Kultur och idrott

Fru talman! Kungliga biblioteket är hela Sveriges nationalbibliotek. Man skulle också kunna säga att Kungliga biblioteket är hela Sveriges minne. Samlingarna sträcker sig mer än tusen år tillbaka i tiden, och de växer för varje dag.

Här finns allt från handskrifter till böcker, reklam, tidningar, musik, spel, dataspel och en väldig massa andra saker. Här finns allt från Djävulsbibeln, som togs som krigsbyte efter trettioåriga kriget, till varenda en av Jan Mårtensons deckare, låtar av Abba och även en och annan bortglömd vinylskiva som bara såldes i några exemplar. Här finns vartenda lokalt annonsblad från Ica och Coop, alla program som har visats i SVT och alla populära dataspel.

Det är alltså en väldig bredd på det som samlas in varje dag, året runt på KB. Under biblioteket i Humlegårdsparken, 40 meter ned i marken, finns stora bergrum som rymmer två femvåningshus. Här bevaras det mesta av det tryckta materialet.

Kungliga biblioteket har också tre världsminnen utsedda av Unesco. De två första är Astrid Lindgrens arkiv och Dag Hammarskjölds samling, som innehåller brev, pressklipp, fotografier och manuskript som berör både privatliv och arbete och anses ha ett värde för mänskligheten. Tryckfrihetsförordningen från 1766 är det tredje världsminnet.

En av de mest centrala uppgifterna för Kungliga biblioteket är att bevara samlingarna för framtida forskare, men naturligtvis också för studier redan i dag. Att hantera samlingar för framtiden kräver ett noggrant arbete. Klimatet där man bevarar samlingarna har olika behov av bland annat klimatanpassningar.

Ett annat sätt att bevara samlingarna är att digitalisera. KB har i dag en av världens största samlingar av digitaliserade samlingar av dagstidningar. KB ansvarar också för att främja samverkan i biblioteksväsendet i landet, ansvarar för statistik som gäller bibliotek och följer upp biblioteksplaner.

Jag har också lite kuriosa. 1878 öppnade Kungliga biblioteket i Humlegårdsparken. Då hette en av amanuenserna August Strindberg.

En förutsättning för att samhällets kollektiva minne ska fungera är att vi har en pliktlagstiftning som gör att allt svenskt utgivet material finns kvar för framtida forskning och för att dokumentera landets kulturarv.

Men, fru talman, det finns ett ”men” med i bilden. Den nuvarande pliktlagstiftningen är från 1993 respektive 2012 och är i många avseenden omodern och inte anpassad till den digitala utveckling som vi har sett. 2019 fattade den dåvarande regeringen beslut om direktiv för att få fram en ny och mer ändamålsenlig lagstiftning. Utredningen om pliktlagstiftning för ett tryggat källmaterial kom 2021 och innehöll förslag på hur pliktinsamlingen av material kan utformas så att den blir medie, teknik- och formatoberoende och därmed långsiktigt oberoende. 2026 finns fortfarande ingen ny pliktlagstiftning på plats.

Tre liberala utbildnings- och forskningsministrar har besvarat mina interpellationer om detta under de senaste tre åren, men ingenting har hänt. Detta innebär att Kungliga biblioteket har stora onödiga kostnader för exempelvis löpande digitalisering av dagstidningar som tekniskt sett skulle kunna samlas in i digital form direkt från leverantören. Det allvarligaste är dock att framtida forskning kommer att bli lidande av att vi inte har kunnat samla in relevanta medieformer. Det är mycket allvarligt. Jag hoppas att en ny regering kommer att agera i frågan.

(Applåder)

Nya fru talman! Jag skrev en dikt en gång, en kärleksdikt. Den var inte lång men i gengäld mycket kort:

Kärleken är röd som en trumpet.Det är sånt man bara vet.

Jag kom att tänka på dessa rader när jag genom tv-programmet Babel lärde känna årets Nobelpristagare i litteratur, Anne Carson. Carsons genombrott kom 1998 med boken Röd självbiografi. En färg, röd, fungerar som röd tråd när grekiska myter vävs samman i samtid och fantasivärldar. Anne Carson är kanadensiska och bor sedan 2022 på Island, sagornas, vulkanernas och de heta källornas ö.

I samband med att Nobelpriset tillkännagavs frågade den isländska tv-kanalen Rúv Anne Carson hur umgänget med isländska poeter påverkat hennes skapande. ”De är alla fantastiska människor”, svarade Carson. ”Nästan alla vi träffar är poeter eller säger att de är det. Det är en väldigt levande scen.”

Fru talman! Varför flyttade inte Anne Carson till Sverige? Jag vet inte. Har vi för få vulkaner och heta källor? Har vi för få poeter? Ett vet jag, och det är att ett samhälle som monterar ned kulturlivet och som producerar kulturkanoner istället för att anordna kurser hos studieförbund eller erbjuda unga replokaler är ett fattigare samhälle. Det är det inte bara för att sammanhållningen och bildningen minskar utan också för att det är ett samhälle som blir sämre på att ställa vår tids viktigaste fråga: Vad innebär det att vara människa? Ja, jag tror faktiskt att det är vår tids viktigaste fråga.

Den artificiella intelligensen sköljer över oss med en exponentiell utveckling. Det betyder översatt till vardagssvenska att det går rasande fort. Det vi i dag trodde att vi visste om AI är något nytt i morgon.

Fru talman! Vad innebär det att vara människa när vi inte längre är de mest intelligenta på jorden eller när det artificiella utmanar våra kognitiva förmågor och på timmar löser matematikproblem som människan har försökt lösa i ett halvsekel? En del av svaret står säkert att finna i vårt sätt att uttrycka oss, vårt sätt att förnimma världen, vårt sätt att i ord, musik och rörelse existera på sätt som det artificiella har svårare för.

Inom utbildning pratar man ofta om behovet av STEM – science, technology, engineering and mathematics. Allt fler röster höjs nu för att inkludera ett A, arts, och därmed gå från STEM till STEAM. Det bedömer jag är en riktig utveckling. Vi behöver addera ett vidare och friare synsätt till de klassiska logiska synsätten. Att vara människa i ett nytt tidevarv kommer att innebära något annorlunda. Politikens uppgift kommer att bli magnifik, men vi vet inte hur.

En tidig slutsats är att kultur och sammanhållning inte är områden för nedskärningar. Är det någon del av vår samhällskropp som behöver stärkas är det de kulturella näringarna. Återställ studieförbunden, återställ folkhögskolorna, ta tillbaka replokalerna och stärk möjligheterna att vara fåmansföretagare! Bredda synen på innehållet i våra högre utbildningar!

Fru talman!

Framtiden är grön som en symfoni.Det är sånt man inte kan strunta i.

(Applåder)

Fru talman! Samhället är så mycket större än staten. Ett samhälle byggs av människor som ser varandra. Det byggs av volontären som besöker den som är ensam och av tränaren som stannar kvar efter träningen för att prata med en ungdom som verkar ha det svårt. Det byggs av församlingen som delar ut matkassar, ordnar språkkafé och öppnar sina dörrar för människor som behöver gemenskap.

I civilsamhället möts människor som annars kanske aldrig hade mötts. De får hjälpas åt, lösa problem, lyssna till varandra och ta ansvar för någonting som är större än de själva. På det sättet har civilsamhället länge varit en bärare av den svenska demokratin.

Fru talman! För frikyrkorna går det här tillbaka till Vallersvik 1848. Där steg människor ned i det kalla vattnet för att låta döpa sig och sedan bilda Sveriges första baptistförsamling. Där fick människor rösträtt, oavsett börd och oavsett om de var män eller kvinnor. Där föddes den moderna svenska demokratin, mer än 70 år innan rösträtten fick sitt genombrott i det svenska riksdagsvalet.

Det arvet lever vidare. Runt om i Sveriges församlingar fostras människor i demokratiskt tänkande och i ansvar för samhället. I de gemenskaperna föds inte hat eller polarisering. Där föds i stället gemenskap, framtidstro, hopp och kärlek, och det är det som vi behöver mer av i samhället.

Vi behöver inse att det offentliga på egen hand inte kan klara av alla utmaningar som vi som samhälle står inför. Det är ju inte utanför Skatteverket som människor samlas när de är i kris eller behöver någonstans att vända sig med det som är allra svårast i livet. Därför är det centralt för Kristdemokraterna att ge trossamfund och civilsamhälle goda förutsättningar att bedriva sitt viktiga arbete. Man ska kunna bedriva ett aktivt arbete med gudstjänst, själavård, undervisning och omsorg. Ett samhälle där sådan verksamhet finns är ett bättre och rikare samhälle.

Det offentliga behöver ta vara på, inte konkurrera med, kyrkans kraft. Ta bara det brottsförebyggande arbetet som exempel. Barn och unga behöver trygga vuxna, meningsfulla sammanhang och gemenskaper där de blir sedda. När samhällets goda gemenskaper lämnar ett tomrum finns det kriminella nätverk som är beredda att fylla det, men till ett fruktansvärt pris. Därför är varje ungdomsledare som bygger förtroende en del av det brottsförebyggande arbetet. Varje församling som ger unga en trygg mötesplats är en del av det brottsförebyggande arbetet. Kyrkornas betydelse är stor då men upphör inte heller när en människa har hamnat i kriminalitet.

Andlig vård inom kriminalvården där präster, pastorer och diakoner kan verka är viktigt. Den verksamheten behöver ges större utrymme när kriminalvården nu byggs ut. Samma möjligheter till existentiellt stöd behöver finnas för barn och unga inom Sis-hemmen.

Tyvärr, fru talman, uppstår dock ofta en olycklig osäkerhet när det offentliga ska samarbeta med kyrkor. Det syns inte minst i skolans värld.

I Vårgårda, för att ta ett exempel, fanns under 40 år ett samarbete mellan skolan och en lokal kyrka. Kyrkans ungdomsledare fungerade som kamratstödjare och rastvakter i korridoren. Men samarbetet sades upp.

Samma osäkerhet uppstår ofta kring skolavslutningar i kyrkan. Rektorer blir osäkra på vad som får sägas och göras. Präster förväntas tona ned kyrkans egen identitet i det rum som generationer av människor har samlats i.

Offentliga verksamheter måste kunna samarbeta med civilsamhället, med respekt för civilsamhällets identitet. Kyrkan är värdefull just därför att den är kyrka. Den har en tro, en tradition och en människosyn som motiverar människor att tjäna andra. Det behöver vi mer av.

Fru talman! Ärade ledamöter! Detta är mitt första anförande i riksdagen. Jag är lyckligt lottad som kan lyfta frågor som jag anser är väldigt viktiga för vårt Sverige.

Detta anförande handlar om folkbildningen. Det gläder mig att tidigare ledamöter också har lyft vikten av folkbildningen och att kulturen är en bärande kraft när det gäller demokrati och sammanhållning.

Folkbildningen är en grundpelare i ett rättvist och demokratiskt Sverige. Genom folkhögskolorna och studieförbunden får människor möjlighet att lära, växa och delta i samhällslivet, oavsett bakgrund och tidigare utbildning.

Bildning handlar om mer än betyg och examen. Det handlar om att utveckla kritiskt tänkande, förstå sin omvärld och känna delaktighet i samhället. I en tid av polarisering och utanförskap är folkbildningen viktigare än någonsin för att stärka sammanhållningen.

Fru talman! Folkhögskolorna ger människor en andra chans. Många som inte hittat sin plats i det traditionella utbildningssystemet får där möjlighet att studera vidare, komma närmare arbetsmarknaden och bygga framtidstro.

Det livslånga lärandet är avgörande i ett samhälle där arbetsmarknaden ständigt förändras. Därför vill Miljöpartiet stärka folkhögskolornas förutsättningar genom att fler utbildningsplatser och bättre långsiktig finansiering säkras.

Fru talman! Studieförbunden är en viktig del av Sveriges demokratiska och kulturella infrastruktur. De erbjuder mötesplatser, kulturverksamheter och stöd till föreningslivet i hela landet. På många mindre orter är studieförbundens lokaler avgörande för att människor ska kunna mötas, organisera sig och skapa kultur tillsammans.

Tyvärr har regeringens nedskärningar lett till att verksamheter lagts ned, replokaler försvunnit och möjligheterna till kultur och folkbildning minskat, särskilt på landsbygden. Där mötesplatser försvinner försvagas också gemenskapen, och demokratins möjligheter att växa försämras.

Fru talman! Folkbildningen är inte en kostnad. Den är en investering i människor, i demokrati och i ett mer jämlikt Sverige. Därför vill Miljöpartiet värna om folkbildningens frihet, stärka dess resurser och ge fler människor möjlighet att lära, utvecklas och delta i samhällslivet.

Tråkigt nog, fru talman, har Tidöregeringen tagit bort mer än 500 miljoner från kulturen och folkbildningen. Ändå pratar man väl om folkbildningens och kulturens betydelse i ett demokratiskt, sammanhållet och inkluderande Sverige.

Fru talman! Jag vill prata om en av de största kulturrörelserna i Sverige, en som inte utspelar sig i de finaste rummen, avnjuts till de godaste vinerna och alltid möts av stående ovationer utan som ibland rent av är utskälld men ändå är levande och stark. Jag pratar förstås om den svenska supporterkulturen.

Varje vecka förgyller kreativiteten och kraften från tifogrupper och engagerade supporterkollektiv upplevelsen för hundratusentals svenskar som följer fotbollen på plats eller via tv-sändningar – banderollerna, flaggorna, ståplatserna, konfettin, pyrotekniken.

Den inramning som finns kopplat till den svenska fotbollen är ingen naturlag utan ett resultat av ett genuint och brinnande engagemang. Utan stora erkännanden och ekonomisk ersättning och på bekostnad av allt annat som ska hinnas med i livet sliter människor vecka ut och vecka in för att göra svensk fotboll levande.

Supporterkulturen är i många hänseenden en liberals dröm. Utan att vara beroende av en krona av skattebetalarnas pengar engagerar den brett och är inkluderande för alla som önskar delta i den. Det minsta som kan begäras är att den inte motarbetas av politiken eller ordningsmakten.

När jag själv står på nationalarenan i Solna för att följa mitt lag och det tänds bengaler i klacken för att höja stämningen på arenan följs det alltid av ett meddelande på jumbotronen: Användning av pyroteknik är olagligt enligt ordningslagen. Så är det förstås. Därför är det bra att jag nu kan stå i vår lagstiftande församling och säga något för mig väldigt självklart: Ordningslagen måste ändras och pyroteknik på våra läktare tillåtas.

För mig handlar det om en viktig princip: Vuxna människor ska vara fria att göra nästan vad som helst så länge det inte skadar någon annan. Engagerade supportrar som bidrar till att höja stämningen på de svenska läktarna och skapar en livlig atmosfär är inte ett problem. De är en tillgång.

Är det värt att fortsätta lägga skattebetalarnas resurser på att motarbeta och lagföra individer som, om de sköter detta korrekt, inte skadar någon annan? För mig är svaret på den frågan självklart. Det är även självklart att vi ska värna den svenska supporterkulturen.

Den levande och medlemskontrollerade svenska fotbollsrörelse som 51-procentsregeln möjliggör står i skarp kontrast mot den utveckling vi har sett runt om i världen, där fotbollen alltmer har kommit att handla om vilka som äger den och hur den utnyttjas i ett spel som är större än det som sker på gräsplanen. Samma diktaturer som arrangerat de stora mästerskapen de senaste åren har också köpt europeiska storklubbar. Det är rimligen uppenbart för alla att ägandet av fotbollsklubbar nu för tiden är ett geopolitiskt maktverktyg.

Det finns av naturliga skäl en ökad medvetenhet om de hot icke-demokratierna utgör mot våra fria och öppna samhällen. I takt med tiden får vi också skarpare verktyg för att möta detta, till exempel lagstiftning för att skydda vår kritiska infrastruktur som hamnar, flygplatser och tågspår. Vår kulturellt kritiska infrastruktur står dock mer oskyddad.

Det är i det perspektivet 51-procentsregeln är så viktig. Alternativet till den är nämligen att vi går samma utveckling till mötes som resten av världen. Det vill inte jag.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag rikta ett innerligt tack till alla som gör de svenska idrottsläktarna levande och kanske inte alltid fått mest uppskattning från politiskt håll. Tack till supportrarna som målar, organiserar och förverkligar de tifon vi alla får ta del av! Tack till supportrarna som sluter upp på läktarna i ur och skur för att stötta sitt lag och föra engagemanget vidare till nästa generation! Tack till supportrarna som gör sina röster hörda och kräver mer av politiken! Er tid och ert slit gör den svenska fotbollen till allt annat än tyst och själlös.

(Applåder)

Fru talman! Orolig, skakig, nervös – vad ska de tycka? Vem är jag att vara här? Klarar jag det? Är det mig själv jag talar om? Eller är det en deltagare som är på upprop första dagen på en av våra 150 folkhögskolor runt om i landet?

Inför den allmänpolitiska debatten fick jag rådet: Tala om det ditt hjärta är fullt av!

Mitt hjärta är fullt av Julia, som under hela skolgången aldrig fick den hjälp hon behövde och som i dag går allmän linje på folkhögskola, börjar hitta sig själv, har träffat kompisar och trivs.

Mitt hjärta är fullt av Gabriella. Hon var en sökande själ och gick tre år på folkhögskola. Nu går hon på Sveriges största konsthögskola.

Mitt hjärta är fullt av Hassan – han som inte hade de perfekta förutsättningarna men som upptäckte att han kan studera. Han är grym på det han gör. Till sommaren är han klar socialpedagog.

Det här är tre människor, tre olika livsresor och tre exempel på vad som kan hända när en människa får rätt förutsättningar.

Fru talman! Det är just detta som är det fantastiska med folkhögskola. Det handlar inte bara om att klara en utbildning, utan det handlar också om att hitta sin plats, upptäcka sin förmåga och få syn på nya möjligheter. När människor växer växer samhället. Då skapar folkbildningen värden som sträcker sig långt utanför skolans väggar.

I en rapport från Sveriges folkhögskolor lyfts två viktiga nyttoeffekter.

Den första är social nytta, som bland annat handlar om att stärka deltagarnas sociala kapital. Det är något som behövs för att få och behålla ett jobb. Det ger en känslan av inkludering och egenmakt.

Den andra är samhällsekonomisk nytta. Förutom allt det kostar samhället om en person lever i utanförskap ökar graden av dem som får ytterligare lust att läsa vidare och dem som gör konkreta förflyttningar mot arbete. Många som läser på yrkesutbildningar går direkt ut i arbete. Människor i alla åldrar med olika bakgrund och med eller utan funktionsvariation får en annan chans på ett annat sätt att ta sig någon annanstans.

Fru talman! Vi står inför stora utmaningar. Vi behöver fler människor i arbete, fler som vill och kan studera vidare och ett samhälle där fler känner delaktighet och framtidstro. Folkhögskolan kan inte lösa allt, men den kan vara en viktig del av lösningen.

Vi socialdemokrater vill stärka folkbildningens finansiering och ge folkhögskolorna förutsättningar att bli en betydande del av lösningen – för Julia, för Gabriella, för Hassan och för alla dem som ännu inte har fått sin chans.

(Applåder)

Fru talman! Kulturen bygger Sverige starkt. Kulturen förenar. Kultur är samspelet mellan människor – och det i ständig förändring. Kulturen bidrar till samhörighet och gemenskap.

Den kultur som vi skapar tillsammans och som en enskild kulturskapare ger uttryck för visar vad vi kristdemokrater menar när vi talar om familjer, föreningar, kören, dansen, idrotten, knyppelkursen och teatergruppen som vi är medlemmar av eller en trosgemenskap som vi tillhör.

Kulturen har en förmåga att ge mening i nuet men också att visa på våra historiska rötter genom konsten, historien och kulturarvet, vilka föder visioner för framtiden. Som kristdemokrater vill vi förvalta det vi ärvt av tidigare generationer till gagn för de kommande. Detta arv vårdas av personer, civilsamhälle och statliga institutioner.

Fru talman! Jag kan med all säkerhet säga att alla som sitter här i kammaren och alla som lyssnar på debatten är bärare av kultur i sin vardag på något sätt. Trots det möts jag av en uppfattning att kulturpolitik enbart handlar om statsfinansierade museer, teatrar, opera och arkitektur. Dessa kulturella och historiska spår ska tillåtas finnas. Det skapande uttrycker och formar en gemensam bild av vår identitet och ger samhörighet med andra människor.

Vi gläds också åt kommersiella och professionella framgångar för våra kulturutövare. Här ska vi än mer stärka upphovsrätten så att de som skapar får en skälig ersättning för sina verk och även skydda dem i den AI-explosiva utveckling som nu sker.

Vi vill dessutom se över SGI-systemet så att det bättre speglar kulturutövarnas ofta oregelbundna inkomster för att ge dem en tryggare socialförsäkring.

Det mesta av den kulturella verksamheten sker dock på ideell basis. Därför är vi alla kulturbärare. Vi är samhällsbyggare som bygger Sverige starkt.

Kultur är allt som förenar människor genom värderingar, traditioner, språk och levnadssätt. Det händer något när vi exponeras för kultur, fru talman. Den skapar tillhörighet och gemenskap. Den ger bildning och förmedlar värderingar. Därför är kulturen bärare av samhällsbygge.

Ett dynamiskt kulturliv bidrar till att skapa goda och attraktiva livsmiljöer och arbetstillfällen. Det ökar livskvaliteten och främjar turism och näringsliv.

Kultur är också avgörande vid utformning av ett samhälle i stadsplaneringen och i möjligheten till en meningsfull fritid. Byggnader, statyer, konstverk och minnesmärken berättar om tider, trender och händelser som har lett fram till vår nutid.

Kultur ger friskvård och psykisk hälsa. Den motverkar ensamhet. Det succéartade fritidskortet har gett över 500 000 barn och unga ytterligare chans att vara med i en fritidssysselsättning.

Friskvård och psykisk hälsa kommer av att vi känner en tillhörighet när vi är med i en förening, som låter oss delta i den demokratiska debatten. Jag blir respekterad för de åsikter som jag har och när jag respekterar andras åsikter. Med det kan jag få tänka om, tänka nytt, utöka perspektiven och utvecklas som människa.

Fru talman! Jag ser fram emot att under den kommande mandatperioden tydliggöra hur Kristdemokraterna ser på kulturpolitikens plats i samhällsutvecklingen. Kulturen är en kraft för framtiden likaväl som bärare av samhällsbygget.

(Applåder)