Socialtjänstens arbete m.m.

Fru talman! I dag debatterar vi ett betänkande som rör en bredd av frågor inom socialtjänstens område och frågor i nära anslutning till det.

De senaste åren har socialtjänsten präglats av ett allt större uppdrag genom att fler människor behöver hjälp under en del av livet. Samtidigt har personalbristen blivit akut inom flera områden, och såväl kontinuitet som kvalitet påverkas.

Om socialtjänsten tillåts försämras genom brist på personal och ekonomiska resurser när uppdraget ökar uppstår ett välfärdssvek. Människor har på goda grunder rätt att förvänta sig att socialtjänsten klarar sitt uppdrag som yttersta skyddsnät och att den kan ge stöd och hjälp till den som inte klarar sig själv.

Fru talman! Socialtjänsten och dess medarbetare utför ett viktigare och svårare arbete än vad de får erkännande för. Att ytterligare stärka professionens ställning, kompetens och auktoritet i det arbetet är därför en viktig politisk uppgift.

Genom stöd och handledning samt möjligheter till specialist- och vidareutbildning stärks kompetensen hos personalen i den sociala barn- och ungdomsvården och den andra delen av socialtjänsten. En långsiktig satsning behövs för att stärka kompetensen.

Efter förslag från oss och andra partier under riksdagsåret 2020/21 har ett tillkännagivande getts till regeringen om kompetenskrav inom socialtjänsten. Regeringen bör snarast återkomma om det och lägga till åtgärder till stöd för socialsekreterarna.

I stödet till utsatta barn har socialtjänsten och socialsekreteraren en avgörande roll. I deras arbetsuppgifter ingår att fatta svåra och ingripande beslut som kan vara livsavgörande för det enskilda barnet. Erfarenhet, kontinuitet och förtroende är viktiga förutsättningar för det arbetet. Regeringen bör därför verka för att kommunerna ska säkerställa att socialtjänsten är en attraktiv arbetsgivare som erbjuder konkurrenskraftiga villkor så att de kan rekrytera och behålla socialsekreterare.

Socialtjänstens arbete m.m.

Socialsekreterare och ombud som är involverade i rättsliga processer som rör barn bör vara väl förtrogna med barns behov och beteenden. Detta är särskilt viktigt när yrkesverksamma ska prata direkt med barnet, i synnerhet om barnet självt är brottsoffer. För att stärka barnperspektivet bör regeringen se över hur en särskild utbildning kan inrättas för personal inom socialtjänsten som är involverade i rättsliga processer som rör barn. Därför vill jag, fru talman, för Kristdemokraternas räkning yrka bifall till reservation nummer 8.

Fru talman! I socialutskottets betänkande föreslås tre tillkännagivanden. Kristdemokraterna står bakom samtliga dessa.

Efter motionsyrkande bland annat från oss finns ett förslag till tillkännagivande, en uppmaning, från riksdagen till regeringen att se över möjligheterna att erbjuda koordinatorstöd och en fast myndighetskontakt till familjer och andra anhöriga till barn med funktionsnedsättning.

För familjer som behöver hjälp och stöd på olika sätt därför att deras barn har en funktionsnedsättning är det vanligt med väldigt många myndighetskontakter. Det är kontakter som de själva oftast måste samordna och där det alltför ofta saknas kontinuitet i kontakterna. Därför är det viktigt att få till koordinatorstöd och en fast myndighetskontakt för familjer som är i denna situation. Jag är därför glad över det föreslagna tillkännagivandet.

Utskottet har också en uppmaning till regeringen i en annan mycket angelägen fråga. Statens ansvar för dem som vistas i olika institutionsboenden är omfattande. Det finns dessvärre historiska exempel på att staten gravt underlåtit att leva upp till detta ansvar. Tydligast är kanske exemplet med Medicinalstyrelsens odontologiska försöksverksamhet vid Vipeholms sjukhus i mitten av 1900-talet. Utskottet noterar att Historiska museet vid Lunds universitet har inlett ett flerårigt forskningsprojekt om vården vid Vipeholm, bland annat med avsikten att klarlägga orsakerna bakom de förhöjda dödstal som fanns där i början av 1940-talet.

Utskottet ser förstås väldigt positivt på dessa vetenskapliga ansträngningar, och vi delar den förhoppning som socialministern gav uttryck för när hon ställdes till svars här i kammaren den 23 mars i år om att denna forskning ska följas av andra projekt som kan kasta ljus över förehavanden på andra anstalter.

För utskottet framstår det emellertid som möjligt för staten att ta ett mer aktivt ansvar för att få till stånd ett arbete med att granska hur verksamheten vid olika inrättningar i statlig regi bedrevs under 1900-talet och bringa klarhet i frågor om vanvård och övergrepp. Ett sådant arbete kan medverka till ökad öppenhet och medvetenhet om denna problematiska del av det förflutna och därmed också bidra till att något liknande inte upprepas i framtiden. Det kan också ge ett samlat underlag för ytterligare arbete med frågor om hur staten förhåller sig till historiskt begångna oförrätter.

Följaktligen bör regeringen enligt ett enigt utskott överväga om och i så fall hur staten kan agera för att få till stånd en granskning av hur verksamheten vid olika inrättningar i statlig regi bedrevs under 1900-talet, i syfte att bringa klarhet i frågan om vanvård och övergrepp. Grunden för utskottets eniga yttrande är motionsyrkanden från Kristdemokraterna och Liberalerna.

Jag är glad över samtliga tre förslag till tillkännagivanden från utskottet.

Fru talman! I dag debatterar vi socialtjänstens arbete. Jag vill först yrka bifall till reservation nummer 27.

Jag vill börja mitt anförande med att berätta en historia. Det handlar om Nils som växer upp i en familj där mamma Johanna är psykiskt sjuk och pappa Ben dricker för mycket. Pappa Ben blir aggressiv när han är full och slår Johanna. Detta gör att Nils blir orolig på nätterna och kissar på sig.

På förskolan upplevs Nils som rastlös, och han ger sig på andra barn. Personalen på förskolan tar ändå sitt ansvar och gör en orosanmälan. Socialtjänsten, som är hårt belastad, träffar mamma Johanna som tydligt deklarerar att familjen inte behöver hjälp. Mötet bidrar dock till en förbättring i familjen för en kortare tid.

Åren går. Ben fortsätter att misshandla Johanna, som blir alltmer orkeslös. Nils får ta hand om sig själv men vill inte heller vara hemma under alla dessa ständiga bråk. Skolan ser problemen först i högstadiet, sätter in extraresurser och gör orosanmälningar. Motvilligt tar familjen emot insatser från socialtjänsten, men problemen i familjen kvarstår.

Fru talman! Mamma Johanna vågar inte berätta om våldet i familjen. Hon är rädd att förlora barnen. Men Nils tillhörighet blir i stället traktens kriminella gäng som sysslar med stölder och narkotika.

När Nils är 16 år är han etablerat kriminell och har suttit på ungdomshem vid två olika tillfällen. Nils har sedan återvänt till förorten där gänget väntar. Hur det går för mamma Johanna vet vi inte.

Fru talman! Vad vill jag då ha sagt med denna berättelse? Jo, att vi ganska tidigt kan känna igen problemen och att insatserna sätts in för sent trots att man redan i förskolan har sett signalerna. Resultatet av bristfälliga tidiga insatser är att det kostar skyhögt mer, både mänskligt och ekonomiskt, när vi behöver gå in med tvångsåtgärder sent i livet.

Barn och familjer som behöver stöd ska inte utsättas för godtyckliga insatser. Även socialt arbete ska bygga på beprövad erfarenhet.

Fru talman! Det är därför viktigt att utredningen om en ny socialtjänstlag är tydlig med att det förebyggande arbetet och den systematiska uppföljningen måste vara prioriterat och bygga på evidens.

I Nils fall hade förmodligen en systematisk uppföljning av de orosanmälningar som ändå kom in under resans lopp gjort att man gått in med tidigare åtgärder i familjen.

Med rätt evidensbaserade metoder i det förebyggande arbetet hade socialtjänsten också haft större möjlighet att ge Johanna stöd och avlastning i föräldraskapet.

Framför allt hade det varit lättare för mamma Johanna att berätta om sin och barnens utsatthet om det hade byggts upp ett förtroende mellan Johanna och socialtjänsten.

Fru talman! När vi höjer kraven, vilket vi behöver göra, behöver personalen inom socialtjänsten ha hög kompetens och kontinuerligt erbjudas vidareutbildning. År 2014 infördes därför ett krav på att man skulle vara socionom för att få utföra vissa arbetsuppgifter inom socialtjänsten.

För att stötta kommunerna att höja bemanningen och kompetensen har regeringen har gjort särskilda satsningar. Åren 2016-2019 satsades årligen 210 miljoner för en höjd bemanning och 40 miljoner för att just höja kompetensen.

Fru talman! Det är positivt att kommunerna jobbat mera aktivt med frågan. Men 2019 var det fortfarande hälften av kommunerna som upplevde att de har svårt att klara kompetenskraven.

Vid kontakt med fackliga företrädare inom socialtjänsten talar man mycket om arbetsbelastningen och utsattheten i yrket. Många nyutbildade har inte med sig tillräckligt från sin utbildning och får ta sig an svåra ärenden utan stöd och handledning.

Här vilar ett stort ansvar på kommunerna att skapa rimliga arbetsförhållanden. Men det behövs också att högskolornas och universitetens utbildningar inom socialt arbete är tillräckliga.

Fru talman! Samverkan mellan olika funktioner och myndigheter är helt avgörande för att skapa ett gott skydd för barn och unga som är i riskzonen. Just nu har Socialstyrelsen och Skolverket ett uppdrag att stärka samverkan mellan elevhälsa, barn- och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten. Arbetet handlar mycket om att bygga en helhet kring barn som är i behov av insatser från flera aktörer.

Samarbetet mellan myndigheterna pågår hela tiden. Men för att kunna ha fasta strukturer i arbetet krävs en förändring i lagstiftningen gällande sekretess och organisation. Samverkan ska vara för den enskildes bästa, och då ska inte olika organisationer och olika sekretessregler vara ett hinder. I berättelsen om Nils skulle ett större samarbete mellan skola och socialtjänst ha skapat ett bättre skyddsnät runt Nils.

Fru talman! Mäns våld mot kvinnor pågår hela tiden, varje dag och varje natt, och samhällets insatser måste skruvas upp för att stoppa både det fysiska och det psykiska våldet.

Vi män har en stor och avgörande roll att stå upp för dessa utsatta kvinnor, göra vad vi kan och inte stå tysta och acceptera situationen. Det är positivt att det i betänkandet finns många motioner om hur vi kan stärka detta arbete.

Regeringen har också i årets budget satt av betydande ekonomiskt stöd till kommunerna och kvinnojourer för att höja kvaliteten och kunskapen inom detta viktiga område.

Fru talman! I en kommande proposition stärker regeringen barnperspektivet för barn som följer med våldsutsatta vårdnadshavare till skyddat boende. Barns behov av skola, sjukvård och tillgång till egen handläggare på socialtjänsten ska tillgodoses.

För Nils och Johanna i berättelsen skulle en tidig flytt till skyddat boende kanske ha förändrat allt. Att slippa leva med våld och trakasserier skulle ha hjälpt Johanna att orka vara mamma och kanske gett Nils en möjlighet att koncentrera sig på skolan.

Fru talman! Sammantaget vill jag slutligen säga att de som jobbar inom socialtjänsten är oerhört viktiga välfärdsarbetare, precis som lärare, vårdpersonal och alla andra som jobbar inom välfärden. Men personal inom socialtjänsten lämnas alltför ofta utan tydliga riktlinjer och stöd i arbetet. Därför vill jag peka på att kommunernas socialtjänst behöver lyftas fram och diskuteras mer, precis som vi gör här i dag.

Regeringen har sett behoven inom välfärden och skjutit till historiskt höjda statsbidrag till kommunerna. Detta ger kommunerna en möjlighet att öka bemanningen och därigenom minska socialtjänstens höga arbetsbelastning.

Det är också genom att ha tillräckligt många välutbildade socialarbetare vi blir bättre på just det förebyggande arbetet. Det som hände i Nils familj ska inte behöva hända om vi är beredda att jobba förebyggande - att göra det vi vet kostar lite mer i starten men sparar desto mer i slutet.

Herr ålderspresident! Tack, ledamoten, för anförandet!

Jag delar verkligen ledamotens uppfattning att det är så mycket mer man behöver göra i tidiga insatser. Då krävs det att alla i skola, socialtjänst och i det civila samhället finns där. Det är så mycket som brister och som vi borde göra bättre.

Är det ledamotens uppfattning att regeringen den här mandatperioden har haft energi och kraft att påverka och sett till att socialtjänsten har fått bättre förutsättningar?

Har det varit driv från regeringen att hjälpa socialtjänstens medarbetare, socialsekreterarna, att få bättre arbetsvillkor och förbättra situationen när det gäller kompetensförsörjning, möjlighet till fortbildning och inte minst att kunna arbeta utan att behöva skydd?

Det handlar om att inte behöva begära skyddad identitet för att man jobbar som socialsekreterare. Så ser situationen ut i dag för många socialsekreterare. De går in i yrket och behöver förändra sitt och sin familjs liv för att kunna fortsätta att arbeta.

Det som har hänt under ganska många år, kanske 15-20 år, är en utveckling som inte är positiv. Vi behöver socialtjänsten till många fler uppdrag, och socialsekreterarna står mitt i detta. De får en allt tuffare situation.

Jag vill säga att regeringen inte har haft energi i den här frågan. Det som har hänt inom den sociala barn- och ungdomsvården har vi i oppositionen tvingat fram från regeringen.

Om vi tittar på den övriga delen som rör socialsekreterarna: Anser ledamoten att regeringen haft kraft och energi och gjort viktiga saker för socialsekreterarna den här mandatperioden?

Herr talman - ursäkta, herr ålderspresident! Det är första gången för mig i talarstolen när herr ålderspresidenten leder sammanträdet.

Jag pratade om kompetensen och kvaliteten inom socialtjänsten, Acko Ankarberg Johansson, och jag sa just i mitt anförande att vi delvis förra mandatperioden och delvis denna mandatperiod har tillskjutit medel från regeringen för att förstärka kvaliteten på det sociala arbetet. Det handlar också om att kunna höja bemanningen. Vi har också ställt krav sedan 2014 att man ska vara lägst socionom. Det är en grund, tänker jag, som ändå gör att man ställer krav på kommunerna.

Sedan är det ett stort ansvar, herr ålderspresident, som det är viktigt att kommunerna tar. Jag sa i mitt anförande att vi nu har skjutit till rätt mycket medel i välfärdsmiljarder som ska gå till kommuner och regioner, och det är ju kommunerna som har kompetensen när det gäller att tillse att medlen kommer till användning på rätt sätt.

Jag har väldigt mycket kontakt med kommunerna och socialtjänsten, och jag ser att det görs satsningar. Men som Acko Ankarberg Johansson också säger har arbetsbelastningen blivit mycket större under de senaste åren. Jag menar att vi alla, både regeringen, oppositionen i riksdagen och kommunerna, har ett ansvar för att driva dessa frågor. Och kommunerna ska göra sitt arbete.

Jag tycker ändå att vi har haft diskussioner i kammaren som för frågan framåt, och det har kommit många intressanta förslag som vi jobbar med i regeringen. Inte minst har ni i oppositionen drivit på frågan bra, så jag tycker att vi gör ett bra arbete tillsammans.

Herr ålderspresident! Även för mig är det första gången jag talar via herr ålderspresidenten, så vi får kämpa lite så att vi verkligen säger rätt.

Jag är tacksam för ledamotens svar, och vi är överens om att vi har gjort jättemycket från utskottet. Det är tillkännagivanden, och vi har bra diskussioner. Det är ett väldigt kunnigt utskott, som är engagerat i frågorna.

Men min fråga var: Vad har regeringen gjort den här mandatperioden? Man kan ju inte bara titta på och se att det blir värre och värre. Socialsekreterarna har i dag en väldigt utsatt situation. Vi har dessutom kunnat se att man använder socialtjänsten för att påverka Sveriges säkerhet, vilket är en väldigt allvarlig fråga. Socialsekreterarna står mitt i allt detta. De ska varje dag se till att ge stöd och hjälp till människor som behöver dem samtidigt som de utsätts för tryck med hot och våld som berör dem personligen.

Jag tycker inte att regeringen har gjort tillräckligt - långt därifrån. Jag är fullständigt medveten om att kommunerna har ansvar för socialtjänsten. Så ska det vara; det är vi överens om. Men om det inte är tillräckligt och det finns brister måste en regering kliva in. Annars skulle vi inte behöva ha en regering. I så fall kunde vi bara ha ett finansdepartement som skickar ut våra skattepengar, och sedan får kommunerna lösa resten.

Vi har ändå fackdepartement med ansvar för olika saker. Vi har en socialminister. Då förutsätter jag att man också tittar på de problem och brister som finns och ser vad vi kan göra från den nationella nivån för att stödja och säkerställa att det faktiskt blir bättre.

Jag saknar åtgärder från regeringens sida när det gäller socialtjänsten, kompetensförsörjningen och socialsekreterarnas situation. Och den är allvarlig. Jag skulle snarare vilja vädja till ledamoten, som ändå tillhör regeringspartiet, om att göra vad ni kan. Det behöver vi alla göra, men inte minst behöver ni socialdemokrater öka trycket så att regeringen genomför åtminstone det som riksdagen har uttalat.

Herr ålderspresident och Acko Ankarberg Johansson! Jag sa tidigare i replikskiftet att det har satsats resurser både under förra mandatperioden och under denna mandatperiod. Det kan vi vara överens om.

Om det sedan är tillräckligt kan man givetvis alltid ifrågasätta. Det finns alltid mer medel man kan tillföra för att ge möjlighet till ett bättre arbete; så är det inom alla verksamheter. Men vi har alltså tillfört medel under socialdemokratiskt styre. Det skulle vara intressant om Acko Ankarberg Johansson kunde tala om hur mycket den borgerliga regeringen under tidigare mandatperioder har tillfört socialtjänsten.

Sedan kan vi alltid vara överens om att mer behöver göras och att vi behöver skjuta till mer medel. Men jag är helt på det klara med att kompetensen finns ute i verksamheten också för att förändra den. Det stöd vi kan ge är givetvis genom lagstiftning, och det är sådant vi jobbar med ganska hårt i utskottet tillsammans. Vi har ju en proposition på väg upp nu, och det kommer säkert fler propositioner som avser att förbättra situationen och regelverket för socialtjänsten. Jag hoppas alltså att det blir en förbättring.

Men det vore som sagt också intressant att höra vad den borgerliga regeringen gjorde under tidigare mandatperiod. Det fick vi inte svar på.

Herr ålderspresident! Detta är den sista mer övergripande debatten vi har denna mandatperiod om socialtjänstens så viktiga frågor.

Det gör att det i dag finns anledning att blicka tillbaka lite grann på de år som har gått sedan det senaste valet. Vad har hänt nationellt när det gäller socialtjänsten? Det korta svaret är: på tok för lite. Varken den tidigare S-MP-regeringen eller den nuvarande renodlade socialdemokratiska regeringen har visat någon vidare handlingskraft. Tvärtom har förslagen och initiativen från regeringen varit få. Bara några enstaka propositioner har landat på riksdagens bord. Och de propositioner som ändå har kommit har varit magra, väldigt magra.

Jag kan ta regeringens proposition Språkplikt - deltagande i vuxenutbildning i svenska för invandrare (sfi) för rätt till försörjningsstöd, som exempel. Den propositionen, som vi behandlade i fjol, innebar ett tillägg i socialtjänstlagen om att den enskilde, om det behövs, som grundregel ska delta i svenska för invandrare för att kunna erhålla försörjningsstöd. Tilllägget innebar egentligen inte mycket mer än att gällande praxis kodifierades i lag.

Vi moderater menar bestämt att det inte alls räcker att ställa krav på att människor deltar i sfi för att få rätt till försörjningsstöd. Också krav på ansträngning och prestation behövs för att personer som har invandrat till Sverige snabbt ska lära sig hygglig svenska och därmed få den absolut viktigaste nyckeln in på den svenska arbetsmarknaden och för att bli en integrerad del av det svenska samhället.

Herr ålderspresident! Med 1,3 miljoner svenskar som i dag inte är självförsörjande och med en långtidsarbetslöshet som är den högsta någonsin är behovet av en återupprättad arbetslinje akut. Det behöver löna sig bättre att arbeta. Det behövs ett bidragstak för att säkerställa att man inte kan stapla bidrag på varandra så till den milda grad att man faktiskt förlorar på att ta ett jobb.

Det behövs också åtgärder - som Moderaterna föreslår i det betänkande vi nu debatterar - för att säkerställa att försörjningsstöd, alltså socialbidrag i folkmun, inte urholkar drivkrafterna till arbete.

I reservation 20 föreslår vi moderater tillsammans med Kristdemokraterna att nyanlända som får etableringsersättning inte också ska ges rätt till kompletterade försörjningsstöd. Vad som också behövs rent generellt är mer restriktiva regler för försörjningsstöd samt inte minst tydliga krav.

Därför, herr ålderspresident, vill jag yrka bifall till reservation nummer 15, som för det första innehåller förslag om en mer restriktiv och enhetlig hantering av försörjningsstöd över landet. Kommuner ska i grunden inte kunna avvika från riksnormen för ekonomiskt bistånd.

För det andra innehåller reservationen förslag om en ändring i socialtjänstlagen så att det blir tydligt att den som uppbär försörjningsstöd och som är arbetsför ska vara skyldig att stå till arbetsmarknadens förfogande i hela landet. Socialdemokraternas passiva bidragslinje måste ersättas med en aktiv arbetslinje.

Herr ålderspresident! Riksdagen har, i tydlig kontrast till regeringen, varit synnerligen aktiv och initiativrik under mandatperioden i frågor som rör socialtjänsten. Det gäller inte minst frågor som rör socialt utsatta barn.

Vi moderater tog tidigt i mandatperioden ett så kallat utskottsinitiativ för att stärka skyddet för barn som vårdas enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. När regeringen inte lade fram några skarpa lagförslag trots att slutbetänkandet från Utredningen om tvångsvård för barn och unga kom redan 2015 agerade Moderaterna och samlade en majoritet här i riksdagen för lagändringar som stärker skyddet för placerade barn.

Arbetet fortsätter, herr ålderspresident, med lex Lilla hjärtat i syfte att säkerställa att det som hände fyraåriga Esmeralda inte ska hända igen. Esmeralda, flickan som kallades "Lilla hjärtat", hittades död bara tio månader efter att hon hade återvänt till sina biologiska föräldrar. Det enskilda barnets bästa måste väga tyngre än de biologiska föräldrarnas rätt till sitt barn. Vi moderater kommer inte att ge oss förrän svensk lagstiftning garanterar att det enskilda barnets bästa alltid sätts främst.

Till lex Lilla hjärtat återkommer vi, herr ålderspresident, om några veckor i ett särskilt betänkande och en särskild debatt. Jag lyfter det nu mest som ett exempel på hur riksdagen har tagit ansvar och visat ledarskap i avsaknad av dito från regeringen.

Det som sammanfattar den här mandatperioden är att riksdagen har drivit regeringen framför sig. Jag nämnde tidigare att regeringen bara lämnat några enstaka propositioner till riksdagen avseende socialtjänstens arbete och socialtjänstlagen. Riksdagens tillkännagivanden, alltså skarpa uppmaningar till regeringen, har däremot varit många. I samband med fjolårets betänkande om socialtjänsten, exempelvis, gjorde vi hela tolv tillkännagivanden till regeringen om bland annat kompetenskrav för socialtjänstens personal, evidensbaserade metoder för socialtjänstens barnutredningar och åtgärder för att förbättra placerade barns skolgång och hälsa.

I dag, herr ålderspresident, föreslår utskottet ytterligare tre tillkännagivanden till regeringen, tillkännagivanden som min kollega Acko Ankarberg Johansson från Kristdemokraterna redan väl beskrivit men som alltså handlar om den vanvård och de övergrepp som skett vid Vipeholm och andra statliga institutioner, om barn i skyddat boende samt om koordinatorstöd och fast myndighetskontakt för anhöriga.

Anhöriga till barn med funktionsnedsättningar drar i dag ett mycket stort lass. Genom att erbjuda koordinatorstöd och en fast myndighetskontakt tror vi att livet för anhöriga till barn med funktionsnedsättningar skulle kunna bli något enklare.

Avslutningsvis, herr ålderspresident, vill jag tacka socialtjänstens medarbetare runt om i Sveriges 290 kommuner för de fantastiska insatser ni gör. Ni jobbar hårt, året runt, för att förebygga sociala problem och för att stötta och hjälpa människor som av vitt olika anledningar är i behov av samhällets stöd och hjälp. Ni förtjänar och behöver bättre förutsättningar, bland annat i form av en ny socialtjänstlag. Det kommer inte att hända den här mandatperioden, inte med den här regeringen, men om 136 dagar kan Sverige få en ny regering - en regering med kraft och förmåga att få ordning på Sverige.

Herr ålderspresident! Nu har vi i socialutskottet återigen äntrat kammarsalen. Det känns nästan som att vi är mer här än i vår utskottssal numera.

Socialutskottet är energiskt, herr ålderspresident. I dag föreslår vi ytterligare tre tillkännagivanden till regeringen som denna gång rör socialtjänstens arbete.

Vi sverigedemokrater har drivit ett av dessa tillkännagivanden sedan 2012, nämligen det om att föräldrar med ett funktionsnedsatt barn ska ha rätt till koordinatorstöd och en fast myndighetskontakt.

Vi vet att föräldrar till barn med funktionsnedsättning i större utsträckning riskerar sämre fysisk och psykisk hälsa än andra föräldrar. Föräldrarna lägger onödigt mycket tid på administration gentemot olika myndigheter. Detta problem har inte heller blivit mindre då regeringen fullständigt har misslyckats med att skapa förutsättningar för Försäkringskassan att hantera inte minst omvårdnadsbidraget och merkostnadsersättningen på ett tillfredsställande sätt. Mängder med familjer har fått vänta onödigt länge på beslut, och många familjer har också fått sänkta stöd - något som socialförsäkringsminister Shekarabi har bedyrat för mig här i kammaren inte var avsikten. Trots allt har vi fortfarande samma problematik.

Här ser vi också att föräldraansvaret har kommit att spela en stor roll i bedömningarna om rätt till ersättning. Både myndigheten och olika organisationer anser och har framfört att just föräldraansvaret är svårtolkat.

Inte minst detta haveri stärker ytterligare behovet av stöd i form av en person som helt enkelt kan fungera som spindeln i nätet. Det skulle öka tryggheten och avlasta föräldrarna från den omfattande administration som i dag till största del åligger just dem, samtidigt som yrkesarbete, föräldraroll och andra vardagliga saker ska hinnas med.

Det är Sverigedemokraternas mening att föräldrar till barn med funktionsnedsättning ska ha samhällets stöd så att vardagen fungerar och så att de också har utrymme till ork och välmående i en redan tuff vardag.

Det projekt som gjorts med koordinatorstöd via NKA menar vi ska permanentas och implementeras i landets samtliga kommuner. Det ska inte vara frivilligt, utan alla ska ha rätt att få stöd. Det är därför extra härligt att vi i dag tillsammans med Kristdemokraterna har fått majoritet i frågan i utskottet och därför kan föreslå detta viktiga tillkännagivande till regeringen.

Även detta betänkande, herr ålderspresident, innefattar en rad viktiga frågor. Jag vill passa på att prata om situationen för barn som lever på skyddade boenden.

Regeringen har haft två mandatperioder på sig att säkerställa barns trygghet och uppföljning på skyddade boenden, det vill säga stärka barnperspektivet. Ändå ser vi ännu inte något konkret. Tiden går och går. Visst, vi vet att det finns ett arbete bortom hörnet, men detta är angeläget.

I dagens betänkande föreslår utskottet ytterligare ett tillkännagivande till regeringen om hur angeläget vi tycker att detta är. Samma sak gjorde utskottet senast förra året.

Sverigedemokraterna vill se att i de fall ett barn följer med sin förälder till ett skyddat boende ska ett beslut om barnet också tas. Här behöver lagen ändras så att boendeinsats för barn också regleras i socialtjänstlagen.

Eftersom barnet i dag inte får ett eget beslut kan uppföljning inte göras vare sig under eller efter vistelsen. Det finns heller inga krav på dokumentation, genomförandeplaner eller risk- och säkerhetsbedömningar. Det är således helt upp till personalen på de skyddade boendena att möta barnens behov, då avsaknaden av beslut gör att boendena inte har något uppdrag alls kring barnen. Det gör att vissa boenden möter barnens behov och andra inte. Detta är en oerhörd brist, enligt oss.

Vidare framför vi i detta betänkande behovet av att certifiera landets skyddade boenden för att upprätthålla en viss kvalitet och kompetens. Vi anser också att det ska tas fram ett nationellt register över skyddade boenden i Sverige, likt det vi framfört när det kommer till familjehem.

Herr ålderspresident! Det är mycket som behöver göras när det kommer till skyddade boenden. Jag vet att arbete är igång, men jag kan ändå inte låta bli att vara högst kritisk. Detta framför jag också i många debatter, och det tål att sägas igen.

Hur kan det komma sig att ett parti som suttit vid makten onödigt många år gång på gång faktiskt misslyckas med så mycket, i synnerhet när det kommer till riktiga och viktiga samhällsproblem för att stärka och skydda landets kvinnor - i en regering som dessutom är feministisk?

Hur kan vi ha denna utsatthet bland landets socialsekreterare? Hur kan vi ha så många kvinnliga fattigpensionärer? Hur kan vi ha så stor andel kvinnor mitt i livet med psykisk ohälsa? Hur kan vi ha brister inom förlossningsvården? Hur kan vi ha en allt större grupp kvinnor som söker sig till skyddade boenden? Hur kan vi ha en havererad situation för föräldrar till barn med funktionshinder där assistans dras in och stöd saknas? Hur kan vi ha flickor som utsätts för könsstympning? Hur kan Sverige sakna stöd och skydd till kvinnor som faller offer för prostitution? Hur kan vi ha brister i kompetensutveckling inom socialtjänsten, som är en kvinnodominerad yrkesgrupp?

Jag ställer mig ofta dessa frågor, herr ålderspresident.

Vidare ställer jag mig frågan hur vi i Sverige kan ha så bristfälligt stöd från samhället till alla dem som utsätts för relationsvåld. Vi vet att största delen av det våld som förekommer i hemmet utförs av mannen mot kvinnan.

Hur kommer det sig att kvinnor som är fast i destruktiva förhållanden inte får den hjälp och det stöd som borde vara självklart utan möts av okunskap och hinder? Vi vill se ett Sverige som sträcker på sig i denna fråga. Vi vill att vi får en nationell plan för hur samhället på bästa sätt stöttar och är det skyddsnät som behövs och efterfrågas.

Herr ålderspresident! Många kvinnor vittnar om en tuff resa och en livslång kamp för att få en vardag i frihet. Samhället i stort behöver få en ökad förståelse och en ökad kunskap om våld i nära relationer. Ingen ska mötas av synen att det som man varit med om inte var så farligt.

Vi behöver aktivt arbeta för en nollvision i den här frågan. Det ska finnas ett underlag och en plan som tydligt pekar ut ansvarsfördelning, styrning och samordning mellan socialtjänst, psykiatri, vård och eventuella ideella organisationer. Det behövs helt enkelt ett gediget nät som fångar upp den utsatta och eventuella barn. Särskild vikt bör ligga på att barn på ett metodiskt och strukturerat sätt får det stöd och den hjälp som behövs.

Vi kan inte acceptera att fler kvinnor mördas för att skyddsnätet inte finns. Denna fråga sträcker sig över flera politikområden - det är jag väl medveten om - men inte minst vårt där socialtjänsten är en viktig part.

Denna fråga hanteras förenklat i detta betänkande och kan därför inte yrkas på, men jag yrkar i stället bifall till vår reservation nummer 28 som rör just frågan om framtagandet av ett nationellt register för skyddade boenden och att dessa också ska certifieras. Det vill jag yrka bifall till.

Herr ålderspresident! Socialtjänsten utför ett otroligt viktigt arbete. Det har tidigare talare här i talarstolen poängterat, och jag håller fullständigt med.

Det görs väldigt mycket bra arbete ute i socialtjänsten, men det skulle kunna bli ännu bättre. Det skulle kunna bli mer enhetligt i hela landet om vi hade tydliga och enhetliga metoder som baserar sig på forskning. Det skulle kunna ge tydligare beslut och tydligare förklaringar för familjer som ibland har svårt att förstå skälen till socialtjänstens beslut.

Jag skulle även vilja se fler verktyg för att kunna införa någon form av mellantvång när frivilligheten inte finns där hela vägen ut men när det inte handlar om att det behövs så kraftiga åtgärder som att omhänderta någon. Det är någonting som jag skulle vilja se mer av.

Vi måste också få in mer kunskap och erfarenhetsutbyte så att vi lär av varandra och hela tiden blir bättre. Här borde det finnas ett mycket mer strukturerat samarbete mellan olika verksamheter som arbetar för att skydda våra medborgare i samhället. Det handlar om kvinnojourer, om socialtjänsten, om vårdgivare och om kontakter mellan olika verksamheter i kommuner.

Herr ålderspresident! Det är väldigt många som har ansvar för olika delar inom det här området som vi pratar om. Det är många olika myndigheter - MFoF, Socialstyrelsen, IVO, Justitiedepartementet, Socialdepartementet, socialtjänsten i kommunerna, skolorna och domstolar - som jobbar med samma typ av frågor. Det tror jag är ett av skälen till att det ibland brister. Vi är inte tillräckligt bra på att jobba ihop och vara tydliga med varandra om vad som gäller. Det är mitt skäl till att jag vill se mycket mer tydlighet i hur vi jobbar och hur vi byter information med varandra.

Herr ålderspresident! Det pågår ett arbete, men jag håller med tidigare talare om att man skulle kunna göra så mycket mer. Det finns väldigt många utredningar och studier, men det är inte lika mycket verkstad.

Något som, vad jag förstår, finns på bordet nu är att Statens beredning för medicinsk och social utvärdering har fått i uppdrag att sammanställa det vetenskapliga underlag som finns och används i socialtjänsten i deras utredningsmetoder när det handlar om barn och unga. Jag hoppas verkligen att det ger ett bra underlag och att det är vetenskapliga metoder som används och att vi, om det inte är det, ser till att det blir det så att det faktiskt gör skillnad och vi får bra riskbedömningar som säkerställer att barn inte far illa. Det är min drivkraft i det här arbetet. Jag hoppas innerligt att det här inte blir en produkt som bara hamnar på ett bord så att det inte blir någon verkstad.

Det är alldeles för många barn som drabbas av våld av det ena eller det andra skälet. Kvinnor drabbas av våld. Män drabbas av våld. Här behöver vi också se till att vi jobbar med flera saker samtidigt. Vi måste skydda den som blir utsatt för våld, men vi måste också se till att stödja den som faktiskt brukar våld så att den personen slutar bruka våld. Annars kommer våldet aldrig att försvinna.

IVO har i uppdrag att utöva tillsyn av våra myndigheter. Det gör de för det mesta bra, men de behöver också bättra sig. Och när de gör det måste de också kunna samla på sig goda exempel där man har bra metoder för att sedan lära ut till andra så att det blir bra överallt.

Barn i skyddat boende måste få vara sig själva. Barn är aldrig någons egendom, inte heller i ett skyddat boende. Därför måste barnen få sitt eget fokus i det skyddade boendet så att vi skyddar både den som har behov av skyddat boende och barnet.

Herr ålderspresident! Jag tänker nu gå över till ett annat ämne som inte direkt rör socialtjänsten - jo, det gör det, för annars skulle det inte vara med i det här betänkandet - och det handlar om internationella adoptioner.

Det här är en fråga som jag när jag kom in i riksdagen 2018 upplevde inte fanns så högt upp på regeringens agenda. Jag uppmärksammade att det fanns bekymmer - det var inte bara jag, utan jag har en kollega, en vänsterpartist, som också uppmärksammade detta ganska tidigt - och oegentligheter i samband med internationella adoptioner som hade skett tidigare.

Jag började ställa frågor till regeringen: Vad gör vi? Hur ska vi se till att det här inte händer igen? Hur kan vi stötta de här personerna som faktiskt har fått sin barndom stulen? Min upplevelse var att regeringen inte var sådär himla närvarande utan tyckte: Nej, vi kan inte göra något, för vi väntar på en utredning i ett annat land och kan inte göra något på individnivå.

Men det har börjat hända saker, och jag hoppas att det här kommer att bli bra. För i dag finns det faktiskt ett mer organiserat individuellt stöd, på projektnivå, till personer som är internationellt adopterade. Det finns förslag från Socialstyrelsen som kom alldeles nyligen om att permanenta detta. Socialstyrelsen föreslår också att man ska utveckla föräldrautbildningen och permanenta stödet för den som är adopterad att söka sitt eget ursprung.

I höstas kom det även ett besked om att regeringen ska utreda och klargöra på vilket sätt vi har varit inblandade i eventuella oegentligheter i andra länder för att se hur vi har agerat och vad vi kan lära för framtiden. Jag hoppas innerligt att regeringen klarar av att göra verkstad av det resultatet, för vi kan inte riskera att fler barn hamnar i oegentligheter.

Herr ålderspresident! Jag står bakom samtliga motioner som vi har väckt tidigare och så vidare men yrkar bifall till reservation 8 och ber om ursäkt för att jag drog över min talartid lite grann.

Herr ålderspresident! Jag vill börja med att yrka bifall till Vänsterpartiets reservation 3.

I början av 2018, innan den här mandatperioden började, uppmärksammade SVT Nyheter misstänkta oegentligheter vid adoptioner från Chile under 1970- och 1980-talen. Nyheten passerade dock ganska snabbt och försvann från nyhetsrubriker och tv-sändningar. Men kvar fanns de som hade frågor och funderingar, de som hade misstankar om att allt inte gått rätt till och de som redan hade letat under lång tid. De hade letat efter föräldrar, syskon och barn.

För många var det ingen enkel uppgift att nysta upp trådarna i sina adoptioner. Förfalskade dokument och förvanskade identiteter gjorde det svårt. Språket kan också vara ett hinder i arbetet med olika dokument och myndigheter i ursprungslandet. I exempelvis Chile sker allt utredningsarbete på spanska och alla dokument är på spanska.

Det som uppdagats i Chile är inte bara allvarligt på grund av det lidande som åsamkats barnen, de biologiska föräldrarna och adoptivföräldrarna, utan det strider även mot barnkonventionen och barns rätt till sitt ursprung.

Herr ålderspresident! I Sverige blev det till en början ingen utredning om de internationella adoptionerna. Vi i Vänsterpartiet lade fram förslag om en utredning men fick till en början inget gehör. Men vi fortsatte att driva frågorna rörande de internationella adoptionerna, vilket även bland annat Centerpartiet förtjänstfullt gjort.

När DN gjorde en stor och prisbelönt artikelserie om de illegala adoptionerna i början av 2021 fick frågan ny fart i medierna, och riksdagen fattade under våren samma år beslut om en utredning av de internationella adoptionerna till Sverige, vilket jag är väldigt glad över.

Utredningen ska inte bara fokusera på adoptionerna från Chile utan på alla internationella adoptioner. Larmsignaler har kommit angående adoptioner också från andra länder, även om det än så länge bara är Chile som ursprungsland som har utrett hur det har gått till. Där utreder myndigheterna över 600 fall av adoptioner till Sverige.

Detta är en del i att lyfta upp frågan, ge de drabbade upprättelse och från samhällets sida ge hjälp och stöd. Vi har ett ansvar för hur det här har gått till och för de människor som har kommit hit eller har påverkats av adoptionerna.

Herr ålderspresident! Regeringen gav 2020 Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, MFoF, i uppdrag att genomföra ett pilotprojekt om stöd till adopterade i samband med ursprungssökning. MFoF fick använda 2 miljoner kronor under 2020 för genomförandet av uppdraget. Det är bra. Stödet behövs. Regeringen har sedan ökat anslaget något för detta stöd, och MFoF ska fortsätta med stödet under 2022-2023. Det finns också ett projekt med samtalsstöd under samma period. Det är bra. Men vi kan göra mer.

I dag finns omkring 60 000 internationellt adopterade i Sverige, enligt MFoF. De internationella adoptionerna började ta fart på 1960-talet, men de förekom också tidigare och har fortsatt fram till i dag. De flesta adopterades på 1970- och 1980-talen då som mest 1 776 personer adopterades under ett år. Det gör att det i dag i Sverige finns personer som är adopterade från andra länder i alla åldrar, från små barn till pensionärer.

Vi behöver därför se på adoptioner utifrån ett livslångt perspektiv. De som är adopterade är adopterade hela livet med allt vad det innebär. Olika skeden i livet har olika prövningar, och det är viktigt att de som så behöver kan få adekvat stöd utifrån sin livssituation. Flera studier har funnit en överrepresentation av psykisk ohälsa och sociala problem hos landets vuxna utlandsadopterade. Dessutom är suicidalrisken större hos adopterade än hos genomsnittsbefolkningen. Det är problem som måste tas på allvar.

Herr ålderspresident! I dag är kommunerna ansvariga för att förbereda och utreda lämpligheten hos dem som ansöker om att få genomföra en adoption. Det är också kommunerna som är ansvariga för att följa upp adopterade i deras familjer. Det blir många huvudmän, och en utredning från Statskontoret 2021, Organiseringen av den internationella adoptionsverksamheten, visar på bristande kvalitet och likvärdighet.

För några veckor sedan släppte dessutom Socialstyrelsen en rapport som handlar om samhällets stöd till de adopterade. Enligt en övergripande analys och bedömning möter de vård- och stödinsatser som erbjuds adopterade och deras adoptivföräldrar inte de behov som finns. Kartläggningen visar att adopterade kan ha behov under hela livet som kan härledas till adoptionen. Behoven kan kräva särskild uppmärksamhet, och barn och föräldrar kan behöva adoptionsspecifikt stöd.

Forskning har visat att stöd efter adoption på de områden som är adoptionsspecifika ger positiva resultat och har kopplat samman ouppfyllda stödbehov med ett sämre utfall. Socialstyrelsen redovisar en lista på saker som behöver utvecklas, bland annat att ta fram en modell för PAS, post adoption service.

Herr ålderspresident! Avslöjandena om illegala adoptioner visar på vilka problematiska situationer adopterade och anhöriga kan ställas inför, och där det kan behövas speciellt stöd och speciella kompetenser utöver det jag redan har talat om. En adoption är en genomgripande och stor process för alla inblandade, och det är viktigt att det finns ordentligt stöd och kompetens för att möta dessa personer genom hela livet. Vi behöver ta fram hur ett statligt center kan utformas och fungera för att ge adopterade ett livslångt stöd. Det har vi ett ansvar att göra.

Herr ålderspresident! I dag debatterar vi socialtjänstens arbete. Det är en otroligt viktig myndighet för alla de barn och unga som utsätts av närstående men också för vårdnadshavare som av olika skäl har svårt att hantera den viktigaste uppgiften i livet, nämligen att ge sina barn en trygg och tillitsfull barndom.

När man i dag debatterar socialtjänstens arbete är det otroligt viktigt att belysa den situation som socialsekreterare befinner sig i. Strax före det fruktansvärda kriget i Ukraina skedde en enorm påverkanskampanj riktad mot socialtjänsten. Krafter utanför Sverige men definitivt även i Sverige ville ge en bild av att socialtjänsten kidnappar barn och säljer barn till personer som utnyttjar barnen sexuellt. Det var en fruktansvärd hat- och hotkampanj som också är ett hot mot hela vår demokrati.

Vi har också kunnat ta del av beskrivningar från socialsekreterare som berättar hur de redan före denna kampanj har känt sig hotade i sin yrkesutövning. De har känt rädsla för att fatta viktiga och avgörande beslut.

Under de fruktansvärda händelserna under påsken kunde vi se barn som även tillsammans med vårdnadshavare var ute och hatade och hotade polisen. De kastade sten och betedde sig på ett fruktansvärt sätt. Även det är ett hot mot hela vår demokrati.

Jag har under många år arbetat tillsammans med socialtjänsten. Vi ansvarade för en nationell stödtelefon som riktade sig till myndighetspersoner som hade kommit i kontakt med barn och unga som var utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck. Även där fick vi höra, herr ålderspresident, att det fanns en rädsla för att fatta avgörande beslut. Man kände inte det stöd som man önskade från chefer på den lokala nivån. Man kände tyvärr heller inte det stöd som man önskade från politiker. Snarare fick man många gånger i stort sett kriga för både rätten och möjligheten att fatta beslut som skulle ge barn och unga den frihet, den trygghet, det stöd och det skydd som de har rätt till och behov av.

Av denna anledning menar vi i Liberalerna att det inte räcker med bara kunskap. Kunskap är oerhört viktigt. Vi har pratat om utbildning. Absolut. Varenda socialsekreterare ska få den utbildning som de är i behov av för att kunna göra sitt viktiga arbete. Men i vissa lägen måste man också ha en hållande struktur som gör att man verkligen med trygghet kan känna att man kan utföra sitt livsviktiga arbete.

Liberalerna anser därför att det bör finnas en nationell stödstruktur. Det kommunala självstyret är här något självklart. Det här bygger på socialsekreterare och socialnämnder på den lokala nivån, herr ålderspresident, som ber om hjälp. Det här kan vi se när vi tar del av kommuners upplevelser av den gängkriminalitet som breder ut sig. Det sker en rekrytering av barn. En gängkriminell, som hade många barn på sitt samvete, kallade dem barnsoldater. Om man sätter ihop samhällsutvecklingen med den oro och rädsla som människor kan känna i sin yrkesutövning tror Liberalerna att detta är nödvändigt.

I betänkandet tas även vikten av att tillsätta ett nationellt center för försvunna barn upp. När jag läste Försäkringskassans rapport blev jag än mer övertygad om hur viktig den åtgärden är. I rapporten konstateras att det är 10 000 skolpliktiga barn som saknas i Sverige - 10 000 barn som vi inte vet var de är, 10 000 barn som ingen letar efter, 10 000 barn som inte kan svara på var de faktiskt befinner sig.

Jag säger inte att alla dessa barn befinner sig i en extremt utsatt situation och har blivit utsatta för barnäktenskap eller könsstympning. Men jag vet att vi inte vet. Och det gör mig djupt oroad. Jag tänker ofta på vad som händer med dessa barn, och jag tänker än mer ofta på varför det inte är en större aktivitet bland politiker kring att ta reda på det.

Om jag hade varit ansvarigt statsråd hade det varit bland det första som jag hade sett till att följa upp. Här var det fråga om välfärdens pengar. Jag utgår från barnen, barnen som är vår framtid.

Nationella stödtelefonen har fått in samtal som rör 495 barn och som man under några år har identifierat som barn som har blivit förda ut ur landet. Då är det viktigt att komma ihåg, herr ålderspresident, att detta är barn vars föräldrar sökt stöd och skydd i Sverige för att undkomma krig, förtryck och utsatthet. När barnen kommer hit vill de åtnjuta sina grundläggande fri- och rättigheter som de ser att andra barn har och som vår lagstiftning säger att varje barn ska ha tillgång till. När de åtnjuter dessa rättigheter blir det en bestraffning att ta tillbaka barnen till hemländerna och dumpa dem där i deras ensamhet.

Jag kommer inte att ge mig. Jag kommer att söka stöd bland er andra politiker för att vi verkligen ska ta tag i dessa frågor på ett tillräckligt sätt. Att stå och säga att det är viktigt med arbetet för alla barns rätt till frihet är ganska enkelt. Men det är först när vi vidtar de åtgärder som krävs som det verkligen blir skillnad.

Det finns ytterligare en skrämmande fråga som jag har drivit sedan jag kom in i riksdagen och som jag har fått Morgan Johansson att ta in i en utredning. I dag kan man upphäva barns svenska medborgarskap om de har dubbelt medborgarskap. Jag har mött barn som har blivit förda ut ur landet. Samtidigt har vårdnadshavaren tryckt på en knapp och upphävt deras svenska medborgarskap. Då är det inte så enkelt som att barnen när de kommer tillbaka hit bara kan skrivas in igen, utan då får barnen söka asyl i landet som de fördes ut ur.

När det gäller den livsviktiga uppgift som socialtjänsten har - varje enskild socialsekreterare - har vi en skyldighet att se till att de har rätt förutsättningar att göra sitt arbete för att varje barn ska känna trygghet att leva ett liv i Sverige fritt från alla former av förtryck och våld.

Herr ålderspresident! Jag står självklart bakom alla våra yrkanden, men för att vinna tid yrkar jag bifall endast till reservation 10 som handlar om bättre verktyg och kompetens i socialtjänsten.

I dag finns det en del lagar och förordningar som styr socialtjänstens arbete men som faktiskt kan motverka arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Exempel på det är återföreningsnormen, det vill säga normen om att en familj i konflikt i första hand ska återförenas, samt regeln om att föräldrarna alltid ska kontaktas vid en orosanmälan. Vi anser att det bör övervägas hur vi kan stärka socialtjänstens möjligheter att motverka hedersrelaterat våld och förtryck och hur socialtjänstens kompetens i hur man arbetar med hedersrelaterade ärenden kan stärkas.

Herr ålderspresident! Vi i Miljöpartiet har sedan länge drivit på för att barnkonventionen ska bli svensk lag. Nu är vi där, och det blir tydligare att barn är egna individer med egna rättigheter. Men det är inte så enkelt att bara för att barnkonventionen har blivit svensk lag börjar alla barns rättigheter att tillgodoses.

Nu återstår den långa resan att säkerställa att alla som möter barn, alla som arbetar med barn men också vi som fattar beslut om barn säkerställer att barns rättigheter omsätts i alla delar av vårt samhälle, och i detta fall inom hela socialtjänsten.

Jag vill också passa på att lyfta fram vikten av att man som barn känner ett stort förtroende för socialtjänsten och att det ska kännas naturligt att vända sig dit. Vi kommer att återkomma till denna fråga när vi ska debattera och fatta beslut om lex Lilla hjärtat.

Herr ålderspresident! Det finns mycket kvar att göra för att förbättra livssituationen för personer med funktionsnedsättning. Ett exempel som berör just socialtjänstlagen är vårt förslag om att du som individ ska kunna bidra till att kalla till en samordnad individuell plan, en så kallad SIP. I dag får du, om du har behov av hjälp och stöd från både regionen och kommunen, vänta tills någon aktör agerar och kallar samman alla berörda.

Vi tycker också att anhöriga, om den enskilde inte har något emot det, skulle kunna bidra till att kalla till en SIP. Det ökar individens egen makt, inflytande och delaktighet.

Vi behöver göra mycket i dag, men vi behöver också göra upp med vår historia. Individer och anhöriga har drabbats av den förda politiken under 1900-talet mot personer med funktionsnedsättning, och de övergrepp som den har medfört har inneburit många trauman. Det är en historia med tvångssterilisering, omyndigförklarande och orättvis särbehandling. Institutionsvården är ett mörkt kapitel i vår historia där våld, misskötsel och medicinska experiment förekom.

Jag kan förstå att man om man har drabbats personligen gärna skulle vilja glömma dessa hemska övergrepp och gå vidare. Men vi som samhälle har en skyldighet att minnas och säkerställa att historien inte upprepas.

Jag anser att en stor del av den förda politiken i mångt och mycket har osynliggjorts. Men den förda politiken ger också eko in i nutiden och i hur vi ibland ser på personer med funktionsnedsättning och även i hur vi bygger vårt samhälle med ständiga särlösningar i stället för att göra rätt från början. Men om historien inte blir känd och om upprättelse inte ges, hur ska vi som samhälle då lära av vår historia?

Det är därför väldigt viktigt med detta tillkännagivande. Inom ramen för detta hoppas jag att situationen för personer med funktionsnedsättning genom tiderna blir belyst på ett enhetligt sätt. En sanningskommission, en upprättelse, en ursäkt och en lärdom framöver är högst angelägna.

Herr ålderspresident! Jag kan också konstatera att detta är min sista debatt i kammaren. Jag vill rikta ett varmt tack till utskottets ordförande och vice ordförande, hela utskottet, utskottskansliet och kanslipersonalen i kammaren. Jag kommer att bära med mig denna erfarenhet för resten av mitt liv.

(Applåder)

Herr ålderspresident och ledamoten Fransson! Jag vill bara returnera tacket. Varmt tack, Margareta Fransson för att du har verkat i vårt utskott. Vi har haft glädjen att möta flera miljöpartister i utskottet. Du har precis som de andra bidragit med många erfarenheter som är viktiga i vårt gemensamma arbete. Vi har olika politiska uppfattningar, vi bryter dem mot varandra och ibland hittar vi gemensamma nämnare. Ett varmt tack för det arbete som du har gjort! Du kanske kommer tillbaka, vad vet jag. Lycka till i allt som kommer i din väg framöver!

Herr ålderspresident! Jag tar tillfället i akt att replikera, för jag har inte haft så många sådana tillfällen här i kammaren.

Jag skulle vilja säga att det när man som jag kommer in under en mycket kort period är väldigt betydelsefullt att mötas av en varmhjärtad ordförande som bidrar och hjälper till. Man känner sig både välkommen och slipper trampa så mycket i klaveret.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Gandhi sa att varje samhälle bör bedömas efter hur det behandlar sina mest utsatta. Detta blev en grundvärdering som satte ut riktningen för vår gemensamma välfärd - för vårt Sverige.

Jag kommer att tala enbart om det tillkännagivande som föreslås under punkt 5, Vanvård och övergrepp som skett vid statliga inrättningar, herr ålderspresident.

Sverige har inte alltid varit till för alla sina medborgare, även om vi kanske lever i den tron. Ända fram i våra dagar, mycket nära i historien, finns det medborgare som har behandlats mycket illa. Ibland har de behandlats illa för att de tjänat som medel för kollektivets bästa, ibland har det sagts vara för deras eget bästa eller deras näras bästa.

Herr ålderspresident! Institutionsvården är en del av Sveriges historia som det sällan berättas om. Än i dag tystas berättelsen ned och tas inte på allvar. Nu är det dags att staten ger alla de människor som drabbats ett erkännande för det man har gjort möjligt och gräver djupt i sitt innersta efter hela sanningen bakom det som skedde och varför det återspeglas ända in i våra dagar. De drabbade, deras anhöriga och närstående behöver få upprättelse och ett erkännande, men de behöver kanske framför allt bli lyssnade på.

I vårt land har vi så länge som vi kan minnas levt i uppfattningen att de starka inte ska trycka ned de svaga. De ska inte plundra de svaga eller skaffa sig fördelar på andras bekostnad. Men trots detta blev några människor ett medel för folkmajoritetens mål, herr ålderspresident. Några ansågs inte passa in. Andra ansågs underlägsna. De fick uppleva folkhemmets verkliga baksida och skuggsida.

Det handlar om tvångssteriliseringar, lobotomier, tvångsomhändertaganden och medicinska experiment - kort sagt en människosyn som är förskräcklig och som vi i dag tar avstånd ifrån. Men den återspeglas även i dagens syn på människor, herr ålderspresident. Det handlar om icke önskvärda människor som på den tiden plockades bort och placerades på institutioner, och ja, ni känner igen vibbarna av vad som händer i dag.

Ett tydligt exempel på den människosyn som fanns i Sverige för inte så länge sedan är de experiment som genomfördes på sjukhuset Vipeholm i Lund. Vipeholm öppnades 1935 och stängdes 1982. När det var som störst fanns det plats för över 1 000 patienter. De människor som var intagna skulle i dag benämnas som personer med intellektuell funktionsnedsättning, men då kallades de sinnesslöa, obildbara idioter och svårskötta. De ansågs ligga samhället till last. Dessa människor skulle låsas in och gömmas undan, och de kunde användas som försöksdjur - de kände och upplevde ju inget.

Herr ålderspresident! Det är viktigt att minnas detta i vår tid och för framtiden, inte bara övergreppen i sig utan även att de ansågs rättfärdiga därför att de ansågs gynna majoriteten. Institutionerna ansågs vara för den enskildes bästa. Vi ska minnas detta för att hedra de drabbade och deras nära, och vi ska minnas det för att undvika att göra liknande misstag. Därför behövs den här sanningskommissionen, herr ålderspresident, och den måste följas av en officiell ursäkt från statens sida för de övergrepp som skedde på Vipeholmsanstalten och liknande institutioner.

Herr ålderspresident! Må det aldrig kunna hända igen.

(Applåder)

Socialtjänstens arbete m.m.

Herr ålderspresident! Jag ska bara göra en rättelse, då jag yrkade på fel reservation tidigare. Jag yrkar bifall till reservation nummer 22.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 4 maj.)

Kulturarvsfrågor