Afrika

Fru talman! Vi debatterar nu utrikesutskottets betänkande 16 Afrika, som innehåller ungefär 40 motionsyrkanden från tre riksmöten.

Historiskt kan vi se hur tidiga civilisationer frodades i Afrika, mycket tack vare ett omfattande nät av handelsrutter som knöt människor samman och möjliggjorde ekonomisk tillväxt. Vi kan också se att det möjliggjorde för flera av dåtidens mest avancerade samhällen att ta form.

Fru talman! Det är inte bara historiskt utan även i dag som Afrika är betydelsefullt. Afrika är en oerhört viktig kontinent, och den blir inte mindre viktig med tiden. Tvärtom kommer det att krävas ett ännu större utrikespolitiskt engagemang i dessa frågor, inte minst när vi ser hur olika aktörer väljer att exploatera och köpa upp naturtillgångar eller vital infrastruktur på den afrikanska kontinenten. Här finns en enorm potential men också faror. Farorna gäller inte minst icke vänligt sinnade stater och aktörer som på ett hänsynslöst sätt tar för sig på bekostnad av främst de människor som bor i Afrika.

En annan fara är den religiösa och etniska extremism som längre präglat flera afrikanska länder och därmed underblåst samt skapat krig, interna slitningar och misär.

På den afrikanska kontinenten finner vi några av världens mest brutala islamistiska terrororganisationer: Islamiska staten, Boko Haram och al-Qaida men också grupper som Lord’s Resistance Army, en liten sekt som använder sig av hjärntvättade soldater – till stor del barn som sekten tidigare kidnappat.

Det bör vara ett prioriterat arbete att bistå de afrikanska länderna med hjälp i kampen mot den här formen av extremism och terror. Olika former av västerländskt stöd till utsatta minoriteter, kanske främst sekulära och kristna, är i många fall helt avgörande för att dessa grupper över huvud taget ska överleva i vissa områden.

Fru talman! Det finns flera sätt för Sverige, lilla Sverige, att hjälpa till för att få till en positiv utveckling som gynnar inte bara människor i andra länder utan även oss. Om det går bra där går det bra här. Och det handlar inte bara om pengar. Fred, goda relationer och en positiv ekonomisk utveckling kan skapas genom strukturella förändringar och genom att möjliggöra goda förhållanden. Det här är något vi alla bör sträva efter.

Ett område som vi sverigedemokrater återkommande lyfter fram är situationen på Afrikas horn.

Somalia har länge präglats av stridigheter mellan olika grupper. Samtidigt är Somalias offentliga förvaltning till följd av skumma partner och omfattande korruption långt ifrån en fungerande samarbetspartner, vilket såklart försvårar utvecklingsarbetet avsevärt. Vi kan heller inte påstå att läget har förbättrats särskilt mycket de senaste åren.

Det finns dock en tydlig ljuspunkt i sammanhanget, och det är naturligtvis Somaliland.

Somaliland är beläget i en av världens mest våldsamma regioner men har ändå präglats av fred och en positiv utveckling – trots att det inte erkänts som land av det internationella samfundet, vilket såklart försvårar dess möjligheter. Det uppfyller samtliga krav för att erkännas som ett självständigt land och har både välfungerande institutioner och en välfungerande demokrati – och det blir bara bättre. Somaliland skulle definitivt kunna fungera som föredöme för andra regioner runt om i världen som önskar mer självstyre.

Tack vare det fredliga läget i Somaliland finns det vidare möjligheter att såväl effektivisera det administrativa arbetet i Somalia som att flytta administration närmare dem som berörs.

Det är inte konstigt att den svenska ambassaden som arbetar med Somalia och Somaliland i dag ligger i Kenya. Givet säkerhetsläget är det svårt att jobba i Mogadishu, Somalias huvudstad. Men vi vet att Hargeysa, Somalilands huvudstad, är säkert. Där skulle inte vissa aktörer som i dag arbetar i Mogadishu behöva lägga mer än 50 procent av sin budget på säkerhet, som nu är fallet. Det behövs inte. Om vi placerar diplomater i Hargeysa kommer vi nära Somalia och kan främja en positiv utveckling i området.

Hargeysa präglas av förhållandevis goda kommunikationer, inte minst då Somaliland är regionalt ledande inom områden som telekommunikation och mobila pengar.

Vidare skulle en flytt bidra till att bryta den diplomatiska isolering vi ser i dag, som skadar utvecklingen i den här regionen och omöjliggör nya investeringar.

Genom upprättandet av en ambassad i Somaliland som även ansvarar för Somalia stärker vi landets legitimitet samtidigt som vi möjliggör nya investeringar. Etablerandet av nätverk och utökade samarbeten mellan svenska myndigheter och deras motsvarigheter i Somaliland skulle dessutom stärka förutsättningarna för tillväxt, stabilitet och en positiv utveckling i hela den här regionen.

Fru talman! Vi i Sverige bör ta vårt ansvar, och här har vi ett positivt exempel. Under förutsättning att Somaliland även på pränt inför religionsfrihet och gör det möjligt för folk att ha vilken tro de vill bör Sverige erkänna Somaliland som en självständig stat.

Avslutningsvis, fru talman: Fred, goda relationer och en positiv ekonomisk utveckling gynnar också Sverige. Det har jag sagt tidigare, och det säger jag igen. Det är också ett av de starkaste skälen till att vi måste vända blicken mot Afrika.

Jag vill av den anledningen yrka bifall till reservation 6, men jag står naturligtvis bakom även övriga SD-reservationer i betänkandet.

Frau talman! Afrika är en kontinent i snabb förändring, men utvecklingen och den ekonomiska tillväxten är långt ifrån entydig. I Afrika bor det ungefär 1 miljard människor i över 50 länder, och varje land har sin egen historia och sin egen unika situation.

En erfarenhet som präglar hela kontinenten är den koloniala historien, då imperialistiska europeiska stater stred om att kolonisera Afrika. Den dåtida kolonialismen har i dag på många sätt ersatts av en nykolonialism. Afrika är världens rikaste kontinent när det gäller naturtillgångar samtidigt som människorna som lever där tillhör de fattigaste i världen.

Orsaken till detta är att makten och kontrollen över naturresurserna fortfarande finns utanför Afrikas gränser. Stormakter och internationella företag blandar sig fortfarande i de afrikanska ländernas affärer, och detta har pågått ända sedan kolonialismen officiellt försvann.

Att länderna inte kontrollerar sina egna tillgångar försvårar den demokratiska utvecklingen, och detta måste ändras. Dessutom måste det införas krav på att företag har sjysta arbetsvillkor och betalar sjysta löner, i enlighet med environmental and human rights due diligence, och att världens länder inför land-för-land-rapportering så att skatter blir kvar i de länder där de hör hemma och kan bidra till välfärdsbygge.

Etiopien, Eritrea, Somalia och Djibouti på Afrikas horn är också drabbade av den koloniala historien. Lägg till auktoritära, våldsamma styren, utdragna krig och svältkatastrofer orsakade av extrem torka. Trots vissa demokratiska ljusglimtar pågår brott mot de mänskliga rättigheterna i samtliga länder. Krig och konflikter har även bidragit till att regeringarna inte klarar av att tillgodose befolkningens behov av hälso- och sjukvård, utbildning, bostäder eller rimlig levnadsnivå. En klar majoritet av människorna på Afrikas horn lever i fattigdom. Yttrandefriheten är kraftigt begränsad.

Vi i Sverige känner ju väl till journalisten Dawit Isaak, som suttit fängslad i Eritrea i snart 20 år utan tillgång till rättvis rättegång, egen advokat eller läkarvård. Han har inte heller fått träffa sin familj eller fått ta emot konsulärt stöd. Det är bra att vi i riksdagen tillkännagav för regeringen att en oberoende utredning om vad regeringen gjort i fallet ska tillsättas. Det är ett sätt att visa den eritreanska regimen att vi på intet sätt accepterar dess agerande när deras gäller Dawit Isaak.

Fru talman! Våld och trakasserier mot hbtqi-personer är vanligt. På Afrikas horn är homosexualitet förbjudet i samtliga länder. Somalia är ett av sex länder i världen där hbtqi-personer kan dömas till döden.

Kvinnor och barn drabbas hårdast av den utbredda fattigdomen och det auktoritära, patriarkala styret. Diskriminering och marginalisering på grund av kön är fortfarande mycket vanligt förekommande, liksom mäns våld mot kvinnor och flickor. Trots att ansträngningar görs på flera håll för att skydda flickor och kvinnor är förekomsten av våldtäkt och andra sexuella övergrepp utbredd. Fortfarande är kvinnlig könsstympning vanligt förekommande även om vissa framsteg har gjorts.

Pandemin har förstärkt denna allvarliga situation på Afrikas horn, och därför måste den rika världen se till att hela världen vaccineras. Många ställer upp med pengar till Covax, som är den organisation som ska se till att fattiga länder får både vaccin och stöd till distribution och vaccinering. Det räcker tyvärr inte då produktionen av vaccin är för liten och priset för högt. Därför måste patenten hävas under pandemin. Först då får vi upp produktionen och får dessutom ett lägre pris per dos.

Fru talman! Redan innan Etiopiens premiärminister Abiy fick Nobels fredspris stod landet inför en konflikt, som sedan briserade och ökade det mänskliga lidandet och skapade instabilitet i hela regionen. När den etiopiska regeringen med hänvisning till coronapandemin sköt upp de planerade val som skulle hållas i augusti till september 2020 valde delstatsstyret i Tigray att gå vidare med lokala val. Nu pågår ett inbördeskrig i området Tigray i norra Etiopien.

Omkring 2 000 människor har identifierats efter att ha dödats i massakrer i Tigray. Våldet mot civila i området har nått fruktansvärda nivåer, och hur många som faktiskt har dött är det ingen som vet. Den medicinska hjälporganisationen Läkare Utan Gränser har tidigare rapporterat att över 100 hälso- och sjukvårdsmottagningar har vandaliserats och förstörts.

Utöver detta används sexuellt våld som vapen. Kvinnor och flickor i Tigray vittnar om hemska övergrepp som begås. Amnesty International och Civil Rights Defenders har rapporterat om en explosion av sexuellt våld. Den etiopiska regeringen har hävdat att den militära operationen är strikt riktad mot Tigreanska folkets befrielsefront. Men det som sker är inte enbart strider mellan arméer, miliser och paramilitära grupper utan inkluderar även attacker mot den civila befolkningen där sexuellt våld används som vapen.

Med tanke på att Abiy har fått Nobels fredspris och att Etiopien länge varit en mottagare av svenskt bistånd har Sverige en viktig roll när det gäller att uppmärksamma det fruktansvärda sexuella våldet, som måste brytas.

Fru talman! Djibouti består till största delen av öken och saknar nästan helt naturtillgångar och odlingsbar mark. Landet är starkt beroende av bistånd. Inkomsterna från hamnen i huvudstaden är bland de viktigaste för landets ekonomi.

Det är inte bara handel och affärsverksamhet som lockas till Djibouti tack vare det strategiska läget. Ingen annanstans finns det så stor militär närvaro från andra länder som i Djibouti. Frankrike, USA, Japan, Italien och Kina har militärbaser i landet. Detta bidrar inte bara till ökad spänning mellan de militära stormakterna utan även till en militarisering av Afrikas horn.

Det viktigt att uppmärksamma vilka konsekvenser den höga utländska militära närvaron i landet får för militariseringen av den övriga kontinenten. Sverige bör därför verka för minskad militarisering av Afrikas horn. Härmed, fru talman, vill jag yrka bifall till reservation nummer 3.

I dag har jag fokuserat på kolonialismens arv och hur vi skulle kunna bryta det arvet, och jag har valt att lyfta vissa delar av Afrikas horn. Mer finns att läsa i Vänsterpartiets motioner om Nordafrika, Afrika söder om Sahara och Afrikas horn.

Som jag sa i inledningen är Afrika en kontinent med över 50 länder och över 1 miljard invånare. Det finns mycket att säga om Afrika och den snabba förändring som sker där – om människornas behov, drömmar och potential.

För Vänsterpartiet är demokrati och mänskliga rättigheter inte förhandlingsbara. Vi försvarar FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, där bland annat mötesfrihet, organisationsfrihet, religionsfrihet, strejkrätt, yttrandefrihet samt allmänna, fria och hemliga val framhålls som nödvändiga beståndsdelar i ett demokratiskt samhälle. Lika stor vikt läggs vid sociala framsteg och förbättrade levnadsvillkor. Det innebär att rätten till arbete, utbildning, bostad, vård, omsorg och kultur är nödvändig för ett människovärdigt liv och ett demokratiskt samhälle. Det är först när alla människor har möjlighet att bestämma över sina egna liv som verklig demokrati kan uppnås.

Fru talman! I år är det 60 år sedan FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld omkom i en flygolycka på väg till ett möte med president Tshombe i utbrytarrepubliken Katanga i det nyligen självständiga Kongo. Regelrätt krig pågick. Kongo ville ogärna gå miste om det mineralrika Katanga. Mötet skulle hållas strax söder om gränsen, i Nordrhodesia, som fortfarande var en brittisk koloni.

Kraschen i Ndola, där nio svenskar och ytterligare en handfull personer miste livet, utspelade sig i svallvågorna av den dekolonisationsprocess som pågick i Afrika. Hammarskjöld tolkade FN-stadgan som ett stöd för ländernas befolkningars rätt till självbestämmande. Det säger sig självt att det fanns stort motstånd bland de gamla kolonialmakterna.

Många i denna kammare är väl orienterade om Kongos kolonialhistoria och den rovdrift som den belgiske kung Leopold bedrev. På 1800-talet gjorde jakten på elfenben och gummi att lokalbefolkningen utsattes för slavarbete, misshandel, vedervärdiga stympningar och nedbrända byar. Kongos befolkning beräknas ha halverats under den aktuella perioden. Det är värt att notera att det var en svensk baptistmissionär, Edvard V. Sjöblom, som slog larm om övergreppen, väckte världsopinionens vrede och tvingade fram förändringar.

På Dag Hammarskjölds tid som FN:s generalsekreterare på 1950- och början av 1960-talet var det framför allt koppar- och uranfyndigheterna i Katanga som var fokus för de olika intressena. I dag är det mineraler som kobolt och olika jordartsmetaller som vi behöver till våra läsplattor, men även guld och diamanter. I spåren förslavas människor, stora som små, och kvinnor utsätts för grymt systematiskt sexuellt våld.

Fru talman! Det var en viktig symbolhandling att Nobels fredspris häromåret tilldelades doktor Denis Mukwege, som mitt i den miljön med risk för sitt eget liv reparerar kvinnor som fått sina underliv förstörda av övergreppen. Men varför betraktas han som så farlig att han har utsatts för flera mordförsök? Jo, han pekar på mekanismerna bakom våldet – vinstintressena bakom gruvdriften, korruptionen och cynismen hos makthavare men även hos oss, som blundar för konsekvenserna av våra materialistiska behov.

Likaväl som man numera kan svartlista diamanter vilkas ursprung kan spåras till konfliktområden borde vi markera tydligare mot handel med andra konfliktmineraler som utvinns och kommersialiseras utan respekt för vare sig människovärde, fackliga rättigheter eller hänsyn till naturen och miljön. Här behöver Sverige vara ett föregångsland.

Men, fru talman, varför talar jag så mycket om Kongo när de motioner som behandlas i dagens betänkande främst berör andra delar av Afrika?

Joseph Conrad beskrev Kongo som Afrikas svarta hjärta. Mycket av Kongos historia kan stå som symbol för andra delar av kontinenten, men definitivt utan kalkerpapper, för förtrycket kan ha tagit sig olika uttryck under olika kolonialmakter och dekolonisationsprocessen likaså. I den postkoloniala tiden har länderna också utvecklats olika.

Själv är jag mer hemmastadd i Östafrika med Uganda, Kenya och Tanzania efter att ha arbetat fyra år i Tanzania – jag har fortfarande dagliga kontakter där – pluggat swahili i Kenya och gjort flera besök i Vimmerbys vänort Mukono i Uganda.

Fru talman! I många afrikanska länder har demokratins utveckling varit minst sagt ryckig: ett steg framåt, två steg bakåt och sedan ett litet steg framåt igen.

Det finns de som menar att Sverige därför borde dra tillbaka biståndet till länder där mänskliga rättigheter som yttrandefrihet, mötesfrihet och journalistisk frihet kränks och där kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa ligger långt ned på dagordningen. Kristdemokraterna är dock av en annan uppfattning. Om en regering inskränker mänskliga fri- och rättigheter ska vi inte överge landets invånare. Det skulle exempelvis kunna innebära att grundläggande strukturer för hälso- och sjukvård och utbildning kollapsar. Det slår hårdare mot den lilla människan än mot makthavarna.

Tvärtom finns det desto större skäl att finnas kvar men i större utsträckning verka genom och stärka civilsamhället. Genom att bidra till att skola kyrkor, organisationer och fackförbund i demokratiskt arbete kan vi stödja utvecklingen i rätt riktning, och fler är rustade att ta plats när det demokratiska läget förbättras. I väntan på det bör vi i högre grad använda biståndet för att pressa länder där utvecklingen går åt fel håll.

Vi stöder principen om mer för mer. Även om man inte bör dra tillbaka biståndet måste Sverige vara tydligt i dialogen. Vi bör även, som professor Bo Rothstein påpekat, stötta nationerna i strukturer som motverkar korruption, som oberoende revisionsmyndigheter och så vidare.

Dessutom är det långt mer framgångsrikt och kostnadseffektivt att som PMU Interlife genom doktor Mukwege och hans medarbetare i Demokratiska republiken Kongo stärka kvinnors rättigheter genom lokala kyrkoledare. De finns på plats sedan länge. De har ett förtroende och en auktoritet i samhället, jämfört med en statlig organisation, som kommer inflygande utan någon direkt kontakt med lokalsamhället och lika snabbt lämnar området igen.

Fru talman! I en debatt om Afrika är det nödvändigt att också nämna den pågående krisen i Tigray. Rapporterna därifrån kan inte förbigås, med stora flyktingskaror med människor som har förlorat allt i flykten undan besinningslöst våld och fasansfulla sexuella övergrepp på kvinnor och flickor. I denna situation behövs diplomati för att lösa konflikten men också stora humanitära hjälpinsatser.

Fru talman! På stora delar av den afrikanska kontinenten pågår våldsamma strider mot islamistiska terrororganisationer och rebellgrupper. Islamiska staten, al-Qaida, Boko Haram och al-Shabab är alla verksamma i Afrika, och i många fall är det fråga om en kombination av etniska och religiösa konflikter.

Förutom i Egypten och Mali pågår konflikter i exempelvis Niger, Burkina Faso, Nigeria, Tchad, Kamerun och Somalia men även i Moçambique, vilket vi sett exempel på helt nyligen. I konflikterna har den extrema förföljelsen av kristna ökat. Nigeria är enligt Open Doors och Global Watch det land där det är allra farligast att vara kristen. al-Shabab har också gjort flera blodiga räder in på kenyanskt territorium, bland annat häromåret på en internatskola där alla elever som inte avsvor sig sin kristna tro avrättades. En al-Shabab-cell fanns för några år sedan planterad i Tanzania och gjorde attacker riktade mot polis och journalister för att destabilisera regimen men stoppades av tanzanisk militär.

Kristdemokraterna anser att EU både genom sitt biståndsarbete och sina militära insatser ska stödja de afrikanska länderna i kampen mot extremism och terror. Den extrema förföljelsen av kristna och de väpnade konflikterna och sönderfallet i Libyen visar att framtida militära EU-interventioner måste innehålla en långsiktig färdplan. De blodiga inbördeskrig som pågått i Libyen sedan 2014 måste få ett slut, och EU:s stöd med fokus på terrorbekämpning, migration och demokratisk utveckling är helt avgörande.

Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till Kristdemokraternas reservation 6 om religiös extremism.

Fru talman! I dag debatterar vi utrikesutskottets betänkande 16, som fokuserar på Västafrika, Sydafrika och Afrikas horn. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

Afrika är en oerhört mångfasetterad kontinent med 55 länder och över en 1 miljard invånare. Det är omöjligt att i en debatt täcka allt som finns där. Jag ska därför fokusera på den aktuella situationen i Afrikas horn.

När premiärminister Ahmed Abiy kom till makten 2018 var det i ett läge då landet stod inför en oerhört svår situation. Under EPRDF:s nära tre decennier långa styre skedde omfattande övergrepp mot mänskliga rättigheter. Stora delar av oppositionen var i exil, i Ogaden pågick massakrer och det var oroligheter mellan amhara och oromo, de största folkgrupperna. Dessutom var pressfriheten en av de sämsta i världen och yttrandefriheten likaså.

Därför blev många både i Etiopien och världen positivt överraskade när premiärministern bad om ursäkt för de övergrepp som skett och utlovade att landet skulle slå in på en demokratisk väg. Oppositionspartier som befann sig i exil välkomnades hem igen, tusentals politiker och journalister släpptes ut ur fängelse och försonings- och sanningskommissioner tillsattes.

Men processen har hela tiden varit skör, och efter att covid bröt ut i världen valde regeringen i Etiopien att skjuta upp de val som skulle hållits 2020 till i juni i år. Detta bidrog till att öka misstänksamheten mellan oppositionen och regeringen. Dessutom har oppositionen anklagat regeringen för att inte vara seriös i den nationella dialog som upprättades.

Man ska veta att EPRDF var en koalition av många etniskt baserade partier, varav det ledande var TPLF som kommer från regionen Tigray. De beslöt att i strid med den federala regeringens beslut hålla egna val på hösten 2020. Detta bidrog till att ytterligare öka spänningarna i landet. Till slut hamnade parterna i ett läge där TPLF inte erkände regeringen för att den inte var vald och där regeringen inte erkände TPLF för att de hade hållit illegitima val. Kort därefter, den 4 november, i skuggan av presidentvalet i USA, utbröt den väpnade konflikten i Tigray.

Kriget i Tigray, som andra ledamöter redan har nämnt, har fått förödande effekter och har ännu inte nått ett fredligt slut. Centralregeringen införde strikt censur när den militära invasionen inleddes, men trovärdiga rapporter från många olika håll har kommit om massakrer, utomrättsliga avrättningar, etnisk rensning och sexuellt våld i västra Tigray och förstörelse av sjukhus, hälsokliniker och andra viktiga institutioner.

Tiotusentals människor är på flykt. En del har tagit sig till Sudan, andra finns i läger i västra Tigray. Nu rapporteras också allt större svårigheter att få fram föda till de utsatta. Jordbruket, som redan tidigare var svårt ansatt, har fallit ihop, och nu hotar en svältkatastrof.

Till bilden hör också att eritreanska trupper invaderade Tigray i samband med invasionen. Att detta skedde i samförstånd med den etiopiska centralregeringen har knappast underlättat det fredsarbete som behövs.

De krigsbrott som har skett gällande utomrättsliga avrättningar, plundringar, sexuellt våld, etniska rensningar och så vidare måste det utkrävas ansvar för. Därför är det välkommet att Etiopien har sagt att de som begått sådana brott kommer att lagföras. Vi vill förstås att också Eritrea utlovar motsvarande.

Spänningar finns också i andra delar av Etiopien, en del med långa rötter. Situationen i Oromia, landets största provins, har inte fått internationell uppmärksamhet, men det står klart att regimens polisiära framfart har varit mycket brutal. Partier har förtryckts och ledande politiker fängslats i olika delar av landet. Rättegångarna mot dem har försenats eller skjutits upp gång på gång. Det är viktigt att dessa fångar får rättvisa rättegångar där åtalen prövas och att garantier skapas för att mänskliga rättigheter respekteras i framtiden.

Nyligen rapporterades att etniska amharer i regionen Wollega drabbats av en massaker med många offer. Under förra året uttryckte vår utrikesminister Ann Linde oro över attacker mot kristna ortodoxa. Det har också kommit uppgifter om att oromer i närliggande områden drabbats av svåra övergrepp. Dessa rapporter tycks bekräfta att spänningarna mellan landets olika folkgrupper blivit allt allvarligare.

Omvärlden måste kräva ett omedelbart och totalt vapenstillestånd i Tigray. Detta kräver också att den eritreanska inblandningen i Tigray verkligen upphör, som nu utlovats. Det bör ske under internationell övervakning. Grund måste läggas för en genuin och hållbar fred. Inget tyder på att detta kommer att ske utan aktivt stöd från Förenta nationerna, med stöd av andra internationella institutioner.

Omvärlden har också ett ansvar för att säkerställa att rättvisa skipas för de många etiopier som drabbats svårt av våldshandlingar och förtryck. De massakrer som begåtts i olika delar av Etiopien, ofta med etniska förtecken, bör utredas av oberoende internationella institutioner. Sanningen måste komma fram.

Att utkräva ansvar för vad som skett och samtidigt bygga fred är förstås en enorm utmaning. Det är inte minst därför Sveriges stöd är så viktigt. Vi förespråkar också att den nationella dialogen återupptas på en genuin grund.

Som jag tidigare nämnt kräver Sverige tillsammans med EU att Eritrea lämnar Tigray. Gällande situationen i Eritrea för övrigt är landet fortfarande en enpartistat utan yttrandefrihet och fungerande rättssystem. Det förekommer grova kränkningar av mänskliga rättigheter.

I Eritrea sitter fortfarande den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak fängslad sedan snart 20 år. Han fängslades tillsammans med andra journalister och oppositionella. Sverige måste medges tillträde till honom i enlighet med § 36 i Wienkonventionen, och vi vill förstås samfällt, alla i denna riksdag i detta land, att han omedelbart ska friges.

I utskottet är vi överens om att Sverige för övrigt, såväl som enskilt land som inom EU och FN, bör understödja en demokratisk utveckling, förstärka respekten för mänskliga rättigheter och medverka till uppbyggande av ett rättssamhälle i Eritrea.

Jag tänkte avsluta med att nämna en av de viktigaste tematiska frågorna för Afrikas utveckling, nämligen bekämpandet av korruption.

Jag är glad att vårt utskott och riksdagen tar den här frågan på största allvar. Det finns ett genuint engagemang i alla partier för att komma till rätta med det här oerhört omfattande hindret för utveckling tvärs över Afrika. Utan en god samhällsstyrning blir det svårare att bygga institutioner, utveckla demokratin och bekämpa fattigdomen. Som professor Bo Rothstein berättade i sin dragning för utskottet är avsaknaden av ett socialt kontrakt och bristande kvalitet i den offentliga förvaltningen stora delar av förklaringen.

Korruptionen är ett jättelikt problem tvärs över Afrika, men det finns undantag som till exempel Botswana. Där finns det tydliga demokratiska institutioner och ansvarsutkrävande av politikerna i val. Dessutom har politikerna i Botswana inte burit på arv av korruption. Det gör att utvecklingen i Botswana har varit god utifrån både MR och tillväxt.

Svenskt utvecklingssamarbete och dialog med afrikanska länder ska alltid ha ett klart fokus på att bygga ett fungerande, demokratiskt, fritt och öppet samhälle. I ett sådant samhälle måste korruption alltid bekämpas.

Nu har jag nämnt några delar av betänkandet. Jag vill tacka alla ledamöter i utskottet för ett konstruktivt arbete och ett genuint engagemang för denna mångfasetterade kontinent.

Fru talman! Afrika är en stor kontinent som inte riktigt går att beskriva som ett Afrika. Afrika består av 55 individuella länder med olika förutsättningar, varför vi valt att lyfta våra synpunkter i ett särskilt yttrande.

Samtidigt är det viktigt att beskriva hur pandemin har drabbat just denna kontinent extra hårt. På lite drygt en vecka stängdes världen ned, vilket fick förödande konsekvenser för många miljoner människor i Afrika. För att ge ett talande exempel kunde vi se hur en stor del av Etiopiens intäkter helt försvann på grund av att exporten av exempelvis blommor och grönsaker totalt dog med nedstängningarna. Detta ledde till att många förlorade sina jobb, sina inkomster och därigenom många av sina friheter.

De senaste decennierna har stora framsteg vad gäller global hälsa gjorts, men i pandemins spår utmanas flera av dessa framsteg. Exempelvis ställs livsviktiga vaccinationsprogram på paus när sjukvården lägger all kraft på covid-19. Det är mycket oroande, och det är viktigt att snabbt få igång vaccinationsprogram igen för att inte nya hälsokriser ska uppstå.

Samtidigt som vi kan konstatera att det är viktigt att vaccin mot covid-19 når fram är det viktigt att förtydliga att det är de ekonomiska effekterna som slår allra hårdast mot de mest utsatta i Afrika. För många är det inte ett alternativ att stanna hemma om man haft turen att ha kvar sitt arbete. Många lever från dag till dag och har inte möjlighet att undvika smitta genom att inte lämna hemmet. Det är alarmerande att det är den ekonomiska nedgången som oroar mest och får störst konsekvenser.

Fru talman! Ökad fattigdom i pandemins spår riskerar att leda till allvarliga konsekvenser. Exempelvis ser vi att antalet barnäktenskap ökar när familjer helt enkelt inte har råd att försörja sina barn längre. FN beräknar att cirka 13 miljoner flickor kommer att giftas bort mellan 2020 och 2030 som en direkt följd av covid-19.

Det är viktigt, tror jag, att vara ödmjuk inför hur mycket turen spelar roll i utformningen av ens liv. Jag hade turen att födas i USA och växa upp i Sverige. Det är två länder där mitt värde som människa aldrig har ifrågasatts och där mina föräldrar aldrig har behövt ställas inför beslutet att behålla mig eller ha mat på bordet. Jag har haft det bättre än de flesta flickor och kvinnor i världen, vilket bland annat har gett mig möjligheten att stå och prata om detta här i dag. Det förpliktigar, tycker jag.

Mer behöver göras för att garantera flickors och kvinnors rättigheter, och det oroar mig något enormt att pandemin har en så stor påverkan på kvinnors situation världen över. Bara tidigare i dag fick vi information i utrikesutskottet om att det är kvinnorna som får det allra svårast i spåren av pandemin. I de västra och centrala delarna av Afrika gifts högst andel flickor bort, ungefär fyra av tio.

De senaste tio åren har vi dock sett framgångar på detta område. Bland annat har antalet barnäktenskap minskat med en tredjedel i Etiopien. Men på grund av pandemin går nu utvecklingen åt fel håll.

Vi kan även se att det könsrelaterade våldet ökar, att könsstympningarna ökar och att tillgången till preventivmedel minskar. I Uganda och Sydsudan rapporteras det om en ökning av våld mot kvinnor i hemmet, och i Zimbabwe har det könsrelaterade våldet ökat med 100 procent.

Fru talman! Ekonomisk press leder till desperata överlevnadsåtgärder som prostitution, barnarbete eller barnäktenskap. Kvinnors kroppar förvandlas till handelsvaror. Det blir därför tydligt för mig att prio ett måste vara att få igång ekonomin igen. Ökad tillväxt är vägen ur fattigdom och förtryck med positiva följder i alla led. Det har vi kunnat se de senaste 22 åren då extremfattigdomen har minskat successivt. Tyvärr tog den utvecklingen stopp 2020, och extremfattigdomen ökade igen för första gången på 22 år.

Världsbanken har beräknat att cirka 150 miljoner människor globalt kan komma att falla under fattigdomsgränsen. I Afrika finns det risk att antalet människor i extremfattigdom ökar med 40 miljoner kommande år. Det är fullkomligt ohållbart och en utveckling som inte tar stopp med pandemins slut. Det är därför viktigare än någonsin att resultatorienteringen i biståndspolitiken prioriteras högre. Världens rikaste länder har ett ansvar att bistå världens fattigaste länder med resurser och kunskap, men detta måste präglas av en stark resultatorientering som genomsyrar alla led.

Det är inte bistånd som driver utveckling, utan det är ekonomisk tillväxt som utgör den viktigaste kraften för att skapa hållbart välstånd. Och tillväxten drivs av människor som förverkligar sina drömmar och som får möjlighet att bygga sig ett bättre liv och därigenom hjälpa andra. Det är enskilda människor som med sina drömmar och idéer gör världen bättre.

Afrika står inför enorma utmaningar många år framöver, och just därför måste vi ta ett större ansvar för det bistånd Sverige står för. I en tid då det talas om förlorade år eller till och med decennier måste det svenska biståndet göra skillnad, och gör det inte det måste vi våga tänka om.

Forskning visar att den ekonomiska tillväxten till ytterst liten del är biståndets förtjänst. Därför är åtgärder för att främja ekonomisk tillväxt, internationell handel och förbättrat företagsklimat helt avgörande för att nå biståndspolitikens mål att utrota fattigdom och förtryck.

Fru talman! Inga svenska skattemedel ska försvinna i korruption eller hamna i fickorna på odemokratiska ledare som inte respekterar rättsstatens principer, demokrati eller mänskliga rättigheter. För att säkerställa att svenskt bistånd faktiskt leder till resultat och för att säkerställa att svenskt bistånd inte försvinner i korruption behövs en ambitionshöjning vad gäller kontroll och uppföljning av biståndet. Det ligger i Sveriges, svenska skattebetalares och mottagarländernas intresse att inga svenska biståndskronor försvinner i korruption.

Kriser förpliktigar när det gäller att ifrågasätta gamla strukturer och sanningar. Målet med utvecklingsbiståndet måste vara att det en dag inte kommer att behövas. Det kan låta hårt, men för mig betyder det raka motsatsen, för i grunden måste det handla om på vilket sätt biståndet gör mest nytta. Har man inte det för ögonen är det väldigt lätt att trampa fel.

Biståndspolitikens mål ska vara att utrota fattigdom och förtryck. Men att arbeta för detta utan en vision om att biståndet en dag inte kommer att behövas är oärligt. Att önska fred på jorden utan att aktivt jobba för det är att bara drömma.

Fru talman! Jag må vara ung och kanske en gnutta naiv, men visionen om en bättre värld tror jag att de flesta av oss delar. Jag och Moderaterna vill att vi tar steget och uttalar det vi en dag hoppas uppnå med Sveriges engagemang i världen.

Fru talman! Vi har alla drabbats av pandemin, och många av oss har förlorat en eller flera nära och kära, blivit av med jobbet eller sett våra livsverk gå i konkurs. Barn och ungdomar mår psykiskt dåligt av att inte få gå till skolan och träffa sina vänner som vanligt.

Detta gäller i ännu större utsträckning människor i fattiga länder. Många i Afrika har blivit av med sina inkomstmöjligheter, migrantarbetare kan inte längre skicka hem pengar till sina familjer och miljontals barn får inte gå till skolan.

Isoleringen har lett till ökat manligt våld, även sexuellt, mot kvinnor. Fler flickor blir bortgifta och könsstympade i takt med att fattigdomen ökar. Allt fler journalister och människorättsaktivister har fängslats. Detta lyfte Helena Antoni i sitt anförande.

Med anledning av den här utvecklingen har vi i Vänsterpartiet budgeterat för ett extra coronabistånd på 1 miljard för att bland annat hjälpa Afrika att komma igång igen.

Moderaterna har valt en helt annan linje. De har mitt under en pandemi valt att minska biståndet till 0,7 procent av bni. Nästan 16 miljarder kronor i minskning ska enligt Moderaternas trolleritrick ge mer och bättre bistånd.

Om jag skulle ta en bil från Biskopsgården till Stockholm måste jag först tanka den för 500 kronor. Jag skulle såklart hellre lägga 350 spänn, men då skulle jag bara komma till Norrköping – även om det skulle vara trevligt att besöka Arbetets museum där.

Det svenska biståndet värderas av OECD-Dac som top-notch i världen. Min fråga till Helena Antoni är vad som ska tas bort från biståndet. Är det stödet till hbtqi-aktivister i Afrika? Är det biståndet till mödrahälsovård? Eller är det stödet till kvinnor som utsätts för sexuellt våld på Afrikas horn? Är det barns utbildning som det ska skäras ned på? Vad, Helena Antoni, är det som ska tas från världens mest fattiga och utsatta?

Fru talman! Tack för frågan, ledamoten Posio!

Låt mig börja med att säga några ord om mitt engagemang i frågorna. Jag tror att det förenar mig och ledamoten. Det jag sa i mitt anförande kan inte annat än tolkas som att jag verkligen brinner för dessa frågor. Det gör även mitt parti. Det handlar mer om hur man väljer att angripa det.

Moderaterna ser att vi har stora problem även här i Sverige. Och politik handlar om att prioritera. Det handlar inte om att ta en del av biståndet och flytta det någon annanstans, utan det handlar om prioriteringar, om var vi vill lägga pengarna. Vi ser att det finns ett stort gap i svensk biståndspolitik som inte handlar om kontroll och uppföljning. Där skulle det vara möjligt att göra ett mycket bättre arbete.

Fru talman! Tack, Helena Antoni, för försöket att dupera dem som lyssnar på debatten, för försöket att ta sig till Stockholm utan att tanka bilen tillräckligt!

Politik handlar som sagt om att prioritera. Jag prioriterar en jämlik, jämställd värld på ekologisk grund som går att leva på även för kommande generationer. Därför behövs bland annat ett starkt solidariskt bistånd.

Moderaterna prioriterar skattesänkningar för redan välbesuttna, som dessutom ska ha bidrag till att få poolen rengjord och Armaniskjortan tvättad och struken. För att kunna ge mer till dessa människor som redan mycket har väljer Moderaterna alltså att ta från världens allra fattigaste. Låt mig påminna om att världens 22 rikaste män äger mer än alla kvinnor i Afrika gör, som om dessa 22 män arbetat mer än alla dessa kvinnor.

Behoven i Afrika är så skriande att det inte räcker med bistånd, utan mer måste till. Det är fortfarande multinationella företag som gör vinst på Afrikas naturresurser medan människor utnyttjas skrupellöst exempelvis i gruvor.

Human rights and environmental due diligence är ett verktyg för att se till att företag erbjuder sjysta arbetsvillkor och löner. Det om något skulle ta människor ur fattigdom. Jag undrar hur Helena Antoni ställer sig till det.

Ett annat problem för länderna i Afrika är att de multinationella företagen smiter från skatterna. Det försvinner mer i skatteflykt än som ges i bistånd. Det är skatter som behövs för att bygga upp en välfärd som även de multinationella bolagen skulle ha nytta av. En stark välfärd ger välutbildad och frisk befolkning som kan utveckla företagen till att bli än mer bärkraftiga. Det är inget hittepå, utan forskning visar att jämlika samhällen leder till god samhällsutveckling på alla arenor. Det finns ett verktyg för att komma till rätta med skatteflykten, och det kallas land-för-land-rapportering. Jag undrar hur Helena Antoni ställer sig till det, fru talman.

Fru talman! Vad gäller skatteflykt tror jag att jag och Yasmine Posio är överens. Detsamma gäller korruption överlag. Inga svenska skattemedel ska försvinna genom korruption. Som en tidigare ledamot lyfte upp i talarstolen tror jag att vi alla är överens om det. Skattemedel ska inte hamna i fickorna på odemokratiska ledare som inte respekterar rättsstatens principer, demokrati eller mänskliga rättigheter. Jag tror att det ligger i allas intresse, såväl Sveriges som svenska skattebetalares och mottagarländers.

Jag tror också att det är viktigt att ha i åtanke att coronapandemin kommer att påverka världen och inte minst Afrika under många år framöver. Vi ser att extremfattigdom växer för första gången på 22 år, vilket jag lyfte upp i mitt anförande. Men med vår biståndspolitik är Sverige fortfarande en av de största givarna i världen. Jag tror att ledamoten har missuppfattat det här lite. Hon får det nämligen att låta som att Moderaterna vill kapa biståndet vid knäna. Det är inte ens i närheten av det. Sverige skulle fortfarande vara en av de största biståndsgivarna i världen.

Fru talman! Jag vill ta tillfället i akt att i debatten föra fram ett lite vidare perspektiv på utvecklingen i Afrika söder om Sahara, helt i linje med Centerpartiets särskilda yttrande i betänkandet.

Det låter sig självklart inte göras att i ett anförande på åtta minuter adressera läget i varje land på den afrikanska kontinenten. Men jag vill ändå försöka ta upp en del av de stora utmaningar som vi ser går igen i land efter land i olika grad på den afrikanska kontinenten söder om Sahara.

Det handlar först och främst om kampen mot fattigdom, om kampen mot hunger. Det handlar om strävan efter att skapa fria, demokratiska och jämställda samhällen. Det handlar om kampen mot korruptionen, som förruttnar samhället från insidan, och om kampen för fungerande rättsstater som ser till att samhällskroppen fortsätter att vara frisk. Det handlar om klimatförändringarnas negativa effekter för de redan mest utsatta och om strävan efter en hållbar utveckling för alla de hundratals miljoner unga människor som på den afrikanska kontinenten kämpar för och kräver en bättre framtid för sig och sina barn. Om det vill jag tala i kväll.

Fru talman! Jag vill inleda med att tala om Sveriges och EU:s roll i att tillsammans med afrikanska stater, afrikanska människor, afrikanska civilsamhällesorganisationer, religiösa samfund och andra aktörer i partnerskap lösa de här utmaningarna. Om det är något jag tror på är det att vi behöver blicka framåt och ändra en del saker i hur vi från svenskt och europeiskt håll förhåller oss till den afrikanska kontinenten. Vi blir alldeles för ofta fast i ett von oben-perspektiv och har svårt att verkligen se oss själva som jämställda partner. Ibland blir vi också lite för nervösa för det här och plockar inte med oss de värderingar som har byggt Sverige och Europa fritt och starkt in i det här partnerskapet för utveckling.

Fru talman! Inte minst är vi inte de enda som vill ha ett aktivt och dynamiskt förhållande med länderna i Afrika söder om Sahara. Det är inte så att Europa och Sverige kan luta sig tillbaka och tänka att andra inte kommer att försöka påverka utvecklingen på den afrikanska kontinenten och i en helt annan riktning än vi vill. Jag talar såklart främst om Kina och Kinas investeringar och försök att styra utvecklingen i afrikanska stater i en icke-demokratisk riktning. Jag talar om de kinesiska försöken att tillskansa sig makt över central infrastruktur, värdefulla naturtillgångar och förutsättningarna för en hållbar och framgångsrik utveckling. Vi har inte lyxen att tro att vi inte har en systemkonkurrens gentemot auktoritära stater som Kina, som vill sprida sina samhällsmodeller, när vi engagerar oss i partnerskap med afrikanska stater.

Fru talman! Jag tror att det finns två vägar som vi kan gå här. Vi kan säga att kineserna vinner. Vi kan säga att auktoritära stater vinner. Vi kan säga att krafter som det kinesiska kommunistpartiet får vrida utvecklingen i fel riktning. Eller så kan vi ta en allvarlig och nykter fundering på vilket Afrika vi vill se inom en generation. Vill vi se länder där fler människor har lyfts ur fattigdom och som med tillförsikt kan se på framtiden och se en bättre framtid för sig och sina barn? Vill vi se ett pärlband av demokratiska vänstater som tillsammans hjälper till att balansera de auktoritära krafterna, och vill vi se en afrikansk kontinent där utvecklingen faktiskt har varit just hållbar såväl socialt som ekologiskt och ekonomiskt?

För min del, fru talman, tror jag inte bara att det är det rätta utan faktiskt också det smarta att försöka göra allt vi kan för att Sverige och Europa ska bidra till det senare scenariot. Då måste vi också kunna samla oss från europeisk sida. Vi måste kunna vara ganska tydliga med vilket håll vi vill åt, och vi måste fundera på vad vi har att erbjuda för att hjälpa till att lösa de här utmaningarna. Och det måste ske i ett verkligt jämställt partnerskap. Annars kommer man att välja andra partner att försöka utvecklas tillsammans med.

Fru talman! Några av de saker som jag tror är allra viktigast handlar, som jag redan har varit inne på, om vikten av att främja en demokratisk utveckling i Afrika. Det gäller inte bara partisystem, fria och rättvisa val utan också allt det andra som en demokrati faktiskt innebär: möjligheten att organisera sig för att kräva sina rättigheter, möjligheten att uttrycka sig fritt och att granska makthavare och möjligheten att bygga upp ett civilsamhälle som står starkt. Det handlar om en rättsstat som är fri från korruption och om att se till att man kan kräva sin rätt och att man kan lösa tvister utan att behöva gå till stamhövdingar eller en informell rättsordning. Allt det här tar vi för givet i en demokratisk rättsstat, men det är fortfarande i sin linda i alltför många länder. Vi kan inte räkna med att det kommer av sig självt. Jag tror att Sverige och EU behöver fokusera på detta i sitt utvecklingsbistånd och fundera på hur man på alla sätt kan bidra till en sådan utveckling.

Fru talman! Afrika kommer att uppleva en urbaniseringstakt som är snabbare än vad som skett någon gång tidigare i världshistorien. Under de närmaste 25 åren väntas en halv miljard människor flytta i Afrika på jakt efter alternativa och hållbara försörjningsmöjligheter. Detta är på alla sätt och vis en jätteutmaning.

Sverige behöver fundera över hur vi kan bidra till att dessa försörjningsmöjligheter uppkommer och att människor står rustade att söka dem. Vägen till ett bättre liv behöver inte bara gå via en urbanisering eller ett slumområde där man riskerar att fastna i utsatthet. Vi behöver inse att före pandemin fanns ungefär tre fjärdedelar av de fattiga på landsbygden. Majoriteten är kvinnor, och majoriteten försörjer sig på jordbruk.

Fru talman! Sverige och andra europeiska länder har nycklarna till hur man kan lyfta sig från fattiga jordbrukssamhällen till moderna ekonomier och stater. Vi behöver bidra till att detta sker även på den afrikanska kontinenten. Utmaningen är att det inte sker på hundra år; det sker inom en generation. Vi måste då vara mer inriktade på att nå de allra fattigaste som behöver hjälpen och stödet allra mest.

Man måste också få en hållbar energiproduktion, elektrifiering och klimatpassning, både genom att se till att inte fastna i ett oljeberoende och att de allra mest utsatta inte behöver bära bördan av ett försämrat klimat.

Fru talman! Jag vill säga något om effekterna av covidpandemin. Den har förvärrat alla dessa utmaningar. Risken är att vi har tappat tio års utvecklingsresultat under ett år av pandemi. Det är också viktigt att inse att fler förmodligen har dött på grund av effekterna av lockdowns och att man inte kan gå till skolan eller till arbetet. Folk tappar sin försörjning och kan inte mätta sig själva och sina barn.

Sist men inte minst vill jag, fru talman, efter att jag har lagt ut de stora perspektiven passa på att likt Olle Thorell uttrycka vår önskan att se Dawit Isaak befrias så snart som möjligt. Jag vill också återigen uttrycka Centerpartiets stöd för det västsahariska folket och fördöma Marockos brutala repression och försök att tysta de sista kritiska rösterna inifrån det ockuperade Västsahara. Ockupationen behöver upphöra. Jag är säker på att andra kollegor kommer att återkomma till detta senare i debatten.

Med detta vill jag hänvisa till vårt särskilda yttrande i betänkandet.

Fru talman! Jag vill tacka dem som har deltagit i denna viktiga debatt.

Jag hade en gång en vattenpolotränare som vid ett tillfälle sa att alla mynt har två sidor. Kanske har någon här hört detta förut. Han sa också att alla mynt har två sidor och en kant. Det har jag kommit ihåg sedan dess.

Fru talman! Det kan låta lite grann i den här debatten som att man bara ser ena sidan av myntet, och det låter kanske ofta så när vi talar om kontinenten Afrika. Vi talar bara om elände, misär och problem. Det är lätt att det blir så i en politisk debatt eftersom politik ju finns till för att lösa problem. Men om man ska lyckas lösa problem måste man se båda sidor av myntet; man måste se de möjligheter som finns.

Fru talman! I en debatt som denna går det inte att fånga alla nyanser. Det är omöjligt. Vi talar om över 50 olika länder och 1 miljard människor. Det är inte bara 1 miljard människor, utan det är 1 miljard individer med nyanser, olika liv, livschanser och framtid. Man har olika bagage. Det är omöjligt att fånga alla nyanser, men jag tycker att vi ska försöka fånga så mycket som möjligt. Vi måste se båda sidor av myntet, och kanske också kanten.

Fru talman! Det är människor som underifrån bygger samhällen, länder och hela kontinenter. För att förstå en kontinent och kunna lyfta den – i detta fall Afrika – måste man också lyfta människor. Men det är värt att nämna en del av de mycket allvarliga problem som finns på kontinenten Afrika. Det går som sagt inte att ta upp allt.

Det handlar om en kontinent som har sargats av krig, auktoritära styren och kolonialism, och den fortsätter att sargas av många av dessa saker, såsom antidemokratiska rörelser, religiös sekterism, folkmord och terrororganisationer. Tidigare har vi talat om hur hbtqi-personer förtrycks i vissa länder och vissa samhällen. Vi har också talat om kvinnors rättigheter och hur kvinnor kvävs eller inte får ta del av sina rättigheter. Det finns enskilda länder, regioner och samhällen som exempel på detta.

Fru talman! Vi har inte talat lika mycket om den andra sidan av myntet. Det finns en del av berättelsen om den afrikanska kontinenten som inte kommer fram så mycket i debatten. Vi har inte talat om hur man i år – det var alldeles nyss – i Burkina Faso blev klar med en studie med 450 barn i åldrarna 5–17 månader. Där fick man för första gången fram ett effektivt och billigt enkelt och lättproducerat vaccin mot malaria. Det är en sjukdom som drabbar hundratals miljoner människor. Varje år mister 400 000 människor livet. I år har vi kanske hittat en lösning på malariafrågan, som såklart också drabbar väldigt många människor i Afrika.

Fru talman! Förra året blev sjukdomen polio utrotad på kontinenten Afrika. Hela tiden tas nya tekniker för odling fram, som kan parera allvarlig torka som delvis kommer av klimatförändringarna, och dessa gör att människor kan få mat på bordet. Det här gör också att hela samhällen kan utvecklas, vilka annars hade legat väldigt illa till.

Det finns en snabbt växande medelklass. År 2030 kommer nästan 200 miljoner människor att vara höginkomsttagare. Allt fler har tillgång till internet och sådant som vi för ett antal år sedan absolut inte trodde skulle förekomma i den här delen av världen. Träd planteras som aldrig förr. Noshörningarna, som tidigare var utrotningshotade, ser ut att klara sig. Det händer alltså även mycket som är bra.

Det här är viktigt, fru talman, för om man inte ser det hoppfulla och att den positiva utvecklingen kan leda oss in i framtiden är det svårt, tror jag, att hitta bra lösningar.

Jag tycker att det dubbelsidiga som finns i alla människor, alla länder och alla kontinenter tar sig uttryck i konkreta saker, och jag vill ta upp några exempel. Tidigare har det talats om Somalia. Det är ett av sex länder i världen där man kan få dödsstraff om man är hbtqi-person. Landet är sargat av krig, maktmissbruk och illa utformat bistånd, men det är också ett land som har mycket stora möjligheter om man bara fick till liberala reformer. Det handlar om reformer för demokrati och marknadsekonomi. Det här är ett land med väldigt stor kraft.

Fru talman! Det har också talats om Etiopien. Det är ett land där man måste få till fred och ekonomisk utveckling. Där finns en möjlighet att ordentligt börja respektera mänskliga rättigheter och de reformer som började införas. Det här är ett land som har visat framfötterna genom att göra reformer. De reformer som har gjorts för att öka respekten för mänskliga rättigheter måste man hålla fast vid, höja upp och göra mer av.

Vi måste stoppa kriget. Vi måste ha fred. Vi måste ha ekonomisk utveckling. Men det finns också ljuspunkter, och dem måste vi hålla fast vid.

Fru talman! Jag vill komma tillbaka till det här med bistånd, som har lyfts fram av flera tidigare i debatten. Det finns verkligen på kontinenten Afrika många exempel där biståndet har varit dåligt utformat, där biståndet har gått till fel saker och där stater som har mottagit bistånd inte har använt pengarna på ett sunt och rimligt sätt. Men jag tycker att vi ska passa oss väldigt noga för att tänka att vi ska komma utifrån, skvätta lite pengar här och där och lösa människors problem. Jag återkommer till det. Problem löses underifrån av människor själva.

Liberalerna står väldigt kraftigt fast vid kravet på ett högt svenskt bistånd. Enprocentsmålet ska värnas, och det är vår – ursäkta mig – förbannade plikt att se till att det finns resurser ute i världen, oavsett vilka länder vi pratar om, för att kunna lyfta människor ur fattigdom och klara av kriser, men också – det är därför vi har drivit det i januariavtalet – för att bygga demokrati underifrån. Det är otroligt viktigt i många länder på den afrikanska kontinenten. Ser man till att kvinnor har rättigheter, ser man till att värna hbtq-rättigheter, ser man till att bygga civilsamhället och ser man till att stärka de aktivister som kämpar för demokrati underifrån kan man också få marknadsekonomi, demokrati, ekonomisk utveckling och frihandel på ett rättvist sätt.

Fru talman! Jag ska ta upp en sista sak som jag tycker är väldigt viktig och som också har lyfts fram här tidigare. Det handlar om Kina. Vi härifrån, från Sverige och Europa, kan ibland ha en blick på Afrika som är nedvärderande. Vi ser inte möjligheterna och framgångarna. Vi ser inte chanserna till enorm utveckling och till att lyfta människor in i frihet. Men det verkar vara så att Kina ser att det finns potential i Afrika.

Tyvärr är det inte så att Kina gör det för att de är goda. Det är inte så att Kina investerar pengar i olika länder i Afrika och bygger infrastruktur därför att de vill väl. Tvärtom, fru talman, är det någon form av nykolonialism. Man vill ta resurser. Man vill sätta länder i skuld. Man vill sprida sin politiska och ekonomiska makt. Men man vill inte se till att människor får friare och rikare liv i framtiden.

Av det skälet, fru talman, behöver vi kämpa för mer partnerskap och mer ömsesidig respekt och för en afrikansk kontinent som fortsätter att utvecklas och där man får mer demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

Fru talman! Någonting som slår mig när vi hanterar det här betänkandet är att det heter Afrika men egentligen bara berör en spillra av den afrikanska kontinenten. Det är flera som har varit inne på det. Det som slagit mig är att just det som är i politiskt fokus är så otroligt nedslående. Vi får kunskap om några av världens fattigaste länder med extremt svåra humanitära situationer. Det handlar om konflikter, väpnat våld, sexuellt våld mot kvinnor, diskriminering av kvinnor och hbtqi-personer och krympande demokratiskt utrymme. Det är ganska nedslående. Dessutom förändrar covid-19 läget ännu mer.

När jag gick hit till kammaren lade jag ut en bild på Facebook och sa att jag var på väg hit och skulle debattera just Afrika. Jag kände lite att det måste vara väldigt konstigt när andra läser det här. Då fick jag faktiskt en kommentar som jag tänker läsa upp för er. Det är en vän som skriver så här: ”Afrika är en underbart vacker kontinent med urgamla kulturer och goa människor. Dom är som oss – fast lite snällare. Är min erfarenhet.” Då tänker jag så här: Men vad skönt! Då hamnar jag i ett mänskligt perspektiv som inte bara handlar om det värsta vi ser utan också om det fina som såklart finns även på den afrikanska kontinenten.

Det som är viktigt för Miljöpartiet när det gäller Sveriges arbete i det här området är fokus på kvinnors rättigheter och SRHR i enlighet med den feministiska utrikespolitiken, att Sverige alltid står upp för demokratiska principer, att vi arbetar för att stärka demokratin och att vi även uttrycker kritik mot brister när de förekommer. Biståndet, både det akuta humanitära och det långsiktiga, är viktigt, även med den kunskap vi har om svårigheter med till exempel korruption.

Det går heller inte att bortse från den stora skada som klimatförändringarna orsakar på samhällets utveckling. Här vilar ett stort ansvar på de delar av världen som faktiskt står för de stora historiska och nutida utsläppen. Här vilar ett ansvar på oss som lever – långt utanför Afrikas gränser, höll jag på att säga. Ja, det gör vi. Men vi lever dessutom långt utanför planetens gränser med tanke på de resurser som planeten har. Det är också någonting som vi har lovat att vi ska ta ansvar för i Parisavtalet och Agenda 2030.

Jag vill göra några nedslag i själva betänkandet och börjar med Västsahara. Sverige bör fortsätta att hävda det västsahariska folkets rätt till självbestämmande. Det återstår mycket när det gäller jämställdhet och kvinnors åtnjutande av de mänskliga rättigheterna. Kvinnor är underrepresenterade inom politiken och arbetslivet, har färre möjligheter till utbildning och är föremål för diskriminerande lagstiftning.

Det är ändå glädjande att andelen kvinnor som deltar i FN-insatsen Minurso har ökat från 5 till 22 procent på några år. Det är fortsatt viktigt att kvinnors och flickors aktörskap och egenmakt är en central del i freds- och säkerhetsbyggande. Det kvinnliga deltagandet ökar möjligheten till en hållbar fred. Det västsahariska folket har rätt till självbestämmande.

I Somalia är fattigdomen utbredd. Återkommande perioder av torka och invasioner av ökengräshoppor förvärrar de humanitära utmaningarna. Antalet internflyktingar, varav majoriteten kommer från redan marginaliserade befolkningsgrupper, växer och är uppåt 2,6 miljoner. De saknar ofta tillgång till rimligt boende, toaletter, vatten, säkerhet, trygghet och rättvisa.

Samhällstjänster som hälso- och sjukvård och utbildning har stora brister. Sverige stödde – finansiellt genom FN och även politiskt – Somalias deltagande i FN:s universella granskningsmekanism 2016. Sverige gav rekommendationer till Somalia som handlar om att ratificera konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, ratificera protokollet till den afrikanska stadgan om mänskliga rättigheter, folkens rättigheter och kvinnors rättigheter i Afrika, anta och genomdriva lagar och förordningar som förbjuder allt våld mot kvinnor samt se till att lagen om att inrätta en oberoende människorättskommission som är kompatibel med Parisprinciperna blir av. Detta är rekommendationer som Somalia har accepterat. Man behöver följa detta och se till att det också uppnås.

Etiopien beskrivs som ett av världens fattigaste länder. Sveriges utvecklingsbistånd till landet innefattar en rad insatser inom mänskliga rättigheter och demokrati. Det handlar bland annat om fria och rättvisa val, som vi ser som något självklart. Sverige ger också ett stort humanitärt stöd. Sveriges regering fortsätter sitt arbete med att noggrant följa situationen i Etiopien och föra en nära dialog med aktörer i landet och regionen. Regeringen arbetar aktivt för en fredlig lösning samt full respekt för folkrätten, inklusive mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt. FN:s säkerhetsråd har nyligen uttryckt stor oro över anklagelser om brott mot mänskliga rättigheter, övergrepp och sexuellt våld. Det är verkligen en extremt oroande situation.

I Eritrea tillåts varken politisk opposition eller fristående press att verka. En ny konstitution skulle utarbetas, men hittills har inga framsteg redovisats. De ledande företrädare för oppositionen och de journalister som fängslades år 2001, däribland Dawit Isaak, hålls fortfarande fängslade. Representanter för Sverige har inte fått träffa Dawit Isaak med motiveringen att Eritrea inte accepterar dubbla medborgarskap. Det är mycket allvarligt. Dawit Isaak har ett svenskt medborgarskap, och då ska han få träffa svensk representation.

Avslutningsvis: Solidariteten med naturen, med världens människor och kommande generationer är Miljöpartiets grund. För oss är det självklart att trots de utmaningar som ändå finns fortsätta med biståndet för att stödja en demokratisk utveckling och för att hejda klimatförändringar. Det behövs för att vi ska få se fler kvinnor med makt att påverka och för att stärka de institutioner vi vet är nödvändiga för att bygga ett demokratiskt samhälle. Det handlar om att alltid, alltid stå upp för de demokratiska principerna, att arbeta för att stärka demokratin och att uttrycka kritik när den brister.

Fru talman! Därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Vi debatterar nu ett betänkande som behandlar motionsyrkanden som rör Västafrika, Afrikas horn och Sydafrika. Min kollega Yasmine Posio drog upp de mer övergripande dragen, och hon talade också om Afrikas horn. Jag kommer i mitt anförande att fokusera på Västsaharafrågan men kommer även säga några ord om Sydafrika.

När apartheid avskaffades i Sydafrika och demokratin infördes 1994 avskaffades ett av de mest brutala system som världen någonsin skådat. Det var ett system som byggde på ett systematiskt förtryck av den svarta befolkningen och där rasismen var inskriven i grundlagen. Det var ett system där den svarta majoriteten saknade alla demokratiska fri- och rättigheter.

I Sverige fanns ett unikt brett stöd i kampen mot apartheid. Jag var en av dem som deltog. När demokratin infördes 1994 stod Sydafrika inför en gigantisk uppgift med enorma utmaningar. Den tidigare apartheidregimen har ersatts av demokratiska institutioner, ett oberoende domstolsväsen, ett livskraftigt civilsamhälle, fria medier samt självständiga institutioner.

Samtidigt kvarstår stora utmaningar när det gäller att komma till rätta med den enorma arbetslösheten, fattigdomen och de stora bristerna när det gäller demokratiska fri- och rättigheter. Sydafrika är i dag fortfarande ett av världens mest ojämlika länder. Ras- och diskrimineringslagar har visserligen tagits bort, men arvet från apartheid lyser fortfarande igenom, och skillnaderna i villkor och möjligheter kan vara väldigt stora.

Fru talman! Sydafrikas miljontals fattiga behöver ett fortsatt stöd. Jag anser att det är särskilt viktigt att stödja arbetet för kvinnors rättigheter och att stödja kvinnor som utsatts för våld. Jag är glad för att Sverige har agerat i FN för detta. Andra områden som är viktiga att stödja är arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter. Jag menar att det bäst görs genom att utöka stödet till olika organisationer inom det civila samhället som redan i dag jobbar med dessa frågor. Vi skulle även kunna utveckla det bilaterala utbytet mellan exempelvis högskolor och universitet.

Jag konstaterarar att årets Per Anger-pris tilldelades människorättsaktivisten S´bu Innocent Zikode. Han kämpar för rätten till hem, mark och överlevnad för de allra fattigaste i Sydafrikas kåkstäder. Det är ett mycket bra val av pristagare som också visar att det finns hopp för Sydafrikas mest utsatta.

Fru talman! Den 27 februari fyllde den västsahariska staten SADR 45 år. Det är en stat som utropades av västsahariernas representant Polisario efter att den tidigare kolonialmakten Spanien i stället för att följa FN:s beslut om att avkolonialisera landet överlämnade landet till Marocko.

Denna illegala handling var startskottet för Marockos ockupation av Västsahara. Det är en ockupation som fortfarande pågår och som helt strider mot FN:s vilja och den internationella domstolen i Haag som tidigt slog fast att Västsahara tillhör västsaharierna och ingen annan.

Ockupationen ledde till att krig utbröt mellan Marocko och Polisario. Det var ett krig som pågick i 16 år innan vapenvila slöts mellan parterna. Det var en vapenvila som kopplades till att en FN-ledd folkomröstning skulle hållas om Västsaharas framtid och självständighet. Det är en folkomröstning som 30 år senare fortfarande inte har ägt rum.

Den 13 november 2020, alltså förra året, bröts den långa vapenvilan och krig utbröt återigen mellan Marocko och Polisario. Detta skedde efter att Marocko gjort intrång i en buffertzon i söder genom att bygga en väg med syfte att föra ut varor som man plundrat i det ockuperade Västsahara. Därmed bröt Marocko mot det FN-medlade avtalet om eldupphör som ingåtts med Polisario 30 år tidigare.

I den ockuperade delen av Västsahara har situationen för civilbefolkningen förvärrats efter det brutna eldupphöret. Civilbefolkningen utsätts för ett systematiskt förtryck och förföljelse. Människorättsförsvarare sätts i husarrest, utsätts för godtyckliga arresteringar och även tortyr. Fredliga demonstrationer har attackerats, och ett stort antal demonstranter har arresterats. I praktiken råder sedan länge undantagstillstånd i det ockuperade Västsahara. Det är Marocko som har den totala kontrollen, inte FN. I stort sett inga oberoende observatörer eller journalister släpps in i landet.

Fru talman! Det är hög tid att omvärlden agerar med kraft för att skydda den västsahariska befolkningen. Sverige måste agera för att Röda Korset släpps in, och Minursos mandat måste utvidgas till att även omfatta övervakning av de mänskliga rättigheterna. FN-styrkan Minurso är den enda FN-styrka som saknar detta mandat, vilket är minst sagt anmärkningsvärt.

FN-styrkan Minurso har sedan 30 år i uppdrag att genomföra en folkomröstning om Västsaharas framtid. Men tyvärr har FN inte förmått fullfölja sitt uppdrag, utan gång på gång har västsaharierna svikits. Nu måste Sverige göra sitt yttersta för att i FN och i andra sammanhang trycka på för att den utlovade folkomröstningen snarast kommer till stånd, att en tydlig tidsplan utarbetas för detta och att en ny FN-representant för Västsahara utses. Det finns ingen annan lösning på konflikten. Om ingenting sker finns en stor risk att kriget eskalerar och utvidgas, vilket kan få förödande konsekvenser för hela regionen.

En grundläggande orsak till Marockos ockupation av Västsahara är landets rika tillgång till råvaror som fisk och fosfat. Ockupationsmakten har ingen som helst rätt till de råvarorna, utan de tillhör det västsahariska folket. Det är bra att Sverige som enda land har röstat nej till fiskeavtalet mellan EU och Marocko. Men vi måste även se till att stoppa all handel och alla investeringar i det ockuperade Västsahara. Tydliga riktlinjer och regler om detta måste utarbetas riktade till svenska företag och investerare. Svenska företag och investerare ska inte bidra till att finansiera Marockos ockupation.

I samband med att kriget utbröt 1975 tvingades en stor del av den västsahariska befolkningen att fly undan Marockos terror. Flyktingarna bor sedan dess i flyktingläger i Saharas öken i Algeriet under mycket svåra förhållanden. Polisario har trots allt detta lyckats bygga upp ett fungerande samhälle med skolor, grundläggande sjukvård och en fungerande stat.

Men situationen i flyktinglägren är mycket svår, och behovet av stöd är stort. Under lång tid fick lägren svenskt stöd i form av konserverad makrill. Denna makrill var under långa tider den enda proteinfödan. Men nu har det dragits tillbaka, och makrillen är mycket saknad i lägren.

Något som kraftigt skulle bidra till att ge västsaharierna nytt hopp är om Sverige erkänner den västsahariska staten i enlighet med det majoritetsbeslut som fattades i riksdagen redan 2012. Det skulle ge västsaharierna framtidstro och förbättra deras förhandlingsposition.

FN har hittills misslyckats med sitt uppdrag, trots att man har haft 30 år på sig. De som får betala priset för detta är alla de västsaharier som lever under ockupationen och dagligen utsätts för hat, hot, trakasserier och fängslanden. Det är de västsaharier som sedan 45 år sitter fast i flyktinglägren i Saharas öken och som alltmer tappar tron på en annan framtid. Det är hög tid att omvärlden vaknar och på allvar står upp för folkrätten och Västsaharas folk.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 5 maj.)