Arbetsmiljö

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna. I betänkandet har vi sverigedemokrater också ett särskilt yttrande som förklarar vårt ställningstagande.

Fru talman! År 2026 har inte börjat bra. Det har redan skett flera arbetsplatsolyckor med dödlig utgång. Arbetsmiljöarbetet är livsviktigt. Ingen ska avlida på eller till följd av sitt arbete. Arbetsmiljöarbetet måste fungera både regionalt och lokalt, och fler ska ges möjlighet att delta i det. Vi måste skärpa till regelverket, men vi måste också se till att befintligt regelverk efterföljs, inte minst för att bekämpa den arbetslivskriminalitet som breder ut sig i samhället.

Arbetslivskriminalitet är medvetna handlingar som innebär att arbetstagare utnyttjas och sund konkurrens sätts ur spel. Arbetslivskriminaliteten kan bland annat omfatta överträdelser av arbetsmiljöregelverket och kan exempelvis handla om arbete utan tillstånd, arbete med osäkra arbetsvillkor och minskat skydd för arbetstagare. Arbetsmiljö och arbetslivskriminalitet är därmed i dag två frågor som är väldigt tätt sammanlänkade.

Arbetslivskriminaliteten innebär att en verksamhetsutövare medvetet bryter mot regler och avtal i arbetslivet på bekostnad av arbetstagarna, andra företag eller det allmänna. De allvarligaste fallen av arbetslivskriminalitet omfattar brottslighet såsom människohandel, människoexploatering, arbetsmiljöbrott, bidragsbrott, skattebrott och annan ekonomisk brottslighet. Arbetslivskriminaliteten är extra framträdande inom bygg, städ-, restaurang- och transportbranschen. Den förekommer nu även inom vård och omsorg. Den kännetecknas av fusk, regelöverträdelser och brottslighet i arbetslivet men också av ett cyniskt utnyttjande av vårt välfärdssystem.

Fru talman! De nästan åtta åren av passivitet, då dåvarande regering inte kunde komma överens om någonting i frågan, har tyvärr inneburit att Sverige som land hamnat på efterkälken i kampen mot den organiserade brottslighet som göder arbetslivskriminaliteten. Men Sverigedemokraterna har tillsammans med regeringen drivit på. Vi har påbörjat förändringar inom bland annat sekretesslagstiftningen för att öka möjligheten för våra samverkande myndigheter att samarbeta och dela väsentliga uppgifter med varandra. Straffen skärper vi. Vi förlänger preskriptionstiderna, något som har efterfrågats i två mandatperioder. Men mer behöver göras i dessa frågor, och arbetet fortsätter framåt.

Den grova arbetslivskriminaliteten håller sig oftast utanför den etablerade partsmodellen. Det ställer nya krav, inte minst på politiken. Kriminaliteten är också internationell till sin natur, både eftersom utländska arbetstagare utnyttjas och eftersom verksamhetsutövare kan ha kopplingar till och verka i flera olika länder. Därför, fru talman, blir kampen mot den illegala invandringen extremt viktig, då det är fråga om individer som utnyttjas cyniskt av de kriminella aktörerna på arbetsmarknaden och är ett av deras viktigaste verktyg. Av denna anledning kan det ses som anmärkningsvärt att stora delar av oppositionen kraftigt motsätter sig förslag gällande bland annat rapporteringsplikten, samtidigt som man påstår att man vill ta krafttag i kampen mot arbetslivskriminalitet.

Fru talman! Man kan inte debattera arbetsmiljö utan att nämna skyddsombudens roll på våra arbetsplatser. Det handlar framför allt om de lokala skyddsombuden, vars antal konstant minskar trots återhämtning i vissa branscher. Inom TCO och Saco sker en ökning av skyddsombuden, men tyvärr går det åt andra hållet inom LO-yrkena, vilket är väldigt beklagligt. En av de största anledningarna är den minskade fackliga anslutningen inom LO-yrken. Den minskningen är jag den förste att beklaga. En annan stor anledning är Socialdemokraternas och LO-ledningens politisering av fackförbunden, vilken i dag faktiskt hotar inte enbart vår svenska modell och de jämna parterna i den utan även det framtida arbetsmiljöarbetet. Ju färre personer som engagerar sig och vill bli aktiva, desto svårare blir det att upprätthålla ett jämlikt arbetsmiljöarbete.

Jag hade egentligen tänkt sluta här, fru talman, men jag väljer att gå vidare i diskussionen. Nu är det valår, och det har blivit offentligt vilka som står på listorna i våra kommuner. Förra veckan fick jag ett samtal från en kvinnlig medlem som varit skyddsombud i flera år men som nu får lämna sitt uppdrag på en industri i Mellansverige. Den enda motivering hon fick var att hon stod på Sverigedemokraternas valsedel i sin kommun och enligt det fackliga huvudskyddsombudet företrädde ett parti som vill avskaffa alla skyddsombud. Det är rent horribelt, fru talman, att höra det svar hon fick. Det är ju en ren lögn. Sverigedemokraterna vill tvärtom att alla som har sina kollegors förtroende ska kunna bli skyddsombud. Jag fick två sådana här samtal förra veckan.

Nu ska jag sticka ut hakan lite, men det här står jag för. Att utesluta och åsiktsregistrera arbetare enbart på grund av att de har fel partibok är rena Stasimetoder som definitivt inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle. Man har ofta hög svansföring från Socialdemokraterna och är snabb att utse allt och alla till hot mot demokratin. Men att själv agera odemokratiskt har man definitivt inga problem med. Vi såg det i valrörelsen 2014, vi såg det på arbetsplatserna i valrörelsen 2018 och vi kommer att få se det på arbetsplatserna i valrörelsen 2026 också.

Det här är personer som har sina arbetskamraters förtroende och som har engagemang i frågorna. Det måste vara det avgörande. Vi har två företrädare för Socialdemokraterna i denna debatt. De får gärna förklara för kammaren varför en sverigedemokratisk arbetare som sitter i kommunfullmäktige är mindre duglig som skyddsombud än en kollega som sitter i samma fullmäktige för Socialdemokraterna. Och skyll inte på LO, vilket man brukar göra! Alla vet att LO-ledningen sitter i Socialdemokraternas partistyrelse och verkställande utskott. När Magdalena Andersson säger till dem att hoppa frågar de oftast hur högt de ska hoppa. Alla vet att det ingår i Socialdemokraternas strategi att misskreditera sverigedemokrater; man vill inte legalisera aktiva sverigedemokrater på våra arbetsplatser. Jag tycker att detta är väldigt beklagligt.

Fru talman! För att få till en bra och trygg arbetsmiljö är det viktigt att vi alla jobbar tillsammans – brett inom politiken men även gemensamt mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Vi i Sverigedemokraterna kommer att fortsätta arbetet med att utveckla arbetsmiljöpolitiken i kommande politiska samarbeten och återkommer således till dessa frågor framöver, såväl i regeringsställning som i opposition.

(Applåder)

I detta anförande instämde Mats Arkhem och Sara Gille (båda SD).

Fru talman! Före valet 2022 lovade Sverigedemokraterna att vara garanten för den svenska välfärden. Men arbetsmiljöproblemen fortsätter att växa i välfärden, trots att Sverigedemokraterna nu är det största partiet i regeringsunderlaget.

Enligt Försäkringskassan är psykisk ohälsa i dag den vanligaste orsaken till sjukskrivning. Det sker en ökning, framför allt i välfärdsyrken. Det handlar om stress, hög arbetsbelastning och brist på återhämtning. Forskning visar att ansvariga chefer saknar tid, mandat och resurser att jobba förebyggande.

Arbetsvillkoren behöver bli bättre, och fler behöver anställas i välfärden. Det tycker jag – och även Sverigedemokraterna, visade det sig när jag kollade på partiets hemsida.

Men den regering som Sverigedemokraterna stöder har konsekvent underfinansierat välfärden. Man har inte räknat upp statsbidragen till kommuner och regioner i den omfattning som hade krävts för att kompensera för inflationen.

Jag vill fråga Magnus Persson på vilket sätt han menar att Sverigedemokraterna varit garanten för välfärden och hur man har jobbat för att förbättra arbetsvillkoren i omsorgen och sjukvården, som man före valet lovade att göra.

(Applåder)

Fru talman! Detta är först och främst en kommunal och regional fråga. Bryter man ned den här statistiken blir det väldigt intressant. Sämst arbetsförhållanden är det faktiskt i socialdemokratiskt styrda kommuner. I Malmö stad, mönsterkommunen för många socialdemokrater, har man väldigt stora problem just inom äldreomsorgen. I min egen hemkommun, där också Socialdemokraterna styr, är det enorma rekryteringsproblem.

Sedan ska givetvis staten göra sitt jobb. Jag tycker att Sverigedemokraterna har drivit på ganska mycket i de här frågorna. Våra förhandlingar bakom kulisserna står jag inte och talar om här i kammaren. Men jag står för att Sverigedemokraterna har varit en garant i de här frågorna. Det kunde ha sett betydligt värre ut.

Det är dock anmärkningsvärt att kommunerna gör sig så beroende av statsbidragen att dessa utgör det viktigaste sättet att få ordning på den egna välfärden.

Kommuner har egen beskattningsrätt. Den här frågan får Johanna Haraldsson ta med sina kommunalråd i sina kommuner, så tar jag det med mina kommunalråd. Mig veterligen går det väldigt bra inom välfärden i dag i de kommuner som är styrda av Sverigedemokraterna.

Fru talman! Arbetsvillkoren är väldigt utmanande i välfärden. Därför har man också svårigheter att rekrytera.

Nu talar Magnus Persson om beskattningsrätten för kommuner och regioner. Samtidigt håller regeringen på att förbereda förslag som skulle förhindra eller skapa sämre förutsättningar för kommuner och regioner att höja sina skatter om de så skulle behöva. Det som Sverigedemokraterna säger och den politik som sedan genomförs lirar inte riktigt.

Vi socialdemokrater har till skillnad från Sverigedemokraterna och regeringen konsekvent prioriterat välfärden medan SD-regeringen hellre har sänkt skatten, och mest för dem som redan har höga inkomster. Vi har satsat miljarder mer än regeringen och Sverigedemokraterna varje år i våra budgetmotioner. Vi ser just det skriande behovet av att kunna anställa fler och skapa bättre arbetsvillkor i välfärden.

Jag undrar varför Sverigedemokraterna trots att de velat framstå som garanten för välfärden inte har lyckats få med sig resten av Tidöpartierna på en finansiering som skulle göra skillnad i välfärden. Man kan dra slutsatsen att det kanske bara var något de sa som sedan inte var så viktigt. Trots Sverigedemokraternas garantier har man runt om i landet varit tvungen att spara in på sjukvården och äldreomsorgen och sagt upp personal när pengarna inte har räckt till.

Var inte Sverigedemokraternas löfte mer värt än att det kunde förhandlas bort när regeringen viftade med någonting annat som kanske var högre prioriterat för Sverigedemokraterna, ett höjt återvandringsbidrag eller kanske skattesänkning för de rikaste?

(Applåder)

Fru talman! Det märks tydligt att Johanna Haraldsson försöker att skylla misslyckandet i de kommuner och regioner där Socialdemokraterna styr på Sverigedemokraternas och regeringens politik. Det stämmer inte.

Vi kan ta ett exempel från en kommun som lyckas väldigt bra med välfärden. I Staffanstorp styr Moderaterna och Sverigedemokraterna. Där valde man nu när man fick ett ganska stort budgetöverskott att fördela ut en premie till alla anställda inom vård- och omsorgspersonalen för att de hade gjort ett bra arbete.

Så kan man göra om man sköter sin ekonomi. Men missköter man sin ekonomi i kommuner och regioner kan man aldrig göra så. Bryter man ned det och börjar titta på vilka kommuner som har de största problemen, fru talman, är det övervägande socialdemokratiskt styrda kommuner. Vi har till exempel Region Stockholm, som i dag är ett sorgebarn.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Socialdemokraternas reservationer nummer 9 och 20.

I rapport efter rapport från myndigheter och fackförbund och i reportage och artikelserier beskrivs hur arbetsmiljön för svenska löntagare ser ut. Det är utsatthet för giftigt damm på återvinningsföretag, bristfälliga arbetssätt och skyddsutrustning som inte skyddar mot dödliga ämnen inom industrin.

Det är återkommande fallolyckor och vibrationsskador inom byggbranschen, och stress och hög arbetsbelastning som gör människor sjuka i den svenska välfärden. Det är stor utsatthet och trakasserier inom restaurang och handel, och hot och våld i nästan alla branscher.

Det är omfattande arbetslivskriminalitet. Detta är någonting som min kollega Adrian Magnusson kommer att tala mer om i sitt anförande i denna debatt.

Samma bild av verkligheten som finns i rapporterna och artiklarna återkommer i de samtal som jag har med fackliga företrädare och skyddsombud. Det är väldigt tufft i många delar att jobba på den svenska arbetsmarknaden. Nya risker för ohälsa och olyckor utmanar ständigt arbetet för en trygg och säker arbetsmiljö.

Fru talman! Ett av de allra tydligaste exemplen är hemtjänsten. Statistik från Arbetsmiljöverket visar att hemtjänstpersonalen är en av de mest utsatta yrkesgrupperna. De har dubbelt så många anmälda arbetssjukdomar och arbetsolyckor som genomsnittet.

De kvinnor som bär en av välfärdens viktigaste uppgifter, att ta hand som våra äldre, utsätts dagligen för en ohållbar arbetsmiljö som gör att de inte orkar jobba heltid.

Många arbetar ensamma i högt tempo under stark press. Tunga lyft i trånga hem sliter, och många går hem från jobbet med värk i kroppen. Psykisk press, hot och våld är betydligt vanligare här än i flera andra yrken.

Detta är människor som går till jobbet för att ta hand om andra och för att ge omsorg och skapa trygghet och värdighet till äldre som är beroende av deras stöd i vardagen. De betalar alltför ofta själva priset med sin hälsa.

Fru talman! Även om hemtjänsten är hårt drabbad är det inte ett undantag. Liknande problem går igen i stora delar av välfärden. När Arbetsmiljöverket granskade våra akutsjukhus visade det sig att åtta av tio sjukhus inte lever upp till arbetsmiljölagens krav på att förebygga ohälsosam arbetsbelastning.

Chefer saknar tid, resurser, kunskap och mandat för att jobba förebyggande. Konsekvenserna blir att personal och patienter drabbas. Det går igen. På arbetsplatser där arbetsmiljöarbetet brister handlar det ofta om just detta. Det är brist på prioritering, resurser och kunskap från arbetsgivarens sida.

Fru talman! Nästan en person i veckan dör på svenska arbetsplatser. Varje år dör flera tusen i förtid till följd av sjukdomar och skador som har orsakats av brister i arbetsmiljön. Jag menar att det inte är värdigt en svensk modern arbetsmarknad.

Samtidigt måste vi komma ihåg att det görs mycket bra arbete. På många arbetsplatser jobbar arbetsgivare, anställda och skyddsombud dagligen tillsammans för att förebygga skador, olyckor och ohälsa. Där fungerar det systematiska arbetsmiljöarbetet i praktiken.

Men det räcker inte att det fungerar på en del arbetsplatser. Det måste fungera på alla. Det handlar inte bara om att skydda de anställda. Det handlar också om att skydda seriösa arbetsgivare från att konkurreras ut av dem som fuskar med arbetsmiljön.

Fru talman! Arbetsgivaren har hela ansvaret för att skapa en hälsosam och trygg arbetsmiljö. Men i dag upplever bara hälften av dem som jobbar i Sverige att brister i arbetsmiljön åtgärdas på ett bra sätt.

Det är här det politiska ansvaret kommer in. Vi behöver från det politiska styret utöka kontrollerna, skärpa regelverket och skapa tydliga incitament för arbetsgivare att göra det som krävs. Där menar jag att Tidöregeringen inte har gjort tillräckligt.

När vi nu närmar oss slutet av mandatperioden kan vi konstatera att alltför lite har gjorts för att förbättra arbetsmiljön på svenska arbetsplatser. Samtidigt har andra politikområden prioriterats. Där har förslag lagts fram i snabb takt. Det visar att det inte handlar om oförmåga. Det handlar om prioriteringar.

När regeringen tillträdde 2022 fanns det färdiga och utredda förslag på bordet. Det fanns förslag om att de organisatoriska och sociala arbetsmiljöriskerna ska ges samma tyngd som de fysiska riskerna genom att ge Arbetsmiljöverket möjlighet att utdöma sanktionsavgifter när arbetsgivare inte lever upp till kraven.

Det fanns förslag om att koppla sanktioner till det systematiska arbetsmiljöarbetet så att det får konsekvenser om man inte gör de riskbedömningar och de åtgärder som behövs. Vi vet att många allvarliga olyckor hade kunnat förebyggas om man hade gjort just detta.

Det fanns förslag om ett utökat rådighetsansvar så att det blir tydligt vem det är som bär ansvaret på arbetsplatser med många aktörer.

Det fanns förslag om att stärka användningen av företagshälsovård i det förebyggande arbetet.

Det fanns förslag om att tydliggöra arbetsgivarens ansvar för trakasserier från tredje man.

Det fanns förslag om att stärka de regionala skyddsombudens möjligheter att nå fler arbetsplatser.

Jag förstår att detta låter som ett rabblande av många saker, men det var ganska mycket. Alla de här förslagen fanns framme, och alla var utredda och remitterade. Men de har inte tagits vidare av Tidöregeringen. I stället har den låtit utreda om skyddsombuden verkligen ska vara utsedda av facket.

Fru talman! Utöver att vi socialdemokrater står fast vid att de förslag vi lämnade efter oss 2022 behöver genomföras vill vi att arbetsmiljöbrott ska kunna leda till näringsförbud. Vi vill tillsätta en kriskommission mot dödsolyckor, och vi vill stärka välfärdens resurser. Samtidigt har vi socialdemokrater återkommande under mandatperioden föreslagit mer resurser till Arbetsmiljöverket och de regionala skyddsombuden för att stärka kontrollen.

Fru talman! Utredningen om en ny arbetsmiljöstrategi konstaterar att den nuvarande strategin har haft ett begränsat genomslag i regeringens arbete och att den i praktiken inte har använts för att styra politiken. Samtidigt har en ny strategi inte prioriterats tillräckligt högt för att kunna läggas fram för riksdagen i tid, trots att den gamla löpte ut vid årsskiftet.

I rapporter och granskningar har problemen år efter år tydligt beskrivits. Ändå har regeringen inte tagit tillräckligt med initiativ för att komma åt problemen. Det är alltså inte kunskap som saknas. Problemen är väl kända, men inga politiska lösningar har omsatts i handling.

Återigen: Det behövs enligt mig och Socialdemokraterna skarpare krav, tätare kontroller, fler inspektörer, starkare skyddsombud och resurser som gör det möjligt att arbeta hållbart. Problemen är alltså inte nya, och lösningarna finns. Det som saknas är politisk vilja.

Fru talman! Vi socialdemokrater har den viljan. Vi är beredda att ta ansvar för en arbetsmiljöpolitik som utgår från arbetarnas verklighet, där ingen ska bli sjuk, skadas eller dö av sitt jobb. I grunden handlar det om något som borde vara helt självklart. Vi är beredda att ta detta ansvar, men för det krävs en ny riktning och en socialdemokratisk regering.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Johanna Haraldsson, för anförandet!

Johanna Haraldsson har vid ett flertal tillfällen sagt i medierna att regeringen inte prioriterar arbetsmiljön utan bara sänker skatterna. Det här är häpnadsväckande uttalanden.

Regeringen fortsätter att skärpa, förfina och utveckla den politik som S-regeringen faktiskt i många stycken införde. De här kommentarerna blir därför ett slags underbetyg till er själva. Det är vanligt att man i opposition kritiserar regeringen, men det här är en ny nivå. Det är mycket märkligt.

Regeringen har skjutit till 100 miljoner till Arbetsmiljöverket. Vi gör en mer träffsäker, ambitiösare och skarpare form av inspektioner på de arbetsplatser där riskerna är som störst. Under 2025 utförde Arbetsmiljöverket närmare 30 000 inspektioner, och antalet myndighetsgemensamma inspektioner ökade med hela 11 procent. Farliga jobb har stoppats, och fler polisanmälningar har gjorts.

Vi har en nationell strategi mot akrim med 45 åtgärder. Nio myndigheter samverkar, och vi har sju regionala center. Det sker närmast en revolution inom justitieområdet. Det blev åtta förlorade år då vi inte fick igenom de förslag som inte minst hade kunnat vara verksamma på akrimområdet.

Vi kommer också att se till att fler skyddsombud kan rekryteras. En ny arbetsmiljöstrategi är på gång. Regeringen har tagit krafttag. Min talartid räcker inte till för att förklara allt. Vi är inte klara, men allt går ändå i rätt riktning.

Min fråga är: Vad är Johanna Haraldssons analys? Varför kunde inte den Sledda regeringen på åtta år genomföra de förbättringar som den här regeringen nu gör?

Fru talman! Det blir väldigt motsägelsefullt när Saila Quicklund börjar med att säga att regeringen fortsätter på den S-ledda regeringens inslagna väg för att sedan gå tillbaka och säga att vi inte gjorde någonting. Det är ganska häpnadsväckande.

Den S-ledda regeringen tog en hel del nya initiativ. Vi tillsatte en mängd utredningar, precis alla dem som jag räknade upp här. Vi förberedde för alla dessa initiativ. Du pratar om en strategi mot arbetslivskriminalitet. Den initierades av den socialdemokratiska regeringen. Vi vill att man ska se över och uppdatera den, till exempel – något som den här regeringen inte har gjort.

Vi behöver fortsätta att växla upp. Anslagen till Arbetsmiljöverket är väldigt bra. Men det måste också ställas krav på myndigheten så att den faktiskt gör det man vill att den ska göra.

År 2019, före pandemin, genomfördes 27 715 fysiska inspektioner. Det kan jämföras med 2025, då 24 942 fysiska inspektioner genomfördes. Till det ska givetvis läggas distansinspektionerna. Jag tror att det är viktigt att man också ställer krav när man skjuter till medel och talar om vad man vill att myndigheten ska använda medlen till.

Vi socialdemokrater vill öka kontrollen på arbetsmarknaden, och jag är övertygad om att Moderaterna också vill det. Men då måste man också ställa krav. Därför har vi satt upp ett mål inför kommande mandatperiod: Vi vill att Arbetsmiljöverket ska öka inspektionerna och göra 10 000 fler varje år för att vi verkligen ska få utslag av de medel vi skjuter till.

Fru talman och Johanna Haraldsson! Det är lätt att i opposition önska mer resurser till Arbetsmiljöverket och fler arbetsmiljöinspektörer. Johanna Haraldsson uttrycker denna önskan i tidningen Arbetarskydd.

Sanningen är, som jag sa tidigare, att regeringen har tillfört 100 miljoner. Det har också gjorts en stor omorganisation inom Arbetsmiljöverket. Både Johanna Haraldsson och jag sitter i insynsrådet och fick den här informationen så sent som i förra veckan.

Det ska ses som en investering när Myndigheten för arbetsmiljökunskap och Arbetsmiljöverket nu slås ihop. Vi får forskning kopplad till operativ verksamhet; det är en fantastisk lösning som den här regeringen nu utvecklar. Som jag också sa tidigare har resultatet blivit att de myndighetsgemensamma inspektionerna har ökat med hela 11 procent. Vi ska se det här som en investering.

Vi har också förfinat och förbättrat kunskapen hos inspektörerna och via ett uppdrag från regeringen säkerställt att de har tillräckliga branschkunskaper för att kunna gå ut i de olika branscherna. Kvaliteten höjs alltså.

Det jag säger är att regeringen förstärker, förbättrar och utvecklar det som Socialdemokraterna initialt gjorde. Det som gjordes var lovvärt, men vi förbättrar kvaliteten avsevärt. Jag vill också framhålla det regeringen gör på justitieområdet. Det är, som jag sa, något av en revolution på området som görs för att komma till rätta med den arbetsmiljökriminalitet som finns.

Jag sitter också i Polismyndighetens insynsråd och vet vad detta har fört med sig. Vi ser fantastiska effekter av att regeringen har släppt på sekretessen mellan myndigheter så att de kan samverka. Det här gjorde inte S-regeringen, och man kan undra varför. Men nu görs det mycket på området.

Fru talman! Jag uppfattade egentligen ingen fråga i Saila Quicklunds sista replik.

Jag kan dock säga att vi är överens om inriktningen, men det görs inte tillräckligt med regelförstärkningar. Det är dem jag efterlyser. Saila Quicklund har tidigare lyft fram möjligheten till sanktioner, men under den här mandatperioden har regeringen inte infört några nya sådana. Det har man låtit bli att göra.

Jag menar att reformtakten på arbetsmiljöområdet har varit alldeles för låg. Vi ser samtidigt att regeringen på väldigt många andra områden i princip har spottat ur sig reformförslag, men på arbetsmiljöområdet står det still.

Jag tycker att det är väldigt bra att regeringen fortsätter förstärka Arbetsmiljöverket, men vi har sett att vi hade behövt göra ännu mer på det området. Trots de förstärkningar som den här regeringen har gjort har myndigheten nämligen inte kommit upp i samma nivå på antalet inspektioner som man hade före pandemin.

Man har inte heller alls lyckats anställa den mängd av arbetsmiljöinspektörer som vi skulle behöva ha i paritet till den storlek på arbetsmarknad som vi har i Sverige.

(Applåder)

Jag påminner i all stillhet om tilltalet i kammaren. Om det kommer ett eller annat ”du” brukar jag inte säga till direkt, men jag kan ändå påminna om det. Nu när vi nästan är klara med den här mandatperioden finns det skäl att komma ihåg just detta. Vi har ju övat rätt länge!

(forts.)

Fru talman! Min fråga är ganska enkel. Vi är rätt överens om att det råder väldigt stor brist på skyddsombud, framför allt lokala skyddsombud, inom LO-kollektivet. Då sverigedemokrater absolut inte får vara skyddsombud är min fråga till Johanna Haraldsson ganska enkel: Vad är Johanna Haraldssons och Socialdemokraternas lösning på den stora bristen på lokala skyddsombud? Hur ska vi göra för att få fler att vilja bli skyddsombud?

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Jag tänker att man behöver börja i frågan om vad som gör att vi har färre skyddsombud. Jag tror att det delvis beror på att fler jobbar på små arbetsplatser och har otrygga anställningar. I den miljön är det svårt att ta på sig ett uppdrag som tar tid från arbetet. Det drabbar ens arbetskamrater i stor utsträckning och gör att man inte får det stöd och den uppbackning från arbetskamraterna som kanske behövs för att kunna utföra uppdraget på ett bra sätt.

Jag tror också att vi i en miljö där antalet lokala skyddsombud minskar och facken har svårare att rekrytera medlemmar behöver se till att stärka de regionala skyddsombuden. Det är ju de som i så fall behöver gå in på de mindre arbetsplatserna och de arbetsplatser som inte har skyddsombud.

Därför lade vi socialdemokrater när vi satt i regeringsställning fram ett förslag på hur man skulle kunna stärka de regionala skyddsombuden och se till att de kunde besöka fler arbetsplatser och bidra till en bättre arbetsmiljö, men också vara ett stöd för arbetsgivare, vilket de också bidrar med i mångt och mycket på de mindre arbetsplatserna.

Detta är dock något som Sverigedemokraterna direkt har motarbetat. När vi lade fram förslaget om utökad tillträdesrätt för de regionala skyddsombuden ville man avskaffa dem och ersätta dem med en annan modell för kontroll.

Jag tror att vi behöver dels utöka de regionala skyddsombudens tillträdesrätt, dels se till att vi får mer resurser till de regionala skyddsombuden. I dagsläget är anslaget urholkat.

Fru talman! När man lyssnar på Johanna Haraldsson verkar det som att hon vill ersätta de lokala skyddsombuden med regionala skyddsombud med ökad tillträdesrätt. Det är också en lösning, och det kommer jag att ta med mig i framtida debatter. Men det är ändå de lokala skyddsombuden som jobbar på arbetsplatsen som är kontakten mellan löntagarna och företaget. Jag tycker därför att det är väldigt oroväckande att Socialdemokraterna står här och säger att man vill ersätta lokala skyddsombud med regionala.

När det gäller förslaget om ökad tillträdesrätt stämmer det att Sverigedemokraterna hade en annan lösning än Socialdemokraterna när frågan låg på bordet, fru talman. Då var förslaget att man skulle utöka tillträdesrätten på de arbetsplatser som hade kollektivavtal. Sverigedemokraterna ville gå betydligt längre och ge de regionala skyddsombuden, som är avlönade av staten, tillträde till samtliga Sveriges arbetsplatser utan förbehåll. Jag kommer ihåg detta mycket väl, för jag hade många debatter med den dåvarande arbetsmarknadsministern Eva Nordmark där vi stötte och blötte just den här frågan. Jag köper alltså inte Johanna Haraldssons argument.

Sedan har jag en slutfråga till Johanna Haraldsson. Den är ganska enkel: Varför är en politiskt aktiv sverigedemokrat ett sämre skyddsombud än en politiskt aktiv socialdemokrat som sitter i samma kommunfullmäktigeförsamling?

Fru talman! Jag tackar för frågan.

När jag får de här frågorna från Sverigedemokraterna funderar jag lite på vad Sverigedemokraterna egentligen vill med systemet för skyddsombud. Eftersom Sverigedemokraterna har slutat redogöra för sina ställningstaganden i motioner är det lite svårt att veta.

När man lyssnar på Magnus Persson, både i hans huvudanförande och i detta replikskifte, framstår det som att man i vilket fall vill avskaffa fackens företrädesrätt att utse skyddsombud. Det är ju ett förslag med väldigt tydliga konsekvenser. Ett skyddsombud utan facklig förankring riskerar att vara helt beroende av arbetsgivaren. Uppdraget bygger på att företräda arbetstagarna – att kunna ställa krav, säga ifrån och stoppa farligt arbete även när det kostar. Det kräver ett oberoende.

Tar man bort fackens företrädesrätt försvagas oberoendet i grunden. Risken blir att vi får skyddsombud som är mer försiktiga, i värsta fall tystare, och som inte vågar lyfta brister eller stoppa farligt arbete. Det blir färre som orkar ta strid för arbetskamraternas skydd och säkerhet.

Vad hade blivit konsekvensen – hur många fler hade blivit sjuka, hur många fler hade dött – under pandemin om vi inte hade haft skyddsombud som vågade stoppa arbetet när äldreomsorgen inte erbjöd tillräcklig skyddsutrustning?

Nu kan jag inte få något svar, men jag kan ställa en retorisk fråga: Jag undrar hur Sverigedemokraterna menar att vi ska säkerställa att skyddsombuden faktiskt har ett oberoende och vågar ställa krav utan att ha en fackförening i ryggen.

(Applåder)

Fru talman! Jag inleder med att yrka bifall till utskottets förslag.

Arbetsmiljöfrågor ligger mig varmt om hjärtat. Som tidigare chef inom vård och omsorg har jag haft förmånen att på nära håll få följa en kvinnodominerad arbetsplats, en verklighet som ofta diskuteras här i kammaren. Jag har sett hur avgörande det är att arbeta medvetet med arbetsmiljön, att se varje människa, att stötta varandra och att visa respekt för det arbete som varje dag bär upp vår välfärd. De erfarenheterna bär jag fortsatt med mig.

Samtidigt är det en komplex verklighet vi diskuterar. Vissa mål borde vara självklara, som att människor ska kunna gå till jobbet och komma hem igen. Men så ser det inte alltid ut.

Den preliminära statistiken för 2025 visar 45 dödsfall på svenska arbetsplatser. Det handlar om olyckor med fordon, fall och maskiner – tragedier som aldrig skulle behöva inträffa.

Jag har själv haft kontakt med föräldrar vars barn gick till jobbet men aldrig kom hem igen. Det sätter perspektiv på frågan. Vi måste alla ta ansvar för att stoppa dödsolyckorna.

Utöver detta skedde under 2024 omkring 40 000 arbetsplatsolyckor som ledde till sjukfrånvaro och ytterligare nära 100 000 olyckor utan sjukskrivning. Det är en tydlig signal om att arbetsmiljöarbetet behöver stärkas.

Debatten fastnar ofta i offentlig sektor och omsorg. Det är viktigt, men de allvarligaste olyckorna är vanligare i branscher som bygg, transport, tillverkning och jord- och skogsbruk. Därför måste insatserna vara breda och träffa hela arbetsmarknaden.

Fru talman! En god arbetsmiljö kräver tre saker: ett starkt ledarskap, tidig rehabilitering och ett arbetsgivaransvar som tas på allvar.

Regeringen har därför förstärkt Arbetsmiljöverket med ökade resurser för en mer effektiv och träffsäker tillsyn. Inspektionerna har blivit fler och oftare oanmälda, och de riktas mot de arbetsplatser där riskerna är som störst. Kompetenskraven hos inspektörerna har också utvecklats.

Informationsinsatser till småföretag har genomförts, och samarbetet kring företagshälsovård har stärkts. Samtidigt har nollvisionen utvecklats, från målet att ingen ska dö på jobbet till målet att ingen ska dö till följd av jobbet. Det är en viktig ambitionshöjning. Men vi måste också se de långsiktiga riskerna. Varje år dör omkring 3 000 människor i förtid på grund av arbetsrelaterade sjukdomar – de som är kopplade till stress, hög arbetsbelastning, buller och fysiskt tunga arbeten. Även detta är självklart oacceptabelt.

Regeringen arbetar också kraftfullt mot arbetslivskriminalitet. Genom en nationell strategi stärks tillsynen, sanktionerna skärps och myndighetssamarbetet förbättras. Oseriösa aktörer ska inte kunna konkurrera ut seriösa företag eller utnyttja människor. Regeringens insatser ger resultat, även om mycket arbete återstår.

Fru talman! Arbetslivet förändras snabbt. Därför tas nu en ny arbetsmiljöstrategi fram för åren 2026–2030, med fokus på ett hållbart, hälsosamt, tryggt och innovativt arbetsliv. Digitalisering, AI och den gröna omställningen ställer nya krav på inte minst den kognitiva arbetsmiljön, liksom på transparens när ny teknik införs. Därför införs också ett nytt fjärde delmål i strategin.

Ledarskapet är avgörande. Chefer måste ha rätt förutsättningar, administrativt stöd och ett rimligt antal medarbetare. Inom äldreomsorgen, där kraven är höga, behöver ledarskapet stärkas ytterligare. Därför har regeringen tillsatt en utredning.

Rehabiliteringen behöver utvecklas. Tidiga och aktiva insatser är avgörande för att människor ska kunna komma tillbaka i arbete. Möjligheten att arbetspröva med bibehållen sjukpenning är ett steg framåt, men mer behöver göras.

Fru talman! Jag vill också lyfta kvinnors arbetsmiljö. I genomsnitt är kvinnor sjukskrivna betydligt mer än män, och de lever en större del av livet i ohälsa. Det hänger samman med hög belastning både i arbetslivet och i hemmet. Samtidigt vet vi att riktade insatser ger resultat. Satsningar på exempelvis klimakterievård, utbildning, inspektioner och anpassningar på arbetsplatsen kan kraftigt minska sjukskrivningarna. Det är en fråga om jämställdhet men också om kvalitet och effektivitet i våra verksamheter.

Arbetsmiljöpolitik handlar ytterst om ansvar. Det handlar om att förebygga olyckor, sjukdomar, stress, hot och våld. Det handlar om att lagar ska följas och att ingen ska bli sjuk eller dö av sitt arbete. Men det handlar också om systematik – om att skyddsombud finns på plats, att företag får stöd att göra rätt, att brott beivras och att ingen ska dö till följd av sitt jobb.

Det handlar om arbetsgivare som tar sitt ansvar och förebygger olyckor, stress, hot, våld och trakasserier. Det handlar också om en regering som kontrollerar att lagar och föreskrifter följs och om att vi verkar för att minska sjukskrivningarna så att människor faktiskt orkar med ett helt arbetsliv. Det är bra för Sverige och för vår produktivitet och konkurrenskraft, men det är också bra för den som har ett arbete och kollegor att gå till.

Det handlar också om människor – om undersköterskan, läraren och alla de andra som varje dag går till jobbet och får Sverige att fungera. De ska känna sig trygga på sina arbetsplatser, de ska ha ledare som tar ansvar och de ska kunna komma hem till sina familjer. Det är därför vi driver en politik för en bättre arbetsmiljö.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Saila Quicklund för att bra anförande och för att hon särskilt lyfte kvinnors arbetsmiljö.

Jag vill titta tillbaka lite grann. När jag och Saila Quicklund hade vårt första replikskifte här i kammaren, i en arbetsmiljödebatt för tre år sedan, ställde jag ett par frågor till ledamoten. De löd ungefär så här: Tycker Moderaterna att arbetsgivare behöver ta ett större ansvar för den psykosociala arbetsmiljön? Är man beredd att införa sanktioner vid brister i den organisatoriska och sociala arbetsmiljön?

Svaret jag fick från ledamoten då var mycket tydligt. Jag har klippt lite i svaret, men följande är vad hon sa: Självklart tycker jag, Moderaterna och regeringen att vi ska gå vidare med möjligheter till sanktioner. Det ligger helt i Moderaternas linje. I den frågan finns det ingen konflikt.

Det var ett besked som skapade förväntningar. Det fanns och finns fortfarande ett konkret, färdigutrett förslag som skulle öka trycket på arbetsgivare att ta frågor som hög arbetsbelastning och psykisk ohälsa på lika stort allvar som de fysiska riskerna på arbetsplatserna. Utredningen presenterades 2022 och föreslog att det bör införas sanktionsavgifter även för brister i den psykosociala arbetsmiljön och i det systematiska arbetsmiljöarbetet.

Nu står vi dock här tre år senare, i slutet av mandatperioden, och i den här frågan har ingenting hänt. Därför vill jag fråga ledamoten vad det var som förändrades. Varför blev det som var så självklart i början av mandatperioden plötsligt inte värt att genomföra?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Johanna Haraldsson för frågan.

Ja, Johanna Haraldsson – varför står vi här? Vi hade åtta år med en socialdemokratiskt styrd regering, som inte införde detta. Jag uppfattar det som att det här var ett stort önskemål från Johanna Haraldsson och Socialdemokraterna. Jag kan lägga det som slutfråga: Drev Socialdemokraterna eller Johanna Haraldsson det här? Det verkar nämligen vara angeläget.

Vi vet att arbetsgivaren har det absolut största ansvaret för arbetsmiljöfrågorna på en arbetsplats, men jag ser det också som ett kollektivt ansvar. Arbetsgivarparterna bär ett stort ansvar, men det gör även skyddsombuden.

När det gäller sanktioner ser regeringen nu över straffreformer. Även brottsbalken, som arbetsmiljöbrott faller in under, ser man över. Sanktioner diskuteras. I motsats till vad ledamoten sa i det förra replikskiftet om att vi inte kommer att presentera en arbetsmiljöstrategi kan jag meddela att det arbetet pågår och att den kommer att presenteras. Om vi hinner innan den här mandatperioden är slut vet jag dock inte.

Sanktionsavgifter ser man alltså över. Jag kan inte svara här och nu att det införs, men frågan har lyfts och parter tittar gemensamt över just den frågan. Finns det sanktioner i typiskt manliga branscher tycker jag att det vore ytterst relevant att det finns också där kvinnor dominerar på arbetsplatserna. Men det är en personlig åsikt, och jag kan inte lova någonting här och nu.

Fru talman! Ja, det var ju Socialdemokraterna som tillsatte den utredning som föreslog utökade sanktionsavgifter. Det var 2022, strax före valet, och därefter remitterades utredningen. Remisserna och utredningen låg på regeringens bord när Tidöregeringen tillträdde 2022. Det var alltså prioriterat för den förra regeringen, men man brukar ju faktiskt utreda saker och ting innan man lägger fram förslag på riksdagens bord – och det gjorde vi.

Jag vill vända mig emot det ledamoten säger. Arbetsgivaren har hela ansvaret för arbetsmiljön på arbetsplatsen – det är fastställt i arbetsmiljölagen – och det är upp till arbetsgivaren att samverka med anställda och skyddsombud.

Arbetsmiljöstrategin verkar inte vara särskilt prioriterad. Som jag sa i mitt anförande tidigare finns det ju andra politikområden där man har kunnat lägga fram förslag i tid – och i god tid – före valet, men det har man inte gjort när det kommer till arbetsmiljöstrategin. Enligt mig beror det på hur högt man prioriterar arbetsmiljöfrågorna, och det verkar inte vara särskilt högt.

För att återgå till frågan: Tiden har gått, och man har haft alla möjligheter att gå från ord till handling när det kommer till sanktionsavgifter. Under tiden fortsätter människor att bli sjuka av stress, ohälsosam arbetsbelastning och bristande arbetsmiljöansvar.

Regeringen fattar ju gemensamma beslut. Jag förutsätter att ledamoten har dialog med Arbetsmarknadsdepartementet, så ledamoten skulle – och borde – kunna svara på varför regeringen inte har gått vidare med förslaget. Vad är anledningen till att det inte har blivit några nya sanktioner under den här mandatperioden trots att regeringen har haft hela mandatperioden på sig att lägga fram ett sådant förslag?

(Applåder)

Fru talman! Det här blir ju verkligen märkligt. Här står en företrädare för Socialdemokraterna och anklagar den sittande regeringen för att man under tre och ett halvt år inte har tagit fram en reform för sanktionsavgifter för de kvinnodominerade yrkena. Socialdemokraterna satt i regeringsställning i åtta år och lade fram en utredning 2022. Vad var Socialdemokraternas prioritering? Under åtta år presenterade de inte det förslag som nu verkar så angeläget. Efter tre och ett halvt år kommer de nu till oss. Vi gör omfattande insatser på arbetsmiljöområdet. Detta är häpnadsväckande, måste jag säga.

Som en kommentar till det ledamoten sa vill jag säga att arbetsgivaren givetvis har huvudansvaret för arbetsmiljöinsatserna. Det jag uttryckte var att detta ska ske i samverkan. Här har skyddsombuden en viktig roll. Det har också arbetstagarna och arbetsgivarna tillsammans.

Någonstans tror jag att vi måste ha en diskussion om var det brister. Man kan stänga arbetsplatser. Det finns sanktionsmöjligheter om det handlar om ännu värre saker. Varför används inte dessa möjligheter?

Det finns ett tydligt ansvar, men flera parter måste samverka; det kan vi aldrig komma ifrån.

Jag måste återvända till det jag sa tidigare: Det är förvånande att Socialdemokraterna inte införde det här själva.

Jag vet att man ser över den här frågan, och jag skulle tro att sanktionsavgifter på kvinnodominerade arbetsplatser kommer att innefattas. Sjuktalen är extremt höga. Därför behöver vi fler inspektioner – vi vet att de har effekt – och kanske också sanktionsavgifter. Vi får se.

Fru talman! Vi debatterar i dag arbetsmiljö. Det handlar ju ytterst om människors liv och hälsa. Det handlar om rätten att gå till jobbet men framför allt om rätten att komma hem igen.

För varje dödsolycka i arbetslivet finns ett namn, en människa och en familj. Det finns någon som inte kommer hem och någon vars barn, partner eller föräldrar får ett besked som aldrig går att ta tillbaka. Dödsolyckor är den yttersta konsekvensen av brister i arbetsmiljön, och ändå fortsätter de att ske.

Utvecklingen är djupt oroande. I flera branscher ser vi hur riskerna ökar. Dit kan vi räkna byggbranschen, transportbranschen och industrin men också andra sektorer där arbetsvillkoren har pressats under lång tid. Vi vet att många av dem som drabbas befinner sig längst ned i arbetsmarknadens hierarkier. Det handlar om visstidsanställda, migrantarbetare och personer utan stark ställning gentemot arbetsköparen.

Fru talman! Mot den bakgrunden räcker det inte att bara hänvisa till pågående arbete. Vänsterpartiet menar att situationen är så allvarlig att det krävs ett samlat nationellt grepp. Därför föreslår vi att en kriskommission tillsätts för att analysera dödsolyckorna i arbetslivet och ta fram konkreta åtgärder för att vända utvecklingen. En sådan kommission måste arbeta brett och förutsättningslöst. Den måste samla fackliga organisationer, arbetsgivare, forskare och berörda myndigheter. Den måste gå till botten med orsakerna: tidspress, underentreprenörsled, bristande kontroll och otydliga ansvarsförhållanden. Den måste också leverera förslag som gör skillnad – inte om tio år, utan nu. En nollvision utan handling är faktiskt inte värd namnet.

Fru talman! En av de viktigaste faktorerna för en säker arbetsmiljö är att det finns starka skyddsombud på arbetsplatserna. Skyddsombuden är arbetstagarnas röst i arbetsmiljöarbetet. De ser riskerna i vardagen och kan ofta agera innan olyckor sker. De utgör en motvikt till arbetsgivaren och säkerställer att arbetsmiljöarbetet inte bara blir en pappersprodukt.

I dag ser vi dock allvarliga brister. På många arbetsplatser saknas skyddsombud helt. På andra håll finns de men saknar tillräckliga förutsättningar att utföra sitt uppdrag. Vi ser också exempel på att arbetsgivare aktivt motarbetar skyddsombud eller kringgår systemet. Det är oacceptabelt.

Vänsterpartiet föreslår därför att de regionala skyddsombudens tillträdesrätt stärks. De måste kunna nå fler arbetsplatser, särskilt där facklig närvaro saknas. Det är ofta där riskerna är som störst.

Vi vill också se en lagstadgad rätt till utbildning för skyddsombud. Uppdraget är väldigt komplext och kräver kunskap om lagstiftning, riskbedömning och arbetsmiljöarbete. Det är inte rimligt att detta lämnas åt slumpen.

Dessutom behöver vi granska hur skyddskommittéerna fungerar i praktiken. I dag finns det tyvärr indikationer på att så kallade falska skyddskommittéer förekommer. I dessa fall uppfyller arbetsgivarna formellt kraven, men arbetstagarnas inflytande är i realiteten obefintligt. Det urholkar hela systemet.

Fru talman! Arbetslivskriminaliteten är ett växande problem som påverkar både arbetsmiljön och konkurrensen på arbetsmarknaden. Det handlar om företag som medvetet bryter mot regler, utnyttjar människor och pressar villkor till nivåer som ingen ska behöva acceptera. Det handlar om svartarbete, lönedumpning, osäkra anställningar och rena brott mot arbetsmiljölagstiftningen.

De som drabbas hårdast är oftast de som är mest utsatta, som jag sa tidigare, alltså migrantarbetare, personer med svag ställning på arbetsmarknaden och människor som saknar kunskap om sina rättigheter eller är rädda för att förlora sitt arbete. Samtidigt som detta sker slås seriösa företag ut av oseriösa aktörer som konkurrerar med sämre villkor. Detta är inte bara ett arbetsmarknadsproblem, utan det är ett systemhot.

Fru talman! Regeringen har tagit fram en nationell strategi mot arbetslivskriminalitet, och den innehåller flera viktiga komponenter. Det räcker dock inte att bara presentera en strategi. Den måste också genomföras, följas upp och utvärderas.

Vänsterpartiet anser därför att strategin ska bli föremål för en systematisk utvärdering. Vi måste veta vilka åtgärder som fungerar och vilka som inte gör det. Vi måste kunna justera politiken utifrån fakta – inte förhoppningar.

Dessutom behöver vi stärka verktygen i kampen mot arbetslivskriminalitet. Det handlar om bättre samordning mellan myndigheter, ökade resurser till tillsyn och skärpta sanktioner mot de företag som bryter mot reglerna. Det måste kosta att fuska. Därför yrkar jag bifall till reservation 13 i betänkandet.

Fru talman! När man bryter mot arbetsmiljöregler och människor skadas eller dör är det inte bara en olycka. Det är ofta ett resultat av medvetna beslut och av prioriteringar där produktion och vinst har gått före säkerhet. I de fallen måste samhället agera med full kraft. Arbetsmiljöbrott måste utredas effektivt och leda till kännbara konsekvenser.

I dag ser vi alltför ofta att ansvarsförhållandena är otydliga och att sanktionerna inte står i proportion till brottens allvar. Det riskerar att skapa en kultur av straffrihet. Vi behöver därför se över hur arbetsmiljöbrotten hanteras, från tillsyn till rättsprocess. Det ska vara tydligt vem som bär ansvar, och det ska få konsekvenser att bryta mot lagen.

Fru talman! Jag upplever att det finns en tydlig skiljelinje i den här debatten. På ena sidan finns de som ser arbetsmiljö som en kostnad – något som kan effektiviseras bort i konkurrensens namn. På andra sidan finns vi som ser arbetsmiljö som en grundläggande rättighet.

Vänsterpartiet tillhör den senare kategorin. Vi accepterar inte att människor skadas eller dör på jobbet, vi accepterar inte att oseriösa företag utnyttjar människor och snedvrider konkurrensen och vi accepterar inte ett system där skyddet för arbetstagare är beroende av arbetsköparens goda vilja.

Ett starkt arbetsmiljöarbete kräver politisk vilja, det kräver lagstiftning som fungerar i praktiken och det kräver att vi står upp för de människor som varje dag går till jobbet och bär upp vårt samhälle. Det minsta de kan kräva är att få komma hem igen.

Fru talman! Jag tackar Ciczie Weidby för anförandet.

Vänsterpartiet vill ha en lagstadgad arbetstidsförkortning. Inledningsvis vill man ha en utredning för att möjliggöra detta. Man pratar också om bibehållen lön. Jag har uppfattat att också Socialdemokraterna och Miljöpartiet är inne på samma linje, dock inte Centerpartiet, så det finns ingen enad opposition i denna fråga.

Enligt SKR:s beräkningar innebär en lagstadgad arbetstidsförkortning att 130 miljoner arbetstimmar försvinner och att rekryteringsbehovet blir 80 000 personer i offentlig sektor – detta i ett läge då SCB konstaterar att det behövs 50 procent fler vård- och omsorgsanställda till 2040.

När Vänsterpartiet också driver avskaffat karensavdrag till en kostnad på uppemot 24 miljarder kronor är frågan inte längre om politiken är välvillig. Vi vet att sjukskrivningarna ökar markant vid ett borttagande av karensavdraget. Frågan är om detta är ansvarsfullt. Svaret måste vara nej.

Kan Vänsterpartiet förklara hur man ska rekrytera 80 000 personer till en sektor som redan i dag har stora problem med bemanning och att fylla arbetspassen? Hur finansierar Vänsterpartiet de 24 miljarderna i nya sjuklönekostnader? Är det genom att höja skatten eller dra ned på välfärden? Hur tänker Vänsterpartiet?

Fru talman! Vi vet att när folk får återhämta sig mellan olika arbetspass mår de bättre, sjukskriver sig mindre och kan utföra sitt jobb bättre. Framför allt gäller det inom vården, och i Stockholm vittnar jättemånga sjuksköterskor om att de gör ett mycket bättre jobb och att patienterna är mer nöjda när de får möta personal som är utvilad, pigg och fräsch inför ett nytt arbetspass.

När det gäller arbetstidsförkortningen hade Saila en beräkning på hur mycket det skulle kosta. Ibland måste man väga gungor och karuseller mot varandra. Exempelvis är det redan nu jättesvårt att rekrytera undersköterskor, och det finns ett enormt behov av arbetskraft inom vård och omsorg. Det kan vara värt att nämna att vi redan nu har lagstadgad arbetstid. Jag är ganska övertygad om att man kommer att kunna rekrytera mer människor när man kan erbjuda dem en bättre arbetsmiljö. Det kan handla om att få mer inflytande över sitt jobb och schema. Det kan också handla om att jobba lite mindre och därigenom prestera bättre på jobbet.

Bättre arbetsmiljö genom förkortad arbetstid är mitt svar till Saila Quicklund.

Fru talman! Arbetstidsförkortning och karensavdrag är verkligen en arbetsmiljöfråga, och jag ska förklara varför. Det är också kärnan i detta. Ciczie Weidby och jag har jobbat länge med arbetsmiljöfrågor, och jag respekterar hennes kunnande. Det är därför jag vill diskutera detta med henne. Redan ansträngd personal ska alltså springa betydligt fortare för att man inte kan fylla passen med personal. Om man i det läget tar ut 80 000 personer, var är då hälsoaspekten för personalen?

Jag vet att det har gjorts lyckosamma försök, men det har visat sig att det inte fungerar i längden. Arbetstagarna har ofta offrat lunch och övriga raster för att få ihop arbetstiden. Det är helt orimligt. Jag tror inte på att använda detta som en hälsofaktor för att rekrytera fler.

Jag återkommer till mina frågor. Hur finansierar Vänsterpartiet kostnaden på 24 miljarder, som jag tror är lågt räknad? Det finns ingen finansiering i er budget för detta, även om man driver det. Det handlar om hälsofaktorn för redan hårt pressad personal och kompetensförsörjning. Kan man få in fler till vård och omsorg när man stressar dem ännu mer? Kanske kortsiktigt men inte i längden.

Fru talman! Allt hänger ihop. När man ska införa något nytt måste man ibland titta utanför boxen. Arbetspassen ser annorlunda ut, för när man har kortare arbetstid ser också schemat annorlunda ut. Man ska alltså inte stirra sig blind på hur det ser ut nu.

Saila trodde något, och jag som är från Jönköping vet att man tror i kyrkan. Det finns så många lyckade exempel på arbetstidsförkortning, och man har inte bara kunnat rekrytera mer personal utan också kunnat behålla personal. Särskilt inom vården är det ett problem att man inte lyckas hålla kvar den kompetens man redan har, men jag vet att det finns ett otal exempel på att man har lyckats med detta tack vare arbetstidsförkortningen.

Låt mig också säga något om karensen. Saila upplever att fler sjukskriver sig bara för att de kan göra det. Där jag har arbetat, i LO-yrken, har det aldrig varit så eftersom man inte lättvindigt sjukskriver sig och får mindre pengar. Jobbar man exempelvis på restaurang förlorar man allt på att vara hemma, och därför vill man gå till jobbet. Då är det bra om man inte förlorar lika mycket när man är sjuk.

Det är gungor och karuseller igen. Ja, det kostar lite, men vinsten är att vi har friska människor på jobbet. Det kommer därför att bli en vinst i slutändan.

Fru talman! Vi debatterar i dag betänkandet om arbetsmiljö. Arbetsmiljö angår oss alla och handlar ytterst om människors liv och hälsa, om trygghet på jobbet och om att ingen ska behöva riskera att skadas eller dö på sitt arbete eller vara rädd för att bli utsatt för våld, hot eller kränkande särbehandling.

För Kristdemokraterna är arbetsmiljöfrågorna också något som är värderingsdrivet. Arbetet är för många en viktig del av livet. Det ger både försörjning, gemenskap och mening, och det bidrar också till den personliga utvecklingen. Därför är det självklart att ingen människa ska behöva riskera sin hälsa eller sitt liv för att kunna försörja sig eller sin familj.

Fru talman! Trots ett utvecklat regelverk ser vi fortfarande alltför många allvarliga olyckor i arbetslivet. Varje dödsolycka är ett misslyckande och en tragedi för de inblandade och också något som är oacceptabelt i ett modernt arbetsliv i vårt land. Det är en bild som många arbetsgivare i Sverige delar.

Samtidigt finns dessvärre arbetsgivare som inte tar sitt arbetsmiljöansvar på allvar och som därmed missköter det. Byggsektorn och transportsektorn är exempel på områden där riskerna är höga både för olyckor och för att människor utnyttjas. Byggbranschen har länge haft stora problem med både säkerhet och fusk.

I detta sammanhang är det nödvändigt att tala klarspråk om arbetslivskriminaliteten. Många oseriösa aktörer bryter mot arbetsmiljöregler, skatteregler och arbetsrättsregler, utnyttjar människor, pressar löner och skapar direkt farliga arbetsförhållanden. Arbetslivskriminalitet är inte bara ekonomisk brottslighet utan också ett angrepp på människovärdet, på lag och ordning och på seriösa företag som gör rätt för sig.

Enligt Riksrevisionen är arbetslivskriminalitet ett växande samhällsproblem som beräknas kosta det offentliga många miljarder kronor årligen. Uppläggen är ofta komplexa och kan också ha kopplingar till organiserad brottslighet.

Regeringen uppmärksammar och prioriterar på bred front arbetet med att bekämpa arbetslivskriminalitet, vilket beskrevs i den senaste budgetpropositionen. Det gäller inte bara den fortsatta kraftiga satsning som görs på rättsväsendet för att bekämpa arbetslivskriminalitet utan också olika myndighetsuppdrag för att bland annat inventera stödbehovet hos människor som är utsatta för arbetskraftsexploatering.

Det handlar om myndighetssamverkan och det gemensamma arbetet för fler myndighetsgemensamma kontroller, som har resulterat i fler identifierade brott och betydande ekonomiska återkrav. Det måste mötas med samverkan. Vi har sett att det är när myndigheter byter information, bryter sekretessen och samverkar som de kan komma åt den brottsligheten. Det är också en del av det bredare ansvaret för ordning och trygghet i samhället, för ingen ska kunna bygga sin affärsmodell på att fuska, dumpa villkor eller utsätta människor för fara.

Fru talman! Mot denna bakgrund är det viktigt och riktigt att regeringen tillförde Arbetsmiljöverket ökade resurser under de tre åren 2025–2027, då man stegvis gjorde en nivåhöjning med totalt 100 miljoner, vilket ger myndigheten bättre möjligheter att bedriva tillsyn, analysera risker och förebygga olyckor i arbetslivet. Dessa betydande och uthålliga satsningar bidrar till en skärpt, mer träffsäker och effektiv tillsyn mot dödsolyckor och andra allvarliga arbetsmiljörisker.

En effektiv arbetsmiljötillsyn ska vara riskbaserad, kunskapsstyrd och finnas där behoven är störst. Detta gäller särskilt i branscher med hög olycksrisk och i miljöer där oseriösa aktörer utnyttjar arbetstagare och bryter mot regler.

Fru talman! Kristdemokraterna vill se en arbetsmiljöpolitik som stärker både arbetstagarnas trygghet och arbetsgivarnas ansvarstagande. Ett gott arbetsmiljöarbete börjar med nära ledarskap, tydliga roller och en kultur där både säkerhet och hälsa tas på allvar. Staten ska ange ramarna och följa upp, men det faktiska och viktiga arbetsmiljöarbetet sker på arbetsplatserna i vardagen.

Avslutningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motionsyrkanden.

Fru talman! Arbetsmiljö handlar om människors vardag på jobbet. Det handlar om att komma hem från jobbet utan skador, utan utmattning och med hälsan i behåll. Det handlar om att man ska hålla ett helt arbetsliv. Min och Centerpartiets utgångspunkt är tydlig: Arbetsmiljöarbetet måste vara förebyggande så att skador helt enkelt inte uppstår.

Vi har kommit långt i Sverige, där vi har ett mycket större skydd i dag än tidigare, men ibland agerar vi fortfarande för sent så att medarbetare blir sjukskrivna på grund av arbetsmiljön. Här behöver vi fortsätta att arbeta för att kunna förebygga risker. Även om allt kanske inte går att förebygga helt och hållet kan vi med en ökad riskmedvetenhet minska skadorna.

För att detta ska bli på riktigt behöver vi se till att vi har ett fungerande regelverk för både små och stora företag. De små företagen, som trots allt är i majoritet i Sverige, har inte alltid stora HR-avdelningar eller arbetsmiljöspecialister, utan där är det ofta företagaren själv som får hantera både verksamheten och regelverken. Då måste politiken också vara rimlig för små företag.

Centerpartiet tycker att regelverket behöver anpassas och bli lite flexiblare för de små företagen. Det måste vara lätt att göra rätt, inte svårt att förstå vad som gäller. Om reglerna blir krångliga riskerar vi att få motsatt effekt: mindre fokus på faktisk arbetsmiljö och mer fokus på administration. Här spelar våra myndigheter en avgörande roll.

Fru talman! Vi menar att Arbetsmiljöverket i större utsträckning bör arbeta stödjande och rådgivande. Självklart ska regler följas, men det måste också finnas ett tydligt fokus på att hjälpa arbetsgivare att göra rätt från första början. Ett förebyggande arbetssätt kräver inte bara kontroll utan också kunskap, dialog och tillgängligt stöd.

Fru talman! Arbetsmiljö skapas inte i lagböcker utan på arbetsplatser. Därför är samverkan helt avgörande. När arbetsgivare, arbetstagare och skyddsombud arbetar tillsammans kan trygga, hållbara och utvecklande arbetsplatser skapas. Det är i dialogen som problemen upptäcks och lösningar växer fram.

Vi kan inte tala om arbetsmiljö utan att tala om den psykiska hälsan. Stress, hög arbetsbelastning och brist på återhämtning är några av de största arbetsmiljöproblemen i Sverige. Det gäller inte minst inom vård, omsorg och andra kontaktyrken, men det finns på hela arbetsmarknaden. Vi behöver ta detta på allvar. Vi behöver arbetsplatser där människor inte slits ut utan där de kan arbeta ett helt yrkesliv.

Fru talman! Efter pandemin har distansarbetet ökat, och det är positivt för många människor och arbetsgivare. Däremot behöver vi se över arbetsmiljöansvaret så att det fungerar när medarbetare har flera arbetsplatser och delvis kan styra över sin egen arbetsmiljö hemma. Vi behöver också se över hur ansvaret för den psykosociala arbetsmiljön ser ut för de medarbetare som inte är på arbetsplatsen varje dag. Jag och Centerpartiet är helt övertygade om att distansarbete kommer att finnas kvar, och då gäller det att hitta otydligheterna och se till att det blir en helhet även där.

Fru talman! En annan sak som också är viktig för att vi ska hålla ett helt arbetsliv är möjligheten att byta arbetsplats och yrke under livet. Tack vare Centerpartiet genomfördes en reform under den förra mandatperioden som kallas för omställningsstudiestöd. Det är ett långt ord som innebär att människor har möjlighet att mitt i livet studera och stärka sin plats på arbetsmarknaden och till och med byta yrkesbana. Det är en otroligt viktig reform för det livslånga lärandet. Att byta yrke under livet är en stor del i arbetslivet, också för att man ska hålla. Omställningen skapar frihet för individen och ökar tillgången på kompetent personal för arbetsgivarna.

Sammanfattningsvis, fru talman, handlar Centerpartiets arbetsmiljöpolitik om något ganska enkelt: att förebygga i stället för att reparera, att göra det lätt att göra rätt, att se hela arbetsmarknaden – även de små företagen – och att ta både fysisk och psykisk arbetsmiljö på allvar. Det är så vi bygger ett hållbart arbetsliv för individen, för företagen och för Sverige.

Centerpartiet har tillit till alla människor. Vi har tillit till att både företag och arbetsplatser med rätt förutsättningar både kan och vill ta ansvar för en god arbetsmiljö.

Med det yrkar jag bifall till reservation nummer 6.

Fru talman! Det går inte att prata om arbetsmiljö utan att säga något om arbetslivskriminaliteten, så det är naturligt att arbetslivskriminaliteten behandlas i just det här motionsbetänkandet.

Arbetslivskriminalitet är egentligen inte något nytt fenomen. I industrialiseringens begynnelse var det som vi i dag skulle kalla arbetslivskriminalitet lagligt. Det var norm. Fusk med löner, orimliga och oreglerade arbetstider och slavarbete var saker som skedde och som det inte fanns särskilt mycket reglering mot. Den enskilde arbetaren, som kanske lämnat bondelivet och flyttat in till staden, var om inte rättslös så inte långt därifrån.

Fru talman! Det gör därför ont i en när man läser om fall som visar att människoexploatering sker än i dag, hela tiden. Man läser om människor som luras hit och sedan far illa i klorna på någon som bara tjänar pengar på dem. Man ser bilder på madrasser på golvet på någon restaurang, där människor har fått sova på sin arbetsplats.

Fru talman! Det här är inte en ordning som är acceptabel på svensk arbetsmarknad. Vi måste göra mer. Sanktionerna måste skärpas. Det ska inte löna sig att ägna sig åt arbetslivskriminalitet. Företag som upprepade gånger bryter mot lagar och regler ska mötas av stegrande sanktionsavgifter. Det systematiska fusket ska motas i grind.

Det är också uppenbart att Sverige behöver fler arbetsmiljöinspektörer och fler inspektioner. Arbetsmiljöverket kan göra mycket för att bekämpa arbetslivskriminaliteten, och fokus måste ligga på bristbranscher. Fler inspektioner måste till.

Vi socialdemokrater vill också se en svartlistning av företag som ägnar sig åt arbetslivskriminalitet. Det ska vara lätt att göra rätt och straffa sig att göra fel. Kommuner och företag som vill göra rätt för sig ska inte behöva lägga massor av tid på att se vilka företag det är som ägnar sig åt kriminell verksamhet. Det ska finnas ett ställe att gå till och ett register dit kommuner och företag kan vända sig – på engelska ibland kallat en onestop shop.

Fru talman! Jag har fått till mig exempel från arbetsplatser runt om i landet där det finns så många underentreprenörsled att det är svårt att räkna fram dem. Det har gått så långt i Sverige att arbetsgivare inte vet vilka som dör på deras arbetsplatser när den värsta olyckan är framme. Det är hårresande, och det är skrämmande.

I vårt grannland Norge, som i många delar anses vara ganska likt Sverige, har antalet underentreprenörsled begränsats till två. Något liknande efterfrågas av många här hemma, inte minst av fackförbunden. Det borde vara möjligt att göra här i Sverige också, tycker vi socialdemokrater.

Arbetslivskriminaliteten omsätter hundratals miljarder kronor varje år. Det är hisnande belopp. Det är uppenbart att mer kan göras, och det är uppenbart att mer måste göras. Det skulle vara möjligt att utöver stegrande sanktionsavgifter vid upprepad brottslighet också ha sanktionsavgifter kopplade till omsättningen i företagen. Det skulle förhoppningsvis innebära att även de så kallade stora drakarna på svensk arbetsmarknad skulle göra mer för att bekämpa arbetslivskriminaliteten.

Fru talman! Den svenska modellen som vi så ofta pratar om och hyllar i den här kammaren, på seminarier och i andra sammanhang slutar inte vid arbetslivskriminalitetens tröskel, utan den fortsätter där.

Parterna, arbetsgivare och fackförbund, behöver ta ett ännu större ansvar för arbetslivskriminaliteten. Arbetsgivare får inte se genom fingrarna med fusk. Det skadar inte bara svensk arbetsmarknad utan också konkurrensen inom det svenska näringslivet, för de som fuskar och begår brott skaffar sig fördelar som andra inte får.

Vi skulle också kunna göra mer i arbetet med att samköra register med hjälp av moderna hjälpmedel såsom AI. Mycket tid går åt till att människor, handläggare och andra, ska sitta och manuellt jämföra register med varandra. Med AI skulle vi med ganska små medel kunna samköra register och hitta fler som fuskar och ägnar sig åt kriminalitet.

Förr var det som i dag utgör arbetslivskriminalitet lagligt. I dag är också kampen i många delar densamma. Det är fortfarande människor som utnyttjas av arbetsgivare som utan skrupler utnyttjar folk för att göra sig en hacka. Det är inte väsensskilt från när arbetsgivare för hundra år sedan eller mer tog hit fattiga arbetare från andra länder för att konkurrera bort svenska arbetare. De fick bo i undermåliga bostäder, om de hade tur, och ibland kanske de misshandlades av arbetsgivaren.

Fackförbunden behöver fortsätta gå i bräschen för att bekämpa arbetslivskriminalitet genom att synliggöra och få bort de aktörer som utnyttjar andra människor och organisera människor på svenska arbetsplatser. Kunskapen om var arbetslivskriminaliteten finns i Sverige finns inom svenska fackförbund. Därför är fackens arbete och fackens kunskaper helt avgörande. Deras kunskaper och deras kännedom om svensk arbetsmarknad borde om inte annat vara helt avgörande för de myndigheter som ska bekämpa arbetslivskriminaliteten.

Fru talman! Det här är inte en enkel kamp. De ekonomiska intressena är stora och i många fall globala. Det kommer att dyka upp nya kriminella när vi lyckas knäcka de gamla. Därför är just samarbete, samverkan och organisering så viktigt bland både arbetstagare och arbetsgivare. Det är viktigt att vi gör allt vi kan för att stoppa arbetslivskriminaliteten – i alla fall vi som vill stoppa den.

Min förhoppning är att vi en dag ska slippa se bilder på tunna madrasser och människor som tvingas betala tillbaka i stort sett hela sin lön för att de står i skuld till en arbetsgivare. Men då måste mer göras. Kännbara straff, fler inspektioner, större ansvar för parterna, lättare att göra rätt och färre underentreprenörsled – kanske till och med max två – skulle ta en oss en bra bit på vägen mot den förhoppningen.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Adrian Magnusson, för ett väldigt bra och aktuellt anförande!

Kampen mot arbetslivskriminaliteten är jätteviktig, för den finns överallt i hela samhället. Hemma hos Adrian Magnussons partiledare, till exempel, anlitades olaglig arbetskraft som städade hennes hem. Så ska det inte få vara. Jag skyller inte på henne, men det ska inte få gå till på det viset.

Vi såg ett annat exempel i Göteborgs stad. Där anlitades 15 olagliga byggnadsarbetare, som fick jobb av staden i ett skyddsområde.

Min fråga till Adrian Magnusson är ganska kort och koncis. Hur ser Adrian Magnusson på beställaransvaret, och hur ser Adrian Magnusson på förslaget om tjänstemannaansvar?

Det är ju också så att i många kommuner och regioner har man inte kompetensen när det gäller upphandlingar. Vad behöver vi göra där? Behöver vi utbilda kommunerna, eller hur ska vi hantera den frågan?

Fru talman! Jag har noterat att Magnus Persson brukar gilla mina anföranden. Jag uppskattar det, måste jag ändå säga.

Jag tror att Magnus Persson har helt rätt i att vi behöver utbilda fler inom upphandling. Vi behöver se till att människor förstår upphandlingsreglerna och kan nyttja dem rätt.

Jag tror också att politiker runt om i landet behöver förstå upphandlingsreglerna bättre. Både jag och Magnus Persson har varit kommunpolitiker och är det kanske i någon mån fortfarande. Vi vet hur det kan vara när man ska fatta beslut om upphandling ute i kommunerna. Det är inte lätt, och därför tror jag att politiker runt om i landet behöver bättre utbildning om upphandling.

Jag tror att det är där man ska lägga ansvaret i första hand. Det kvittar om det skulle vara moderata kommunpolitiker, centerpartistiska kommunpolitiker, socialdemokratiska kommunpolitiker eller sverigedemokratiska kommunpolitiker. Om man beslutar om upphandlingar som inte följer de regler som man ska följa är det där ansvaret ska utkrävas, inte hos enskilda tjänstemän. Det är i alla fall min uppfattning. Jag anser att i en demokrati, som vi lever i, ska väljarna utkräva ansvar av politiker. Man ska inte som enskild tjänsteman känna att man kan bli uthängd för ett beslut. Det kan ibland vara beslut som fattas under vissa budgetförutsättningar och liknande av kommunpolitiker och regionpolitiker runt om i landet.

Jag anser att ansvaret i en demokrati i första hand vilar på de folkvalda, och de ska också ansvara hela vägen för de beslut som fattas.

Fru talman! Det ser inte ut så i alla små kommuner. Jag kan ta min egen kommun som exempel. När jag började i politiken var den kommunala upphandlaren socialdemokrat och satt även som vice ordförande i kommunstyrelsen. Så kan det se ut ibland, och det är ju ingen situation vi vill ha.

Innan vi avslutar den här debatten vill jag gärna lyfta upp en fråga som jag tycker är väldigt intressant, nämligen frågan om antal underentreprenörer. Adrian Magnusson nämner den norska modellen, och jag har träffat Veidekke och diskuterat den väldigt mycket. Jag tycker att det är en ganska bra modell. Där handlar det om huvudansvaret, och sedan kan det vara ytterligare hundra underentreprenörer under, men ansvaret ska ligga hos två underentreprenörer.

Är det detta Adrian Magnusson menar, eller menar Adrian Magnusson att det bara ska finnas två underentreprenörer per arbetsplats med totalansvar? Vi måste i diskussionen reda ut vad man från Socialdemokraternas sida menar när man säger underentreprenörsavtal. Som det till exempel ser ut på ett vägbygge i dag är det hundra underentreprenörer; varenda grävmaskinist är ju egen företagare. Jag vill ha ett förtydligande om hur Socialdemokraterna menar i den här frågan. Handlar det om huvudansvaret eller om antal underentreprenörer?

Fru talman! Jag känner inte till den politiska tillhörigheten hos alla upphandlingschefer runt om i landet, så jag tänker inte fördjupa mig i den diskussionen.

Bromölla är väldigt fint, och jag har varit där många gånger. Jag uppskattar att vara i Bromölla och hoppas att jag får åka dit snart igen.

När det gäller underentreprenörsleden tänkte jag säga att det handlar om två led. Man kan tänka sig att det ska vara en horisontell linje i stället för en vertikal, så som jag nu ritar i luften. Det är så vi tänker kring underentreprenörsled, att det är två bredvid varandra i stället för att det är en där uppe och långt nedanför hundra underentreprenörer – eller sjuttio, eller vad det kan vara. Det är så vi tänker kring underentreprenörsleden, alltså som två led.

Jag hoppas att det blev lite tydligare när jag nu försökte vifta här och synliggöra med min penna.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 april.)