraft och vindkraft är intakta, och produktionskostnaderna har inte ökat nämnvärt under de senaste åren. Ändå drabbas svenska familjer och industrier mycket hårt av det dysfunktionella prissättningssystemet, som gör att vi smittas av de högre priserna på kontinenten när vi exporterar dit.

Jag och andra företrädare för Vänsterpartiet har under lång tid påtalat riskerna med den prissättningsmodell som råder. Vi förordar därför en modell där den inhemska marknaden separeras från exportmarknaden. Denna modell, som kallas Bekenmodellen eller Sverigepriser, innebär att den el som konsumeras i Sverige prissätts först, och sedan exporteras överskottet till gällande europeiska priser. Modellen innebär att Sveriges fyra elprisområden kvarstår, för att inte äventyra industrins tillit till den billigare elen i norra Sverige, men separeras från den el som går på export.

Jag besökte SSAB för några veckor sedan. De tänker investera 53 miljarder i ny teknik, vilket innebär en ljusbågsugn och vätgasreducering. När jag frågade hur stor betydelse de låga elpriserna i norra Sverige har svarade de att de är avgörande.

Jag är alltså starkt kritisk till att regeringen inte har gjort tillräckligt för att skydda de svenska elkunderna från de hiskeliga pristoppar som de drabbas av i dag. Som vi har hört här har regeringen i budgeten presenterat ett högkostnadsskydd för el som ger stöd om elpriset på en månad överstiger 1,50 i genomsnitt. Enligt Vänsterpartiet är detta helt otillräckligt utifrån det som händer i dag. Vi har föreslagit ett skydd som ger stöd om priset överstiger 75 öre, och det ska finansieras med elbolagens övervinster, med en försäkring, inte via skattsedeln.

Utöver det förslag om Sverigepriser som jag har försökt redogöra för och som skulle göra elen billigare för svenska konsumenter ser jag att våra elnätsägare utnyttjar systemet genom att höja sina elnätsavgifter så mycket som möjligt. Här borde staten ta på sig ledartröjan och se till att samhället äger mer av infrastrukturen för samhällsviktig funktion, vilket eldistribution är.

Sedan är det, som vi har hört, något på gång som kommer att ge ytterligare prishöjningar på våra elräkningar, nämligen de så kallade effekttarifferna. Det är ett EU-förslag igen, såvitt jag förstår. Det är typiskt att EU ska försöka bestämma över hur vi ska ta betalt för användningen av våra elnät vid effekttoppar.

Fru talman! Jag vill lyfta fram vår reservation 2 i betänkandet, som handlar om att vi behöver ha siffersatta delmål. För att detta ska vara möjligt behövs som sagt långsiktiga och välgrundade energipolitiska beslut som ger stabila förutsättningar för de investeringar som krävs. Ett led i detta är, enligt min uppfattning, en ambitiös målbild som inte enbart tar sikte på önskvärda förhållanden i en avlägsen framtid, där ny kärnkraft tycks vara regeringens lösning på allt.

Regeringens fixering vid 2045 som målår gör att investeringar i förnybart skjuts upp. Till skillnad från regeringen anser jag att det behövs tydliga delmål för hur mycket el som måste tillkomma. Vi har redan hört om våra delmål här från andra partier, nämligen: 12 terawattimmar per år, med täta uppföljningar, gärna oftare än vart femte år, och kanske 70 terawattimmar till år 2030.

Fru talman! Tack, ledamoten Lahti, för anförandet! Jag uppskattade särskilt att det inte bara pratades om enskilda kraftslag utan också om elsystemet som helhet.

Fru talman! Lite förenklat kan man säga att Sverige har överskott på el under sommaren och underskott på el under vintern. Det är såklart lite mer tekniskt eftersom mycket handlar om effekt.

Jag uppfattade att ledamoten Lahti vill ha stabilare priser och att han vill avhjälpa effektproblemet. Där har jag en fråga till ledamoten. I Vänsterpartiets budgetförslag avsätts 50 miljarder kronor till havsvind – pengar som ska lånas. Det skulle inte avhjälpa effektproblemet under vintern. I sitt anförande sa ledamoten Lahti också att man vill separera den svenska elmarknaden från den europeiska. Man vill så att säga kapa kablarna till omvärlden, vilket skulle göra att vi under vintern inte kan importera effekt.

Min fråga till ledamoten Lahti är: Hur ska mer havsvind och färre kablar till kontinenten leda till prisstabilitet och avhjälpa effektproblemet?

Fru talman! Tack, Jesper Skalberg Karlsson, för frågan!

Det vore jättemärkligt om inte havsvinden skulle blåsa på vintern och om det inte skulle ge mer effekt om vi investerar i havsvind som ger, låt oss säga, 70 terawattimmar till år 2030. Då har jag missat något, och jag tror att även Jesper Skalberg Karlsson kan ha missat något. Havsvindkraft är mer stabilt än landbaserad vindkraft, och även den landbaserade fungerar på vintern.

Man använder ord som kapa kablar. Vänsterpartiet har aldrig påstått att vi ska kapa några kablar till kontinenten. Det enda Vänsterpartiet säger är att det inte är rimligt att vi har en prissättningsmodell som gör att vi, när vi har ett överskott, smittas av de priser som man är beredd att betala på kontinenten.

Vi har sett exemplet Aurora Line 1, som togs i drift för två tre månader sedan. Jag har aldrig fått så många samtal från medborgare i norra Sverige som nu. Det ringer pensionärer som säger att de har en pension på 11 000 men att de fått en elräkning på 10 000, något som aldrig hänt förr. Det beror på att de i Finland var beredda att köpa vår el, och då fick vi högre priser i elprisområde 1.

(forts.)

Fru talman! När jag läser betänkandet slås jag av hur mycket samsyn det trots allt faktiskt finns i energifrågorna. Det energipolitiska samtalet har förändrats till det bättre från att jag klev in i den här kammaren 2018 fram till i dag. Det har gått från känsla till tanke och från ord till handling.

Nu debatterar vi med vissa undantag alltmer finliret i stället. Vi är i kammaren överens om att Sverige inte minst för vår konkurrenskraft, tillväxt och klimatomställning behöver betydligt mer fossilfri elproduktion.

Företagen i Sverige behöver långsiktighet, trygghet och tydliga spelregler för att kunna investera. De flesta är också överens om att vi behöver hela paletten. Jag menar då både vindkraft, vattenkraft, solkraft, kraftvärme, gasturbiner, batterier och kärnkraft. Kärnkraften motarbetades och underminerades tidigare men har i dag ett brett stöd i Sveriges riksdag.

Fru talman! Det är bra för Sverige att den energipolitiska debatten till mångt och mycket har lämnat sandlådan. Vi har inte råd med något annat. Det försämrade säkerhetspolitiska läget har varit ett uppvaknande: Vad vill vi att elsystemet ska leverera i tider av kris eller krig?

Om vi talar allvar om klimatomställningen, vilka förutsättningar behöver då industrin, transportsektorn, företagen och hushållen? Jo, de behöver leveranssäkerhet, fossilfrihet och en stat som planerar utifrån en ökande elkonsumtion. Precis det levererar regeringen. Under den här mandatperioden har den energipolitiska inriktningen lagts om, väg har banats för nya kärnkraftsreaktorer och närmare 80 konkreta åtgärder har vidtagits för att stärka kraftsystemet och effektbalansen här och nu.

Lagstiftning och regelverk förenklas för elmarknaden. och ekonomiskt stöd betalas under våren ut för att öka den lokala acceptansen för vindkraft. Energimarknadsinspektionen ska också utreda effekterna av regleringar av elnätsavgifter. Detta är bara ett axplock. Totalt sett har över 7 000 megawatt ny installerad produktionskapacitet tillkommit under mandatperioden, och effektbalansen har förbättrats med 2 000 megawatt. Energipolitiken har gett resultat. Effektbalansen stärks här och nu samtidigt som vi planerar och bygger för framtidens elsystem.

Fru talman! Som jag nämnde ser vi fortfarande vissa undantag där den energipolitiska debatten förs på sandlådenivå. Vårt väderberoende elsystem genererade mindre el under denna kalla vinter, med lite blåst och höga elpriser i våra grannländer. Detta ledde till högre elpriser över hela Sverige. Oppositionens energipolitiker vet mycket väl att den situation vi kommer att leva med under lång tid är en konsekvens av att planerbar elproduktion avvecklades och ersattes med väderberoende produktion.

Hittills under mandatperioden har elpriserna i snitt halverats jämfört med 2022. Den totala elkostnaden har under samma period i genomsnitt minskat med 2 000 kronor per år för en lägenhet och 10 000 kronor per år för en normalvilla. När vintern och våren 2022–2023 bjöd på liknande väderförhållanden som vi sett den här vintern betalade regeringen ut ett högkostnadsskydd om 44 miljarder kronor till hushåll och företag. Denna regering har även ett högkostnadsskydd framtaget som är färdigt att betalas ut när medelpriset under en månad överstiger 1,50 kronor per kilowattimme.

Fru talman! Den här vintern har inte varit lätt för svenska hushåll efter år av pandemi, krig i omvärlden och hög inflation. I det läget har vi inte råd med rödgröna politiker som väljer konflikt för konfliktens skull framför att ta ansvar för elsystemets framtid. I stället behöver vi tillsammans erbjuda det svenska folket en vision framåt. En bra början är ett elsystem som levererar oavsett väder.

Avslutningsvis vill jag nämna vattenkraften, som de flesta vet ligger Kristdemokraterna varmt om hjärtat. Det har varit oerhört viktigt att se till att värna den vattenkraft vi har och att göra denna implementering av EU:s vattendirektiv på bästa sätt. Föreslagna lagändringar gör det möjligt att använda sig av undantag och att utgå från EU:s minimidirektiv och nyttja handlingsutrymmet i EU:s regler för att minimera produktionsbortfall och skydda reglerkapaciteten.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Det var ett intressant anförande av Camilla Brodin. Att sänka konfliktnivån och blicka framåt och sådant var ju precis det vi för ungefär tio år sedan försökte göra när vi slöt en bred energiöverenskommelse och satte upp långsiktiga mål. Alla var överens i några år tills Kristdemokraterna med buller och bång valde att bryta upp överenskommelsen och starta ett kulturkrig inom energisektorn. Vi var ju redan då beredda att förhandla och även omförhandla dåvarande överenskommelser. Vi har varit beredda att sluta en långsiktig energiöverenskommelse även denna mandatperiod.

Jag skulle vilja ställa lite liknande frågor. Alla företrädare för Tidöpartierna har ju skrutit om dessa 2 000 megawatt i förbättrad effektbalans, och om man är så stolt borde man ju kunna berätta vad detta består i. Camilla Brodin skröt ju även om 7 000 megawatt tillkommen produktion under mandatperioden. Samtidigt pratar hon ned sol och vind och säger att vi absolut inte kan ha mer av det, för det förstör hela elsystemet.

Jag blir lite nyfiken på vad det är för 7 000 megawatt som Camilla Brodin pratar om och vad det är som har stärkt effektbalansen med 2 000 megawatt.

Fru talman! Tack, Linus Lakso, för frågan! Jag börjar med energiöverenskommelsen. Jag är en av de personer som var med och satt i dessa samtal när vi diskuterade och eventuellt skulle omförhandla. Att omförhandla tror jag inte att någon på din sida av politiken över huvud taget var beredd att göra där och då. Jag satt med vid de samtalen. Däremot fick vi en seminarieserie under en hel höst så att alla hade samma utgångsläge att utgå från. Det tror jag att vi kan vara överens om.

Det fanns sedan ett papper på bordet som ändå gjorde det helt omöjligt att över huvud taget fortsätta de samtalen. Vi blickar tillbaka. Vad gjorde man för att hålla sig till den överenskommelse som gjordes 2016? Värnade man fjärrvärmen och kraftvärmens roll – det som alla pratar sig ganska varma om nu för tiden, när man ser att de egenskaperna behövs? Nej, då höjde man skatten på kraftvärmen åttafaldigt. Miljöpartiet var också med och bidrog till det. Detta gjorde att det var ganska många kraftvärmeverk som fick dras tillbaka för att det inte fanns någon lönsamhet. Man fick tre månader på sig att ställa om.

Bit för bit höll man sig inte riktigt till den överenskommelse som låg på bordet. Det gjorde också att man inte riktigt var där när man i det skedet skulle vara beredd att omförhandla frågorna. Man lyssnade inte, utan det var bara ens egen väg som gällde. Man var inte beredd att ha ett öppet samtal.

Jag kan orda väldigt länge om den här överenskommelsen, och jag är beredd att svara på resterande frågor i nästa anförande.

Fru talman! Jag tackar Camilla Brodin för delvisa svar, så länge, och ser fram emot att få svar på mina övriga frågor.

Jag ska väl orda lagom mycket om historia, men jag var personligen inblandad i att ge både bud och motbud i en omförhandling av energiöverenskommelsen. Det är väl på sin plats att påpeka att den skatt som lades på kraftvärme gällde fossila bränslen i kraftvärmen. Om fossila bränslen i kraftvärme är något som Camilla Brodin värnar och vill se mer av har vi olika uppfattning.

Det leder mig också till en intressant följdfråga. Jag skulle vilja veta om Camilla Brodin kan svara på vilket energislag det är som har ökat allra mest under den här mandatperioden. Jag kan väl också lägga till en ytterligare följdfråga, nämligen vilken reglerbar fossilfri kraft som har tillkommit för att förbättra effektbalansen.

Jag ser dock fram emot svaren på vad de 2 000 megawatten i förbättrad effektbalans består av och vad de 7 000 megawatten i ökad elproduktion består i – samt när det beslutades att det skulle byggas. Det skulle jag jättegärna vilja veta.

Fru talman! Jag tackar Linus Lakso för frågorna gällande att det har tillkommit kapacitet och megawatt i systemet.

Som vi alla vet har vi ett kraftverk i södra Sverige som utgör effektreserven. Vi har ändå sett till att den finns på plats och kan stötta upp systemet. Vi vet nämligen att det är ganska sårbart i södra Sverige eftersom planerbar produktion har tagits ur drift i förtid. Det är politiska beslut som har legat bakom detta, vilket det har ordats om här tidigare under förmiddagen.

Vi är i alla fall några som var med vid den omröstningen i kammaren under förra mandatperioden. Då fanns det partier som ändå uttryckte en välvilja och sa: Okej, vi kanske måste ha våra kärnkraftsreaktorer kvar – åtminstone tills det finns någonting annat på plats. Men inte ens det var man beredd att ta i med tång; det avslogs redan innan det hamnade på kammarens bord när jag föreslog ett utskottsinitiativ.

Hade reaktorerna funnits kvar hade det sett helt annorlunda ut, och då hade vi också kunnat säga till våra medborgare att priset blir 30–50 procent högre om detta fasas ut. Det är också något som har kommit fram i en rapport. Hade man vetat det på förhand hade man alltså kunnat vara lite tydligare mot Sveriges medborgare vad det var man tryckte på voteringsknappen om när man i den här kammaren tryckte nej till förslaget att Ringhals 1 och 2 skulle vara kvar. Där är man svaret skyldig.

Vi måste se till att vi ändå har de 7 000 megawatt, men också 2 000 megawatt, som behöver finnas till förfogande för att elsystemet faktiskt ska fungera. Vi är inte färdiga än, utan vi har mycket kvar att göra. Jag ser fram emot att fortsätta debatten.

Fru talman! Sverige står mitt i en historisk elektrifiering. Industrin ställer om, och transportsektorn ställer om – även om det i den sektorn, till skillnad från vad Moderaterna tror, inte bara handlar om el utan även om biogas. Det säljs fler biogaslastbilar än ellastbilar i dag.

Hela samhället rör sig bort från fossila bränslen. Det är bra för klimatet, det är bra för jobben och det är avgörande för vår konkurrenskraft. Men låt oss också vara ärliga: Sverige klarar inte omställningen med gårdagens tempo och gårdagens tekniker. Trots att regeringen säger att elektrifiering är dess huvudfokus händer det alldeles för lite. Industrin har satt sina investeringar på paus. Nya tillstånd till vindkraft lyser med sin frånvaro, och elbilsförsäljningen har tvärnitat.

Avsaknaden av egna reformer skyller man på nedlagd kärnkraft, men enligt Vattenfall hade de reaktorerna ändå varit stängda vid det här laget. Oavsett anledningen till att de lades ned hade de alltså inte funnits kvar i dag, och ändå är detta det enda man har att komma med från regeringens sida.

Det är faktiskt så att vi har ett så stort elöverskott i Sverige att vi bara importerar el under 5,7 promille av tiden. Det vi ibland har är en utmaning att få ut mer effekt, det vill säga kunna göra mer uttag ur näten, vid vissa tillfällen och på vissa platser. Det avhjälps bäst med flexibel kraft och flexibel produktion – och med en energieffektivisering, om man vill lösa det på kort sikt. Ska man vänta på regeringens lösningar, som ligger 10, 15 eller kanske 20 år framåt i tiden, får man vänta väldigt länge.

Den här regeringen har uppenbarligen misslyckats. Nästa regering behöver kickstarta mandatperioden med en mängd reformer. Industrin måste återfå tron på omställningen. Elbilsförsäljningen måste skjuta i höjden på samma sätt som den har gjort i Danmark de senaste åren, och tillstånd för ny produktion måste komma på plats. Då behöver vi också mer el – mycket mer – och vi behöver den snabbare än vad dagens system levererar.

För oss i Centerpartiet är utgångspunkten mycket tydlig: Ett starkt energi- och klimatpolitiskt ledarskap kan sätta fart på omställningen igen. Vi ska ha ett energisystem som är fossilfritt, robust och konkurrenskraftigt. Det kräver tre mycket tydliga prioriteringar: mer produktion, starkare elnät och snabbare tillståndsprocesser.

För det första krävs det mer elproduktion. Vi har goda förutsättningar i Sverige för vindkraft på land och till havs, solenergi, bioenergi, kraftvärme, effekthöjd och livstidsförlängd kärnkraft och vattenkraft. Det finns till och med förutsättningar för nybyggd kärnkraft om man vill göra det på marknadsmässiga villkor. Till och med geoenergin väntar runt hörnet, och andra spännande tekniker börjar också dyka upp.

Alla fossilfria kraftslag behövs, men alla fossilfria kraftslag ska för den sakens skull inte få subventioner. Det är inte tid för teknikmässiga låsningar, utan det är tid för resultat. Teknikneutralitet är inte en slogan utan en nödvändighet, för politiken har inte en chans att hänga med i teknikutvecklingen. Vi ska inte stötta gårdagens lösningar när framtidens är effektivare och smartare.

För det andra behövs det starkare elnät. Den största bromsklossen i dag är inte brist på vilja utan brist på kapacitet. Företag som vill investera får vänta i åratal på anslutning, och kommuner som vill växa stoppas av nätbegränsningar. Det är inte rimligt. Vi måste korta ledtiderna, stärka incitamenten för smartare nätutbyggnad och säkerställa att investeringar sker i takt med behoven. Elektrifieringen får inte fastna i byråkratin.

Det behövs betydligt tuffare krav på nätbolag som drar benen efter sig kring anslutningsbeskeden, och det behövs ett större fokus på att det ska vara lönsamt att effektivisera de befintliga näten innan man bygger ut. Det är också rimligt att pausa effektavgifterna. Branschen behöver standardisera dem – vi kan inte ha 170 olika modeller – och de behöver göras frivilliga. Då kan de som vill tjäna pengar på att vara effektiva och flexibla göra det utan att den som vill ladda elbilen behöver betala 2 200 spänn bara för att det råkar ske vid fel tidpunkt.

För det tredje behövs snabbare tillståndsprocesser. Vi ska ha höga miljökrav i Sverige; det är en självklarhet. Men det ska också vara tydliga, förutsägbara och effektiva processer. I dag staplar man regelverk ovanpå varandra utan tillräcklig samordning. Det skapar osäkerhet, överklaganden och förseningar. Vi behöver ett system som både värnar om miljön och möjliggör investeringar.

Här krävs det åtgärder både från politiken och från branschen. Vi behöver ett kommunalt veto som är rättssäkert, ersättningar till kommuner och närboende för samtliga kraftslag – inte bara för vindkraften – och en tydligare miljöprövning. Det är sådant som politiken behöver leverera. Vi behöver börja med att leverera på de krav som finns på EU-nivå om snabbspår för och snabba prövningar av det förnybara.

Branschen behöver å sin sida också ta ansvar. De behöver ha kortare svarstider. Man kan inte vänta i flera år på att få besked från ett nätbolag – och sedan kanske få ett besked som motstrider det besked man tidigare har fått. Vi behöver en utbyggnad som sker med marginal. Det har vi gjort historiskt, vilket har gjort att vi har kunnat bygga ut vårt system utan att det har tagit stopp, men nu ser vi att det bromsas upp. Man behöver också prata med en enad röst i politiken, bortom enskilda kraftslag och behoven för stunden.

Fru talman! Energipolitik är inte bara kilowattimmar – det är jobb, landsbygdsutveckling och framtidstro. När vindkraft byggs på landsbygden får lokalsamhället del av värdet. När bioenergin utvecklas stärker vi både klimatet och skogsbrukets lönsamhet. När solel installeras i lantbruk och företag stärks den lokala robustheten. Hela Sverige ska vara med i energiomställningen, inte bara de stora städerna.

Samtidigt är konkurrenskraften helt avgörande. Svenska företag ska inte behöva tveka inför investeringar på grund av att elen är osäker eller för dyr. Stabil och fossilfri el är ett av våra största strategiska övertag. Det håller den här regeringen på att spela bort.

Det finns några delar i detta som är extra viktiga. Den första är energieffektivisering, som är det snabbaste sättet att frigöra såväl energi som effekt. Det sänker dessutom elräkningarna, både för den som genomför åtgärderna och för alla andra. Om det finns mer el över i systemet sjunker priserna. Det är ett multiverktyg som regeringen har försummat helt. Man har både avskaffat målet och skapat så krångliga regelverk för de stöd som finns att det är svårt att få dem att räcka till. Centerpartiet menar att man behöver förenkla, förbättra och lyfta fram.

Den andra är vattenkraften, som är kronjuvelen i det svenska energisystemet. Vattenkraften är en baskraft, men den är flexibel, snabb och förnybar och har en mycket låg kostnad. Här håller regeringen på att sjabbla bort möjligheterna till bättre regelverk. Man har infört ett nytt regelverk, pausat det, pausat det igen och pausat det ytterligare en gång. Man har till och med varit så klantig att man har fått branschens miljöfond, som ska hjälpa till med ersättningar, att spillas bort på juridiska processer och har satt ett takbelopp.

I stället för att vidta åtgärder där miljönyttan är som störst vidtar man åtgärder där produktionsbortfallet är som minst. Vi ska inte gå över taket på 1,5 terawattimme, men vi måste fokusera på det område som är bäst för miljön utifrån den energi vi får. Vi kan inte bara utgå från att det handlar om småskaliga producenter utan större röst.

Hade man utgått från miljövärden hade det antagligen sett lite annorlunda ut. Öringarna i Jämtland hade kunnat fortleva. Och småskalig vattenkraft i södra Sverige, där det redan finns naturliga vandringshinder, hade antagligen fått ett mycket större fokus utifrån det bidrag den faktiskt ger till energisystemet.

Lägger man dessutom till vattenkraftens fantastiska potential kan man se att det går att få ut dubbelt så stor effekt som den kärnkraft regeringen nu vill satsa på. Man kan få ut effekt snabbare och till en bråkdel av kostnaden. Därför yrkar jag bifall till reservation 13 i betänkandet.

Den sista saken jag vill lyfta fram är säkerheten. Rysslands krig i Ukraina har lärt oss att det är A och O att kunna hantera resiliens och sårbarhet. Nyligen träffade jag, på ett teamsmöte, en general med ansvar för energiförsörjningen i Ukraina. Han hade ett enkelt och mycket tydligt budskap: Bygg inte storskaligt! När Ryssland slår ut större verk bygger de inte upp det igen. De bygger tio mindre.

Storskaligt, oavsett sort, är ett hot och en sårbarhet och innebär alldeles för stora risker. Att bygga decentraliserat gör det både svårt och ekonomiskt olönsamt att slå ut kraftverken, eftersom varje raket eller drönarsvärm kostar mer att skicka iväg än det kostar att reparera det som den slår ut. Det är en lärdom som regeringen verkligen borde dra. Det är dumt med storskaliga kraftverk. Om man drar den lärdomen märker man att energigemenskaper, batterilager och lokalt producerad energi – oavsett om det gäller el eller värme – kommer i ett helt annat ljus.

Sammanfattningsvis kommer Centerpartiet att fortsätta driva på för mer fossilfri energi i hela landet, snabbare och mer samordnade tillståndsprocesser, kraftfullare satsningar på elnäten, stärkt lokal förankring och ersättning där energin produceras.

Elektrifieringen är inget hot. Det är en möjlighet. Med vår politik kommer man att tjäna pengar på att vara den som går före och gör rätt. Det här kräver politiskt mod. Det är inte alltid det som ger mest rubriker som är det viktigaste att genomföra. Sverige kan leda den gröna industriella revolutionen, och då krävs det en ny regering efter valet.

(Applåder)

Fru talman! Vilket energislag har ökat mest med Tidöregeringen och Ebba Busch som energiminister? Det ska jag strax berätta.

Den här mandatperioden har det varit väldigt mycket prat och väldigt lite verkstad. I början av mandatperioden gjorde Tidöpartierna ett stort nummer av att ändra målet till fossilfritt. Det hette att alla fossilfria energislag skulle vara välkomna.

Inget kunde vara en större lögn, fru talman. Den energikälla som har ökat allra mest är nämligen den fossila energin. Mellan 2022 och 2024 ökade den årliga användningen med 14 terawattimmar. Det är en ökning med ungefär 10 procent. Det har vi aldrig sett i modern tid i Sverige.

Det har dessutom skett i ett läge där Europa skickar mer pengar för att köpa fossila bränslen av Putin än vi skickar till Ukraina för att stötta dem i kriget. Genom att driva upp fossilenergianvändningen undergräver vi vår egen säkerhet. Tidöregeringen har valt att lägga 57 miljarder på att subventionera fossila bränslen i stället för att göra Sverige mer energioberoende.

Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina föreslog Miljöpartiet att stoppa importen av fossila bränslen från Ryssland. Det fick Moderaternas Carl-Oskar Bohlin att rasa. Och Tidöpartierna fortsatte importera rysk fossil gas i två år efter det. I dagarna har vi dessutom kunnat läsa en essä om att Carl-Oskar Bohlin hatar den energikälla som har stor potential när det gäller att göra Sverige mer energioberoende.

Det är uppenbart att det här är skadligt för klimatet. Utsläppen har ökat lavinartat under den här regeringens tid. Vi ser också hur det underminerar vår säkerhet. Miljöpartiet har länge varnat för riskerna med att sitta fast i ett beroende av energi från skurkstater och har förespråkat att öka självförsörjningen av energi i Sverige.

Nu ser vi ett nytt krig blossa upp i Mellanöstern. USA och Israel har attackerat Iran, som bland annat har svarat genom att stänga Hormuzsundet, som en stor del, ungefär en femtedel, av världens fossila bränslen passerar. Vi kan alltså vänta oss höjda drivmedelspriser och även att priset på el drivs upp, då Europas elproduktion är beroende av fossil gas. Det hade vi behövt skydda oss mot.

Mot den bakgrunden är det extra skadligt att regeringen i princip har stoppat utbyggnaden av ny kraftproduktion i Sverige och tvärnitat elektrifieringen.

Hur det kommer sig att den fossila energin har ökat så kraftigt under den moderatledda regeringen kan man undra. Det får Tidöpartierna egentligen svara på själva. Men vi har kunnat läsa en del intressanta granskningar i medierna, inte minst om Moderaternas kopplingar till fossilindustrin ända sedan 90-talet. Bland annat tog Ulf Kristersson och Gunnar Strömmer under sin tid på Timbro emot pengar från fossilindustrin för att sprida desinformation om klimatet. Det verkar också hålla i sig. Nyligen avslöjade nämligen bland annat Aftonbladet att EU-parlamentarikern och moderaten Jörgen Warborn har samarbetat med oljebolag och allierade till Trump om att sänka EU:s klimatpolitik och därmed göra oss mer beroende av fossila bränslen från både Ryssland och USA.

Fru talman! Hur går det då för den fossilfria energin, som Tidöpartierna lovade skulle byggas ut? Till att börja med har takten för det förnybara minskat med ungefär 75 procent. När vi lämnade över regeringsmakten hade vi en utbyggnadstakt av kraftproduktionen på 3 gigawatt per år. Det var en historiskt hög utbyggnadstakt, som har gett Sverige ett stort energiöverskott som vi skulle behöva omsätta i elektrifiering. Men det har tvärnitat. Vi saknar också mål i närtid för mer energi till 2030 och 2035.

Den kraftiga minskningen beror bland annat på att Tidöpartierna genom det kommunala vetot stoppar i princip all vindkraft som skulle kunna tillkomma ute i kommunerna. Och man har lagt en död hand över hela Östersjön vad gäller havsbaserad vindkraft. Man har sagt direkt nej till motsvarande mer än tio kärnkraftsreaktorer i stället för att ge försvaret i uppdrag att samordna med energiintresset.

Förutsättningarna för solenergin har försämrats genom att man har lagt en straffskatt på den i och med att man tagit bort det skatteavdrag på 60 öre som solcellsägare fick. Man har sänkt det gröna avdraget i en lågkonjunktur, när vi skulle behöva fler som jobbade inom energibranschen. Vi behöver öka självförsörjningen i Sverige, inte minst genom solenergi.

Energieffektivisering har en enorm potential att sänka energikostnaderna. Beräkningar visar att vi kan trycka ned elpriserna med 50 procent om vi effektiviserar med 10 procent, eftersom den marginalprissättning vi har påverkar på det sättet. Det tror jag att väldigt många elkunder hade varit glada för under den här vintern. Men det har man inte gjort; man har tagit bort alla tidigare stöd för energieffektivisering. Regeringen bedömer själv att man inte når EU:s lågt uppsatta mål för energieffektivisering till 2030.

I stället har elkunderna drabbats av höga pristoppar som beror på att vi inte har mer reglerbar effekt. Framför allt har de drabbats av höjda elnätsavgifter på grund av att vi har haft väldigt dålig styrning. Regeringens egen myndighet, Energimarknadsinspektionen, har framhållit att elnätsbolagen tar ut alldeles för höga avgifter, men Ebba Busch har inte gjort någonting åt den saken. Hon har inte heller gjort något åt de illa införda effekttarifferna, som skulle kunna utformas på ett klokt sätt och sänka den totala kostnaden för elnäten.

Fru talman! Jag höll på att glömma det – det var ju kärnkraften som skulle lösa allt. Hur går det här då, kan man undra?

Vi ska bygga kärnkraft de första 100 dagarna, sa Elisabeth Svantesson. Den ska byggas utan statligt stöd, sa Ulf Kristersson – det var före valet. Tio nya reaktorer ska vi ha, sa Romina Pourmokhtari. Ett första spadtag ska tas före mandatperiodens slut, sa Ebba Busch.

Nu har snart hela mandatperioden gått. Tidsplanen för ny kärnkraft har spruckit totalt. I princip inget har hänt annat än att Vattenfall har landat i ett teknikval. Man har fortfarande inte valt leverantör. Något investeringsbeslut är inte i sikte förrän 2029. Dessutom har regeringens ambitioner om två stora reaktorer till 2035 krympt till en tummetott. Vattenfall överväger nu en liten SMR-reaktor som eventuellt kan vara klar till tidigast 2035. Lägg därtill att alla aktuella kärnkraftsprojekt i EU har blivit i snitt tio år försenade och att ingen av de leverantörer som Vattenfall har dialog med har byggt en enda reaktor av den typ som vi pratar om.

Det mesta talar alltså för att Sverige kan få eventuell ny kärnkraft på plats som tidigast någon gång efter 2045, det vill säga efter att Sverige ska ha uppnått klimatneutralitet. Sanningen är ju att den här regeringens kärnkraftsplaner har varit helt orealistiska. De har egentligen ingenting med klimatomställningen att göra, utom möjligen för att de bromsar och försenar den.

Mer reglerbar kraft är något som jag har efterfrågat i flera replikskiften. Regeringens politik har inte gett en enda kilowatt mer av fossilfri reglerbar kraft. Det som har tillkommit är Öresundsverket, som är ett fossilgaseldat kraftverk. Skellefteå Kraft har också byggt en till turbin i en kraftstation i Rengård, och det har gett 35 megawatt mer.

Tidöpartierna har tidigare stått här och skrutit om effektbalansen men har inte haft en aning om vad den faktiskt består i. Det har man inte kunnat svara på i ett enda av mina replikskiften. Vad det handlar om är att prognosen för elkonsumtionen har skrivits ned. Det kan ju tyckas vara bra – om det hade berott på en aktiv politik för energieffektivisering. I själva verket beror det på en totalt misslyckad elektrifiering. Industrin bromsar sina investeringsplaner, och elektrifieringen inom transportsektorn har tvärnitat.

Det som faktiskt har förbättrat effektbalansen och gett oss mer kraft är vindkraften. Flera tidigare talare från Tidöpartierna har ondgjort sig över att vindkraften inte alls kan bidra till mer effekt när vi behöver sådan. Samtidigt står de och skryter över en förbättrad effektbalans som beror på just mer vindkraft.

Förvirringen är alltså total hos Tidöpartierna, och det ser man också på det havererade resultatet av energipolitiken, inte minst nu under vintern. Vi har fått höga pristoppar, och det beror på att man inte har satsat på mer reglerbar kraft, mer flexibilitet och mer energilagring, vilket skulle behövas. De höga pristopparna har också berott på låga nivåer i vattenmagasinen. Dessa hade kunnat vara mer välfyllda om vi hade haft mer kraftproduktion totalt sett.

Fru talman! Jag vet inte vad jag ska jämföra den här mandatperioden med. Jag kommer närmast att tänka på de stora fettberg som har kloggat igen hela Londons avloppssystem. Ingenting händer. Det är totalstopp. Det är ungefär så vi kan sammanfatta den här mandatperioden.

Fru talman! För mig är det väldigt tydligt att Sverige behöver en ny inriktning i energipolitiken. Vi behöver en regering som tar Sveriges och Europas säkerhet på allvar och ökar den inhemska produktionen av hållbar energi. Vi behöver en regering som ökar elproduktionen, åstadkommer mer reglerbar effekt och stöttar industrins och transportsektorns elektrifiering genom långsiktiga spelregler. Inte minst, fru talman, behöver vi en regering som tar klimathotet på allvar och erbjuder hållbara alternativ till låg kostnad för hushållen och industrin.

Vi i Miljöpartiet står såklart bakom alla våra reservationer, men jag väljer att yrka bifall endast till reservation 27.

Fru talman! Så här i energidebatten vill jag, min vana trogen, säga några ord om vindkraften och i sammanhanget prata lite grann om dennas särskilda värdelöshet i vårt kraftsystem. Jag tänker alltså inte tala om hur vindkraften förstör människors och djurs livsmiljö utan om dess totala oförmåga att skapa ekonomiskt välstånd för det svenska folket så som kärnkraften och vattenkraften så länge gjort.

Som vanligt i energidebatten uppvisar ett antal debattörer påtaglig resistens mot tekniska argument. Men jag ska göra ytterligare ett försök. Jag ska försöka göra det så pass pedagogiskt att en mellanstadieelev ska kunna ta till sig innehållet.

Som bekant får man inte ha med rekvisita upp i talarstolen här i kammaren. Därför får jag helt enkelt hänvisa till de siffror jag tänker prata om. Jag har lagt upp snygga visuella diagram på mina sociala medier – på Facebook och på X. Ni kan gå in och titta på dem om ni vill ha lite mer kött på benen i ämnet.

Fru talman! Jag tänker prata lite om Sveriges enorma elexport. Den är inte liten längre. År 2025 uppgick den till hela 21 procent av den totala produktionen. Så mycket gick alltså ut ur landet i nettoexport. Vissa som lider av teknisk analfabetism menar att detta visar att vi inte alls har några problem med energiförsörjningen i Sverige. Men ingenting kunde ju vara mer fel. Trots den här enorma exporten lider södra halvan av Sverige, framför allt Skåne, av effektbrist, vilket gör att företag inte kan investera och expandera så som de hade önskat. Vi har brist på effekt och överskott på energi samtidigt.

Varför är det då så här? Jo, det härrör från kärnkraftsnedläggningarna. Man har tagit bort planerbar baskraft samtidigt som man har investerat i väderberoende vindkraft. På så vis har den tidigare S-MP-regeringen skapat Europas svagaste elprisområde i SE4.

Nu ska jag försöka att fokusera lite grann på konsekvenserna av de vansinniga vägval som politiken gjort. För sanningen är att nästan all tillförd vindel i praktiken går på export. Den är i praktiken i princip oanvändbar i Sverige på grund av bristen på reglerkraft.

Det är ett antal faktorer som naturligtvis bestämmer elimport och elexport den enskilda timmen. Temperaturen har historiskt varit det absolut dominanta, men nu har det också blivit vindförhållande. Nettoexporten av el är i dag mycket styrd av tillförseln av vindel.

Under december 2025 var tillförseln av vindel och Sveriges nettoexport nära på samma värde, timme för timme. Det betyder att vindkraften är helt styrande för exporten. Detta kan man se på ett av de diagram som jag lagt upp på sociala medier nu på förmiddagen.

Tittar man på tillförseln av vindel på årsbasis ser man att den nära nog korrelerar perfekt med Sveriges nettoexport. Även här har jag ett illustrativt diagram man kan titta på. Nu börjar min talartid ta slut.

År 2013 hade vi 10 terawattimmar nettoexport och 10 terawattimmar tillförd vindel. År 2024 hade vi 40 terawattimmar nettoexport och 39 terawattimmar vindel. Däremellan är sambandet nära på linjärt.

För svenska företag och svenska skattebetalare är vindkraften värdelös i ordets rätta bemärkelse. Om inte detta räcker för att säga nej till ny vindkraftsel har man gått vilse i sin ideologi.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)