Demokrati och mänskliga rättigheter

Fru talman! Demokratin är aldrig färdigbyggd. Den behöver försvaras, utvecklas och förtjänas av varje generation. Vi lever i en tid då mänskliga rättigheter ifrågasätts på många håll, rättsstatens institutioner utsätts för påtryckningar, fria medier begränsas och ökad korruption riskerar att undergräva människors förtroende för samhällssystemet. Detta sker inte bara långt borta, utan det är en utveckling som också angår Sverige och Europa.

Jag vill i sammanhanget fästa uppmärksamhet på tre nyligen framlagda rapporter som får betraktas som varningssignaler.

International IDEA visar i sin demokratirapport från 2026 att den demokratiska tillbakagången fortsätter i ett globalt perspektiv. Yttrandefriheten, pressfriheten och tillgången till rättvisa försvagas i många länder.

Transparency Internationals korruptionsindex för 2025 visar att Sverige fortfarande tillhör världens minst korrupta länder, vilket är glädjande. Sveriges resultat har dock försämrats över tid. Detta bekräftas också av en granskning som Dagens Nyheter så sent som i dagarna berättade om, som baserar sig på Sveriges Kommuner och Regioners sammanställning av de kommunala revisionsorganens arbete. Den vittnar om bristande demokratisk kontroll, flera privata utförare som har vinst i välfärden som drivkraft och att otillbörlig påverkan kan drabba enskilda tjänstemän och beslutsfattare i vardagen. Detta är ett område där åtgärder krävs. Tillit till vår samhällsmodell – till att välfärden fungerar när vi behöver den – är grunden i vår demokrati.

Den tredje rapport som jag vill fästa uppmärksamhet på är Institutet för mänskliga rättigheters årsrapport 2026, som pekar på brister i rättighetsskyddet och lagstiftningsprocessen samt på att människors möjligheter att få upprättelse har försämrats.

Fru talman! För mig som socialdemokrat är mänskliga rättigheter och rättsstatens principer inte något som kan ställas åt sidan när politiken möter svåra utmaningar. Därför var det betydelsefullt att den socialdemokratiskt ledda regeringen tog initiativ till Institutet för mänskliga rättigheter, som inledde sitt arbete 2022. Institutets oberoende behöver värnas och dess verksamhet ges långsiktiga förutsättningar. Dess rekommendationer behöver tas på allvar. Det stärker kvaliteten i lagstiftningsarbetet och säkerställer att människor kan få sina rättigheter prövade.

Sverige ska vara en pådrivande kraft i dessa frågor i Europeiska unionen och i andra internationella sammanhang. EU:s årliga rättsstatsgranskningar är viktiga. Det är också viktigt att EU kan vara pådrivande när det gäller ekonomiska och rättsliga verktyg om medlemsländer åsidosätter rättsstatens principer.

Jag vill även framhålla Raoul Wallenberg-institutet, med säte i Lund, som bedriver ett betydelsefullt arbete för mänskliga rättigheter, folkrättens ställning och rättsstatens principer genom forskning, utbildning och internationellt samarbete. Detta är en verksamhet som Sverige ska vara stolt över och ta ansvar för. Jag har själv varit engagerad för att institutet ska få en långsiktig statlig grundfinansiering. Nyligen påbörjades en satsning i Ukraina för att på plats medverka till demokratisk utveckling och det EU-medlemskap som finns i sikte.

När demokratiska institutioner pressas tillbaka ska Sverige inte minska sitt engagemang utan i stället stärka det.

(Applåder)

Fru talman! Den 24 februari 2022 gick ryska styrkor till oprovocerat och fullskaligt angrepp mot Ukraina. Rysslands krig är ett krig mot inte bara Ukraina och deras vilja att leva i fred och frihet, med demokrati och marknadsekonomi. Det är också ett krig riktat mot väst och mot den liberala demokrati vi har tagit för given.

Den 7 oktober 2023 begick terrorister från Hamas den största massakern på judar sedan andra världskriget. Bland de mördade fanns kvinnor, barn och åldringar. Där fanns fredsaktivister, förintelseöverlevare och besökare på en musikfestival.

Antisemitismen blev i ett slag synlig i inte bara Mellanöstern. Den blev också synlig i Sverige. Antisemitiska slagord har ropats på demonstrationer och uttryckts i sociala medier. Det är kommentarer som till och med har gillats av svenska riksdagsledamöter.

Inför höstens val uteslöts politiska kandidater i ett sent skede för att de hade gett uttryck för antisemitism, romantiserat terror och uppmuntrat till politiskt och religiöst våld. De hade inte blivit utslängda av sitt parti utan blev avslöjade av medierna.

Fru talman! De senaste åren har varit dramatiska. Men aldrig under de åtta år som jag har suttit i riksdagen har jag oroat mig för den svenska demokratin, för att vi i Sverige inte skulle kunna upprätthålla allmän och lika rösträtt eller för att vårt valsystem skulle kunna vara korrumperat – inte förrän nu.

Den 21 september briserade nyheten att åklagare utredde misstänkt valfusk i Borlänge. Men fallet i Borlänge visade sig vara bara toppen av ett isberg. Ledarskribenten Peter Wennblad skrev den 26 september i Svenska Dagbladet om systematiska problem med otillbörlig valpåverkan i Järva i Stockholm. Och den 28 september rapporterade Aftonbladet att polisen fått in 76 anmälningar om misstänkt valfusk i hela landet. I går kom nyheten att en person blivit delgiven misstanke om brott med koppling till valfusk i just Järva.

Fru talman! Jag vill betona att ingen är dömd. Men situationen är allvarlig som den är. Bara att vi har en diskussion om valfusk och att personer blir delgivna misstanke om brott gör att valets legitimitet naggas i kanten. Det är en situation som jag inte såg som möjlig när jag valdes in i riksdagen 2018.

Fru talman! När jag var ung diskuterades antisemitism och nationalsocialism mycket i den svenska skolan efter att den dåvarande socialdemokratiske statsministern Göran Persson hade initierat kampanjen Levande historia och låtit ge ut boken Om detta må ni berätta. En bärande fråga var hur man själv skulle ha agerat om man hade levt på 1930-talet. Jag funderade mycket på det. Det gör jag inte längre. Svaret finns i hur man väljer att agera nu.

Alla partier har ett ansvar för att inte släppa in religiös och politisk extremism i de folkvalda församlingarna. Alla har ett ansvar för att respektera den allmänna och lika rösträtten och för att inte acceptera terrorromantik, våldsbejakande tendenser eller antisemitism – vare sig i de egna leden eller i partier man väljer att samarbeta med.

Fru talman! Vi får inte förlora det som Ukraina kämpar för att försvara.

(Applåder)

Fru talman! I dagens allmänpolitiska debatt vill jag lyfta upp några delar av den svenska valprocessen. Man kan nämligen lite enkelt påstå att det här valet avgjordes av 50 000 väljare och att det förra valet avgjordes av 46 000 väljare. Det är alltså skillnaden mellan blocken i svensk politik. Om man hade halverat det antalet och om det antalet hade gått till den andra sidan av blocket hade vi haft en helt annan majoritet i Sveriges riksdag efter både förra valet och det här valet.

Detta visar att det verkligen är svårt att säga att varje röst inte räknas. Den person som går och lägger sin röst i valet har en stor möjlighet att i slutänden faktiskt påverka vilken konstellation som ska styra landet.

Det sätter också fingret på hur oerhört viktigt det är att vårt svenska valsystem fungerar bra fullt ut. När det gäller hur det fungerar i en vallokal tycker jag att det finns en del saker som man borde titta närmare på. Det handlar bland annat om kontrollen av valsedelsställen. I dag finns det inte några tydliga riktlinjer för hur ofta valsedelsställen ska kontrolleras. Valmyndigheten har överlämnat till kommunerna att ansvara för det. Jag menar att det är viktigt att det finns tydliga regler för hur den kontrollen ska ske, för att valsedlar inte ska försvinna eller gömmas där bakom.

En annan sak är hur man legitimerar sig när man ska gå och rösta. I dag finns det tre sätt: att väljaren identifierar sig själv med legitimation, att någon annan intygar väljarens identitet eller att röstmottagaren känner igen väljaren. Jag kan tycka att vi har ett lite väl frikostigt system i Sverige i dag när en annan person ska kunna intyga en persons identitet eller att en röstmottagare ska kunna godkänna att personen är igenkänd. Det öppnar tyvärr för att det faktiskt går att släppa in personer för att rösta som egentligen inte har rösträtt eller som röstar i en annan persons namn.

Jag menar att vi behöver strama upp möjligheten för hur man ska kunna identifiera sig när man ska rösta. En röstmottagare som har dåliga intentioner, när det gäller att jobba med röstfusk, kan trots allt bygga upp ett system för hur väljare identifieras. Det finns tyvärr möjligheter i Sverige i dag för att ett sådant system skulle kunna utvecklas. Jag inledde mitt anförande i dag med att säga att varje röst räknas och att läget är oerhört jämnt. Det kan vara tajt, och detta sätter återigen fingret på vilka möjligheter som finns för den som vill jobba med den typen av ovärdiga metoder i ett svenskt demokratiskt samhälle.

Om vi ska upprätthålla förtroendet för det svenska valsystemet behöver vi se till att det fungerar rakt av. Vi vet också att det finns många väljare – man kan alltid definiera vad många innebär – som har gått för att rösta men som redan kryssats av i röstlängden på grund av att en valförrättare kryssat på fel rad för en tidigare röstande person i vallokalen. Det har inneburit att den här väljaren inte fått rösta, eftersom den redan hade kryssats av i röstlängden.

Vi behöver strama upp det svenska systemet på olika sätt och vis, så att sådana saker inte kan hända i Sverige i dag, och se till att säkra våra demokratiska system i Sverige.

Fru talman! Jag har valt att ägna detta anförande åt det absolut viktigaste vi har: barnen. Varenda unge är vår framtid men till lika stor del också vår samtid. Barn är egna rättighetsbärare som vi ömmar särskilt för.

I alla beslut som fattas ska barnets bästa beaktas, och barnet ska få komma till tals. Detta klubbade vi gemensamt igenom den dag barnkonventionen blev svensk lag. Det må vara några år sedan, men jag minns det särskilt tydligt.

Tillåt mig att bli något personlig i mitt anförande. Jag hade då påbörjat mina studier för att bli en fullfjädrad socionom. På den tiden fanns det en tydlig och uttalad ambition om att Sverige skulle vara ett föregångsland när det gäller just barns rättigheter. Döm om min förvåning när jag nu hör det oerhört höga tonläget, som har präglat de senaste årens debatter, och vad som närmast är en besatthet av vem som kan komma med de mest barbariska och avhumaniserade förslagen mot den grupp vi säger oss värna allra mest.

Som skolkurator hade jag förmånen att träffa denna grupp dagligen. Kloka, uppfinningsrika och spralliga är bara några av de epitet jag gärna tillskriver femteklassarna, men tyvärr går det inte att bortse från det faktum att det även krävs benämningar som hungriga, utmattade och fattiga.

Fru talman! Vad behövs då för att barn ska få en trygg uppväxt? Är det isoleringsceller, elektriska fotbojor och övervakningskameror som är mirakelkuren? Naturligtvis inte. Det som barn behöver är en skola där det finns tid och resurser – en plats där någon upptäcker när läsningen inte fungerar eller allt inte står rätt till där hemma.

Barn behöver en elevhälsa som har möjlighet att arbeta förebyggande, inte bara släcka bränder. Framför allt behöver barn få lov att vara just precis barn och få möjlighet att utvecklas, göra misstag och börja om. Allt detta behöver få lov att ske samtidigt som en trygg vuxenvärld står bakom, beredd att fånga upp om och när det behövs. Barnen behöver få känna att vi vuxna faktiskt tror på dem och att de är kapabla att lyckas, i stället för att bli utmålade som potentiella gärningsmän. Här har vi alla ett gemensamt ansvar.

Innan jag avrundar mitt anförande vill jag betona att jag känner en oerhörd stolthet över den politik som Vänsterpartiet driver för barns trygghet, med allt från mindre barngrupper i förskolan och en starkare elevhälsa till ökad översyn av tvångsåtgärder.

För Vänsterpartiet handlar det om framtidstro, för varenda unge.

(Applåder)

Fru talman! Var den vidriga antisemitismen än sticker upp sitt fula tryne ska den bemötas öppet, tydligt och utan kompromisser.

Antisemitismen i vår samtid gör mig inte bara oroad utan också sorgsen. Den 7 oktober 2023 ägde den värsta massakern på judar sedan andra världskriget rum. Över 1 200 barn, kvinnor och män blev offer för ett urskillningslöst mördande av terrororganisationen Hamas.

Jag minns den dagen och hur chocken men också äcklet spred sig till varje cell i kroppen när jag såg bilderna från massakern. Men än värre blev det på kvällen när jag fick uppleva hur det urskillningslösa mördandet firades på svenska gator och torg. Det är sjukt, och det är omöjligt att ursäkta. I min bok har de människor som gör så i vårt land förverkat varje uns av rättighet att få vara kvar, om de inte är svenska medborgare. De har ingenting här att göra.

Under mina år som präst och församlingsherde hemma i Örebro tog jag varje år mina konfirmander till Auschwitz-Birkenau. Det var kostsamt för församlingen, men vi var och är övertygade om att det var värt att göra det och att prioritera just en sådan resa. Syftet var att visa på vad som händer när vi delar upp oss i ett vi och dom och när vi omfamnar uppfattningen att vissa människor inte har lika värde.

Genom resan blev det här med kristen människosyn, alltså att alla människor har ett unikt, okränkbart och lika värde, inte bara teori utan något som man bär med sig. Under åren som gått därefter, då många av konfirmanderna blivit vuxna, har jag kunnat konstatera att resan gjorde och gör skillnad. Man faller inte för lockelsen när det gäller antisemitism.

Fru talman! Israel måste göra allt som står i dess makt för att undvika att oskyldiga människor dör. Det är en humanitär tragedi. Vi kristdemokrater har sett till att det humanitära biståndet kommer det palestinska folket till del samtidigt som vi försöker säkerställa att inte en enda svensk skattekrona ska finansiera terrorism eller propaganda som planterar hat och göder motsättningar.

Antisemitism har alltid funnits i Sverige. Det är ingen ny företeelse, men omfattningen är ny. Det är hög tid att vi alla inser att hotet inte kommer från nyssnazister utan från nunazister. Det finns inget bättre sätt att beskriva det vi ser, för det finns ett judehat som bär på många likheter med det som nazismen försökte tuta i sin samtid.

Engagemanget mot antisemitism måste vi alla omfamna. I FN konstaterar den särskilda rapportören att antisemitism, om den lämnas okontrollerad av regeringar, utgör en risk inte bara för judar utan också för medlemmar av andra minoritetsgrupper.

Jag tror inte att det är dialogpoliser, fiffiga armband eller kurser i svensk värdegrund som kommer att vara svaret, utan svaret är vår bestämda signal om att hatbrott aldrig tolereras i Sverige. För detta – att vi ska vara tydliga – vilar det ett avgjort tungt ansvar på samtliga politiker här i riksdagen, för att i både ord och handling markera att det är detta och ingenting annat som gäller i Sverige.

(Applåder)

Fru talman! En oktoberkväll för 39 år sedan kom min familj till Sverige. Vi kom som statslösa palestinier till ett främmande land i norra Europa. Här fick vi utbildning, bostad och jobb. Vi välkomnades av svenskar med värme och nyfikenhet.

Jag och många andra har mycket att tacka Sverige för, men tacksamhet får aldrig förväxlas med att man är foglig eller underordnad. Vi som har invandrat till Sverige har precis samma rätt att höja våra röster mot olika orättvisor. Sverige är även vårt land, och det är som starkast när vi gemensamt står upp för tolerans, öppenhet och solidaritet.

I våras var vi många som såg fram emot valrörelsen, med utspel, debatter och samtal, men en hel del svenska muslimer berättade för mig att de var oroliga och rädda för vad valrörelsen skulle medföra. De var rädda för att kollektivt skuldbeläggas, rädda för ett ensidigt negativt fokus, rädda för några av ledamöterna i Sveriges riksdag. De vet nämligen att när politiska ledare sprider rasism kommer hatet att sippra ned i samhället och påverka deras vardag.

När vi nu blickar tillbaka mot valrörelsen är det uppenbart att svenska muslimers farhågor har besannats. Vi fick en smutsig valrörelse där man hetsade mot en religiös minoritet. Det är polariserande, ovärdigt och farligt. Miljöpartiet vill bekämpa islamofobin. Sverige kan bättre.

En annan fråga som tyvärr aktualiserats är denna: Varför utsätts svensksomalier för så mycket hat? Det är för att de utsätts för flera sorters rasism samtidigt: rasism utifrån invandrarbakgrund, rasism utifrån hudfärg och rasism utifrån religion. I den skärningspunkten multipliceras rasismen och blir ännu farligare.

Till svensksomalier som lyssnar på den här debatten vill jag säga följande: Ni är inte ensamma. Miljöpartiet och många andra står på er sida. Vi antirasister är i majoritet.

Vid sidan om den aggressiva rasismen, som hetsar mot invandrare, finns den tysta rasismen. Den begås av politiker som i sina partiprogram skriver jättefint om allas lika värde men som när vissa grupper utsätts för rasism inte säger ett ord. En koran med kulhål i utanför en moské – tystnad. En afrofobisk attack mot barn som väntar på tåget – tystnad. En lärare som utsätts för ett främlingsfientligt drev av sina elever – tystnad. För oss som utsätts är denna rasism inte tyst. På högsta volym hör vi sveket, fegheten och hyckleriet.

Miljöpartiet står för en annan sorts antirasism. Vi höjer våra röster oavsett om det är svenska muslimer, judar, romer eller någon annan grupp som utsätts. Det är en konsekvent antirasism, och det är den enda antirasism som är värd sitt namn.

(Applåder)

Fru talman! Jag ska erkänna en sak: Jag börjar bli ganska trött på försök till politiska samtal i sociala medier.

Ja, jag använder sociala medier dagligen. För politiker är det viktigt att finnas där människor finns. Men allt oftare undrar jag om sociala medier är en bra plats för politiska samtal, för politik fungerar egentligen ganska långsamt. Man lyssnar. Man argumenterar. Man förhandlar. Man kompromissar. Man ändrar sig ibland. Det kan vara frustrerande, men det är också demokratins styrka.

Sociala medier fungerar på ett helt annat sätt. På sociala medier premieras det som väcker starka känslor – ilska, rädsla, upprördhet. Ett nyanserat resonemang eller en genomtänkt kompromiss kan passera helt obemärkt. Ett riktigt argt eller giftigt inlägg kan få stor spridning. Här tror jag att det grundläggande problemet ligger. Vad händer med det politiska samtalet när den digitala infrastrukturen premierar konflikt framför kompromiss och känslor framför eftertanke? Och vad händer när den dessutom kan utnyttjas av dem som vill Sverige illa?

Vi vet att det förekommer organiserade påverkanskampanjer. Myndigheten för psykologiskt försvar har bland annat kartlagt nätverk med automatiserade konton. Härtill avbröt Säpo i augusti en rysk underrättelseoperation som skulle påverka beslutsfattande och polariserande frågor.

I Bibelns berättelse om Gideon tänder en liten styrka facklor för att fienden ska tro att de är många fler än de faktiskt är. I dag kan tekniken göra precis samma sak. Det behöver inte ens handla om vad vi tycker, utan det handlar om att skildra konflikten som mycket större än den är, få oss att misstro varandra – misstro din journalist, misstro din närmaste politiker – och få alla människor att sluta lita på sitt eget samhälle.

Det här kan också drabba enskilda människor – en politiker, en journalist, en forskare, en tjänsteperson. Om koordinerade konton används för att skrämma eller tysta, ja, då förlorar demokratin, för demokratin bygger inte bara på rätten att tala. Den bygger också på att människor vågar tala.

Fru talman! Därför måste vi börja se sociala medier som något annat än en ny kanal för politiska samtal. Dessa kanaler kontrolleras till stor del av globala privata företag, vars affärsmodell bygger på vår uppmärksamhet.

Vi socialdemokrater har lagt fram flera förslag om att begränsa det här, till exempel om skydd mot AI-genererade förfalskningar, en nationell nätpolis och större ansvar för plattformar. Frågan är också större. Hur skyddar vi demokratin från en digital miljö som belönar det som sliter oss isär?

999811765121100285910138611Jag vet inte om det går att göra sociala medier till en demokratisk samlingsplats, som många av oss trodde. Men vi kan inte låta algoritmerna bestämma hur vår demokrati ska fungera. Låt oss göra sociala medier mer förenliga med vår demokrati, för demokratin måste vara betydligt starkare än algoritmerna!

(Applåder)

I detta anförande instämde Gustaf Lantz (S).

Fru talman! Valet den 13 september kanske kommer att gå till historien inte bara för den komplicerade regeringsbildning vi nu ser utan också för den mängd anmälningar om misstänkt valfusk som har framkommit i olika delar av Sverige.

Det började med misstankar om valfusk i min hemstad Borlänge, i min valkrets i Dalarna. Sedan har det tillkommit misstankar på Järvafältet i norra Stockholm, i Norrbotten, i Västmanland och i Skåne, och i dag pågår 17 olika förundersökningar om misstänkt valfusk vid Riksenheten mot korruption.

999811759024Valmyndigheten har tagit emot 5 200 incidentrapporter efter höstens val från vallokaler, valförrättare och rösträknare. Man har även tagit emot 3 400 anmälningar från allmänheten.

Jag är ny riksdagsledamot, och till vardags är jag åklagare. Jag har arbetat på Riksenheten mot korruption, men jag har inte jobbat med utredningar om misstänkt valfusk.

Det är viktigt att vi har ett väl fungerande valsystem eftersom det är en absolut grundbult i en fungerande demokrati. De pågående förundersökningarna om misstänkt valfusk och mängden incidentrapporter och anmälningar från allmänheten gör att det finns anledning att reflektera över om vårt valsystem fungerar på bästa sätt.

Jag tänker på fyra områden. Hur bra fungerar dagens valsedelssystem? Är vi nöjda med straffskalan för valfusk, ifall någon skulle dömas för det efter höstens val? Är vi nöjda med själva röstningsprocessen? Och är vi nöjda med hur rösträkningen går till?

När det gäller våra valsedlar utreder nu den så kallade Valsedelskommittén om vi ska ha kvar dagens system eller om vi i stället ska ha partigemensamma valsedlar eller kanske till och med helt neutrala valsedlar. Kommittén kommer att redovisa sitt uppdrag i augusti 2027.

Valfusk har i dag två brottsbenämningar: otillbörligt verkande vid röstning och tagande av otillbörlig förmån vid röstning. Båda dessa brott har en straffskala på böter eller fängelse i högst sex månader. Det motsvarar ringa stöld, eller snatteri som det hette tidigare. Den straffskalan är alldeles för låg och bör höjas.

Nästa fråga man bör ställa sig handlar om själva röstningsproceduren. Där tycker jag att riksdagsledamoten Hedlund tog upp ett par exempel på brister i röstningsproceduren, bland annat identifiering av röstberättigade. Ett annat exempel är hur vi bevarar röstningshemligheten, det vill säga att ingen ska få reda på vad någon annan röstar på. Fungerar det bra som det gör i dag, eller ska vi ha det på något annat sätt?

Den sista frågan handlar om rösträkning. Fungerar det bra i dag, eller kan man till exempel använda artificiell intelligens till rösträkning?

Fria och oberoende val är en absolut grundbult för en fungerande demokrati. Med anledning av pågående förundersökningar om misstänkt valfusk och antalet incidentrapporter bör det göras en översyn av straffskalan för valfusk, röstningsprocessen och rösträkningssystemet.

(Applåder)

I detta anförande instämde David Josefsson (M).

Fru talman! Sverige har åter gått till val, och en ny riksdag är nu vald. Även om det parlamentariska läget är fortsatt oklart är det med liten marginal som de partier som inte tillhörde den styrande koalitionen under förra mandatperioden fått majoritet i Sveriges riksdag. Det är så läget ser ut när folket har fått säga sitt.

Något som blivit allt tydligare under senare val är förekomsten av klanröstning samt mobilisering i moskéer och bland personer som står långt utanför det svenska samhället men som trots allt i vissa fall är svenska medborgare. Det är en trend som vi inte bara ser i Sverige utan även i andra västländer som haft en hög invandring från avlägsna kulturer, och detta är i hög grad verklighet i såväl nya demokratier som semidemokratier runt om i världen.

Det är alldeles uppenbart att klanröstning, bussning av etniska grupper och – som i misstänkta fall – mutor skadar Sveriges anseende på den internationella arenan. Om detta tillåts fortsätta eller intensifieras är Sveriges demokrati i gungning.

Desinformation som LVU-kampanjen eller om att man ska rösta på ett visst parti för att inte riskera att bli utvisad från Sverige är bara två exempel på hur den typen av falska anklagelser kan se ut. Det är därför vissa partier predikar sitt budskap i moskéer och sprider valinformation på andra språk samt sprider falsk information om sina politiska motståndare. De skyr inga medel för att vinna val, och det är inget annat än en skam för den svenska demokratin.

Sverige är vårt hem, och vårt hem och den svenska demokratin är värda att bevara. Vår kultur är värd att bevara, och västerlandet är värt att bevara, men den utveckling vi sett i väst under de senaste decennierna leder vårt land och många av länderna i vårt närområde helt fel.

Svenskarna har inget annat hemland än just Sverige, och vi älskar vårt land – inte för att det skulle vara bättre än något annat land utan för att det är vårt. Det är också just svenskarna som ska avgöra Sveriges framtid.

I höstens val hade närmare 600 000 icke-medborgare rösträtt i kommun- och regionvalen, och det är klart att det påverkar valresultatet. Under den förra mandatperioden debatterade jag denna fråga med civilministern, och det stod då alldeles klart att Sverigedemokraterna står ensamma i frågan om att rösträtten i Sverige i alla val ska gälla enbart svenska medborgare.

Under förra mandatperioden gjorde vi det svårare att bli medborgare i Sverige. Det krävs nu en vistelsetid på minst åtta år, prov i svenska och samhällskunskap och att man ska vara självförsörjande och ostraffad. Detta gör Sverige till det land i EU som det är svårast att bli medborgare i. På lång sikt är det sannolikt en av de viktigaste demokratiska förändringarna som skedde under den gångna mandatperioden.

Min förhoppning är att fler europeiska och västerländska nationer följer i Sveriges fotspår och att man uppvärderar sina respektive medborgarskap, begränsar migrationen och skyddar sina länder mot det som på sikt kan få den västerländska civilisationen att förvandlas till oigenkännlighet.

Sverige och väst ska försvaras till varje pris, och det är vår plikt som politiker att se till att det är vårt hem som vi fortfarande försvarar.

Fru talman! Medmänniskor!

Det svenska guldet är inte kantarellerna utan Sveriges strukturerade data om oss invånare. Vår välfärd har möjliggjort denna guldåder, och den måste vi demokratiskt värna om. Det är vår skyldighet som folkvalda.

Detta kräver insyn och en transparens som säkerställer att dataskyddslagar följs av företag som hanterar vårt svenska guld. Vi måste ha insyn i vad prediktion inom till exempel övervakning baseras på för att säkerställa att invånare inte blir misstänkliggjorda i onödan och för att ett segregerat leverne i välbärgade områden inte ska innebära blinda fläckar i kriminalitetsbekämpningen.

Problemet liknar teorin om Schrödingers katt: Vi kan inte veta hur algoritmerna är uppbyggda, vilka data som används eller hur de viktas. Detta är nämligen en del av det som företag inom prediktiv dataanalys, som amerikanska Palantir, kallar affärshemligheter.

Utan att öppna lådan och döda katten kan vi alltså inte garantera att katten lever, det vill säga att persondata hanteras lagenligt och rättssäkert. Vi kan inte heller säkerställa att algoritmerna inte baseras på felaktiga antaganden och så kallade AI-hallucinationer, för om vi kräver att få se hur algoritmerna jobbar gömmer sig företagen bakom ursäkten att det är affärshemligheter.

Den digitala suveräniteten glider oss ur händerna.

Det uppstår en juridisk kollision när vårt svenska guld hanteras under EU:s GDPR-lagstiftning men mjukvaran och algoritmerna styrs av lagar i tredjeland. EU försöker säkerställa transparens via AI-förordningen, men krocken mot amerikansk övervakning kvarstår.

Mitt i stormen står den svenska välfärden. Vänsterpartiet ser positivt på teknik som kan ge vårdpersonal och socialsekreterare mer tid till patienter och klienter, men det får inte ske till vilket pris som helst. Om nya lagar lägger ett större juridiskt ansvar på kommuner och regioner måste statliga medel och tekniskt stöd ligga i nivå med ansvaret. Annars får det direkta konsekvenser för kärnverksamheten.

Fru talman! Det är vi folkvalda som har ansvaret att parera riskerna de tekniska möjligheterna medför för mänskliga rättigheter, integritet och landets suveränitet. Vi kan inte lägga vårt guld i händerna på en extremrik tech-elit vars system samtidigt används i krigszoner och understöder folkmord.

En extrem maktkoncentration till ett fåtal individer försvagar vår nationella suveränitet och berövar oss full insyn och transparens, och det är vår demokrati som bär bördan.

(Applåder)

Fru talman! Jag har arbetat länge med hbtqi-personers rättigheter, både som vald politiker i riksdagen och tidigare i civilsamhället.

Jag var ordförande för RFSL 2010 till 2016. Under den tiden förekom hot mot RFSL och diverse hatmeddelanden, men det var inte något som präglade hela verksamheten. Jag var 2017 särskild utredare för en statlig utredning som handlade om transpersoners rättigheter. Vi ordnade offentliga hearingar och hade en öppen sajt dit transpersoner kunde skicka in sina berättelser om att leva som transperson i Sverige i dag. Arbetet flöt på utan några större störningar att tala om.

I dag, har RFSL berättat för mig, har som exempel RFSL Jämtland Härjedalen närmare 50 säkerhetsincidenter per år. Betydande resurser läggs av organisationen på att hantera hatet som flödar in i sociala medier. Skillnaden mot hur det var för ett decennium sedan är brutal.

Den försämrade situationen för hbtqi-personer är inte unik för Sverige. Hbtqi-personer blir allt oftare slagpåsar i den politiska debatten, och hbtqi-politiska frågor används som material för negativt kampanjande. Som exempel kan nämnas att det förekom i 51 av 60 val under det så kallade supervalåret 2024, enligt Outright International. Kanske ännu allvarligare är att det här är en spegling av utvecklingen för demokratin i stort.

V-Dem, som är ett institut vid Göteborgs universitet, fastslog i årets rapport om demokratin i världen att för medelvärldsmedborgaren är demokratin nu tillbaka på 1978 års nivå. Av världens befolkning lever 74 procent i autokratier och bara 7 procent i liberala demokratier. Det är en förskräckande utveckling.

Takten på autokratiseringen har aldrig tidigare varit så hög. Vi ser dessutom att detta pågår i vårt närområde, i EU. De vanligaste inslagen i autokratiseringen gäller censur av medier och repression av civilsamhället.

Vi i Sverige har förmånen att tillhöra de 7 procent som lever i en liberal demokrati. Men det är inget konstant tillstånd som just vi för alltid kan räkna med att befinna oss i. Under den senaste mandatperioden har utvecklingen lett till kraftiga reaktioner och protester från civilsamhället.

Civil Rights Defenders har dragit igång kampanjen Backa demokratin, där alla som vill kan skriva upp sig för att få nyhetsbrev och granskningar av politiska förslag och beslut som står i konflikt med våra demokratiska rättigheter. Man kan också få ett mejl varje gång organisationen behöver agera mot något – vilket händer ofta just nu, skriver de på sin sajt.

Ett annat initiativ från civilsamhället är #jutoo. Drygt 2 000 jurister protesterar mot att centrala rättsstatliga principer försvagas i snabb takt, med konsekvenser som riskerar att undergräva den demokratiska rättsstatens grundvalar samtidigt som de mekanismer och organ som ska fungera som skyddsnät misstänkliggörs och försvagas.

I mars i år var jag i Budapest på konferens om feministiska perspektiv på demokrati. De ungerska deltagarna hade självklart det egna kommande valet i fokus, och deras budskap till oss andra var tydligt. Vi måste bevaka vår demokrati och rättsstat innan det är för sent. De trodde inte heller att det skulle gå så långt i Ungern. En av talarna sa: ”Somna inte. Ni kan vakna upp i Ungern.”

Nu vet vi hur det gick. Ungern lyckades mobilisera och rösta bort Orbán. Senast i går kom ett mycket glädjande besked som konsekvens av detta, nämligen att anti-hbtqi-lagen är bortröstad.

Här i Sverige har väljarna röstat bort Tidöregeringen. Det är glädjande. Men ansvaret för att värna vår rättsstat och demokrati fortsätter att vila på oss alla, såväl i majoritet som i opposition.

(Applåder)

Ärade talman, ledamöter och åhörare! All offentlig makt i Sverige utgår från folket, och nu har svenska folket sagt sitt. Det är ett stort och viktigt förtroende att få företräda Socialdemokraterna och örebroarna i Sveriges riksdag. Det är att vara del av den svenska demokratins historia.

Den svenska demokratins historia är närvarande här i riksdagen i kammarsalarna, genom porträtten och bysterna av tidigare talmän och statsministrar, i Kvinnorummet och i alla utställningsmontrar.

Sverige som land har gjort en lång demokratisk resa. Gustav Vasa, som vi ju ofta sätter som startpunkt för vårt moderna Sverige, hade som sitt valspråk: ”All makt är av Gud” – alltså inte av folket, utan av Gud. Det svenska rikets regenter hade Gud i ryggen och i sina valspråk ända fram till Gustav IV Adolf avsattes vid en statskupp 1809. Det blev starten på ett annat Sverige. En ny regeringsform skrevs, och den har senare reviderats. Perspektiven har ändrats. Pyramiderna har vänts.

All offentlig makt utgår från folket – fast inte helt och hållet. Det finns ett undantag. Vi utser fortfarande vår statschef enligt samma fördemokratiska principer som man gjorde på Gustav Vasas tid, det vill säga genom successionsordningen i en utvald familj. Det sker inte genom demokratiska val och görs inte av folket utan genom samlag.

Vi är många genom historien som har påtalat att arvsmonarkin som idé inte är förenlig med de demokratiska principerna om alla människors lika värde, fria val, valbarhet, representativitet, förtroende och ansvarsutkrävande.

Vi lever kvar med ett fördemokratiskt statsskick, av tradition och gammal vana. Men tradition och gammal vana är inte en ordning som är given av Gud. Det är en ordning och ett statsskick som vi kan fatta demokratiska beslut om.

Vår nuvarande kung och statschef har ett betydligt modernare valspråk än Vasas ”All makt är av Gud”. Carl XVI Gustaf har valt ”För Sverige – i tiden”. Jag anser att det är dags att vi i Sveriges riksdag tar vår statschefs valspråk på allvar. Ett statsskick för Sverige i tiden bör utgå från regeringsformens portalparagraf om att all offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Ett statsskick för Sverige i tiden borde innebära att statschefen utses genom demokratiska processer och inte, som i dag, genom samlag, födsel och arv inom en viss familj. Ett statsskick i tiden bör vila på principen att alla människor är lika mycket värda och ska behandlas därefter. Det gäller alla människor, också i frågor om arvsprivilegier, religionsfrihet och åtalsimmunitet.

Det är dags att vi i Sverige tar nästa steg i vår demokratiska utveckling. Det är dags att utreda hur ett modernt statsskick borde se ut. Det är dags att göra Sverige till en modern republik.

(Applåder)

Fru talman! Andra länders politiker och anonyma byråkrater, som vi varken kan välja eller avsätta, styr genom en organisation en stor del av det svenska samhället. Denna överstatliga organisation växer konstant. Den tar sig allt fler befogenheter. Den organisationen är Europeiska unionen.

Nu i början av mandatperioden kan vi påminna oss att riksdagsvalet även avgör Sveriges förhållningssätt till EU. Vi kan också påminna oss vad EU innebär i praktiken. Låt mig vara tydlig. Jag välkomnar de ömsesidiga ekonomiska fördelar som den inre marknaden, den gemensamma marknaden, medför. Men inga marknadsmässiga fördelar kan väga tyngre än nationell suveränitet. Inga marknadsmässiga fördelar kan rättfärdiga toleransen mot det som alltmer liknar ett auktoritärt styrelseskick – framför allt inte när man ju kan ha det ena utan det andra.

Fru talman! Jag ber att få notera att de största utgiftsposterna i EU inte är marknad och innovation. De är ”sammanhållning, resiliens och värden”. Samtidigt betalar vi mellan 25 och 30 miljarder kronor netto till EU. Jag vill göra några nedslag för att exemplifiera det jag pratar om här.

Mitt första exempel gäller chat control. Det är ett förslag som i princip skulle omöjliggöra anonym och säker kommunikation för vanliga medborgare. Man gick till och med så långt att man föreslog att skanna meddelanden innan de skickades. Nu går man mer mot att prata om åldersverifiering.

Mitt andra exempel handlar om Digital Services Act och den så kallade demokratiskölden. Man är helt öppen med att man vill begränsa spridningen av egentligen helt lagliga yttranden på internet. Man vill ge EU mer makt över valadministration och göra personer utan demokratiskt mandat till något slags sanningsgranskare.

Exempel 3, exempel 4 och exempel 5 – listan kan göras lång: svensk skog, våra bilar och minimilöner i medlemsländerna till exempel.

Inför kommande budget presenterar man också en ny version av krismekanismen där kvalificerad majoritet ska gälla för gemensamma lån. Det innebär i praktiken att Sverige mot sin vilja kan behöva gå i borgen för andra länders statsskuld. Samtidigt röstar Sverige ja till lagändringar i cirka 97 procent av fallen. Det är vi inte ensamma om, men det är en anmärkningsvärt hög siffra.

Fortsätter det i den här riktningen fortsätter också Sverigedemokraternas gamla EU-kritiska valaffisch att vara sann, nämligen att vi fick behålla snuset men inte friheten.

Fru talman! Överstatlighet och auktoritära tendenser blir inte något gott bara för att man lindar in dem i en EU-flagga. Nej! Europasamarbetet ska handla om just handel och ömsesidigt fördelaktiga avtal, inte om överstatlighet och kontroll av kontinentens fria nationer.

(Applåder)

Fru talman! Hela min livstid har vi pratat om jämställdhet. Ändå hör vi i dag, allt oftare, att feminismen har gått för långt. Men då undrar jag: För långt i förhållande till vad? Vi lever i ett samhälle där kvinnor fortfarande mördas av män de är eller har varit i en relation med. Unga tjejer sexualiseras, och kvinnor utsätts för hot, hat och diskriminering. Och alldeles för många känner sig fortfarande inte trygga i sitt eget hem.

Så länge kvinnor utsätts för våld och förtryck på grund av sitt kön har feminismen inte gått för långt. Då har vi fortfarande en lång väg kvar.

Fru talman! Ett jämställt samhälle måste också vara det samhälle som skyddar den som utsätts för våld. Under de senaste åren har 37 skyddade boenden med koppling till kvinnojoursrörelsen stängt. Det handlar inte bara om verksamheter som försvinner utan det är också fråga om en förlust av erfarenhet, kompetens och platser dit kvinnor kan vända sig när de behöver lämna våld och hot.

Vi måste kunna ställa krav på kvalitet och säkerhet på våra skyddade boenden, men vi måste också ge verksamheterna förutsättningar att möta de krav vi ställer.

Vi behöver en långsiktig och förutsägbar finansiering av kvinnojourerna och ett bredare arbete mot mäns våld mot kvinnor. När en kvinna till slut samlar modet att lämna en våldsam relation är det just då som samhället behöver finnas där. Hennes möjlighet att leva ett liv i trygghet, utan våld, utan hot och utan trakasserier, ska aldrig få avgöras av var hon bor eller om det råkar finnas pengar kvar i kommunens budget. Samma princip måste gälla bortom Sveriges gränser. Det kan inte vara så att det ska bero på var du bor.

På 1960-talet reste svenska kvinnor till Polen. Då kunde Polen erbjuda den möjlighet som den svenska lagstiftningen förvägrade kvinnor. I dag ser situationen helt annorlunda ut. Kvinnor från Polen tvingas söka sig över gränserna för att få tillgång till säker och trygg abortvård. Därför är initiativ som My Voice, My Choice så viktiga. Över 1,2 miljoner människor har skrivit under för rätten till säker abort inom EU.

Nu finns möjligheten att använda våra EU-medel för att faktiskt säkerställa kvinnors trygghet. Men det räcker inte. Det räcker inte med högtidliga deklarationer och vackra ord på ett papper, utan vi måste se till att omsätta dem i praktiken. Sverige ska vara det land som tar ansvar. Vi ska vara beredda att erbjuda säker och trygg abortvård för kvinnor från andra länder.

Abort är sjukvård. Rätten till sin egen kropp ska aldrig vara beroende av vilket land du råkar födas i eller hur mycket pengar du har. Sverige ska vara och förbli ett föregångsland i kampen för jämställdhet. Så länge det finns kvinnor som inte kan leva i trygghet, bestämma över sina egna kroppar eller forma sina egna liv har vi inte gjort tillräckligt. Det är inte feminismen som har gått för långt utan det är jämställdheten som har gått för kort.

(Applåder)

Fru talman! Under förra mandatperioden såg vi hur stödet för demokratiutvecklingen runt om i världen minskade. Det gäller också stödet från Sverige. Jag kommer ihåg att det under valrörelsen var många från dåvarande majoriteten som hånade oss för att vi ville stärka arbetet för demokrati runt om i världen. Det är fine; man får tycka olika. Men jag är mycket stolt över att mitt parti står upp för att stärka de demokratiska värden vi värnar så hårt här hemma också i världen.

Att främja demokrati kräver tålamod, vilja och motståndskraft. Världen över finns stater som inget hellre vill än att länder som Sverige ska minska stödet till civilsamhället, det vill säga minska stödet för dem som varje dag kämpar för ett lika fritt land som det vi bor i.

Fru talman! Ett av dessa länder är Turkiet. Det finns mycket att säga om landet och fängslandet av oppositionella, men jag kommer att uppehålla mig vid de senaste veckornas rättsvidriga fängslanden av hbtqi-aktivister.

Över 200 personer sitter i dag fängslade efter en koordinerad attack från den turkiska staten mot hbtqi-organisationer. Många sociala medie-konton har blockerats. Det är inte första gången som jag i den här talarstolen har pratat om just hbtqi-aktivister i Turkiet, och det kommer säkerligen inte att vara den sista.

Många svenskar delar min uppfattning – och många andras – att alla världen över ska kunna leva fria liv. Var du är född ska inte diktera villkoren för hur du kan leva ditt liv. Just därför har vi i Sverige under lång tid åtagit oss att avsätta en del av vårt välstånd för att stärka människors möjligheter runt om i världen. Det demokratiarbete som görs i Turkiet och i andra länder är beroende av långsiktigt och motståndskraftigt stöd, och det är något som den förra regeringen totalt fallerade i. Den borgerliga regeringen gjorde det borgerligheten alltid gör, nämligen försvagar Sveriges röst internationellt och försämrar därmed demokratiarbetet runt om i världen.

Det var anmärkningsvärt under förra mandatperioden, särskilt under valrörelsen, hur man hånade biståndsprojekt som har inrättats för att hitta vägar för människor att leva det fria liv som alla åtminstone säger sig vilja underlätta. Vår internationella röst har blivit svagare, fru talman, och det märks inte minst i Turkiet. Antalet bilaterala avtal med civilsamhället, också hbtqi-organisationer i Turkiet, gick under förra mandatperioden från 20 till sju på ett år.

Jag kan inte nog betona hur allvarlig situationen i Turkiet är. En vän till mig i Turkiet har sagt: Hela samhället är ett fängelse, och jag vill bara ha frihet.

Om vi i Sverige kan göra något för att göra samhället till mindre av ett fängelse för hbtqi-personer, är det vår plikt att göra något. Det var därför, fru talman, som vi socialdemokrater i valrörelsen gick till val på att tillsätta ett hbtqi-sändebud vid Utrikesdepartementet som ska jobba strategiskt och koordinerat för att stötta hbtqi-personers mänskliga rättigheter runt om i världen.

Jag vet att Sverige måste vara en röst runt om i världen som inte bara försvarar hbtqi-personers mänskliga rättigheter utan också tar strid för dem. Det är det enda rätta, och det är också att stå upp för en regelbaserad världsordning och bygga demokratisk motståndskraft.

(Applåder)

I detta anförande instämde Markus Kallifatides och Therese Kristiansson (båda S).

Fru talman! Jag tackar för möjligheten att få göra ett anförande här i dag, och jag har en del tankar och uppslag på ämnen, bland annat rörande bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik och politik som rör energitillgång och infrastruktur, för att nämna några exempel.

Men, fru talman, jag ska i stället ta tillfället i akt att prata om och reflektera en stund över något annat, nämligen framtidstro. Måhända är det ett lite abstrakt ämne, men jag menar och vågar faktiskt till och med påstå att detta att få människor att känna en tydligare framtidstro är något av vår tids stora utmaning. Kanske gäller detta framför allt den unga generationen, den som kommer sedan. Mätningar från bland annat Ungdomsbarometern styrker detta påstående. Andelen unga som tror på samhällets framtid har halverats de senaste tio åren.

Vi präglas av en omvärld som meddelar oss mängder med information i realtid. Det är ett ständigt flöde att processa, där oro ofta får större plats än framsteg. Det är en stadigt återkommande rapportering om konflikter, kriser och problem eftersom det fångar vår uppmärksamhet.

Endast var fjärde ung i Sverige upplever att de har ganska stora eller stora möjligheter att påverka samhället visar en studie från Ungdomsbarometern 2025. År 2019 var siffran drygt 50 procent. Samtidigt växer oron för demokratins framtid, och fler unga ifrågasätter demokratins förmåga att hantera dagens samhällsutmaningar.

Varför det i dag saknas en tro och en nyfikenhet på framtiden är en flerbottnad fråga, och jag vill hävda att det är vårt gemensamma ansvar att ta detta perspektiv på allvar och använda oss av ett språkbruk som bidrar till att skapa den så viktiga tron på framtiden och att vi alla har möjlighet att forma den.

Jag ser och hör tyvärr tendenser till att människor i dag inte har den känslan. Det är sannolikt en utmaning vi delar med andra länder, men det gör den icke desto mindre viktig. Även ur ett beredskapshänseende torde det vara viktigt med en stark tro på samhällets förmåga.

Vi lever i ett bra land, och vi behöver tro på och känna att det finns möjlighet att påverka riktningen. Det finns fortfarande sådant som kan bli bättre, men det blir inte bättre av sig självt. Budskapet att förmedla blir då att vi tillsammans kan bygga en framtid värd att se fram emot.

Fru talman! Frågorna som följer för mig av detta blir: Hur kan jag förvalta min tid som förtroendevald och i min egen retorik bidra till att bygga en tillit så att mina medmänniskor ska känna sig trygga, nyfikna och hoppfulla inför framtiden? Hur använder vi politiken för att förmedla budskapet att det faktiskt finns en möjlighet att morgondagens samhälle blir lite bättre än gårdagens? Hur kan vi tillsammans skapa ett samhälle där människor vill sätta barn till världen och känna trygghet inför ålderdomen? Svaren har vi bara själva, och de varierar såklart oss emellan, även utanför denna kammare.

Det känns bra att ges möjlighet att belysa frågeställningen här i dag. Även om jag kanske till viss del generaliserar när det gäller att så få i vår nutid känner en vikande framtidstro gnager denna fråga ändå inom mig. Frågan är inte heller applicerbar på en höger-vänsterskala utan är mer allomfattande.

Vår ambition borde således vara att vid varje givet tillfälle försöka lyfta upp detta perspektiv i debatter och inlägg i sakpolitiska frågor. Vi minns alla att Karin Boye skrev:

Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.

(Applåder)

I detta anförande instämde Markus Kallifatides och Therese Kristiansson (båda S).

Fru talman! Klockan 01.42 skickades ett meddelande i en grupp på Snapchat om att en ung kvinnas kropp fanns tillgänglig för vem som helst att utnyttja. 57 unga män fanns i gruppchatten den natten. Ingen slog larm. Ingen sa ifrån. Ingen stoppade det.

Fru talman! Många är överens om att mer måste göras för att stoppa mäns våld mot kvinnor. Samtidigt är det något som skaver. Om vi nu är så överens om allvaret, varför tar frågan inte större plats på den politiska dagordningen? Varför är de politiska presskonferenserna så få och rubrikerna likaså?

Fru talman! Var tredje vecka mördas en kvinna i Sverige av en man hon har eller har haft en relation med. Men vi vet att våldet sällan börjar där. Våldet finns i skolor, på arbetsplatser, i hem och på nätet. Sexuella trakasserier normaliseras, svartsjuka blir kontroll, kontroll blir hot och hot övergår i våld.

Men detta handlar inte bara om de män som utövar våldet. Det handlar också om dem som ser vad som händer men väljer att inte agera.

Fru talman! Tidöregeringen har under fyra år talat sig varm om att stå på brottsoffrens sida. Samtidigt har minst 37 ideella skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor tvingats stänga efter att nya lagkrav införts utan tillräcklig finansiering. Nu varnar kvinnojourerna för att platserna kan bli för få och för att kvinnor och barn som flyr från våld inte kan få det skydd de behöver.

Placering av barn i skyddat boende har också minskat de senaste åren, trots att det 2021 blev brottsligt att låta barn bevittna våld i hemmet. En ny rapport från Brottsförebyggande rådet visar att 72 procent av de barn som utsatts för just detta fortfarande bor med den misstänkta förövaren.

Fru talman! Det duger inte att säga att man står på brottsoffrens sida om man samtidigt inte ger dem som skyddar brottsoffren förutsättningar att göra sitt jobb. Nu finns det äntligen en majoritet i Sveriges riksdag för att kraftigt öka stödet till landets tjej- och kvinnojourer och införa en placeringspeng. Det är viktigt.

Vi måste förebygga våldet bland unga. Vi måste stärka skyddet för utsatta kvinnor och se till att förövarnas frihet begränsas, inte kvinnornas. Mäns våld mot kvinnor är ett av våra största samhällsproblem, och det måste behandlas därefter.

Fru talman! Jag tänker på alla de 57 unga männen i Snapchatgruppen den natten. Jag tänker på tystnaden och på alla dem som inte sa ifrån. Vi kan inte förändra det som hände den natten. Men vi kan bestämma vilket samhälle vi vill vara. Vill vi vara ett samhälle som tittar bort eller ett samhälle som agerar? För oss som sitter i denna kammare är det vår plikt att aldrig bli ännu en grupp människor som såg vad som hände men inte gjorde tillräckligt för att stoppa det.

(Applåder)

I detta anförande instämde Markus Kallifatides (S).