Internationella frågor och utrikespolitik

Fru talman! Vi lever i historiska tider och befinner oss mitt i en geopolitisk maktförskjutning där den internationella rättsordningen utmanas och kampen om inflytande hårdnar. Detta är en maktkamp som inte bara utspelas på slagfälten. Även handelsvägar, energiförsörjning, strategiska naturresurser och teknologiska beroenden har blivit maktmedel.

Stormakter flyttar också fram sina positioner. Auktoritära regimer använder ekonomiskt beroende för att utöva politiska påtryckningar, och internationella institutioner som har byggts för att upprätta fred och säkerhet försvagas kontinuerligt. Det vi bevittnar är inte bara en förändrad maktbalans; det är en kamp om vilka principer som ska styra den internationella världsordningen. Ska det vara folkrätten och gemensamma spelregler, eller ska det vara den starkes rätt?

I detta läge är det ett allvarligt strategiskt misstag att dra slutsatsen att Sveriges säkerhet bäst värnas genom att vi begränsar vårt internationella engagemang. När demokratier drar sig tillbaka uppstår nämligen inte ett neutralt tomrum, utan platsen fylls av andra aktörer med andra intressen.

Det här är en av de viktigaste utrikespolitiska slutsatser vi behöver dra efter utvecklingen den här sommaren. Sveriges säkerhet avgörs inte enbart vid våra egna gränser utan påverkas också av vilka makter som vinner inflytande, vilka institutioner som överlever och vilka samhällen som förmår stå emot förtryck och konflikter.

Sverige behöver en utrikespolitik som är närvarande, strategisk och långsiktig – en utrikespolitik som bygger allianser med demokratiska krafter, försvarar folkrätten även när det är obekvämt och använder både EU:s samlade styrkor och FN:s internationella legitimitet för att förebygga konflikter och säkra fred. Om vi inte är med och formar den världsordning som nu växer fram kommer andra att forma den åt oss, och vi kommer att behöva böja oss för den.

Fru talman! Jag vill ta upp en annan dimension som får alldeles för lite utrymme när det gäller långsiktigt strategiskt tänkande i utrikes- och säkerhetspolitiken, och det är barnen. Bara under september har vi fått förödande rapporter från Jemen, Ukraina, Sudan, Darfur och Gaza. Vi pratar om hundratals miljoner barn som lever i krigszoner.

Fru talman! Vi räknar de döda, vi räknar de skadade och vi räknar antalet människor på flykt. Men det finns något som är betydligt svårare att mäta, och det är vad som händer med de barn som överlever. Vad händer med en generation som växer upp med krigets våld som vardag? Vad händer med barn som har sett sina föräldrar dödas, förlorat sin skolgång eller själva tvingats begå övergrepp för att överleva?

Vi vet att långvarig utsatthet för våld och traumatiska upplevelser påverkar barns utveckling. Det påverkar deras förmåga att lära, skapa relationer och känna tillit till andra människor. Konsekvenserna stannar inte heller vid det.

Fru talman! För Socialdemokraterna handlar internationell solidaritet inte om välgörenhet. Det handlar om alla människors lika värde och om insikten att fattigdom, ojämlikhet, förtryck och instabilitet inte upphör vid nationsgränser. Därför bör barns rättigheter framför allt vara en central del av hur vi bedömer biståndets långsiktiga betydelse. Det behöver också vara en central del i vår utrikes- och säkerhetspolitik, för om vi satsar på barnen bygger vi framtidens fred.

(Applåder)

Fru talman! Det är lätt att tala om frihet. Det är svårare att betala för den – att stå fast vid den när det kostar.

Ukraina går in i sin femte krigsvinter. I natt attackerade Ryssland Ukraina med 39 ballistiska robotar och 120 drönare. Energiförsörjningen slogs ut, vattenförsörjningen likaså, och i morse vaknade 600 000 ukrainare utan el. Men vad värre är: Det finns familjer som har förlorat sina nära och kära. Mitt varmaste deltagande går till dem.

Det här var en rysk ballistisk attack riktad specifikt mot energisektorn, för vilken USA:s president hade utlyst vapenvila. Attacken var avsiktlig och demonstrativ. Ryssland har aldrig förr visat en sådan respektlöshet gentemot USA. Det var en tydlig signal om att Ryssland inte kan tänka sig fred. Nu är det därför dags att reagera kraftfullt. Ryssland har slösat bort möjligheten till nedtrappning och har tydligt valt att fortsätta sitt vansinniga förintelsekrig.

Fru talman! Regeringens tvåpunktsplan är tydlig: mer stöd till Ukraina och hårdare press på Ryssland. Vi ska strypa Rysslands oljeintäkter, för Ryssland måste få betala ett verkligt pris för sin aggression.

USA är fortfarande avgörande för Europas säkerhet och välstånd, och därför måste vi nu våga ställa frågor till det amerikanska folket. Vad betyder frihet om Ukraina inte får bestämma över sin framtid? Vad betyder moraliskt ledarskap om angriparen belönas medan den angripne tvingas till eftergifter? Fred genom styrka måste betyda att angriparen pressas, inte att offret överges.

Fru talman! Statens främsta uppgift är att skydda sina medborgare och värna Sveriges säkerhet. När Ryssland nu trappar upp sitt risktagande och bedriver hybridkrigföring mot Europa måste vår säkerhetspolitiska kurs vara glasklar. Vi ska stärka samarbetet med våra allierade, fördjupa vårt engagemang i Nato och öka vår förmåga att försvara vårt närområde – inte minska den.

Därför var det ytterst förvånande att läsa Magdalena Anderssons budskap i Politico, där hon kritiserade regeringen för att lägga för mycket fokus på närområdet. Hon önskade i stället mer fokus på det globala syd och benämnde strategin ”Sweden is Back”. Min ytterst ödmjuka fråga blir: Tillbaka till vad? Om Sverige flyttar fokus från vårt närområde och flyttar ned betydelsen av Europas säkerhet går vi tillbaka till en farligare tid.

Frågan blir än mer relevant med tanke på att Vänsterpartiet kan få inflytande över en framtida regering. Partiet motsatte sig Sveriges Natomedlemskap och vill lämna DCA-avtalet med USA. Det går på tvärs med behovet av ett starkt försvar och ett nära samarbete med våra allierade. Hur ska Socialdemokraterna kunna garantera Sveriges säkerhet om deras regeringsunderlag vill gå i motsatt riktning?

Fru talman! När hotet växer måste våra försvarssamarbeten stärkas, inte försvagas. Friheten försvarar nämligen inte sig själv. Sveriges säkerhet börjar i ett fritt Ukraina och ett starkare Europa.

(Applåder)

Fru talman! Moderaterna pratar om det globala syd som om det vore en konkurrent till Europas säkerhet. Vi vet dock att vi kan hålla två tankar i huvudet samtidigt; det har vi gjort förr. Geopolitik funkar inte så att man ställer olika delar av världen mot varandra. När Sverige drar sig tillbaka från länder och regioner där fattigdom, konflikter och instabilitet ökar uppstår nämligen inte ett vakuum, utan andra aktörer flyttar fram sina positioner för att stärka sina krig – bland annat Kina och Ryssland.

Jag vill därför fråga Moderaterna: Hur stärker det Sveriges och Europas säkerhet att vi minskar vårt långsiktiga inflytande i delar av världen där den geopolitiska konkurrensen blir allt hårdare?

Fru talman! Jag tackar Azra för frågan.

Det är en berättigad fråga, men det var verkligen inte det min kritik gick ut på. Min kritik gick ut på att Socialdemokraterna, genom Magdalena Andersson i artikeln i Politico, pratar om att vi har haft för mycket resurser i vårt närområde i stället för att tillbringa mer tid i det globala syd, som jag förstod att Magdalena Andersson vill göra. Det är detta min kritik går ut på.

Du säger det själv, Azra: Det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt, och det är precis det vi måste göra. Det är självklart att vi ska ha goda relationer med Asien, Afrika och Latinamerika, men i det här säkerhetspolitiska läget måste vi prioritera. Att prioritera vårt närområde och prioritera stödet till Ukraina är det som ger trygghet och säkerhet för Sverige och Sveriges invånare.

Fru talman! Det låter som att man började rusta upp Sverige när Tidöregeringen tillträdde, men det är ju inte sant. Redan år 2014 började Socialdemokraterna bygga upp försvaret igen, eftersom man under Reinfeldtregeringen glömde bort den uppgiften eller valde att trappa ned.

Det finns ingen motsättning mellan att stå upp för Ukraina och att förstå att Europas säkerhet avgörs av andra länder. Frågan är varför Moderaterna anser att Sverige ska minska sin närvaro just när stormakterna ökar sin rivalitet i världen.

(Applåder)

Fru talman! Jag skulle vilja berätta om ett scenario som just nu pågår i Ukraina. Det går inte att få ut någon som helst spannmål från hamnarna i Ukraina, eftersom Ryssland attackerar så pass hårt.

Fru talman! Jag skulle vilja gå vidare i det scenariot och be ledamoten fundera på hur det skulle vara om vi inte prioriterade stödet till Ukraina utan lät Ryssland förstöra de här utgångarna till Afrika. Detta betyder att maten inte kommer fram, och det innebär en större katastrof än vad vi kan överblicka.

Fru talman! Jag måste understryka att det finns en oerhört stor samsyn vad gäller stödet till Ukraina. Alla riksdagens partier, Vänsterpartiet inkluderat, står fast vid det stödet, och där finns det ingen anledning att misstänkliggöra något av partierna. Liksom ledamoten har jag varit i Ukraina och sett hur landet med mod och beslutsamhet står emot Putins anfallskrig. Det är oerhört viktigt att vi fortsätter att stödja det.

När vår statsministerkandidat Magdalena Andersson säger att vi också måste ha det globala perspektivet handlar det naturligtvis om att Tidöregeringen har abdikerat vad gäller såväl internationell lag och rätt som behovet av att bidra på ett aktivt sätt till en världsordning där små stater har möjlighet att göra sin röst hörd, vilket inte går i en världsordning där man låter den starkes rätt dominera.

Fru talman! Jag tackar Malin Björk för frågan. Jag har inte ifrågasatt Vänsterpartiets ambitioner och vilja att stödja Ukraina. Jag ifrågasatte Vänsterpartiets politik gällande Nato och vår säkerhet där. Ni vill verka för att gå ur Nato. Ni vill motverka DCA-avtalen, som är helt avgörande för att vi ska få hjälp från USA. Det var det som var min kritik.

Jag vill även nämna situationen i Sudan. Det är den horriblaste katastrof man kan tänka sig. Detta är något som regeringen, med Maria Malmer Stenergard i spetsen, verkligen har försökt att lyfta fram, även om det samtidigt varit kris i Gaza och Ukraina. Det går absolut att hålla flera tankar i huvudet.

Fru talman! Återigen: Det är ingen hemlighet att vi i Vänsterpartiet inte var en stark förespråkare för Nato och inte tycker att vi ska ha de här avtalen med en helt oberäknelig president i USA. Vi ser hellre starka samarbeten i närområdet med de nordiska och europeiska demokratierna. Men det är ingenting vårt parti driver i dag på det sättet.

Vi i Sverige ska se till att vi har ett starkt försvar. Men vi ska också vara en försvarare av folkrätten internationellt, och där har den här regeringen faktiskt misslyckats.

Fru talman! Jag är helt övertygad om att de som lyssnar vet att den här regeringen står upp för folkrätten i alla lägen. Jag hoppas att ledamoten inte önskade förmedla att vi gör någonting annat.

Jag är väldigt tacksam för det hundraprocentiga stöd för Ukraina som finns här i kammaren. Det är en existentiell fråga även för oss att Ukraina står fritt och självständigt.

Fru talman! Ledamöter! Vi lever i en orolig omvärld, med despoter och maktfullkomliga män. Jag tänker såklart på Putin, men också på Trump, som är oförutsägbar men samtidigt konsekvent – konsekvent i att undergräva internationell rätt till förmån för den starkes rätt. För små stater som Sverige finns det ingen framtid i en sådan världsordning. Vi måste stå upp för folkrätten och stå upp för internationella regelverk som är framförhandlade med stor möda och med vetskap om allvaret. Många av de här regelverken, såsom Genèvekonventionen för flyktingars rättigheter, kom till i efterdyningarna av andra världskriget. Andra är nyare, såsom FN:s konvention för bevarande av den biologiska mångfalden. Alla handlar på olika sätt om vår fortsatta existens.

Men för Kristerssons regering har talet om att följa och försvara internationell rätt varit en läpparnas bekännelse. Det håller inte. Den beslutsamhet som alla svenska partier har visat i fråga om Ukrainas suveränitet och Putins anfallskrig måste råda överallt. Man kan inte ha olika måttstockar vad gäller folkrätt och internationell lag.

Fru talman! Ledamöter! Kommer ni ihåg vad den här regeringen gjorde nästan först av allt? Jo, den avskaffade den feministiska utrikespolitiken, dansande efter Sverigedemokraternas pipa. Tydligen stack kvinnors rättigheter och hbtqi-personers rättigheter i ögonen på hela Tidö. Just dessa rättigheter attackeras allt brutalare. Jag tycker att det här är skamligt.

Vidare får vi ofta höra från regeringen att man ska agera via EU. Jag måste vara ärlig: EU är inte en institution man kan gömma sig bakom. EU är en institution man måste vara aktiv medlem i för att forma vad EU gör och vad EU inte gör. Här har regeringen misslyckats. Inga åtgärder har vidtagits för att stoppa folkmordet på palestinier. Vad gäller klimatpolitiken har man varit en bromskloss.

En ny regering, där vi i Vänsterpartiet är med, kommer att återupprätta Sveriges trovärdighet i internationella sammanhang. Vi måste se till att Sverige återigen blir en självständig röst som står upp för internationell lag och rätt och aktivt stöder internationella institutioner, inte minst FN, i en tid när de angrips och undergrävs. Vi måste se till att Sverige i EU-sammanhang blir en kraft som gasar och inte bromsar. Och, mina vänner, vi måste se till att återinföra den feministiska utrikespolitiken.

En annan grundtanke i den internationella politiken handlar naturligtvis om biståndet. Även om vi måste ha fler strukturella åtgärder för att minska den globala ojämlikheten är biståndet en viktig pusselbit. Även här har Kristerssons och Sverigedemokraternas politik varit en fullständig katastrof. Det gäller både nivån på biståndet och inriktningen. Tidö har som ni vet prioriterat att sänka skatterna för de rikaste i stället för att satsa på mycket annat här i samhället, inte minst biståndet. Vi har aldrig varit längre från att uppnå enprocentsmålet. Dessutom har man övergett de internationella principerna för biståndspolitiken.

En ny regering måste ändra biståndets inriktning och anslag och satsa på att vi ska nå enprocentsmålet. Det kommer vi att se till. Vi kommer att satsa på den feministiska utrikespolitiken, på sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter och på hbtqi-personers rättigheter. Vi kommer återigen att bli en global röst för internationell rätt.

(Applåder)

I detta anförande instämde Daniel Bernmar (V).

Fru talman! I dag är det 290 dagar sedan de stora protesterna i Iran påbörjades. Miljontals iranier stod upp mot en misskött ekonomi. De ställde sig upp och protesterade mot en brutal och vidrig våldsmakt. Ett folk reste sig för att stå upp för sin frihet – sin frihet att få bestämma sitt eget öde. Det är samma frihet som vi, varenda en i denna kammare, räknar med och som gör det möjligt för oss att stå här i dag. Det handlar om ett hopp och en dröm för en ny generation om en bättre framtid.

Vi vet dock alla vad svaret blev. Svaret blev terror – ett extremt och urskillningslöst våld mot den egna befolkningen. Tiotusentals män och kvinnor, pojkar och flickor mördades av den iranska terrorregimen. Det är tiotusentals mammor, pappor, systrar, bröder, söner och döttrar som aldrig kommer att få se sitt land bli fritt. Och än i dag, här och nu när vi står här, fortsätter Iran med avrättningar av människor som legitimt protesterar för sin frihet. Det är vår skyldighet att stå upp för dem.

Det iranska folkets kamp är också vår. När det iranska folket ropar efter frihet måste vi stå upp och säga: Vi står bakom er! Vi måste agera. Vi måste agera med kraftfulla sanktioner, ge internationell legitimitet till oppositionen och samarbeta med de krafter och stater som kämpar för ett demokratiskt skifte.

Fru talman! Det är inte upp till oss eller mig att bestämma vem som ska styra Iran eller hur landets statsskick ska se ut; den rätten har Irans befolkning och endast den. Men det vore likväl förmätet av oss att ignorera de miljontals iranier som på gator och torg runt om i världen pekar på kronprins Reza Pahlavi som den man under en övergångsperiod vill se leda landet till demokrati och fria val. Det bör vi stödja och lyssna på.

Till dem som inte tror att denna konflikt berör oss här i Sverige vill jag säga två saker.

För det första: Ett folks frihet är vårt gemensamma ansvar.

För det andra: Irans terrorregim hotar inte bara landets egen befolkning. Det är en regim som stöttar Rysslands vidriga anfallskrig mot Ukraina, som stöttar och sponsrar terrororganisationer som Hamas och Hizbollah och som har en mycket aktiv underrättelsetjänst här i Sverige, där man hotar och till och med har försökt mörda svenska medborgare med iransk bakgrund. Om inte detta är ett hot mot oss undrar jag vad som är det.

Låt mig därför avsluta med orden: Länge leve friheten i Iran! Må den islamiska republiken falla och förpassas till historiens sopkorg som en fotnot och en hemsk tid för en helt fantastisk civilisation!

Fru talman! Martin Hallander höll ett anförande som jag till stora delar instämmer i, inte minst när det gäller terrorregimen och dess övergrepp på den iranska befolkningen.

En annan sak, som inte nämndes men som jag vet att Hallander håller med om, är att det förekommer många försvinnanden. Folk försvinner, och man vågar inte ens fråga vad som har hänt med dem.

Hallander pratar om att det här påverkar oss i Sverige på två sätt. Det handlar om att ett folks frihet är allas frihet, och det handlar om terrorregimens tentakler och aktivitet i Sverige. Men det påverkar oss i Sverige också på ett tredje sätt, nämligen genom att vi utvisar människor till Iran. Människor som har kommit hit som tonåringar har sedan utvisats.

Jag vill därför fråga Hallander om han utifrån det som han nu berättade om terrorregimen i Iran och den fruktansvärda situationen där kommer att agera för att Sverige ska ta fram en lagstiftning som innebär att vi inte utvisar folk till sådana här länder.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten Bassem Nasr, för frågan!

Frågan är naturligtvis väldigt angelägen, och det är naturligtvis viktigt att det finns rättssäkra sätt för myndigheter och domstolar att se till att människor får stanna i Sverige om det finns skyddsskäl.

Jag tycker inte att rätt sätt nödvändigtvis är att peka ut länder på olika sätt. Har man skyddsskäl utifrån de grunder som finns i lagstiftning och internationella konventioner har man också rätt att vara i Sverige.

Tonårsutvisningarna är en mycket angelägen fråga för hela kammaren. En ny lagstiftning började nyss gälla, och jag tycker att det är för tidigt att säga vad de exakta konsekvenserna av den har blivit. Det får man se, och det får man utvärdera.

Det är klart att det är viktigt att det finns rättssäkra och bra sätt för människor som har genuina asylskäl att också få stanna i Sverige. Jag är själv en produkt av detta, och jag vet att också Bassem Nasr är det. Det är viktigt att det blir rättssäkra och bra processer.

Fru talman! Jag märker ändå en kontrast mellan det som sades först och det som sades sedan. Det är klart att det hela ska ske rättssäkert. Men det är vi som sitter här som bestämmer hur lagstiftningen ska se ut, och det blir inte mindre rättssäkert för att det är mer humant.

Jag vill därför återigen ställa frågan till Hallander: Kommer ledamoten att agera för att Sverige ska få humanare migrationslagar så att vi inte utvisar människor till länder som Iran?

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Någonstans är det viktigt att vi har en lagstiftning som fungerar. Människor som har rätt till asyl ska få asyl, men människor som inte har rätt till asyl ska inte få asyl, och de ska lämna landet. Det är en viktig grundprincip.

Detta gäller människor från Iran, där det säkerligen kommer att kunna finnas ett ökat behov. Vi har också otroligt många människor från Iran som redan är i Sverige och som har fått internationellt skydd. Den frågan är fortfarande viktig att bejaka.

Jag tycker dock att Sverige har en human migrationspolitik, och det ska vi fortsätta med. Men det gäller också att ha rim och reson i debatten.

Fru talman! Turkiet har hittat ett ganska praktiskt sätt att hantera besvärlig politisk konkurrens. Man talar varmt om demokrati samtidigt som två av landets mest kända oppositionspolitiker får följa valrörelserna från fängelset – ett sätt att slippa jobbiga följdfrågor från meningsmotståndare i en tv-debatt.

Den 4 november – ganska snart – har Selahattin Demirtaş och Figen Yüksekdağ varit frihetsberövade i tio år. Det är tio år av födelsedagar, skolavslutningar och helt vanliga tisdagar med familjen som de aldrig kommer att få tillbaka.

Det här är en del av en längre historia. Den parlamentariska oppositionella rörelsen som har stått upp för kurder, assyrier/syrianer, armenier och många andra grupper som har drabbats av seyfo, folkmordet 1915, hbtq-personer och många andra minoritetsgrupper har företrätts av HEP, DEP, Hadep, DTP, HDP och dagens DEM – det är många bokstäver! Flera av de partier som jag just nämnde har förbjudits, medan andra har organiserats om. I Turkiet hinner man alltså knappt beställa kaffemuggar med partinamnet innan det är dags att trycka nya.

Europadomstolen har konstaterat att Demirtaş frihetsberövande haft ett otillåtet politiskt syfte och krävt frigivning. Turkiet har haft gott om tid att läsa domen. Det verkar alltså inte vara läshastigheten som är problemet i Turkiet eller hos Erdoğan.

Så sent som i september krävde Europarådets ministerkommitté återigen att både Demirtaş och Yüksekdağ omedelbart skulle friges. Samtidigt talar Turkiet om fred – detta har varit väldigt stort internationellt – inför det kommande nationella valet, som ska äga rum 2028 men kan tidigareläggas till 2027.

Till och med Erdoğans ultranationalistiske allierade, Devlet Bahçeli, har sagt att Demirtaş borde få komma hem. Det är ganska anmärkningsvärt att till och med ett parti som har gjort sig känt för sin fascism har sagt att Demirtaş ska släppas fri. Men fred förutsätter också att oppositionen får organisera sig och delta i ett val.

Fru talman! År 2023 ville Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och vi i Miljöpartiet att riksdagen uttryckligen skulle uppmana regeringen att agera. Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna motsatte sig tillkännagivandet, men utrikesutskottets majoritet förutsatte ändå ett aktivt arbete för Demirtaş frigivning. Inom svensk politik har man alltså lyckats vara principiellt överens och samtidigt diskutera exakt hur överens man får vara på papper.

Under Natoansökan var den svenska kritiken mot Turkiet frånvarande, väldigt försiktig eller knappt existerande. Nu sitter vi vid samma bord, och det fina med att sitta vid samma Natobord borde väl ändå vara att faktiskt kunna säga någonting till varandra. En Natoallians är ingen prenumeration på okritisk uppskattning. Ansvaret gäller oavsett om regeringen leds av Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson.

Efter snart tio år behöver Demirtaş och Yüksekdağ inte fler svenska vackra formuleringar om att de borde vara fria. De behöver bli fria. Sverige behöver fortsätta att arbeta för det i EU, i Europarådet och direkt med Turkiet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Mursal Isa (MP).

Fru talman! Ingen människa ska behöva välja mellan sitt kors och sitt liv. Ändå är det verkligheten för många kristna i delar av världen i dag. Kyrkor attackeras, familjer fördrivs och i vissa delar av världen lämnas kristna med tre val: att konvertera, betala en straffskatt eller dö. Mitt budskap är väldigt enkelt. Sveriges röst för förföljda kristna ska vara så tydlig att ingen förövare någonsin kan räkna med vår tystnad.

Fru talman! År 1915 drabbades kristna i Osmanska riket av folkmord. Syrianer/assyrier/kaldéer, armenier och greker mördades och fördrevs på grund av en sak: deras kristna tro. Liv som hade byggts upp under generationer slogs sönder, och ungefär 80 procent av den syrianska/assyriska/kaldeiska gruppen mördades. Vi känner denna tragedi som seyfo, alltså svärdet på vårt uråldriga språk.

För mig, med rötter i både den syrianska/assyriska och den armeniska gemenskapen, är detta en historia som ligger mycket nära. Den lever vidare i våra familjer och i våra kyrkor, och den aktualiseras extra mycket när vi ser och hör om islamismens utbredning i Sverige.

Att erkänna och minnas folkmord handlar också om vilket ansvar vi tar i dag. När övergrepp förnekas och förövare slipper ansvar försvagas skyddet för nästa generation. Därför måste minnet följas av handling.

Fru talman! Mellanöstern är kristendomens vagga. Kristna har levt där som kristna i omkring 2 000 år. De har rätt till en framtid där, rätt att utöva sin tro och rätt att delta i samhället som jämlika medborgare. Ändå har krig, förföljelse och otrygghet tvingat många att lämna sina hem. Bara i juni förra året attackerades Mar Elias-kyrkan i Damaskus under en pågående gudstjänst. Människor som hade samlats för att be fick aldrig komma hem igen. För bara några veckor sedan skedde nya attacker mot civila i den kristna staden al-Suqaylabiyah, vilket verkligen understryker hur angeläget skyddet är än i dag.

Fru talman! För mig som kristdemokrat är utgångspunkten människans okränkbara värde. Religionsfriheten tillhör alla. Den måste gälla också den som är i minoritet, den som saknar inflytande och den vars bön väcker förövarens hat. Bakom varje rapport som vi läser om förföljelse finns en människa: en mamma som oroar sig för att skicka sina barn till kyrkan, en familj som ännu en gång överväger att lämna sitt hem eller en församling som undrar om den kommer att finnas kvar om tio år. Ingen ska behöva växa upp med den rädslan, och ingen ska behöva överge den plats där familjen levt i generationer för att kunna leva öppet med sin tro.

Kristna i Syrien och Mellanöstern hör hemma i sina länder. Deras kyrkor, språk och identitet är en levande del av regionens historia och framtid. Deras rätt att finnas där är självklar.

Fru talman! När jag talar om seyfo talar jag om en historia som fortfarande gör ont. Trots att det nu har gått 111 år sedan folkmordet lever sorgen kvar hos oss liksom besvikelsen över att en ordentlig upprättelse ännu inte har skett. Minnet av dem som dödades förpliktar oss att se dem som hotas i dag. Min absoluta övertygelse är att Sverige har ett stort ansvar att stå på den svages sida. Kristna i Mellanöstern ska ha en framtid i sina hemländer, och ingen människa ska någonsin behöva välja mellan sitt kors och sitt liv.

(Applåder)

Fru talman! Ekumeniska följeslagarprogrammet skapades på initiativ av kyrkoledare i Jerusalem. Under mer än 20 år har det bidragit med internationell närvaro för att skydda civila, bland annat kristna palestinier. 2025 upphörde Sidas finansiering, och verksamheten tvingades pausas. Därefter har den återupptagits i mindre skala.

Min fråga är: Hur ser ledamoten på konsekvenserna av att Sverige drog tillbaka finansieringen samtidigt som bosättarvåldet ökade och Kristdemokraterna faktiskt satt i Tidöregeringen?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågorna.

När det gäller stödet till Sida och andra organisationer har vi, som ledamoten säkert vet, suttit i regering med tre partier. Kristdemokraternas politik är att biståndet ska ligga på 1 procent, just för att hjälpa svaga grupper i omvärlden. Tyvärr har vi inte 51 procent, men detta är Kristdemokraternas politik.

När det gäller bosättarna på Västbanken har Kristdemokraterna ganska nyligen varit ute och kritiserat bosättningarna genom vår partiledare Ebba Busch. Vi har alltså kritiserat detta.

Jag skulle vilja höra vad ledamoten tycker om det pågående våldet mot kristna i Mellanöstern av till exempel islamister.

Fru talman! Vi socialdemokrater står alltid upp för alla människors lika värde, oavsett religion.

Jag noterade att ledamoten inte svarade på frågan om vilka konsekvenser han bedömer att hans partis regeringsbeslut har fått. Därför vill jag fråga om den kristna byn Taybeh, där man vittnar om bosättarvåld, markintrång och familjer som riskerar att tvingas bort från sina hem. Vilka konkreta åtgärder anser ledamoten att Sverige och EU ska vidta för att skydda dessa palestinska kristna från bosättarvåldet och tvångsfördrivningen?

(Applåder)

Fru talman! Jag tycker att jag har besvarat ledamotens fråga.

Vi kan gå tillbaka till något som skedde för inte så länge sedan. År 2014 var Stefan Löfven i Södertälje och lovade befolkningen där att i regering driva seyfo som folkmord. Några år senare var han där igen med ett aktivt beslut från Socialdemokraternas kongress att inte driva seyfo som folkmord. Det är bara att kolla upp.

Frågan du kan ställa dig, Azra Muranovic, är vilken sida av historien man vill vara på.

Fru talman! Jag har haft förmånen att under väldigt lång tid, ända sedan runt 2000, kunna besöka Ukraina. Jag har varit där vid ett antal tillfällen och hållit föredrag för ungdomar som har drömt om demokrati och frihet och om att få bli en del av Europa. Jag var där inför den orangea revolutionen. Jag hade förmånen att befinna mig där en hel vecka under Euromajdan. Jag var också i Ukraina ett par dagar innan den stora ryska eskaleringen.

Under alla dessa resor och i alla dessa sammanhang har jag träffat framför allt unga människor i olika politiska partier, från vänster till alltför mycket höger. Jag har haft förmånen att få prata med dem om hur Sverige är byggt, om hur vi är organiserade och om vårt lokala demokratiska system. Det har funnits ett stort intresse. Det jag upplever i Ukraina är att man har en dröm. Man har till och med ett begrepp för den: the European man – och då inte man i bemärkelsen kön utan människa, den europeiska människan. Man drömmer om att få vara en del av något större som står för fred och frihet.

Jag har därför också haft förmånen, även om det är en obehaglig förmån, att vara med när vi i denna kammare i hundraprocentig enighet, med undantag för den första omröstningen, ställt upp på de olika försvarspaketen till Ukraina. Jag vill berömma oss själva för det, för det är inte alla länder i Europa som klarar av det. Framför allt klarar inte USA av det, apropå tidigare inlägg om den internationella rätten. Den här kammaren har dock stått upp tillsammans när det gäller de fruktansvärda övergrepp som pågår.

Samtidigt, fru talman, är min upplevelse att Sverige, Europa och Nato generellt går in med för lite och för sent. Någonstans borde vi ha lärt oss, och inte bara av andra världskriget. Min mamma jobbade i Migrationsverket när vi hade den fruktansvärda situationen på Balkan. Jag har många vänner från Balkan varav många, framför allt kvinnor, har kunnat vittna om fruktansvärda sexuella övergrepp och hur nära och kära mördats av de serbiska förbanden. Vi ser nu exakt samma situation i Ukraina.

Jag har om och om igen, både här i kammaren, i form av motioner och i inlägg på sociala medier, försökt säga att vi borde göra mer. Jag var tidigt ute och pratade om att skicka Jas. Då fick jag höra att det var orimligt. I dag har vi äntligen ett sådant avtal.

Fru talman! Det finns sju åtgärder som jag menar att vi skulle behöva vidta, som vi behöver driva och som jag hoppas blir europeisk politik.

Stoppa alla ryska turist- och affärsvisum till Europa.

Stänga Östersjön och Svarta havet för all handel med Ryssland.

Upprätta en flygförbudszon över Ukraina. Det har vi tidigare gjort i andra konflikter, och det borde vi kunna göra även här.

Sätta in fredsbevarande trupp mellan Ukraina och Vitryssland – eller Belarus som man också kan säga, men jag väljer medvetet Vitryssland eftersom det just nu är en regim där som jag inte står bakom. Enligt internationell rätt har man rätt att begära stöd och hjälp. EU eller Nato skulle mycket väl kunna ställa förband på ukrainsk sida som skyddar mot Belarus. Det skulle sänka förmågan att hota.

Skydda ukrainsk sjöfart i Svarta havet så att vi klarar handeln.

Säkerställa ett långsiktigt militärt stöd.

Säkerställa ett långsiktigt civilt stöd.

Vi måste göra mer, och vi måste göra det nu.

Fru talman! För övrigt anser jag att Putins regim må förgöras.

(Applåder)